Löfven - relativisten

Stefan Löfven är tillsammans med höga toppar från svenskt näringsliv på besök i Saudiarabien. Till skillnad från vissa inom borgerligheten anser jag inte att besöket i sig är värt kritik - självfallet måste en svensk statsminister kunna besöka andra länder och träffa regeringschefer även för stater som inte är demokratier.

Min kritik mot Löfven är av en annan sort, nämligen sättet på vilket han relativiserar förtryck. Det är inte direkt så att Löfven skulle ha svårt för att fälla starka omdömen om andra. Han kan kalla ett riksdagsparti för "nazistiskt", han kan anklaga politiska motståndare för att vilja montera ned hela det svenska välfärdssamhället.

Men Löfven har vägrat att kalla Kina för en diktatur och när han ska beskriva en av världens mest hårdföra regimer, styrd av det saudiska kungahuset, är han om möjligt ännu försiktigare. Apropå kvinnors situation i Saudiarabien undslipper sig statsministern följande:

Vi ska ha en dialog och hjälpas åt att ha rätt utveckling. Kvinnor här beskriver att det är rätt riktning på utvecklingen för kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden. Men det är klart att det finns där, liksom hemma i Sverige, hinder för kvinnor. Bristande fungerande äldreomsorg gör att kvinnor går ner till deltid och slutar arbeta också i Sverige.

Så talar alltså ledaren för den självutnämnda "världens första feministiska regering" om ett land där kvinnor är en andra klassens medborgare, där de inte får köra bil, där de tvingas ha en manlig förmyndare, där de helt enkelt inte betraktas som myndiga människor. Han jämställer detta med svenska kvinnors rätt till heltid i äldreomsorgen.

Uttalandet är smaklöst. Aningslöst. Och helt oacceptabelt. Det är en sak att vara diplomatiskt försiktig i sina uttalanden om ett land man besöker - det hör till god ton (alla begriper att Löfven skulle vilja kalla Kina för dess rätta namn om han bara vågade). Men det är något helt annat att förminska de brott som begås av en av världens värsta regimer.

Att se en svensk statsminister relativisera det saudiska kvinnoförtrycket på det här sättet får det att vända sig i magen på mig (eller för att citera Johan Ingerö: "Stefan Löfven. Grammatikgrobian och fullblodsrelativist".)

Saudiarabien har en utveckling "där man gör på sitt sätt", berättade Stefan Löfven för Aftonbladet. Ja, så kan man ju uttrycka saken. Talibanerna gör minsann också på sitt sätt.

När Sverige "tar ansvar" så att andra slipper

Stefan Löfven fick under torsdagen ånyo möjlighet att stråla sig i världspolitisk glans då vicepresident Joe Biden kom på blixtbesök.

Tongivande i samtalen lär ha varit säkerhetspolitik, men under presskonferensen kom även migrationen upp. Vicepresident Joe Biden är bara en i raden av utländska ledare att hylla Sveriges (före detta) asyl- och migrationspolitik.

Det är tydligen något berömvärt att sätta sina egna system i gungning för att maximera mottagandet av asylsökande och ekonomiska migranter. Talande nog har Bidens eget USA inte fört en sådan "beundransvärd" politik och verkar inte ha för avsikt att göra det framöver heller.

Löfven sög förstås girigt i sig berömmet. Men Sverige har som bekant närmast tvärvänt, något som Biden behagligt nog inte nämnde. Sverige beskrevs som ett land som tävlar "långt över sin viktklass" i betydelsen att vi dels tagit emot flest asylsökande per capita, dels pumpar in mycket bistånd.

Bättre än att mäta i antal huvuden och kronor och ören hade varit att mäta i resultat och effektivitet. Hur många människoliv räddas för varje spenderad krona? Här tävlar Sverige snarare i lätt fjädervikt.

Det var även intressant att höra hur kraftfullt Biden fördömde kuppförsöket i Turkiet och visade förståelse för de massarresteringar som genomförts sedan dess. Desto hårdare var tonen mot Ryssland och Nord Stream 2. Givetvis rekommenderade vicepresidenten amerikansk gas som alternativ.

Avslutningsvis kan noteras att Joe Biden citerade Mao Zedong under presskonferensen ("Kvinnor bär upp halva himlen"). Onekligen lite anmärkningsvärt för en amerikansk vicepresident. Men det verkar inte ha intresserat svenska medier.

Tio små ambassadörer...

Man kan anklaga regeringen för senfärdighet på många områden, men i utrikespolitiken rör det minsann på sig desto mer.

Margot Wallström får ligga i om hon ska kunna bli av med allihop, men hon har i alla börjat starkt.

Jämställt på UD

Den nya regeringen är på plats. Maktövertagandet är fullbordat, vilket betyder att utrikesminister Margot Wallström med anhang tagit plats på utrikesdepartementet.

UD har fått en helt och hållet kvinnlig ledning. Bakom Wallström finns biståndsminister Isabella Lövin. Även stats- och kabinettsekreterarna är kvinnor. Helt och hållet jämställt, alltså.

Vad kommer detta betyda för den konkreta politiken? Jo, den nya regeringen vill driva en "feministisk utrikespolitik" för att försöka "motverka könsmaktsordningen i världen".

Vi kan nog kallt räkna med många infantila och naiva utspel under de kommande åren. Ständigt med en feministisk vinkel, förstås.

Clownen Bildt

Carl Bildt har fått ryggdunkningar efter att ha hamnat i ett så kallat twitterbråk med den egyptiska ambassadören på grund av massakern på demonstranter. Bildt har även passat på att kritisera homofob rysk lagstiftning som han kallar "mobjudande" och "omänsklig".

Det vi vet om Carl Bildt är att han alltid kritiserar en sida, och att den sidan alltid är någon annan än USA. På så vis är Bildt synnerligen konsekvent.

Vi har inte hört ett uns av kritik mot USA:s världsomspännande övervakning. Mot Guantánamo. Mot behandlingen av Bradley Manning. Mot den skamlösa jakten på Edward Snowden. Alla amerikanska övergrepp, snedsteg och brott går Bildt förbi.

Att ta ställning för mänskliga rättigheter passar Carl Bildt. Ibland.

Dags att sätta hårt mot hårt

Nordkorea har nu definitivt tagit död på alla förhoppningar om Kim Jong-Un som en reforminriktad ledare efter faderns katastrofala ledarskap. Regimen har genom sin tredje kärnvapenprovsprängning även lagt alla tankar på fortsatta sexpartssamtal på hyllan.

Nordkorea söker konfrontation. Tydligare än så kan inte den senaste provsprängningen - som sker just när såväl Kina som Sydkorea och Japan byter ledare - förklaras. USA, EU, Kina och Japan har krupit alltför länge för Kim. Nordkorea förväntar sig att de ska göra det ännu en gång.

I Kina betraktas Nordkoreas agerande som en förolämpning. Beijing är Pyongyangs enda egentliga allierade och har, om än motvilligt, stöttat regimen i vått och torrt. Kanske börjar Kina få nog av den nyckfulla och oförskämda Kimdynastin. Nordkorea kommer i så fall att stå helt ensamt.

För den nordkoreanska regimen syftar agerandet till att förbättra landets förhandlingsposition gentemot omvärlden. Nordkorea är beroende av omvärlden för sin försörjning och regimen är i sin tur beroende av att upprätthålla illusionen om ett ständigt överhängande hot mot landet.

Skulle Nordkorea lyckas bestycka missiler med kärnvapen kan inte bara Sydkorea och Japan utan även USA och Europa vara direkt utsatta för en paranoid regims nycker. Omvärlden måste därför inte bara reagera utan agera innan Nordkorea har nått så långt. Det räcker inte bara med sanktioner och hårda fördömanden. Det nordkoreanska ledarskapet äter dessa till frukost. Det behövs handling.

Det sjuka är förstås att USA har investerat så mycket blod och pengar i både Irak och Afghanistan att de inte skulle ha råd med någon större militär intervention mot det land som de facto utgör ett reellt hot mot mänskligheten - varken ekonomiskt eller politiskt. Utåt kommer amerikanerna att fortsätta stå vid sydkoreanernas sida, men Barack Obama vill minst av allt hamna i ett nytt krig under sina sista år i Vita huset.

Ett militärt ingripande riskerar att sluta i massdöd och stort lidande. Men om alternativet är att låta världen bli tagen som gisslan av en stalinistisk terrorregim på den koreanska halvön finns egentligen inget val.

Det kanske är dags att inse att det inte går att ha en rimlig relation med Nordkorea. Och att regimen endast har ett blodigt slut att vänta.

En japansk hök återvänder

Japans nye premiärminister heter Abe Shinzo. Nygamle, kanske ska tilläggas. Han har suttit där förr och är nu alltså tillbaka. Nu väntar japanerna på att få se effekterna av regeringens abekonomi.

Med Abe vid makten väntas Japans linje mot Kina hårdna. Någon lösning på konflikten om ögruppen i Östkinesiska havet syns ej. Abe har själv sagt att Japan äger öarna enligt internationell lag och att all förhandling i frågan är utesluten.

Därmed lär konflikten fortgå och kanske också förvärras. Nationalistiska stämningar i både Kina och Japan kan tända gnistor i krutdurken. Vilket vore förstås både onödigt och idiotiskt.

Minnena av japanska krigsbrott, som de Nanjing 1937, är fortfarande färska i det kinesiska minnet och regeringen försöker inte direkt dämpa stämningarna. Samtidigt vill Japan å sin sida tona ned eller helst glömma bort det som skedde.

Man kunde ju önska att de gamla kombattanterna skulle kunna sätta sig ned över lite sake och en Tsingtao och diskutera saken i stället för att flexa de militära musklerna.

Senkaku på japanska eller diaoyudao, 钓鱼岛, fiskaröarna på kinesiska.

Kina satsar på militären

Kina satsar mer och mer pengar på sin militär. Årets budget ligger på runt 700 miljarder kronor. Det ska jämföras med budgeten för den "interna säkerheten", till vilken all möjlig kontroll över befolkningen räknas, som så sent som i fjol var något högre.

En starkare kinesisk militär närvaro i Asien uppges oroa USA. Kina har ofta visat sig väldigt lättkränkt - ett av många exempel är att relationerna till Norge fortfarande är frostiga efter att Liú Xiǎobō (刘晓波) tilldelats Nobels fredspris 2010. Men förutom lite gnabbande med Japan har Kina, till skillnad från USA, inte visat några som helst aggressiva tendenser i sin utrikespolitik.

Att en framväxande stormakt vill satsa på militären är inte så märkligt. Och till skillnad från USA har ju Kina faktiskt råd. Miljarderna till militären till trots ligger Kina fortfarande långt efter USA:s 3 500 miljarder. Barack Obama, eller vem som nu leder Vita huset efter höstens val, behöver nog inte vara så orolig.

Domedagsfantasier

Jackie Jakubowski skriver om Irans planer på att utrota staten Israel som om den antisemitiska regimens drömmar och den konkreta verkligheten vore en och samma sak. Det är ett otroligt världsfrånvänt resonemang.

En rad uttalanden tas som bevis för att president Ahmadinejad verkligen planerar att utplåna Tel Aviv, ja hela Israel, med en rad atombomber. Och Israel, utan något att förlora, skulle förstås slå tillbaka med enorma följder för Iran. Samtliga iranska storstäder skulle utplånas, menar Jakubowski, och ett stort radioaktivt moln skulle täcka stora delar av arabvärlden, oljeproduktionen stoppas och ekonomin haverera. Låter inte så attraktivt heller för en iransk president.

Det låter inte överdrivet sannolikt att ens en knasboll som Ahmadinejad skulle vara intresserad av att utplåna sitt eget land bara för att få nöjet att nita Israel. Risken för en kärnvapenattack bör anses som väldigt liten. Den iranska ledningen må vara mycket, men den är inte korkad. En iransk atombomb skulle ge dem ett starkare förhandlingsläge och göra dem lite mer untouchable, vilket förstås är eftersträvansvärt för alla regimer.

Om USA:s näste president heter Mitt Romney, Newt Gingrich eller Rick Santorum kan mycket väl sådana här domedagsfantasier vägleda den amerikanska utrikespolitiken gentemot Iran - och leda till krig. Iran är på många sätt en perfekt fiende. Men efter Irak och Afghanistan, och med de ekonomiska bekymren, skulle man kunna tro att krig var det sista USA önskade. Kanske är det Israel som är mest suget på pang-pang just nu.

Minnet är kort

"För tio år sedan hade vi en utrikesminister som hette Anna Lindh. Hon var den i EU som tydligast stod upp för mänskliga rättigheter."

Socialdemokraten Ardalan Shekarabi glömmer (i SVT:s Debatt) helt bort att Anna Lindh och Göran Persson var rörande överens om att utvisa Ahmed Agiza och Mohammed Alzery till tortyr i Egypten. Kritiken mot Carl Bildt är berättigad, men när den kommer från personer inom Socialdemokraterna väger den ganska lätt.

Hallå världen, här kommer Kina

Hú​ Jǐn​tāo​ är på besök i USA. Han möttes av ett fåtal demonstranter som propagerade för ett fritt Tibetmen har annars fått ett förstklassigt mottagande. Mötet har kallats det viktigaste mellan ländernas ledare sedan Dèng​ Xiǎo​píng mötte Jimmy Carter 1979. Under de dryga 30 år som förflutit har ländernas positioner förändrats dramatiskt. USA är fortfarande världens enda supermakt, både militärt och ekonomiskt (även om nästan hälften av amerikanerna tror att Kina har passerat dem), men maktförskjutningen är anmärkningsvärd och allt fler börjar inse att framtiden tillhör öst.

USA:s position i världen håller på att försvagas, Kinas att stärkas. Kina lånar ut mer pengar än självaste Världsbanken och sitter på en valutareserv på två biljoner dollar. Kina och USA är dock i högsta grad ömsesidigt beroende av varandra. Kina för sin export till den köpglada amerikanska marknaden, USA för import av billiga kinesiska produkter. Därför finns all anledning att hålla sig på god fot med varandra. Barack Obama har en svår balansgång att gå - å ena sidan som en god demokrat kritisera Kina för fortsatta brott mot de mänskliga rättigheterna, å den andra vara tillräckligt smidig för att inte dra på sig sin gästs vrede. Det har inte USA råd med.

Det är en ovan sits för stormakten USA. Sovjetunionen var en fiende, såväl ideologiskt som politiskt. Kina är mer konkurrent än fiende. Visserligen kan Obama lyfta fram mycket som han som amerikan absolut inte gillar med det kinesiska systemet - censur, enpartisystem, bristande äganderätt, frånvaro av rättsstat - men USA:s vandring mot en allt mer auktoritär stat i antiterrorkampens spår gör att mycket kritik inte skulle bli så trovärdig. Kineserna har inte varit sena att påpeka detta när Kina kritiserats.

I sitt välkomsttal välkomnade Obama Kina som en växande, framgångsrik nation. Men han tog även tillfället i akt att påpeka att samhällen är mer harmoniska om de erkänner universella mänskliga rättigheter. En blinkning till att de kinesiska ledarna pratar gärna om "harmoni" (héxié, 和谐). (Och i EU kallar man det harmonisering...). Hú pratade mest om vikten av ett närmare samarbete.

I diskussionen om maktförskjutningen från väst till öst nämns knappt Europa. Ingen tycks veta vad Europa egentligen representerar i dag. Tidigare hade vi större europeiska nationer som Storbritannien, Tyskland och Frankrike. De ingår i dag i en överstatlig gegga vid namn EU. Är det månne herr van Rompuy som ska ses som Hús och Obamas likar?

Carsten Jensens ord från den tredje och sista av hans artiklar om västs krig i Afghanistan får avsluta denna bloggpost: "Michail Gorbatjov ville reformera Sovjetunionen, men kom att avveckla ett imperium. Barack Obama är en amerikansk Gorbatjov. Han kom till makten för att reformera ett politiskt system som missbrukats och misshandlats av hans föregångare, och det kommer att sluta med att han avvecklar en supermakt."

De beslut som fattas här inne kommer
i allt högre grad påverka resten av världen.

Lämna V utanför

Fredrik Reinfeldt vill ha en bred blocköverskridande uppgörelse om Afghanistanstyrkan. Det är klokt. I grunden tycker Moderaterna och Socialdemokraterna rätt lika. Mona Sahlin tvangs anpassa sig till antiamerikanismens Lars Ohly när den rödgröna utrikespolitiska förklaringen skrevs ihop. I dag, efter ett förlorat val, är det rödgröna samarbetet i upplösning. En gemensam skuggbudget har nu lagts och Ohly slåss med näbbar och klor för att samarbetet ska bestå eftersom det är enda möjligheten för Vänsterpartiet att få något som helst inflytande de kommande fyra åren. Sahlin behöver dock inte bry sig om Ohly längre - hon bör träffa en uppgörelse med regeringen på egen hand om Afghanistanpolitiken. Det kommer fler frågor framöver där det kan vara skönt för Socialdemokraterna att kunna agera utan att behöva ta hänsyn till andra partier.

Jag tror att det faktiskt är rätt få socialdemokrater som tycker att det är trevligt att tvingas komma överens med ett gammalt kommunistparti om vilken utrikespolitik Socialdemokraterna ska stå för. Det rödgröna samarbetet blev ingen hit för något av de rödgröna partierna, allra minst för S. Sahlin behöver inte ta någon större hänsyn till Vänsterpartiet eller Miljöpartiet i detta läge. Det är fyra långa år till nästa riksdagsval och innan dess kommer många gamla ansikten att ha bytts ut. Miljöpartiet kommer att ha två nya språkrör, Vänsterpartiet kommer förmodligen att ha en ny partiledare. Och frågan är förstås om Sahlin själv sitter kvar längre än till 2012.

Mona Sahlin sade att hon ensam representerade de rödgröna när hon mötte Reinfeldt och Bildt för överläggningar om Afghanistan. För regeringens del finns det ingen som helst anledning att blanda in ett vänsterextremt parti i dessa förhandlingar. Här bör Reinfeldt vara tydlig. Det finns minst lika liten anledning att göra sig beroende av Vänsterpartiet som av Sverigedemokraterna.

Dessutom sätter den första blocköverskridande uppgörelsen tonen för hur passiv eller aktiv den här regeringen tänker sig att vara. Minsta svaghet kommer givetvis att utnyttjas till fullo av oppositionen och ytterligare försvaga den borgerliga minoritetsregeringen.

Rätt person att förhandla med?

Extremisterna

Lars Ohly är en skicklig debattör. Han är aldrig svarslös. Han ger tvärtom oftast konkreta och tydliga svar. De kan vara märkliga, och ändras längs vägen, men svar ger han. Det var därför inte så förvånande att Ohly klarade SVT:s partiledarutfrågning rätt bra.

Jag anser dock att Ohly kom undan alldeles för lätt. Kommunismen nämndes i förbifarten vid ett enda tillfälle. I övrigt handlade utfrågningen i stort om det som Ohly är rätt bekväm att prata om. Det är inte meningen att partiets förflutna ska vara huvudpunkt i en dylik utfrågning, men Ohlys ställningstagande för socialismen kunde gott ha uppmärksammats. Vad menar Ohly med socialism? Vad är det för samhälle han vill ha? Vilken socialism är det han avser när han avslutar ett tal med att utropa "leve socialismen!"? Vänsterpartiet är det enda parti som vill skapa ett annat slags samhälle än dagens kapitalistiska marknadsekonomi. Även om Ohly själv inte kallar sig kommunist finns gott om partiföreträdare som är kommunister. Hur påverkar detta partiets demokratiska legitimitet? SVT hade uppenbarligen tagit beslutet att inte smutsa ned Ohly med K-ordet.

Det som klargjordes för TV-tittarna i går kväll var Vänsterpartiets översittarmentalitet och dess extremt kollektivistiska grundsyn. Människor ska tvingas dela föräldraförsäkringen lika eftersom det finns ett högre samhälleligt mål: jämställdhet. Påtvingad sådan. Politikerna blir glada över 50-50-statistik, folket får vika sig. Att människors vardag ser olika ut, att det kanske inte rent praktiskt passar att dela föräldraledigheten exakt lika bryr sig Ohly inte om. Ty hänsynen ligger inte på den nivån utan på den samhälleliga. Använd bröstpump, hånflinade Ohly.

Det är i sådana här situationer som partiets intolerans blir så uppenbar. När människan och politiken krockar väljer Vänsterpartiet alltid politiken. Det är således inte det minsta konstigt att partiet ständigt försvarat dåliga offentliga system, varit kamrater med socialistiska skurkregimer och förringat socialismens brott mot mänskligheten. Ideologi före verklighet, politik före människor. Ur en sådan människosyn skapas bara nya förtryckarsystem. Vänsterpartiet har alltså inte lärt ett dugg.

Efter det kommunistiska manifestet har vänstern fått en ny bibel: Jämlikhetsanden. Den används som ett slags facit så fort vänsterpolitiker får kritik för att de vill tvinga människor in i jämställdhetssamhällets paradis. "Titta, se på den här boken! Den säger att jämställdhet är bra! Titta, titta!". Inte heller Ohly kunde hålla sig utan kände behov av att hänvisa till boken i en partiledarutfrågning två veckor före ett riksdagsval.

Vänsterpartiets världsfrånvända syn på verkligheten blev uppenbar även när utrikespolitiken diskuterades. Partiets hela utrikespolitik utgår från vad USA gör och inte gör. Det är därför USA som ska lämna alla baser utomlands, det är därför USA som ska kärnvapennedrusta. "Gäller det inte även Ryssland?" undrade Anna Hedenmo. "Det är en självklarhet", svarade Ohly. Men om denna självklarhet står inte ett ord i den rödgröna utrikesdeklarationen.

USA är fienden. De är så mycket fiende att om de bara lämnar Afghanistan kommer talibanerna sluta vara elaka och lämna alla flickskolor i fred, tror Ohly. På denna vänsterkonspiratoriska sörja kan inte någon rimlig utrikespolitik byggas. Förhoppningsvis framgick det för väljarna i gårdagens utfrågning.

Världens största fängelse

Nordkorea är en på många sätt bisarr regim. Inte bara för att statschefen är död. Regimen har tydliga paranoida drag, ser spioner och fiender i varje buske. Jucheideologin har inneburit en fullständig katastrof för landet. Kontrasten till den rika grannen i söder är övertydlig.

Medan amerikaner och britter har knuffat bort talibaner från makten och avsatt Saddam Hussein har Kim Jong-Il lämnats i fred. Mot den nordkoreanske diktatorn har endast pappersflygplan skickats. Trots att landet de facto jobbar hårt för att utveckla kärnvapen. En fullständigt oberäknelig regim med kärnvapen, det vore något att tugga på för världssamfundet.

Visserligen har Nordkorea en rätt präktig armé räknad i antal soldater. Men det är ingen vild gissning att armén är dåligt utrustad och skulle vara en tämligen lätt match för modernt utrustade utländska styrkor.

Om det är någon regim i världen som utifrån ren mänsklig anständighet borde knuffas omkull, är det den nordkoreanska. Till skillnad från andra förtryckarregimer som Burmas eller Zimbabwes förtrycker Nordkorea inte bara sin egen befolkning utan utgör även ett hot mot sina grannländer. Det visar sänkningen av det sydkoreanska fartyget med skrämmande tydlighet. Den nordkoreanska regimen drar sig inte för att hota omvärlden, håna överenskommelser och i största allmänhet bete sig som en rabiessmittad tax.

Det hade varit möjligt för omvärlden att med gemensamma militära medel sänka Kim Jong-Ils förtryckarregim för gott och befria 25 miljoner nordkoreaner från svält och ofattbart förtryck - om inte George W Bush hade valt att invadera Irak 2003. Nu är en militär konflikt det absolut sista USA vill ha och behöver. Inte heller Storbritannien eller andra stora europeiska nationer är sugna på fler militära upptåg den närmaste tiden. Och Kina lär kämpa emot in i det sista för att undvika en nordkoreansk regimkollaps. Ingen vill ha krig, ingen vill betala för kalaset att få det sargade landet på fötter igen. Samtidigt som Kim Jong-Il lapar fin kaviar och dyr champagne fortsätter förtrycket av befolkningen. Världens största fängelse står kvar. Att knipa Saddam Hussein före Kim Jong-Il var en idiotisk felprioritering.

Laman på plats i Vita huset

Dalai laman Tenzin Gyatso har besökt Barack Obama i Vita huset. Kina har protesterat. Som nyvalda amerikansk president såg emellertid Obama till att först träffa Kinas president Hu Jintao. När nu mötet med dalai laman slutligen blev av, lär det ha hållits i kartrummet i stället för i Ovala rummet för att markera mötets informella karaktär. Och dalai laman släpptes sedan ut bakvägen, kryssandes mellan sopor och snödrivor.

Det verkar finnas två extrempositioner. En som menar att dalai lama är en antidemokrat med orimliga territoriella krav på Kina och en som hävdar att Barack Obama kryper för den kinesiska diktaturen när han inte tar emot dalai laman med öppna armar och att allt var så mycket bättre på George W Bushs tid eftersom han minsann "stod på frihetens sida" (det vill säga bland annat Pervez Musharrafs militärdiktatur Pakistans och mönsterdemokratin Saudiarabiens sida).

Till skillnad från Bush är Obama realist. USA befinner sig i ett utsatt ekonomiskt läge och så lär det förbli under de kommande åren. Samtidigt växer sig Kina starkare och har även under brinnande finanskris visat goda tillväxttal. Obama har inte krupit för regeringen i Beijing. Han har träffat dalai laman. Men det finns ingen anledning att med en stormakts arrogans försämra relationerna mellan länderna i onödan. De behöver varandra och Kinas lättkränkthet lär inte tillåtas få några långtgående konsekvenser.

Den västliga vurmen för dalai laman är lite svårförståelig. Han är ingen Gandhi eller Nelson Mandela men utmålas just så. Som en fredens budbärare, närmast en frihetens man mot den kommunistiska diktaturen. Trots att han är uttalad marxist. Dalai lama är således ingen demokrat av västerländskt snitt. Det är därför rimligt att Barack Obamas möte med honom blev av informell karaktär, om det nu ens var nödvändigt. Att dalai laman nu fått motta ett pris i USA för "sitt stöd för demokratin" säger hur förvirrad västvärldens syn på honom är. Vem vet, kanske får han det omdiskuterade Leninpriset nästa år?

Jan Guillou har inte förstått

Jan Guillou skriver en "Sverige ut ur Afghanistan"-krönika av exakt samma sort som Åsa Linderborg skrev för en tid sedan. Vi har läst dem ända sedan invasionen och ingenting har egentligen förändrats. Argumenten är lika tomma i dag. Skillnaden är att Guillou faktiskt erkänner att ett tillbakadragande kommer att få förfärliga konsekvenser.

Jag tillhör inte bombhögern. Jag har ända sedan 2003 kritiserat invasionen av Irak, som jag anser var fel och katastrofal på flera sätt. Men till skillnad från plakatpolitikerna på vänsterkanten, kräver jag ingen omedelbar truppreträtt från Irak eftersom det endast skulle förvärra läget. Man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det är dock svårt om man är generisk USA-hatare och lika svårt om man ser allt i svart och vitt, vilket både personer på vänsterkanten och folk inom bombhögern tenderar att göra.

Invasionen av talibanernas Afghanistan 2001 var rätt. Anfallet skedde mot bakgrund av attackerna den 11 september samma år. Kopplingarna mellan talibanerna och al-Qaida var tydliga. Målet var att slå till mot al-Qaidas baser och fånga bin Ladin. Som en naturlig bieffekt av störtandet av talibanregimen, kom möjligheten att upprätta ett demokratiskt styrelseskick. Ingen kan säga att det har misslyckats helt. Det har faktiskt hållits val i Afghanistan. Men i ett land som har plågats av krig och misär i decennier, och tvingats tillbaka till stenåldern under skäggmurvlar som vill förbjuda allt från musik till flickors skolgång, är det inte förvånande att den demokratiska processen har varit allt annat än friktionsfri. Det är i dag ett starkt argument för att inte överge afghanerna.

Samtidigt som Guillou kritiserar "bombliberalerna" för att använda sorg och patriotism som argument för Sveriges krigföring i Afghanistan, drar han sig själv inte för att exploatera föräldrars sorg efter ett dödat barn. Guillou använder "tänk på föräldern till ett dödat barn"-argumentet, vilket är oerhört lågt. Som om motståndet mot krigföringen i Afghanistan någonsin handlat om empati. Det handlar - som alltid för vänstern - om USA. Trots att Sverige är på plats på ett FN-mandat. Trots att det är en FN-sanktionerad insats - det FN som folk på vänsterkanten närmast står i givakt för närhelst världssamvetet kallar - kallas insatsen i Afghanistan för "USA:s krig". Ja, USA har den största insatsen på plats. Vilket inte är så konstigt eftersom anfallet på talibanernas regim i Afghanistan var ett svar på 11 septemberattackerna och USA råkar ha världens främsta militära styrka. Vilket var Guillous alternativ 2001? Att fortsätta låta Afghanistan vara en samlingsplats för terrorister och invänta nästa attack? Guillous alternativ 2010 är att dra sig ur och skapa något som "under alla omständigheter [blir] en förfärlig historia". Bra där.

Varje utländsk soldat på plats bidrar till att hålla talibanerna borta från makten. Självfallet måste den militära insatsen ackompanjeras av en humanitär insats. Men så länge säkerhetsläget är sådant att transporter med humanitärt bistånd och även flickskolor beskjuts av talibaner, har vi inget annat val än att stanna och försvara Afghanistan.

Ty den religiösa ideologi talibanerna företräder och vill återinföra är ondska, Jan Guillou. Ondskan i sin renaste form.

Kina - kärlek som förblindar?

Det är farligt att vara kär. Att kärleken sätter förnuftet ur spel är en gammal sanning som är lika sann i dag som för tusen år sedan. Det behöver emellertid inte endast handla om kärlek till en annan människa. Det kan också handla om kärlek till något mer abstrakt. Som ett land, en kultur. Även den kärleken kan vara farlig.

Hemulen på Kinabevakning berör ett mycket intressant och relevant ämne när han skriver om "den totalitära smittan" som drabbar många Kinasvenskar. Den yttrar sig i att dessa människor, till följd av sin känslomässiga anknytning till den kinesiska kulturen, försvarar den kinesiska regimen i vått och torrt. Förminskar brister. Förnekar övergrepp. Fenomenet är ingalunda unikt. På en marknad för konsumtion (i allt från spelkonsoler till bilar) kallas de fanboys, de som bara ser ett märke och bestämt förnekar bristerna med det. Det finns inget gott i ett sådant perspektiv, särskilt inte när det gäller något så komplext som hela nationer och kulturer, som aldrig någonsin kan vara ofelbara.

Jag har varken arbetat eller bott i Kina, i alla fall inte än. Men jag har varit där fyra gånger och min flickvän är kinesiska och bor i södra Kina. Jag älskar kulturen och sedan mitt första besök har jag alltid fått en känsla av att "komma hem" när jag kliver på kinesisk mark, en känsla som är lite svår att förklara. Jag är ju uppväxt och fostrad i en helt annan kultur. Jag vågar ändå påstå att detta inte gör mig till någon trogen anhängare av KKP, ej heller kommer jag någonsin att ursäkta brott mot mänskliga rättigheter i Kina. Däremot måste vi i väst börja inse, att Kina (och många andra länder i världen) kanske inte har som högsta önskan att bli precis som vi - det är om inte annat en insikt som Sverige och svenskarna borde ta till sig.

Att vissa människor blivit "Kinafrälsta" när de kommer hem tror jag delvis kan bero på de felaktiga föreställningarna vi har om landet. Vi bär, medvetet och omedvetet, med oss många fördomar när vi besöker Kina. Jag vet att jag fick många av mina fördomar raserade under mitt första korta besök. Svenska sportjournalister genomgick en liknande resa när de till sist besökte det land de skrivit så illa om. Därför uppmanar jag alla att åka dit. Se landet med egna ögon (och inte bara Beijing, även om staden är en utmärkt början) och fäll sedan era omdömen.

Jag finner av ovan nämnda skäl behovet att ibland ge ett alternativt perspektiv när Kina kritiseras ur våra västerländska ögon eller när fördomar sprids. Kineser ser inte världen på samma sätt som vi, det är något vi måste acceptera. De perspektiv som sprids i väst är inte allenarådande.

Kinas ökande inflytande i världen gör att ingen kan ignorera landet längre. Allra minst USA, vars ekonomiska situation gör dem beroende av Kina. Beroendet är emellertid ömsesidigt. Ingen av parterna tjänar på att relationerna försämras långsiktigt. Det inser nog både Obama och Hu. Så även om Kina, närmast reflexmässigt, ryter till när en amerikansk president planerar att träffa Dalai lama eller när USA säljer vapen till Taiwan, ska vi inte ta det för allvarligt.

USA ska inte rätta sig efter vad den kinesiska regeringen tycker om landets vapenexport. Barack Obama ska inte rådfråga Hu Jintao om vem han får träffa. Kina måste acceptera att andra länder fattar andra beslut än vad som nödvändigtvis alltid gillas i Beijing.

Men man ska heller inte välja konfrontationens väg. Detta är inte en kamp mellan gott och ont mellan frihet och tyranni. Detta är en kamp mellan två stormakter. Och stormakter kommer alltid att ryta åt varandra.

Det är allt fler som intresserar sig för den kinesiska kulturen, 中国文化.
Och kanske ännu fler som skulle behöva lära sig mer om den.

Vänstersolidaritet

Vänsterpartiet talar ofta och gärna om internationell solidaritet. Men när det verkligen gäller, backar partiet ur och ägnar sig åt egoistisk nationalism. Det är beklämmande att se.

Vänsterpartiet vill nämligen att Sverige med omedelbar verkan börjar dra tillbaka trupperna från norra Afghanistan. Samma parti har i åratal krävt USA:s omedelbara tillbakadragande från Irak - som om det skulle hjälpa det irakiska folket att ge islamistiska extremister fritt spelrum.

Över huvud taget är den rödgröna oppositionens försvarspolitik ett enda virrvarr. Socialdemokraterna vill inte förändra särskilt mycket alls. Vänsterpartiet vill som sagt att Sverige drar sig ur Afghanistan och Miljöpartiet vill förbjuda svensk vapenexport. Sverige riskerar att få en synnerligen förvirrad försvarspolitik efter en rödgrön valseger. Försvarspolitiken är ett område av många där Alliansen har öppet mål - om den bara orkar skjuta bollen.

De rödgröna säger nej till Nato, nej till gemensamma militärövningar inom EU och vill fortsätta att spara på det tärda svenska försvaret. Som vanligt står vänsterpartierna för en föga solidarisk isolationism. Politik och retorik går inte ihop.

Superhjältemöte i New York

Det har varit klimatalarmistmöte med Bamseklubben (FN) i New York i dag. Världens alla superhjältar har varit på plats och hållit storstilade tal till alarmismens lov. Barack Obama levererade, som vanligt, välartikulerade plattityder och skyndade därefter iväg för nya möten.

En av få som verkar ha varit kort och koncis är Kinas president Hu Jintao. I sitt korta tal lovade han att Kina ska arbeta hårt för att energieffektivisera och satsa kraftfullt på kärnkraft och förnyelsebara energikällor. Han påminde samtidigt om att den största bördan bör dras av den utvecklade världen. Det är inte mer än rätt. Kina är förvisso en stor miljöbov, men sett till vad varje kines i genomsnitt står för i utsläpp är varje amerikan 20 gånger värre.

Det är stora ord som ledarna tar i sina munnar. FN-chefen Ban Ki-Moon påminde om att de beslut som fattas av världens ledare kommer att få "monumentala konsekvenser". Fredrik Reinfeldt hävdar att "för varje dag som går utan att vi vidtar åtgärder kommer konsekvenserna att bli svårare." Politikerna tror alltså på fullt allvar att människan styr klimatet och att om vi upphör med utsläpp av växthusgaser kommer det inte att ske vare sig någon uppvärmning eller nedkylning av klimatet.

Ursäkta, men klimatet låter sig faktiskt inte styras av politiska beslut! Det är fåfängt, dumdristigt och infantilt att tro att jordens klimat kommer att vara stabilt och oföränderligt bara för att vi slutar använda olja.

Men det går att förstå logiken bakom det som nu sker. Medierna älskar skräckscenarier, politikerna älskar att "ta ansvar". Nu får medierna rapportera om jordens undergång och politikerna skynda till och rädda världen. Alla är glada och nöjda. Utom alla vi som måste betala kalaset. Det är inget annat än en jävligt dyr fars vi ser just nu.

När jag gick i låg- och mellanstadiet var det försurningen det pratades mest om. Vi fick veta att utsläpp från bilar och industri orsakade försurning i sjöar och att det även drabbade vår fina svenska skog. Och allt var Polens fel ty de brydde sig inte om miljön. Jag kan föreställa mig vad de stackars barnen matas med i dag...

Klimatbluffen påminner om den nya vokabulär som fötts i och med klimatalarmismen. Vad sägs om följande?

Koldioxidbantning
Klimatbekämpning (nej till klimatet?)
Koldioxiddirektör (i motsats till metangasentreprenör?)
Klimatneutral (opartisk angående vädret?)
Klimatkompensera
Klimatbistånd (om ni får vår snö så får vi er tidigare vår?)

Ta mänskliga rättigheter på allvar

Bernhard Bechler var officer i det tyska arméhögkvarteret och major i sjätte armén, den armé som intog Stalingrad och till slut lämnades åt sitt öde. Han bevittnade den ökända kommissarieordern (den order som innebar att alla politiska officerare skulle avrättas) med sin namnteckning innan kriget startade.

En journalist frågade Bechler vad det var för moral som tillät sådana order. Bechlers svar är intressant: "Om jag anser att västvärlden är i fara och att Sovjetunionen är ett hot mot civilisationen är det ur den synvinkeln, om jag nu anser det, ett moraliskt ställningstagande som jag gör. Då kräver moralen av mig att jag tar till medel som jag annars inte använder." Det är ingen ursäkt men väl en förklaring som ger oss en inblick i hur enskilda tyskar själva kunde resonera kring och för sig själva motivera det regellösa kriget i öst.

Parallellen till USA:s "krig mot terrorismen" under 2000-talet är svår att förneka. USA:s officiella hållning är att al-Qaida och närliggande terrornätverk är ett sådant hot mot amerikanska medborgare och den amerikanska staten, att regeringen påtar sig rätten att använda åtgärder som annars inte skulle användas mot "vanliga" kriminella. För att uppnå detta har regeringen använt sig av kreativa verbala omskrivningar.

Före detta vicepresident Dick Cheney har gång på gång, både före och inte minst efter president Bushs avgång, försvarat vad som på amerikanskt nyspråk kallas "förstärkta förhörsmetoder". Bush själv har uttryckt oro för att misstänkta terrorister behandlas för humant givet de hemska brott de misstänks för. Att internera människor i åratal enbart på lösa misstankar och utan rättegång, att använda tortyr för att få fram information, att spärra in människor på ljusskygga platser i skurkstater - allt detta gjordes systematiskt under Bush-regimens åtta år vid makten. Programmet för Extraordinary rendition började redan under Bill Clinton, men fick en radikalare betydelse under Bush efter den 11 september.

Det var fel att använda "medel man annars inte använder" 1941 och det är lika fel nu. Den stora skillnaden är förstås att Tyskland vid tidpunkten för kriget mot Sovjetunionen var en totalitär diktatur där mänskliga rättigheter inte respekterades och där själva målet med kriget var förslavandet av miljoner människor. USA är en demokratisk supermakt som varit ett föredöme för många demokratikämpar runt om i världen. Att de använder sig av metoder som vi annars bara hittar i diktaturer, sänker trovärdigheten när en amerikansk president talar om demokrati och mänskliga rättigheter och kritiserar andra stater för brister i desamma och torpederar bilden av USA som frihetens samhälle.

Det finns dessvärre gott om tvivel på om Barack Obama verkligen kommer att lyckas göra rent hus med dessa brott mot mänskliga rättigheter i USA:s namn. Att stänga Guantánamo är en viktig (men långt ifrån problemfri) åtgärd, men för att uppnå långsiktiga resultat krävs att de idéer och de policies som lett fram till denna rättsvidriga hantering av människor rensas ut. USA behöver ta mänskliga rättigheter på allvar. Nu även i praktisk handling.

En karta över staters kriminella verksamhet.