"Mystisk" olycka i Beijing

Under måndagen uppges en bil ha kraschat vid Himmelska fridens torg i Beijing med fem dödsoffer och 38 skadade som följd. En tragisk olycka eller ett attentat?

Torget är en välbefolkad plats så det torde finnas gott om vittnen. Regimen tog dock saken i egna händer och satte av upp avskärmningar för att förhindra insyn. Enligt kinesiska medier var det en jeep som kraschade in i en folkmassa utanför porten till Förbjudna staden och fattade eld. Orsaken till händelsen lär vi aldrig få veta säkert.

Den kinesiska regeringen motiverar sin omfattande censur med att den vill motverka "ryktesspridning". Om detta är skälet är agerandet på olycksplatsen synnerligen kontraproduktivt. Det finns få bättre sätt att främja ryktesspridning än att sätta upp stora skärmar runt vad som i kinesiska medier beskrevs som en vanlig men tragisk olycka.

SVT fattade misstankar och kallade olyckan "mystisk". Det epitetet hade definitivt mer med avskärmningen än själva kraschen att göra.

Uppdatering: Enligt nya uppgifter misstänks bilkraschen ha varit ett självmordsdåd utfört av personer från Xinjiangprovinsen. Journalister från AFP blev kvarhållna och fick bilder av händelsen raderade av polisen.

Olycksplats.

Beijing ska åter bli cykelns stad

Jag minns hur jag under något av de första besöken i Beijing ville besöka den vackra parken Beihai norr om Förbjudna staden. Tidigare hade jag åkt taxi men nu var vädret så vackert att jag ville transportera mig på annat sätt. Jag tog en titt på kartan och bestämde mig för att det där, det såg ju inte så värst långt ut. Jag går. En timme senare eller så, i tryckande värme, insåg jag mitt misstag.

Som Stockholmsbo hade jag vant mig med att kunna ta mig till fots i stort sett över hela stan. Det går ju faktiskt att gå tvärs över stan, från Vasastan till Söder, om man vill. Beijing är lite större. Numera går jag inte så mycket som tidigare när jag besöker den kinesiska huvudstaden. Å andra sidan är inte heller taxi eller buss ett särskilt bra alternativ eftersom bilköerna i Beijing är monstruösa.

Det är därför glädjande att staden kommer att satsa mer på cyklar framöver. I ett småskaligt försök lånas cyklar ut för en krona i timmen eller tio kronor för en hel dag. Tanken är att systemet ska byggas ut till 50 000 om tre år och att staden därmed ska kunna matcha exempelvis Hangzhou med sina 60 000 lånecyklar.

Kollektivtrafiksatsningar har inte saknats de senaste åren. Beijing har numera en förträfflig tunnelbana som har byggts ut rejält både före och efter OS 2008. Men linjerna är många och ibland kan man tvingas till upp till tre byten för att nå sin destination. Cykel är därför det bästa färdmedlet. Nu kör kineserna som biltjuvar och har alls ingen respekt för trafikljus eller cykelbanor så ett stort mått av försiktighet är på sin plats.

Men fler cyklister, samtidigt som det blir allt dyrare och tidsödande att köra bil, kommer förhoppningsvis åter göra Beijing åter till den cyklande stad den en gång var.

 Det saknas inte taxibilar utanför centralstationen Beijing Zhan (北京站)

i huvudstaden. Men det kan ta tid att ta sig dit man ska på grund av köerna. 

På håret på flygplatsen

När du landar i Beijing, vilket är det vanligaste resmålet för svenska turister men också en transitplats innan man tar sig vidare till andra delar av landet, och ska släppas in i landet ställs du som brukligt framför en passkontrollant. Om alla papper är i ordning möter du inga problem. Jag upplever att det vanligtvis råder en tämligen avslappnad stämning. Men att allt är i sin ordning behöver inte betyda att du släpps in helt utan gnissel.

De senaste åren har mitt hår börjat bli ett bekymmer. De unga kvinnorna och männen i passkontrollen studerar mitt pass så noga, så noga därför att jag på det gamla passfotot är blond men numera har min naturliga hårfärg. Att bleka håret och därigenom förvirra passkontrollanterna är aja-baja!

Håret är uppenbarligen skäl nog för att jag ska bli studerad i flera minuter, bli ombedd att ta av och på mig glasögonen, le på samma sätt som på passfotot (jag får alltid upp den här sketchen i huvudet då, men har insett att det nog inte hjälper att återupprepa den) samt stå i rätt vinkel.  När jag senast insåg att samma procedur skulle återupprepas ännu en gång utbrast jag 我知道我的头发不一样！("Ja, jag vet att håret inte ser likadant ut!"). Den unga kvinnan sken plötsligt upp. "En utlänning som pratar kinesiska. Jamen, ta ditt hår och gå förbi då", tycktes hon tänka bakom sitt försiktiga leende.

En lite märklig detalj som har funnits i ett antal år nu och som blir allt vanligare även på andra håll är den lilla dosa på passkontrollantens disk på vilken det sitter fyra knappar: en glad gubbe, en ganska glad, en sur gubbe och en ännu surare. Dessa kan du välja att trycka på under uppmaningen att du är välkommen att värdera kontrollantens arbete. Det är lite oklart exakt hur jag ska kunna värdera detta då det enda jag bryr mig om är att bli insläppt. Vanligtvis är jag glad över att ha landat och således på ett generöst humör.

Men jag har börjat undra över vad informationen används till. Betyder många glada gubbar att den anställde har släppt igenom folk för lättvindigt? Betyder många sura att hon eller han inte har bemött de anlända resenärerna på ett korrekt sätt? Återkopplas dessa glada och sura gubbar på något sätt och hur ska jag veta på vilket?

Eller är det som det ofta brukar vara i denna värld, nämligen att den där lilla dosan sitter där mest för att få oss resenärer att tro att myndigheterna bryr sig om oss?

Ole, dole doff...

Otypiska fredsaktivister

"De kinesiska fredsaktivisterna skiljer sig onekligen från stereotypen av kutrygga hippies med linssoppa i skägget: Tusentals soldater i snörräta led, dekorerade stridsvagnar, vrålande J-10 stridsflyplan, interkontinentala DF-31-missiler, kryssningsrobotar som kan träffa Taiwan och amerikanska hangarfartyg och baser i stilla havsområdet."

Ola Wong skriver som vanligt underhållande från och om Kina. Denna gång inför 60-årsfirandet av Folkrepublikens födelse.

Själv är jag glad över att inte befinna mig i Beijing vare sig under OS eller under 60-årsfirandet av KKP:s maktövertagande. Staden ska inte upplevas när den som är som mest kontrollerad.

Mer om firandet, ur flera perspektiv, i morgon.

Säg ditt om Kinas regering

Nu i mars samlas den andra plenarförsamlingen för den 11 Nationella Folkkongressen och den 11 kinesiska folkets politiska rådgivande konferens i Beijing.

Ta chansen att säg några väl valda ord till Kinas regering.

Inne i ett av de många flådiga rummen i Folkets stora sal.

Sexkampanj i Kina

En stor sexualupplysningskampanj har dragit igång i Kina. Det är bland annat Kinas Kvinno- och Barnutvecklingscentrum som ligger bakom kampanjen, som har skådespelaren Yvonne Hung och hennes make Will Liu som affischnamn.

I ett land där sex har varit och fortfarande till stora delar är ett tabubelagt ämne och där antalet HIV-smittade uppskattas till 700 000 (år 2007) och syfilis är på uppgång är det förstås välkommet med upplysning. Kampanjen kommer att innehålla information, tävlingar och en sponsring av en mässa för sexleksaker i Beijing. Det rör på sig i Mittens rike.

På många sätt känns Sverige som ett föredöme i sådana här frågor. Vi är ju så frisinnade, inte sant? I och för sig lär sexualundervisningen fortfarande vara rätt kass i grundskolan, där lärarna står och tävlar om vem som kan rodna mest. Och den som inte vill leva i ett parförhållande, eller har det som mål, är ju lite konstig. Sexklubbar är förtryckande. Pornografi förvrider sexualiteten på oss. Och. Så. Vidare.

Nja. Ibland känns det som att vi har en bra bit kvar innan vi ens närmar oss mytbilden av den frisinnade svenska synden...

Vi har alla en bit kvar att vandra.

De lyckade spelen i Beijing

OS är slut. För Sveriges del blev det ingen fest, men lita på att många drar en lättnadens suck och skålar i brännvin i Beijing i dag. Spelen har varit en framgång på flera plan för värdnationen. Dels sportsligt men också arrangörsmässigt.

Målet på 50 guldmedaljer lät lite väl optimistiskt, men Kina slutar faktiskt på 51 guld och totalt 100 medaljer. Därmed passerar landet USA i medaljligan (om man, som brukligt, räknar gulden först), vilket är en signal som säger "watch out". Nu är vi världens mest framgångsrika idrottsnation i världens största idrottsarrangemang, snart passerar vi er vad gäller resten också. Jag skulle tro att många kineser känner både glädje och stolthet just nu och det har de all rätt att göra.

Mest gläds jag emellertid åt att många verkar ha fått en mer nyanserad bild av Kina som land. Man ser förvisso inte hela landet mestadels instängd i en OS-by sittande vid datorn under ett olympiskt spel, men svenska sportkrönikörer tycks åtminstone ha en positiv bild av Beijing som stad. Denna förment nedsmutsade stad där man skulle tvingas bära munskydd för att över huvud taget överleva dagen visade sig vara något helt annat. Precis som för Aftonbladets Lasse Anrell gick det för Expressens sportjournalist Mats Olsson upp ett ljus och han konstaterar, uppenbart förvånad, att "alla hotbilder om miljö, smog och oartiga kineser visade sig vara fria fantasier. Smogen var fukt - ungefär samma sorts kondens som när ni duschar varmt och badrumsspegeln immar igen, charmkurserna lyckades till en del och under OS kändes Kina som ett föregångsland vad gäller miljön."

För bara några veckor sedan hade dessa ord känts omöjliga att se från en svensk krönikör.

Wang Xin och Chen Ruolin vinner guld. Kina tog 51 guld totalt.

Ny syn på Kina

"Fördomen vi hade om slutna, förtryckta människor som levde kvar i något slags fängelse känns väldigt främmande; folk har bra koll på vårt västerländska liv, vår frihet och våra avarter av kultur. Folk har järnkoll på Britney Spears och Paris Hilton. Folk här har till och med egna Britney Spears och Paris Hilton."

Aftonbladets Lasse Anrell har sett ljuset. Han har varit i Beijing och uppenbarligen blivit av med sina fördomar om staden och om människorna. Man får gratulera. Den mest intressanta frågan är emellertid: varifrån kommer dessa fördomar från första början? Skapar vi dem själva utifrån fixa idéer om västs överlägsenhet och de underlägsna östfolken?

Anrell har bland annat märkt av tryggheten ute på kvällar och nätter i Beijing, som är slående jämfört med västerländska städer. Han har märkt att det kinesiska samhället inte alls är sönderbyråkratiserat som vi vill tro och ställer det snabba och effektiva räddningsarbetet efter jordbävningskatastrofen i Sichuanprovinsen i relation till hur de nödställda i översvämningens New Orleans behandlades i "världens största demokrati". Kontrasten är föga smickrande för USA. På plats i Beijing kunde jag konstatera att jordbävningen var huvudnyhet i de statliga TV-kanalerna dag efter dag efter dag och att det lades an propagandistiska tongångar i TV-inslagen. Det var en smula underhållande att se, men samtidigt måste vi påminna oss om att detta inte alls är unikt för Kina. Se på USA efter 11 septemberattackerna...

Visst har kineserna uppmanats att vara extra trevliga och hjälpsamma inför OS, det fenomenet ser vi vid varje sommar-OS. Men det är ingen förvandling av folket som har skett. Mina upplevelser av kineserna är att det är ett trevligt och nyfiket folk. Trevligt mot dig som besökare och öppet för influenser utifrån.

Jag ska erkänna att även jag bar på en hel del fördomar om Kina när jag besökte landet första gången. Förmodligen var de ungefär desamma som Lasse Anrells och de flesta andra svenskars. Kina är en diktatur och därför borde man se militär och poliser överallt med vapen i högsta hugg. Det borde råda förstämning och uppenbart förtryck. Folk borde se oroliga och plågade ut och vara rädda för att tala med utlänningar. Som utlänning borde man vara oönskad, närmast förföljd. Man borde över huvud taget inte åka dit. Jag hade förstås helfel på samtliga punkter. Ja, även de strikta vakterna (som ofta ser ut som unga pojkar) spricker upp i ett leende när man talar med dem.

Det Beijing jag mötte första gången var en glad och öppen stad med nyfikna människor. När en kines följde efter mig från Ya shiu-marknaden till tunnelbanan, vilket var en bra bit, blev jag först misstänksam. Han ställde sig bredvid mig när vi väntade på tåget och klev in i samma vagn och började genast ställa en massa frågor. Bedragare, tänkte jag och mindes liknande incidenter i London. Men det visade sig vara en kinesisk student som ville öva sin engelska och fråga hur jag hade gjort för att få så ljust hår (jag var helblond då). Kineserna är nyfikna, men vi reserverade västerlänningar kan lätt missförstå det i början.

Tiden inför OS har handlat mycket om mänskliga rättigheter, protester, Tibet, Internetcensur. Det finns mycket att kritisera Kina för. Bristande politiska rättigheter. Dödsstraffet. Men det blir lite löjeväckande när folk, inklusive idrottarna själva, hakar på någon sorts trend att kräva frihet för Tibet när de vet mycket lite eller ingenting alls om situationen där och den historiska bakgrunden. Då gör man faktiskt bäst i att vara tyst.

Det har handlat mycket om miljön inför OS. Kina, precis som andra stater i historien i en industriell och ekonomisk uppbyggnadsfas, släpper ut mycket smuts. Den "färdigutvecklade" västvärlden kräver givetvis att länder som Kina och Indien ska ta ansvar för sina utsläpp - som om USA och Europa gjorde det under sin respektive utvecklingsfas! Vi kräver av andra vad vi inte själva tog ansvar för när det begav sig. Skillnaden är att Kina faktiskt tar ansvar. De ligger långt framme vad gäller miljövänlig teknik och det syns även i detaljerna. På vägen till muren vid Mutianyu såg jag gatlyktor försedda med solpaneler, vilket var lite fräckt.

Den påstådda "smoggen" i Beijing är ett kapitel för sig. Vissa, exempelvis IOK:s Arne Ljungqvist, har försökt förklara att det handlar om en kombination av hög luftfuktighet och avdunstning som gör att staden ser ut att ligga i en evig dimma. Om det var avgaser vi såg på bilderna skulle det över huvud taget inte gå att vistas i Beijing. På plats märker man nämligen inte av de avgaser som på bilderna ser ut att hålla staden i ett järngrepp.

Det är bra om ännu fler åker till Kina och ser allt med egna ögon. Det bästa sättet att göra sig av med fördomar är alltid att försöka sätta sina idéer och tankar på prov. Kanske kan det bota fördomarna hos vissa svenskar - inklusive en och annan bloggare. Det är dags att vi börjar omvärdera bilden av Kina i västvärlden.

Kinesiska muren vid Mutianyu, nio mil nordöst om Beijing.
Lägg märke till den berömda smoggen, som måste bero på alla
de tusentals bilar som trafikerar muren varje dag.

När vi plötsligt hamnat i samma båt i Beihai passar en kines på
att be sin flickvän att snabbt ta ett kort på oss två. Varsågod då.

En riktig tunnelbana

Chicagos borgmästare Richard Daley har varit i Beijing och åkt tunnelbana. Och amerikanen är uppenbarligen imponerad. Vi har mycket att lära, konstaterar Daley efter att ha åkt i Beijings supermoderna, fräscha och delvis helt nybyggda t-bana. Chicagos tunnelbanesystem är eftersatt och Daley vill se till att uppgradera det eftersom staden söker sommar-OS 2016.

Beijings tunnelbana är imponerande. Tydlig och enkel med färger och skyltar (det är i det närmaste omöjligt att åka fel). Ren och fräsch (du ser varken nedskräpning eller graffiti någonstans). Och luftkonditionerad, God bless. De lite äldre vagnarna har något som ser ut som gammaldags fläktar i taket, men de svalkar oerhört skönt i värmen. De nya vagnarna är även försedda med små bildskärmar med en instruktionsvideo om hur det nya biljettsystemet fungerar. Och så kostar det ingenting. 3 kronor enkel resa vart du än ska åka.

Om Chicago har mycket att lära av Beijings tunnelbana har Stockholm och SL ännu mer att lära. Men samtidigt är det väl bara att inse att mycket förmodligen inte skulle fungera här. Det skulle kosta för mycket. Det skulle bli nedklottrat/stulet/förstört. Så vi får väl den tunnelbana vi förtjänar.

Rent, fräscht, smidigt, billigt. Det är inte SL vi talar om.

Spelen kan börja!

Invigningen av sommar-OS 2008, 080808, har inletts!

Vi lär ha en epileptisk och hallucinogen föreställning att vänta, OS-invigningar brukar vara så. Lite speciellt är det förstås när flera tusen års fascinerande kinesisk historia, med all dess symbolik och alla dess framgångar, ska sammanfattas på någon timme. Och kanske blir det mer storslaget och vackert än någonsin tidigare när 91 000 åskådare och miljarder tittare världen runt får se invigningsfesten i Fågelboet och Beijing.

Förhoppningsvis kommer vi att få se ett lyckat och underhållande olympiskt spel utan attentat eller missöden.

Efter att ha klagat på SVT:s journalister vad gäller uttalet av kinesiska namn är det på sin plats att ge dem ros för att de placerade Fredrik Önnevall (ofta sedd från Asienreportage i Rapport) som bisittare vid invigningen. Kunnig som han är i kinesisk historia, dess språk och kultur. Förhoppningsvis får vi se honom ofta i kringreportage i OS-sändningarna.

Den kinesiska festen kan börja!

Fågelboet såg länge inte alls särskilt vackert ut. I dag,
särskilt upplyst i Beijings nattmörker, känns det storslaget.

Hittepåkinesiska i SVT

Blogge har tydligen suttit och retat sig på samma saker som jag när han följt de tidiga sändningarna från OS i Kina: de svenska uttalen av kinesiska namn.

Det ska sägas direkt: kinesiska är inget lätt språk. Det är väldigt annorlunda jämfört med många av våra västerländska språk. På samma sätt är engelska ett komplicerat språk att lära sig för kineserna uttalsmässigt, vilket man förstår ju mer man lär sig om kinesiska uttal och sedan tittar på hur vissa engelska ord stavas.

Vi kan inte kräva av våra sportjournalister i TV att de ska lära sig kinesiska bara för att det är OS i landet under en månad i år, men att de ska kunna uttala namnen på de orter de besöker är väl inte för mycket begärt? Allt som behövs är lite research, lite basic training i de vanligaste kinesiska uttalen. Börja exempelvis med ortnamn så förstår du snart galoppen.

Staden Suzhou uttalas ungefär "soodschåå" (inte sootjoo). Alltså uttalas u oftast som "o" och en god gissning är att zh därmed uttalas som "dsch". Bra att veta är också, herr Jonas Karlsson (som tillrättavisade sin kollega i TV och själva lyckades säga helt fel), att ian uttalas "ien" eller "iän", inte "i-an". Och j uttalas givetvis "dj" (se det engelska uttalet av Beijing). Staden Tianjin blir således "tiändjin". De många sje-ljuden kan vara knepiga. Således gör svenska sportjournalister det lätt för sig och säger "tjo" oavsett om namnet på personen stavas Zhou, Chou, Shou eller Xu. Ja, tjo på dig också...

Vi lär få anledning att återkomma. De har redan lyckats vända och vrida på kinesiska idrottsnamn fram och tillbaka ett antal gånger, ovetande om vad som är släktnamn och inte.

OS har inte ens invigts och här klagas det redan på uttalen. Allt detta är petitesser och inget att bry sig om, tycker säkert de flesta, men om sportjournalisterna plötsligt skulle börja säga "nevv jårk" när de rapporterade från New York eller "Loos angeeless" när de var i LA skulle nog många bli lite irriterade. Det är slapphet och ointresse och ingenting annat som gör att sportfolket inte gör någon research alls när de rapporterar från Kina.

Sedan kan vi väl en gång för alla enas om att Kinas huvudstad heter Beijing och inte Peking...

Lär synas i TV-rutan en del framöver.

Fåntrattarna har anlänt

I flera år, och i synnerhet under den senaste månaderna, har luftkvaliteten i Beijing uppmärksammats. Jag tyckte att det började bli löjligt, luftkvaliteten i staden hotar nämligen inte idrottarnas hälsa eller prestationer eftersom de kommer att vistas i staden under så kort tid (hot mot hälsan mäts snarare under en hel livstid). Inte heller IOK:s Arne Ljungqvist ser någon mening med skyddsmasker.

Nu har OS-idrottarna anlänt till Kina och Beijing och se vad de har på sig. Varför riskera något? lyder förklaringen till dessa fåniga munskydd. Varför inte bära heltäckande när ni ändå håller på? Ni vill väl inte riskera något...?

Några försiktiga idrottare pustar ut efter ett 400-meterslopp i Beijing.

Kina, OS och den lilla människan

Bojkotta eller inte bojkotta? Niklas Ekdal tar i söndagens DN upp problematiken kring västvärldens syn på Kina och de olympiska spelen där.

Ett av de vanligaste argumenten mot OS i Beijing är att spelen kommer att bli en propagandaseger för kommunistpartiet och därmed för förtryckarregimen. Lyckad propaganda förutsätter emellertid att någon blir blåst, att någon köper propagandan. Nazisternas propagandageni Joseph Goebbels menade visserligen att propaganda måste vara så slug och subtil att den som tror på den inte vet att han har blivit lurad att tro på den, men fullt så subtil är faktiskt inte kommunstregimen i Kina. Vi känner alla till regimens brott.

Vem är det som ska besegras med propagandan? Inte den vanlige kinesen - alla som bor i Kina känner naturligtvis till alla problem, all korruption, alla brott mot de mänskliga rättigheterna. Och knappast heller vi i väst - det är väl ingen annan än Jan Myrdal som förnekar de brott som den kinesiska regimen gjort och fortsätter att göra sig skyldig till. Att vara där och bevaka, att sätta press på regimen och få den att visa sitt rätta ansikte kan inte vara annat än positivt. Isolation och bojkotter är värdelösa verktyg om man vill påverka på allvar.

En konsekvens av OS-förberedelserna har varit tvångsomflyttningen av människor. OS-området i stadens norra delar är stort och kräver därmed utrymme som upptas av andra. Kineser som råkar bo i närheten av de nybyggda OS-arenorna har dessutom fått sina hyror chockhöjda, ibland så mycket att de omöjligt kan bo kvar. Allt detta är typiska exempel på den lilla människans försvarslöshet, men vi måste påminna oss om att omflyttningar av människor i Beijing har pågått mycket längre än OS-förberedelserna. Staden är i ständig förvandling och oundvikligen kommer vissa att drabbas av utvecklingen.

Ekdal kritiserar Kinas utrikespolitik. De har försvarat både Burmas och Sudans rätt att "styra över sina inre angelägenheter", som det brukar kallas. Här skiljer sig emellertid den framväxande kinesiska stormakten inte från exempelvis Ryssland eller USA. Både dessa jätteländer lierar sig med skurkregimer för att sedan kritisera andra. Vi måste ha detta i åtanke när vi kritiserar Kina.

Niklas Ekdal har helt rätt i en sak: OS 2008 är en fest som folket förtjänar, men inte regimen. Låt oss göra det till en fest för folket.

Kinesisk skönhet.

Beijing anno 2008

Beijing. Till skillnad från Kuala Lumpur finns ordning i allt potentiellt kaos. Vakter överallt, folk som kommer fram och vill hjälpa så fort man står och ser förvirrad ut. Och priserna är fortfarande riktigt bra.

Tunnelbanan är utbyggd och täcker allt större delar av stan. OS-arenorna är på plats, det unika CCTV-huset som trotsar tyngdlagen är snart färdigt. En av favoritrestaurangerna har blivit mataffär. Den andra är kvar. Den mäktiga Nationaloperan, med ingång under vatten, som i fjol ännu inte hade någon ingång, tar nu emot bokningar på kommande uppträdanden. Vid centralstationen Beijing Zhan har gångbron over gatan fått rulltrappa. En anpassning för väntade feta amerikaner under OS, månne? Det händer kort sagt mycket i stan nu.

Men framforallt: biran kostar 6 kronor ute, maten 8 kronor om man inte äter i centrum (då kan du få betala uppemot 30), tunnelbanan, som har byggts ut otroligt snabbt, kostar 2 yuan (= 2 kronor) i enhetspris över hela stan (och 15 miljoner Beijingbor ska lära sig det här med t-banekort och spärrar eftersom det tidigare bara fanns pappersbiljetter som revs vid nedgången, vilket är nog så underhållande), bussen är ännu billigare men tar hopplöst lång tid.

En sak som överraskar lite är hur mycket nyheter från väst som rapporteras i kinesisk TV. Inte ens fotbolls-EM har de missat.

I morgon onsdag hoppas jag på goda nyheter från Sverige. Jag tar några bira och ler mot gudarna.

(Beijing, kl. 16.20)