SR-journalist mördad

Sveriges Radios Nils Horner är död. Han sköts i huvudet bakifrån på Kabuls gator när han gjorde en intervju.

Det är förstås i första hand en förlust för hans anhöriga men det är också en förlust för journalistiken i stort. Journalister är ett villebråd när stridande parter vill söka få kontroll över informationen. Vilket motivet att mörda just Nils Horner var kan vi bara spekulera i. Månne kan det ha med det kommande valet att göra.

Journalister kidnappas och hotas. Mest drabbade är lokala journalister, inte de utländska. Det som drabbade Nils Horner är därför inte typiskt utan tvärtom ovanligt. För inte så länge sedan misshandlades och kidnappades SVT:s Bert Sundström. Han slapp undan med livet i behåll.

Dessa journalister gör ett oerhört viktigt jobb. Demokratin behöver dem. Det är därför alltid en sorg när sådant här inträffar.

Talibandrägg och bockstensmän

Talibanavrättningen av en påstått otrogen kvinna i Afghanistan väcker avsmak och vrede. Den är samtidigt en påminnelse om vad som står på spel när de utländska styrkorna lämnar Afghanistan 2014. Och den är ännu ett bevis på vilka bockstensmän som det nya landet har att slåss mot.

Jag har dubbla känslor gällande den internationella insatsen i Afghanistan. Å ena sidan är den faktiskt i mycket en behjärtansvärd kamp mot avgrundsfigurer som vill förbjuda flickor att gå i skola, stena kvinnor till döds och åter göra landet till en skäggdiktatur där alla av kvinnligt kön fråntas sina mänskliga rättigheter. Å andra sidan är Hamid Harzais regim genomkorrupt, illegitim och misslyckad.

USA och väst har förberett för ett militärt utträde 2014. Det är högst oklart om Afghanistans egen militär ens är kommer att vara närheten av att sörja för säkerheten på egen hand då. Samtidigt är en fortsatt utländsk militär närvaro heller inte önskvärd när så pass många år har passerat sedan invasionen 2001.

Alla Afghanistans alternativ är dåliga.

Knatte, Fnatte och Tjatte. 

Orsaker och konsekvenser

Dagarna efter det lyckligtvis misslyckade försöket att döda oskyldiga stockholmare i julruschen förs diskussioner ur ett flertal perspektiv. Hur kunde Säpo missa denne man? Var han en ensam galning eller ett första steg i en serie attacker? Kommer attacken att påverka hur vi ser på säkerhetspolitiken i Sverige? Ger detta övervakningsstatens tillskyndare vind i seglen?

Att reaktionerna från politiskt håll är så pass lugna har sannolikt främst att göra med att det inte krävdes några dödsoffer. Om gärningsmannen hade tagit ett tiotal oskyldiga civila med sig hade tonläget sannolikt varit betydligt högre. Nu hindrar inte detta somliga från att skylla dådet på svenska politiker. Eftersom den svenska militära närvaron i Afghanistan uppgavs vara en orsak till sprängdådet måste det således vara svenska politiker som är ansvariga, inte gärningsmannen själv. eftersom civila dör i Afghanistan har förstås en förvirrad terrorist rätt att spränga sig på Stockholms gator, argumenteras det. Det är ett utflippat resonemang, särskilt som Sveriges deltagande i Afghanistan är på en så pass minimal nivå jämfört med de främsta krigförande nationerna i landet. Men det kommer alltid att gå att hitta skäl för ett dylikt dåd.

Vi ska visserligen inte blunda för att militär närvaro i Afghanistan medför uppenbara risker. Inte bara för soldaterna på plats utan också för svenskar i allmänhet. Men vi ska inte fatta säkerhetspolitiska beslut utifrån vad religiösa eller politiska extremister kan tänkas tycka om dem. Vi får aldrig låta galenpannor diktera villkoren för demokratiska beslut. Om vi ska ompröva beslutet om svensk närvaro i Afghanistan ska det inte ske mot bakgrund av lördagens händelse. I nuläget finns en plan om ett svenskt tillbakadragande runt 2014 och det finns ingen anledning att förändra den.

Hittills har Säpo, säkerligen med all rätt, bedömt hotnivån mot Sverige som låg och det mesta pekar i detta tidiga skede mot att det var en ensam person som agerade, en person som genom att tala i vi-form ville markera ett deltagande i någonting större (möjligen jihad). Det riktigt intressanta är förstås vilken process han, "en vanlig man", genomgick för att komma fram till ett sådant radikalt beslut. Säkert kommer dokumentärer i TV framöver att psykologisera över detta.

Samtidigt som jag kan beundra Reinfeldts initiala lugn är det viktigt att det politiska ledarskapet med tydlighet markerar att det svenska samhället aldrig kommer att böja sig för terrorism och att det öppna samhället ska bestå. Vi vill inte bli ett nytt USA där de medborgerliga fri- och rättigheterna monteras ned i säkerhetspolitikens namn.

Därför: Gå ut på stan. Rör dig bland andra människor. Handla julklappar. Bete dig precis som vanligt. Det kommer jag att göra.

Ohly ut ur Afghanistan

Lars Ohly och Vänsterpartiet hoppar av samtalen om den svenska truppen i Afghanistan. Det var då för väl. Reinfeldt och Sahlin har inte bett Ohly att fara och flyga, men i praktiken har Vänsterpartiet inte fått gehör för sin utrikespolitiska hållning. Vilket är en lättnad.

"Fler soldater är inte lösningen på säkerhetsläget i landet", säger Ohly. Vi ska dock komma ihåg att the så kallade "the surge" i Irak, som innebar 20 000 fler soldater som främst bidrog till säkerheten i Bagdad, förbättrade säkerhetsläget. Afghanistan har varit ett nedprioriterat krig på grund av de enorma problem USA stötte på i Irak. Nu finns ett ökat fokus på Afghanistan. Precis som i Irak uppstår situationen att oavsett vad man tycker om själva krigsinsatsen, är det allra sämsta alternativet att bara lämna landet till vargarna. Många civila institutioner - som skolor men också människors egna hem - skyddas enbart av utländska truppers närvaro för närvarande. Problemet är förstås att det afghanska styret är genomkorrumperat, vilket inte bådar för någon blomstrande politisk utveckling i landet framöver. Detta är dock afghanernas egen huvudvärk.

Ohlys uttåg ur Afghanistansamtalen betyder att ett vänsterextremt parti inte får gehör i en viktig utrikespolitisk fråga. Det betyder också att det rödgröna samarbetet i praktiken är dött, vilket i sin tur innebär att Vänsterpartiets chanser att påverka politiskt de kommande fyra åren är minimala. Ta en gravöl med Jimmie Åkesson, Lars.

Lämna V utanför

Fredrik Reinfeldt vill ha en bred blocköverskridande uppgörelse om Afghanistanstyrkan. Det är klokt. I grunden tycker Moderaterna och Socialdemokraterna rätt lika. Mona Sahlin tvangs anpassa sig till antiamerikanismens Lars Ohly när den rödgröna utrikespolitiska förklaringen skrevs ihop. I dag, efter ett förlorat val, är det rödgröna samarbetet i upplösning. En gemensam skuggbudget har nu lagts och Ohly slåss med näbbar och klor för att samarbetet ska bestå eftersom det är enda möjligheten för Vänsterpartiet att få något som helst inflytande de kommande fyra åren. Sahlin behöver dock inte bry sig om Ohly längre - hon bör träffa en uppgörelse med regeringen på egen hand om Afghanistanpolitiken. Det kommer fler frågor framöver där det kan vara skönt för Socialdemokraterna att kunna agera utan att behöva ta hänsyn till andra partier.

Jag tror att det faktiskt är rätt få socialdemokrater som tycker att det är trevligt att tvingas komma överens med ett gammalt kommunistparti om vilken utrikespolitik Socialdemokraterna ska stå för. Det rödgröna samarbetet blev ingen hit för något av de rödgröna partierna, allra minst för S. Sahlin behöver inte ta någon större hänsyn till Vänsterpartiet eller Miljöpartiet i detta läge. Det är fyra långa år till nästa riksdagsval och innan dess kommer många gamla ansikten att ha bytts ut. Miljöpartiet kommer att ha två nya språkrör, Vänsterpartiet kommer förmodligen att ha en ny partiledare. Och frågan är förstås om Sahlin själv sitter kvar längre än till 2012.

Mona Sahlin sade att hon ensam representerade de rödgröna när hon mötte Reinfeldt och Bildt för överläggningar om Afghanistan. För regeringens del finns det ingen som helst anledning att blanda in ett vänsterextremt parti i dessa förhandlingar. Här bör Reinfeldt vara tydlig. Det finns minst lika liten anledning att göra sig beroende av Vänsterpartiet som av Sverigedemokraterna.

Dessutom sätter den första blocköverskridande uppgörelsen tonen för hur passiv eller aktiv den här regeringen tänker sig att vara. Minsta svaghet kommer givetvis att utnyttjas till fullo av oppositionen och ytterligare försvaga den borgerliga minoritetsregeringen.

Rätt person att förhandla med?

Nämen, vad har vi här då?

Och där blev det klart att väst inte lär lämna Afghanistan än på mycket länge...

Mineralfyndigheter värda en triljon dollar. Nu jävlar blir det fart på bygget!

Linderborg har inga svar

Sverige måste lämna Afghanistan, kräver kommunisten Åsa Linderborg. Sådant är lätt att kräva. Och det gör vänstern ofta. Men i vanlig ordning erbjuds inget som helst alternativ till den utländska militära närvaron. Vilka ska garantera säkerheten i landet innan den afghanska armén är utbildad och tillräckligt stark för att kunna stå emot talibanerna på egen hand? Inget svar. Vilka ska försvara biståndsarbetarna, flickskolorna, alla som hjälper till att bygga upp landet igen? Talibanerna skjuter nämligen på allt. Inget svar.

Din tystnad är ekande, Åsa Linderborg. Innan du och dina åsiktsfränder inom den extrema vänstern har några som helst svar på hur säkerhetsläget i Afghanistan ska kunna förbättras för att möjliggöra en fortsatt biståndsinsats, har dina krav på ett svenskt utträde ingen som helst trovärdighet. Slagorden ekar tomma.

Lars Ohly är en feg hycklare

Lars Ohly debatterade nyligen mot försvarsminister Sten Tolfgors om förslaget att förstärka den svenska närvaro i Afghanistan till 500 man. Skillnaderna mellan Ohly och de flesta andra är tydliga i inrikespolitiken men blir ännu tydligare när utrikespolitiken diskuteras. Då visar vänsterledaren vilken feg och hycklande politiker han är. 

Å ena sidan pratar socialister och kommunister i och utanför vänsterpartiet om "solidaritet", å den andra kräver de att de svenska soldaterna i Afghanistan ska åka hem. Och givetvis gäller utträdeskravet i högsta grad USA och de mer resursstarka militärmakter som finns i landet. Lars Ohly pratar om att USA försöker bygga demokrati genom att "bomba Afghanistan till stenåldern". Militärerna ska alltså bort och ersättas helt och hållet av biståndsarbetare. Som om bistånd skulle lösa säkerhetssituationen i landet. Ohly gör en så naiv och dåraktig analys av läget att det är svårt att finna ord. 

Talibanerna ingår över huvud taget inte i analysen. Ohly vill inte förstå att det är på grund av talibanernas fortsatta militära offensiv som utländska militärer alls behövs i Afghanistan. Varken USA, Danmark eller Sverige är där för att bomba civila och de är inte där för att det är skoj. De är på plats för att förhindra talibanska attacker på civila och att se till att den gamla avskyvärda talibanregimen inte kan återupprättas. Att lämna det afghanska folket i händerna på detta rövarpack med medeltida böjelser, är det solidaritet? Ja, fast med talibanerna.

Med Lars Ohly vid rodret skulle tyranner får härja helt fritt. Med Lars Ohly vid makten skulle folkmord aldrig kunna förhindras (att gå in med militär för att stoppa övergrepp kränker ju folkrätten!). Med Lars Ohly får vi en feg värld som inte bryr sig.