Rädslan för fakta

Begreppet "alternativa fakta" har blivit viralt och används nu som skämtterm i sociala medier, runt fikabord och även i politiken. Det är tacksamt att skämta om och speglar onekligen en tid när vi har tillgång till så mycket information att den går att vrida och vända till sin fördel i varje givet ögonblick.

Emellertid behövs inte ens alternativa fakta för att hamna snett i sina analyser. Uppenbarligen går det utmärkt att ha hårda, kalla fakta framför sig och ändå inte se klart. Två illustrativa exempel på vår faktaresistenta samtid kan ges.

Det ena är ett kort klipp från riksdagens frågestund med Stefan Löfven. Han får frågan av en moderat riksdagsledamot vad han som statsminister tänker göra för att stävja den växande antisemitismen mot landets judar, inte minst i Malmö. Frågan var artigt ställd och ärligt menad.

Löfven svarar som han brukar när ett allvarligt problem tas upp. Först bröstar han upp sig, använder sin mest oroade min och uttrycker hur "väldigt, väldigt upprörd" han blir. Men som vanligt följs dessa brösttoner inte av annat än floskler. Det dröjer inte många sekunder innan statsministern driver iväg och till slut landar han föga förvånande där han brukar: i ett angrepp på Sverigedemokraterna.

Det frågeställaren undrade var hur Malmös judar ska kunna känna ökad trygghet och slippa polisbevakning utanför synagogan. Det är inte sverigedemokrater som trakasserar dem där. Det vet rimligen Löfven mycket väl. Hotet mot den judiska befolkningen i Malmö kommer från islamister och människor med rötter i Mellanöstern som i sina hemländer har vuxit upp med antisemitiska föreställningar och ett latent Israelhat (det sistnämnda är för övrigt något som frodas även i Sveriges politiska elit).

Trots att Löfven rimligen vet vad problemet består i, trots att vi har fakta på bordet, kan han inte svara som det är utan hemfaller i stället åt pajkastning mot en politisk motståndare. Statsministerns beteende är ovärdigt men också avslöjande. Slutsatsen är inte svår att dra: Stefan Löfven ger blanka tusan i situationen för Malmös judiska befolkning så länge den inte trakasseras av "rätt" element.

Ett annat kort exempel är allas vår Oisín Cantwell, som intresserar sig för kriminalpolitik och rättsfrågor. Han skriver om ohälsan hos ensamkommande barn. De senaste dagarna har det uppmärksammats att många mår väldigt dåligt och till och med planerar kollektivt självmord. Orsaken till den psykiska ohälsan uppges vara avslag på asylansökan och uppskriven ålder hos många ensamkommande.

Konkret uttryckt: Cantwell skriver om ensamkommande barn som mår dåligt för att de har fått avslag. Han fördjupar sig inte lika mycket i faktumet att de har fått avslag för att de inte är barn utan vuxna och inte bedöms ha skyddsskäl i Sverige. Åter igen tänker en svensk journalist med hjärtat och låter hjärnan vila. Resultatet blir en helt igenom motsägelsefull text skriven på nyspråk.

I fallet med de ensamkommande finns visserligen politiker med "lösningar", som Centerpartiets Johanna Jönsson som föreslår att de ensamkommande helt enkelt får stanna om de "sköter sig". Kort sagt: du behöver inga skyddsskäl för att få asyl. Hur detta skulle påverka incitamenten för ungdomar och män att komma till Sverige för att få gratis utbildning och boende, och vad detta i sin tur skulle ha för konsekvenser för socialtjänst och skola, funderar centerpartisten inte så mycket över.

En något mer verklighetsorienterad Morgan Johansson sade för en tid sedan att Sverige inte kan ta ansvar för hela Mellanösterns och Nordafrikas ungdomar. Så är det, krasst uttryckt. Det är fakta. Men vi har ju lärt oss att fakta och verkligheten inte spelar så stor roll längre.

Tidigare bloggat:
Regeringens alternativa fakta 

Ministern för judefrågor

Simon Wiesenthalcentret listar årligen de värsta antisemitiska utspelen och beteendena från när och fjärran. 2014 kunde flera svenska medier berätta att den sverigedemokratiska talmannen Björn Söder hade hamnat på en föga smickrande sjätteplats.

För 2016 återfinns en annan välkänd svensk politiker på listan. Utrikesminister Margot Wallström kniper plats åtta. Juryns motivering är: "För att ha brytt sig mer om terroristerna än offren." Med den motiveringen skulle stora delar av Sveriges politiska och journalistiska etablissemang platsa finfint på Simon Wiesenthalcentrets lista.

Wallström har dock i egenskap av utrikesminister utmärkt sig särskilt i Israel-Palestinakonflikten. Nyligen mottog hon en palestinsk "soldatorden", The Star of Jerusalem, som ges till "en soldat som har utfört en framstående handling". Inga konstigheter, tydligen (notera att Ebba Busch-Thor i dubbelmoralens Sverige fick kritik när hon poserat framför en israelisk stridsvagn).

Det är kort sagt Wallströms enögda stöd till palestinierna som belönas. Och nu har hon således även "belönats" med en plats på Simon Wiesenthalcentrets antisemitiska topp tio-lista. Grattis, ministern.

Svensk vänster är pro-palestinsk och skäms inte för att dra de mest hårresande liknelser mellan staten Israel och förbrytarstater på 30-talet. Margot Wallström verkar således i en lång tradition när hon tilldelas medalj av Mahmoud Abbas och hamnar på en antisemitisk topplista. Det sistnämnda har föga förvånande hamnat i en komplett medieskugga bland svenska mainstreammedier.

På Wallströms senaste Mellanösternresa hade Israel "inte tid" att ta emot henne. Det är ett långt finger på diplomatspråk. Sveriges relation till staten Israel har försämrats avsevärt sedan Stefan Löfvens regering tillträdde och är nu på en sådan nivå att en svensk utrikesminister i praktiken inte längre tas emot.

Den svenska självbilden är alltjämt att Sverige är något slags neutral part och samtalspartner i den allt annat än levande fredsprocessen i Israel-Palestinakonflikten. Den villfarelsen kan nu officiellt läggas i sopkorgen. Ty Sverige har en utrikesminister som hellre tar emot en orden från en korrupt palestinsk myndighet för att hålla sig väl med den egna rörelsen i palestinasjal än bejakar goda relationer med båda parter.

Det finns ett ord för detta: skam.

70 år efter Förintelsen ökar judehatet igen

Den 27 januari är sedan tio år tillbaka av FN deklarerad som internationell minnesdag för Förintelsens offer.

Någonstans mellan 5,5 och 6 miljoner judar dödades av nazisterna. De flesta dog inte i gaskammare och de flesta dog inte i Auschwitz. Men Auschwitz har ändå blivit symbolen för folkmordet då det både var det största och dödligaste lägret, och Röda arméns intåg den 27 januari 1945 har blivit minnesdag. Detta trots att många inte alls befriades utan i stället skickades i ny fångenskap i Sovjetunionen. Först på senare år har det som kallas Holocaust by bullets, arkebuseringarna av judar bakom fronten i östra Europa, uppmärksammats.

De mest skakande bilderna från Förintelsen är dem av offren på väg till gaskamrarna. Kvinnor. Barn. Äldre. De är ögonblicksbilder av människor som bara en halvtimme eller någon timme senare inte fanns längre, som under loppet av en halv arbetsdag utplånats från jordens yta.Visste de vad som väntade? Kunde de ana att slutet var kommet?

Det pratas mycket om ekon från 30-talet i dag. Det mesta är överdrifter och simpla politiska poänger. Men en sak förenar den epoken med vår: den växande antisemitismen. Jag vill kalla det judehat. Antisemitism låter så... normaliserat. Så formellt.

Den judiska migrationen från Europa till Israel växer. I synnerhet många franska judar har valt att emigrera. Judar i Sverige för samma diskussioner. Här bevakas judiska skolor av tungt beväpnad polis. Attentat mot synagogor, judar i traditionell klädsel eller bara kippa som blir spottade på. Judehatet finns där ständigt. Men det verkar öka och bli allt grövre.

Det går inte att komma ifrån att det finns en korrelation mellan stor muslimsk invandring och ökat judehat i det svenska samhället. En angripen synagoga får inte heller samma mediala uppmärksamhet som en angripen moské (för att inte tala om alla kyrkor som eldas ned varje år utan att bli mer än små notiser i pressen).

Ja, nu pratar vi kultur och värderingar igen. Precis som i fallet med asylsökande muslimska mäns kvinnosyn spelar kulturell bakgrund självfallet en roll för synen på judar och judendom. Om du har vuxit upp i ett samhälle där du matats med propaganda om hur ondskefulla judarna är, är det knappast något som försvinner bara för att du bosätter dig i ett sekulärt land i norra Europa.

Hela samhället – alla partier, polisen, rättsväsendet, skolan – måste arbeta med full kraft mot det tilltagande judehatet i det svenska samhället. Judiska barn ska inte behöva beväpnad polis för att kunna vara trygga i skolan. Judar med kippa ska inte behöva bli förnedrade på öppen gata. Politiker måste sluta se mellan fingrarna.

Detta elände måste få ett slut nu.

Tidigare bloggat:
En dag i Auschwitz

Du är inte mitt public service

Här är den passage i intervjun med den israeliska ambassadören som SR:s Studio Ett beslöt att klippa bort.

Helena Groll ställer inte bara frågan vad judarna har för ansvar för antisemitismen, hon ligger också på med två efterföljande "varför?" när Isaac Bachmann avvisar frågan.

Det är inte första gången en SR-journalist låter tungan slinta. Det är faktiskt så att man börjar undra om det alls handlar om felsägningar och inte ärligt menade tankar som först i efterhand dubbas "felsägningar" och "misstag".

Läs även:
Negar Josephi, Fnordspotting

Jag skäms

Jag vet inte vad som pågår just nu. Det känns som att Sverige har blivit galet, och jag hänger inte med längre. Känner inte igen mig. Men jag vet att jag skäms för utvecklingen i detta land. På alltfler områden.

Tungt beväpnade poliser bevakar synagogor och judiska skolor. Lärare av judisk tro får av elever höra att alla judar borde dö. Antisemitism i Malmö är inget nytt, men nu tycks den framträda på fler platser. Barn växer upp med öppen antisemitism i sina hem och tar den med sig till skolan och ut i livet.

Svenska artister sprider antisemitiska konspirationsteorier. Jag måste säga att jag har underskattat antisemitismens utbredning i Sverige. Det beror på att jag främst sett den som ett hot från nazister och rasideologiska grupperingar, inte från islamister. Därom har jag varit okunnig. Men det är dags att inse nu hur judars liv i Sverige ser ut, vilka hoten är och varifrån de kommer.

Eländet fortsätter.

Den svenska regeringen visar undfallenhet mot Vladimir Putin. Tidigare utrikesministern Bildt var USA:s dörrmatta. Wallström har uppenbarligen beslutat sig för att bli Rysslands.

Sveriges Radios Studio Ett frågade Israels ambassadör Isaac Bachmann om judarnas ansvar för antisemitismen. Programansvariga bad senare om ursäkt och valde att redigera bort frågan ur sitt program för att förhindra vidare spridning.

Men att frågan ens kom upp säger en hel del om den vänsterextrema och anti-israeliska agenda som public service har. Den framträder i öppen dager när journalister på Sveriges Radio försäger sig. De skulle inte komma på tanken att fråga en muslimsk företrädare vad muslimer bär för ansvar för islamofobin.

Mitt i allt detta skyller Gudrun Schyman terrorismen på män som grupp. Fattades bara det. Tack för att du dyker upp när vi allra minst vill se dig, Gudrun. Som grädde på moset tycker Ann Heberlein att Lars Vilks, som sedan länge står under polisbeskydd och i går fick lämna sitt hem, får skylla sig själv när islamister försöker döda honom.

Alla borde fanimej bara ta och skärpa sig.

Eh...

Sissela Nordling Blanco är, för de som inte vet det, partiledare för Feministiskt initiativ tillsammans med Gudrun Schyman.

I Auschwitz kände jag ingenting

Befrielsen av koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau den 27 januari 1945 har kommit att bli officiell minnesdag för hela Förintelsen. Och Auschwitz har fått tjäna som monument för hela det nazistiska folkmordet.

Men Förintelsen inleddes redan på sensommaren 1941 då tyska insatsförband, Einsatzgruppen, påbörjade systematiska arkebuseringar av judar på ockuperat baltiskt territorium ("Holocaust by bullets") och fortsatte österut. Hundratusentals, kanske en miljon judar, uppskattas ha avrättats på detta sätt.

Det framgick snart för Heinrich Himmler att detta inte var ett hållbart sätt att döda det antal som Hitler hade dömt till döden. Det behövdes en effektivare metod som var mer skonsam för förövarna. Resultatet blev efter en tid av experiment rena dödsläger med gas. De mindre och enklare men synnerligen dödliga lägren Bełzec, Sobibór, Majdanek, Treblinka och Chełmno (som egentligen bara var ett hus med tillhörande gasbilar) sattes upp i all hast.

Runt 2 miljoner människor dödades bara i Aktion Reinhardt, en judeaktion som pågick fram till 1943. Uppskattningsvis 900 000 av dem dog i Treblinka. Lägren monterades ned, och i dag finns inget kvar av något av dem förutom Majdanek.

Auschwitz, däremot, står kvar nästan som när det lämnades av de sista SS-vakterna. När jag besökte lägret i somras kändes det på något vis som att återvända till en plats jag kände utantill, även om jag aldrig tidigare satt min fot där. Men trots allt som finns bevarat, trots vittnesmålen och ansiktena på dem som dog där, gick det inte riktigt att ta in vad som hänt.

Hur ska man förväntas känna på en plats där 1,1 miljoner människor mördades? Sorg? Fasa? I sommarvärmen, nästan exakt 70 år sedan transporterna från Ungern började anlända, kände jag... ingenting. En stor tomhet satte sig i mitt bröst när jag vandrade förbi elstängslet och de raserade gaskamrarna.

Även om fångarna i Auschwitz officiellt befriades av Röda armén den 27 januari var det för många bara början på ett fortsatt helvete i sovjetisk fångenskap. Detta talas det sällan om. Ryssarna var inte ute efter en befrielse av Europa - de var på ett erövringståg.

Årsdagar kommer och går, och varje gång upprepas att vi måste bemöta dem som säger att Förintelsen aldrig inträffade. Jag tror att detta är slöseri med tid. Det lilla fåtal som inbillar sig att världshistoriens bäst dokumenterade brott mot mänskligheten aldrig har hänt får helt enkelt fortsätta inbilla sig detta.

Viktigast nu är att bekämpa antisemitismen. Den finns där, med eller utan Auschwitz. Och den fanns där redan då, med eller utan nazister. Antisemitismen var spridd i Sovjetunionen, Slovakien, Ungern och Polen. Frivillig inhemsk befolkning deltog i både arkebuseringar och pogromer. Vissa av hat, andra av nyfikenhet och girighet.

Berättelsen om Förintelsen och andra världskriget är en berättelse om ett slags civilisationskollaps, om en tid då människovärdet försvann. Även efter befrielsen stod det klart för många judar som överlevt, att de inte var önskvärda. Deras hem ockuperades nu av andra. Det fanns inget "hemma" längre.

I dag ser vi antisemitismens fula tryne igen, såväl ute i Europa som i Sverige. Den måste vi inte bara prata mer om. Utan agera mot.

Judehatarna måste bekämpas

Uppdrag gransknings reportage om antisemitismen i Malmö gör mig heligt förbannad. Vi visste ju sedan tidigare att det ser ut så här, men slappheten och undfallenheten mot det judehat som judar i Malmö får utstå i sin vardag är upprörande.

Svenska vänstermedier gillar att prata om islamofobi. Men inte gärna om antisemitism. Det finns en skruvad logik i detta. Israel-Palestinakonflikten har blivit en klassisk höger-vänster-fråga. Debatten är sedan länge fullständigt polariserad med två sidor så långt nedgrävda i skyttegravarna att de inte kan se den andres perspektiv ens för ett ögonblick. Ilskan mot den andra sidan följer med in i diskussioner om andra ämnen. Som judars rätt att få leva sina liv i fred i Sverige.

Problem med islamofobi och attacker mot moskéer ges stort utrymme i medierna. Antisemitism och attacker mot synagogor och kyrkor blir i bästa fall notiser. Viftas bort. Därför var gårdagens reportage viktigt (självfallet följer UG upp detta med ett liknande reportage om islamofobi nästa vecka).

Dessutom ses antisemitism ofta som ett högerextremt problem. Men det UG visade i går, och som varit känt för många i flera år, är att gärningsmännen kommer från Mellanöstern. De bär med sig sitt Israelhat och antisemitism från sina hemländer och väl i Sverige drabbar det judar i den närmsta omgivningen. Rabbiner. Lärare. Helt vanligt folk.

Visst används emellanåt antisemitism som ett skydd för kritik mot staten Israel. Här måste både judar och muslimer, och alla vi andra, vara väldigt tydliga: Det går utmärkt att kritisera israeliska övergrepp mot palestinier utan att för den sakens skull vara antisemit.

Det hela är väldigt enkelt. I Sverige har vi religionsfrihet. Det betyder att alla, även judar, har rätt att utöva sin religion i fred utan att bli utsatta för kränkningar, glåpord och hot. Samtidigt har vi yttrandefrihet. Det betyder att religioner inte är fridlysta. De ska kunna kritiseras, precis som allt annat, utan att det tar hus i helsike. Däremot är påhopp mot enskilda individer aldrig acceptabla.

Därför är reportaget från Malmö viktigt. Men om jag får gissa kommer det snart vara glömt. För Malmös judar fortsätter dock en vardag fylld av oro och rädsla.

Ansvaret är partiets

Går det att vara muslim och samtidigt aktiv socialdemokrat eller moderat? Svaret är ja. Men även om det är den retoriska frågan Omar Mustafa själv ställde i ett brev vid sin avgång, handlar hans rekordkorta sejour i partistyrelsen egentligen om något annat.

Mustafa kritiserades inte för att han är muslim - han fick kritik för att han bjudit in antisemitiska talare och därmed legitimerat dessa åsikter. Att han i efterhand tog avstånd från åsikterna förändrar ingenting. Mustafa visade dåligt omdöme (hans tweets om Jasplan till Israel har knappast hjälpt heller).

Visst kan man bjuda in personer som står för andra värderingar än en själv. Frihetsfronten bjuder ofta in talare som inte är libertarianer. Det är så det uppstår intressanta diskussioner. Men ingen skulle se poängen i att bjuda in böghatare eller antisemiter bara för att, som Mustafa motiverade det, visa att man tycker tvärtom.

Kritiken mot hur Socialdemokraterna hanterat kritiken mot Mustafa är dock ytterst befogad. Partiets sätt att placera människor på ledande positioner är synnerligen märkligt. Håkan Juholt var tydligen inget olycksfall i arbetet. Det är så här valberedningen arbetar i Sveriges största politiska parti. Ulf Bjereld kallade det "omodernt". Jag skulle kalla det oseriöst.

Det är nog dags att sossarna ser över sina interna valprocesser illa kvickt.

Anti(s)emiter?

Mona Sahlin ryter ifrån. RFSL är kritiskt. Andra lämnar partiet. Det blåser kring Omar Mustafa sedan han valdes in i Socialdemokraternas mäktiga VU.

Efter valet av Håkan Juholt som S-ledare borde vi väl inte bli förvånade längre. Vad som helst kan hända i Nya Socialdemokraterna. Men valet är de facto både förvånande och märkligt. Vilka resonemang låg bakom att nominera Mustafa? Hans bakgrund i Islamiska förbundet kan knappast ha varit okänd för någon.

Det enda jag kan tänka mig är att partiet trodde att hans plats i VU skulle visa på att Socialdemokraterna breddar sig. Det har framförts kritik mot att för få personer med utländsk bakgrund finns representerade i partitoppen. Mustafa skulle bli ett muslimskt alibi.

Omar Mustafa har inte bara bjudit in personer med extrema och antisemitiska åsikter. Han har (tydligen) själv twittrat om att skicka svenska Jasplan till Israel. Att placera honom i partistyrelsen är en felbedömning som kan komma att stå partiet dyrt.

Så... annorlunda

"Åtta ryska judar dömdes på söndagen till fängelse i upp till sju år efter en rad nynazistiska attacker på judar och gästarbetare i Israel."

Judar som begår nynazistiska dåd mot andra judar. Jag har alltid funderat över paradoxen med ryska nazister, givet vad som hände under andra världskriget. Men detta är faktiskt snäppet märkligare ändå.