torsdag 31 maj 2012

Public service i Pyongyang

Sveriges Radios Margita Boström fortsätter sin rapportering från vardagslivet i Nordkorea. Eller snarare i huvudstaden Pyongyang. Hennes rapporter andas en förbluffande naivitet. Inte på så sätt att hon undviker att berätta att det rör sig om en hårdför diktatur, ett stort fängelse. Men hon tycks så överväldigad över det faktum att människor lever sina liv och missar därför det osagda.

I en chatt med lyssnarna berättar hon om glimtar från vardagslivet i Nordkorea. Nordkoreanerna spelar fotboll! De äter glass! De ler! De umgås! Slutsatsen är att  "vid sidan av det hårt kontrollerade livet så finns det ett vardagsliv också". Ja, varför skulle det inte göra det? Myter sprids självfallet om ett så slutet land, ett land där ingen besökare får röra sig fritt och där de flesta utlänningar endast får besöka samma utvalda platser i Pyongyang, alltid åtföljda av en "guide". Men människor kan inte sluta leva ens i världens mest hårdföra regim.

Jag minns mitt första besök i Kina. Fördomarna sprack i dagsljuset och resan blev en aha-upplevelse. Kina var ett öppnare och trevligare land än jag föreställt mig. Först efter andra, tredje och fjärde besöket började jag kunna sortera vad jag egentligen sett och sätta det i ett större perspektiv. Inte minst givet att Beijing inte är en spegelbild av hela Kina. Den som endast har besökt Kinas största städer har bara sett det mest välmående Kina, de områden där den tvåsiffriga tillväxten syn som mest. Som turist märker man heller inte av hur regimens hårda hand drabbar befolkningen genom avsaknad av rättssäkerhet och omfattande korruption på samhällets alla nivåer.

På samma sätt är Pyongyang inte en spegelbild av Nordkorea. Utländska journalister släpps inte iväg utanför huvudstaden så vad som egentligen händer på landsbygden och hur illa läget är har vi endast smarsamma vittnesmål om. Pyongyang är Kimregimens skyltfönster och av Margita Boström verkar de ha fått ut ungefär det de vill. Alla vill inte prata med Margita Boström och svara på hennes frågor, men hon hävdar att det inte har att göra med att de är rädda. De kanske bara var lite blyga?

Om matbristen skriver Boström:

Hela Nordkoreas ideologi går ut på att man ska vara helt självförsörjande på allt, den så kallade Jucheideologin. Sverige importerar det mesta, det kan itne Norkdorea göra av flera skäl, juche är ett skäl. Ett annat är att dom inte har pengar att betala med. Tillexempeol så är ju Nordkorea skyldig Sverige en ruskigt massa pengar sedan många svenska leveranser dit på 60 och 70-talet. Dessutom har ju jordbruket haft en enorm brist på gödslen sedan Sydkorea stoppade dessa leveranser för ett antal år sedan. Så man har fått ut väldigt lite från sin jord.

Margita Boström verkar besöka Nordkorea med ögon stora som tefat, förundrad över vad hon ser i stället för kritiskt ifrågasättande. Det är mer resereportage än journalistiskt verk, således. Precis som i det förra reportaget får Boström det att framstå som om det är omvärldens fel att Nordkorea lider av akut matbrist. Att det inte har med den förda vansinnespolitiken att göra, att det inte är Kimdynastins ansvar att befolkningen svälter och lever under fruktansvärt förtryck.

Det finns förstås en poäng i att rapportera om de förändringar som trots allt har skett i landet det senaste decenniet - där blygsam marknadsförsäljning är ett exempel. Men att ens antyda att Nordkoreas försörjningsbrist beror på omvärlden är direkt fel. De ansvariga för det nordkoreanska folkets vedermödor är Kimregimens ledning. Problemen är politiskt skapade och högst medvetet så.

onsdag 30 maj 2012

På håret på flygplatsen

När du landar i Beijing, vilket är det vanligaste resmålet för svenska turister men också en transitplats innan man tar sig vidare till andra delar av landet, och ska släppas in i landet ställs du som brukligt framför en passkontrollant. Om alla papper är i ordning möter du inga problem. Jag upplever att det vanligtvis råder en tämligen avslappnad stämning. Men att allt är i sin ordning behöver inte betyda att du släpps in helt utan gnissel.

De senaste åren har mitt hår börjat bli ett bekymmer. De unga kvinnorna och männen i passkontrollen studerar mitt pass så noga, så noga därför att jag på det gamla passfotot är blond men numera har min naturliga hårfärg. Att bleka håret och därigenom förvirra passkontrollanterna är aja-baja!

Håret är uppenbarligen skäl nog för att jag ska bli studerad i flera minuter, bli ombedd att ta av och på mig glasögonen, le på samma sätt som på passfotot (jag får alltid upp den här sketchen i huvudet då, men har insett att det nog inte hjälper att återupprepa den) samt stå i rätt vinkel.  När jag senast insåg att samma procedur skulle återupprepas ännu en gång utbrast jag 我知道我的头发不一样!("Ja, jag vet att håret inte ser likadant ut!"). Den unga kvinnan sken plötsligt upp. "En utlänning som pratar kinesiska. Jamen, ta ditt hår och gå förbi då", tycktes hon tänka bakom sitt försiktiga leende.

En lite märklig detalj som har funnits i ett antal år nu och som blir allt vanligare även på andra håll är den lilla dosa på passkontrollantens disk på vilken det sitter fyra knappar: en glad gubbe, en ganska glad, en sur gubbe och en ännu surare. Dessa kan du välja att trycka på under uppmaningen att du är välkommen att värdera kontrollantens arbete. Det är lite oklart exakt hur jag ska kunna värdera detta då det enda jag bryr mig om är att bli insläppt. Vanligtvis är jag glad över att ha landat och således på ett generöst humör.

Men jag har börjat undra över vad informationen används till. Betyder många glada gubbar att den anställde har släppt igenom folk för lättvindigt? Betyder många sura att hon eller han inte har bemött de anlända resenärerna på ett korrekt sätt? Återkopplas dessa glada och sura gubbar på något sätt och hur ska jag veta på vilket?

Eller är det som det ofta brukar vara i denna värld, nämligen att den där lilla dosan sitter där mest för att få oss resenärer att tro att myndigheterna bryr sig om oss?

Ole, dole doff...

En debatt som förlorat sin relevans

Man ska som tidigare konstaterat vara på sin vakt när medierna slänger fram siffror från den ena eller den andra studien. Inte sällan är det bara någon som vill berätta en bra historia och få uppmärksamhet. Och det fungerar förvånansvärt bra. Ett aktuellt exempel är ungdomsarbetslösheten.

Barnfattigdomen är en het potatis. Jag har skrivit om mina invändningar mot hur begreppet används i Sverige här, här, här och här och tänker inte fördjupa mig i argumentationen ännu en gång. Men det är värt att uppmärksamma att alltfler organisationer hoppar på vagnen. Rädda barnen aktualiserar frågan om barnfattigdom när de släpper sin rapport varje år (med efterföljande debatt i alla medier), men nu har även Unicef beslutat sig för att mäta hur svenska barn har det. Och då blir det dels ännu tydligare hur lite om fattigdom frågan egentligen handlar, dels att ett fattigare men mer jämlikt samhälle klarar sig bättre i jämförelserna än rikare samhällen med större inkomstklyftor.

När man mäter vad barn äter varje dag (kött, fisk och fågel ska vara representerat), om de äter någon färsk frukt, om hushållet har tillgång till cykel, om kläderna är nyinköpta och inte ärvda och om barnen har möjlighet att bjuda hem vänner till lek uppstår ånyo frågan om vad som egentligen är fattigdom och vad som är bekvämligheter.

Trots Unicefs långa kravlista på vad krävs för att inte räknas som fattig i Sverige 2012, uppfyller 98,7 procent av de svenska barnen kriterierna för att slippa fattigdomsstämpeln i pannan. Det är ganska fantastiskt. Om du tänker tillbaka på din egen barndom, uppfyllde du själv alla dessa kriterier?

Ändå blir medias vinkling att Sverige "ligger dåligt till" och att vi är dåliga på att hjälpa barn som lever under fattigdomsgränsen (det vill säga den diskutabla gräns som Unicef har satt). I min värld har debatten om barnfattigdom i Sverige för länge sedan upphört att vara relevant. Unicef och Rädda barnen har starkt bidragit till detta - och medierna hakar glatt på.

Assange utlämnas - eller inte...

Efter att ha överklagat sig genom samtliga brittiska instanser blev det i dag klart att Julian Assange ska utlämnas till Sverige för att prövas i målet om misstänkt våldtäkt, sexuellt ofredande och olaga tvång. Det brittiska Supreme Court meddelade sitt beslut nu på förmiddagen.

Men. Assanges advokater kan förhala detta ytterligare genom att ansöka om att fallet prövas på nytt. Givet hur taktiken har sett ut hittills är det ingen högoddsare att de kommer att göra just det.

Om jag vore i Assanges skor skulle jag tycka att det vore skönt att få saken ur världen så snart som möjligt. Men Julian är ju onekligen en speciell filur. Och han verkar inte direkt sky uppmärksamheten, om man säger så.

Vräkningar görs inte lättvindigt

Det är barnen som är i fokus just nu. Det är ständigt återkommande diskussioner om barnfattigdom, eller vad jag i många fall vill kalla så kallad barnfattigdom. Miljöpartiets ungdomsförbund har föreslagit att även små barn ska få rösträtt och nu riktar Socialstyrelsen kritik mot att barnfamiljer vräks från sina hem.

Inga barn ska behöva bli vräkta , har regeringen slagit fast i sin "nollvision". Och det är ju en fin ambition. Men innan alla rasar över att inte alla kommuner har skriftliga rutiner för att förhindra vräkningar av barnfamiljer bör vi fundera över vad det är som gör att vräkning över huvud taget kommer på tal.

Till största delen handlar det om familjer som av olika orsaker (exempelvis störningar, utebliven hyra) blir vräkta från lägenheter de själva har kontrakt på. Kommuner tillhandahåller emellertid också olika sorters tillfälliga boenden och även från dessa kan barnfamiljer vräkas om det finns goda skäl till det. Hur omfattande verksamheten med jour-, tränings- och försökslägenheter är varierar kraftigt från kommun till kommun (och i Stockholm från stadsdel till stadsdel), men jämfört med "vanliga" lägenheter görs fler vräkningar från denna sortens lägenheter än från en vanlig hyresrätt. Det ligger lite i sakens natur. I tränings- och försökslägenheter hamnar personer med missbruksbakgrund och/eller annan social problematik. I jourlägenheter hamnar den som inte kan lösa sin boendesituation ens tillfälligt på annat sätt.

I dessa lägenheter, precis som i alla andra, gäller det att vara vaksam på att grannar inte störs. Vid upprepade störningar kan kontraktet sägas upp genom en process i hyresnämnden. Vägrar personen flytta drivs ärendet ända till Kronofogden.

I kommunens "egna" lägenheter handlar det i lika hög grad som i andra om att vårda relationen till hyresvärden. Annars finns det liten anledning för hyresvärdarna att alls samarbeta och tillhandahålla några nya lägenheter. Den som inte betalar hyran, som upprepade gånger stör grannar och förstör lägenheten, blir till slut vräkt. Så måste det helt enkelt fungera. Det betyder inte att de hamnar på gatan. I Stockholm finns TÖG:en (tak över huvudet-garanti), men det yttersta ansvaret för den uppkomna situationen har trots allt inte kommunen utan föräldrarna till de barn de blir vräkta tillsammans med.

tisdag 29 maj 2012

En infantil dröm

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är överrepresenterade bland unga som inte får rösta. I sällskap med Sverigedemokraterna, kan nämnas. Det visar alltid resultaten från skolvalen på Sveriges högstadieskolor. Det är inte så förvånande att Miljöpartiets ungdomsförbund länge har stridit för en sänkt rösträttsålder. De gör det i ett egenintresse.

I SvD propagerar de till och med för en avskaffad rösträttsålder. Argumentationen är så infantil att den blir pinsam. Miljöpartisterna menar att en avskaffad rösträttsålder skulle tvinga politikerna att tänka på barnens och ungdomarnas åsikter.

För ett parti som ständigt upprepat att "tillväxtens gräns är nådd", som tror att det blir fred på jorden om Sverige bara slutar exportera vapen och som har en 11-årings syn på världen vore det förstås rena drömmen om 11-åringar fick rösta.

Nej, 18-årsgränsen handlar inte om kompetens. Det finns gott om inkompetenta väljare i övre medelåldern som inte vet vad de röstar på eller varför. Det handlar om personlig mognad. Och det är nog bara miljöpartister som tycker att en särskilt fastslagen rösträttsålder är "omöjlig att förstå". Det finns inget som säger att den måste ligga vid 18 år, men personligen är för enkla och logiska generaliseringar och anser att 18 år är en inarbetad åldersgräns som fungerar.

Om nu Miljöpartiets unga anser att barn och ungdomar som känner att de vill och kan påverka politiskt ska få rätt att göra det, hur ställer de sig till den sexuella självbestämmanderätten? Till åldergränser för inköp av alkohol och tobak? Ska inte barn och ungdomar som känner att de vill ta en bira och kan ha sex få göra det också då?

Alla som röstar till riksdagsvalet har själva rätt att söka sig till politiska partier och ämbeten. Vid en avskaffad rösträttsålder, ska detta även omfatta barn och ungdomar? Och vi som tyckte att det var illa nog med Anton Abele i riksdagen...

måndag 28 maj 2012

Männen som halkar efter

Pojkarna släpar efter flickorna i grundskolan. Betyggsskillnaderna mellan könen ökar och skillnaden lever kvar även vid högre studier. Det i sin tur får följden att män som grupp blir mindre välutbildad än kvinnor som grupp - och detta i en tid när det krävs utbildning för snart sagt varje jobb.

Landets feminister talar väldigt lite om detta. Hade förhållandet varit det omvända med pojkar som hade högre betyg och dominerade de högre utbildningarna hade vi fått höra det i tid och otid. Nu är feministerna tysta. Ty den jämställdhet som många av landets feminister förfäktar handlar som bekant inte om jämställdhet mellan könen utan om bättre villkor för en grupp: kvinnorna.

Typiska kvinnoyrken är fortfarande låglöneyrken i hög grad. Men studiemotiverade kvinnor blir gärna läkare och advokater medan studietrötta män får nöja sig med det som blir över. Kanske arbetslöshet.

Med detta följer problem. Vi riskerar att få en stor grupp outbildade, arbetslösa och bittra män att hantera. Och de kan vara hur etniskt svenska som helst.

söndag 27 maj 2012

Veckan som gick #28

 # Ny LO-bas. Efter över ett decennium som LO-ordförande lämnar Wanja Lundby-Wedin över till Karl-Petter Thorwaldsson. Det är oklart vilken väg Landsorganisationen kommer att ta under sin nye ledare. Thorwaldsson pekade på en rad misstag som har begåtts, men vilka är LO:s framtidslösningar? Hur konservativt kommer LO att förbli? Och kommer de att vara lika hårt knutna till Socialdemokraterna även i nästa val? Med tanken på att andelen LO-medlemmar som röstar på S sjunkit till runt 50 procent finns det anledning fundera på saken.

# Val i Egypten. Det är naturligtvis fantastiskt med ett presidentval i en gammal diktaturstat. Men kanske har det gått lite för fort ändå. Egyptierna väljer nämligen president innan de vet vilka befogenheter har kommer att få. Det ger en liten känsla av... osäkerhet.

# Ny syrisk tragedi - oklart i Jemen. Massakrerna i Syrien avlöser varandra. Senast dog 116 människor i staden Houla, varav minst 32 barn under 10 år. Flera brittiska medier har valt att använda  bilder på de döda barnen för att väcka människors engagemang för det syriska folkets frihetskamp. Efter de återkommande brotten mot mänskligheten i Syrien går det att fråga sig hur det syriska folket orkar kämpa. Men kanske är det så, att allt sorg och smärta bara ytterligare svetsar dem samman mot regimen.

Samtidigt är läget i Jemen oklart. Den förre presidenten Saleh, som vårdades en tid i Saudiarabien, är visserligen borta från makten. Men regimen sitter alltjämt kvar. Den arabiska våren är ingalunda fullbordad. 

Mördandet kan fortsätta ostört

Omvärlden får skämmas. FN:s observatörer i Syrien får skämmas. Det de övervakar nu är inte en fredsplan utan ett inbördeskrig med återkommande massakrer på civila. Den syriska regimen har sedan länge visat att den struntar i omvärldens vädjanden och krav på eldupphör. Självfallet gör rebellerna det också i detta läge.

Bilderna från den senaste massakern på barn och vuxna i Houla - enligt FN dödades 92 människor varav en tredjedel små barn - är fullständigt förfärande (för den med stark mage finns de på YouTube). Ban Ki-Moon och Kofi Annan har fördömt regimens agerande, Hillary Clinton likaså. Men Bashar al-Assad vet att det bara är ord. Mördandet kan fortsätta någorlunda ostört. Barack Obama är knappast intresserat av något militärt ingripande under ett valår, han tog nog stora risker mot Libyen i fjol.

Och ska det gå via FN kommer det inte att ske alls. Så länge Ryssland och Kina betraktar det som sker i Syrien som landets "inre angelägenheter" kan någon militär insats inte komma i fråga. Så bakbundet och stelt är FN. Systemet är som gjort för att låta tyranner härja fritt. De stora orden blir helt betydelselösa.

Vi har sett det så många gånger. Det FN gör är att ge förtryckta människor falska förhoppningar om att hjälp finns att få. Det beseglade ödet för människor i såväl Rwanda som Srebrenica. FN:s ljusblå flagg har kommit att betyda trygghet från förtryck för människor världen över. Det är verkligen dags att börja omvärdera vad den egentligen betyder: I bästa fall passivitet.

lördag 26 maj 2012

Kommunister med en satans otur

Per Bylund skriver en utmärkt bloggpost om svenska mediers rapportering om den ständiga hungersnöden i kommunismens Nordkorea.

Det senaste exemplet är SR-journalisten Margita Boström, vars rapportering från det slutna landet är direkt pinsam. Ett exempel:
Det slutna Nordkorea har ständiga problem med att maten inte räcker för att föda landets 23 miljoner invånare. I dag är det inte så illa som under mitten av 90-talet, då runt en miljon svalt ihjäl. Men än klarar inte landet av att producera tillräckligt med mat för sin befolkning. Detta trots att varje invånare i landet varje år måste ut och jobba på jordbruksfälten i minst två månader.
 Så trots tvångsarbete räcker inte maten? Är svaret då månne mer tvångsarbete?

Nordkorea drabbas också av naturkatastrofer som ständigt förstör skördarna, får vi veta. Otur. Detta brukar vara typiskt för slutna diktaturer. De drabbas ofta av översvämningar eller torka. Skillnaden mot andra länder som drabbas av samma sak är förstås att de inte kan hantera vädrets makter, men det talas det mindre om. Nordkorea har mest en jäkla otur.

Och när de utlovas tusentals ton mat mot att de avstår från sitt kärnvapenprogram väljer ledningen att skjuta upp en satellit som av omvärlden misstänks vara en del i ovannämnda program. Givetvis uteblir maten. Så prioriterar kommunismens ledare.

Göran Persson berättade i SVT-dokumentären Ordförande Persson om sitt möte med Nordkoreas dåvarande ledare Kim Jong-Il. Frågan om matbristen kom upp. Enligt Persson svarade Kim, genom tolk, att "vi kan inte det här". Det är nog de ärligaste orden som yttrats på den norra delen av den koreanska halvön de senaste decennierna.

torsdag 24 maj 2012

Juholt blickar tillbaka

Hetsjakten på och mediedrevet mot Håkan Juholt var precis så vidrigt som väntat när medier och motståndare får blodsmak på högt uppsatta politiker. Juholt hade för få mäktiga vänner runt sig när det började storma. Så långt är hans analys korrekt i den kommande boken.

Men det vore förstås klädsamt om han även insåg sina egna tillkortakommanden. Det fanns ju trots allt konkreta orsaker till det utbredda interna missnöjet med hans ledarskap. En partiledare kan inte trampa i klaveret hur många gånger som helst och tro att det inte får några följder.

Jag och många med mig såg Juholt som nästan beundransvärt stryktålig under den korta men intensiva match han gick som socialdemokratisk partiordförande. Men kanske är sanningen en annan, nämligen att han själv aldrig riktigt förstod att han gjort något fel.

Val på egyptiskt sätt

"Detta händer bara i Egypten. Först väljer vi president. Sedan bestäms hans befogenheter."

En väljare på Kairos gator konstaterar med ett snett leende en absurditet i det egyptiska valet.

Visst är det fantastiskt med ett, som det verkar, hyggligt fritt och öppet presidentval i en gammal diktaturstat. Valet markerar det definitiva slutet på Mubarakeran, även om flera kandidater har kopplingar till den gamla regimen.

Men vore det inte ännu bättre om väljarna visste vilka befogenheter mannen (för det blir en man) som de röstar på kommer att få när han väl sitter vid makten? Åtminstone jag skulle vara en smula nervös.

onsdag 23 maj 2012

Frihetsfrontens talarkväll: maj

Missa inte morgondagens talarkväll med Timbros vd Markus Uvell!

Tid: Torsdag 24/5 19.00
Plats: Källaren på Ferkens gränd 2 i Gamla stan, Stockholm

Ferkens gränd 2 ligger precis runt hörnet från Skeppsbron, ungefär mitt emellan Slussen och Slottet.

På Ferkens gränd kommer öl att finnas att köpa (medta kontanter). Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.

Alla är välkomna!

Den slösaktiges frälsning

Börserna faller och marknaden förbereder sig på ett grekiskt utträde ur eurozonen. EU:s ledare träffas. Igen. Och ska försöka lösa eurokrisen. Igen. Men det blir nog mest bara ännu en lång och god middag.

Ett av förslagen som ska diskuteras är eurobonds, euroobligationer. En av dess förespråkare är den nye franske presidenten Francois Hollande. Tanken är att tungt skuldsatta länder med skitekonomi ska slippa betala notan för detta genom högre räntor när de lånar pengar och i stället åka snålskjuts på de länder som sköter sig. Marknadens mekanismer - som straffar den som inte sköter sig och belönar den skötsamme - sätts därmed ur spel. Och vad uppmuntrar detta till om inte att fortsätta slösa?

Det är så ett så otroligt typiskt EU-förslag. Du och jag förväntas ta ansvar för vår privatekonomi och ta konsekvenserna av dåliga beslut. Livet blir allt hårdare för den som någon gång misskött sin ekonomi. Betalningsanmärkningar finns kvar i tre år och under den tiden kan du inte få en lägenhet, ja inte ens få ett mobiltelefonabonnemang.

Men länder som missköter sig ska alltså, enligt eurobondsförslaget, särbehandlas och belönas för sitt handlande. EU-ledarna är som brandmän som sprutar tändvätska på det brinnande huset.

måndag 21 maj 2012

Var är den liberala EU-kritiken?

Det saknas en liberal EU-kritik - inte bara i Sverige utan egentligen i hela Europa där EU-kritiken med stor framgång norpats av de nationalistiska partierna. I Sveriges riksdag är det bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som är för ett utträde, men som SD:s Johnny Skalin påpekade i den senaste EU-debatten i kammaren gör V väldigt lite konkret i frågan.

Kvarstår alltså Sverigedemokraterna. De vill att Sverige ska gå ur EU, har relevanta argument om att värna svenskt självbestämmande men är samtidigt motståndare till det som egentligen är det enda positiva med EU (eller var?) - den fria rörligheten.

Det är två år kvar till Europaparlamentsvalet. Den som är motståndare till EU och har bestämt sig för att rösta har en jobbig uppgift framför sig. Finns det ens något rimligt EU-kritiskt alternativ för en liberal? SD är alltså det enda riksdagspartiet som öppet kräver och arbetar för ett svenskt utträde. Kanske kan det locka några som inte delar deras värderingar i övrigt att rösta på dem. Men ska man rösta in EU-kritiker bör man rösta in sådana som har en chans att påverka beslut i rätt riktning. Ty Sverige kommer inte att gå ur EU kort efter nästa val. Och det går att sätta stora frågetecken för SD:s förmåga att framgångsrikt driva frågor i EU. Dessutom tycker de fel i väldigt många frågor.

Det är lätt att gnälla på EU. Det kan många av oss göra i sömnen. Men vad ska vi ha i stället? Jag är inne på UKIP:s MEP Nigel Farages linje, nämligen att lämna unionen och skriva frihandelsavtal med övriga europeiska stater. Enda fördelen jag ser och som påverkar vanliga medborgare direkt är den fria rörligheten. Den vill vi inte gå miste om. Men all annan skit vi får på köpet - exempelvis drösvis med lagstiftning som tar makt från den svenska riksdagen och ger till anonyma EU-tjänstemän - är jag väldigt gärna utan. Och det är ju faktiskt så att väljarnas utslag i andra EU-länder avgör vilka EU-parlamentariker som tar plats och dessa påverkar i sin tur vilka direktiv Sverige åläggs att följa.

Alternativet skulle vara att stanna kvar i EU och kämpa mot väderkvarnarna. Det är denna linje som alla borgerliga politiker, inklusive de som erkänner att det fattas många dumma beslut och att EU är  en smula odemokratiskt, driver. Vi måste ju vara med och "påverka". Problemet jag har med detta är att en liberals arbete i EU enbart handlar om att stoppa dumma och farliga förslag, inte att göra något konstruktivt och gott av medlemskapet. Det handlar enbart om att släcka de värsta bränderna, pusta ut och sedan ge sig i kast med nästa brandhärd. Och nästa.

Ändå finns inget annat alternativ just nu. Något utträde finns inte på kartan, allt vi kan göra är att stödja dem som på plats vill kämpa mot systemet (läs Piratpartiet) i de största och mest relevanta frågorna. Men det vore klädsamt om de som kallar sig liberaler i både Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna faktiskt levde upp till denna benämning och började uppmärksamma de problem som hela EU-maskineriet dryper av. Då kunde åtminstone jag känna ett litet hopp.

Om att skapa en nyhet

En ny undersökning visar att unga visar upp sig i sexuella poser på nätet, berättar bland andra DN. Problemet, som vi ska se nedan, är att det inte är sant.

Som vanligt ska vi vara väldigt försiktiga med att öppna munnen när medierna kastar ett ben som det står "forskningen säger" och "en undersökning visar" på. Ofta är tolkningarna som görs helt felaktiga. Detta är ännu ett sådant exempel.

Vi kan börja med undersökningen som sådan. Den är gjord på nätet av Ungdomsbarometern på uppdrag av försäkringsbolaget  If. Nätenkäter är problematiska och svåra att få vetenskapligt acceptabla. If hävdar förstås att undersökningen presenterat ett "allvarligt resultat". Det är skitsnack.

Om vi tittar på själva resultaten av undersökningen framkommer att den andel som i medierna beskrivs som gruppen "unga", det vill säga de flesta ungdomar, är mellan 13 och 23 procent. Andelen ja-svar varierar beroende på kön och åldersgrupp. I gruppen kvinnor 20-24 år svarar 23 procent att de någon gång exponerat sig själva på nätet. Totalt har 1009 personer i åldrarna 15-24 år deltagit i studien, vilket gör att 23 procent i en av åldersgrupperna är ett väldigt litet antal. Hur tillförlitliga dessa svar är vet vi heller inte.

Dessutom är detta vuxna, röstberättigade personer som både får gå på krogen, handla på Systembolaget och spela in porrfilm. Om de vill. Det har varken If eller någon annan med att göra. Sexuellt självbestämmande personer har all rätt att näcka framför webbkameran om de vill. Och om det är några som känner till de eventuella riskerna med detta är det väl just den undersökta gruppen, som vuxit upp med datorer och Internet.

Om det var ett nytt larm om ungdomars syndiga leverne och/eller sexuella utsatthet If ville ha är undersökningens resultat inget mindre än ett fiasko. Det hindrade förstås inte svagsinta medier från att blåsa upp detta bortom alla proportioner. Som om inte ungdomar i dag redan hade nog av samhällets pekpinnar.

söndag 20 maj 2012

Veckan som gick #27

# Verkningslös fildelningslag. Ipred-lagen har inget stöd i rättsmedvetandet, hävdar nätforskaren Måns Svensson. Det förefaller vara så. Ty en ny studie från Lunds universitet visar att folk fortsätter att fildela. Nedgången efter den nya lagen infördes 2009 var tillfällig. Politikerna är väldigt snabba med att stifta nya lagar. Men lagar för vilka medborgarna saknar respekt är helt meningslösa. Ipredlagen har dessutom andra tydliga nackdelar. Men debatten tycks ha kommit av sig.

# Eurokris utan slut. G8-länderna träffas igen och diskuterar eurokrisen. Protesterna sprider sig i den krisande euroländerna. Grekland står redan vid stupet. Spanien har massarbetslöshet. Irland, Frankrike och Portugal har betydande bekymmer. Lita på att de aningslösa EU-kramarna kommer att vilja utöka EU:s makt på medlemsstaternas bekostnad för att hålla ihop detta katastrofala experiment. Det kommer att börja med "mer Europa", möjligen ett bankgarantisystem som omfattar hela EU, och fortsätta med att den ekonomiska unionen blir en politisk union när makthavarna ska försöka lösa krisen.

# Etniska svenskar. Fredrik Reinfeldt ifrågasätter oppositionens bild av att det skulle råda massarbetslöshet i Sverige. Som exempel tog han att "etniska svenskar mitt i livet" till mycket låg grad är arbetslösa. Det tog hus i helvete. Förstås. Vissa saker får man inte säga i Sverige. I söndagens Agenda i SVT förtydligade Reinfeldt att han inte alls vill begränsa invandringen eller försöka så split men att vi faktiskt måste våga prata om de problem som de facto finns på arbetsmarknaden. Människor till både höger och vänster valde att över- och feltolka statsministern i detta fall. Och ingen blev klokare av det.

Polisen vill slippa jaga översättare

Björn Sellström menar att polisen inte vill jaga fantasifigurer utan i stället fokusera på riktiga övergrepp, riktig barnporr. Det är ett nyktert inlägg inför den rättegång om de berömda mangateckningarna som nu tar vid i Högsta domstolen.

Först ska sägas att det går att ifrågasätta själva begreppet barnporr, som anammats av alla medier och som även jag av ren slöhet använder trots att jag egentligen tycker att det är missvisande. För mig är pornografi sexuella handlingar mellan samtyckande personer. Även om personer under 15 givetvis kan samtycka till samlagshandlingar som i svensk lagstiftning otvivelaktigt skulle klassas som barnporr, handlar mycket barnporr om sexuella övergrepp och ska benämnas som sådana, inte som pornografi. För pornografimotståndare är emellertid begreppet högst användbart.

Domarna mot översättaren Simon Lundström har väckt stor ilska i bloggosfären men också hos många kulturutövare. Att japanska serier klassas som barnpornografi innebär att svenska lagstiftare förbjuder en hel kulturyttring. Och det stannar inte där. Även distributionen av Nintendo DS-spelet Dead or Alive: Dimensions stoppades i Norden av rädsla för att det skulle strida mot svensk lag.

Även många vanliga svenssons som över huvud taget inte är insatta i yttrandefrihetsfrågor eller spörsmål som rör den sexuella och konstnärliga friheten har höjt på ögonbrynen över hur snett lagstiftningen slår. Protesterna från kulturutövarna har dock dött ut. Få vill driva en sådan här fråga helhjärtat eftersom endast själva sammankopplingen med begreppet "barnporr" är för besvärande. Detta vet politiker som Beatrice Ask mycket väl. Detsamma gäller sexköpslagen, som har motståndare även i riksdagen men där Fredrick Federley är den enda som vågar öppna munnen. Ibland önskar jag 70-talet tillbaka.

Att Sellström skriver ett vettigt inlägg är välkommet. Men vi ska inte dra för stora växlar på polisens inställning i sexualpolitiska frågor, eller ens sådana som rör yttrande- och kulturell frihet. De har exempelvis inga som helst problem med att agera samlagskontrollanter i kampen mot sexköparna - ett led i riksdagens kamp för den korrekta sexualiteten. Polisen kommer således i allra högsta grad fortsätta bry sig om vem du ligger med, hur och varför.

Mer om mangafallet hos Lake.

torsdag 17 maj 2012

Om detta må vi inte prata

Fredrik Reinfeldt har fått motta en flod av kritik efter sitt uttalande om att arbetslösheten är låg bland etniska svenskar. Trots att uttalandet i sig är korrekt. Fråga vilken socialarbetare du vill: arbetar personen med försörjningsstöd eller med av socialen tillhandahållna lägenheter kan han/hon intyga att de flesta klienter är utlandsfödda. Och de flesta av dessa utomeuropeiska invandrare.

Det är så det ser ut. Varför ska vi tiga om detta? Vad är folk rädda för? Om vi ska komma till rätta med problemet att människor är arbetslösa och saknar lägenhet måste vi våga prata om verkligheten. Den överdrivna känslighet som präglar frågor om integration, arbetsmarknad och etnicitet i Sverige gör det omöjligt att komma framåt.

Märk väl: Reinfeldt har inte knutit arbetslöshet till etnicitet. Han har inte sagt att vissa är arbetslösa därför att de är födda i ett annat land. Det är inte biologiskt betingat. Däremot är det ett faktum att personer med utländsk bakgrund i större utsträckning än infödda svenskar är arbetslösa.

Jag tror att de flesta svenskar faktiskt ser detta och har svårt att förstå den kritik som nu riktas mot Reinfeldt. Frågan är vad vi ska göra åt det. Det hade varit att föredra att alla som skriker sig hesa över statsministerns "otäcka" påstående i stället hade kommit med konstruktiva förslag på hur arbetslösheten främst bland utomeuropeiska invandrare ska minskas.

Det är inte Reinfeldt som spelar Sverigedemokraterna i händerna, det är alla som hysch-hyschar honom. De ger Sverigedemokraterna helt rätt när de säger: Om detta må vi inte prata.

tisdag 15 maj 2012

Känsligt, känsligt

Fredrik Reinfeldt vände sig emot beskrivningen att det skulle råda massarbetslöshet i Sverige. Som exempel tog han att "etniska svenskar mitt i livet" till mycket låg grad är arbetslösa.

Genast blev det twitterrabalder. Maria Wetterstrand tycker att begreppet "etnisk svensk" är "knäppt". Isobel Hadley-Kamptz menar att det är bekymmersamt att Reinfeldt inte anser att "problem är problem förrän de drabbar hans Täbygrannar". Fredrick Federley (C) tycker att Reinfeldt spelar Sverigedemokraterna i händerna. S-ledaren Stefan Löfven tycker att det är "otäckt" att en statsminister i Sverige "pekar ut vissa grupper". 
 
Men var det detta Reinfeldt gjorde? Konstaterade han inte bara ett enkelt faktum, nämligen att Sverige ingalunda har hög arbetslöshet i alla grupper? Arbetslösheten bland inrikesfödde i åldern 25-54 år är väldigt låg, under hälften än genomsnittet på hela befolkningen och en tredjedel jämfört med gruppen utrikesfödda. Sålunda är det vissa grupper hos vilka arbetslösheten är betydligt större. Varför ska det vara så kontroversiellt att konstatera detta? Att blunda för detta genom att rätt och slätt kalla det för "massarbetslöshet" är fel.

Jag tycker att samtliga har över- och feltolkat vad Fredrik Reinfeldt sade. Att Reinfeldt inte ens kan påpeka ovanstående enkla faktum utan att få debattörer till både höger och vänster över sig, visar hur otroligt känsliga vi svenskar är för att frågor som rör etnicitet och utanförskap. Och så länge vi är så ängsliga att vi inte ens vågar diskutera dessa frågor, kommer någon bättring inte att ske.

Samlagsavbrytarna

DN har i en artikelserie följt polisens arbete mot sexköpare. De återger vilka köparna är (både unga och gamla, rika och fattiga) och vi förväntas bli förvånade över att det är helt vanliga män som köper sex.

Att tro att man med en lag kan reglera människors sexualitet i så motto att sex mot betalning upphör - det är både naivt och korkat. Ingen lag kan kväva ett så basalt mänskligt behov som sex. Ingen radikalfeministisk teori kan rå på vårt behov av närhet, ömhet och sexuell njutning.

Det räcker visserligen med att ha förberett ett sexköp för att åka fast. Men ofta behöver polisen ta köparen på bar gärning. Att rycka upp bildörrar och avbryta pågående samlag - det är onekligen ett nobelt arbete polisen gör...

måndag 14 maj 2012

Inget att vara stolt över

Folkpartiet och Liberala ungdomsförbundet portas från Pride i Uppsala. Enligt Uppsala Pride är de nämligen av fel politisk färg. Det sitter således socialister och queerfeminister i samordningsgruppen och förbjuder borgerliga att delta. Idiotiskt är bara förnamnet.

Detta är ett gott exempel på hur gärna vissa på vänsterkanten vill göra vissa frågor till sina och utestänga dem som inte är överens med dem i allt. Fegt, skulle jag kalla det. Och onödigt. Det kan resultera i separata Prideevanemang framöver. Vilket väl aldrig var tanken. Miljöpartiet svarar genom att inte delta.

Som svar kommer LUF och FP att ordna en Pridedemonstration öppen för alla. Och så har vi ju den stora Pridefestivalen i Stockholm - för alla. Även för socialister och queerfeminister.

via HAX
Läs även: Beelzebjörn

söndag 13 maj 2012

Veckan som gick #26

# CDU gör magplask. Söndagens lokalval i Nordrhein-Westfalen, tillika Tysklands folkrikaste delstat, blev ett svidande nederlag för Angela Merkels CDU. Det är inte första gången hennes parti backar på lokalplanet. Hennes ställning försvagas således bit för bit. Enligt prognoserna backar CDU med nio procentenheter till 26 procent. Och åter igen tar sig tyska Piratpartiet, om prognosen stämmer, in i ett delstatsparlament.

# SD fjärde största parti. Inför valet 2010 sade Jimmie Åkesson att Sverigedemokraterna har som mål att bli Sveriges tredje största parti. Det lät överambitiöst, nästan lite fånigt som när Gudrun Schyman pratade om tio procent för sitt feministiska spektakelparti. Men Sverigedemokraterna blev större än både KD och V och i dagens Sifomätning är SD fjärde största parti i Sveriges riksdag. Större än C, FP, V och KD. Inget tyder på att Sverigedemokraterna riskerar att åka ur riksdagen 2014. Tvärtom lär de växa. Det är dags att övriga partier börjar ta dem på allvar.

# Grekisk tragedi. Den grekiska tragedin fortsätter. Nu tyder det mesta på att nyvalet följs av ännu ett nyval efter att de tre största partierna - borgerliga Ny demokrati, vänsterpartiet Syriza och socialdemokratiska Pasok - samtliga misslyckats med att bilda en regering. Valet gav fascistiska Gyllene gryning plats i parlamentet. Vänsterextrema Syriza mångdubblades i storlek. Något olycksbådande är på väg att hända i desperationens Grekland.

En bok att välkomna

Efter tjugo års arbete, med långa uppehåll och problem med finansiering, är äntligen det första kinesisk-svenska lexikonet klart. Enligt Lars Ragvald, professor emeritus vid Lunds universitet, hade projektet aldrig blivit av om de inblandade varit medvetna om hur svårt och besvärligt det skulle bli.

För någon som har studerat kinesiska och endast haft tillgång till engelsk-kinesiska lexikon (Googles översättningstjänst lämnar en hel del övrigt att önska) är det ett stort steg att se kinesiska tecken förvandlas till svenska uttryck som "här ligger en hund begraven" (这里边有鬼) och "ett lumpet trick" (鬼点子) eller Maos uttryck "kvinnorna kan bära upp halva himlen" (妇女能顶半边天). 

Vissa ord och fraser finns med för att spegla de senaste årtiondenas ekonomiska, sociala och politiska förändringar i Kina (vi får anta att frasen "tona ned strejkens betydelse" (冲淡罢工的意义) hör till dem).

Något slutligt verk är detta naturligtvis inte - alla lexikon är ständigt under arbete - och författarna är medvetna om dess brister. Det ersätter inte Oxfords kinesisklexikon men borde rimligen börja användas inom all kinesiskundervisning i Sverige. Kanske får vi småningom även se ett svensk-kinesiskt lexikon.

Frälset

Riksdagens inkomstgaranti ska vara ett omställningsstöd, inte en varaktig försörjning. Lite som a-kassan. Alliansens kritik mot a-kassan inför valsegern 2006 var att a-kassan blivit en permanent försörjning för alltfler. Därför behövdes en förändring - vilket skedde genom en ökad egenfinansiering (staten står dock fortfarande för lejonparten av kostnaden).

Men för politikerna själva gäller andra regler. På senare tid har riksdagens inkomstgaranti uppmärksammats. Här blottas nämligen vilket frälse politikerna verkligen är.

Nästan fyra av tio av de riksdagsledamöter som slutade efter valet 2010 lever fortfarande på inkomstgarantin. De partier i vilka det utnyttjas flitigast är Vänsterpartiet och arbetarepartiet Socialdemokraterna. Före detta ledamöter slår alltså dank och får sin inkomst tryggad - många tjänar betydligt mer än vad du och jag gör under våra 40-timmarsveckor. Har man fyllt 50 och har suttit minst sex år i riksdagen kan man bli försörjd fram till sin 65-årsdag.

Det är osmakligt. Oanständigt. Men intresset för att förändra systemet är föga förvånande litet hos de politiskt aktiva. Vem vill säga nej till en försörjning utan att behöva lyfta ett finger?

Miljöpartisten Mikael Johansson är ett exempel. Han har inte sökt jobb på ett och halvt år utan i stället ägnat tid åt att tänka på vad han vill göra efter politiken Och umgås med sina barn. Det svaret från en vanlig svensk hade betraktats som oacceptabelt. Slött.

En person som lever på försörjningsstöd måste vara aktiv på Arbetsförmedlingen, Jobbtorget, SFI eller ha någon annan sorts planering. Försörjningsstödet är inte kravlöst. Det ställs tydliga krav och varje månad måste en ny ansökan, med redovisade inkomster, göras. Och är vi arbetslösa och bor i en avfolkningsbygd förväntas vi bryta upp och flytta dit jobben finns. Inget av detta gäller det politikerfrälse som lever på inkomstgarantin.

Johansson tycker själv att systemet bör förändras, "en nedtrappning i några år", men har inget emot att utnyttja möjligheten att få sin ekonomi tryggad utan att behöva söka ett enda jobb. Det är lite imponerande att Mikael Johansson ställer upp på denna intervju, i vilken han blir så bortgjord. Det blir plågsamt att lyssna på. Men han är som sagt inte den enda politikern som lever på bidrag.

Den här sortens beteende är ett gott exempel på varför jag har noll förtroende för politikerna och det politiska system inom vilket de verkar.

lördag 12 maj 2012

Fyra år senare

I dag är det exakt fyra år sedan den förödande jordbävningen i Sichuanprovinsen (eller 汶川大地震, den stora jordbävningen i Wenchuan). Befolkningen i staden Beichuan halverades och totalt beräknas närmare 70 000 människor ha omkommit. Miljoner blev hemlösa. Katastrofen är svår att ta in för en person bosatt i glesbefolkade Sverige.

Epicentrum låg utanför provinshuvudstaden Chengdu (成都). Jag minns hur jag träffade en ung svensk man i Beijing i juni, bara veckor efter katastrofen. Han pluggade i Chengdu men stod inte ut med stämningen där och "flydde" därför till Beijing en tid. Det såldes 中国加油-tröjor ("Heja Kina") för 15 kronor stycket i butiker. Katastrofen slöt kineser samman. Premiärminister Wen Jiabao (温家宝) var snabbt på plats hos de drabbade, vilket vann respekt.

2008 var också året då Kina arrangerade sommar-OS. Det känns som att mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Minns kritiken mot att Kina fick arrangera de stora idrottsmästerskapen. I dag har makten förskjutits ytterligare åt öst. Kina har blivit världens andra största ekonomi, hela Europa har kastats in i ett till synes ständigt kristillstånd och USA:s hopplösa skuldberg ska vi inte prata om. Vidare är det snart dags för ledarskifte i Kina.

De kommande fyra åren kommer säkerligen att bli minst lika händelserika som de fyra senaste. Kina kommer att fortsätta växa i styrka. De tillträdande ledarna väljer hur de vill använda den makten.

KD: Valfrihet är bra - ibland

Göran Hägglund vill avskaffa pappamånaderna, det vill säga ta bort tvångsdelningen av föräldraförsäkringen som syftar till att få pappor att ta ut mer föräldraledighet.

Föräldrar ska få välja själva, är KD:s motto. Men bara när det gäller familjepolitiken. Det handlar aldrig om den enskildes makt över sitt eget liv och rätten att få välja i sin vardag. Ty KD har väldigt många synpunkter på hur du och jag lever våra liv och vilka val vi gör eller ska få göra.

Visst borde föräldrar själva få styra hur de tillbringar tid med barnen. Kristdemokraterna har rätt i det. Men som valfrihetsparti saknar Kristdemokraterna trovärdighet så länge det fortsätter att vara förmynderiets och moralismens främsta försvarare på i stort sett alla andra områden.

torsdag 10 maj 2012

Folk och folk

Breivik-rättegången i Oslo fortsätter och medias rapportering är nästan lika hysterisk nu som när den började.

Senaste nytt är att en mamma gråtandes "flydde" ur ut rättssalen. Just de anhörigas reaktioner på det som sägs i rätten har varit mediernas fokus de senaste veckorna. Och visst är vittnesmål och obduktionsprotokoll jobbigaatt lyssna till om man är personligt berörd av tragedin. Men vad skiljer egentligen denna rättegång från en vanlig mordrättegång förutom att antalet berörda parter är fler?

Det är något med stora katastrofer som får medierna att gå i spinn och utmåla både offer och gärningsmän, när sådana finns, som exceptionella och unika. Omfattningen är unik, men förlusten av ett liv detsamma. Anhöriga till personer som omkom i tsunamin 2004 genomlevde samma sorts sorg som den som förlorat en nära person i en drunknings- eller smitningsolycka en helt vanlig dag på året. Sådana händelser som blir till notiser i lokaltidningen. Skillnaden är att många drabbades samtidigt i tsunamin och att hela samhället uppmärksammade deras sorg. Förmodligen fick de därför också bättre stöd och hjälp.

Samma logik gäller för anhöriga till Breiviks offer. Detta blir lite tröttsamt. Vi ska inte förringa anhörigas sorg och smärta, men vi har ett hundratal mord i Sverige varje år. Runt 3-400 självmord. Lägg därtill alla tragiska olyckor och sjukdomar som tar unga människors liv. Folk dör kort sagt hela tiden i alla möjliga tragiska sammanhang - och anhörigas sorg är lika tung oavsett om döden sker tillsammans med många andra eller inte.

Människor som dör i grupp är dock lite mer speciella än andra - om vi ska tro mediernas rapportering.

Övertalning är inte våldtäkt

DN har gjort en artikelserie om barn som säljer sex. Få sexköpare åker fast - och ingen får fängelse. Hårdare tag, var vinkeln. Och effekten blev förutsägbar. Läsarna rasar. Barnombudsmannen rasar. "Sexhandel med minderåriga" kallas det. Men är det verkligen så enkelt?

När man läser artikelserien och reaktionerna på den kan man förledas tro att det handlar om 10- eller 12-åringar som utsätts av pedofiler. "Barnen" som avses är emellertid mellan 15 och 17 år gamla och är således i gymnasieåldern. I lagens mening är de barn, men mer rättvisande vore att kalla dem ungdomar. Sexuellt aktiva sådana.

Att de väljer att sälja sexuella tjänster är förstås en omständighet som är värd att ta på allvar. Men vi måste samtidigt erkänna faktumet att en person som är 15 år eller äldre (åtminstone än så länge) har den sexuella självbestämmanderätten och att den kan användas på sätt som majoritetssamhället måhända inte alltid gillar.

Det blir problematiskt att kalla personer som har sexuell självbestämmanderätt för barn och sex i den åldern för övergrepp. Nu är sexköp förbjudet i Sverige, oavsett säljarens ålder gör sig köparen därför skyldig till ett lagbrott. Men det finns en oroväckande trend i samhället att tabubelägga ungdomars sexualitet. I Sverige predikar vi inte avhållsamhet som i många religiösa länder, däremot är vi noga med att påpeka att sexet måste ske på rätt sätt, under rätt förutsättningar och med rätt person(er) - annars jävlar.

Ungdomars sexvanor är på tapeten just nu. En undersökning vid Linköpings universitet visar att var tionde tjej på gymnasiet någon gång har tvingats eller övertalats till penetrerande sex. Om frågan enbart hade gällt tvång hade svaren förmodligen inte blivit lika intressanta. Därför inkluderades även övertalning. Plötsligt får frågan en annan spännvidd och omfattar fler. Det blev en SVT-dokumentär som följd. Grattis.

Sex genom övertalning brukar kallas "tjatsex". Detta är vi nog många som någon gång har gått med på. Såg vi det som ett övergrepp då? Eller njöt vi kanske bara inte lika mycket som vi annars skulle ha gjort? Och hur länge ska vi förväntas gå omkring och ångra ett samlag som var dåligt eller med en person vi egentligen inte var så intresserade av?

Vi måste försöka komma bort från försöken att ständigt reklamera samlag vi inte tyckte var så bra eller egentligen var så pigga på. Att låta sig övertalas är inte detsamma som att våldtas. Och den skuld och skam som åklagare Ulrika Rogland pratar om - var kommer den ifrån om inte från det omgivande samhället som fördömer ungdomen för att ha haft sex på fel sätt? Om bara fler hade en lite mer avspänd inställning till sex hade vi sluppit mycket skam, mycket ångest och även många dumma lagar.

onsdag 9 maj 2012

För lite, för sent

Folkpartisten Mathias Sundin, en på alla sätt trevlig person, gör på DN Debatt en stor sak av att han i morgon tänker rösta nej till lagförslaget om hur de brottsbekämpande myndigheterna ska få tillgång till den information som operatörerna enligt datalagringsdirektivet måste lagra i sex månader.

Mathias Sundin oroas över att hans parti så lättvindigt går med på den ena integritetskränkande lagstiftningen efter den andra. Denna oro är förstås högst befogad. Är det en politik för stärkt integritet och mot övervakningsstaten man vill se, är Folkpartiet ett synnerligen dåligt val.

Sundin har invändningar mot alldeles för slappa regler kring hur staten kan få ut uppgifter om alla medborgares elektroniska kommunikation. Men detta känns som lite för lite, lite för sent.

Datalagringen är redan klubbad. Den godkändes av riksdagen den 21 mars med bred majoritet. Mathias Sundin vill möjligen skademinimera i sista stund, men den riktiga striden stod i mars. Inte nu. Och där och då valde Sundin en annan sida.

tisdag 8 maj 2012

En smalare välfärd

Om tio år kommer var tredje svensk att vara över 60 år gammal. En åldrande befolkning kommer att belasta sjukvården och ställa nya krav på den arbetande befolkningen. Vänsterpartiernas recept blir att höja skatterna. Men det finns andra vägar.

Medan partierna på vänsterkanten fortfarande låtsas som om det regnar har vissa inom borgerligheten redan börjat använda nya ord, som för att förbereda svenska folket på ett samhälle i förändring. Moderaterna har börjat använda begreppet "välfärdens kärna" när de pratar om framtidens välfärdssamhälle. Ordföranden för Centerpartiets välfärdspolitiska grupp Hans Dahlgren påtalar behovet av att "ransonera välfärden" i framtiden. Kort sagt: framtidens välfärdssystem kommer inte att vara lika generöst eller omfattande som dagens. Dahlgren tar avgifter inom sjukvård, utbildning och socialförsäkringar som exempel på tänkbara förändringar.

Ett i högre grad avgiftsbaserat välfärdssystem kommer emellertid kräva ett generellt sett lägre skattetryck för att vinna legitimitet hos befolkningen. Att både betala höga skatter och avgifter för sådant som skatterna är tänkta att finansiera lär bli svårsmält för de flesta. Häri ligger den stora utmaningen. Ty att förändringar kommer att krävas är det inget snack om. En helt nödvändig förändring är att behovspröva bidrag. Det har länge hävdats från borgerligt håll (men från långt ifrån alla) att miljonärer inte borde ha rätt till barnbidrag.

Andra har kontrat med att bidraget är till för barnet, inte föräldrarna. Men faktum är att det är slöseri med skattemedel att skänka en tusenlapp i månaden per barn till en familj som redan har en mycket god ekonomi. Personer som inte har behov av samhällets stöd för att ekonomin ska gå ihop borde självfallet inte vara berättigad till det heller. Problemet är att svenska folket har vant sig vid generösa ersättningssystem. Om nedskärningar ska vinna legitimitet behöver även politikerna själva se om sitt eget hus och avskaffa det frälse de just nu lever i.

Kanske kommer de etablerade partierna småningom också bli tvungna att acceptera Sverigedemokraternas beskrivning av en "ansvarslös invandringspolitik" genom att skärpa kraven för anhöriginvandring. Den tillhör i dag en av Europas, kanske världens, mest generösa - och den kostar pengar. Det är ingen slump att budgeten för försörjningsstöd i Stockholm spricker så det dånar just nu. I fjol delades en miljard kronor ut i försörjningsstöd. Vissa stadsdelar har underskott på över 20 miljoner.

Att låta personer utan inkomst eller fast bostad ta hit sina familjer är inte bara ekonomiskt vanvettigt ur ett skattebetalarperspektiv - det blir också orättfärdigt mot dem som kommer hit och tror på en lyckligare framtid men blir hänvisade till kontakt med en socialsekreterare och ett liv bestående av månatliga biståndsansökningar.

En blåvit tragedi

I kristider frodas extremismen. Det har varit en tung sanning under Europas 1900-tal, och för all del inte bara i Europa, och det är lika sant i dag på 2000-talets andra decennium.

Gyllene gryning, ett parti som beskrivs som nazistiskt/fascistiskt men som kanske snarare skulle kunna liknas vid en mer militant version av Nationaldemokraterna, har valts in i det grekiska parlamentet. Partiet fick sju procent av rösterna. Vänsterextrema Syriza blev andra största parti, större än socialdemokratiska Pasok. Något mycket olycksbådande är på väg att hända i Grekland.

Av historiska skäl lär ingen vara förvånad. Dels får kriser alltid väljarna att fly de etablerade partierna (de skyldiga), dels har invandringskritiska partier länge haft framgångar i en rad europeiska länder. Allra sämst ställt är det i Ungern. Att ett knasparti som Gyllene gryning nu får så starkt stöd är givetvis direkt kopplat till krisen.

Troll brukar dock spricka i solljus. Ett parti som Gyllene gryning har sannolikt väldigt lite att komma med när det gäller politikens detaljer. Det bästa sättet att få dem att tappa stöd vore egentligen att ta in dem i regeringen och tvinga dem att ta ansvar, att kompromissa. Men vem skulle svälja stoltheten och bjuda in dem? Och skulle de ens tacka ja?

Vänsterextrema Syriza är nu en maktfaktor i grekisk politik. De vill säga upp alla lån och hoppas att Grekland ska kunna leva på luft. Rent emotionellt förstår jag varför de grekiska väljarna straffade Ny demokrati och Pasok. Men halvfascister och vänsterextremister är knappast svaret på Greklands problem. Det jobbiga är att inte heller de etablerade partierna är det.

Och nu väntar ett politiskt kaos sedan parlamentets största parti, Ny demokrati, har misslyckats med att bilda en koalitionsregering. Ännu ett nyval lär bara gynna extremisterna ännu mer. Grekland befinner sig i en återvändsgränd. Det är tråkigt att se vad som har hänt med det land jag årligen besökte som liten grabb och som jag har så många fina minnen från.

söndag 6 maj 2012

Veckan som gick #25

# Extremistframgångar i Grekland. Det var väntat att de grekiska väljarna skulle straffa de två stora partierna Ny demokrati och Pasok i söndagens parlamentsval. Kanske hade inte så många räknat med att fascisterna i Gyllene gryning (namnet!) skulle komma in i parlamentet. Men även på den extrema vänsterkanten jublas det efter stora framgångar. I kristider brukar populister och extremister vinna terräng. Så har nu även skett i Grekland. Och inte ett dugg kommer förstås att bli bättre i det hårt prövade landet.

# Exit Sarkozy. Precis som opinionsmätningarna visat under lång tid blev det seger för Francois Hollande i det franska presidentvalet. Fransmännen har blivit av med Nicolas Sarkozy men någon större entusiasm har inte uppvisats för den socialistiske kandidaten. Hollande pratade om "förändring" i sitt segertal. Frankrike genomgår en ekonomisk kris, självfallet vill folk ha till stånd en förändring. Men troligare är att ordet ekar lika ihåligt som Obamas "change".

# Visselblåsare lever farligt. Juristen och visselblåsaren Chen Guangcheng (陈光诚) har ännu inte lämnat Kina. Det är oklart om och när han släpps ut ur landet. Chens tillflykt till den amerikanska ambassaden riskerade att utlösa en diplomatisk kris mellan USA och Kina, men en pragmatisk lösning - att Chen får ett gäststipendium på ett amerikanskt universitet och således godkänns för utresa för utlandsstudier - verkar vara på gång. Kinas behandling av Chen Guangcheng ska ses i ett större perspektiv. Visselblåsarna finns även i vår del av världen - och de lever alltid farligt. Minns Bradley Manning.

Entonig debatt

En aggressiv Jonas Sjöstedt, en nedtonad Stefan Löfven, en trygg Fredrik Reinfeldt och en Jimmie Åkesson som ingen vill ha med att göra. Kvällens partiledardebatt i SVT:s Agenda innehöll flera debutanter och ingen gjorde direkt bort sig.

Men Sjöstedt framstod som gapig och, förvånansvärt nog, endimensionell. Jag hade väntat mig mer av honom. Och det har inget med hans politiska ståndpunkter att göra. Jag har alltid hållit Lars Ohly högt som debattör.

I vanlig ordning hade ingen någon lösning på de frågor som plågat Sverige under lång tid - exempelvis den höga ungdomsarbetslösheten.

Men jag saknade Håkan Juholt.

Visselblåsare lever alltid farligt

Turerna kring den kinesiske autodidakte juristen Chen Guangcheng (陈光诚) har varit många de senaste dagarna. Han har retat den kinesiska regimen genom att avslöja förekomsten av sena tvångsaborter och steriliseringar som ett led i ettbarnspolitiken - åtgärder som de flesta kineser redan är medvetna om. Chen flydde från sin husarrest, ingen dålig bedrift av en blind person, och tog sin tillflykt till USA:s ambassad.

Sedan blev det snurrigt. Kina blev upprört och ville i vanlig ordning ha en ursäkt från USA då de lagt sig i Kinas "inre angelägenheter". Chen ville dock stanna i Kina, uppgavs det. Han tog sig ut ur ambassaden med något slags löfte om att myndigheterna inte skulle röra hans familj.

Det dröjde emellertid inte länge innan Chen uppgav att han ville till USA tillsammans med sin familj. Historien har blivit besvärlig för både USA och Kina. Amerikanska före detta presidentrådgivare och tyckare har hävdat att Barack Obamas hela trovärdighet som president i "frihetens land" hänger på hur det går för Chen.

Riktigt så stort är nog inte detta fall. Men klart är  att båda länderna velat undvika att förlora ansiktet - Kina inför sitt eget folk, USA inför världens kameror. Inget av länderna vill ha någon diplomatisk kris, de är helt enkelt alldeles för beroende av varandra. Därför bör Kinas snabba krav på en ursäkt ses som en ryggmärgsreaktion.

De senaste uppgifterna är att Chen ska ha erbjudits ett gäststipendium på ett amerikanskt universitet och att hans utresa ska godkännas av kinesiska myndigheter. Det förefaller vara en pragmatisk lösning, lite typiskt kinesisk. Ingen förlorar ansiktet, alla tjänar på denna lösning. USA kan sägas ha hjälpt en kinesisk dissident, Kinas regering blir av med en stark kritiker för en tid framöver och genom att bevilja utresa för studier kan Chen sägas ha fått samma behandling som andra kineser. Slutet gott, allting gott. För denna gång.

Kinas behandling av Chen, som väl kan kallas något av en kinesisk visselblåsare, bör egentligen ses i ett större perspektiv. Visselblåsarna finns även i vår del av världen - och de lever alltid farligt. De finns i det lilla - anställda som avslöjar missförhållanden på sin arbetsplats tas sällan emot med öppna armar av arbetsgivaren - och i det stora - Bradley Manning visar hur USA ser på visselblåsare som avslöjar statliga brott mot mänskligheten. Och vi behöver kanske inte påminna om vad många skulle vilja göra med Julian Assange om han landade på amerikansk mark. Sett ur detta perspektiv blir den kinesiska regeringens behandling av Chen inte så märkvärdig.

lördag 5 maj 2012

Sorg är ingen sjukdom

Ingen lär ha undgått historien om den man som förlorade sin unga dotter i cancer och blev utförsäkrad av Försäkringskassan ett drygt halvår senare. Självfallet väcker fallet sympati. Men sakfrågan - om sorg är skäl för att vara sjukskriven - är inte enkel.

Som vanligt när kvällspressen kopplas in görs förenklingar av komplexa företeelser. "De får inte sörja sin dotter", skriver Expressen. Sorg är inget man sätter sig ned och gör, ungefär som att läka ett brutet ben eller ta en ibumetin och vänta på att febern ska gå över. Sorg är en process som kan se olika ut för olika personer beroende på vem som har gått bort, hur det gick till och hur livssituationen i övrigt ser ut.

Vissa går tillbaka till jobbet direkt för att komma in i något slags vardag. Även om den är fullständigt förändrad i grunden kan jobbet bli det man behöver för att sysselsätta tankarna med annat än saknad och smärta. Andra behöver månader eller år innan de kan komma tillbaka till en "normal" tillvaro igen och fungera hyggligt.

Sorg är ingen sjukdom. Däremot kan det ge sjukdomsliknande symptom och leda till sjukdom. Trötthet, yrsel, magsmärtor, problem med koncentrationen, brist på matlust, utslag - sorg kan i högsta grad påverka rent fysiskt. Försäkringskassan kunde ha skött ärendet snyggare med lite mer medkänsla för den drabbade, exempelvis genom att kalla till ett personligt möte. Men i sak har inget fel begåtts.

Om vi anser att personer i sorg har rätt att vara sjukskrivna måste vi inse att vi kliver rakt in i en komplicerad gränsdragningsproblematik. Vem avgör när någon drabbats av sorg? Rimligtvis den enskilde själv. Vad kan anses vara ett giltigt skäl för att drabbas av sorg? Ingen skulle tvivla på att en förälder sörjer sitt barn, men är en död farfar lika allvarligt? Räknas husdjur om personen i fråga saknar vänner och familj? Känslan av sorg är så individuell att det blir omöjligt att jämföra personer med varandra. För den som förlorat ett barn är en död farförälder mer ett tecken på livets gång och inte den katastrof som det kanske är för någon som aldrig tidigare drabbats av en personlig förlust.

Det är lätt att börja prata om "sorgpeng" och att en person i sorg måste få tid att läka, men ovanstående exempel illustrerar att det vore väldigt svårt att ta steget fullt ut och klassa sorg som ett sjukdomstillstånd. Sorg är en del av livet och det enda vi kan göra är att som familj, vänner och bekanta efter bästa förmåga försöka stötta dem som drabbas särskilt hårt.

fredag 4 maj 2012

Fattiga Frida en lögnerska

När jag först läste Aftonbladets artikel om Frida som inte har råd med mat, som stjäl toalettpapper på krogen och får panik när hon går in i en mataffär därför att hon har så lite pengar tänkte jag att detta bara var ännu en artikel i kvällspressen om Det Nya Kalla Sverige. Ännu en klassisk vänstervinklad historia. Kort sagt: ännu en person som gnäller om sin ekonomiska situation trots att hon inte har det sämre ställt än en genomsnittlig student eller fattigpensionär.

Men det har visat sig att det är värre än så. I Sveriges Radios dokumentär Ingen är vän med en fattig framkommer en rad saker som gör Fattiga Frida allt annat än fattig. Precis som Per Hagwall har visat stämmer hennes inkomstuppgifter inte över huvud taget. Man betalar inte 519 kronor per månad i TV-avgift - det är kvartalsavgiften. Ej heller återbetalar man 1 600 kronor i månaden till CSN om man har låg inkomst. Jag, som heltidsarbetar, betalar drygt 10 000 kronor per år till CSN. För den med liten eller ingen inkomst finns möjlighet att betala så lite som 3 000 kronor per år.

Och så till den största bomben: Fattiga Frida bor i en bostadsrätt. Hon har därmed betydligt mer pengar än vad jag har. Ändå gnäller hon. Hon söker jobb som barnprogramsledare i SVT i stället för realistiska arbeten inom kafé- och restaurangbranschen där det är lätt att få arbete. Och bor man i bostadsrätt har man tillgångar, vilket gör det självklart att man inte godkänns för ekonomiskt bistånd hos Socialtjänsten.

Jag blir så förbaskat trött på dessa trångsynta och egocentriska människor som snyftar ut i kvällspressen i hopp om att folk ska tycka synd om dem och, allra helst, ge dem pengar. Det är inte ett dugg synd om Fattiga Frida. Många 25-åringar kan bara drömma om att ha en egen bostadsrätt. Fråga alla som bor i andra- och tredjehand i Stockholmsområdet och får hoppa runt mellan olika lägenheter med några månaders mellanrum.

Och vad gäller Fattiga Fridas oförmåga att leva efter sina tillgångar kan vi se många exempel på studenter, pensionärer och sjukskrivna som lever på mindre pengar varje månad och klarar sig ändå. Jag har själv varit där.

SR-reportaget är journalistiskt undermåligt - och populistiskt. Det är en spegling av Sveriges Radio när det är som allra sämst. Någon borde fan avgå.

torsdag 3 maj 2012

Ung vänster trampar över - igen

Att barn under första majfirandet i Malmö fick slå sönder "borgarpiñatas" föreställande borgerliga politiker kan kallas fånigt och närmast infantilt. Och det kommer inte som någon överraskning att det var Ung vänster som stod bakom spektaklet. Men i grunden är det bara ett av många exempel på hur folk på vänsterkanten tar sig friheter som liberaler eller konservativa aldrig skulle komma på tanken att göra.

Att häckla sina motståndare är vänstern duktig på. Man går gärna över gränsen, vilket bland andra Per Gudmundson fått erfara.

Att sjunga hatiska nidvisor är vänsterns melodi. Då kan de, med konsten/kulturen som täckmantel, skrika ut sitt hat mot de motståndare de aldrig respekterat.

Att sabotera möten för sina politiska motståndare tycker vänstern höjden av engagemang och civilkurage. Gatorna är nämligen "deras", inte motståndarnas.

Att inte betala och göra rätt för sig i kollektivtrafiken är helt OK, ja ibland rent av ett viktigt statement. Den som anser sig ha rätt måste ju kunna ta sig vissa friheter.

Samtidigt är vänstern oerhört lättkränkt så fort en politisk motståndare gör minsta ansats att gå utanför ramarna. CUF:s "Fuck facket 4-ever"-kampanj sågs av somliga som ett stort övertramp.

Så här kan vi fortsätta. Partier på vänsterkanten älskar att prata om rättvisa och demokrati. Det är emellertid bara viktiga begrepp så länge de inte kräver något av dem själva. Som att respektera andras mötes- och yttrandefrihet, även om man ogillar de åsikter de framför. Som att betala för sig i tunnelbanan, även om man tycker att det är dyrt och att kollektivtrafiken borde finansieras via skatten. Eller att visa sina politiska motståndare respekt, även om man ogillar att de sitter vid regeringsmakten.

Därför är ovanstående exempel i sig ingen paradox. De är en logisk följd av en ideologi som går ut på att ta för sig på andra bekostnad, att alltid låta andra betala - även om den politiska retoriken låter precis tvärtom.

Jag kan tycka att det ibland är till men för borgerligheten att den är så förbaskat väluppfostrad. Å andra sidan skulle jag inte vilja att liberaler och konservativa började bete sig som Ung vänster. Vi har lite mer stil än så. Och att vissa på vänsterkanten verkar anse att piñatastilltaget inte var så klyftigt ger trots allt ett visst hopp.

Läs även: Mina moderata karameller

onsdag 2 maj 2012

Helgdagarna blir vad vi gör dem till

Lika säkert som att det viftas med röda fanor på första maj är att någon borgerligt sinnad debattör argumenterar för att dagen slopas som helgdag. Denna gång är det KDU:s Aron Modig.

Modig vill avskaffa första maj som helgdag med motiveringen att det är den enda politiska helgdagen och att den saknar rötter i en gemensam svensk tradition. Det är i praktiken ett särintresse som har fått en egen helgdag (och jag betraktar många av demonstranterna som rena stollar). Halva befolkningen, lågt räknat, identifierar sig inte på något sätt med denna dag.

I sak har Modig helt rätt. Och jag har varit där själv en gång, indignerad över att vänstern har en "egen" dag att tramp-trampa runt i stan på. I dag har jag svårare att bli upprörd. Dels eftersom helgdagen är lika mycket helgdag för alla, oavsett om du är socialist, liberal, kristen eller muslim. Dels eftersom den alltmer har förvandlats till en allmän politisk kampdag, oavsett politisk färg. Första maj blir således vad vi gör den till. Alla har lika stor rätt att göra sin röst hörd, även om socialisterna anser att det är "deras dag". Kristdemokraterna har i ganska många år nu haft egna politiska möten på första maj och åtminstone i Uppsala dragit fler deltagare än sina politiska motståndare på vänsterkanten.

Helgdagar ska knyta an till det allmänna och gemensamma, tycker Modig. Men om nu första maj ska bort som helgdag därför att den bara firas av personer på vänsterkanten, vad ska vi säga om de flesta av våra religiösa helgdagar? På vilket sätt är Kristi himmelfärds dag relevant i ett av världens mest sekulariserade länder? Säkert ungefär lika lite som Gud är betydelsefull för alla icke-troende som väljer att gifta sig i kyrkan. Vi firar både påsk och jul utan att tänka ett ögonblick på Jesus. De religiösa helgdagarna har således lika lite legitimitet som den politiska röda dagen i maj. Men vi behåller dem därför att vi har hitta ett eget sätt att fira dem på.

De religiösa helgdagarnas ursprungliga betydelse har sedan länge gått förlorad. Dessa dagar blir vad vi gör dem till. Det borde gälla även för första maj.

Alkoholskadorna ökar inte

Svensk alkoholpolitik bygger bland annat på totalkonsumtionsmodellen. Den handlar precis som namnet antyder om tesen att ju större den totala konsumtionen är i samhället, desto större kommer också alkoholskadorna att bli. Till dessa skador räknas inte bara direkta hälsoeffekter av drickandet utan också alkoholrelaterad brottslighet.

Sveriges EU-inträde spåddes av många forskare bli en katastrof. Gränserna öppnades och plötsligt kunde svenskar pendla och lasta på mer alkohol än de kunde bära. Drickandet har ökat, men det har stabiliserats på en lägre nivå än många befarat. Mest intressant är att skadorna inte har motsvarat den faktiska ökningen. Det alkoholrelaterade våldet har inte alls ökat, konstaterar Mattias Svensson. Han tror att det kan handla om att svenskar vant sig vid den ökade friheten och att det därför inte är lika spännande att forsla in alkohol över gränsen längre.

Ett motexempel skulle vara Finland. Där ökade supandet markant efter att alkoholskatten sänktes. Politikerna hade inte is i magen utan höjde den snabbt igen. Finländarna klarade helt enkelt inte av lägre alkoholskatter, löd slutsatsen. Det finns egentligen inget skäl att anta att våra grannar i öst skulle vara annorlunda än vi. Även finländarna hade sannolikt vant sig vid lägre alkoholskatter efter ett tag och anpassat sin konsumtion. Nu fick de aldrig riktigt chansen.

Det kan vara bra att gå utanför de egna strikta tankeramarna ibland. Ovanstående upptäckt lär dock inte göra att de varma anhängarna av den svenska alkoholpolitiken ändrar åsikt. De lär fortsätta att peka på Finland som skräckexemplet så fort någon sorts liberalisering av den svenska alkoholpolitiken kommer på tal. Själv skäms jag mest över att som vuxen klok människa behöva gå till Systembolaget och handla varm öl.

tisdag 1 maj 2012

Solstollarna på första maj

Det är alltid en lika märklig upplevelse att se första majdemonstrationerna.

Vid Sergels torg demonstrerade Syndikalisterna och lät ungefär som en hejarklack på väg till en allsvensk fotbollsmatch. De verkade ha riktigt trevligt.

I Kungsträdgården hade Vänsterpartiet en scen. Långt innan partiledaren Jonas Sjöstedt dök upp för att tala om välfärd och förbud mot privata vinster i välfärden fanns representanter för knäppvänstern på plats. Kubanska flaggor vajade i vårvinden. Irans kommunistiska parti hade bullat upp med plakat med bilder av Lenin, Stalin, Marx och några andra välbekanta ansikten i förtryckets ideologi. Solstollarna framför Vänsterpartiets scen var få men bestämda (och jag som trodde att troll sprack i dagsljus).

Varje första maj är likadant. Det spelar ingen roll hur stendöd kommunismen är, hur ekonomin ser ut eller vilken regering som sitter vid makten - på första maj får man vara lite tokig och ta ut svängarna utan att någon bryr sig. Och det kan man väl unna dem. Något reellt inflytande kommer dessa stollar ändå aldrig att få.

En vacker första maj i Kungsträdgården. 
Jag valde latte framför slagord.