Ett skakigt 2017

Den mest intressanta trenden under 2016 var det växande missnöjet med de krafter som brukar sammanfattas som "etablissemanget". Icke-etablissemangspartier växte både i Sverige och annorstädes. Alternativmedier lockade alltfler läsare och följare. Mainstreammedier kritiserades och hånades.

Gapet mellan både politiker och chefredaktörer med hakan i vädret å ena sidan och vanligt folk å den andra har vidgats. Från politiskt håll har problemet åtminstone uppmärksammats, men landets större mediehus har än så länge valt att gå till angrepp mot sina före detta läsare. Inte en särskilt framgångsrik strategi om de vill behålla och vinna nya läsare, vågar jag lova.

I Sverige kommer migrations- och integrationspolitiken fortsätta att vara i mediernas och allmänhetens blickfång även under 2017. På den socialdemokratiska kongressen i mars ska flyktingpolitiken upp på bordet. Det har höjts krav på en återgång till den gamla politiken, något partiledningen absolut inte vill. Nu tvingas Löfven ta debatten mot sina egna gräsrötter.

2017 kommer framför allt bli ett turbulent år ute i kommunerna. Allt mer tyder på att det blir ett totalstopp för fler nyanlända. Det är helt enkelt slut på bostäder, och när vi når gymnastik- och sovsalsnivå på "etableringen" och även socialdemokratiska kommuner säger stopp lär även de mer trögtänkta begripa att politiken har havererat. Följden blir att personer som beviljats uppehållstillstånd tvingas bo kvar på asylboenden, vilket i sin tur försenar vägen till studier och arbete. Regeringens tuffa integrationsmål kommer att gå helt i kras.

Under det nya året kommer vi åter påminnas om diskrepansen mellan vad människor vrålar under en demonstration och sedan gör i praktisk handling. Stockholms stads rödgrönrosa majoritet verkar ha tagit Refugees welcome-demonstranterna på allvar när den satte sitt hopp till att stockholmarna skulle vara den pusselbit som löste det akuta boendeproblemet för nyanlända.

Fair enough, kan man tycka. Det påstods ju att den famösa demonstrationen på Medborgarplatsen i september 2015 lockade "mer än 15 000" åhörare. Om så bara en tiondel av dem bjöd till och hyrde ut ett rum eller en lägenhet till nyanlända skulle Stockholms stad inte behöva upphandla några vandrarhem under 2017. Men så sent som i november hade endast ett 70-tal intresseanmälningar inkommit.

Att skrika slagord på en demonstration är inte samma sak som att vilja offra något av sin egen bekvämlighet. Nånannanismen är formidabel bland många socialister och vänsterliberaler. Detta är personer som deltar i demonstrationer, skriver på julupprop och kräver fulla rättigheter till det svenska välfärdssystemet för alla utan att kunna förklara hur det ska fungera i praktiken.

Jag hoppas innerligt att 2017 blir de konstruktiva lösningarnas år. Året då Sveriges toppolitiker spottar i näven och presenterar konkreta förslag på hur stora problem ska lösas. Men jag befarar att det inte kommer att ske. Om politikerna satt inne på några lösningar hade vi redan hört dem.

Det vi lär få se är snarare mer av panikartade halvmesyrer och lappa & laga-metoder. Om någon tror att detta kommer att stärka de etablerade partiernas förtroende hos allmänheten, tänk igen. Ännu är botten inte nådd.

Moderaterna svamlar

Anna Kinberg Batra har begått en intervju. Hon kunde ha varit tydlig med vad Moderaterna vill och hur partiet vill föra Sverige framåt. Tyvärr måste konstateras att moderatledaren inte tog chansen.

Intervjun i Svenska Dagbladet blev i stället ett typexempel på varför Moderaterna tappar väljare just nu. M har blivit vad Centerpartiet en gång var - veligt, vingligt och utan ryggrad. De dubbla svaren och omsvängningarna i stort och smått utan att medge exakt varför bidrar knappast till att skapa förtroende vare sig för partiet eller partiledaren. Som väljare får vi inga incitament alls att rösta på M.

Å ena sidan har Kinberg Batra i SVT:s Agenda hävdat att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Å andra sidan påstår hon nu att de väljare som gått till SD, vilket enligt opinionsmätningar kan vara så mycket som var femte väljare eller mer, känner "ett berättigat missnöje". Detta yttrar hon först nu när SD hotar M som landets andra största parti. Och så i nästa andetag liknar hon SD:s väljare vid Donald Trumps (och det ska inte ses som en komplimang).

M ändrar sin politik, men de gör det minsann inte för att locka tillbaka de väljare som har lämnat partiet, menar partiledaren. Trots att M närmar sig SD i migrationspolitiken vill hon inte medge denna förskjutning. Nej, Anna Kinberg Batra förhåller sig inte till någon annan.

Man behöver inte vara politisk konsult för att begripa att detta är rent och skärt skitsnack. Alla förstår att det enda M har ägnat sig åt sedan förlustvalet är att söka förstå varför så många av väljarna gick till Jimmie Åkesson och anpassa politiken därefter.

Genom att säga att de väljare som lämnat bland annat M för SD känner ett berättigat missnöje med utvecklingen i Sverige får Anna Kinberg Batra väldigt svårt att förklara varför dessa väljare ska återvända. M har ju som regeringsparti under åtta av de senaste tio åren i högsta grad varit delaktigt i att skapa den utveckling som så många är missnöjda med. Löfven har sänkt Kinberg Batra i ett antal debatter med just den repliken.

Avslutningsvis har M dessutom sedan valet 2014 gjort allt för att Stefan Löfven ska kunna sitta kvar som statsminister, vilket gjort att all kritik som riktas mot regeringen fått väljare att ställa frågan varför M då inte tar över i stället. M som ju säger sig "ha en plan". Partitaktiken har varit viktigare än landets väl och ve.

Valet av Anna Kinberg Batra till partiledarposten var ett misstag. Det bådar inte särskilt gott för 2018. Att försöka läsa av var Moderaterna står och vad partiet vill i dag är som att spegla sig i ett kaleidoskop.

EU-utträde bäst för alla som gillar olika

Drygt 7 av 10 svenskar vill stanna i EU. Knappt 2 av 10 vill lämna, visar en ny Sifomätning. Det kan låta betryggande för alla som älskar den europeiska superstaten och dess utveckling. Men även de mest entusiastiska EU-anhängarna ska veta att dessa siffror kan ändras fort.

Storbritannien röstar om sitt EU-medlemskap den 23 juni. Brexit skulle vara en stor händelse på många sätt, och det skulle kunna sätta en boll i rullning. Framför allt skulle det visa att det faktiskt är möjligt att på demokratisk väg lämna unionen och därigenom återta det nationella självbestämmandet och möjligheten att avsätta politiker som inte sköter sig.

Jag tror att det är i detta sken vi ska se opinionsmätningen. Svenska folket ser helt enkelt inget alternativ till dagens EU. Människor tror förmodligen heller inte ens att det faktiskt går att lämna unionen (vårt medlemskap är numera till och med inskrivet i den svenska grundlagen).

Allt detta kan ändras om Storbritannien lämnar.

Sveriges statsminister upprepade i den senaste partiledardebatten i riksdagen att han inte ämnar söka omförhandla de svenska villkoren. Detta trots att Sverige tillhör de länder som betalar allra mest per capita till EU och får minst tillbaka.

Stefan Löfven vill inte "splittra EU", säger han. Som om det vore att så split i unionen genom att försöka få bäst valuta för svenska skattemiljarder. Det är ett oförskämt och arrogant sätt att hantera skattepengar på, och Löfven borde skämmas.

Om Storbritannien röstar för att stanna är frågan om ett svenskt EU-utträde stendöd för överskådlig framtid. Bara Brexit kan få den att vakna till liv. Därför håller jag tummarna för Brexit - för Storbritanniens, Sveriges och faktiskt hela Europas skull.

Jag är nämligen en stor vän av Europa. Vår kontinent är en fantastisk plats med olika språk och kulturer, pulserande städer, soliga stränder och spännande historiska sevärdheter. Vi ska bejaka dessa olikheter, inte låtsas att vi alla är och måste vara likadana.

Min övertygelse är att EU inte kan reformeras. Det är för sent att göra något bra av detta monster nu. EU måste därför nedmonteras, och ur dess aska kan vi förhoppningsvis bygga nya samarbeten mellan suveräna europeiska stater med respekt för våra olikheter och egenheter, med respekt för demokratin och med respekt för att samarbeten måste byggas underifrån, inte påtvingas uppifrån.

Detta Europa vill jag se. Men då måste EU först falla. 

Läs även:
The Spectator: The six best reasons to vote Leave

Problemen för MP lär fortsätta

Miljöpartiet har i de senaste opinionsmätningarna nosat på fyraprocentsspärren. Även om många nu korkar upp champagnen av ren skadeglädje, och jag ska inte låtsas som om jag inte själv finner siffrorna tillfredsställande, måste vi försöka besinna oss lite. Det är mellanvalstider. Det är två år kvar till nästa valrörelse. En ocean av tid i politikens värld.

Åsa Romson satt som språkrör i hela fem år men lär bli en parentes i partiets historia. Mest för att partiet nog självt vill det. Romson avgår som språkrör med ett förtroende från svenska folket på patetiskt låga 3 procent.

I dag återvaldes Gustav Fridolin som språkrör på partiets kongress. Hans nya kollega heter Isabella Lövin. Ett nytt ansikte ersätter en impopulär politiker. Men det är inte alls självklart att Lövin kommer att lyckas mycket bättre än sin föregångare.

Möjligen kan kommunikationen utåt förbättras något då det motsatta förhållandet knappast ens är tänkbart, men MP lär inte över en natt framstå som eller bli ett mer trovärdigt och pålitligt parti.

Vi ska minnas att det fortfarande är samma parti som svek i övervakningsfrågorna och som offrade sina starka åsikter i migrationspolitiken för att få sitta kvar i regeringen. MP är pålitligt i en fråga, och det är dess förmåga att svika.

Precis som tidigare kommer MP vara ett parti för naiva drömmare, tillväxtfientliga idealister och för dem med Kronblom som andlig förebild. Personer som anser att det där med ekonomi "brukar lösa sig". Människor som tycker att vi inte ska arbeta så mycket. Personer som inte ser några begränsningar i vad politiken kan och ska göra.

"Vi var väldigt omtyckta. Nästan av alla", sammanfattade Åsa Romson Miljöpartiets ställning efter valet 2010 när hon höll sitt avskedstal som språkrör på partikongressen under fredagen. Det är en inte alls osann beskrivning av en tid då närmast alla - vänstern, liberalerna, borgerligheten, medierna - strök Miljöpartiet medhårs. Partiet var, som någon uttryckt det, nära nog fridlyst.

I regeringsställning utsätts emellertid alla partier, och dess företrädare, för en hårdare granskning. Detta klarade inte ett MP med naivitet som livsluft och med en uppenbar ovana vid att hålla garden uppe. Resultatet blev en katastrofal krishantering när medierna hittade godbitar att sätta tänderna i.

Med halva mandatperioden kvar ser miljöpartisterna en chans till nystart. Några nya ansikten ska få fart på tåget igen, är det tänkt. Folk ska glömma allt som hänt. MP:s problem är djupare än så.
Samtidigt ska den politiska glömskan inte underskattas som faktor.

Om Sverige hade haft en riktig opposition hade den kunnat göra livet lite besvärligare för både Miljöpartiet och regeringen. Då skulle folk inte riskera att glömma.

Läs även:
Adam Cwejman

Maskrosornas krig

När Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson på en i övrigt helt meningslös presskonferens meddelade att de vill sitta kvar men erbjöd sig att stiga åt sidan på partikongressen var det ett sätt att vinna stöd runt om i partidistrikten. Vem kan väl vilja byta språkrör under förnedrande omständigheter mitt i mandatperioden när partiet sitter i regeringen?

Partidistrikten tolkade det i stället som en möjlighet att åstadkomma en förändring i god tid före nästa val. Flera distrikt, däribland det tunga Stockholmsdistriktet, uppges nu sakna förtroende för båda språkrören. Vissa vill bara byta ut Åsa Romson, men det skulle kunna tolkas som kontrafeministiskt att endast byta ut det kvinnliga språkröret.

På vadslagningsfirmorna går det nu att lägga sitt bud. Isabella Lövin har hyggliga odds. Per Bolund likaså. Personligen ser jag gärna att nuvarande besättning får vara kvar på bryggan under hela resan fram till nästa val.

Med en alltmer impopulär smilfink och en kvinnlig språkrörskollega som sju procent av svenska folket har förtroende för finns goda möjligheter att MP blir riksdagens minsta parti efter valet 2018. Med inget annat än lågt förtroende och interna uppror som facit på regeringstiden har partiet sannolikt bränt ut sig från alla möjligheter att ingå i en ny regering i en nära framtid.

Detta är ett mycket behagligt scenario. Så låt oss hoppas att Fridolin och Romson får sitta kvar ett tag till och att maskrosornas krig får fortsätta. För Sveriges långsiktigt bästa.

Britterna bör gå ur EU för sin egen skull

Svenska folkets stöd för EU minskar, berättar SVT. Stödet har sjunkit från 59 till 39 procent bara sedan i höstas, enligt en undersökning beställd av statstelevisionen.

Birgitta Ohlsson (L) och Lars Adaktusson (KD) diskuterade detta i Gomorron Sverige. Ohlsson rasar mot Ungern och Polen. Adaktusson menar att svenska politiker inte har talat nog om det stora EU-projektets fördelar. Det är lite ironiskt att Ohlsson, som är för ett starkt och federalistiskt EU, genom sina hårda angrepp på enskilda medlemsländer faktiskt bidrar till den splittring hon säger sig frukta.

Vare sig Ohlsson eller Adaktusson verkar förstå grunden till mångas skepsis, nämligen att EU blivit ett politiskt prestigeprojekt där avvikande meningar misstänkliggörs och folket endast är ett verktyg i syfte att legitimera en fortsatt vandring längs Den Rätta Vägen. Det är inte demokratiskt. Det är inte stort eller vackert. Det är bara en sorts maktmissbruk.

EU-företrädare har i många år varit rena hallelujakören. I val efter val har svenska politiker lovat att kämpa för ett "smalare men vassare" EU. Denna paroll har nu använts så många gånger, samtidigt som unionen gått i rakt motsatt riktning, att den har blivit löjeväckande.

Den 23 juni röstar britterna om huruvida landet ska stanna i eller lämna EU. Det är en folkomröstning som berör långt fler än bara Storbritannien. EU-eliten kommer givetvis hålla andan. Barack Obama ska hälsa på David Cameron för att göra sitt för att övertyga britterna att göra det politikerna brukar vilja att de gör: rösta rätt. Även från svenskt håll hävdas att Storbritannien måste stanna kvar. För både EU:s och Sveriges skull.

Det är oanständigt att utgå från att den brittiske väljaren ska ha något annat än sitt lands bästa för ögonen när denne går till valurnan. Storbritannien bör lämna EU för sin egen skull. Inte för någon annans.

Var fjärde ung i arabvärlden sympatiserar med IS

DN skriver om stödet för terroristgruppen IS i arabvärlden. Hur stort är det egentligen?

Det är intressant vilken vinkel som kan åstadkommas enbart i en kort rubrik. DN:s vinkel är nämligen att "arabvärldens unga säger nej till IS". Det visar sig att tre av fyra unga inte sympatiserar med dem. Var och en kan således räkna ut att var fjärde ung arab, enligt Arab Youth Surveys intervjuer med 3 500 unga i 16 muslimska länder, inte vill ta avstånd från en av världshistoriens grymmaste och mest avskyvärda terrororganisationer.

Detta hade varit en vinkel värd att undersöka. Men DN avstod. Jag tycker att siffrorna är oerhört skrämmande. Att runt var fjärde ung person i arabvärlden inte skulle ta avstånd från IS är en närmast skräckinjagande tanke.

Att inte vilja ta avstånd från något är inte nödvändigtvis detsamma som att aktivt sympatisera med eller vilja engagera sig.

Men att vidriga mördare som IS har ett så pass brett passivt stöd bland unga i arabvärlden är en väckarklocka som borde ringa i huvudet på alla västliga politiker just nu.

Opinionsvindar

Socialdemokraterna befinner sig i kris. Så har rubrikerna sett ut under lång tid. Särskilt sedan partiet tog tillbaka regeringsmakten 2014 då S krälat ned mot 23 procent i mätningarna. Nu tycks raset ha bromsats.

Sverigedemokraternas uppgång i opinionen är definitivt bruten. Nu återvänder många väljare till de partier de en gång kom ifrån, S och M. Gapet ned till SD är nu över 10 procentenheter, och S får faktiskt 28,9 procent i DN/Ipsos marsmätning. Det är en rejäl ökning och inte så långt från valresultatet.

Förklaringen är sannolikt ganska enkel: en ny migrationspolitik. Asyltrycket mot Sverige har minskat med 95 procent sedan toppen under senhösten. Tack vare en uppgörelse med Turkiet kan migranttrycket mot EU nu komma att minska. Osäkerhetsfaktorerna är dock många. I vilket fall ligger Stefan Löfvens öde i hög grad i andras händer.

Utvecklingen är ganska väntad, och Jimmie Åkesson verkade inte alltför uppjagad när han intervjuades i Aftonbladets webb-TV häromdagen. Även om SD-ledaren inte försuttit ett enda tillfälle att skryta om partiets rekordsiffror i opinionen har han nog innerst inne begripit att det kan svänga fort. Särskilt i mellanvalstider.

Noterbart är att styrkeförhållandena mellan blocken inte förändrats. SD är fortfarande absolut vågmästare. Varken Stefan Löfven eller Anna Kinberg Batra skulle få lätt att bilda en handlingskraftig regering om det var val i dag.

Därtill bör konstateras att även om asyltrycket mot Sverige skulle förbli lågt fram till valet, finns en rad andra frågor som kan sänka förtroendet för regeringen. Få tror exempelvis att Löfven ska lyckas vända skolresultaten. Eller lösa krisen inom polisen. Eller hejda utvecklingen med ett växande antal utanförskapsområden, växande gängkriminalitet och ökad radikalisering. För allt detta saknar regeringen politik.

2018 händer dessutom något att hålla ögonen på: det statliga etableringsstödet till alla som fick uppehållstillstånd två år tidigare löper ut. Då blir de nyanlända helt och hållet kommunens försörjningsansvar. Detta kommer svida i många kommunala plånböcker (även om de i realiteten redan i dag kompletterar mångas etableringsersättning med försörjningsstöd eftersom etableringspengarna helt enkelt inte räcker för att täcka dyra andrahandshyror).

Missnöjet kan komma att växa runt om i landet och fler statliga stödmiljarder bli nödvändiga. Och då är det då bara en föraning om vad som väntar när 2015 års asylsökande helt och hållet blir kommunernas ansvar någon gång efter nästa val.

Frågan är om någon vill regera efter 2018...

Löfvens Wunderwaffen

Socialdemokraterna och regeringen går dåligt i opinionen. Så har det varit sedan Stefan Löfven tillträdde som statsminister. Nu är inte frågan när S ska nå 30 procent igen utan snarare när partiet landar under 20.

Löfven har en krisplan, berättar Expressen. Denna består enligt uppgifter till tidningen i digitala insamlingskampanjer, "kreativa utredare" och nya stora politiska reformer. Det hela "andas bristande självförtroende", anser statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors. Ja, det är ett snällt sätt att uttrycka saken på.

Jag hade trott att landets största politiska parti inte direkt var i behov av mer pengar från sina medlemmar. Problemet är brist på idéer. Detta verkar partiet plötsligt ha insett ty nu ska det tillsättas arbetsgrupper för att förnya politiken. Dessa grupper, bestående av ministrar, riksdagsledamöter och kommunalråd, ska bland annat titta på integrationen, skolan och arbetsmarknaden. Idéerna ska ligga till grund för en valseger 2018, menar partisekreteraren Carin Jämtin.

Jag vet inte om jag har sett ett regeringsparti göra något dylikt efter bara ett och ett halvt år vid makten. Vad gjorde Socialdemokraterna under sina åtta långa år i opposition? Det är i opposition som förnyelsearbetet ska ske. Inte när regeringsmakten väl har erövrats. Då ska de idéer som mejslats fram omsättas i praktisk politik. Detta blir förstås svårt när inga idéer finns, när ett parti kommer till regeringstaburetterna utan mer än en dimmig bild av vad det vill åstadkomma.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson sade i Ekots lördagsintervju att "vi" håller på att knäcka ungdomsarbetslösheten. Det är fantastiskt vad regeringen har lyckats med efter att ha regerat på en alliansbudget under sitt första halvår. På andra områden går det däremot inte lika bra.

Genom att tillsätta arbetsgrupper för att utveckla en politik på tre så grundläggande områden som integrationen, skolan och arbetsmarknaden ger S alla väljare ett tydligt kvitto på att partiet inte har någon politik att tala om i dag. Allt Löfven kan göra i nuläget är egentligen att knäppa sina händer och be.

Det ska bli spännande att följa utvecklingsarbetet. Och ja, det var skadeglatt menat.

Socialdemokraterna är slut

Helgens Sifomätning, som gav Socialdemokraterna det lägsta stödet sedan Sifo började mäta 1967, har sänt chockvågor genom det politiska Sverige. Det är inte ofta en enskild opinionsundersökning får sådan uppmärksamhet, men i detta fall är det befogat.

Socialdemokraternas 23,2 procent skapar nog om möjligt ännu sämre stämning på Sveavägen 68. Svenska folkets förtroende för Stefan Löfven är lågt – frågan är hur populär han är ens bland sina egna. Hans räddning nu är att han kan titulera sig statsminister. Eftersom S sitter i regering kommer ingen socialdemokrat att kräva att han byts ut.

Sifomätningen är en katastrof för sossarna, men den är egentligen bara en del av en trend som pågått i tio år. Socialdemokraterna är inget 40-procentsparti längre. Detta har sjunkit in efter två raka 30-procentsval. Nu verkar S vara på väg att etablera sig som ett 25-procentsparti. Kanske ännu lägre.

En regering som i mellanvalstider går knackigt i opinionen är verkligen inget nytt. Problemet för Löfven, som flera bedömare påpekat, är att han till skillnad från exempelvis Alliansens svaga opinionssiffror 2008 inte har genomfört några kontroversiella reformer. Den sittande regeringen dissas av svenska folket utan att den har gjort någonting alls.

Häri ligger en del av förklaringen till det usla opinionsstödet för regeringen som helhet. Den är handlingsförlamad. Den förmår ingenting. Jag har under min livstid aldrig sett en så här fantasilös, tafatt och inkompetent svensk regering. Att Löfven inte ens har ombildat regeringen för att ge den lite ny energi är anmärkningsvärt.

Socialdemokraternas som politisk kraft, som "samhällsbyggare", förefaller vara slut. De har inget att erbjuda längre. De har inga nya idéer. Det är inte utan att jag undrar vad de egentligen hade för sig i åtta år i opposition. Något idéarbete verkar i alla fall inte ha förekommit.

Givet vilka bekymmer som regeringen står inför – lärarbrist, läkarbrist, fortsatt asyltryck, kommuner som inte klarar mottagandet av ensamkommande, en polismyndighet i förfall, ökad otrygghet på gator och torg, nygamla säkerhetshot – får det nog krävas ett smärre mirakel för att regeringen Löfven ska ges förnyat förtroende efter nästa val.

Även om Sverige verkligen skulle behöva en annan regering redan i går, gör Alliansen det taktiskt rätta i att låta Löfven regera sönder sig. Om det fortsätter så här i två år till, och med all sannolikhet även förvärras, kan Socialdemokraterna vara körda för flera mandatperioder framåt.

Ett tungt år väntar regeringen

Regeringen Löfven går in i det nya året med tunga steg. Tillväxten tuffar på i bra takt, men det mesta pekar annars i fel riktning. Både för Sverige och den regering som är satt att leda landet.

Aftonbladet och andra anhängare av den rödgröna regeringen vill vända blad. Men utmaningarna och bekymren blir förstås inte mindre bara för att vi skriver 2016. Det största problemet för Löfven är att hans politiska förslag inte alls står i relation till de problem de är tänkta att lösa.

Ett exempel är bostadspolitiken. Det kommer behöva byggas runt 700 000 bostäder under de kommande fem till åtta åren. Den socialistiska bostadspolitiken skulle behöva ryckas upp med rötterna. Givetvis inte över en natt, men säg över en mandatperiod.

Regeringens svar är att ge byggbolagen några miljarder per år i subventioner. Punkt. Subventioner är förstås helt fel väg att gå, men oaktat detta säger just storleken på dem något om gapet mellan de verkliga problemen och de politiska åtgärderna.

Ett annat exempel är arbetslösheten bland utrikes födda. Mer än var femte i den gruppen är arbetslös, och då ska vi minnas att sättet att räkna förvärvsarbetande dessutom är synnerligen generöst. Här står regeringen helt handfallen. Finansministern pratar om behovet av pragmatism, men det enda hon har att föreslå är fler bidragsjobb och utvidgade rut-avdrag.

Det duger inte att peka på goda tillväxtsiffror i den svenska ekonomin just nu när så många människor aldrig kommer in på arbetsmarknaden. Arbetslösheten kommer att öka märkbart när de nyanlända från 2015 kommer med i statistiken. Försörjningsbördan på kommunerna kommer öka. I det läget kan inte Löfven och hans arbetsmarknadsminister gömma sig bakom fromma förhoppningar längre.

Att regeringen brottas med usla opinionssiffror och svenska folket har lika stort förtroende för Jimmie Åkesson som för den socialdemokratiske statsministern är mot bakgrund av läget i landet inte alls särskilt konstigt. Lena Mellin konstaterar i en analys lika knivskarp som mossa  att "det är väldigt tråkigt för Stefan Löfven att förtroende är så lågt för honom."

Ja, det är säkert jättetråkigt för statsministern. Men det är ännu tråkigare för svenska folket att Sverige har en statsminister som inte är uppdraget mogen.

Jag hoppas att oppositionen under 2016 vågar bidra till att göra det nya året ännu jobbigare för regeringen än det förra.

Läs även:
Fnordspotting

En enkel motståndare

I den nya stora SCB-mätningen slås två rekord, ett åt vardera hållet: Socialdemokraterna når ett bottenrekord och Sverigedemokraterna får en toppnotering. För Stefan Löfvens parti är siffrorna de lägsta i en SCB-mätning sedan mätningarna inleddes 1972. Samtidigt nosar SD på 20 procent.

Även Moderaterna backar stadigt sedan majmätningen, men Anna Kinberg Batra leder fortfarande ett parti som ligger på nivåer som historiskt sett är bra. Samtidigt ligger Kristdemokraterna kvar under fyraprocentsspärren. Det kan tyckas orättvist. KD var det parti som i praktiken såg till att Decemberöverenskommelsen föll, och Ebba Busch Thor var före Moderaterna med utspel om skärpt migrationspolitik.

Ingetdera har lockat väljare till KD eftersom M dels var det parti som först konstaterade att DÖ var död (vilket gjorde att KD-medlemmarnas historiska beslut snabbt föll i glömska), dels snabbt gick ännu längre i skärpningar av migrationspolitiken.

SD har alltså vuxit med ett helt folkparti sedan i maj. Det är historiskt mycket och borde förstås stämma till eftertanke hos de två stora partier som fortsätter tappar väljare till Jimmie Åkesson.

Hela hösten har egentligen var upplagd på silverfat åt SD med en regering som tappade kontrollen över sin migrationspolitik, eller snarare effekterna av den. Med ett okontrollerat inflöde av asylsökande, med kommuner som säger att de nått sin kapacitetsgräns, med myndigheter som varnar för hot mot liv och hälsa om denna utveckling fortsätter och slutligen med en regering som under gråt och sura miner vänder i 180 grader och accepterar att Sveriges gräns är nådd – men föreslår åtgärder som inte räcker.

SD är ingen svår motståndare, hävdar DN. Ändå förefaller det som att det politiska etablissemanget har mött sin överman gång på gång. I stället för att diskutera verkliga, existerande problem för riktiga människor ute i den verklighet som uppenbarligen inte når Stockholms innerstads medieredaktioner, har demonstrationer, verbala påhopp och symbolhandlingar som "Vi gillar olika" varit politikers och mediers verktyg för att bekämpa SD. Detta efter att partiet i ett första steg skulle "tigas ihjäl".

Det har varit så infantilt, så dumt och så fånigt. Självklart har det inte fungerat. Dels gillar de flesta människor inte att bli klappade på huvudet och kallade idioter. Dels har denna strategi inte fungerat därför att SD:s framgångar är ett symptom på att många människor har tröttnat på det politiska etablissemangets oförmåga att lösa reella samhällsproblem. Det ska gå ganska långt innan någon röstar på ett parti de egentligen inte sympatiserar med eller ens gillar. Men det är precis vad som sker här. Visst har SD sina övertygade sympatisörer, men många nya väljare proteströstar.

Månne kan Moderaternas omläggning av migrationspolitiken locka tillbaka en del väljare. Men många kommer inte att återvända. Det är priset som M får betala för att under lång tid ha brunstämplat de väljare som gått till SD.

Skadorna av Fredrik Reinfeldts ledarskap börjar vi bara ana oss till. Såväl inom det parti han ledde som i det land han regerade.

M, SD och KD i framtida regering?

Under helgen har Sverigedemokraterna haft kongress, hos dem kallat landsdagar. Det som det politiska Sverige främst tar med sig från dessa dagar är förmodligen Jimmie Åkessons öppna invit om regeringssamarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna (en invit som givetvis avfärdades).

Det finns mycket som skiljer partierna åt, medgav han. Men också en hel del som förenar. Dels har M och KD efter ett decennium av vänsterpolitik antagit en migrationspolitik som i allt väsentligt liknar SD:s. Men även inom kriminalpolitiken finns det en hel del gemensamt.

SD:s EU-motstånd skulle bli en svår nöt att knäcka i ett regeringssamarbete, och svåra kompromisser skulle behöva göras i synen på skatter, bidrag och privatiseringar. Men SD skulle sannolikt vara beredda till detta om de släpptes in i regeringskansliet.

Är då en M+KD+SD-regering verkligen sannolik efter valet 2018? Jag tror inte att det helt kan uteslutas. Svensk politik har inte varit så här oförutsägbar på väldigt länge, och om Anna Kinberg Batra vill bli Sveriges första kvinnliga statsminister kommer hon behöva lira med SD på ett eller annat sätt. Annars kommer de att fälla den budget som Kinberg Batra avser regera på.

Troligare än en ren regeringsmedverkan är dock något slags inofficiellt samarbete mellan allianspartierna, vilka som nu kommer finnas kvar i riksdagen, och SD. Ty hur de borgerliga partierna än vänder sig, har de SD att ta hänsyn till för att få majoritet. Det är inte troligt att de fyra borgerliga partierna kommer samla över 50 procent av rösterna 2018.

SD kan stå utanför regeringen och ändå ha ett visst inflytande. I opinionsmässigt avseende kan detta rent av gynna partiet eftersom det då slipper ta stryk för impopulära beslut som regeringspartier alltid tvingas till. Sannfinländarna har rasat i opinionen sedan partiet tog plats i Finlands regering.

Vissa har hävdat att regeringens omlagda migrationspolitik och Moderaternas väg tillbaka till den mer traditionell moderat politik på området kommer dra undan mattan för SD. De väljare som flytt sina partier i protest skulle nu återvända. Jag är inte så säker på att så blir fallet, åtminstone inte på några års sikt.

Det som kan hända när inflödet av migranter väl har nått hanterbara nivåer – och där är vi ju inte än – är att gamla besvikna M-väljare återvänder till det parti de känt sig trygga i. Alla kommer dock inte att göra det.

Nästa steg efter migrationskrisen blir integrationsfasen. Sverige har att hantera en situation med hundratusentals nyanlända som ska ut på arbetsmarknaden. Detta har politikerna inte lyckats lösa tidigare, vilket vi kan spåra i väldigt tragisk statistik över utrikes föddas förvärvsfrekvens jämfört med den infödda befolkningen. Hur det ska gå bättre nu, när antalet är betydligt fler och flertalet dessutom är lågutbildade, har ingen något bra svar på.

När speciallösningar av typen "instegsjobb", alltså skattefinansierade anställningar för utrikes födda, blir norm, kommer SD ha möjlighet att växa igen tack vare svenskars frustration över en ökad skattebörda och att utrikes födda särbehandlas på arbetsmarknaden.

SD har som enda parti velat avskaffa dessa arbetsmarknadspolitiska speciallösningar och ropat efter lika rättigheter oavsett var man är född. Just lika rättigheter kan man annars tycka borde vara en självklar borgerlig idé.

Tidigare bloggat:
Kris som normaltillstånd

I samma båt

Det vore lätt att tänka att den dramatiska utvecklingen i vårt land just nu skulle avspegla sig i vilket parti folk sympatiserar med när opinionsinstituten ringer och frågar. Svensk väljaropinion, som väger samman resultaten från de största mätningarna, visar dock på stiltje.  Det händer kort sagt ingenting just nu.

Jag tror att vi ska tolka detta som att väljarna just nu upplever att de inte har någonstans att vända sig. Det hade varit enkelt om den sittande regeringen varit ensamt ansvarig för den kris Sverige nu står inför. Men så är det ju inte. Alliansen bidrog i allra högsta grad till detta kaos under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister. Grunden lades månne långt före Reinfeldt, men det var under hans statsministertid som det började spåra ur på allvar.

Reinfeldt hävdar i en intervju i Dagens Industri att hans "öppna era hjärtan"-tal var en förvarning om den "prövning" som väntade. Den förre statsministern säger också något som illustrerar att inte heller han verkar ha förstått att det är Sveriges migrationspolitik kombinerat med en fallen yttre gräns i EU, inte kriget i Syrien, som skapat det rekordstora asyltrycket:

Vi hade fått entydig information från Migrationsverkets asylprognos att på grund av det politiska läget i världen så väntades ett kraftigt ökat antal människor söka sig till Sverige. Jag har då i en ledarroll som uppgift att berätta för folket vad jag vet. Jag ville berätta att nu kommer en prövning, men vi har sett prövningar förut. Titta på den svenska historien. Folkvandringar har varje gång utvecklat Sverige som samhälle, när grekerna kom, jugoslaverna, folk från Iran och Irak - Sverige växer och anpassar sig varje gång.

Reinfeldt visar dels att han förstod att det skulle uppstå problem men att han aktivt tog beslutet att inte agera preventivt. Det är dåligt ledarskap. Dels att han uppenbarligen är dåligt informerad om hur det ser ut i de svenska utanförskapsområdena i landets storstäder, där det nu främst bor utrikes födda som beviljats asyl i Sverige. Arbetslösheten är mycket högre, kommunen och stadsdelarna går dåligt ekonomiskt och kriminaliteten växer. Antingen tycker Reinfeldt att detta är något vi får leva med just för att folkvandringar "utvecklar Sverige", eller så är han helt enkelt oinformerad och ointresserad. All information når inte alltid dem som sitter i sina elfenbenstorn.

Jag tror att det är alltfler som ifrågasätter Reinfeldts politiska och strategiska geni. Han kommer sannolikt att ses i ett helt annat ljus om tio år. Glorian inom partiet har redan hamnat på sned. Tids nog kommer konsekvenserna av en naiv dåres migrationsuppgörelse med riksdagens tokigaste parti - Miljöpartiet - blir uppenbara även för landets bättre bemedlade.

Så vart ska en stackars väljare vända sig? Det enda som förvånar mig lite med de senaste opinionsmätningarna är att inte soffliggarpartiet har blivit största parti än.

Väljarna söker alternativ

Det sammanlagda stödet för Moderaterna och Socialdemokraterna ligger under 50 procent, skriver DN. Det har inte varit så lågt sedan mätningarna startade 1979. Resultatet säger en hel del om läget i svensk politik.

Vid valet 2006 hade Socialdemokraterna styrt i 12 år. Alliansen kändes ny och fräsch, ett piggt alternativ till en trött socialdemokrati under Göran Persson. 2010 vann Alliansen egentligen på ett slags walk-over eftersom alternativet var en regeringskonstellation där Vänsterpartiet ingick (det tål att tänkas på att V i dag, tack vare DÖ, har ett större inflytande över politiken än partiet någonsin har haft och detta utan att ens sitta i regeringen).

2014 kändes Alliansen däremot trött. Idélös. Sönderregerad efter åtta år. Reinfeldt gick till val på ökad asylinvandring och ordning och reda i finanserna (vilket i och för sig visat sig vara något av en kontradiktion).

Skillnaden nu var att det rödgröna alternativet inte kändes ett dugg bättre. Resultatet blev därför att ett tredje alternativ, Sverigedemokraterna, gick framåt kraftigt. Många verkar rösta på SD utan att ens gilla partiet. Det är en ren proteströst, vilket förklarar hur partiet kan vara så motståndskraftigt mot alla sorters skandaler.

Det är ett nytt läge i svensk politik. Inget av blocken ser ut att kunna nå en majoritet i nästa val, om nu inga väldigt dramatiska omsvängningar sker. Men det är inte troligt med så pass ljumma ledare som Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra vid respektive roder. Opinionsläget återspeglas nämligen även i förtroendemätningar för respektive partiledare, och dessa kan inte kallas annat än katastrofala för en statsminister och en oppositionsledare. Centerpartiet kan glädjas åt att listan toppades av Annie Lööf i den senaste mätningen - men den svenska toppolitiker som är mest populär har alltså ett förtroendestöd på ungefär tredjedel av väljarna. Detta firar centerpartister nu i sociala medier.

När de stora partierna, i synnerhet S, har svårt att nå toppnoteringar går det desto bättre för vissa andra partier. Vänsterpartiet har legat över 7 procent i flera mätningar. Centern har inte bara jublat åt Lööfs förtroendesiffror utan också hoppat jämfota av glädje åt att partiet enligt Demoskop har 19 procent potentiella väljare utöver de som säger sig vara säkra att de ska stödja Alliansens gröna röst. För optimistiska centerpartister är detta ett tecken på att C kan bli Sveriges tredje största parti.

Detta är förstås högst hypotetiskt, och i en sammanvägning av de mätningar som genomförts på sistone ligger C på blott 6,4 procent. Det är nog inte läge att öppna champagnen riktigt än. Vi ska dessutom minnas hur det gick för det gröna parti som senast satsade på tredjeplatsen...

I en tid när förtroendet för regeringen är lågt och den borgerliga oppositionen har ingått en överenskommelse om att släppa igenom den politik de i hårda ordalag kritiserar, ligger det närmast till hands att utgå från att det enda parti som varken sitter i regeringen eller ingår i den famösa överenskommelsen är det parti som kommer att se ett ökat väljarstöd.

Det behöver inte förbli så. Men då måste något av allianspartierna överge DÖ, presentera en realistisk lösning på kaoset på bostadsmarknaden och den värdelösa integrationen och inte minst erbjuda en mer realistisk migrationspolitik. 

Ett år med Löfven

För exakt ett år sedan vaknade Sverige upp till ett förändrat politiskt landskap. Jag gick tämligen nöjd till jobbet med skadeglada känslor bubblande inombords. Inget block vann. Den enda vinnaren blev ett utmanarparti som till råga på allt vann kampen om tredjeplatsen med Usain Bolt-marginaler. För den som gillar när det rör på sig i den politiska grytan var valresultatet välkommet.

Alliansen hade förlorat. Men de rödgröna partierna gick framåt med några ynka tiondelar och hade därmed inte heller vunnit, även om de i detta läge försökte övertyga sig själva om något annat. Fredrik Reinfeldt var borta. Stefan Löfven skulle bli statsminister. Hur illa kunde det bli? Illa, skulle det visa sig.

Mycket har hänt under det år som har gått. Väldigt mycket. Löfvens budget föll. Extra val planerades och avblåstes. Decemberöverenskommelsen föddes som ett försök att isolera Sverigedemokraterna. Sedan dess har stödet för regeringen sjunkit till runt 30 procent, SD har fortsatt att växa (även med en sjukskriven partiledare) och når i dagens Novus-mätning 20,8 procent. Alliansen har mest suttit på läktaren, och visar föga prov på nytändning under Anna Kinberg Batras hubot-liknande uppenbarelse.

I dag läste statsministern upp sin andra regeringsförklaring. Den var väldigt urvattnad. Framför allt saknades ett krismedvetande, både för regeringen själv och för Sverige som land. Det mesta pekar nämligen i fel riktning just nu. Skolan genomgår en kris. Sjukskrivningstalen ökar kraftigt. Arbetslösheten är fortsatt hög. Migrationspolitiken sätter hela samhällssystem på svåra prov - ett dagsaktuellt exempel på paniken som sprider sig är att ensamkommande flyktingbarn placeras i idrottshallar i brist på boenden. Regeringen fortsätter emellertid att tuffa på i maklig takt.

Löfven talade om en ökad polarisering i samhället men visade ingen insikt om orsakerna. Han upprepade målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 men tror uppenbarligen att högre skatter på arbete samt satsningar på Komvux, traineejobb, nyanställningar på Samhall och "utbildningskontrakt" ska lösa både långtidsarbetslöshet bland inhemska svenskar och bland nyanlända. Lycka till med det.

I övrigt? Jo, upphandlingar ska användas strategiskt genom att krav ställs på myndigheter för att långtidsarbetslösa ska kunna få jobb eller praktik. Trafikverket blir den första myndigheten som får detta krav. Nu ska alltså statlig verksamhet tvingas anställa människor ur en viss grupp. Det är tilltro till människors egen förmåga det!

Det har framförts krav på en regeringsombildning. Till och med normalt så lojala Aftonbladet har önskat förändringar. Men precis som väntat aviserades ingen förändrad laguppställning i Löfvens Dream Team, något endast Alliansen och SD kan glädjas åt.

Sverige har en historiskt svag regering. Då åsyftas inte främst det parlamentariska underlaget utan handlingsförlamningen och oförmågan att ta in allvaret i situationen. Det hade varit skrattretande om det inte varit så allvarligt.

Ett år med Stefan Löfven är till ända. Det kommande året lär sannolikt inte bli lika turbulent i riksdagen. Däremot minst lika stökigt utanför den. 

Alliansen måste skärpa sig - eller gå under

Gårdagens stora snackis i (valda delar av) sociala medier var Sverigedemokraternas rekordsiffror hos Sentio: 23,3 procent. Detta skulle göra SD till Sveriges andra största parti, bara 0,8 procent bakom Socialdemokraterna. Moderaterna backade till 20,8 procent.

Sentio tillhör inte de mest respekterade opinionsinstituten, vilket beror på sättet som deras mätningar görs. Det ska ändå sägas att det var Sentio som hamnade närmast SD:s verkliga valresultat i sina mätningar före de två senaste valen, så siffrorna vi får nu ska inte avfärdas helt. Noteras kan också att varken public service, DN eller kvällspressen ansåg det värt att göra ens en notis av gårdagens opinionsmätning. Men folk läser även alternativa medier.

Varför fortsätter SD att växa så snabbt? Det finns många samverkande faktorer här. Den rekordstora migrationen är förstås en. Migrationsverket skriver ned prognosen för antalet asylsökande under 2015 till "bara" 74 000. Det är fortfarande en väldigt hög siffra, i synnerhet som mottagningssystemet redan har kollapsat. Därtill kommer anhöriginvandringen.

En grupp som inte minskar utan tvärtom ökar rekordmycket är ensamkommande flyktingbarn. 12 000 väntas komma under detta år till en ungefärlig kostnad av 12 miljarder kr. Det är ohyggligt mycket pengar, och summan beror på väldigt dyra boendeplaceringar. Och kostnaden väntas stiga ännu mer under de kommande åren.

En annan faktor är en utveckling i ett slags positiv spiral. SD har normaliserats under sina år i riksdagen, vilket fjolårets valresultat var en tydlig indikation på. Många har underskattat hur snabbt detta skulle gå, och här har SD egentligen endast övriga partier att tacka. Svartmålningen av partiet har inte alls fungerat.

Ty medan partiet självt har svårt att nå ut i andra frågor än migrations- och integrationspolitiken, lyckas nyvänsterns övertramp och borgerlighetens beröringsskräck föda både ett intresse och en sympati för detta avskydda parti. Ta den besynnerliga hållningen i tiggerifrågan som ett exempel. När SD hävdade att det finns organiserat tiggeri, och drev frågan i valrörelsen, var det rasism. När Moderaterna nu vill förbjuda "organisering av tiggeri" tycker Socialdemokraterna att förslaget är "intressant". Dylik inkonsekvens ser väljarna.

Slutligen Decemberöverenskommelsen. Denna korkade skapelse har sannolikt skadat förtroendet för Allianspartierna mycket mer än vad felslut i enskilda sakfrågor någonsin kunnat göra. Oppositionen debatterar, lägger en egen budget - och avstår sedan från att rösta på den. För borgerliga väljare framstår detta som fullständigt obegripligt. Alliansen skulle kunna ta över makten och göra slut på Löfvens sammanbrottsregering - om den bara ville.

Övriga partier börjar få slut på alternativ i sin kamp mot SD. Borgerligheten måste börja ta sin prekära situation på allvar. Vägen ut ur detta heter verklighetsförankrad politikutveckling. Inte desperata blocköverskridande överenskommelser. 

Läs även:
Ledarsidorna
HAX

Detta är svenskarna rädda för

Av alla hot i världen, vad är svenskar mest oroade för? Är det att framtidens välfärd inte ska bli som gårdagens? Att pensionerna ska bli lägre? Att IS-krigare ska ta terrorismens fasor till Sverige? Eller kanske att ett aggressivt Ryssland kommer börja ställa territoriella krav?

Nej, när SOM-institutet vid Göteborgs universitet frågar svenskarna vad som oroar dem mest, framkommer något helt annat: nynazism. Det är en lika stor fråga som terrorismen och större än hotet från Ryssland.

Nästan hälften av de tillfrågade upplever nynazismen i Sverige som "mycket oroande". Det är viktigt att påpeka att Sverige inte är ett starkt tillhåll för nationalsocialister och rasideologiska grupper och heller aldrig har varit detta. Svenskarnas parti har lagt ned (vilket i och för sig skedde efter SOM-institutets mätning, men det finns skäl till nedläggningen) efter ett dåligt val 2014. Ökad aktivitet noteras hos Svenska motståndsrörelsen, men de är få till antalet och utgör inget systemhot.

Faktum är att Sverige inte ens under Hitlers glansdagar hade någon tolerans för nazismen. Inget svenskt nazistparti har lyckats få ens en procent i allmänna val. Så varför upplevs nynazismen som ett så stort hot bland svenskar i dag?

Jag tror att det har mycket med mediebilden att göra. Vänsterpressen älskar nazismen. De behöver den som motståndare nu när den svenska högern har blivit välfärdskramare och gått åt vänster i de flesta frågor. Visst är Sverigedemokraterna storfavoriten på Aftonbladets ledarredaktion, hos slasksidor som Metro och Nyheter24 - men inget går upp emot folk som helst marscherar i takt. Dessutom lever organisationer som Expo på att måla upp nazismen som ett stort hot.

I dag allt möjligt som "nazism" och "rasism". Enligt Gustav Fridolin är det rasism att inte släppa in alla flyktingar som vill komma till Sverige.

Med så breda definitioner förlorar begrepp sin betydelse. När allt blir nazism och rasism, är plötsligt inget det längre.

Ett nytt politiskt landskap

Sista arbetsdagen före midsommar bjöd på en trippel av rekordmätningar för Sverigedemokraterna. Novus ger SD 18 procent, Yougov 20,1 och Sentio hela 22,1 procent. Det rör sig om statistiskt icke säkerställda mätningar, så värdet av dem ska inte överdrivas (framför allt resultatet i Sentios webbpanel är föga trovärdigt för flera partier).

Men. Dessa toppnoteringar har en psykologisk effekt. Gemene väljare fördjupar sig inte i signifikans och felmarginaler. Opinionsmätningar tenderar att sätta sig som en sanning i huvudet på folk, och om allt fler tror att var femte svensk väljare är beredd att rösta på SD minskar stigmat att ge partiet sitt stöd när nästa opinionsinstitut ringer. Vilket i sin tur kan öppna för riktiga röster i nästa val.

Det svenska politiska landskapet har ritats om, och fort har det gått. När Fredrik Reinfeldt tog över regeringsmakten från en tröttkörd Göran Persson 2006 var SD långt från en riksdagsplats med 2,9 procent. Mindre än vad Fi fick i senaste valet.

Bara fyra år senare var SD inne med bred marginal. Både det mediala och politiska etablissemanget var chockat. Det fälldes tårar. Kampen mot rasismen skulle hårdna, fick vi veta. SD:s tillväxt har dock fortsatt, egentligen helt utan bakslag.

Det kan de framför allt tacka övriga partier för. Under Reinfeldts andra statsministertid gick den borgerliga reformviljan i stå. SD:s vågmästarroll fick Reinfeldt att ta fan i båten - Miljöpartiet. Alliansen slöt en förödande migrationsöverenskommelse med MP 2011, just i det skede då inbördeskriget i Syrien drog igång. Effekterna på statens utgifter, kommunernas ekonomi och på SD:s opinionsframgångar vet vi nu fyra år senare.

Alliansen flyttade politiken vänsterut. Det som tidigare var vanlig borgerlig politik blev nu kallhamrad rasism. Frihet och ansvar ersattes med en omhändertagandepolitik. Och kollektivismen gjorde comeback i form av identitetspolitik och feminism. När hela Alliansen gick åt vänster, knuffades alla kritiker av denna utveckling automatiskt in i SD:s famn. Många valde att protestera mot utvecklingen på det enda sätt de kunde - med valsedeln.

Efter valet 2014 kan man tycka att de borgerliga borde ha lärt sig något. Men det verkar inte så. Jag vet inte vilken bubbla de lever i, men såväl de rödgröna som allianspartierna är ytterst kompetenta valarbetare för just det parti de säger sig avsky. Det är förbluffande att se.

I dag har Danmark gått till folketingsval. Högt upp bland väljarnas prioriterade frågor är invandringspolitiken. Detta trots att Danmark tar emot betydligt färre asylsökande än Sverige. Det är ingen vild gissning att invandringsfrågan i Sverige kommer att växa ytterligare i betydelse innan nästa val.

Jag tillhörde dem som underskattade SD inför valet 2010. Jag gjorde det inte 2014, och inser nu att taket för partiets framgång har flyttats markant uppåt. Inte för att SD gjort så mycket rätt utan för att övriga partier gjort så mycket fel.

Om utvecklingen fortsätter i tangentens riktning är det inte alls omöjligt för Jimmie Åkessons parti att 2022 utmana S och M om titeln Sveriges största parti.

Det är onekligen ett helt nytt politiskt landskap vi ser. Frågan är om de gamla partierna har förstått det än.

Läs även:
Fnordspotting

Och den borgerliga planen är...?

Det var dagarna efter jul. Jag satt framför TV:n, lagom avslappnad efter flera dagars ledighet och god mat på bordet, och kunde knappt tro mina ögon. Vad fan var detta? Allianspartierna hade ingått en överenskommelse som innebar att den gav grönt ljus åt Stefan Löfven att sitta kvar.

Decemberöverenskommelsen är resultatet av en tondöv borgerlighet och en socialdemokrati som likt i fornstora dagar anser sig ha rätt till makten. Ingen, förutom möjligen Socialdemokraterna, gillar DÖ. Och om S förlorar nästa val och den parlamentariska situationen blir snarlik fast med övervikt åt borgerligheten, ska vi inte alls vara säkra på att DÖ kommer hedras av en socialdemokrati som aldrig varit bra förlorare.

Enligt en ny Ipsos-mätning har endast hälften av väljarna en klar bild av vad DÖ innebär. Med tanke på hur mycket som har skrivits om den kan resultatet kanske förvåna. Men jag ser det som ett bevis för hur dåliga regeringen och allianspartierna har varit på att förklara logiken bakom uppgörelsen. I synnerhet bland borgerliga väljare torde den vara synnerligen svårbegriplig.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra säger att Alliansen ska vara "en vass opposition". Hon har i flera framträdanden, senast i partiledardebatten i TV4, upprepat att det inte är Alliansens uppgift att hjälpa Löfven att sitta kvar. Ändå är det just detta DÖ innebär. Alliansen hade kunnat fälla regeringen och ta över regeringsmakten eller gå till nyval. Den valde att ingå en kartell som dels ger en minoritetsregering ökad makt, dels bakbinder de egna riksdagsledamöterna för två mandatperioder framöver. Allt för att bevara den nuvarande migrationspolitiken. Det går inte att förstå en sådan prioritering.

Orsaken till allt detta är förstås Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. I stället för att fundera över varför 5,7 procent hade röstat på SD i valet 2010 och bemöta det missnöje som fanns runt om i landet, tyckte den dåvarande alliansregeringen att det viktigaste var att markera mot SD som parti. Därför ingicks en migrationsöverenskommelse med SD:s huvudmotståndare Miljöpartiet. Detta applåderades av både socialister och liberaler. Hah! Där fick SD så de teg!

Eller inte. I valet 2014 fördubblades SD i storlek igen, och i dag landar partiet på mellan 14 och 19 procent i mätningarna. Även om det är långt kvar till nästa val, allt kan hända och bollen är rund, pekar samtliga opinionsinstitut på att SD fortsätter att växa.

Jag har tidigare hävdat att det inte finns något förutbestämt i en evig tillväxt för SD. Men just nu talar själva samhällsutvecklingen med segregation, bostadsbrist, kris i skolan och ett flyktingmottagande som får kommuner att gå på knäna otvetydigt för fortsatt väljarflykt till SD. I synnerhet som regeringen och allianspartierna förefaller så tagna på sängen av konsekvenserna av sin egen politik.

SD:s växande väljarstöd är ett dilemma för borgerligheten, ty ju fler som säger sig kunna rösta på SD desto mer rumsrent blir det. Vilket lockar ännu fler. Tids nog kommer även avhoppen på tjänstemannanivå och därefter bland riksdagsledamöter att komma. Och har man väl tagit steget över, är man inte särskilt välkommen tillbaka.

Vad är då Alliansens plan? Om utvecklingen fortsätter i tangentens riktning kommer Löfven knappast att sitta kvar som statsminister efter nästa val. Men Alliansen skulle bli ungefär lika vingklippt och bakbunden som regeringen Löfven vid ett maktövertagande. Dess enda förhoppning om att kunna sitta kvar blir i ett sådant läge DÖ. Som har klart bristande stöd hos de egna och knappast lär hållas med entusiasm av sossar i opposition.

Om det är så den borgerliga framtidsplanen ser ut är det inte svårt att förstå den som säger sig ha lagt sin röst på Alliansen för sista gången.