Partiet som tappade masken

Under de senaste veckorna har de två miljöpartistiska språkrören lekt "rädda sig den som kan" genom att kampanja på varsitt håll. I dag när partiets valberedning lade fram sitt förslag till språkrör framgick att det var Gustav Fridolin som gått vinnande ur den striden.

Åsa Romson petas och avgår därmed även som statsråd. Detta var inte särskilt förvånande givet det urusla stöd hon visat sig ha även i det egna partiet. Följden är att en manshatare lämnar platsen som kvinnligt språkrör. Men det betyder alltså även att Fridolin, en politisk broiler som inte har något annat att falla tillbaka på än just politiken, stannar kvar. Både som språkrör och utbildningsminister.

Många ifrågasätter varför Åsa Romson, som förutom ett antal språkliga grodor egentligen inte har gjort något fel, tvingas ut medan Fridolin, som varit synnerligen insyltad i Kaplan-affären och dessutom gjort bort sig i Khan-affären, får fortsatt förtroende.

Det står helt klart att Romson inte var rätt person på rätt plats. Men några formella fel i sitt arbete som minister har hon inte begått. Tvärtom hävdar uppgiftslämnare att det är snarare Romson och inte Fridolin som faktiskt får något gjort i sitt departement. Om hon vill kan hon lämna politiken för ett riktigt arbete inom skol- och forskarvärlden.

Nu har Stefan Löfven fått en utmärkt förevändning att göra en större regeringsombildning. Socialdemokraterna kommer förmodligen lägga beslag på bostadsministerposten medan Miljöpartiet får en ny miljöminister och biståndsminister. Det återstår att se om han även väljer att avskaffa några meningslösa ministrar.

Det har varit några intressanta veckor för alla som sett fram emot att få se självgoda miljöpartister kämpa i lite motvind. Den akuta krisen är månne över när kongressen stänger portarna på söndag, men partiet har mycket arbete kvar att göra för att lyckas bygga trovärdighet igen. I miljöfrågor. I integritetsfrågor. I frågor som rör demokratiska värderingar. Det arbetet kommer knappast vara avslutat vid nästa val.

Ty de senaste veckorna har det miljöpartistiska skynket lyfts och masken fallit. En sak har då blivit väldigt tydlig för alla och envar: MP är ett maktparti utan ryggrad eller ideologisk heder. Ett av de språkrör som ska leda partiet framåt förkroppsligar denna makthunger.

Om två år får väljarna ta ställning till om detta är ett parti de vill ge fortsatt makt.

Läs även:
Fnordspotting

Maskrosornas krig

När Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson på en i övrigt helt meningslös presskonferens meddelade att de vill sitta kvar men erbjöd sig att stiga åt sidan på partikongressen var det ett sätt att vinna stöd runt om i partidistrikten. Vem kan väl vilja byta språkrör under förnedrande omständigheter mitt i mandatperioden när partiet sitter i regeringen?

Partidistrikten tolkade det i stället som en möjlighet att åstadkomma en förändring i god tid före nästa val. Flera distrikt, däribland det tunga Stockholmsdistriktet, uppges nu sakna förtroende för båda språkrören. Vissa vill bara byta ut Åsa Romson, men det skulle kunna tolkas som kontrafeministiskt att endast byta ut det kvinnliga språkröret.

På vadslagningsfirmorna går det nu att lägga sitt bud. Isabella Lövin har hyggliga odds. Per Bolund likaså. Personligen ser jag gärna att nuvarande besättning får vara kvar på bryggan under hela resan fram till nästa val.

Med en alltmer impopulär smilfink och en kvinnlig språkrörskollega som sju procent av svenska folket har förtroende för finns goda möjligheter att MP blir riksdagens minsta parti efter valet 2018. Med inget annat än lågt förtroende och interna uppror som facit på regeringstiden har partiet sannolikt bränt ut sig från alla möjligheter att ingå i en ny regering i en nära framtid.

Detta är ett mycket behagligt scenario. Så låt oss hoppas att Fridolin och Romson får sitta kvar ett tag till och att maskrosornas krig får fortsätta. För Sveriges långsiktigt bästa.

Slakten i Paris

Ännu ett islamistiskt terrordåd. Ännu en fruktansvärd förlust av människoliv. I nuläget vet vi inte hur många, men över 120 människor har bekräftats döda.

Stefan Löfven fördömde Parisattackerna och hävdade att "vi står enade med Frankrike i den här mörka, oerhört stora sorgen". Det är en regeringschefs standardfras vid katastrofer. Men vad betyder den i konkret handling? Kommer Sverige delta i strider mot IS tillsammans med Frankrike? Nej. Kommer Sverige börja utbilda soldater som strider mot IS i Syrien och Irak? Knappast.

Tvärtom är Sverige i dag ett land som IS-krigare med lätthet kan komma till, vila upp sig för att sedan återvända till striderna. Vi är en resort för jihadister i dag. Ingen vet hur många det rör sig om. Detta är inte att "stå enad med Frankrike". Det är snarare raka motsatsen.

Sveriges politiker behöver ett uppvaknande. Jag hoppas att det inte ska behöva ske en terrorattack även här för att de ska förstå att det inte längre går att dalta med terrorister. Av Åsa Romsons tweet att döma kan vi utgå från att landets vice statsminister över huvud taget inte förstår allvaret i det som i går inträffade i Paris.

Det öppna samhället måste försvaras. Alltid. Vi ska vara obevekliga och stenhårda mot extremister och jihadister utan att massövervaka vanligt hederligt folk. Detta är en avvägning som politikerna måste klara av. Annars har vi snart inget öppet samhälle kvar att försvara.

Sverige står över huvud taget inte rustat för ett större attentat.

Tidigare bloggat:
Stockholmsmodellen: jobb, bostad och stöd till folkmördare

Du är inte min vice statsminister

Åsa Romson gjorde inte bara misstaget i gårdagens partiledardebatt att kalla romer för "zigenare" (något många romer visserligen själva gör, men det spelar tydligen ingen roll), hon talade också "från hjärtat". Och då gick det alldeles på tok.

Detta hjärta tyckte tydligen att drunknande asylanter i Medelhavet är detsamma som historiens värsta förintelseläger. Romsons jämförelse mellan Medelhavet och Auschwitz har fått många att reagera. Men ingen av partiledarna tog tillfället i akt att undra vad i hela friden Romson nyss hade sagt. Annie Lööf sa efteråt att hon reagerade starkt, men hon sa inget i debatten.

Visst kan man "tala från hjärtat" ibland. Och visst kan det bli fel. Det är mänskligt. Men Åsa Romson måste ändå ha menat något med sitt osmakliga sätt att relativisera Förintelsen. Ordet "Auschwitz" kommer inte bara från ingenstans. Det ligger inte på lut att användas då och då i politiska debatter. Romson måste ha velat få något sagt när hon formulerade meningen inför TV-kamerorna.

Frågan är vad. Var ligger det relevanta i liknelsen? Menar hon att de som drunknar på vägen till Europa är att likna vid de människor som fördes till koncentrations- och förintelseläger, stämplades som boskap, fråntogs sitt mänskliga värde bara för att de var judar, romer, homosexuella osv?

Eller menar hon kanske att de italienska patrullbåtar som åker ut för att rädda migranternas liv är att likna vid de ståceller som användes för att plåga människor till döds i det ökända Block 11 i Birkenau?

Eller är det kanske rätten att få sin asylansökan prövad i EU som Romson menar liknar det systematiska massmordet på 1,1 miljoner människor?

Förklara gärna. För jag förstår faktiskt inte. Efter debatten försvarade Romson sitt uttalande, som hon kallade "ett kraftuttryck". Men jag misstänker att det ligger mer bakom hennes ansvarslösa uttalande än så. Jag tror, tyvärr, att hennes sätt att förminska Förintelsen på detta sätt säger en hel del om hennes och hennes partis värderingar. Detta gör mig både beklämd och uppriktigt förbannad.

Åsa Romson är vice statsminister och därmed en av Sveriges främsta företrädare i världen. Från en sådan borde man kunna förvänta sig bättre än så här. Man borde kunna förvänta sig lite förbaskad anständighet och god ton.

Du, Åsa Romson, är inte min vice statsminister.

Läs även:
Fnordspotting, Anybody's Place, Johan Westerholm

Miljöpartistisk bakvärk

Miljöpartiet ger upp kampen om Fi-väljarna och siktar i stället på att locka äldre väljare i nästa val. Partiet ska, som det heter, bli mer "moget".

MP, som satsade på att bli tredje största parti, backade i senaste valet. Månne drabbades partiet av hybris efter succévalet till Europaparlamentet i maj. MP profilerade sig som ett grönt Fi med jämställdhetsfrågor och feminism högt på agendan, och hade en ganska dyster framtoning med hotande klimatkatastrofer i sin valreklam. Detta, hävdar partisekreteraren, kommer inte att upprepas i nästa valrörelse.

Nej, då ska MP bli ett mer positivt parti. Detta ska locka äldre och lite mer mogna väljare, är tanken. Jag skulle inte ge MP särskilt goda odds att lyckas.

Dels sitter de i en historiskt svag regering som har svårt att få igenom de politiska förslag som inte bakas in i budgeten. Koalitionsregeringens natur gör att MP tvingats till eftergifter i viktiga profilfrågor som övervakningsfrågorna och försvaret, vilket inte lär bli så lätt att förklara för idealistiska väljare 2018.

Dels har MP förutom finansmarknadsministerposten även politiskt tuffa poster som utbildningsministern och bostadsministern, vilket gör att de kommer att granskas utifrån hur skolan och bostadsbristen har hanterats. Och där finns väldigt lite att hoppas på just nu.

Gustav Fridolins senaste bud är att resultaten i svensk skola ska vändas på sex år. Frågan är således om han ens själv tror att vi kommer hinna se några resultat om drygt tre år när nästa valrörelse drar igång. Efter så många år med sjunkande skolresultat och lärarbrist kommer väljarna bry sig ganska lite om att Fridolin vill ha ytterligare några år på sig.

Mehmet Kaplan har hittills inte lyckats komma med något som helst konkret i bostadspolitiken. Han famlar, vänder på sina berömda stenar och ser ut att vara helt fel person på jobbet. Det är lite besynnerligt att MP, som inte har någon bostadspolitik att tala om och saknar erfarenhet på området, fick just den ministerposten.

Slutligen har partiet vid Fridolins sida den mest impopulära partiledaren av alla i Åsa Romson. Hon höll ett famöst hetstal mot vita medelålders män på fjolårets Almedalen, och mottog hyllningar från vänsterhåll som i dag ter sig minst sagt komiska. Det giftfärgsmålande språkröret drar knappast väljare till MP.

Det sliter att regera, brukar det hävdas. Miljöpartiet kommer varse detta på valnatten 2018, om inte förr. Väljarnas svala intresse för partiet i höstas lär bli en västanfläkt i jämförelse med den bakvärk som väntar MP efter nästa val.

Rik kvinna förstör miljön

Jag kunde egentligen inte bry mig mindre om vilken färg en politiker målar sin båt med. Men när det gäller en så präktig politiker som miljöminister och vice statsminister Åsa Romson, som vill förbjuda och reglera det mesta i vår tillvaro, kan jag göra ett undantag. Fanstyget ska bannemej leva som hon lär.

När Romson av Expressen uppmärksammas på att färgen hon målat sin och sambons stora båt med är skadlig, ja rent av förbjuden, ber hon om ursäkt. Men hon skyller samtidigt på... maken och hans kompis. Det var de som handlade färgen och det vet man ju hur män är.

Romson vet i alla fall, vilket hon tydligt klargjorde i sitt eget talibantal i Almedalen. Då förklarade språkröret att män släpper ut mer koldioxid än kvinnor, äter mer kött, åker mer bil, flyger mer och är "mindre intresserade av att förändra sitt beteende för att skona klimatet".

Romson predikade att klimatförändringarna orsakas av rika män men drabbar fattiga kvinnor och att det är samma mönster överallt, inte bara i Sverige. Det var ord och inga visor om mäns kollektiva skuld.

I det aktuella fallet var det emellertid en rik kvinna som använde en förbjuden produkt på sin fritidsbåt och bidrog till att sprida gifter i Östersjön. Lite genant för en miljöminister. Frågan är om det är samma mönster överallt?