Lägg av med 30-talsparallellerna

Hör ni stöveltrampet? Nej, men om vi ska tro fler och fler medier borde ni göra det. 30-talet är nämligen tillbaka. Åtminstone som politisk floskel och ständig referensram för samhällsutvecklingen.

Det vilar en tung och ödesmättad stämning över landet Sverige. Mest handlar nyhetsbevakningen visserligen inte om vårt land utan om USA:s nyvalde president.

DN kan snart döpas om till DT - Dagens Trump. Varje dag toppar sajten med nyheter om vad Trump har gjort de senaste 24 timmarna. Analyserna går sällan särskilt mycket djupare än att Trump är galen. Att han nu gör det som Barack Obama också gjorde - som att stänga ute vissa nationaliteter från att få inresetillstånd - får helt andra proportioner nu än då (och ja, det är korkad politik).

Trumps flitiga första vecka på jobbet får 30-talsparallellerna att slå som spön i backen. Först ska sägas att försöken att inkludera Brexit - ett lands strävan efter större politisk självständighet - som ett tecken på att 30-talet är här igen är direkt oförskämt.

Men 30-talsparallellen är inte relevant i övrigt heller. Stora delar av världen var då i ekonomisk depression. Våra demokratier klämdes mellan ett antal auktoritära system - fascistiska och kommunistiska - och en ung demokrati i hjärtat av Europa var på väg att bli en expansiv supermakt med världsherravälde som mål. Dagens nationalistiska antietablissemangsrörelser i Europa och USA står inte riktigt i relation till utvecklingen i Europa på 30-talet, lindrigt uttryckt.

Andra har hävdat att vår tid påminner mer om tiden före första världskriget. Men eftersom det enda de flesta minns från historietimmarna på högstadiet är nazismen och andra världskriget tager de vad de haver. Detta är deras begreppsvärld. Eftersom de sett dokumentärer på bästa sändningstid i TV4 Fakta är det detta de kan relatera till. Hitler. Nazismen. Andra världskriget. "Jodå, vi vet nog hur det var"... Nej, det vet ni nog inte.

Skippa pedikyren, knäpp skjortan och kom med i matchen. Låt oss gärna diskutera historiska paralleller. Men låt oss i så fall göra det lite seriöst. Sluta upp med 30-talsparallellerna. Ni gör andra nervösa och er själva till åtlöje.

Barbarossa 75 år

I dag för 75 år sedan klockan 03.15 på morgonen gick tyska trupper över gränsen till det sovjetockuperade Polen. Operation Barbarossa hade börjat.

Detta var Adolf Hitlers krig. Det krig han velat ha länge och som han gett klartecken för den 18 december 1940 men skjutit upp på grund av oväntade händelser på Balkan och i Grekland.

För en historiekuf som undertecknad bär Barbarossa en särskild historisk betydelse. "Världen kommer att hålla andan", sade Joseph Goebbels. Två jättelika auktoritära stater drabbade samman i ett slags ideologiernas och tyrannernas tvekamp. Hitler satte alla sina militära och politiska framgångar på spel.

Goebbels informerades väldigt sent om Hitlers Rysslandsplaner. Som propagandaminister var det inte honom Hitler konsulterade eller informerade först. Men det är intressant att Goebbels i sina dagböcker visar något som kan liknas vid om inte tvivel så åtminstone viss reservation för detta storskaliga krig. Han oroade sig mycket för ett tvåfrontskrig och ur hans perspektiv i egenskap av propagandaminister ansåg han det särskilt viktigt att lyckas med propagandan till det tyska folket, väl medveten om hur det hade gått för Napoleon.

Niklas Zetterling, som skrivit om kriget mellan Hitler och Stalin, menar att grunden till Tysklands nederlag var den tyska militära underrättelsetjänstens misstag. Den underskattade kraftigt Sovjetunionens militära kapacitet. Hitler medgav i det som är den enda kända inspelningen av honom när han talar i vanlig samtalston med Mannerheim att även han personligen underskattat Sovjetunionen. Men i typisk hitlersk anda fanns det trots detta "inget annat val".

Det är därför osannolikt att Hitler även med korrekt information om den sovjetiska militära kapaciteten hade valt en annan väg än krig.

Det som är spännande med Barbarossa är förstås alla "om". I en så oerhört omfattande operation finns det givetvis massiv av tillfällen som inbjuder till att ställa frågor om slutresultatet hade kunnat bli annorlunda "om bara" den tyska armén gjort si eller så i stället. Och vad hade en tysk seger då egentligen skapat för Europa i dag?

Jag tillhör dem som tror att Hitler aldrig hade kunnat vinna andra världskriget i Europa, och detta just på grund av hans personlighet. Hitler hade nämligen aldrig nöjt sig med att förinta Moskva och säkra livsrum fram till Uralbergen. En indikation på detta är att han när kriget mot Sovjetunionen gick bra under de första månaderna bad sina generaler att börja skissa på anfallsplaner på dagens Iran, Irak och Indien. Hitler, menar jag, hade förr eller senare krigat ihjäl sig.

En vettig militär ledare hade kanske kunnat sluta en separatfred med Ryssland medan tid var. Goebbels gjorde sina försök att övertyga Hitler om en politisk lösning. Att nöja sig med mindre. Å andra sidan: en vettig militär ledare hade aldrig anfallit Sovjetunionen över huvud taget.

På kartan ser det ut som att Hitler ändå nådde ganska långt. Ända fram till Volga. Nästan ända fram till Moskva. Men det är noterbart att Hitlers krigsmål var att ockupera endast tio procent av sovjetiskt territorium. Det säger en del om hur oerhört stort Ryssland är, och varför alla som försökt ockupera landet har misslyckats.

Lyssna på:
Operation Barbarossa - världskrigets slaktbänk

DVD-tips (några av de bästa dokumentärer som gjorts om kriget):
War of the Century
Stalingrad

Att bygga sönder ett land

Eftersom jag vistas en tid i Kina nu i sommar tänkte jag skriva en bloggpost om hur modern arkitektur bestående av kantiga lådor i olika färger (eller bara i grått) håller på att ta över gatubilden runt om i svenska städer och visa på att det finns alternativ att ta efter i Kina.

Sanningen är dock att situationen i kinesiska städer är ännu värre. Traditionell kinesisk arkitektur är både enkel och vacker. Men dagens byggnader är dels hypermoderna och futuristiska glaskonstruktioner (kontor och represenationsbyggnader), dels små eller stora tegellådor, oftast vita eller brunbeiga. Tar du några bilder i ett antal kinesiska städer är det nästan omöjligt att skilja dem åt.

I Sverige börjar det uppstå motståndsfickor mot dagens fantasilösa och fula arkitektur. Som affärsmannen Björn Sundeby. Han vill bygga en ny stor fastighet i Växjö. Inspirationen är 1800-talshusen på Strandvägen i Stockholm. Arkitekten beskriver att Sundeby har en vision att bygga ett hus av en kvalitet som inte byggs i dag. Och precis så är det. Om huset blir verklighet är det något vars like inte har byggts på flera hundra år.

Visst är detta Växjöhus något helt annat än de tråkiga och fantasilösa fyrkantiga lådor, som det ovan, som i allt högre grad präglar den svenska stads- och småstadsbilden. Jag hoppas att Sundebys projekt i Växjö når hela vägen och blir en inspiration för fler att följa.

Vi håller på att bygga sönder Sverige just nu, och eftervärldens dom lär bli hård. Men om tio år är det så dags att ångra sig. Precis som när gamla delar av bland annat Sundsvall och Stockholm revs kommer vi få leva med dagens beslut länge.

I Kina är förstås allt mycket större och vräkigare. Det politiska systemet är en viktig orsak till att byggandet ser ut som det gör. Kommunistpartiets regim med lokala partibossar som bara har några år på sig att sätta sitt avtryck gör att det ska byggas stort och snabbt. Ironiskt nog skapar alltså enpartistaten, som varit stabil sedan 1949, en stress.

Det byggs utan hänsyn till alla dem som måste tvångsförflyttas och vars hus måste rivas, endast ibland till en skälig ersättning. Människor på landsbygden får se sina byar rivas och flyttas till nyupprättade stadsdelar. Ibland för att ge plats åt en damm, ibland för något annat.

Ett exempel på den hysteriska jakten på skrytbyggen är New Century Global Center i Chengdu, världens största byggnad på 500x400 meter som byggdes på ynka tre år. Denna fastighet är något så vräkigt att den nog endast har sin motsvarighet i Dubai. Det är som om Albert Speer fått fria händer med psykedeliska droger i kroppen. Precis som många nya kinesiska byggnader har den "vågor" på taket.

Nazistisk arkitektur är faktiskt ingen dålig parallell vad gäller själva syftet med de kinesiska skrytbyggnaderna, nämligen att få den enskilda människan att se liten och obetydlig ut. Men visst är de imponerande. Och visst får de oss att häpna och säga "wow". Frågan är bara vad vi tycker när dessa känslor har svalnat och vi insett att stora delar av den äldre bebyggelse av historiskt värde som revs aldrig mer kommer åter.

Om jag fick önska skulle svenska arkitekter och byggbolag blicka bakåt ett stycke och bygga vackert men funktionellt i stället för kantigt och fult. Några skrytbyggen behöver det inte vara. Men jag tror att vackra hus gör oss lite lyckligare. Det finns trots allt en anledning till att det är Gamla stan och inte Södermalm som lockar turister.

Hitlers 300 m höga "Grosse Halle" med det nya "Nya rikskansliet",

som det skulle ha sett ut, till vänster.

Sverige och krisberedskapen

Höstens kris i det svenska mottagandet av asylsökande satte fingret på något självklart som nyvänstern, grönhögern och i princip hela det mediala etablissemanget under lång tid valt att ignorera: även Sverige har gränser. Kapaciteten är inte oändlig.

Men det reste även frågor om Sveriges krisberedskap. Kommunsverige är generellt sett väl rustat för lokala kriser. Raskt ordnas evakueringsbostäder, det går snabbt att få fram många händer när det krävs.

Värre är det ställt med den nationella krisberedskapen. Medan politikerna ute i kommunerna tvingas ha markkontakt kan regeringen tillåta sig att vara betydligt mer uppe i det blå. Förståelsen för verkligheten utanför Stockholm och landets tre största städer är begränsad, men framför allt är kunskapen om hur basala verksamheter i samhället fungerar mycket liten.

En enkel förklaring är att de politiker som vandrar hela vägen in i regeringskansliet sällan har egna erfarenheter från något annat än den politiska verkligheten. Och det är en väldigt nischad del av verkligheten, ska vi veta.

De flesta har alltså aldrig arbetat som lärare i en stökig och högljudd klass som skriker könsord åt dig, de har aldrig jobbat natt som sjuksköterskor på en underbemannad avdelning, de har aldrig fått stenar kastade på sig när de ska beivra ett pågående brott, de har aldrig knegat inom socialtjänsten med unga som håller på att droga ihjäl sig och burit ovetskapen om denne lever eller ej nästa dag du går till jobbet. De har hållit sig långt borta från allt detta under sina karriärer.

Denna okunskap är farlig, ty i slutändan är det de där ministrarna som sätter färdriktningen för just ovannämnda verksamheter. Och det är här, i det som kallas välfärdens kärna, som vi både förebygger och bygger in kapacitet att hantera kriser. Polisen, sjukvården, skolan och socialtjänsten måste fungera.

Det finns goda skäl att sätta stora frågetecken för Sveriges nationella krisberedskap i ett bredare perspektiv. Vi har ingen egentlig försvarsmakt att tala om längre, vilket betyder att vi inte kan skydda oss mot yttre hot. Det kommer att ta decennier att bygga upp en acceptabel kapacitet igen. Polisen är i kris, och ingen kan i dag säga om denna kris är övergående eller om den bara har börjat. Säkerhetspolisen jagar "terrorister" med aktivt konto på Facebook. Sjukvården är extremt belastad på många håll i landet.

Historien talar inte heller till vår fördel. Det räcker att gå 20 år tillbaka i tiden. Estoniakatastrofen 1994 tog över 500 svenskars liv och hanterades på ett förfärligt sätt av den tillträdande regeringen. Både direkt efter förlisningen och under åren efteråt. Efter tsunamin tio år senare var regeringen senfärdig till följd av en initial felanalys av läget, vilket väckte berättigad kritik.

Till råga på allt har landets statsminister nu sett till att lyfta bort regeringens krishantering från sig själv. Kansliet för krishantering ligger numera under justitiedepartementet, vilket flyttar det operativa ansvaret bort från statsministern (fast vi kanske borde vara glada över att Anders Ygeman och inte Stefan Löfven har ansvaret).

Asylkaoset i höstas och de effekter det på bara några månader fick för det svenska samhället, innan regeringen motvilligt och senfärdigt agerade, är det senaste exemplet på en svensk regerings oförmåga att agera snabbt och effektivt i en allvarlig situation. Felanalyser och ideologisk blindhet är en stor del av förklaringen till att det kunde gå så långt.

Det finns egentligen ingenting som tyder på att det skulle gå bättre nästa gång landet ställs inför en större händelse, en händelse som givetvis inte kommer att vara den andra lik. Visst, Estonia sjönk vid ett regeringsskifte. Tsunamin inträffade på annandag jul. Men katastrofer har en tendens att ske oväntat och vid "fel" tillfälle. Så lär det bli även nästa gång.

Skulle gud förbjude en större terrorattack inträffa i Sverige, bevare oss väl. Ty regeringen kommer inte att göra det.

70 år efter Förintelsen ökar judehatet igen

Den 27 januari är sedan tio år tillbaka av FN deklarerad som internationell minnesdag för Förintelsens offer.

Någonstans mellan 5,5 och 6 miljoner judar dödades av nazisterna. De flesta dog inte i gaskammare och de flesta dog inte i Auschwitz. Men Auschwitz har ändå blivit symbolen för folkmordet då det både var det största och dödligaste lägret, och Röda arméns intåg den 27 januari 1945 har blivit minnesdag. Detta trots att många inte alls befriades utan i stället skickades i ny fångenskap i Sovjetunionen. Först på senare år har det som kallas Holocaust by bullets, arkebuseringarna av judar bakom fronten i östra Europa, uppmärksammats.

De mest skakande bilderna från Förintelsen är dem av offren på väg till gaskamrarna. Kvinnor. Barn. Äldre. De är ögonblicksbilder av människor som bara en halvtimme eller någon timme senare inte fanns längre, som under loppet av en halv arbetsdag utplånats från jordens yta.Visste de vad som väntade? Kunde de ana att slutet var kommet?

Det pratas mycket om ekon från 30-talet i dag. Det mesta är överdrifter och simpla politiska poänger. Men en sak förenar den epoken med vår: den växande antisemitismen. Jag vill kalla det judehat. Antisemitism låter så... normaliserat. Så formellt.

Den judiska migrationen från Europa till Israel växer. I synnerhet många franska judar har valt att emigrera. Judar i Sverige för samma diskussioner. Här bevakas judiska skolor av tungt beväpnad polis. Attentat mot synagogor, judar i traditionell klädsel eller bara kippa som blir spottade på. Judehatet finns där ständigt. Men det verkar öka och bli allt grövre.

Det går inte att komma ifrån att det finns en korrelation mellan stor muslimsk invandring och ökat judehat i det svenska samhället. En angripen synagoga får inte heller samma mediala uppmärksamhet som en angripen moské (för att inte tala om alla kyrkor som eldas ned varje år utan att bli mer än små notiser i pressen).

Ja, nu pratar vi kultur och värderingar igen. Precis som i fallet med asylsökande muslimska mäns kvinnosyn spelar kulturell bakgrund självfallet en roll för synen på judar och judendom. Om du har vuxit upp i ett samhälle där du matats med propaganda om hur ondskefulla judarna är, är det knappast något som försvinner bara för att du bosätter dig i ett sekulärt land i norra Europa.

Hela samhället – alla partier, polisen, rättsväsendet, skolan – måste arbeta med full kraft mot det tilltagande judehatet i det svenska samhället. Judiska barn ska inte behöva beväpnad polis för att kunna vara trygga i skolan. Judar med kippa ska inte behöva bli förnedrade på öppen gata. Politiker måste sluta se mellan fingrarna.

Detta elände måste få ett slut nu.

Tidigare bloggat:
En dag i Auschwitz

Nationalstaten som frihetens garant

Timothy Snyders bok Bloodlands handlar om slakten på östfronten sedd ur överlevarnas och offrens ögon. I fjol kom en sorts uppföljare, en djupdykning i bakgrunden till de vidrigheter som begicks i östra Europa under andra världskriget.

I Black Earth: The Holocaust as History and Warning dissekerar Snyder Hitlers ideologiska övertygelse och förklarar varför Hitler snarare var rasanarkist än nationalist, men han slår också fast ett enkelt faktum som mig veterligen inte uppmärksammats på samma sätt tidigare: Förintelsen genomfördes på platser där staten och dess institutioner krossats.

Statslöshet var själva förutsättningen, påpekar Snyder. Folkmordet kunde bara genomföras där det saknades en stat som skyddade medborgarnas rättigheter. Därför byggdes förintelselägren i Polen, inte i Tyskland. Därför genomfördes Förintelsen med kulor i Baltikum och Belarus, inte i Belgien. Därför skyddades franska och danska judar undan folkmordet, trots att länderna var ockuperade.

Stater kan kränka mänskliga fri- och rättigheter å det grövsta. Men nationalstaten erbjuder även en god grund för att bygga ett gott samhälle på. Det är värt att påminna om detta nu när nationalstaten är satt under kraftig beskjutning från såväl tokvänster som fisliberaler, när själva idén med en nationalstat har kommit att betraktas som reaktionär och hatisk.

Visionen om en värld utan gränser och med fri rörlighet är förstås fin. Men den bär liknande utopiska drag som drömmen om det kommunistiska samhället. Den förutsätter nämligen en global omvälvning och är därmed beroende av omöjliga förhållanden för att fungera.

Enskilda rika välfärdsstater kan inte ha öppna gränser och fri tillgång till boende, skola och sjukvård så länge det finns fattiga, korrupta och förtryckande system där ute som tvingar människor på flykt. Eller så länge det finns personer som inte har annat för ögonen än att utnyttja andras välvilja och goda uppsåt. Vilket det realistiskt sett alltid kommer att finnas.

Detta enkla faktum har vi blivit särskilt påminda om under det senaste året. Moderaterna har börjat begripa detta nu och lägger förslag för att både strypa tillflödet av välfärdsmigranter och öppna upp för ett kvalificeringssystem till vissa välfärdstjänster. Det är högst nödvändigt. Socialdemokraterna har inte förstått detta, ej heller de centerpartister som ställer sig helt frågande inför valet mellan välfärdsstat och fri invandring.

Det finns onekligen många historiska exempel på hur destruktiv nationalism kan störta människor och länder i fördärvet. Men nationalstaten som sådan är för den sakens skull inte ond. Den är ett slags tyst överenskommelse om att en viss grupp människor vill leva tillsammans på en geografiskt begränsad yta och på denna plats följa vissa gemensamma förhållningsregler. Med tiden skapas säruttryck som särskiljer denna grupp av människor från andra. Detta kallas kultur och traditioner.

Det som har skett stegvis i Sverige under lång tid är att landet Sveriges existens som en nation med kulturell särprägel har ifrågasatts. Det finns ingen svensk kultur, har kulturrelativister, socialistiska internationalister och personer inom grönhögern hävdat. Ett slags Sverigehat har därmed fötts. Uppkomsten till detta förtjänar säkert en egen avhandling, men en orsak är sannolikt att det svenska folket har blivit fredsskadat.

Sverige har inte stått under ett akut hot från någon annan makt på många generationer. Ingen i dag levande människa har något minne av hur det känns att försvara landet mot yttre angripare. Ingen minns längre hur det känns att få sin existens hotad eller sitt välstånd raserat. Detta har gjort oss så bekväma att många rent av börjat ifrågasätta landets existensberättigande. Vad är egentligen Sverige värt? Vad gör oss så speciella?

Detta är en bortskämd unges frågeställningar, en unge som inte vet hur bra den har det och att demokrati, rättssäkerhet och fungerande samhällsinstitutioner inte kommer ur godisautomater.

Ty en nation är så mycket mer än sitt geografiska territorium. Det är en samling värderingar, kulturella uttryck och traditioner som formats under århundraden. En nation är i någon mån en gemensam föreställningsvärld. Hur man än vänder och vrider på saken har svenska vänsterpartister och sverigedemokrater, kristdemokrater och miljöpartister, mer gemensamt med varandra än vad de har med partier i Afghanistan, Irak och Eritrea.

Jag vill ha en stark stat. Men dess omfattning ska vara mycket begränsad och dess uppdrag fokuserat på att skydda liv och egendom. Inte att sälja sprit och lotter, inte att uppfostra människor i hur de ska leva sina liv.

Så nej, jag tror inte på nationalstatens nedmontering som en väg till det frihetliga lyckoriket. Jag menar tvärtom, likt Timothy Snyder, att nationalstaten måste vara en garant för mänskliga fri- och rättigheter. Den som tror annorlunda, bör fråga sig varför människor flyr från samhällen där staten kollapsat till samhällen där staten står stark.

En stark stat är av godo när den gör rätt saker.

Polen på frammarsch

Mitt första besök i Polen i fjol blev en liten ögonöppnare. Jag älskar när jag får mina fördomar bortblåsta. Mer eller mindre omedvetet hade jag byggt upp en bild av Polen som ett "östland". Ni vet ett sådant där land som är lite grått och trist, där service är ett främmande begrepp och där man mest längtar hem igen.

Det jag såg under min korta weekendvistelse i Kraków var tvärtom ett modernt land där de flesta pratade engelska, och överraskande god sådan, och där servicen på affärer, restauranger och offentliga inrättningar var utmärkt. Min första blick av Polen var således positiv.

Förra helgen besökte jag Warszawa och fick en förstärkt upplevelse av samma sak. Den polska huvudstaden kändes verkligen som en modern väststad. Vilket i och för sig inte bara är positivt. Nya skyskrapor i glas är inte direkt jättespännande. Jag vet inte hur gemene man i Warszawa ser på stadens utveckling, men för en utomstående påminner den lite om förvandlingen av kinesiska städer där gammal bebyggelse ersätts av ny i rasande takt.

Efter att ha slagits i spillror under andra världskriget och fått nära en femtedel av befolkningen dödad, för att sedan genomlida kommunistiskt förtryck i decennier, är Polen i dag ett land på frammarsch. Landet är EU:s sjätte största ekonomi, har en stark ekonomisk tillväxt och betraktas som ett av världens säkraste länder att leva i.

Det är dessutom ett land som har en hel del att erbjuda dig som turist. I synnerhet om du är historieintresserad.

Att anmäla är det nya medborgaransvaret

Sällan har en julkalender blivit så uppmärksammad – och utskälld. Årets julkalender Tusen år till julafton i SVT är ett slags barnversion av det populära Historieätarna och visar därför, på ett förenklat och underhållande sätt, hur det var förr i tiden. Jag tror att jag hade älskat den här julkalendern som barn.

Tanken är, gissar jag, att barnen ska lära sig någonting samtidigt som de har roligt. Men att visa historien är förstås känsligt i det moderna och politiskt korrekta Sverige. Därför har julkalendern blivit anmäld både för att ha visat att barn serverades alkohol förr och att samhället på 70-talet var mer öppet för att prata om sex med barnen. Detta skildras i några sekunder. Helt oacceptabelt, förstås. Anmäl!

En förvirrad själ har anmält programmet till Konsumentverket (!). Anmälaren "känner att man inte behöver visa så tydligt hur det var förr i tiden". Känner. Vad en enskild tittare känner när denne ser programmet är faktiskt inte relevant, vare sig för Konsumentverket eller någon annan.

Anmälningarna mot julkalendern är dock ett tecken på något större. De är ett symptom på det nya lättkränkta samhälle vi har fått. Det samhälle där studenter behöver känna sig "trygga" i att det inte dyker upp något obehagligt i studentlitteraturen – även i den litteratur som skildrar historiska obehagligheter. Ett samhälle där människor behöver ett "safe space" mot sådant som kan upplevas kränkande och "trigger warnings" så att de hinner skydda sig. Ett samhälle där föräldrar lägger ansvaret för barnuppfostran på samhället, skolan, staten, någon annan.

Det mesta har blivit bättre med åren, det visar även årets julkalender genom sina lättsamma tillbakablickar i svensk historia. Men samtidigt som vårt samhälle har utvecklats, blivit rikare och mer humant för flertalet, har svenska folket blivit fredsskadat. De stora samhällsproblemen anses lösta, därför kan vi lägga fokus på könlösa pronomen, frugårman-skyltar, toaletter för transsexuella och inte minst att lägga historien tillrätta så att en ny generation upplysta svenskar inte känner sig kränkta eller "otrygga".

Fler kommer framöver att bli varse att de stora samhällsfunktionerna inte alls fungerar så bra längre, utan tvärtom är på väg att försämras kraftigt. Det återstår att se om detta påverkar intresset för att anmäla julkalendrar och införa varningstexter för viss studentlitteratur. Gissningsvis inte.

Det är uppenbart att fler borde koka soppa på ett skärp då och då.

Grattis, Tyskland!

För 25 år sedan hände det fantastiska: Tyskland enades. Året innan hade Berlinmuren sensationellt fallit och euforiska människor strömmat över gränsen. DDR var historia.

Efter att landet slagits sönder i Hitlers krig, delats av ockupationsmakter och östra Tyskland blivit en del av det kommunistiska östblocket i över 40 långa år, var nu landet åter igen enat.

Då såg det ljusare ut än på länge. Kommunismen hade fallit. Demokratin och marknadsekonomin segrat. I dag krisar EU, euron är ett haveri utan dess like och hanteringen av migrantströmmarna visar på hur splittrad unionen i själva verket är.

Tyskland har gjort en fantastisk resa på bara ett kvartssekel. Från gruset och stenhögarna efter de allierades bombangrepp, genom diktatur och tyranni både före och efter kriget, har Tyskland rest sig och blivit en stabil liberal demokrati i hjärtat av Europa. Det är ett på många sätt oerhört sympatiskt land, även om vurmen för EU:s överstatlighet är svår att smälta.

Grattis, Tyskland.

Kina minns segern

I maj dundrade stridsvagnar, flygplan och soldater fram på och över Moskvas gator för att fira den ryska segern över Nazityskland. Nu är det Kinas tur att fira det vi kallar andra världskriget men som kineser benämner folkets antijapanska motståndskrig eller bara åttaåriga motståndskriget (八年抗战).

Medan Ryssland haft som tradition att fira segern i det som kallas det stora fosterländska kriget, är det första gången som Kinas styrande kommunistparti minns segern med en gigantisk militärparad i Beijing.

Det är inte konstigt i sig att segern firas. Uppskattningsvis 15 miljoner kineser dödades under den japanska ockupationen (vissa siffror säger över 20 miljoner). I tider av börsnedgång kan kineserna åter behöva något att vara lite stolta över - även om en parad i huvudstaden nog lindrar utblottade sparare i Shenzhen föga.

Dessutom är det förstås ett tillfälle för Xi Jinping att visa att makten konsoliderats. Kinesisk militär närvaro utanför Alaska är ett tecken på landets växande militära förmåga. Men i sitt tal tog Xi Jinping lite överraskande tillfället i akt att utannonsera nedskärningar i militären med 300 000 personer. Inte riktigt vad som brukar ske i sådana här pampiga sammanhang när just militärens makt och därmed nationens styrka står i fokus. Värt att komma ihåg är dock att Kina inte tycks ha några ha några territoriella anspråk och rent av har släppt vissa krav på kobbar i Sydkinesiska sjön. Konflikten med grannarna ska därför inte överdrivas.

I Kina är de japanska övergreppen under kriget fortfarande ett öppet sår. I direkt motsats till Tyskland har Japan gjort föga för att dessa sår ska läka och kinesiska ledare utnyttjar å sin sida minnena av de japanska övergreppen på kinesiska män, kvinnor och barn i sin antijapanska propaganda.

Symboliskt nog deltog inga betydande västledare vid firandet (däremot var Tony Blair på plats). Vladimir Putin fanns förstås bland dignitärerna, och återgäldade därmed Xis tjänst att besöka Moskva under firandet i maj. På plats fanns även Sydkoreas president Park, ett signifikant besök av en ledare för ett land så nära lierat med USA.

Kina rustar upp. Men dess militärbudget är fortfarande bara en tredjedel av den amerikanska. Det finns således skäl att vara återhållsam i sin kritik mot ett land som vunnit självförtroende under en närmast exempellös ekonomisk tillväxtperiod. Så länge landet i fråga inte ingriper militärt mot sina grannländer, vill säga. Och där är vi definitivt inte i dag.

Bisarra jämförelser i migrationsdebatten

Om du vill göra ett inlägg i en politisk debatt men saknar förmåga till eller intresse för att föra fram sakpolitiska argument och konkreta fakta, finns det flera vägar att gå.

Du kan använda en klassisk halmgubbe och gå till attack mot sådant som din motståndare över huvud taget inte står för. Detta är ganska populärt och tämligen effektivt eftersom många ändå inte tar sig tid att sätta sig in i båda sidors argument.

Du kan också göra bisarra jämförelser i ett försök att förminska din motståndares sak. Och du kan slutligen "tala från hjärtat", göra känslomässiga utspel som känns "genuina" och inte upplevs som ett dugg mindre sanna än den mest sakliga avhandling, detta eftersom vi som bekant lever i den nya sköna postmoderna världen där alla har rätt till sin egen sanning.

Aldrig är detta så tydligt som i frågor som rör migration, integration och förekomsten av tiggande EU-migranter i Sverige. Här biter inte fakta. Här triumferar känslor. Här blir vissa nyckelord som "människosyn" och "värdegrund" tillsammans med mantrat "det handlar om vilket samhälle vi vill ha" plötsligt till argument i debatten.

Ett exempel under kategorin bisarra jämförelser stod veteranen Staffan Heimerson för härom dagen i en av de mer delade artiklarna i sociala medier den senaste tiden. Heimerson menar att dagens flyktingström till EU och Sverige är en bagatell. Som jämförelse tar han de riks- och folktyskar som efter krigsslutet flydde från tidigare tyska områden tillbaka till det som återstod av riket. Till antalet 12 miljoner var de och se, Tyskland blev ju ett bra land till slut ändå (man skulle kunna invända att det är en viss skillnad mellan migration av en befolkning som återvänder till sitt hemland och människor som flyr från sitt hemland när det gäller förmågan att integreras).

Om vi ska dra Heimersons resonemang till dess logiska förlängning, skulle det i princip innebära att nästan all sakpolitisk diskussion om upplevda problem i Sverige blev omöjlig att föra utan att bli anklagad för att "sakna sinne för proportioner". Alltid finns det ju historiska exempel på någon som haft det värre.

Problem med järnvägen? Ha! Under andra världskriget fördes människor i godsvagnar till dödsläger. 

En handgranat i veckan som smäller i Malmö? Ha! Under andra världskriget utplånades hela städer på en enskild natt.

Skenande kostnader för asylpolitiken? Ha! Efter börskraschen 1929 föll hela världsekonomin ihop.

Vi ska, för att använda Hasse & Tage, vara jäkligt glada för att bara ha en spik i foten. Nå, den som tycker att Staffan Heimersons sätt att argumentera för debatten framåt, att någon blir klokare, kan räcka upp en hand.

Andra har jämfört dagens asylmigration till Sverige med den stora emigrationen till Amerika. 1,2 miljoner svenskar utvandrade. Syftet är att visa att "vi" var som "dem" då. Och eftersom "vi" ju blev insläppta, borde självfallet även vår dörr stå öppen för dem som flyr hit nu.

Jämförelsen blir emellertid ett dåligt argument för dagens miljöpartistiska migrationspolitik, ty skillnaderna är betydligt fler än likheterna. Först och främst säger migrationen av svenskar till Amerika ingenting om dagens asyltryck på Sverige - de där 1,2 miljoner svenskarna som utvandrade gjorde det under en period av 60 år, och det skedde till ett land mångfalt större än Sverige. För det andra skilde sig den stora emigrationen på ytterligare ett fundamentalt sätt från dagens asylmigration till Sverige: den var selektiv.

Dels var det förstås inte alla som hade råd att köpa en Amerikabiljett, och den selektionsaspekten finns även i dag eftersom det bara är vissa som har råd att betala flyktingsmugglare 150 000 kr, men framför allt släppte inte Amerika in vem som helst. Det gjordes hälsokontroller både innan du klev ombord på fartyget i England och innan du släpptes in i landet. Den sistnämnda gick ut på att leta efter tecken på ohälsa och "defekter" hos migranten. Orsaken till att rederiet var intresserat av passagerarnas hälsa var att det tvingades betala återresan om immigrationsmyndigheten vägrade släppa in personen i landet.

För den som godkändes stod inga sociala myndigheter väntande med bostäder och försörjning. Detta är förstås en annan viktig skillnad mellan dåtidens Amerika och dagens Sverige. Den universella välfärdsstaten var ännu inte uppfunnen. För den som kommer till Sverige som asylsökande öppnas emellertid möjligheter till både försörjning och utbildning. Bekostad av andra.

Migration är inget problem så länge den inte sker på andras bekostnad. Men Sverige är en högskattestat med universell välfärd som är gemensamt finansierad. Det är inte alls märkligt att denna utsätts för påfrestningar när det kommer väldigt många människor samtidigt och dessa dessutom inte kommer ut i arbete.

Föreställ dig att svenska myndigheter skulle avslå asylansökningar mot bakgrunden att den som söker har en funktionsnedsättning, har alkoholism i släkten, ser lite knäpp ut eller tros löpa risk att ligga samhället till last på något sätt.

Det vore förstås en helt omöjlig sak att föreslå i dag. Men den som använder emigrationen till Amerika som en parallell till dagens asylinvandring till Sverige bör faktiskt vara hederlig nog att lägga just sådana förslag för att jämförelsen ska hålla.

Läs även:
Alice Teodorescu

Du är inte min vice statsminister

Åsa Romson gjorde inte bara misstaget i gårdagens partiledardebatt att kalla romer för "zigenare" (något många romer visserligen själva gör, men det spelar tydligen ingen roll), hon talade också "från hjärtat". Och då gick det alldeles på tok.

Detta hjärta tyckte tydligen att drunknande asylanter i Medelhavet är detsamma som historiens värsta förintelseläger. Romsons jämförelse mellan Medelhavet och Auschwitz har fått många att reagera. Men ingen av partiledarna tog tillfället i akt att undra vad i hela friden Romson nyss hade sagt. Annie Lööf sa efteråt att hon reagerade starkt, men hon sa inget i debatten.

Visst kan man "tala från hjärtat" ibland. Och visst kan det bli fel. Det är mänskligt. Men Åsa Romson måste ändå ha menat något med sitt osmakliga sätt att relativisera Förintelsen. Ordet "Auschwitz" kommer inte bara från ingenstans. Det ligger inte på lut att användas då och då i politiska debatter. Romson måste ha velat få något sagt när hon formulerade meningen inför TV-kamerorna.

Frågan är vad. Var ligger det relevanta i liknelsen? Menar hon att de som drunknar på vägen till Europa är att likna vid de människor som fördes till koncentrations- och förintelseläger, stämplades som boskap, fråntogs sitt mänskliga värde bara för att de var judar, romer, homosexuella osv?

Eller menar hon kanske att de italienska patrullbåtar som åker ut för att rädda migranternas liv är att likna vid de ståceller som användes för att plåga människor till döds i det ökända Block 11 i Birkenau?

Eller är det kanske rätten att få sin asylansökan prövad i EU som Romson menar liknar det systematiska massmordet på 1,1 miljoner människor?

Förklara gärna. För jag förstår faktiskt inte. Efter debatten försvarade Romson sitt uttalande, som hon kallade "ett kraftuttryck". Men jag misstänker att det ligger mer bakom hennes ansvarslösa uttalande än så. Jag tror, tyvärr, att hennes sätt att förminska Förintelsen på detta sätt säger en hel del om hennes och hennes partis värderingar. Detta gör mig både beklämd och uppriktigt förbannad.

Åsa Romson är vice statsminister och därmed en av Sveriges främsta företrädare i världen. Från en sådan borde man kunna förvänta sig bättre än så här. Man borde kunna förvänta sig lite förbaskad anständighet och god ton.

Du, Åsa Romson, är inte min vice statsminister.

Läs även:
Fnordspotting, Anybody's Place, Johan Westerholm

Det är dags för Tyskland att släppa skulden

70 år har gått sedan den tyska krigsmakten Wehrmacht kapitulerade villkorslöst inför de allierade. Landet var slaget, kört i botten, bombat till ruiner.

Regimens ledare, tillika dess kansler och militära överbefälhavare, hade begått självmord med fiendetrupper stående på bara några hundra meters avstånd. Få saker kan så tydligt signalera att detta hade varit Hitlers krig, inte det tyska folkets. Så fort han var borta, upphörde viljan att slåss.

Berlin. Köln. Hamburg. Nürnberg. Dresden. Många tyska städer utplånades av allierade luftbombangrepp. Åsynen av ruinerna gör det svårt att begripa hur dessa städer någonsin kunde förvandlas till platser där människor bor och verkar igen.

Tyskland har under hela efterkrigstiden fått dras med skulden som Täterstaat. Den som reser till Berlin kan knappt gå ett kvarter utan att påminnas om kriget - och Tysklands skuld. Det moderna enade Tyskland har på ett imponerande sätt öppnat upp, vänt på alla stenar och ärligt sagt till världen och den egna nationen: Ja, det här hände. Och det var vi som gjorde det.

Samtidigt som det nazistiska arvet med anfallskrig, terror och folkmord har hängt som en tung kedja runt halsen på varje uppväxande tysk, trots att varje ny generation känt allt mindre ansvar för det som hände, har skuld och ansvar över huvud taget inte diskuterats i andra länder.

Italien har inte alls samma diskussion om landets fascistiska förflutna och nära band till Hitler. Kanske för att landet bytte sida mot slutet. I Japan fortsätter de massiva övergreppen i Kina under kriget att vara ett tabubelagt ämne. Och Sovjetunionens terror mot tyskar, andra folk under rysk ockupation och etniska minoriteter i hemlandet passar det sig inte att prata om. Fråga Aftonbladet Kultur.

Faktum är dock att även tyskar var offer. Många tyskar fördrevs från de östra delarna av landet. Hundratusentals, kanske miljoner kvinnor, våldtogs systematiskt. Det har inte ansetts OK att prata om tyskar som offer. Förrän nu. Vi har känt berättelserna ända sedan krigsslutet, men det känns som att de först nu kan berättas utan att mötas med ett obligatoriskt "ja, men tyskarna då".

Kriget innebar en gränslös katastrof för Tyskland. Krigsslutet innebar en delning av landet och kommunistiskt förtryck för halva Tyskland i ett halvsekel innan landet äntligen kunde enas och DDR läggas till historieböckerna som ännu ett tragiskt tyskt kapitel.

Freden ska firas. Tyskland är i dag ett av världens mest sympatiska demokratiska länder. Så låt oss se landet för vad det är i dag, inte för vad det var för 70 år sedan. I fallet Ryssland finns desto större skäl att fråga sig både vad det var då och vad det är i dag.

Tidigare bloggat:
Vänsterns ogenerade Sovjetvurm

Se även:
Die Stunde Null Berlin Im Sommer 1945

Det moderna Berlin.

I Berlin

Även om jag har varit i Berlin förr känns det onekligen lite speciellt att vara här igen 70 år efter krigsslutet och landa nära nog på timmen 70 år efter Hitlers självmord i Führerbunkern.

Berlin är en stad där historien finns levande i varje kvarter, inpräntad på snart sagt varje gata. Perfekt för alla andra världskrigsnördar, förstås.

Men här finns även god mat och dryck till humana priser (i detta avseende är Sverige minsann ingen humanistisk stormakt), en intressant klubbscen för den som är sådan och massor av kultur.

Så. Nu lite avkoppling.

Vänsterns ogenerade Sovjetvurm

I dag är det 75 år sedan det nazistiska Tyskland ockuperade Danmark och Norge (eller satte länderna under "tyskt beskydd" som det hette). Om en månad kommer det firas stort på Röda torget i Moskva då 70-årsdagen av Sovjetunionens seger över Nazityskland, tyrannen Stalins seger över tyrannen Hitler, ska hågkommas.

Den senaste tiden har en debatt om Sovjetunionens roll i kriget blossat upp. Den började med Åsa Linderborgs osmakliga hyllning till Röda armén och Sovjetunionen, som enligt henne "befriat" Europa och hela världen från nazisterna. Kristian Gerner lade denna skeva historia tillrätta genom att förklara hur andra världskriget faktiskt utbröt - när Tyskland och Ryssland beslöt dela Polen mellan sig. Sedan gav sig Jan Guillou in i leken.

Ni kanske minns att Guillou för några månader sedan, tvärtemot vad resultaten från de senaste 20 årens forskning visat, hävdade att svenska folket inte kände till Förintelsen förrän lägren befriades 1945. Att det fanns uppgifter om judeutrotningen i svensk press var inte detsamma som att "veta", enligt Guillou.

Denna gång försöker han inte ens argumentera för sin sak utan går mest till fradgatuggande angrepp mot "liberalerna". Det är ett pinsamt stycke textmassa som den bästsäljande författaren, tillika halvguden, har presterat i Sveriges största kvällstidning.

Låt oss slå fast en sak: Sovjetunionen drog det tyngsta lasset i kriget mot Hitler. Det betyder emellertid inte att Tyskland inte hade kunnat besegras utan Stalins hjälp (Tyskland hade aldrig kunnat härda ut mot USA i förlängningen), men kriget hade förmodligen inte lett till det där fullständiga nederlaget för Tyskland om Hitler lyckats besegra och/eller nå en fredsuppgörelse med Stalin. Vilket vi bara kan spekulera i följderna av.

Att Ryssland förlorade flest människor i kriget är dock inte detsamma som att landet i stort sett ensamt besegrade Tyskland. Det ofattbara antalet förlorade människoliv var en direkt följd av Stalins sätt att bedriva krig. Ryssarna förlorade i slag efter slag, år efter år, ungefär sju gånger fler man än tyskarna. Även så sent som 1944, när Röda armén hade hela initiativet på östfronten, var de ryska förlusterna oftast betydligt större än de tyska (ofta mer än de dubbla).

Framför allt är det viktigt att konstatera att Röda armén inte var en befrielsearmé. Det var en armé på erövringståg. Enda skälet till att inte Västeuropa blev kommunistiskt efter kriget var att Storbritannien och USA stred mot Tyskland i väst och därigenom räddade denna del av Europa undan Stalin. Hela öst blev som bekant underställt Moskva efter kriget. En befrielsearmé ockuperar inte det land den just befriat från en annan ockupant. I synnerhet inte i flera decennier.

Andra världskriget väcker fortfarande känslor, 70 år efter krigsslutet på europeisk mark. Olika länders roll i Nazitysklands erövring av Europa och förintelse av judar och andra grupper har blivit ett allt mer utforskat ämne.

Däremot får tydligen ingen skugga falla över de allierade, och i vänsterns ögon allra minst över Röda armén. Dess fördrivning av civila, dess massvåldtäkter och terror mot oskyldiga människor passar inte in i den rosenröda bilden av den ryska björnens heroiska kamp mot nazismen. Den nazistiska regimens brott mot mänskligheten har kommit att ursäkta alla de brott som begicks mot tyskar under kriget i allmänhet och dess slutskede i synnerhet.

Så länge vi inte kan lägga den svartvita bilden av andra världskriget bakom oss och förmå se nyanser och realiteter som inte ryms i en enda sanning, kommer dessa absurda diskussioner att fortsätta. En höger som ursäktar allt som britter och amerikaner gjorde, en vänster som hyllar Stalins armé som befriare.

70 år är tydligen en för kort tid, trots allt.

Läs även:
Erik Helmerson

Regeringen skärper kontrollen över läromedlen

Regeringen vill skärpa den politiska kontrollen av skolans läromedel. Utbildningsminister Gustav Fridolin har träfffat läromedelsföretagen för att diskutera saken. Målet är att läromedlen ska bli mer jämställda.

Bakgrunden är DN:s granskning av "ojämlikheten i skolans historieböcker". De innerhåller för få kvinnor, hävdas det. Här ser vi ett typiskt exempel på när någon, i detta fall landets största morgontidning, gör en undersökning och presenterar en problembeskrivning som politiker sedan står i givakt för att hitta en lösning på medelst lite mer kontroll.

I dag görs ingen noggrann granskning av läromedlen innan de publiceras. Detta vill Fridolin ändra på. Hädanefter ska Skolverket och Skolinspektionen granska böckerna i förväg (eller, som det uttrycks, förlagen ska "arbeta nära Skolverket").

I vanlig ordning vill politikerna ha kontroll. Och aldrig är människor så lätta att forma som i skolan. Miljöpartiet och Socialdemokraterna ser möjligheten att med DN:s granskning som fond utöka den politiska kontrollen av grundskolans läromedel.

Vi kommer all sannolikhet att få en inofficiell genusmärkning av böckerna framgent. Förlagen kommer veta att akta sig för att inte följa den officiella normkritiska linjen och uppmanas att tillhandahålla läromedel som är politiskt korrekta.

Det konkreta resultatet av detta får vi invänta. Risken är uppenbar att förlagen anpassar exempelvis historielitteraturen efter vad som anses PK, inte vad som är en relevant och korrekt beskrivning av historiska händelser.

Så stärker man den politiska kontrollen över vad barn får läsa i skolan. Det rimmar onekligen lite illa med Fridolins påstående att han hyser ett så stort förtroende för landets lärare.

Tidigare bloggat:
En feministisk historia

I Auschwitz kände jag ingenting

Befrielsen av koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau den 27 januari 1945 har kommit att bli officiell minnesdag för hela Förintelsen. Och Auschwitz har fått tjäna som monument för hela det nazistiska folkmordet.

Men Förintelsen inleddes redan på sensommaren 1941 då tyska insatsförband, Einsatzgruppen, påbörjade systematiska arkebuseringar av judar på ockuperat baltiskt territorium ("Holocaust by bullets") och fortsatte österut. Hundratusentals, kanske en miljon judar, uppskattas ha avrättats på detta sätt.

Det framgick snart för Heinrich Himmler att detta inte var ett hållbart sätt att döda det antal som Hitler hade dömt till döden. Det behövdes en effektivare metod som var mer skonsam för förövarna. Resultatet blev efter en tid av experiment rena dödsläger med gas. De mindre och enklare men synnerligen dödliga lägren Bełzec, Sobibór, Majdanek, Treblinka och Chełmno (som egentligen bara var ett hus med tillhörande gasbilar) sattes upp i all hast.

Runt 2 miljoner människor dödades bara i Aktion Reinhardt, en judeaktion som pågick fram till 1943. Uppskattningsvis 900 000 av dem dog i Treblinka. Lägren monterades ned, och i dag finns inget kvar av något av dem förutom Majdanek.

Auschwitz, däremot, står kvar nästan som när det lämnades av de sista SS-vakterna. När jag besökte lägret i somras kändes det på något vis som att återvända till en plats jag kände utantill, även om jag aldrig tidigare satt min fot där. Men trots allt som finns bevarat, trots vittnesmålen och ansiktena på dem som dog där, gick det inte riktigt att ta in vad som hänt.

Hur ska man förväntas känna på en plats där 1,1 miljoner människor mördades? Sorg? Fasa? I sommarvärmen, nästan exakt 70 år sedan transporterna från Ungern började anlända, kände jag... ingenting. En stor tomhet satte sig i mitt bröst när jag vandrade förbi elstängslet och de raserade gaskamrarna.

Även om fångarna i Auschwitz officiellt befriades av Röda armén den 27 januari var det för många bara början på ett fortsatt helvete i sovjetisk fångenskap. Detta talas det sällan om. Ryssarna var inte ute efter en befrielse av Europa - de var på ett erövringståg.

Årsdagar kommer och går, och varje gång upprepas att vi måste bemöta dem som säger att Förintelsen aldrig inträffade. Jag tror att detta är slöseri med tid. Det lilla fåtal som inbillar sig att världshistoriens bäst dokumenterade brott mot mänskligheten aldrig har hänt får helt enkelt fortsätta inbilla sig detta.

Viktigast nu är att bekämpa antisemitismen. Den finns där, med eller utan Auschwitz. Och den fanns där redan då, med eller utan nazister. Antisemitismen var spridd i Sovjetunionen, Slovakien, Ungern och Polen. Frivillig inhemsk befolkning deltog i både arkebuseringar och pogromer. Vissa av hat, andra av nyfikenhet och girighet.

Berättelsen om Förintelsen och andra världskriget är en berättelse om ett slags civilisationskollaps, om en tid då människovärdet försvann. Även efter befrielsen stod det klart för många judar som överlevt, att de inte var önskvärda. Deras hem ockuperades nu av andra. Det fanns inget "hemma" längre.

I dag ser vi antisemitismens fula tryne igen, såväl ute i Europa som i Sverige. Den måste vi inte bara prata mer om. Utan agera mot.

En feministisk historia

DN har låtit granska historieböcker och gjort upptäckten att de domineras av män. Detta är tidningens toppnyhet i dag. Tillfrågade historiker säger sig vara "bedrövade" och kallar resultatet "chockerande" och "upprörande".

Tidsandan spelar roll för hur vi ser på historien. I dag är det kvinnans roll i samhället, kvinnans roll inom kulturen, kvinnans roll på arbetsmarknaden och kvinnans roll i alla tänkbara sammanhang som stöts och blöts i alla möjliga fora. Målet tycks vara att prioritera kvinnans plats, att lyfta fram henne, och ifrågasätta varför män "tar plats".

I fallet med kvinnans roll i historieböckerna blir detta lite problematiskt. Ty vad är egentligen en korrekt eller rättvis skildring av historien? Det brukar sägas att vinnaren skriver historien, och sällan har en kliché stämt så bra. Det är delvis förklaringen till att skoleleverna pumpas fulla av information om nazismen, Hitler och Förintelsen men lämnas tämligen ovetande om segrarmakten Sovjetunionens kriminella historia.

Nu anklagas alltså historielitteraturen i grundskolan för att ignorera kvinnor. En av eleverna, som hellre använder sig av internet för att söka information, säger:

"Men om jag bara läste i historieböckerna skulle jag inte veta något om kvinnor. Jag hade inte velat lära mig något om historia om det bara handlade om män."

Detta är en underlig utgångspunkt för att lära mer om ett ämne. Med denna logik skulle det faktum att historiens mest kända matematiker är män innebära att eleven inte vill lära sig något om matematik. Feminismen är bisarr ibland.

Självfallet finns luckor i all kurslitteratur. Det är inte möjligt att täcka in hela världshistorien i en tunn kursbok avsedd för högstadiet. Det begriper nog de flesta. Vi måste därför utgå från att lärarna kompletterar litteraturen med egna utläggningar och kanske annan media. Lyfter in fler perspektiv, utmanar eleverna att ifrågasätta och förbjupa sig.

I ett samhällsklimat där krav ställs på att män ska ge plats åt kvinnor, och där politiker driver på för att feministiska perspektiv ("kunskap") ska pressas in på alla områden, finns en risk för att skolan kommer att bli en måltavla.

I alla tider har makthavare sökt påverka befolkningen genom att kontrollera informationen. Skolan är förstås ett effektivt verktyg för detta eftersom den är obligatorisk och barn är mer lättpåverkade än vuxna. Vi kan därför räkna med att den nya feministiska regeringen kommer se över frågan hur feminismen kan få mer genomslag i den svenska skolan.

DN:s undersökning kan inte tolkas på något annat sätt än att tidningen anser att historien måste skrivas om. Med feministiska glasögon. Lita på att det står många i kö för att få bidra till det.

Livspusslet ett lyxproblem

Vi har aldrig haft det så bra som nu. De barn som växer upp i dagens Sverige har det, generellt sett, mer förspänt än alla andra barn tillsammans i svensk historia.

Deras föräldrar har bättre ekonomi och behöver inte bekymra sig om huruvida lönen räcker när räkningarna ska betalas. Barnen får åka på resor till andra sidan jordklotet. Och föräldrarna kan smita iväg på weekendresor till populära europeiska storstäder.

Hemma står förutom fin heminredning nya smart-TV-apparater, spelkonsoler och datorer. På soffbordet ligger senaste smarttelefonen som kostar som två eller tre månaders försörjningsstöd, i soffan ligger en surfplatta till varje barn och pockar på uppmärksamhet. På parkeringen står en eller två bilar av nyare modell. Sommarhuset på landet väntar på nästa besök. Julshoppingen slår årliga rekord.

Materiellt sett befinner vi oss alltså i en tid som saknar motstycke. Men vi är också friskare än någonsin tidigare, vilket gör att de flesta av oss kan se fram emot riktigt långa liv. Det är inte bara trevligare att vara barn i dag än tidigare utan också bättre att vara gammal (om det är riktigt gammal man vill bli).

Ändå går det knappt en dag utan att vi kan läsa om hur besvärligt medelklassen har det. Livspusslet, ni vet. Hur ska det gå ihop? Hur ska människor kunna kombinera jobb och barnuppfostran med alla fritidsaktiviteter och att sköta hus och hem? Nå, det gick ju för tidigare generationer, på något vis.

Skillnaden i dag jämfört med tidigare är att defaultläget är att båda föräldrarna jobbar. Hemmafruar finns knappt längre. Som kompensation för detta finns emellertid även en aldrig tidigare skådad välfärdsutbyggnad, som ger god ersättning till föräldrar som är hemma med barnen den första tiden, och en inkomstnivå för det stora flertalet som möjliggör rekreation och ledighet när allt från middagsmat till städning och barnkalas kan köpas.

Så hur kan vi i detta läge vara så stressade? En stor del av svaret, tror jag, är att en mängd trivialiteter har letat sig in i våra liv i takt med att arbetet blivit en mindre väsentlig del och vi fått det bättre ställt. Dessa trivialiteter upptar alltmer av vår tid. Ann Heberlein berör detta:

Jag vet att många är stressade och kämpar med det där förhatliga livspusslet, men ärligt talat - är inte en hel del som ingår i det den beställda medelklassens livspussel rätt fåniga aktiviteter, liksom överflödiga? Som yoga, heminredning, jakten på de perfekta skorna och macaronbakning?

Jag har inga minnen av att mina föräldrar ägnade någon tid åt heminredning, att läsa modemagasin, springa på gym eller fika med kompisarna. Nej, det var jobb som gällde. Flera jobb samtidigt. Kvällar. Helger. Nätter. På helgen lagades det upp mat som skulle räcka till matlådor under kommande vecka.

Med moderna bortskämda ögon har jag svårt att förstå hur de hann med allt. Hur de orkade. En förklaring är att de inte tänkte på sig själva i första hand utan på oss. Barnen. De jobbade och slet för att vi barn skulle få det bra. Det är naturligtvis de flesta föräldrars ambition i dag också, men då fanns det inte tid för tankar på status och att se bra ut inför andra.

Jag kan skämmas lite när jag tänker på hur mina föräldrar hade det under den första tiden och hur jag och min fru har det i dag (och ändå inte är nöjda). Ribban för vad som är acceptabelt har verkligen flyttats. Sedan tänker jag efter hur mycket tid jag lägger på just triviala saker. Som att hålla tre bloggar flytande samtidigt. Att kolla Facebook otaliga gånger varje dag. Att lägga ned tid på att debattera med okunniga idioter i olika debattforum. Lyckligtvis har jag lyckats avstå från att skaffa Twitter och Instagram. Jag tror faktiskt att det är få som på sin dödsbädd känner att de twittrade för lite.

Så. Mycket av stressen människor känner i dag skulle kunna minska om vi bara skar ned ned på twittrandet, facebookandet, instagrammandet och hemmapyntandet - kort sagt slutade upprätthålla en fasad av perfektion och dagligen lägga tid på att försöka göra hela världen uppmärksam på den. Detta skulle öppna upp massor av tid.

Nu är inte avsikten att uppmana till att kasta ut datorn eller sluta leta verktyg för rekreation. Själv ägnar jag exempelvis en del tid åt TV-spel då det är ett sätt att koppla av. Men vi bör nog vara lite uppmärksamma på hur pass mycket tid vi lägger på exempelvis sociala medier och på att vara perfekta inför vår närmaste omvärld, särskilt när vi samtidigt klagar över att tiden aldrig räcker till.

Vi, dagens människor, har nämligen vare sig färre eller fler timmar att röra oss med varje dag. Vi har bara fått privilegiet att disponera fler av dem fritt än tidigare generationer. Det borde vi kanske göra lite smartare.

I Chongqing finns det stråk för personer som hellre tittar på mobiltelefonen

än ser framåt när de promenerar. Vi får hoppas att de inte gör likadana bilfiler... 

Svenskarna, svenskheten och alla andra

Uppståndelsen kring DN-intervjun med Björn Söder tarvar en kommentar, eller i alla fall några spridda tankar.

Både judar och samer, i alla fall det fåtal som intervjuats i riksmedia, är upprörda över att Söder ska ha sagt att man inte kan vara 100 procent svensk och 100 procent jude/same samtidigt. Har Söder och SD skitit i det blå skåpet nu? Har de bränt sina chanser till en framgång i extravalet?

Nja, låt oss titta på vad Söder egentligen sade. På en direkt fråga om man inte kan vara "100 procent svensk och 100 procent kurd" svarade Söder nej. Man kan inte vara mer än 100 procent av någonting, menade han.

Det finns egentligen inget anmärkningsvärt i detta påstående. Men resonemanget blir väldigt enkelspårigt. Jag tror att identitet är för komplicerat för att kunna procentindelas på detta sätt. Hur vi känner oss och vad vi definierar oss som förändras över tid. En person som är kurd och kommer till Sverige kan efter lång tid känna sig mer som svensk än kurd. Barnen har gått i svensk skola och anammat svenska traditioner och sedvänjor. Kontakten med hemlandet har blivit allt glesare och tanken på att flytta tillbaka otänkbar. Samtidigt går det inte att radera sitt ursprung, och vissa sedvänjor kanske lever vidare.

I ett sådant fall är det ointressant, och givetvis omöjligt, att söka förklara hur "många procent svensk" och hur "många procent kurd" personen i fråga känner sig som. Personligen definierar jag mig som svensk eftersom jag vuxit upp här. Om jag flyttade till ett annat land skulle detta kanske förändras något över tid, men det skulle sannolikt dröja väldigt länge innan min svenska identitet förändrades märkbart (mycket beroende på hur stora de kulturella skillnaderna länderna emellan skulle vara).

I vissa länder är definitionen av nationalitet väldigt strikt kopplad till etnicitet. Även om jag skulle bo i Kina och bli kinesisk medborgare (vilket skulle kräva att jag avsade mig mitt svenska medborgarskap då det i dag inte är möjligt att ha dubbla medborgarskap om du är kinesisk medborgare) skulle jag aldrig bli sedd som kines. Helt enkelt eftersom jag inte ser ut som en. Jag skulle förbli en laowai (老外) livet ut.

I Sverige har vi ett problem med att människor som inte fötts i Sverige har svårt att bli betraktade som annat än "invandrare". Bara begreppet "andra generationens invandrare" är problematiskt. När blir man bara "svensk"? Hur lång tid ska det behöva ta?

I min mening lägger Söder alldeles för stor vikt vid etnicitet och upplevd nationstillhörighet. Det gör även SD som parti. Varför är det viktigt? Jag vet att SD inte vill se parallella samhällen och att partiet ogillar den kulturrelativism som frodas inom framför allt vänstern. Det gör även jag. Men religion och härkomst ska inte spela någon roll. Om människor känner sig svenska eller inte ska inte heller spela någon roll, så länge de bara beter sig anständigt inte begår brott.

Söder gör en viktig distinktion mellan etnicitet och medborgarskap. I medierapporteringen, och den flöd av ilskna kommentarer, har det låtit som om SD vill diskriminera vissa grupper på etnisk grund. Men Söder var faktiskt tydlig, i all otydlighet, att kurder, judar, samer och alla andra kan ha svenska medborgarskap och att detta medför samma rättigheter och skyldighet som för alla andra. Hur människor känner sig och definierar sig borde vara sekundärt.

Debatten är ur mitt perspektiv något av en storm i ett vattenglas. De rödgröna har satt in vågmaskiner i det där vattenglaset för att åstadkomma största möjliga effekt. Samtidigt är det SD som själva fyllt glaset med vatten genom att ständigt prata om vem som är svensk och vad svenskhet är. Vänstern svarar ofta med att det inte finns något typiskt svenskt, men i det här fallet har det plötsligt blivit viktigt att få kalla sig svensk. Lite svårt är det att hänga med i turerna ibland.

Avslutningsvis, apropå att förvandla riksdagen till en lekstuga, vägrade vänsterpartisten Rossana Dinamarca (inte direkt den riksdagsledamot med den största demokratiska trovärdigheten) säga "herr talman" när hon inledde sitt anförande i riksdagen. På plats satt nämligen andre vice talman Björn Söder och han, förklarade Dinamarca, är minsann inte "hennes" talman.

Denna protest öppnar upp för en mängd olika scenarier i framtiden. Vems talman är egentligen vems? Kan man välja beroende på partifärg och humör? Och gäller det även statsministrar?

Via Sjätte mannen.