En splittrad svensk skola

När kunskapsnivåerna i världens skolor mäts har vi vant oss vid två resultat: asiatiska länder i topp och Sverige allt längre på efterkälken. Den tråkiga trenden för svensk skola tycks ha brutits, enligt Pisa 2015, men det är tydligt att Sverige ligger oerhört långt efter länder som Singapore, Sydkorea och delar av Kina.

Skolor i asiatiska länder beskrivs ofta som tanklös korvstoppning och upprepningspedagogik. Därför, hävdas det, är de duktiga på just de ämnen som mäts i Pisa men hamnar efter exempelvis Sverige när det gäller kreativitet och kritiskt tänkande.

Det finns relevant kritik mot denna generalisering, men överlag är mitt intryck att skolor i exempelvis Kina fokuserar mycket mer på utantillkunskaper än på att få eleven/studenten att tänka fritt och kritiskt, analysera resonemang, väga för och emot. Just sådant som är så vanligt i den svenska skolan. Det finns förstås en logik i detta eftersom Kina är en enpartistat där regeringen knappast vill uppmana människor till kritiskt tänkande och ifrågasättanden av auktoriteter.

Å andra sidan är studiedisciplinen en helt annan - det är inte ovanligt att asiatiska studenter som pluggat vid svenska universitet uttryckt förvåning över det låga studietempot här. Med all rätt. Svenskt skolväsende är varken anpassat för de lågpresterande eller de högpresterande utan för en stora majoriteten mellanpresterande elever. Lagomeleverna. Att skolpolitiken har gått ut på att få så många som möjligt att läsa vidare i stället för att upprätthålla en hög kvalitet i högre studier har dessutom skapat ett slags inflation i betydelsen av en högskoleexamen.

Efter Timss-mätningen, som visade en svag uppgång i svenska elevers kunskaper i naturkunskap och matematik, tändes ett hopp om ett liknande resultat i Pisa.

Pisaresultaten från 2015 ger faktiskt skolministern Jan Björklund råg i ryggen. Lite ironiskt att resultatet kommer nu två år efter att han avgick och därmed kan inkasseras av den sittande regeringen. Det är inte Gustav Fridolin som ligger bakom de förbättrade resultaten, men en sprudlande glad Fridolin log sitt största glin och passade förstås på att sola sig i resultaten dagen till ära.

Många förändringar är inte statistiskt säkerställda, men överlag är svensk skola tillbaka på den nivå den hade 2009. Vilket är bättre än 2012 men sämre än 2003. Vändningen är bred och viktig, men resultatmässigt är svensk skola fortfarande sämre än för 15 år sedan.

Sverige ligger nu runt eller strax över OECD-genomsnittet i matematik, naturkunskap och läsförståelse. Däremot har vi det största glappet mellan de bästa och sämsta skolorna av alla uppmätta länder. Prestationsgapet mellan inrikes och utrikes födda är också mycket stort i Sverige jämfört med i andra länder, och då är förstås fjolårets invandringsvåg inte inräknad. Det finns god anledning att tro att Pisa inte kommer vara fullt lika glad läsning nästa gång när alla nyanlända som kommit de senaste åren räknas in.

Jag fortsätter att tro att en kombination av de asiatiska systemen och det svenska - studiedisciplin, respekt för lärare och pedagoger, höga och rättvisa krav och samtidigt en öppenhet för diskussioner, kritiskt tänkande och kreativitet - är det allra bästa.

Egentligen kan Pisaresultaten sägas vara en sorts spegelbild av det svenska samhället i stort. Det går väldigt bra för många och riktigt dåligt för andra. Detta förhållande gäller som bekant även på arbetsmarknaden, där sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda är oroväckande stort. Det gäller även bostadsmarknaden, där den med pengar kan köpa en bostad men unga, äldre och personer med låga inkomster i allt högre grad både riskerar och faktiskt drabbas av hemlöshet.

För landets föräldrar handlar det således om att sätta sina barn i rätt skola. Och för att kunna göra det måste man bo på rätt plats.

Så här såg utvecklingen ut fram till 2012.

Raset har nu stoppats. Men håller vändningen i sig?

Censurministern

En stor snackis inför och efter det amerikanska presidentvalet har varit spridningen av påhittade nyheter på Facebook. En del menar (eller vill tro) att sådana hade en avgörande inverkan på valutgången. Oavsett hur det är med den saken är frågan vad skillnaden är mot tidigare.

Falska nyheter har alltid funnits. De har alltid spridits. Tidigare i blaskor i tidningshandeln, nu i sociala medier. Skillnaden är förstås att de dels når fler nu, dels möjligen är lite mer raffinerade. Men är de ett hot mot demokratin? Knappast.

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke anser att Facebook har ett ansvar för allt som sprids. Påståendet visar att ministern inte förstår vad Facebook har blivit: en infrastruktur. Det är lite som att hävda att Telia har ansvar för vad folk säger på telefon eller att Google ansvarar för vad du skriver i din Gmail (att de kan se allt du skriver är en annan femma och ett skäl att inte använda Gmail).

Vad vill då Bah Kuhnke göra? Jo, hon vill bjuda in Facebook för att diskutera saken och påpekar att "förändringsarbetet ska ske frivilligt". Och om Facebook inte går med på att censurera vad deras användare skriver? Då väntar "nästa steg":

Nästa steg skulle vara att ta fram tvingande åtgärder. Men då gör vi också ingrepp i friheter och möjligheter som vi vant oss vid. Det är ingen väg vi vill gå, det vill jag verkligen understryka. Men vi kan inte heller stå handfallna inför hatet.

Så talar alltså landets demokratiminister. Det är häpnadsväckande. Alice Bah Kuhnke beskriver Facebook som ett slags nätverk för spridning av hat. Sällan preciseras närmare vad som menas med hat. Men vi kan ana mellan raderna att det inte är vänsterextremister och/eller manshatare som skriver att de ska klippa kuken av alla män som avses.

Det finns från etablissemanget alltid en större förståelse för "fint" hat, sådant som anses komma "underifrån" (från kvinnor riktat mot män, från svarta riktat mot vita och så vidare). Toleransen åt andra hållet är desto mindre - nuförtiden räcker det ofta att uttrycka fel åsikt för att få uttalandet klassat som "hat".

De stora mediehusen tappar i både upplaga och anseende. Det skulle inte förvåna ett dugg om DN:s Peter Wolodarski kan tänka sig lite god hederlig censur för att öka chanserna för hans tidning att behålla sin ställning. Ty om regeringen är redo att tvinga Facebook på knä, vad är den då inte beredd att göra mot de växande alternativmedierna? Det föreslagna systemet med en ny medieavgift, med ett bidrag som villkoras med att den som söker delar rätt värdegrund, är månne bara ett första steg. Resten kan demokratiministern uppenbarligen ta hand om.

Etablissemangspolitiker säger sig vara oroade över auktoritära idéers tillväxt i vår tid. De verkar inte ha insett att de genom sin politik själva är en del av just detta.

Yttrandefriheten firar 250 år. Striden om den känns som på allvar nu.

Läs även:
Nils Funcke

Cirkelresonemanget

Det har gått ett år sedan en gråtande Åsa Romson och en surmulen Stefan Löfven, vars Europa inte bygger murar, höll en pressträff och förklarade att Sverige inte längre klarar av att ta emot fler asylsökande. Nu måste de söka sig till andra länder, konstaterade statsministern sammanbitet.

SR:s Studio Ett bjöd dagen till ära in Lisa Pelling från faktaresistenta Arena Idé för att diskutera framtiden för den tidigare huvudlösa politiken. Den har som bekant ersatts av en tillfällig lag som löper ut sommaren 2019. Pelling har inte helt gett upp hoppet om en comeback. Jörgen Huitfeldt, en av få anställda på SR som faktiskt ställer frågor ur olika perspektiv och pressar makthavare med följdfrågor, undrade:

Politiker ska väl i första hand ha Sveriges perspektiv, trots allt, alltså vad är bäst för Sverige och de som bor i Sverige? Om man har det perspektivet, var det inte rimligt att göra som man gjorde och [som] kanske egentligen borde ha gjorts tidigare?

Pelling förnekade föga förvånande detta eftersom beslut som fattas i Sverige även påverkar vår omgivning.

Studiodiskussionen föregicks av ett tidstypiskt inslag om en ung person som fått avslag på sin asylansökan. Han måste därför återvända till sitt hemland, vilket reportern helt uppenbart ville beskriva som hjärtlöst. Frågan om vad som är alternativet ställdes aldrig.

Vilket för oss in på Miljöpartiet. Utbildningsminister Gustav Fridolin har berättat att regeringen vill ändra lagen så att ensamkommande som saknar skyddsskäl och kom till Sverige före den 24 november i fjol ska få ett fyraårigt uppehållstillstånd om de studerar på gymnasiet. Därefter hoppas Fridolin sannolikt att reglerna har hunnits mildras eller att den unge kan få stanna utifrån anknytningsskäl.

De allra flesta av de 35 000 ensamkommande som kom 2015 skulle få stanna med hjälp av denna lagändring. Miljöpartiet bedriver ett uppenbart krypskytte för att underminera den nya migrationspolitik som de var med om att driva igenom.

Det reser också frågetecken om Stefan Löfvens ärlighet i det migrationspolitiska filbytet. Så sent som i torsdagskvällens duell mot Anna Kinberg Batra i TV4 upprepade Löfven att den som fått avslag måste lämna landet. Samtidigt lägger alltså hans egen regering förslag för att underlätta för personer med avslagsbeslut att stanna.

Löfven & Fridolin pekar nu ut vägen för en fortsättning på den politik som ledde i fördärvet, en politik där "ja" betydde "ja" och "nej" betydde "jamen, OK då". Det var en politik som rev grunden för ett välfungerande och rättvist asylsystem som gör skillnad på skyddsbehövande och lycksökare. Löfven kommer genom denna lagändring tappa all trovärdighet han eventuellt har lyckats bygga upp under det senaste året.

Regeringen för ett ytterst märkligt cirkelresonemang: ensamkommande får stanna för att de tagit del av svensk välfärd, och de får välfärd för att de fått stanna.

Nämen, det kom snö igen!

Det är fyra år sedan det hände sist: snökaos i hufvudstaden. Den gången kollapsade kollektivtrafiken och jag fick pulsa till jobbet, något som den som bor lite längre bort förstås inte kan. Det tog flera dagar att komma ikapp med snöröjningen.

I går slog snön till igen och Stockholm lamslogs. Folk fastnade i sina bilar i timmar. Busstrafiken ställdes in. Tunnelbanan drogs med stora förseningar men fungerade hyggligt mot slutet av dagen. Skillnaden mot då är att vi har ett rödgrönrosa styre som har infört något som kallas "jämställd snöröjning".

Trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP) påtalade då styrkan i denna feministiska snöröjningsrevolution (Sveriges Radio, januari 2015):

Vilka blir lidande?
– Ingen blir lidande. Det är ju klart att man prioriterar ner snöröjningen på vägarna för att prioritera upp gång- och cykelbanor, men bilar har ju ett ganska bra sätt att sig fram ändå, säger Daniel Helldén. (MP), trafikborgarråd i Stockholm.
Jämställd snöröjning införs i Stockholm till nästa säsong.

Knappt två år senare är det oklart vilka vinsterna har blivit. Då låter det nämligen så här från samme Helldén (Sveriges Radio, 9 november 2016):

– Jag beklagar att stockholmarna inte kommit fram till skolor och arbeten som de borde. Vi bör klara det här bättre än vad jag ser att man gjort, säger Daniel Helldén (MP), trafikborgarråd i Stockholm, till TT.

Det ska också noteras vilka som drabbas värst i biltrafiken när det kommer riktigt mycket snö. Det är inte främst de starka bensinslukarna utan de små svaga elbilarna. Jag såg ett antal sådana sitta fast på små snökanter under gårdagen.

Miljöpartiets politik visar sig som vanligt vara allt annat än hållbar och långsiktig.

Gå inte i Löfvens fälla

Under lördagen lämnade Socialdemokraternas nyvalda partisekreterare ett besked som kommer sätta ny fart på spekulationerna om framtida regeringskonstellationer.

Beskedet är att Socialdemokraterna går till val ensamt utan Miljöpartiet 2018. Detta är egentligen inte så uppseendeväckande - partierna gick till val ett och ett även 2014 trots att det var underförstått att de avsåg att bilda regering tillsammans (den ende som inte hade förstått det var Jonas Sjöstedt).

Då kallade Löfven MP för "en naturlig samarbetspartner". Nu heter det att ett rödgrönt samarbete är "väldigt bra för svensk politik" men att S "gärna ser[r] mer av samarbete i politiken." Detta tillägg är ingen ogenomtänkt floskel.

Det är tydligt att Stefan Löfven inte vill binda sig till MP inför nästa val. Hans mål är att splittra Alliansen och att sitta kvar med stöd av Liberalerna och Centerpartiet. En vänster-mitten-regering eller en rödgrön regering med aktivt stöd av L och C. Detta kan underlättas av om ett av allianspartierna åker ur riksdagen, vilket inte kan uteslutas i fallet Kristdemokraterna.

Det är lätt att förstå varför Löfven gör så här. Om Alliansen förblir intakt och dessutom tar över med stöd av Sverigedemokraterna är Socialdemokraternas chanser att ta tillbaka regeringsmakten starkt begränsade för överskådlig tid. Majoriteten av svensk väljarkår är ickesocialistisk. S är inte längre ett 40-procentsparti, även om dess självbild är kvar i gamla goda tider.

Skälet till att S gör ett uttalande om hur de tänker går till val redan två år före valet är sannolikt att öka pressen på allianspartierna. Under de senaste månaderna har Löfven utstuderat pressat alliansledarna på frågan om hur de tänker förhålla sig till SD efter nästa val när, som det verkar, inget av de traditionella blocken har samlat en majoritet.

I lördagsintervjun var KD:s partisekreterare Acko Anckarberg Johansson senast i raden att hävda att Alliansen inte kommer regera med stöd av Jimmie Åkesson. Bekymret för Annie Lööf, Jan Björklund, Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra är att de inte går i takt med sina egna väljare.

Mest positiva till ett SD-samarbete är M-väljarna - två tredjedelar av moderaterna vill att partiet ska göra upp med SD i frågor där partierna har samma åsikt. Men till och med i Centerpartiet, som vill se sig som SD:s motpol, är stödet stort - i Ipsosmätningen stöder nästan hälften av centerpartisterna tanken på någon sorts samarbete med SD, vilket måste ha fått Annie Lööf att sätta den ekologiska kvargen i halsen.

Alliansen bör undvika att gå i Löfvens fälla. Hans mål är att splittra borgerligheten och hans vapen för att göra det heter SD. Om L och C faller för denna taktik säkrar de därigenom ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav för överskådlig tid framöver.

Det finns ett parti som kan vara nöjt med en sådan utveckling, och det är Socialdemokraterna.

Tidigare bloggat:
Läggmatch

Skattehöjarregeringen

Den budgetproposition som regeringen presenterade i dag är en klassisk sossebudget med höjda skatter och höjda bidrag. Samtidigt är det en anmärkningsvärt reformfattig budget, särskilt med tanke på att det förmodligen är den sista som hinner få några konkreta resultat för väljarna innan nästa val.

Den rödgröna regeringen har gått bet på att förändra bostadspolitiken, har inga nya och bärkraftiga idéer i arbetsmarknadspolitiken och gör inga stora satsningar på vare sig försvaret eller infrastrukturen. Det vi nu ser är det den har att komma med inför valet 2018. Det kommer sannolikt inte bli mer än så här.

Det är kort och gott ett duttande med transfereringar, och hälften av de "reformer" som Magdalena Andersson presenterade är de tio så kallade välfärdsmiljarder som kommunerna redan vet kommer stoppas i svarta hål som riksdagen skapat åt dem i form av asylrelaterade kostnader. Men detta var känt redan i våras.

Något som hamnade helt i skymundan under dagen var att regeringen förväntar sig en höjd EU-avgift med 4,5 miljarder kr. En helt absurt hög summa som EU-vännerna föga förvånande höll tyst om. Höjningen är en följd av att svenska politiker envist vägrat att omförhandla det svenska medlemskapet. Kort sagt: svenska skattebetalare fortsätter att pumpa in miljarder i den politiska unionen.

Särskilt stora konsekvenser för vanligt folk får inte regeringens budget. Ett antal punktskatter höjs förstås - alla regeringar tar chansen att höja skatten på alkohol och bensin - och Socialdemokraterna och Miljöpartiet inför även en kemikalieskatt som sannolikt kommer göra din elektronik dyrare. Men mest talande är alltså vad som inte finns med.

Allianspartierna tävlade under dagen i konsten att framföra plikttrogen och väl inövad kritik. Det går dock inte att komma ifrån att det är ytterst svårt att ta kritiken på allvar efter att många av de problem Alliansen ger finansministern pisk för att inte ta på allvar förvärrades betänkligt när Sveriges statsminister hette Fredrik Reinfeldt.

Högre skatter, högre bidrag och miljardunderskott i rykande högkonjunktur. Det bådar inte särskilt gott för Sverige när konjunkturen väl vänder nedåt. Men då kanske Magdalena Andersson har ett annat jobb. 

Separatistisk sammanhållning

Stefan Löfvens regeringsförklaring under tisdagen gjorde ingen politisk kommentator imponerad. Det var nog tur för statsministern att han presenterade en ny minister som verkar respekterad i alla läger. Annars hade denna start på riksdagsåret varit en ännu tröttare gäspning från en trött regeringschef.

Regeringsförklaringen liknade en väldigt lång DN Debatt-artikel med återanvända och redan utnötta politiska haranger om "samhällsbygge" och om den svenska modellen som "ska utvecklas, inte avvecklas".

Eller kanske snarare "besvärjelser", som SvD:s Per Gudmundson träffsäkert uttryckt det. Det råder knappast någon brist på önskemål om vad regeringen vill - allt ska bli bättre för alla. Samtidigt. Det som saknades var egentligen bara evigt liv och att bygga en civilisation på Mars. Men Löfven har ju två år på sig.

Löfven har gjort sig känd för att hitta på nyord. Begrepp som "innovationskatapult", "utvecklingsmoral" och "industrikansler" bär hans signum, men lika snabbt som han släpper gamla begrepp hittar han på nya. I den rekordlånga regeringsförklaringen var statsministern inte fullt lika fantasifull men hann i alla fall med att nämna en "livsmedelsstrategi", en "arkitekturpolicy" och nyindustrialiseringsstrategin "Smart industri".

Klimatfrågan fanns också med, vilket är begripligt givet vilket parti Socialdemokraterna regerar med. Det höga tonläget i klimatfrågan är minst sagt märkligt då regeringen representerar ett land som står för några promille av de globala utsläppen. Ändå låter det ständigt på svenska politiker som att det är Sverige som måste gå före, annars kommer världen gå under. Som om någonting var det minsta beroende av oss.

Det politikerna väljer att ignorera är att även om Sverige helt avskaffade alla fossila utsläpp nästa vecka skulle det inte ha någon påverkan eftersom dessa uppvägs av ökade utsläpp i utvecklingsländerna.

Sveriges satsningar för ett fossilfritt samhälle är därför i ett globalt perspektiv lika relevant som om Island skulle prioritera kampen mot uranbrytning eller Mikronesien satsa på militär nedrustning.

Problemet med de alltmer aggressiva och långtgående klimatsatsningarna är att de straffar de som inte har något annat val än att köra mycket bil (landsbygdsbor) och använda mycket energi (tillverkningsföretag) och ändå i ett globalt perspektiv inte gör någon som helst skillnad.

Lägg därför ned klimattjafset!

Avslutningsvis måste några ord sägas om den löfvenska sammanhållningsretoriken. Samhället måste hålla ihop, säger statsministern, och tillägger att "vi är alla en del av samma samhällsbygge". Nog rimmar denna retorik lite illa med att Löfvens eget ungdomsförbund SSU samtidigt i självaste partihögkvarteret anordnar möten där personer med vit hudfärg inte är välkomna.

Månne väntar ett nytt begrepp i nästa regeringsförklaring: den separatistiska sammanhållningen.

Mirakelekonomi

På en pressträff på Harpsund tecknade finansminister Magdalena Andersson en bild av svensk ekonomi som liknade molnfri himmel och ljumma sommarkvällar. Men det som väntar de närmaste åren är förmodligen ihållande regn och återkommande hagelskurar.

Skälet till finansministerns positiva bild är en hög tillväxt och låg arbetslöshet. Sysselsättningen, även om den är ett rätt meningslöst mått, är rekordhög.

Under det kommande året satsas 24 miljarder kr på "reformer", något som inte hade varit möjligt utan åtstramningen i migrationspolitiken eftersom regeringen sparar 100 miljarder på migrationen under de kommande fyra åren. En stor del av de sänkta kostnaderna skjuter staten över på kommunerna genom att sänka ersättningarna för ensamkommande flyktingungdomar.

Tio miljarder ska gå till landets kommuner och landsting. Regeringen kallar det för en satsning, men i praktiken handlar det om en kompensation för de kostnader som riksdagens asylpolitik skapat. Pengarna behövs alltså för att upprätthålla dagens välfärd, inte bygga ut den. Och viktigast av allt: regeringen lånar till varenda utgiftsökning. I en högkonjunktur.

Magdalena Andersson säger något annat som är värt att beröra:

Det vi ser i den nya prognosen är att sysselsättningsgraden faller tillbaka när nyanlända kommer ut på arbetsmarknaden, men 2020 är vi tillbaka på lika hög sysselsättningsgrad som vi har innevarande år. Effekten av nyanlända är utraderad redan 2020 vilket tyder på en väldig styrka för den svenska arbetsmarknaden.

Jag är inte ekonom, men det vore intressant att veta hur regeringen räknar. Dels räknar den förstås bara BNP-tillväxt, inte BNP per capita (då skulle siffrorna se mycket sämre ut till följd av en växande befolkning som inte kommer i arbete). Genom att prata om "sysselsättningsgrad" kan regeringen dessutom få situationen på arbetsmarknaden att se ljus ut även framgent när tiotusentals asylinvandrare ska ut och arbeta.

Det är här det uppstår frågetecken. Vi vet att det tar 15 år innan varje tredje person som fått asyl i Sverige har ett helårsarbete. Detta får stegvis återverkningar i arbetslöshetsstatistiken även på nationell nivå, men tydligast slår det i kommuner med en stor andel invandrare.

I över en tredjedel av landets kommuner är arbetslösheten bland utrikes födda över 30 procent. Snart har hälften av de inskrivna på Arbetsförmedlingen utländskt ursprung, vilket vittnar om en oerhört tudelad arbetsmarknad. Det är svårt att få detta och de ljusa prognoserna att gå ihop. Vet regeringen något som vi inte vet?

Är det en mirakelekonomi som Magdalena Andersson snickrar på i lönndom? Eller är det månne snabbspåren, industrikanslern och utvecklingsmoralen som ska fixa biffen? 

Tidigare bloggat:
Utmaningen™
Vägen framåt?
Integrationsfiaskot större än många anat

Rimliga försörjningskrav

Sedan några veckor gäller de nya reglerna för asyl- och migrationspolitiken i Sverige. Det betyder att den som vill ha hit sina anhöriga måste se till att ha arbete och bostad först.

Regeringen presenterade häromdagen vilken inkomst som krävs för den som fått uppehållstillstånd och vill återförenas med sina anhöriga här.

Beräkningen utgick från en person som vill ta hit fru/make och två barn. Efter att skatt och hyra är betalda måste personen ha 12 000 kr kvar för övriga utgifter. Detta innebär enligt SVT en grundlön på 26 000 kr (vilket förefaller korrekt givet att hyran är någorlunda normal).

Inrikesminister Anders Ygeman fick frågan av SVT vad den som inte har bostad eller jobb ska göra och levererade det självklara svaret: "Då får de vänta."

Detta har fått Aftonbladets ledarsida att regera. Den anklagar regeringen för att "försvåra för människor som kommer att [...]integreras".

Problemet är att människor inte har integrerats. Personer har kommit till Sverige, fått asyl, inte blivit självförsörjande, inte hittat en egen bostad och ändå fått ta hit anhöriga. Allt bekostat av kommunens skattebetalare.

Detta är inte integration.

Det är rätt och rimligt att den som invandrat till Sverige i möjligaste mån står för sina egna kostnader. Detta måste vara målet för alla fullt friska människor i samhället, oavsett ursprung eller nationalitet. Om du dessutom vill ta hit din familj borde det vara en självklarhet att du har en bostad ni kan bo i och att du har en inkomst som räcker för att försörja både dig själv och den familj du vill återförenas med.

Frågan om försörjningskrav är ingalunda ny. När dåvarande migrationsminister Tobias Billström 2012 föreslog att minska antalet undantag så att krav på jobb och bostad gäller fler, slog Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet bakut. Centerns Johan Hedin ansåg att den rådande politiken, som i praktiken gjorde undantag för nästan varenda en, var "rimlig". Och Miljöpartiets Maria Ferm tog i för kung och fosterland när hon hävdade att skärpta försörjningskrav stod "emot grundläggande humanism".

Vi vet hur det gick. Undantagen bestod och först efter kaosens höst 2015 nåddes en blocköverskridande överenskommelse som bland annat innebar att försörjningskraven skärptes. Det är dessa krav som nu får så hård kritik från centerpartister, vänsterpartister och allsköns religiösa företrädare.

Det pratas mycket om integration nu och den lär bli ett huvudtema i nästa valrörelse. Då får alla som motsätter sig försörjningskrav vid anhöriginvandring gärna förklara för svenska folket hur det främjar integrationen om den som varken har egen bostad eller är självförsörjande får ta hit både partner och barn.

Det är alltid någon annan som betalar.

Den nya floskelregeringen

På en som brukligt floskeltyngd presskonferens där Stefan Löfven upprepade det nötta mantrat att regeringen "bytt inriktning från skattesänkningar och nedskärningar till samhällsbygge" presenterades till sist den nya regeringen.

Det blir tre nya ministrar. Eftersom framtidsministern vid sidan om de två miljöpartisterna lämnar betyder det att antalet ministrar blir lika stort som tidigare - 23 statsråd.

Mest är intressant är att det tidigare språkröret Peter Eriksson, som det ryktats om, tar över posten som bostadsminister. Löfven vågade uppenbarligen inte sätta en socialdemokrat på den posten, trots att många efterfrågat detta. Eriksson blir även "digitaliseringsminister", vilket får sägas vara ännu en märklig titel skapad av Löfven.

Löfven uppger att han tillsammans med sin nye bostadsminister vill kalla till sig bostadsmarknadens samtliga parter för att reda ut vad som behöver göras för att komma tillrätta med bostadsbristen. Mer samtal, alltså. Det är häpnadsväckande att alla utredningar som gjorts, alla samtal och konferenser som hållits i decennier inte anses räcka. I Löfvens värld kan man inte samtala nog.

Den svåraste uppgiften landar onekligen på Peter Erikssons axlar. Bostadsfrågan är på flera sätt en ödesfråga. Dagens kollapsade hyresrättsmarknad göder kriminaliteten, försvårar familjebildning, tvingar unga att bo hemma, komplicerar för företag att rekrytera nya medarbetare, spär på lånekarusellen och håller på att göra socialtjänsten till en bostadsförmedling. Allt detta, och mycket mer, är direkta eller indirekta konsekvenser av en bostadsmarknad som har upphört att fungera. I detta akuta läge vill alltså Sveriges statsminister sätta sig ned och samtala med marknadens parter. Åter igen leker statsministern fackföreningsordförande.

Energiminister Ibrahim Baylan behåller sin portfölj men blir samtidigt befordrad till samordningsminister. Det är Baylan som ska ansvara för att samordna olika ministrars arbete för att komma tillrätta med det Löfven kallar "våra fattiga och socialt utsatta områden". Han blir således ett slags anti-segregationsminister. Det är en uppgift som heter duga, vilket gör valet av just Baylan synnerligen gåtfullt.

Löfven var noga med att påpeka att frågan inte har med invandring att göra (ändå kan man ju fråga sig vilka utsatta områden Löfven avser om inte just i första hand invandrartäta förorter till landets tre största städer, men det är en diskussion för ett annat tillfälle).

Stefan Löfven ger intryck av att veta precis vilka utmaningar och stora bekymmer Sverige som land står inför eller befinner sig mitt uppe i. Men han saknar politik för att lösa problemen, och detta ändras förstås inte av att nya namn nu besätter ministerposterna. Mantran och valrörelseretorik löser varken integrationsproblem eller bostadskris.
Ändå kan denna medelstora regeringsombildning fungera som lite nytt syre för en skadskjuten regering som tappat luften. I synnerhet som den borgerliga oppositionen verkar sträva efter att ge regeringschefen största möjliga arbetsro.

Från Alliansen har Löfven inget att frukta.

Läs även:
Ledarsidorna

Problemen för MP lär fortsätta

Miljöpartiet har i de senaste opinionsmätningarna nosat på fyraprocentsspärren. Även om många nu korkar upp champagnen av ren skadeglädje, och jag ska inte låtsas som om jag inte själv finner siffrorna tillfredsställande, måste vi försöka besinna oss lite. Det är mellanvalstider. Det är två år kvar till nästa valrörelse. En ocean av tid i politikens värld.

Åsa Romson satt som språkrör i hela fem år men lär bli en parentes i partiets historia. Mest för att partiet nog självt vill det. Romson avgår som språkrör med ett förtroende från svenska folket på patetiskt låga 3 procent.

I dag återvaldes Gustav Fridolin som språkrör på partiets kongress. Hans nya kollega heter Isabella Lövin. Ett nytt ansikte ersätter en impopulär politiker. Men det är inte alls självklart att Lövin kommer att lyckas mycket bättre än sin föregångare.

Möjligen kan kommunikationen utåt förbättras något då det motsatta förhållandet knappast ens är tänkbart, men MP lär inte över en natt framstå som eller bli ett mer trovärdigt och pålitligt parti.

Vi ska minnas att det fortfarande är samma parti som svek i övervakningsfrågorna och som offrade sina starka åsikter i migrationspolitiken för att få sitta kvar i regeringen. MP är pålitligt i en fråga, och det är dess förmåga att svika.

Precis som tidigare kommer MP vara ett parti för naiva drömmare, tillväxtfientliga idealister och för dem med Kronblom som andlig förebild. Personer som anser att det där med ekonomi "brukar lösa sig". Människor som tycker att vi inte ska arbeta så mycket. Personer som inte ser några begränsningar i vad politiken kan och ska göra.

"Vi var väldigt omtyckta. Nästan av alla", sammanfattade Åsa Romson Miljöpartiets ställning efter valet 2010 när hon höll sitt avskedstal som språkrör på partikongressen under fredagen. Det är en inte alls osann beskrivning av en tid då närmast alla - vänstern, liberalerna, borgerligheten, medierna - strök Miljöpartiet medhårs. Partiet var, som någon uttryckt det, nära nog fridlyst.

I regeringsställning utsätts emellertid alla partier, och dess företrädare, för en hårdare granskning. Detta klarade inte ett MP med naivitet som livsluft och med en uppenbar ovana vid att hålla garden uppe. Resultatet blev en katastrofal krishantering när medierna hittade godbitar att sätta tänderna i.

Med halva mandatperioden kvar ser miljöpartisterna en chans till nystart. Några nya ansikten ska få fart på tåget igen, är det tänkt. Folk ska glömma allt som hänt. MP:s problem är djupare än så.
Samtidigt ska den politiska glömskan inte underskattas som faktor.

Om Sverige hade haft en riktig opposition hade den kunnat göra livet lite besvärligare för både Miljöpartiet och regeringen. Då skulle folk inte riskera att glömma.

Läs även:
Adam Cwejman

Partiet som tappade masken

Under de senaste veckorna har de två miljöpartistiska språkrören lekt "rädda sig den som kan" genom att kampanja på varsitt håll. I dag när partiets valberedning lade fram sitt förslag till språkrör framgick att det var Gustav Fridolin som gått vinnande ur den striden.

Åsa Romson petas och avgår därmed även som statsråd. Detta var inte särskilt förvånande givet det urusla stöd hon visat sig ha även i det egna partiet. Följden är att en manshatare lämnar platsen som kvinnligt språkrör. Men det betyder alltså även att Fridolin, en politisk broiler som inte har något annat att falla tillbaka på än just politiken, stannar kvar. Både som språkrör och utbildningsminister.

Många ifrågasätter varför Åsa Romson, som förutom ett antal språkliga grodor egentligen inte har gjort något fel, tvingas ut medan Fridolin, som varit synnerligen insyltad i Kaplan-affären och dessutom gjort bort sig i Khan-affären, får fortsatt förtroende.

Det står helt klart att Romson inte var rätt person på rätt plats. Men några formella fel i sitt arbete som minister har hon inte begått. Tvärtom hävdar uppgiftslämnare att det är snarare Romson och inte Fridolin som faktiskt får något gjort i sitt departement. Om hon vill kan hon lämna politiken för ett riktigt arbete inom skol- och forskarvärlden.

Nu har Stefan Löfven fått en utmärkt förevändning att göra en större regeringsombildning. Socialdemokraterna kommer förmodligen lägga beslag på bostadsministerposten medan Miljöpartiet får en ny miljöminister och biståndsminister. Det återstår att se om han även väljer att avskaffa några meningslösa ministrar.

Det har varit några intressanta veckor för alla som sett fram emot att få se självgoda miljöpartister kämpa i lite motvind. Den akuta krisen är månne över när kongressen stänger portarna på söndag, men partiet har mycket arbete kvar att göra för att lyckas bygga trovärdighet igen. I miljöfrågor. I integritetsfrågor. I frågor som rör demokratiska värderingar. Det arbetet kommer knappast vara avslutat vid nästa val.

Ty de senaste veckorna har det miljöpartistiska skynket lyfts och masken fallit. En sak har då blivit väldigt tydlig för alla och envar: MP är ett maktparti utan ryggrad eller ideologisk heder. Ett av de språkrör som ska leda partiet framåt förkroppsligar denna makthunger.

Om två år får väljarna ta ställning till om detta är ett parti de vill ge fortsatt makt.

Läs även:
Fnordspotting

Broilerns politiska framtid

Miljöpartiets språkrör Åsa Romsons och Gustav Fridolins framtid avgörs om en vecka. När miljöpartisterna samlas för kongress fredagen den 13:e har valberedningen fått en bild av hur stödet runt om i partidistrikten ser ut.

Några öppna motkandidater finns inte, därför förefaller det just nu troligt att allt hänger på hur pass stort stöd som valberedningen lyckas uppmäta i distrikten. Om stödet för Fridolin och Romson visar sig alldeles för svagt, kan personer som Isabella Lövin och Per Bolund känna sig nödgade att kliva fram.

Vad skulle det betyda för MP om båda språkrören får gå? Eller ett av dem? Eller inget? Det beror först och främst på vilka som i så fall ersätter. Jag ser gärna att åtminstone Romson fortsätter över nästa val. Låt oss slå fast en sak: Romson är inte dum i huvudet. Men hon är en usel kommunikatör, och skulle förmodligen göra sig själv mer rättvisa som tjänsteman långt bort från strålkastarljuset. Åsa Romson är ett gediget sänke för sitt parti och det är därför önskvärt om hon får fortsätta.

Åsa Romson har en bakgrund som forskare och därmed något reellt att falla tillbaka på om hon petas. Det har inte Gustav Fridolin. Han har satsat allt på en politisk karriär, och skulle han bli avsatt samtidigt som partiet för första gången i sin historia sitter i en regering vore det en förödmjukelse av rang.

Fridolin har sett faran och därför kampanjat både i sitt parti och i landets största medier under de senaste veckorna. Senast i morse satt han i Nyhetsmorgon TV4, skrattade och log och såg ut som den där svärmorsdrömmen som alltfler börjar inse att han inte är.

Räcker det? Det är svårt att sia om just nu. Visserligen skulle jag mer än gärna se Fridolin sparkas ut under förnedrande omständigheter och tvingas le sitt mest tillgjorda leende på kongressen. Men hans karriär kommer inte ta slut för det. För en person som Fridolin finns alltid nya politiska uppdrag som hägrar (tänk Europaparlamentet som ett alternativ). Visst vore det lite spännande att se Stefan Löfvens min när han inser att två av hans statsråd blivit avsatta som partiledare mitt under pågående mandatperiod.

Men. Vi måste nog ändå tänka på nästa val. Eftersom Fridolin i vissa mätningar är nästan lika impopulär hos svenska folket som sin kvinnliga språkrörskollega vore det nog trots allt en välgärning långsiktigt om båda satt kvar ett tag till. MP behöver plattas till och tryckas ned mot fyraprocentsspärren. För Sveriges bästa.

Hur det än går kommer nästa helg att bjuda på underhållning. Bara att korka upp maskrosvinet.

Tidigare bloggat:
Maskrosornas krig

Maskrosornas krig

När Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson på en i övrigt helt meningslös presskonferens meddelade att de vill sitta kvar men erbjöd sig att stiga åt sidan på partikongressen var det ett sätt att vinna stöd runt om i partidistrikten. Vem kan väl vilja byta språkrör under förnedrande omständigheter mitt i mandatperioden när partiet sitter i regeringen?

Partidistrikten tolkade det i stället som en möjlighet att åstadkomma en förändring i god tid före nästa val. Flera distrikt, däribland det tunga Stockholmsdistriktet, uppges nu sakna förtroende för båda språkrören. Vissa vill bara byta ut Åsa Romson, men det skulle kunna tolkas som kontrafeministiskt att endast byta ut det kvinnliga språkröret.

På vadslagningsfirmorna går det nu att lägga sitt bud. Isabella Lövin har hyggliga odds. Per Bolund likaså. Personligen ser jag gärna att nuvarande besättning får vara kvar på bryggan under hela resan fram till nästa val.

Med en alltmer impopulär smilfink och en kvinnlig språkrörskollega som sju procent av svenska folket har förtroende för finns goda möjligheter att MP blir riksdagens minsta parti efter valet 2018. Med inget annat än lågt förtroende och interna uppror som facit på regeringstiden har partiet sannolikt bränt ut sig från alla möjligheter att ingå i en ny regering i en nära framtid.

Detta är ett mycket behagligt scenario. Så låt oss hoppas att Fridolin och Romson får sitta kvar ett tag till och att maskrosornas krig får fortsätta. För Sveriges långsiktigt bästa.

När MP:s språkrör kallar till pressträff...

... och man hoppas på besked om avgång men får höra årets kanske mest meningslösa presskonferens om att de sitter kvar.

Det krävs enad kamp mot extremismen

Miljöpartiets politiska och mediala kollaps inför öppen ridå är inte bara underhållande för alla vi som länge sett MP som ett extremistparti, det har framför allt öppnat upp för en oerhört viktig diskussion om både kultur och värderingar.

Lars Nicander, chef för terrorismstudier vid Försvarshögskolan, varnade i går i TV4 för att MP kan ha infiltrerats av islamister. Reaktionen från ett stukat miljöparti var intressant. Partisekreteraren Anders Wallner sade att MP kommer att ta Nicanders uppgifter "på stort allvar". För bara en vecka sedan hade påståendet sannolikt tillbakavisats i hårda ordalag. MP har emellertid insett att det bara är att lägga sig platt för alla anklagelser just nu tills röken har lagt sig.

Det är uppenbart att det inom MP under längre tid har figurerat personer med värderingar fjärran dem vi tillskriver öppna liberala demokratier. Mehmet Kaplan och Yasri Khan är sannolikt bara toppen på ett stort grönt isberg (i sociala medier sprids nu nästan dagligen uppgifter om miljöpartister som gillar extrema och islamistiska organisationer). Ty när en aktad partiföreträdare som Kaplan kunde göra islamistiska Muslimska brödraskapets hälsning i offentligheten på Medborgarplatsen 2014 utan att partiet reagerade säger det något. Vi får anta att han gjorde det med partiledningens goda minne. Kanske för att han, med Maria Wetterstrands ord, är "mild, snäll och klok".

MP är emellertid långt ifrån ensamt om att ha kopplingar till extremistorganisationer och grupper. Vilka sympatier Vänsterpartiet har behöver vi knappast upprepa, ej heller dess historiska barlast. Men även Socialdemokraterna umgås internationellt med ytterst obehagliga krafter än i dag. I socialistinternationalen ingår bland andra Fatah, ett parti med ett allt annat än gott demokratiskt renommé.

Allt hänger ihop. Denna bisarra situation har skapats av en acceptans för islamistiska värderingar i flera av riksdagens partier parat med naivitet och felanalyser av varifrån hotet mot vårt samhälle kommer i dag (ett tips: det är inte från ett halvdussin nazister som ordnar fikabord åt svenskar). Socialdemokratiskt styrda Göteborg har exporterat flest IS-krigare av alla svenska städer/kommuner. Att den tjänsteman som leder stadens arbete mot våldsbejakande extremism i SVT:s Uppdrag granskning inte ville ta avstånd från IS säger en del om problemets magnitud. Rädslan för att "exkludera" någon är större än viljan att stå upp för det som är rätt.

Den svenska vänstern, och för all del grönhögern, har haft svårt att hantera ett yttre och inre hot från krafter som inte är högerextrema och nazistiska. Att skapa handlingsplaner mot nazism och äska pengar för att bekämpa ungas rekrytering till rasideologiska grupper har aldrig varit svårt i Sverige. Staten, kommunerna, skolor och frivilligorganisationer har mangrant ställt upp.

När det nu är salafistiska grupper som måste bekämpas har viljan att bromsa, trivialisera och förneka varit påfallande stor. Detta gäller från både höger och vänster, men inom vänstern har islamistiska krafter alltså till och med tagit plats i partierna. Det kommer inte bli lätt att vända denna utveckling.

Nalin Pekgul har i flera år varnat för att det håller på att växa fram islamistiska parallellsamhällen i svenska förorter. Samhällen där kvinnor och flickor begränsas. Där ruttna värderingar om det kvinnliga könets underordning triumferar och där vidriga sedvänjor praktiseras. Men hon har talat för döva öron och sedermera lämnat partiet för att gå tillbaka till ett riktigt jobb inom vården.

Även i konformismens högborg Vänsterpartiet har röster mot utvecklingen höjts. Men Amineh Kakabaveh har som följd av detta fått utstå en störtflod av misstänkliggöranden och orättfärdiga angrepp från partiledningen. Det är oanständigt av ett så kallat feministiskt parti att bete sig på det sättet mot en kvinna som lyfter ett stort problem.

Hur har vi hamnat här? Jag tror att en rad företeelsers växande makt i samhället har möjliggjort detta. Kulturrelativism, identitetspolitik och postmodernism är ingredienser som skapat den giftbägare vi nu tvingas dricka.

Att medierna yrvaket har börjat granska Miljöpartiet är bra. I bästa fall leder det till en bred och behövlig värderingsdiskussion i det svenska samhället. I värsta fall tappar såväl medier som medborgare intresset efter ett tag. Jag räds det sistnämnda. 

Läs även:
Sakine Madon, Fnordspotting

Salahaden Raoof, språkrör för Grön Ungdom i Malmö.

Att lära sig att hälsa på 100 dagar

Efter turerna med partiföreträdare som vägrar ta kvinnor i hand ska miljöpartisterna lära sig att hälsa på rätt sätt. De två språkrören har i ett öppet brev till alla medlemmar och sympatisörer slagit fast en rad saker.

Bland annat ska partiföreträdare sluta umgås med extremister, de ska ha nolltolerans mot rasism, sluta göra liknelser med Hitler och Nazityskland samt inte minst lära sig att hälsa på ett korrekt sätt.

Det ska nu inledas en värderingsdiskussion i partiet. Det kan bli spännande. En sådan tvingar nämligen det kulturrelativistiska Miljöpartiet att åtminstone snudda vid tanken på att det finns kulturer och sedvänjor som skiljer sig åt och att vissa är bättre än andra.

Förmodligen kommer Gustav Fridolin & c/o behöva mer än 100 dagar på sig att fixa detta.

Miljöpartiet de gränslösa

Det har varit turbulenta dagar för Miljöpartiet. En av regeringspartiets ministrar har tvingats avgå, Åsa Romson har snubblat på orden igen och hela partiet har visat att det är storögt ovant vid att behöva krishantera. Mediedrev och Miljöpartiet har nämligen varit två oförenliga ting.

De miljöpartistiska reaktionerna på Mehmet Kaplans avgång är talande. Alla, även socialdemokratiska företrädare, förstår varför Kaplan inte kunde sitta kvar. Men inte MP. Partiet tycks gå igenom en sorts sorgprocess just nu. Kaplan, får vi veta av Maria Wetterstrand, är egentligen en "mild, snäll och klok" person. Huruvida detta ska räcka för att bli statsråd kan ju diskuteras.


Den bild som ges utåt är att miljöpartisterna nästan enhälligt står bakom Kaplan. 14 av 21 partidistrikt står bakom honom. Det är ovanligt med ett så starkt stöd för en minister som tvingats avgå. Det normala är snarare att ta avstånd för att visa "vi är inte som NN". Miljöpartiet har gjort precis tvärtom: "vi är alla som NN, och det NN har gjort är inget konstigt."

MP:s egen bild av vad som är acceptabelt och inte säger mycket om vad partiet står för. TV4Nyheterna intervjuade miljöpartisten Yasri Khan, företrädare för Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) och blivande ledamot av partistyrelsen. Han försvarar inte bara helhjärtat Mehmet Kaplan, han vägrar även ta den kvinnliga journalisten i hand.

För mig får människor klä sig hur de vill, ha durkslag på huvudet och hälsa med arslet. Men den som gör detta får vara beredd på att omgivningen ifrågasätter beteendet. Genom våra, ja just det, normer skapar vi ett samhälle som blir begripligt och hanterbart. Att ta i hand är i vår civilisation ett sätt att möta en annan människa, det är en artighetshandling och ett sätt att presentera sig.

Yasri Khan menar att han i sin uppväxt lärt sig att en han inte kan ta en kvinna han inte känner i hand. Det är för "intimt". Snart sitter han i MP:s partistyrelse.

Detta är postmodernismens verk. MP har under lång tid har varit ett parti som hållit oerhört hög svansföring i frågor som rör tolerans för olikheter. Men det finns en gräns där acceptans blir ignorans. Genom detta vidöppna fönster har islamister klättrat in och tagit plats i ledande ställningar i partiet. När ett parti har föreställningen att anything goes eftersom vår värdegrund bygger på att vi är så förbaskat toleranta, finns det snart ingen värdegrund kvar att hänvisa till. Kvar finns endast en sorts gränslöshet.

I takt med att identitetspolitiken kopplat ett allt starkare grepp om MP, har det helt enkelt inte gått att vare sig ifrågasätta eller fördöma islamism och patriarkala strukturer i islam. Det är oanständigt ett parti som som lever på bilden av sig självt som ett frihetens och toleransens parti.

Det har länge funnits en vida spridd bild av MP som ett snällt men kanske lite naivt parti. Ett parti som vill väl men som kanske har lite svårt med prioriteringarna. Jag vill mena att MP är riksdagens mest extrema parti, och ingenting under dess tid i regeringen har på något sätt vederlagt detta. Tvärtom.

Hur extremt och obehagligt Miljöpartiet är, och hur farligt partiet är i en regering, har nu blivit blottat inför hela svenska folket. Låt oss hoppas att fler börjar inse vad MP egentligen står för.

Uppdatering: Yasri Khan har nu dragit tillbaka sin kandidatur till Miljöpartiets partistyrelse.

Ett svagt ledarskap

När man förstår "vad":et, att ett statsråd är på väg att avgå, är det naturligt att börja fundera över "hur":et. Statsminister Stefan Löfven hade kallat till presskonferens. Men skulle någon annan närvara? Och hur skulle han presentera avskedet?

När Erik Åsbrink kallade till presskonferens för att meddela att han lämnar posten som finansminister efter åsiktsskiljaktigheter om den ekonomiska politiken, var dåvarande statsministern Göran Persson genast på tå. Han ringde sin vän Bosse Ringholm och kallade själv till pressträff för att omedelbart presentera en ny finansminister. Därmed visade han, åtminstone utåt, att Åsbrinks avsked inte betydde någonting. Det var "business as usual", sade Persson på sitt karaktäristiska sätt.

Löfvens pressträff var något annat. Jag hade haft lite respekt för honom om han kommit fram till pressen och meddelat att "...mot denna bakgrund har jag bett om Mehmet Kaplans omedelbara entledigande som statsråd...". Det hade visat styrka. Att han är statsminister, att han bestämmer, och att han inte är rädd att sparka statsråd som inte sköter sig.

Löfven höll i stället en osäker pressträff där han prisade den minister som nu "valt" att lämna regeringen, något som sände dubbla budskap till den presskår som de senaste dagarna granskat ministern i fråga och därmed upplyst statsministern om förehavanden som Löfven själv sade sig ha varit okunnig om.

Stefan Löfven visade i går vilken svag ledare han är. Uppgifterna från insidan att han är en resonerande ledare som vill höra allas åsikter innan han fattar ett beslut stämmer väl in på hans agerande i går. I detta avseende är Stefan Löfven Göran Perssons motsats.

Mycket kan sägas om Persson som politiker och statsminister, men ibland behövs faktiskt ledare som vågar peka med hela handen.

Ingen pudel

Det hängde i luften. I morse framkom att Mehmet Kaplan inte skulle dyka upp för sina åtaganden under dagen. Snart blev det även känt att de två miljöpartistiska språkrören rensat sina scheman, allt för att undvika frågor från media. Snart kallade Stefan Löfven till pressträff.

Det skulle ha varit nog med alla tidigare övertramp. Men så sent som i dag presenterade SVT uppgifter om att Kaplan under flera år haft nära samröre med representanter för den turkiska regimen.

Till slut blev det för mycket även för statsministern, även om Löfven menar att det var Kaplan som bad om att få bli entledigad efter en så kallad "samlad bedömning". Sannolikt fick Kaplan övertalas. Någon ånger kunde nämligen inte skönjas. Snarare trots.

Löfven ville inte strö salt i det miljöpartistiska såret. Han försvarade därför artigt Kaplan, som han påstår har "humanistiska och demokratiska värderingar". En som jag betraktar som genomfalsk Mehmet Kaplan tog sedan lite oväntat till orda och backade inte en millimeter från sina kontakter med islamistiska organisationer. Inga ursäkter. Inget förlåt. Han har sedan dess fått full uppbackning av sin partiledning.

Ofrånkomligen lär det nu dyka upp påståenden om att det var islamofobi som fällde Kaplan. Att han granskats hårdare för att han är muslim. Det är naturligtvis nonsens. Tvärtom har han sannolikt flugit under radarn längre än vad många andra skulle ha gjort. Just för att han är miljöpartist.

Det anmärkningsvärda här är att Stefan Löfven inte var införstådd med Kaplans historia när han utnämnde honom till minister. På presskonferensen fick Löfven frågan varför Kaplans förehavanden inte upptäcktes tidigare och svarade då att Kaplan precis som alla tilltänkta statsråd fått ett batteri av frågor. Någon annan granskning har alltså inte gjorts. Om detta stämmer är det intressant. Jag trodde nämligen att tilltänkta statsråd granskades på både höjden och bredden innan de fick frågan.

Mehmet Kaplan ville med dagens kaxiga framträdande försöka få sista ordet. Han backar inte från några uttalanden eller möten med extremister. Han vidhåller sin demokratiska och humanistiska övertygelse. I det avseendet är han omåttligt fräck.

Kaplan är en person som skulle kunna heila och kalla sig demokrat och humanist - för att sedan anklaga medierna för att de missförstått allting.