Ridå Laviolette

Jag skriver bara om hockey någon gång vartannat år. Nu är det dags igen.

Mitt lag i NHL, Philadelphia Flyers, har nämligen sparkat sin tränare. Det är inget dramatiskt i det, och det var ett korrekt beslut.

Men samtidigt väldigt tråkigt. Jag gillar nämligen Peter Laviolette skarpt. Känslostarka och högljudda tränare är inte ovanliga i NHL. Vissa är rent av lite emotionellt störda (John Tortorella), inte minst mot media. Men Laviolette hade klass, både under match och mot media efteråt.

Hans munhugg mot Pittsburghs coach Dan Bylsma stående på sargen. Eller när han hälsar en spelare i motståndarlaget att "go and fuck yourself" när denne ber honom vänta på att hela laget passerar innan Laviolette går ut i omklädningsrummet. Det finns en del att minnas honom för förutom de rent sportsliga resultaten.

Sista chansen att rädda NHL-säsongen

Det har varit en tung tid för alla hockeyfans. NHL-lockouten suger, kort sagt. Ägare och spelarfack har misslyckats med att nå en uppgörelse och efter två månader har vi fortfarande inte fått se någon NHL-hockey.

Nu görs ett sista försök att nå en uppgörelse för att rädda åtminstone delar av säsongen. Själv har jag i princip gett upp hoppet eftersom inga tecken på samförstånd har funnits hittills.

Men nu sägs förhandlarna ha haft det bästa maratonmötet hittills och hoppet om att ligan kan starta före jul finns. Hoppet är ju som bekant det sista som överger en.

Sablar

Så blev det då klart: det blir lockout i NHL. Giriga ägare vägrar gå spelarfacket till mötes och ställer hellre in säsongen.

Det var tacken för att man köpt ett års abonnemang hos Viasat Hockey...

Hockey inget för kärringar eller Croneman

DN:s sportkrönikör Johan Croneman har mången gång i sina texter återkommit till hur dålig TV4:s (tidigare SVT:s) hockeyexpert Niklas Wikegård är. I lördagens krönika var det dags igen. Denna gång handlade det om "mansgriseri".

Skälet? Niklas Wikegård hade krävt att Skellefteå skulle visa lite stake i SM-finalen mot Brynäs. Norrlänningarna låg under och var på väg att förlora finalserien. Croneman tycker att "stake" är ett ord man kan uttala i ett omklädningsrum eller i ett lumparminne från 40-talet, men absolut inte i TV.

Ty Croneman vill ha en politiskt korrekt sportsändning. Där får man inte säga ord som "stake", det är nämligen "reaktionärt mansgriseri". Croneman tar i från tårna upp till hårfästet och det är oerhört svårt att förstå upprördheten. Vidare upprörs han av att Wikegård (helt uppenbart) gillar slagsmål i hockeyn. Detta kan man tycka vad man vill om och svensk hockey är betydligt snällare än nordamerikansk. Själv tycker jag att det i laddade möten kan tända till matchen - men så följer jag också Philadelphia Flyers och inte Skellefteå.

Förflyttad till andra sidan Atlanten blir Wikegård vare sig någon tuffing eller mansgris utan en helt vanlig kommentator. Lyssna gärna till presskonferenserna efter en match där. Lyssna till New York Rangers' coach Tortorella efter en förlust. Croneman skulle behöva en "bleep"-funktion varje gång. Ja, det är en grabbig stämning. Men sådan ska hockeyn i mina ögon också vara.

Wikegård är nog ganska van vid kritik och något säger mig att han gillar att sådana som Johan Croneman blir upprörda. I stället för att låtsas att damhockey är sevärt tog Wikegård tidigare fram storsågen - vilket genast väckte ilska hos somliga. Men han hade ju rätt. Damhockey är inte kul att titta på.

Niklas Wikegård fungerar bra som sidekick och tyckare men dåligt som matchkommentator (en sådan ska inte under några omständigheter skrika "sassabrassa mandelmassa"). Om Johan Croneman har problem med att hockey är en hård och manlig sport får han nog helt enkelt se på fotboll i stället. Där är manlighet ofta en bristvara.

De så kallade experterna...

Sportexperter är ett intressant släkte. De presenteras som allvetande i TV och tidningar, men när de ska tippa en segrare i en match går det oftast på tok. Ändå återkommer de år efter år och är lika mycket "expert" som tidigare. Kan de inte bara erkänna att ett tips i en fotbolls- eller hockeymatch i mångt och mycket är en gissning?

Mikael Renberg tippade att Luleå skulle vinna SM-guld i hockey. De åkte ut i första rundan (1-4 mot AIK). Nu har Renberg tippat Skellefteå i finalen mot Brynäs. Gävlelaget leder med 2-0 i matcher så långt.

Blickar vi mot andra sidan Atlanten är det samma sak. I år har i stort sett alla "experter" tippat att Philadelphia Flyers kommer få stryk av Pittsburgh Penguins i första slutspelsrundan. "Pittsburgh är helt enkelt för bra", sade några av NHL.com:s experter. 4-1 i matcher till pingvinerna, sade vissa. Trots att Flyers vunnit fyra av sex möten i grundserien.

Efter nattens match leder Philadelphia med 2-0 i matcher. Och nu väntar två raka hemmamatcher för Flyers. Det är inte över än, men erkänn en viss uppförsbacke efter två raka hemmaförluster för Pittsburgh (detsamma gäller för övrigt Vancouver som förlorat två raka på hemmais).

Men vänta bara. Nästa år kommer experterna minsann att pricka rätt. Då är de tillbaka och ska frälsa oss med sin visdom.

# 21

Jag gillar Peter Forsberg. Inte bara för det han gjort på isen och hur han gjort det utan för hans ödmjuka inställning. Han är sålunda så långt från Zlatan det över huvud taget går att komma.

Det var en fin dokumentär SVT hade snickrat ihop - även om jag även hade hoppats på att få se lite återblickar från tiden i Philadelphia och inte bara från Colorado. I Flyers bildade han tillsammans med Simon Gagne The Dynamic Duo. Forsberg spelade fram, Gagne satte pucken. Gång på gång.

Det var Flyers som draftade Forsberg 1991 men de valde att byta bort honom i en omtalad trade som bland annat gjorde att den store Eric Lindros hamnade i Flyers och Peter Forsberg i Quebec. Lindros karriär dalade och kantades av problem, Forsbergs resulterade i två Stanley Cup innan skadeproblemen till slut satte stopp. Utan alla skador hade Forsberg sannolikt uppnått ännu större saker.

Det var en fantastisk karriär Forsberg satte punkt för tidigare i år när han efter ett sista comebackförsök insåg att foten inte höll för spel på högsta nivå. Tack, Peter, för allt.

Forsberg och Gagne tillsammans i Philadelphia.
Alla Flyersfans minns med värme Forsbergs tid i klubben.
Tyvärr var laget inte särskilt bra just då.

NHL: Himmel eller helvete

"I like our team", sade Philadelphia Flyers general manager Paul "Homer" Holmgren så sent som i maj efter att Flyers blivit utslagna av Boston Bruins i fyra raka. Sedan dess har allt vänts upp och ned.

Efter två säsonger med rena rama målvaktscirkusen (förrförra säsongen skaderelaterat, den senaste säsongen prestationsrelaterat) krävde klubbens ordförande Ed Snider att Holmgren började leta efter en riktig förstemålvakt. Han hade därmed inget annat val än att spendera stora summor. Vilket på grund av lönetaket oundvikligen krävde förändringar i truppen. Valet föll på Phoenix' Ilja Bryzgalov som burväktare. I samma veva offentliggjorde Homer att klubbens affischnamn de senaste sex åren, radarparet och de nära vännerna Jeff Carter och lagkapten Mike Richards, gjort sitt. De skickades till Columbus respektive Los Angeles. Carter var så chockad att han gjorde sig oanträffbar både för media och sin nya klubb. Richards var synbart besviken men kommer åtminstone till en satsande klubb. Båda hade skrivit decennielånga kontrakt och den 1 juli skulle no trade-klausulen ha trätt i kraft.

Den mest chockerande affären på många år var ett faktum. I retur fick Flyers gott om löneutrymme och ett flertal mycket lovande unga spelare. Men det är ett helt annat lag nu än i maj. Totalt tio spelare har lämnat klubben. Homer knöt ihop säcken genom att inte resigna Ville Leino (Ville ville helt enkelt ha för mycket) och i stället skriva ett ettårskontrakt med 39-årige tjecken Jaromir Jagr, en spelare som inte varit på en NHL-is sedan 2008 och som Flyers-fans aldrig gillat.

Himmel eller helvete? Det är frågan. Paul Holmgren kan antingen framstå som ett geni eller en galenpanna som förstört ett lag som gick till final 2010 när vi summerar nästa säsong. Flyers kommer genom att trada eller inte resigna Carter, Richards, Leino och Nik Zherdev få försöka ersätta närmare 100 mål. Uppenbarligen räknar Holmgren med att Bryzgalov och ligans kanske bästa försvar ska vinna många matcher.

Jeff Carter och Mike Richards fick rykte om sig som partyprissar.
Richards var dessutom en hårt kritiserad lagkapten som skydde media.

Dåliga förlorare

Det var som fan. Ett bortalag vinner sällan en match 7 i Stanley Cup. Vancouver skulle just nu ha firat klubbens första Stanley Cup-titel någonsin och Kanadas första sedan 1993. Men det blev inte så. I stället vann Boston med 4-0 och tog hem sin första titel sedan 1972. Inte alls orättvist, givet att de fyra segrarna i finalen alla var utklassningar (8-1, 4-0, 5-2 och 4-0). Nu kan äldsten Mark Recchi, 43, inkassera sin tredje titel och lägga skridskorna på hyllan.

I Kanada är hockey allt. Att besvikelsen skulle bli stor när bröderna Sedins Vancouver skämde ut sig i en avgörande finalmatch på hemmais var givet. Men besvikelsen rann över och resulterade i plundrade butiker och utbrända bilar på gatorna. Rena upploppen. Det ser nästan ut som ett EU-toppmöte. Som sagt, i Kanada är hockey viktigt.

Ingen comeback

Det blev ingen upprepning av fjolårets makalösa upphämtning i Stanley Cup. Philadelphia Flyers förlorade fjärde raka kvartsfinalen mot Boston Bruins och kan plocka fram golfklubborna.

Vid samma tid i fjol hade Philadelphia inlett operation upphämtning från 0-3 i matcher till seger 4-3. Inget tycktes kunna stoppa laget som inte bara hämtade in 0-3 i matcher utan även 0-3 i mål i den sjunde matchen. Boston fick skämmas. I år var de tillbaka, starkare, tyngre, bättre. I semifinalen kommer Tampa Bay, som orsakade ännu ett slutspelsfiasko för Washington, att få det tufft.

Flyers var långa stunder ligans bästa lag i år och toppade länge Eastern Conference. Från februari började dock laget att dala och även om det lyckades knipa andraplatsen i konferensen och vinna sin division för första gången sedan 2004 var det ett annat lag som gick in i slutspelet. Då inleddes också målvaktscirkusen. Killen som stått i 54 matcher i grundserien, rookien Sergej Bobrovskij, bänkades redan efter första matchen. In klev veteranen Brian Boucher och gjorde knappast någon människa glad. Under den värsta tiden spelade Flyers' coach Laviolette tre målvakter på fem matcher. Knappast något som ger laget trygghet. Samtidigt hade motståndaren Buffalo sin Ryan Miller och Boston sin Tim Thomas, som slog ett karriärrekord med 52 räddningar i kvartsfinal 2. Den enda matchen som Flyers verkligen borde ha vunnit mot Bruins, men som avgjordes i förlängningen till Bostons fördel.

Efter fjolårets succé med första finalen sedan 1998 tog det alltså slut redan i andra rundan i år. För alla som sett laget under våren var det ingen stor överraskning. Något har saknats, främst defensivt. När lagets kanske viktigaste tillgång, jätten Chris Pronger, skadades igen mot Boston
förstod de flesta att det skulle bli tufft. En illustration av problemet är att Flyers inte vann en enda slutspelsmatch utan att göra minst fyra mål. På totalt 93 matcher i år lyckades lagets målvakter inte hålla nollan en enda gång.

Allt kan inte skyllas på målvakterna - försvarsspelet lämnade dem ofta utan chans - men Flyers behöver en målvakt som, likt Ryan Miller i första rundan och Tim Thomas i den andra, kan stjäla matcher åt sitt lag, göra de omöjliga räddningarna. Michael Leighton var bra i fjol, men släppte å andra sidan in just ett sådant lätt mål vi inte vill se - vilket avgjorde finalserien. Han lär knappast komma tillbaka nästa år. En liknande cirkus såg vi i fjol, men då var skälet skador. I år var bytena relaterade till prestation.

Efter vad som bara kan betraktas som ett fiasko måste de tuffa frågorna ställas. Många har varit kritiska mot de två unga spelare som Flyers byggt laget kring de senaste fem åren - Mike Richards och Jeff Carter. Ledningen måste våga röra sina "untouchables" i jakten på en bra målvakt. Lönetaket gör att dyra spelare som inte producerar tillräckligt eller vars bästa tid finns bakom dem, måste säljas. Hit räknas enligt många fans Scott Hartnell, Kimmo Timonen (som jag dock gillar skarpt), nyförvärvet Kris Versteeg och dyre men i slutspel alltid lika osynlige Jeff Carter.

Det enda positiva med året är rookiemålvakten Sergej Bobrovskij, som inte fanns på kartan inför säsongen, och att James van Riemsdyk äntligen fått sitt stora genombrott (liknande det Claude Giroux fick i fjol). En kort men intensiv slutspelsresa är slut. Tråkigt. Å andra sidan betyder det bättre nattsömn för undertecknad.

Härliga tider

I Sverige blir det skandalrubriker, polisanmälning och etikdebatter om det bråkas på isen under en hockeymatch. I NHL är det "part of the game". Inte minst i Philadelphia, som har ett historiskt arv som Broad Street Bullies att leva upp till. Fansen älskar det.

I natt small det rejält mellan Philadelphia Flyers och gästande Ottawa Senators. När Ottawa insåg att de inte kunde vinna matchen började skitsnacket. Och då urartade det snart i vad som i Aftonbladet beskrivs som rena barslagsmål. "Härliga tider", tycker All Star-spelaren Claude Giroux. För fjolårsfinalisten Flyers är det mycket riktigt härliga tider. Seger 6-2 i natt och ledning i hela ligan för tillfället.

Det är inte första gången de här två klubbarna drabbar samman i stora rallarslagsmål. I kalabaliken 2004 slogs alla - inklusive målvakterna.

Sagan är över

Så var sagan slut. Philadelphia Flyers fantastiska slutspelsrunda är över. Chicago Blackhawks vann match 6 på bortais, klubbens första seger i Philadelphia på över 13 år, och tog därmed hem matchserien med totalt 4-2. Det är ofta småsaker som avgör i slutspelet och sättet som årets finalserie avgjordes på var verkligen snöpligt.

En finalförlust är förmodligen det bittraste en spelare i NHL kan råka ut för. Över 100 matcher spelade och sedan... ingenting. Men Flyers har inget att skämmas för. Match 1-4 var fyra jämna bataljer som kunde ha slutat hur som helst. Match 5-6 var Chicagos. Blackhawks vann således rättvist och det känns inte på något sätt oväntat att det slutade så här. Philadelphia hade inte mycket bränsle kvar att spela på i natt och kunde, om inte Michael Leighton varit bra i målet, ha hamnat i ett omöjligt underläge redan efter första perioden. Att laget kom tillbaka, kvitterade sent i den tredje perioden och sedan hade flera lägen att avgöra i förlängningen, säger mycket om inställningen. De som trodde att Chicago skulle svepa Philadelphia i fyra raka övertygande segrar fick tänka om. Storfavoriterna fick verkligen slåss får segern. Ändå är det bittert, oerhört bittert. Vem vet när chansen att spela en final ges igen?

Det har varit en osannolikt resa. Philadelphia Flyers tippades som Stanley Cup mästare av hockeybibeln Hockey News inför säsongen. Anledningen var inte minst Chris Pronger. Men hösten var en besvikelse och coachen John Stevens fick sparken i början av december (vilket borde ha skett redan efter förra årets slutspel om du frågar många fans). In kom Peter Laviolette, en Stanley Cup-coach. Som sämst låg laget 29 i hela ligan och 14 i Eastern Conference. Klubbens slutspelsöde avgjordes i en straffläggning i den 82 och sista grundserieomgången. Därtill kämpade sig laget igenom en sällan skådad målvaktscirkus med totalt fyra skadade målvakter som avlöste varandra till höger och vänster innan de tvingades utgå på grund av skada. I slutändan bar både tänkta andremålvakten Brian Boucher och tredjemålvakten Michael Leighton fram laget till en slutspelsplats och sedan en finalplats. Vad som händer i sommar blir därför intressant att se. Rykten hävdar nämligen att succémålvakten Leighton inte kommer att få stanna. Även Gagne och Hartnell kan hamna i andra klubbar.

Jag har inte följt en Stanley Cup-final med något intresse sedan 1997. Det var senast Philadelphia hade chansen att vinna. Då föll laget platt mot ett stekhett Detroit Red Wings. Årets upplaga av Flyers var något helt annat och kommer att bli hågkommet för evigt i klubbens historia för sin förmåga att aldrig ge upp, att alltid komma tillbaka. Störst är givetvis den historiska vändningen i kvartsfinalen mot Boston då 0-3 i matcher blev 4-3. Trots att staden Philadelphia får fortsätta att vänta på Stanley Cup kommer många se tillbaka på detta års slutspel som det när klubbens ära återställdes efter alla fiaskon. Frågan är bara om det kommer att dröja ytterligare 13 år innan klubben kommer två segrar från att vinna bucklan igen.

"Jag är stolt över grabbarna, vet att jag kommer att minnas de här grabbarna länge", sa lagets bäste målskytt och poängplockare Daniel Briere.

"Jag är stolt över att grabbarna gav sig själva en chans att tävla om the Cup", säger Peter Laviolette.

Platt fall

Efter fyra jämna matcher och ett till synes allt mer frustrerat Chicago var det proppen ur för favoriterna i match 5. Chicago avgjorde matchen redan i första perioden med två skitmål och Kris Vertsteegs 3-0. Philadelphia kom tillbaka, reducerade fyra gånger men kunde inte komma närmare än ett tvåmålsunderläge. Det var ett pånyttfött Chicago som vann med 7-4 och tog ledningen med 3-2 i matcher.

Ville Leino sa att laget var nervöst i första perioden. "Nervositet eller nerver, något var det i alla fall," konstaterar Flyers-coachen Peter Laviolette och hävdade att Chicago hade mer energi. Dustin Bufyglien, som varit mållös i fyra finalmatcher, gjorde sin bästa match hittills. Han var utan tvekan ute efter Pronger i natt och fällde backjätten mer än en gång till publikens stora förtjusning. Dessutom satte han två mål, spelade fram till två och blev en av matchens lirare. Chicago-coachen Joel Quennevilles beslut att blanda om i kedjorna gav resultat.

Hittills har det varit hemmalagens finalspel. Samtliga fem matcher har slutat med hemmaseger. Chicago tog kommandot med två raka segrar, Philadelphia återtog initiativet med detsamma. Och nu har Chicago alltså åter greppat styrstocken i Stanley Cup-finalen. Vid varje "momentum swing" har vi letat tendenser. Varje gång har vi haft fel - det andra laget har kommit tillbaka. Jag tror att det kommer att bli samma utfall den här gången.

Det var väntat att Chicago skulle komma ut som ett nytt gäng efter två raka bortaförluster. Nu väntar match 6 i ett kokande Wachovia center och det blir en annan historia än nattens hemmakross. "En match är bara en match", konstaterade Flyers coach Laviolette efter förlusten. Det är en klyscha, men i slutspelet stämmer den ofta. Det är sällan en seger leder till en annan, särskilt när fördelen av hemmais skiftar.

Man kan tycka att Laviolette borde vara lite oroad över målvaktsspelet. Men det finns förstås ingen tid, eller poäng i, att oroa sig med max två matcher kvar av säsongen. Faktum är dock att Michael Leighton gjorde en slät figur på söndagsnatten och ersättaren från period 2, Brian Boucher, var medelmåttig. Samtidigt gjorde Antti Niemi de räddningar som krävdes, en del svettiga sådana. Jag har sagt hela tiden att Flyers målvakt, oavsett vem det är, måste göra fantastiska räddningar om laget ska ha en chans att vinna. Det är sällan bara en målvakts fel när ett lag förlorar och visst var Flyers-försvaret inte alls lika bra som tidigare. Pronger var inne på sex baklängesmål och satt utvisad vid ett sjunde. Chicago gjorde faktiskt två powerplay-mål samtidigt som Philadelphia misslyckades på tre försök. Det var således många saker som spelade in i natt. Mest av allt verkade dock Chicago ha bestämt sig för att vinna.

Det är märkligt det här med hemmais i slutspel. I de två matcherna i Philadelphia klagade Blackhawks-fansen över hur Chris Pronger kom undan med i stort sett vad som helst och att pucken studsade Flyers väg. I natt rånades Philadelphia på en trolig straff och ett givet fyra minuters powerplay när Danny Briere fick en Chicago-klubba i ögat.

"Det här laget ger inte upp", konstaterade Chris Pronger efter matchen. Vi tror honom. Det bör åtminstone kunna räcka till en sjunde match, Chicago har inte vunnit i Philadelphia sedan 1996 och Flyers har 9-1 på hemmais i slutspelet.

Utjämnat

Det sliter att sitta uppe varannan natt och slitas mellan hopp och förtvivlan. Men det är värt det när det slutar som det har gjort de två senaste matcherna. Philadelphia har hämtat in 0-2 till 2-2 i finalserien mot Chicago. Nu gäller bäst av tre och det kan mycket väl gå till en sjunde och helt avgörande match.

Nattens match var annorlunda på så sätt att Philadelphia för första gången fick spela med en ledning från början till slut. Lagen har tidigare följts åt med max ett måls överläge åt endera håll under 96 procent av tiden (om man får tro de statistikstinna ESPN-kommentatorerna). Nu ryckte Flyers åt sig en tvåmålsledning och lät inte Chicago komma ikapp. Vid 4-1 kändes matchen avgjord, men ett 5-3-överläge och ett skitmål senare var Chicago ett mål från att kvittera.

Finländaren Ville Leino fortsätter att prestera. Nattens mål, som betydde 4-1, var hans sjunde och totalt 16:e poäng i slutspelet. Många höll nog andan när han lämnade isen efter en hård tackling och försvann ut i omklädningsrummet. Men Leino återvände senare. Danny Briere, som med sitt feta lönekuvert har varit ifrågasatt under grundserien, har visat sitt värde under hela slutspelet. Och backklipporna Pronger, Timonen, Carle och Coburn fortsätter att spela strålande.

Inför finalserien var Chicago stora favoriter. Väldigt få tippade att Philadelphia skulle kunna rubba Blackhawks. De flesta tycks ha tippat 4-1 i matcher till Chicago. Nu står det 2-2 och alla fyra matcher hade kunnat sluta annorlunda om pucken studsat rätt för det andra laget. Dock var detta Philadelphias bästa match på flera sätt. De utnyttjade sina lägen på ett sätt vi inte har sett tidigare, Michael Leighton gjorde sin bästa match i serien i Flyers-målet genom att se mycket tryggare ut och släppa betydligt färre returer. Chicago har fortsatt att ta offensiva utvisningar och låtit sig retas av retstickan Pronger.

Efter underläge 0-2 i matcher såg det mörkt ut för Philadelphia. Trots två väldigt jämna matcher såg Chicago ut att ha det lilla flyt som krävs för att vinna, plus en het målvakt. Det verkade kunna bli som semifinalserien mot San José där Sharks var minst lika bra i tre av fyra matcher men förlorade alla. Men med Niemi avmystifierad, Chicagos tidigare glödheta förstakedja nedplockad på jorden (Bufyglien är -13 hittills i matchserien!) och en målvakt som ser ut att bli allt bekvämare i sin roll känns det nu som att Philadelphia plötsligt har goda möjligheter att vinna detta. Det krävs dock minst en vinst i Chicago för att nå hela vägen.

Hela slutspelet har varit som en saga för laget som representerar en klubb som inte vunnit Stanley Cup sedan Broad Street Bullies lyckades två år i rad 1974-75. Nu är det allt fler som tror att det kan ske igen. Som om det är förutbestämt efter allt laget har kämpat sig igenom den här säsongen.

Mirakel på is

"It's the new NHL"...

Philadelphia Flyers blev historiska i natt när de vann den sjunde kvartsfinalen borta mot Boston Bruins. Det avslutade nämligen den totala vändning som laget inledde då det vann den fjärde matchen efter att ha förlorat tre raka. Och som grädde på det osannolika moset lyckades de även vände 03 i matchen till seger 4-3. Det ska normalt inte gå att vända 0-3 i matcher i ett slutspel. Bara två lag har lyckats i NHL-historien, det skedde 1942 och 1975. Nu är de tre.

Säsongen har varit en osannolik berg-och-dal-bana. Den av många ifrågasatte coachen John Stevens fick slutligen sparken i början av december efter att Flyers, som av The Hockey News tippats vinna Stanley Cup denna säsong, underpresterat. Laget låg på 14:e plats i Eastern Conference. Nye coachen Peter Laviolette, som vann Stanley Cup med Carolina Hurricanes så sent som 2006, tog tid på sig att få sitt nya system på plats. Ett system som kräver mer av spelaren rent fysiskt. Men runt nyår började resultaten synas. Inför OS-uppehållet såg Flyers ut att kunna slåss om en topp 4-placering och säkra hemmaplan i slutspelet. Då kom raset. Det blev till slut en kamp in i sista skälvande 82:a omgången, en helt avgörande match mot New York Rangers som de var tvungna att vinna och som de slutligen vann (efter straffar!). Slutspelsplatsen var klar.

Laget har drabbats hårt av skador hela säsongen. Nya målvakten Ray Emery blev allvarligt skadad i december och återkom inte. Back up-målvakten Brian Boucher skadade sig också. I panik ordnades en ny målvakt fram, Michael Leighton (som tidigare spelat för Flyers utan att imponera särskilt). Leighton tar chansen och presterar efter noter. Innan även han blir skadad i mars. Boucher återkommer från sin skada och bär Flyers förbi den första slutspelsrundan med bravur. Innan han åter igen skadas i andra rundan mot Boston. Varpå Michael Leighton, som återkommit till båset för första matchen sedan skadeuppehållet, får ta över. Däremellan hann även svenske tredjemålvakten Johan Backlund komma in en match och bli skadad också. Det pratades lite om målvaktsförbannelser...

Att Philadelphia slog ut New Jersey Devils i första rundan var inte så överraskande. Det som verkar ha undgått många experttippare där ute är att Flyers hade 5-1 i inbördes möten mot Devils under grundserien. Att slå Boston skulle dock bli en tuffare affär. Flyers saknade både sin bäste målskytt, Jeff Carter, och trotjänaren Simon Gagne och led även andra förluster. Gagne återkom dock i match fyra och därefter vann Flyers fyra raka.

I den östra konferensfinalen ställs sjunderankade Philadelphia mot åttonderankade Montreal. Det är rätt osannolikt. Men det visar på hur jämnt det nya NHL är när lag 1-6 är bortspelade. Montreal å sin sida är också comeback kids i år och har skrällt mot både Washington och Pittsburgh (de vände underläge 1-3 mot Capitals och underläge 2-3 mot Penguins). Det är därför omöjligt att tippa utgången. Om Flyers inte förlorar fler spelare (även Ian "täcka skott med ansiktet är min specialitet" Laperriere skadades i kvartsfinalen) kan det bära hela vägen till final. Men då måste de lösa Montreals målvaktsunder Halak. Vilket Ovetjkin och Bäckström inte lyckades med. Och inte heller Crosby och Malkin.