Putin den allsmäktige

Efter att företrädare för den amerikanska underrättelsetjänsten - däribland James Clapper, som ogenerat ljugit om massövervakningen tidigare - pekat ut Ryssland för intrång och otillbörlig påverkan på det presidentval som vanns av Donald Trump har alltfler i Sverige insett att det i dessa osäkra tider med cyberspionage går att anklaga fientlig makt för det mesta.

Om Vladimir Putin genom fejkade nyheter och på andra sätt kan påverka valprocessen i världens supermakt, vad kan han då inte göra med ett svenskt val? Det svenska riksdagsvalet är över 18 månader bort, men i vissa medier börjar valanalysen redan bli klar. Om Sverigedemokraterna växer ytterligare kommer det ha skett genom yttre påverkan. Kort sagt: ett större SD är Putins fel.

Konspirationsteorier av det här slaget är inte bara löjeväckande, de riskerar att leda till groteska felanalyser av varför människor röstar som de gör. Fortfarande sprids på många håll en uppfattning om att den exempellösa sverigedemokratiska tillväxten beror på växande rasism i samhället. Att blanda in Putin i denna analytiska soppa gör knappast saken bättre.

Vi ska inte vara naiva inför ryska (eller kinesiska, amerikanska och brittiska) intrång. I stort sett alla länder spionerar på andra, och det finns från många håll ett intresse att inte bara hålla koll på den politiska utvecklingen bakom kulisserna utan även ägna sig åt rent industrispionage (vilket Snowdendokumenten visade att USA gjort i många år). Detta är en realitet vi behöver tugga i oss och agera utifrån.

Att däremot skylla valframgångar för anti-etablissemangspartier och -personer på fejkade nyheter är att underskatta det missnöje som finns med dagens elitpolitiker. Ändå har såväl Brexit som Trumps seger kommit att förklaras med att många läste osanningar på nätet. Som om några struntartiklar avgör vad vi röstar på. Som om den som röstar mot det sittande etablissemanget inte kan göra detta av en inre övertygelse. "Experterna" sade ju annorlunda.

The Guardian sätter fingret på kärnan i problemet:

Our elites are having none of it. Their fake news narrative is itself fake: it’s a shallow explanation of a complex, systemic problem, the very existence of which they still refuse to acknowledge. The ease with which mainstream institutions, from ruling parties to thinktanks to the media, have converged upon “fake news” as their preferred lens on the unfolding crisis says a lot about the impermeability of their world view.

Genom att skylla egna misslyckanden på alternativmedier, fejkade nyheter och populistiska lögner visar det mediala och politiska etablissemanget precis hur förstockade och tappade bakom en vagn de faktiskt är. De kan känna att människor håller på att röra sig bort från dem. De kan se hur förtroendet och maktbasen sjunker. Men de verkar inte ha en aning om varför.

Eliterna famlar i mörker. Just nu är det Putin de har klängt sig fast vid i detta mörker, redo att använda den auktoritäre ryske ledaren som slagträ i snart sagt varje situation.

Vi kommer få höra mer om Ryssland ju närmare nästa val vi kommer. Vänta bara tills public service plockar upp denna tråd i valdebatterna.

Det är val i Ryssland i dag...

I dag hålls parlamentsval till den ryska duman. Många kommer inte att rösta i vetskap om att valet är riggat.

Jag kan förstå dem. Håll särskilt koll på valarbetaren till höger i bild bakom en nätt liten mur av kollegor.

När Sverige "tar ansvar" så att andra slipper

Stefan Löfven fick under torsdagen ånyo möjlighet att stråla sig i världspolitisk glans då vicepresident Joe Biden kom på blixtbesök.

Tongivande i samtalen lär ha varit säkerhetspolitik, men under presskonferensen kom även migrationen upp. Vicepresident Joe Biden är bara en i raden av utländska ledare att hylla Sveriges (före detta) asyl- och migrationspolitik.

Det är tydligen något berömvärt att sätta sina egna system i gungning för att maximera mottagandet av asylsökande och ekonomiska migranter. Talande nog har Bidens eget USA inte fört en sådan "beundransvärd" politik och verkar inte ha för avsikt att göra det framöver heller.

Löfven sög förstås girigt i sig berömmet. Men Sverige har som bekant närmast tvärvänt, något som Biden behagligt nog inte nämnde. Sverige beskrevs som ett land som tävlar "långt över sin viktklass" i betydelsen att vi dels tagit emot flest asylsökande per capita, dels pumpar in mycket bistånd.

Bättre än att mäta i antal huvuden och kronor och ören hade varit att mäta i resultat och effektivitet. Hur många människoliv räddas för varje spenderad krona? Här tävlar Sverige snarare i lätt fjädervikt.

Det var även intressant att höra hur kraftfullt Biden fördömde kuppförsöket i Turkiet och visade förståelse för de massarresteringar som genomförts sedan dess. Desto hårdare var tonen mot Ryssland och Nord Stream 2. Givetvis rekommenderade vicepresidenten amerikansk gas som alternativ.

Avslutningsvis kan noteras att Joe Biden citerade Mao Zedong under presskonferensen ("Kvinnor bär upp halva himlen"). Onekligen lite anmärkningsvärt för en amerikansk vicepresident. Men det verkar inte ha intresserat svenska medier.

Migration som storpolitiskt maktspel

The Guardian publicerade förra veckan en intressant och närmast skräckinjagande artikel om Rysslands planer för sina bombningar i Syrien och dess intresse i migrantströmmarna till Europa. Ju mer jag tänker på det perspektiv som läggs fram, desto mer logiskt förefaller det. Men också skrämmande.

Vladimir Putin har förstås varken startat kriget i Syrien eller orsakat migrationen från Mellanöstern till EU genom unionens fallna yttre gräns. Men genom sitt ingripande i Syrienkriget på regimens sida, samtidigt som han utåt sett förespråkar en förhandlingslösning, har Putin dragit maximal nytta av situationen. Det ligger onekligen i Rysslands intresse att EU vacklar och försvagas, och det sker nu genom att länder som Tyskland tvingas hantera en asylkris på hemmaplan.

In fact, as the fate of Aleppo hangs in the balance, these events have – as no other perhaps since the beginning of the was – highlighted the connections between the Syrian tragedy and the strategic weakening of Europe and the west in general. This spillover effect is something Moscow has not only paid close attention to, but also in effect fuelled. The spread of instability fits perfectly with Russia's goal of seeking dominance by exploiting the hesitations and contradictions of those it identifies as adversaries.

Just nu står slaget om Aleppo och väger. En regimseger där vore inte bara symbolisk utan skulle faktiskt kunna vara början på något slags seger för al-Assads mördarregim. Och därmed för Rysslands inflytande i regionen. Ty flyktingströmmarna kommer knappast att avta om Assad behåller makten. Det är trots allt den syriska regimen som är ansvarig för de flesta av de civila dödsoffren i kriget, och dess ointresse inför den egna befolkningens lidande har varit nog så tydligt från första dagen.

Vissa har sagt att EU:s framtid står på spel. Det ligger något i det, ty när de gemensamma spelreglerna (Schengen, Dublinförordningen) blir irrelevanta så fort, och när alla länder ser om sitt eget hus, måste frågan ställas vad som finns kvar av det stora politiska projektet EU förutom fanan, Europasången och potentaterna i fina bilar.

Europa betalar just nu priset för kriserna i Mellanöstern och för sin egen oförmåga till gemensam handling. Av detta drar Putin nytta dag för dag. Putin må vara en skitstövel, men han är ingen korkad skitstövel. Vad är EU är och framför allt vad det kommer att bli återstår att se.

Naivitet som religion

Svensk politik bedrivs i dag utifrån välmenande men ack så naiva utgångspunkter. Som att alla vill arbeta. Att alla vill göra rätt för sig.

Hårda fakta på allt från fusket i sjukförsäkringen till asylsökande som far med osanning och personer som ordnar skengiftermål och fejkar anställningskontrakt med det enda syftet att få stanna i Sverige hjälper inte. Vi måste tro människor om gott, sägs det. Allt annat är cynism, fascism och kanske rent av rasism.

Ann-Charlotte Marteus har uppmärksammat detta svenska perspektiv i politiken. Svenska politiker har nämligen tagit för vana att när de backar från en tidigare ståndpunkt lägga till "vi var naiva". Som för att landa mjukt. Ingen kan ju bli arg på den som varit naiv. Denne har bara trott gott om andra människor, och vem kan klandra personen för det?

Jag är hellre lite cynisk än hjälplöst naiv i mina politiska utgångspunkter. Politiken måste förhålla sig nyktert till verkligheten. Naiva politiker har vi ingen nytta av. Politiker som underskattar hot mot landets säkerhet, som spelar ned riskerna med importen av jihadister, som bara tror underrättelsemyndigheter om gott och som hellre vill se en mjuk poliskår som fokuserar på genusfrågor än en som aktivt bekämpar den grova brottsligheten - sådana politiker tjänar inte folket. De undergräver på sikt förtroendet för hela demokratin.

Att måla rosa moln på en askgrå himmel kommer inte förändra vädret till det bättre. Ändå görs det ständigt, på område efter område. Förhoppningar och drömmar går före den krassa verkligheten helt enkelt eftersom den sistnämnda är tråkigare.

Ett exempel är när regeringen säger att kostnadsökningen för utgiftsposten migration och integration var "oväntad" - trots att Migrationsverkets prognoser uppdaterades flera gånger under valåret 2014 och vi i flera år nu har sett en stadig ökning av asylsökande till Sverige. De undvek prognoserna därför att de var obehagliga. Eller så trodde de helt enkelt mer på sina egna floskler än saklig information.

Ett annat exempel är Ryssland. Hela riksdagen är tagen på sängen av Putins agerande i Ukraina - trots att samma land under samma president gick i krig med Georgien av snarlika skäl 2008. Alliansen och oppositionen ville inte prioritera försvaret då eftersom det var roligare att lova välfärdssatsningar och skattesubventioner till vissa branscher.

Ett tredje exempel är synen på jihadismen och IS krig mot civilisationen - för det måste man faktiskt vara ärlig att kalla det som nu pågår i Irak och Syrien. Här uppvisas en synnerligen upprörande naivitet som bottnar i en kulturrelativism. Att ta avstånd från IS barbari riskerar i nyvänsterns ögon att tolkas som ett avståndstagande från eller kritik mot islam (trots att IS slaktande inte sägs ha något som helst med islam att göra). Ur denna skruvade verklighetsbild föds galna idéer som de om jobb och bostad till återvändande IS-krigare - ett fullt seriöst förslag från Stockholm stads rödgrönrosa majoritet (strategidokumentet är numera borttaget från stadens hemsida).

Naivitet är en dygd i svensk politik. Den räddar ansiktet på den som gjort bort sig och får den mest inkompetente att framstå i lite bättre dager. "Personen ville i alla fall väl." Detta är en farlig hållning. Den leder, helt uppenbart, till usla politiska beslut, och öppnar upp för ett samhälle som inte tar medborgarna på allvar.

Jag misstänker att det är därför Miljöpartiet kommer undan med sin humbugpolitik gång efter annan. De vill ju någonstans "väl" i väljarnas ögon. Inte helvete heller.

Naiva humbugpartier som MP ska hållas borta från makt och inflytande. Det borde vara en dygd om något.

I Gudruns värld

Feministiskt initiativs ledare Gudrun Schyman hade säkert hoppats på att partiet skulle få en egen dag under politikerveckan i Almedalen tack vare sitt riksdagsinträde. I stället fick Fi det tack vare sina platser på Gotland. Och detta när alla redan åkt hem.

För ett år sedan pratade alla feminism. Fi hade gjort ett kanonval och fått en plats i Europaparlamentet. Nu stod riksdagen på tur. Medierna kammade Fi medhårs på alla tänkbara sätt och riksdagspartierna anpassade sig. Folkpartiet gick till val under parollen "feminism utan socialism".

I dag är det betydligt tystare om den extremfeministiska rörelsen. Fi nådde aldrig riksdagen (och inte heller FP:s paroll tycks ha lockat väljare). Nu är Fi åter det där partiet "utan pengar" igen. Nyhetens behag är borta. Men det är inte Gudrun Schyman.

Hon börjar dock bli väldigt förutsägbar, den gamla Schyman. Hennes peppande tal inför ett fåtal anhängare i Almedalen (som synes på bilden ovan var könsfördelningen helt jämn) handlade som vanligt om män som ett problem, om "strukturer" och "mekanismer".

Enligt Schyman är det samma idé om manlighet som får män att slå sina fruar som gör att vanliga människor vill försvara sitt land från utländsk aggression. Hon rajlerade över hotet från Ryssland och konstaterade, vilket hon gjort tidigare, att Sverige inte kan försvaras med militära medel. Det är förmodligen genustänk och jämställdhetsplaner som ska rädda oss.

Schyman är så frånkopplad från den politiska verkligheten att hon och hennes parti i händelse av fullskalig rysk aggression mot svenskt territorium fortfarande skulle föredra att diskutera könsbalansen i börsbolagens styrelser.

Vi ska vara glada för att detta parti inte sitter i riksdagen. Och vi bör göra allt som står i vår makt för att det förblir så.

Jag skäms

Jag vet inte vad som pågår just nu. Det känns som att Sverige har blivit galet, och jag hänger inte med längre. Känner inte igen mig. Men jag vet att jag skäms för utvecklingen i detta land. På alltfler områden.

Tungt beväpnade poliser bevakar synagogor och judiska skolor. Lärare av judisk tro får av elever höra att alla judar borde dö. Antisemitism i Malmö är inget nytt, men nu tycks den framträda på fler platser. Barn växer upp med öppen antisemitism i sina hem och tar den med sig till skolan och ut i livet.

Svenska artister sprider antisemitiska konspirationsteorier. Jag måste säga att jag har underskattat antisemitismens utbredning i Sverige. Det beror på att jag främst sett den som ett hot från nazister och rasideologiska grupperingar, inte från islamister. Därom har jag varit okunnig. Men det är dags att inse nu hur judars liv i Sverige ser ut, vilka hoten är och varifrån de kommer.

Eländet fortsätter.

Den svenska regeringen visar undfallenhet mot Vladimir Putin. Tidigare utrikesministern Bildt var USA:s dörrmatta. Wallström har uppenbarligen beslutat sig för att bli Rysslands.

Sveriges Radios Studio Ett frågade Israels ambassadör Isaac Bachmann om judarnas ansvar för antisemitismen. Programansvariga bad senare om ursäkt och valde att redigera bort frågan ur sitt program för att förhindra vidare spridning.

Men att frågan ens kom upp säger en hel del om den vänsterextrema och anti-israeliska agenda som public service har. Den framträder i öppen dager när journalister på Sveriges Radio försäger sig. De skulle inte komma på tanken att fråga en muslimsk företrädare vad muslimer bär för ansvar för islamofobin.

Mitt i allt detta skyller Gudrun Schyman terrorismen på män som grupp. Fattades bara det. Tack för att du dyker upp när vi allra minst vill se dig, Gudrun. Som grädde på moset tycker Ann Heberlein att Lars Vilks, som sedan länge står under polisbeskydd och i går fick lämna sitt hem, får skylla sig själv när islamister försöker döda honom.

Alla borde fanimej bara ta och skärpa sig.

Schymans genusdiplomati

Vårt största säkerhetshot är inte Ryssland. Försvarsberedningen liksom FN har konstaterat att våra största säkerhetshot är klimatförändringar respektive mäns våld mot kvinnor som skördar betydligt fler liv än de som sammantaget dör i militära konflikter. [...] Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen. Parallellt måste vi göra upp med den maskulinitet som genom sitt våldsförhärligande bidrar till död på samhällets alla nivåer.

Ryssland har betett sig alltmer aggressivt mot omvärlden i allmänhet och sina grannländer i synnerhet de senaste sex åren. Nu cirkulerar uppgifter om att ryska undervattensfarkoster siktats i Stockholms skärgård. Vad som ligger i dessa uppgifter återstår att reda ut, men vi vet att Ryssland medvetet har agerat provokativt mot det svenska flygvapnet tidigare.

Feministgurin Gudrun Schyman gillar dock inte uppmärksamheten kring de misstänkta kränkningarna, som synes av citatet ovan.

Hennes logik är svårslaget idiotisk. Så om Sverige bara rustar ned, ökar anslagen till välfärden och pressar ned koldioxidutsläppen kommer Putins Ryssland inte hota vare sig Sverige eller andra länder?

Det är lite tragiskt att se Schyman nu, faktiskt. Hon är så inne i sin egen alternativa verklighet att det börjar bli pinsamt.

Men vi får i alla fall glädjas åt att Schymans parti inte tog sig in i den lagstiftande församlingen den här gången heller. Trots god hjälp från medierna.

Läs Gudrun Schymans debattinlägg här.

Sverige behöver rusta upp

Jag är ingen krigshetsare och tillhör inte bombhögern. Det vet den som läst denna blogg en tid. Men jag är heller inte pacifist.

Jag tror på ett starkt svenskt försvar. Ett militärt försvar är lite som en försäkring. Vi tror inte att huset eller lägenheten kommer att brandskadas i morgon, sannolikheten för det är liten. Vi hoppas att det inte ska hända om fem år heller. Rent statistiskt kommer det inte att göra det. Men vi vet inte. Bor man dessutom i ett område där antalet bränder ökar, är det ganska klokt att ha en försäkring.

Utvecklingen i världen har varit positiv i flera decennier. Antalet militära konflikter minskar, demokratierna blir fler (vilket inte sällan hänger ihop), den extrema fattigdomen sjunker. Däremot finns det fortfarande uppenbara hot mot fred och säkerhet i vissa delar av världen.

Det hot som världen kallar ISIS eller Islamiska staten, IS, men som Malaysia, som en protest mot att dessa religiösa extremister och barbarer varken är muslimer eller en stat, kallar daesh tycks ha tagit ledare och säkerhetsbedömare på sängen.

IS expanderar sitt terrorvälde i Irak, Syrien och Kurdistan. Rörelsen tycks välfinansierad, vältränad och välorganiserad. Motståndare avrättas under förödmjukande former. Halshuggningar av journalister filmas och sprids. Kvinnor våldtas.

Nu har USA med stöd från en rad arabstater börjat bomba IS-mål. Det går inte att hitta några vettiga invändningar mot sådana insatser. IS är en farsot som bara måste utrotas. Det finns inget förhandlingsläge med dessa extremister.

IS utgör inget direkt hot mot Sverige, även om det finns svenska islamister som åker för att slåss för dem. Vi har däremot desto större anledning att hålla koll på Ryssland. Det tycks ha slagit runt för Putin på riktigt på sistone. Alternativt spelar han ett väldigt medvetet och uträknat spel mot västmakterna. I så fall är han en spelare av rang och ett reellt hot.

Svenskt luftrum har kränkts upprepade gånger av Ryssland på sistone. Om Sverige har någon incidentberedskap beror lite på när kränkningen sker (man vill ju inte jobba övertid). Nu senast skedde den när Sverige råkade ha flygplan till hands. Dessa markerade och regeringen gjorde sin egen markering genom att kalla upp ryske ambassadören till UD.

Men nu framkommer uppgifter att flygplanen inte var beväpnade med robotar. Jag kan förstå om Ryssland inte tar Sverige på något som helst allvar. Sverige kommer dessutom snart få en regering i vilken ett parti som vill nedrusta försvaret väntas ingå. Miljöpartiet kanske kan tänka sig en kompromiss här, men då kommer en svekdebatt att följa i de grönmuskiga lägren.

Det svenska försvaret blev en marginell fråga i valrörelsen. Såväl Socialdemokraterna som Alliansen föreslog ökade anslag - men det var små ökningar och det skedde under galgen. Båda har under lång tid fört en resolut nedrustningspolitik.

Nu står vi där med dålig incidentberedskap, såväl för militära hot som för stora nationella katastrofer, och en regering som inte lär vilja göra så mycket åt saken. Men gissa om Alliansen kommer att låta som försvarets bästa vänner i opposition.

Hårt mot hårt mot Ryssland

Många har varnat för ett allt mäktigare Ryssland och de potentiella hot som det skulle innebära. Men i svensk försvarsdebatt har det ofta skojats bort. Vad skulle Ryssland tjäna på att ge sig på sina grannar? Det är ju en ny värld nu.

Vladimir Putin gillar dock inte denna nya värld. Han drömmer sig tillbaka till Sovjetimperiets glansdagar och tycks ha som mål att skapa något liknande tillsammans med de forna sovjetstaterna. I Putins värld hör Ukraina till Ryssland. Hans genomtänkta destabiliseringsförsök ska ses som ett led i att återta det som enligt Putin orättfärdigt förlorades.

Diplomati och samtal som lugnar ned upprörda känslor är nästan alltid att föredra framför konfrontation. Så även i fallet Putins Ryssland. Omvärlden har försökt. Den har visat tålamod. Men denna hållning har bara gjort Putin djärvare och hungrigare.

Det är svårt att inte dra paralleller till Hitlers politik från 30-talets mitt fram till krigsutbrottet 1939. Då var det den brittiske premiärministern Neville Chamberlain som genom en eftergiftspolitik, vars syfte var att undvika militär konflikt, spelade Hitler i händerna. Först när Tyskland anföll Polen förklarade västmakterna krig.

Det är ett liknande spel vi har sett under Putin. Han säger en sak utåt men gör en helt annan. Det är inte svårt att syna Putins bluff. Snacket om att utlandet inte ska blanda sig i ett lands inre angelägenheter rimmar väldigt illa med Putins egen politik. Ryska soldater har opererat och fortsätter att göra det inne i Ukraina. De ryska separatisterna har skjutit ned ett civilt passagerarflygplan med vapen de bara kan ha fått från Ryssland. Putin har sina händer med i spelet på alla nivåer.

Ser inte ryssarna själva vad som håller på att hända? Ryska medier är i dag strikt kontrollerade och kan liknas vid rena propagandamaskiner. Många ryssar får därför en väldigt skev bild av händelserna i Ukraina. Västerländska medier är ingalunda neutrala, men här finns åtminstone en större pluralism än i Ryssland. Däremot lär nog även Putin förstå att folket inte önskar en större militär konflikt.

Ukraina är extremt utsatt nu. Dess militär duger inte mycket till och även om landets ledning vill söka Natomedlemskap menar bedömare att ett sådant ligger långt in i framtiden. Det omvärlden kan göra är att stödja Ukraina ekonomiskt, moraliskt men också militärt. Och se till att Ryssland får betala dyrt för sin politik.

Handelsblockader  och sanktioner används frekvent internationellt, men det är sällan de får önskad effekt. Mot Ryssland börjar dock sanktionerna bli så pass omfattande att de faktiskt kan få en verkan. Inte på Putins politik, men väl på folkets stöd för den.

Putin leder just nu med vett och vilje sitt land in i ekonomisk kris och internationell isolering. Visserligen har Ryssland slutit ett lukrativt oljeavtal med Kina som gör att beroendet av väst minskar. Men det kommer knappast att räcka för att få den ryska ekonomin att växa framöver.

Någon militär konflikt med Ryssland är inte trolig eller önskvärd. Omvärlden kan dock se till att priset för Putins politik blir så högt som möjligt och hoppas att hans eget folk till slut vänder honom ryggen.

Vi närmar oss något slags nytt kallt krig. Och någon upptining av relationerna är inte sannolik så länge Putin sitter vid makten. Givet hur den ryska demokratin mår, har vi många år framför oss med Putinstyre. Det är bara att anpassa sig efter denna nya värld. Eller hur, Miljöpartiet?

En i samlingen

Har separatisterna gått för långt nu?

Allt tyder på att Malaysian Airlines MH77, en Boeing 777, sköts ned över ukrainskt luftrum nära den ryska gränsen. 295 människor har omkommit. Högst sannolikt mördats.

Bilderna från kraschen, med föremål som segnar ned mot marken, och med vrakdelar spridda på ett så stort område, indikerar att planet faktiskt blev nedskjutet.

En separatistledare för "Folkrepubliken Donetsk" Igor Strelkov skröt på ryska VKontakte (motsvarande Facebook) att de skjutit ned ett Antonov-plan efter att flyget varnats att det olovligen beträtt luftrum tillhörande "folkrepubliken". Kort efter att det blev känt att det kraschade planet tillhörde Malaysian Airlines ska meddelandet ha tagits bort.

Den ukrainske presidenten Porosjenko har redan kallat kraschen för ett terrordåd och därmed indirekt pekat ut separatister. Separatisterna å sin sida kommer hävda att den ukrainska armén är ansvarig. Det som talar emot detta är att armén inte tidigare använt luftvärn, helt enkelt eftersom separatisterna saknar flyg.

Uppgifter säger att färddatorn, den så kallade svarta lådan, ska ha tagits om hand av separatister. Om detta stämmer kommer vi aldrig få veta hela sanningen om kraschen.

Det vi nu har att vänta är ett vidrigt propagandakrig, givetvis helt utan hänsyn till de stackars människor vars anhöriga av allt att döma har mördats på det mest fruktansvärda sätt.

Frågan är hur de länder vars medborgare har dödats kommer att reagera. 77 nederländska medborgare sägs vara bland offren, men säkert finns där även fransmän, tyskar och amerikaner. Har separatisterna skitit i det blå skåpet nu? Och vilken blir reaktionen mot Ryssland, som ju försett dem med vapnen?

Putins växande aptit

Händelseutvecklingen i Ukraina är oroväckande, för att uttrycka det milt.

Krim är förlorat. Nu håller delar av östra Ukraina på att slitas loss av kriminella gäng som ockuperar polisstationer, myndighetsbyggnader och lokala parlament, kidnappar polischefer och journalister och jagar bort demonstranter för ett enat Ukraina när polisen handfallen ser på. Det är skakande hur små beväpnade grupper kan överta kontrollen på detta sätt.

Putin tittar sannolikt på och bockar av sin lista punkt för punkt. Allt går nu hans väg. Ukraina är destabiliserat. Enskilda delar vill utropa självständighet och sannolikt ansluta till Ryssland. Putin gör sitt genom att underlätta för dem att bli ryska medborgare.

Putin kan komma att svälja sitt grannland bit för bit. Han har inte gjort någon hemlighet av att han ser Kiev och Ukraina som innerst inne ryska. Målet är sannolikt att destabilisera Ukraina så mycket att landet antingen upphör att existera som suverän statsbildning, alternativt blir en rysk lydstat under en ryssvänlig president.

Omvärlden? Den gör - ingenting. Sanktioner, javisst, men det var när Krim annekterades. Sedan har västvärlden inte velat gå vidare. Tyskland är rädda för att Putin ska stänga gaskranen. USA vill inte ha ett nytt kallt krig, och absolut inte några militära äventyr. Barack Obama har därför varit pinsamt lam i både uttalanden och handling. Och övriga börja inse att det är jobbigt att bråka med en jätte som Ryssland.

Ryssland använder förstås dubbla måttstockar i allting det företar sig. Utrikesminister Sergej Lavrov kritiserar Ukraina för att kalla "fredliga demonstranter" för "terrorister". Närmast genant, givetvis, när man betänker att det är just detta som Putin gjort under sin tid vid makten. Om det är något Lavrovs chef bemästrar till fulländning, är det att slå ned på oppositionella och brännmärka vanliga demonstranter som förrädare och terrorister.

Det finns inga goda avsikter i Rysslands agerande. Ja, det är faktiskt svårt att inte dra paralleller till Hitlers uppladdning under 30-talet som slutade med att Tjeckoslovakien slukades. Då tyckte britter och fransmän att det inte var så konstigt att tyskar ville förenas med andra tyskar. Detta synsätt gav grönt ljus för intagandet av Sudetlandet och Anschluß av Österrike. Argumentationen från den ryska regimen i dag bär tydliga likheter med den tyska då. Och i likhet med dåtiden vet ingen hur långt imperialisten är beredd att gå.

Kina vacklar fortfarande och tycks osäkert på hur det ska agera. Som kinesiska bedömare uttryckte det i statliga CCTV häromkvällen går den kinesiska regeringen en besvärlig balansgång just nu. Å ena sidan vill den behålla goda relationer med USA, EU och Ryssland. Å den andra markera mot att Ryssland kränker Ukrainas nationella suveränitet.

Det är upp till västvärlden att visa att Putins agerande får svåra konsekvenser. Hittills har varken EU eller USA förmått detta. Vilket givetvis har stärkt Putin ytterligare och ökat risken för ett sönderfall och i värsta fall inbördeskrig i Ukraina.

För varje dag, varje vecka, växer Putins självförtroende. Och, i värsta fall, även hans aptit. Ibland är historielösheten hos världens mäktigaste män och kvinnor förbluffande.

Läs även:
Fröjdhpunkt

Appeasement stoppar inte Putin

Vad vill Vladimir Putin? Denna fråga torde uppehålla västvärldens alla underrättelsetjänster och regeringar just nu. För att kunna svara på den frågan måste man veta mer om Putins världssyn, och då borde man nog lyssna en del på personer som arbetat nära honom. Som Andrej Illiaronov.

Det är svårt att inte låta tankarna driva iväg till 30-talets Europa och Tysklands gradvisa expansion när man läser Illiaronovs tolkning av Putins mål. Hitler lyckades faktiskt gå in i det demilitariserade Rhenlandet, ta Sudetområdet, ansluta Österrike och ta kontroll över Tjeckoslovakien innan de demokratiska staterna fick nog och förklarade krig.

Putin har de senaste sex åren visat att Väst är svagt, splittrat och oförmöget till annat än att prata. Det enda pris han fått betala för annekteringen av Krim är halvhjärtade sanktioner. Ryssland har som väntat svara med att införa liknande sanktioner mot Väst.

Vad blir nästa steg? Vill Putin bara ha en marionettregim i Ukraina som han kan styra efter behag? Eller vill han de facto annektera hela landet? Hur ser han på Baltikum och Finland? Enligt Andrej Illiaronov anser Putin att samtliga områden borde "återlämnas" till Ryssland. Men han har sannolikt lite för mycket realpolitiskt vett för att veta att konsekvenserna skulle bli för stora om han gapade efter för mycket på en gång.

Om detta skulle stämma, och Abchazien, Sudossetien och Krim bara var uppvärmning för Putin, är det bara en sak som kan stoppa honom: militär kraft. Eller hot om sådan. Hittills har Västs och inte minst Obamas svaghet snarast triggat Putin att gå vidare. Appeasement fungerar inte.

Putin har nu bedyrat att han inte ämnar gå in i övriga Ukraina. Också Hitler predikade fred, och även den tyska regimen lovade mycket. Men när Hitler fyllde 50 i april 1939 fick hamn en väldigt speciell present av sin utrikesminister - ett skrin med alla de avtal som Joachim von Ribbentrop ingått i det tyska rikets namn och som sedan brutits av Tyskland. Hitler skrattade så att tårarna rann.

Putin gör precis som han vill

Krim är på väg att åter bli ryskt. Vladimir Putin spelar ett högt spel men han har befolkningen bakom sig och vet att det han gör är ganska riskfritt. Omvärlden står som vanligt handfallen när en stormakt agerar.

Både USA och EU riktar sanktioner mot enskilda ryssar som anses delaktiga i annekteringen av Krim. Putin svarar med att uppmana "herr Obama och eurobyråkraterna" att sätta upp hela duman på listan. "Ta er i häcken", med andra ord.

Viss kritik som Putin rutinmässigt framför mot väst, och som han upprepade i sitt tal, är faktiskt legitim. Västländerna har generellt sedan andra världskriget sett på sig som världens föredöme. Inte helt utan orsak, givetvis. Det var här som den moderna demokratin först slog rot. I västvärlden har historiens friaste och rikaste samhällen skapats.

Men framgångarna har gjort väst närmast berusat av sin egen förträfflighet, vilket lämnat blinda fläckar på förståelsen av andra kulturer och uppfattningar. Inte minst är detta tydligt i fall som Ryssland och Kina. När Putin hävdar att USA och EU hycklar när de kritiserar andra länder för brott mot mänskliga rättigheter och sedan själva begår dem, har han rätt.

Problemet är att den störste hycklaren är Putin själv. Han jämför folkomröstningen på Krim med Kosovos utropade självständighet. Ryssland har emellertid inte erkänt Kosovo, vilket gör att parallellen faller. Han har inte lyckats ge en rimlig förklaring till varför det för ett land, som under lång tid pläderat för att stater inte lägga sig i andras inre angelänheter, är rätt och riktigt att med vapenmakt annektera delar av en annan suverän stat.

Nu riktar alltså USA och EU sanktioner mot Ryssland. De kommer förmodligen få liten eller noll effekt. Visserligen kan de kan få vissa ekonomiska effekter för Ryssland, men de lär i så fall få ekonomiska konsekvenser även för EU. Det Europa i detta läge borde är att försöka göra sig oberoende av rysk gas. Vilket är lättare sagt än gjort.

Det vore oerhört olyckligt om Putins agerande orsakade en kollaps i de diplomatiska förbindelserna mellan Ryssland och väst under de kommande åren. Samtidigt är det just nu svårt att se hur detta ska kunna undvikas.

En nedlagd kinesisk röst

Både Ryssland och Kina har i alla tänkbara sammanhang drivit tesen att ingen utomstående har rätt att blanda sig i ett lands inre angelägenheter. Så motiverades exempelvis motståndet mot att någon fick ingripa mot slaktaren i Damaskus, Bashar al-Assad.

Nu när Ryssland i både bildlig mening och praktisk handling gått över gränsen i Ukraina betyder denna tes om varje lands rätt till självbestämmande plötsligt ingenting för Putin längre. Han vill "skydda ryska liv", ganska exakt samma motivering som Hitler använde när han intog Sudetenland.

Kritiken från Kina har uteblivit, men kineserna visade åtminstone i FN:s säkerhetsråd att de inte stöder den ryska aggressionen. Ryssland såg som väntat till att lägga in sitt veto mot den resolution som skulle ha ogiltigförklarat folkomröstningen på Krim. Kina valde att lägga ned sin röst.

Detta får ses som en markering, även om den kinesiska ledning öppet inte har uttalat ett avståndstagande. Det är ändå rimligt att anta att Kina ser på utvecklingen med oro. Den kinesiska ledningen står helt och fullt bakom Ett Kina-policyn (一个中国政策, yī gè Zhōngguó zhèngcè). Det kan således inte ligga i Kinas intresse att stödja utbrytningar av det slag som det nu under farsartade former röstas om på Krim.

Diskussionen leder osökt in på Tibet (西藏) och Xinjiang (新疆). Det ena en provins som omvärlden verkar se som ockuperad mark tillhörande dalai laman, det andra en problemfylld autonom provins med en minoritetsbefolkning som anser sig vara förtryckt av hankineserna.

Med detta som ursäkt har uigurer genomfört en rad massakrer på oskyldiga civila runt om i Kina, nu senast i Kunming (昆明) och Changsha (长沙). Det finns i nuläget skäl att åtminstone överväga om inte den östturkestanska islamiska rörelsen ETIM kan ha något med det mystiska försvinnandet av flyg MH370 att göra, givet planets destination (Beijing) och att huvuddelen av de ombordvarande var kineser.

Vi vet inte vad Kina säger till Ryssland i intima samtal över telefon (NSA kanske vet). Men vi vet att den kinesiska regeringen kommer fortsätta bestrida provinsers rätt att bryta sig fria från Kina och att landet konsekvent motsätter sig militära lösningar i världssamfundet.

Det finns därför goda skäl för Kina att inta en tuffare hållning mot Ryssland om det skulle visa sig att Putins aptit inte är mättad när Krim har blivit ryskt.

Nu är försvaret poppis igen (i några dagar)

Det är ett yrvaket Politikersverige som nu anser att satsningar på försvaret kanske inte är en så dum idé ändå. Till och med Vänsterpartiet uttrycker en sådan ståndpunkt, om än försiktigt och motvilligt.

Skälet är givetvis den ryska aggressionen mot det ukrainska Krim. Men hur kan detta komma som en blixt från en klar himmel? Vladimir Putin visade sitt rätta ansikte redan i Tjetjenien. Och så sent som 2008 stöddes Abchazien och Sydossetien av rysk militär i sina utbrytningsförsök från Georgien. Då slutade det med att Ryssland drog sig tillbaka när målet var uppnått.

För Sverige har ingenting egentligen förändrats. Men det obehagliga i att Ryssland skickar in trupp i ännu ett grannland gör att till och med Fredrik Reinfeldt nu tycker att Sverige (kanske, eventuellt) måste satsa lite på försvaret. Månne är det svenska försvaret inte längre ett särintresse i statsministerns ögon.

Reaktionen från svenska försvarspolitiker och partiledare är förstås pinsamt. Man bygger inte en långsiktigt trovärdig försvarspolitik genom att agera på enskilda händelser i närområdet. Även om det i dag funnits en total uppslutning för en omfattande svensk upprustning skulle det ta lång tid att nå en kapacitet som var märkbart större än den är i dag.

Inte bara svenska politiker gör bort sig. Ännu större grodor kommer från amerikanskt håll. "Inget land har rätt att oprovocerat sända in trupp i ett annat land", sa Barack Obama i kväll på en presskonferens i Vita huset. Utrikesminister John Kerry sade i går att "på 2000-talet beter du dig bara inte på 1800-talsvis genom att invadera ett annat land med en fullständigt påhittad förevändning".

Politiker borde faktiskt ha vett att hålla munnen stängd ibland.

Ryssland agerar som stormakter brukar

Västvärlden tävlar just nu i att ta avstånd från Rysslands militära operation på ukrainskt territorium på Krim.

Det är inte svårt att kritisera Vladimir Putin den här gången heller. Men egentligen gör Ryssland nu exakt det stormakter alltid brukar göra - stärker sitt inflytande i den egna intressesfären. Putin är knappast den förste och heller inte den siste ledaren som gör detta.

Ukraina är definitivt en rysk intressesfär, och när nu Viktor Janukovitj har flytt fältet (och verkar befinna sig i Ryssland) kan Putin gå miste om inflytande. På Krim bor dessutom en rysk majoritet, vilket komplicerar frågan ytterligare. 

Moderaten Gunnar Hökmark tycker att väst måste vända Ryssland ryggen. Detta eftersom Ryssand nu har som mål att "invadera ett annat land med militära förband, att upprätta en lydstat under Moskvas styre och att strunta i allt vad internationella regler och lagar säger". 

Precis som Carl Bildt är Hökmark väldigt pigg på att kritisera Ryssland när felaktigheter begås - men fullständigt ointresserad när USA begår dem. Hyckleriet är häpnadsväckande. Ty vad gjorde inte USA i Irak om att invadera ett annat land med militära förband, att upprätta en lydstat under Washingtons inflytande och strunta i allt vad internationella regler och lagar säger?

Inte heller Putin lär önska ett storskaligt krig mot Ukraina. Det han främst vill är att markera mot väst, att visa Ukraina vem som bestämmer. Att besätta Krim är ett sätt att uppnå bådadera.

(M)inister övervakad i Moskva - kände obehag

Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) åt middag med människorättsaktivister i Moskva. Hon uppger att mötet övervakades av rysk polis.

"Det stod tre stadiga poliser och tittade in", berättar Adelsohn Liljeroth för Aftonbladet. Möjligen inte ett exempel på den allra smidigaste formen av övervakning, men ministern säger att hon kände "ett obehag".

Låt oss dra en parallell. Obehaget kommer alltså från en minister i en regering som både röstat igenom FRA-lagen (som ger svensk underrättelsetjänst rätten att spana i kabel) och datalagringsdirektivet (som tvingar operatörer att lagra all vår elektroniska kommunikation i sex månader).

Detta känner hon inget uttalat obehag för. Men Lena Adelsohn Liljeroth är en representant för en regering som medvetet bygger ut övervakningsstaten och sitter i USA:s mjuka knä. Att peka finger mot Ryssland när man själv har fingrarna i syltburken är inte ett dugg trovärdigt.

Lite påminner detta om Angela Merkels reaktion när det blev känt att hennes mobiltelefon varit övervakad av NSA. Först då fann förbundskanslern det angeläget att ryta ifrån. Så länge bara vanliga tyskar drabbades av övervakningen var det tydligen ingen angelägen fråga.

Även ministrar och regeringschefer är väldigt simpla ibland.

Amerikas talesman i regeringen

Den amerikanska toppdiplomaten Victoria Nuland bad EU dra åt helvete ("fuck the EU") i ett samtal  om krisen i Ukraina som spelades in.

Carl Bildt har förstås sin alldeles egna tolkning av diplomatens ordval. Han tycker i stället att själva inspelningen är klandervärd, inte vad Nuland sade om EU. Det kan ju ha varit Ryssland som spelade in.

Bildt har verkligen blivit en karikatyr. En tragisk karikatyr. Försvinn, karl!