Magda Gad om vad IS är

Sverige har fått en ny samordnare mot våldsbejakande extremism. Sedan 2014 har vi haft stjärnor som Mona Sahlin och före detta arbetsmarknadsministern Hillevi Engström på posten. Den som nu tar över är en före detta ordförande för svenska Röda Korset och IOGT-NTO, Anna Carlstedt.

Noterbart är att ingen av dem har någon som helst dokumenterad kompetens om islamistisk terrorism eller radikaliseringsprocesser. Men i ett land där någon helt utan polisiär kompetens kan bli rikspolischef är det förstås inget konstigt.

Sverige ligger långt efter många andra länder i både det preventiva arbetet och i straffpolitiken, även om den sittande regeringen faktiskt har börjat täppa till vissa luckor i det sistnämnda.

Mona Sahlins eftermäle var en stödtelefon för anhöriga, rattad av personal från Röda Korset helt utan kompetens om islamistisk extremism. I både Stockholm och Örebro har politiker föreslagit återvändandeprogram för IS-krigare för att slussa dem tillbaka in i samhället med hjälp av socialtjänst, Arbetsförmedlingen och de kommunala bostadsbolagen. Miljöpartiet kallade det stolt för "Stockholmsmodellen" innan reaktionen blev så pass irriterad att planen gjordes om.

Naiviteten inför det största hotet mot den västerländska demokratin sedan kommunismen är farlig. Jag befarar att svenska politiker inte kommer förstå var det handlar om förrän det sker ett större terrordåd på svensk mark. Om ens då.

Den officiella hållningen i kriminalpolitiken är nämligen alltjämt att den som begår brott gör det på grund av ett utanförskap och att det bästa sättet att förebygga brott är ett bygga fritidsgårdar. Det kan fungera på lätt kriminella i tonåren som enkelt kan knuffas in på rätt väg igen. Men när denna föreställning appliceras på ideologiskt drivna och religiöst övertygade terrorister som är beredda att dö för sin sak hamnar vi riktigt snett.

Få har sett IS härjningar med egna ögon. Journalisten Magda Gad har det. Nedan är hennes analys (på Facebook) av vad IS är. Det är dags att flera börjar förstå vad det är vi står emot.

Jag vet att detta är väldigt kontroversiellt att skriva men nu gör jag det ändå.Jag har rapporterat från IS-fronten i Irak sedan juni, jag har följt offensiven mot Mosul sedan den inleddes 17 oktober, jag har varit med i strid mot IS och jag har träffat tillfångatagna IS. Jag har sett deras massgravar, träffat dem som överlevt och har hundratals vittnesmål från civila som levt under dem. 

Och min slutsats är följande:  

Västvärlden är för civiliserad för att förstå och bekämpa detta.Det finns fortfarande folk i väst som blir förvånade av att IS bombar sönder allt och även bebisar. 

Det finns fortfarande sådana som tror på rehabilitering av IS och att man kan prata med dem om att öppna korridorer för civila och så vidareGlöm allt det där.  

IS gör inga misstag när de skjuter in granater mot bebisar, när de skjuter barn som öppnar dörren i huvudet, när de spränger bilbomber i barnfamiljers hem.Det är tvärtom en militär taktik.  

De vet att människors, även soldaters, reaktion är att hjälpa skadade barn.Och när folk då springer för att hjälpa - så blir de skjutna. 

IS intar sjukhus där det finns patienter och personal och gör om dem till stridspositioner.De tränar sina egna barn i hur man avrättar människor genom skjutning och halshuggning.De sörjer inte sina döda eftersom de tror att döden är bättre än livet.  

IS har också all modern utrustning, som drönare, gps, sociala medier, propagandafilmer.I motsats till Hitler och andra diktaturer döljer de inte sina krigsbrott och folkmord utan skryter om dem på internet.  

De har de modernaste handeldvapen som finns, de har samma pansarfordon som Navy Seals (MRAP:s), de har stridsvagnar och kulsprutor och raketer och granatartilleri.De har hög militär kompetens, från bland annat Saddam Husseins tidigare elitförband och veteraner från Afghanistan och Tjetjenien. De har japaner som bygger teknik åt dem. De har underrättelsetjänst, tingsrätt och driver in skatt. 

Dessutom använder de medeltida metoder som halshuggning, bålbränning, korsfästning, dränkning, skära av händer och tungor. Och metoder som strider mot krigslagar som kemisk gas och självmordsbombare. Allt för att upprätthålla skräckväldet. 

Västvärlden har helt enkelt kommit för långt bort från detta för att förstå - och kommer aldrig heller få det inrikespolitiska stöd som behövs för att sätta in något emot detta. (Och det här att "rebeller" och moderata FSA skulle ha hållit Aleppo - glöm det. FSA radikaliserades för många år sedan och "rebeller" är inget ord för att benämna till exempel al-Nusra och andra tidigare al-Qaida-grupperingar.) 

Tyvärr kommer i dag politik före liv.

En av tio ungdomar i förorten sympatiserar med IS

En studie gjord i Göteborgs förorter ger en häpnadsväckande inblick i hur unga förortsungdomar ser på Islamiska staten.

Enkätundersökningen är gjord av föreningen Varken Hora eller Kuvad och riktades till ungdomar i åldern 12-18 år i några av Göteborgs nordöstra förorter. 1200 svarade, vilket ger ett rätt bra underlag att generalisera från.

Bland annat ställdes frågan om eleverna har sympatier för religiösa extremister som IS och andra jihadister. Över elva procent (130 ungdomar) svarade "ja, jag har sympati". Ännu fler svarade att de känner någon som har det.

Först ska sägas att man ska vara lite försiktig att ta enkätundersökningar i denna åldersgrupp på blodigt allvar innan de har bekräftats av fler studier. De påminner lite om de där alkohol- och narkotikaundersökningarna som gjordes i högstadiet. Jag och flera av mina vänner svarade alltid på ett sätt som tydde på att vi var långt gångna i ett tungt opiatmissbruk.

Men siffrorna är ändå så pass alarmerande, och samtidigt inte direkt förvånande, att de onekligen stämmer till eftertanke. Vi skulle inte få sådana här svar gällande sympatier för nazism.

Svaren i undersökningen är allvarliga. På riktigt. Inte för att dessa ungdomar nödvändigtvis själva kommer bli jihadister utan för att de uppenbarligen hyser sympati för en terrororganisation som utan minsta tveksamhet röjer oliktänkande ur vägen med de mest brutala metoder.

Det handlar också om synen på icke-troende i Sverige:

Vissa ungdomar vi mött använder ord som "kafir" för icke-troende människor, och de säger att sådana kan "dra åt helvete" och att "IS gör egentligen rätt" och så vidare. I en tidigare undersökning från Stockholm kunde vi även se att unga angav att de var mer religiösa än sina föräldrar.

Att barn till invandrare blir mer religiösa än sina föräldrar finns belagt i brittiska studier. Det är intressant att ställa frågan varför. Gissningsvis handlar det delvis om att de växer upp i segregerade förorter som är åtskilda från det svenska majoritetssamhället. Där kan ökad religiositet och även extremism frodas i god ro. I Sverige har vi genom vår naiva inställning till religiös extremism och oförmåga att se uppenbara värderingskonflikter i samhället närmast underblåst denna utveckling.

Det är inte svårt att föreställa sig vilka motsättningar - såväl mellan muslimer och icke-muslimer som mellan "rättroende" muslimer och övriga - som byggs upp just nu. Hur det där vackra och toleranta sekulära samhället ska kunna skapas när sådana här värderingar får fäste bland den uppväxande generationen unga i svenska förorter är en gåta. Inga genusutbildningar i världen kommer att hjälpa.

Det är heller inte svårt att gissa att den här undersökningen - som alltså är genomförd av en frivilligorganisation - kommer att tigas ihjäl eller relativiseras av det politiska och mediala etablissemanget.

Förmodligen sitter somliga redan och förbereder nästa fackeltåg mot islamofobi.

IS-krigare är inte vilka kriminella som helst

Den senaste veckans stora snackis har varit hur Sverige och svenska kommuner ska hantera de IS-sympatisörer som återvänder från striderna i Irak och Syrien.

Vi kan backa ett och ett halvt år till våren 2015. Då släpptes ett strategidokument "i arbetet mot våldsbejakande extremism". Den rödgrönrosa majoriteten ville bemöta återvändarna genom att skapa ett tätare samarbete mellan försörjningsstödsenheter, stadens Jobbtorg, Arbetsförmedlingen och de kommunala bostadsbolagen.

Föga förvånande tolkades detta som att IS-krigare och sympatisörer skulle mötas av en samordnad och välkomnande insats från Stockholms stad så snart de återvände. Det miljöpartistiska socialborgarrådet Ewa Larsson kallade detta stolt för "Stockholmsmodellen". Dokumentet kom att bli så kritiserat att det snart drogs tillbaka från Stockholms stads hemsida och ersattes av ett nytt som tonade ned de kritiserade delarna.

Spola fram till i dag. Frågan om hur kommuner ska hantera återvändande IS-sympatisörer har åter hamnat i strålkastarljuset efter att Lunds samordnare mot våldsbejakande extremism yppat något som påminner om Ewa Larssons "Stockholmsmodell". Så här beskrivs den av Sveriges Radio:

I Lund är slutsatsen att avhoppare från våldsbejakande extremistiska grupper ska hanteras som avhoppare från andra miljöer, till exempel den organiserade brottsligheten. Efter en utredning av personens behov kan kommunen hjälpa till med boende, sysselsättning och försörjning. 

Det arbetssättet får stöd i en rapport från den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Rapportförfattaren, Christoffer Carlsson, menar att en person som vill lämna extremistmiljöer ofta behöver stöd för att kunna göra det.  

– Det är en rakt igenom social, ekonomisk och materiell fråga. Du behöver kunna återintegreras på arbetsmarknaden, du behöver kanske ha körkort, skuldsanering och tak över huvudet. När individer lämnar vill de lämna till något annat, har man inte resurser till det så är det svårt att förverkliga det.

Resonemanget från både Lund och den nationella samordnaren är förbluffande naivt. Det är naturligt att kommunen fokuserar på sociala insatser i stället för rättsliga - de sistnämnda ligger på polisens och rättsväsendets bord. Men naiviteten blir tydlig när återvändande IS-krigare som har ledsnat på att halshugga fler otrogna jämställs med exempelvis avhoppare från en nazistisk grupp.

Lunds kommunala samordnare Anna Sjöstrand gör inte saken bättre när hon hävdar att "man får ju samma hjälp som övriga som söker hjälp hos oss" och tillägger att "vi kan ju inte säga att för att du gjorde ett felaktigt val så har du inte rätt att komma tillbaka och leva i vårt samhälle."

Ett felaktigt val. Som om det handlade om snatteri eller möjligen en bilstöld i sena tonåren. En så här hopplöst infantil inställning till folkmördare och dess sympatisörer får vi bara inte ha. Ej heller hos kommunala företrädare som ska behandla alla kommuninvånare lika.

I efterhand har det uppstått en diskussion om vad den där handlingsplanen i Lund egentligen innehöll. En titt på den visar att Lunds kommun ser på avhoppade jihadister som vilka exkriminella som helst, vilket jag tror är ett misstag.

Sydsvenskan gör en stor grej av debatten när tidningen hävdar att "Borgerliga politiker trodde på myter om lyxliv för avhoppade IS-krigare". Det är fascinerande att Sydsvenskan i en artikel som vill knäppa några borgerliga politiker på näsan själva gör sig skyldiga till en halmgubbe redan i rubriken. Något lyxliv har ingen pratat om - däremot har relevanta invändningar inkommit mot tanken på att avhoppade IS-jihadister ska få hjälp med bostad och arbete.

Det bästa vore förstås om dessa människor med blod på sina händer aldrig kom tillbaka till Sverige över huvud taget. Men när de väl gör det måste vi fundera över vad som är bäst för hela samhället, inte främst för den som återvänder.

Det kanske är så att vissa brott är så fasansfulla, och utgör brott mot hela mänskligheten, att medborgarskapet faktiskt kan dras tillbaka. Personen i fråga har i dessa fall exkluderat sig själv från det svenska samhället. Den saken borde utredas.

Oundvikligen finns en rad rättssäkerhetsaspekter här som måste beaktas - om en person inte kan fällas för brott, kan samhället ändå ge sanktioner? Ska vi i stället för att tänka integrering tvärtom tänka exkludering av före detta IS-jhadister?

En sak är i alla fall säker: vi ska inte inbilla oss att integrering av IS-sympatisörer i det öppna demokratiska samhället kan ske med jobb och bostad. 

Sverige inget att lita på

"Vad kallas en svensk med tapperhetsmedalj? - Tjuv." Detta uppges vara en gammal norsk vits som beskriver den mindre hedervärda svenska insatsen mot nazismen under andra världskriget.

Tyvärr känns den lika aktuell i dag som för 70 år sedan. Sverige förblir ett land som talar vitt och brett om internationellt samarbete och om fred och mänskliga rättigheter. Men när saker ställs på sin spets, när det handlar om att välja sida och att faktiskt stå upp för allt det där fina genom att i konkret handling slåss för det, då sviker Sverige. Alltid.

Så även nu när världen försöker besegra IS i Irak och Syrien, åtminstone militärt. Liberalerna vill beväpna de kurdiska styrkorna med svenska vapen, men försvarsminister Peter Hultqvist avfärdar detta:

Vi har för avsikt att fördubbla den svenska styrkan från 35 till 70 man och det handlar om utbildning och mentorering. [...] Jag har uppfattat det som att det finns en bred uppslutning i riksdagen bakom karaktären på det svenska bidraget. Behoven är många men det svenska bidraget är uppskattat och det påverkar deras militära förmåga. Olika länder i koalitionen har tagit på sig olika roller. 

För all del. Men varför kan Sverige aldrig bidra militärt? Inte ens mot en av världshistoriens grymmaste och vidrigaste erövrare, Daesh, kan Sverige sträcka sig till att bidra med militärt materiel. Det är faktiskt ganska ynkligt.

Inte för att just svenska vapen nödvändigtvis behövs i kampen utan för att det skulle visa att även ett fredsälskande (fredsskadat?) land som Sverige kan plocka fram bössan när demokratin och grundläggande mänskliga värden ligger i vågskålen.

Men nej. Vi sysslar med "mentorering" i stället. Och den svenska Försvarsmakten på hemmaplan har fullt upp med att utbilda genusrådgivare.

Arma land.

Bilder av befrielse

Den syriska staden Manbij, nära den turkiska gränsen, befriades härom dagen efter att ha hållits av IS sedan 2014. Människor som levt under IS förtryck i flera år sågs jubla på gatorna.

Kvinnor brände burkor, män rakade av sig skägget och en kvinna fotograferades när hon tog sig en cigarett. "Må Gud döda varenda en av dem", skrek en man om de IS-krigare som nu flytt fältet.

Nedanstående bilder ger en liknande känsla som när jublande östtyskar klättrade på och över Berlinmuren. De är ögonblick av återvunnen mänsklig värdighet.

Blind terror och falsk trygghet

Ännu ett avskyvärt terrorattentat. Och ännu en gång drabbar det Frankrike. Dussintals döda. Hundratals skadade. Blodtörsten verkar outsläcklig.

Attacken i Nice visar hur terroristerna har anpassat sig till den nya verklighet som skapats efter attackerna i New York/Washington, London, Madrid och Paris. Detta måste nu upp på bordet. Hur skulle ens de strängaste övervakningsförespråkare kunna stoppa en skenande lastbil med en galning bakom ratten?

Att lagra all vår elektroniska kommunikation i sex månader stoppar inte terrorism. Att införa nakenskanner på flygplatser stoppar inte terrorism. Att lagra alla våra resor i en databas stoppar inte heller terrorism.

Massövervakning av vanliga medborgare är ett trubbigt och ineffektivt verktyg som handlar mer om att sprida en känsla av kontroll och ordning än om att faktiskt förhindra terrordåd.

Polisen ska slå till hårt mot dem som begår dessa hänsynslösa och vidriga handlingar. Men vi måste samtidigt inse att mer övervakning av laglydiga medborgare inte hjälper i en värld där terrorn är blind.

Det är dags att rulla tillbaka övervakningsstaten.

Sahlin lämnar scenen

Mona Sahlin skulle lämna sin post som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism i samband med att hennes slutsatser presenteras i mitten av juni. I stället väljer hon att avgå med omedelbar verkan.

Orsaken är Expressens avslöjande att Sahlin skrivit under ett falskt löneintyg för att hjälpa en livvakt att köpa en bostad på Solsidan, vilket nu resulterat i en förundersökning. Jag är inte överdrivet upprörd över detta. Folk har suttit kvar för betydligt värre saker än så här. Man kan ana att det måste finnas något mer i den här historien som Sahlin inte vill ska brisera samtidigt som hon har jobbet kvar. Det finns uppgifter om svart betalning och att skulder skulle ha gått vidare till Kronofogden.

Oavsett hur det ligger till med den saken kan det vara värt att titta på vilka resultat som Mona Sahlin har åstadkommit i sin roll som nationell samordnare i en så aktuell fråga. Som tidigare konstaterat hade Sahlin helt uppenbart hoppats få jobba mot högerextremism och fokusera på nazistiska och rasideologiska grupper i sitt arbete. I takt med att inte ens blinda hönor kunnat undvika att det är jihadistiska grupper och inte ett fåtal nazister som står för den samhällshotande verksamheten i dag, tvangs Sahlin ändra sitt fokus.

Tillsättandet av nationella samordnare har fullkomligen exploderat. Politiker identifierar ett problem som är komplext och utbrett. De tillsätter en s.k. nationell samordnare som får två år på sig att resa landet runt, prata, identifiera problemet en gång till, presentera en slutrapport och sedan avgå. Problemet ifråga blir förstås inte löst. Däremot har politiker lyckats lyfta frågan upp på agendan under en tid och gett en gammal kollega ett bra jobb i några år.

Så här gjorde den borgerliga regeringen även med hemlöshetsproblematiken, där den tillsatte nationelle hemlöshetssamordnaren Mikael Anefur reste land och rike runt, presenterade en slutrapport och där socialdepartementet våren 2014 anordnade en intressant konferens i Västerås på vilken jag deltog. Men hemlösheten och bostadsbristen har knappast minskat som en följd av Anefurs arbete.

Det mest konkreta resultatet från Sahlins tid som samordnare är en stödtelefon för anhöriga till blivande jihadister, en telefon som hittills mottagit noll samtal. Sahlins linje har varit dialog och mammors kraft. Därför beskrev hon Örebros idé om att hjälpa återvändande IS-krigare med jobbsök och psykologkontakter, något som senare anammades av Stockholms rödgrönsrosa majoritet och kallades "Stockholmsmodellen", som "ett bra exempel".

Att en person som fått uppdraget som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism uttrycker sig så, är anmärkningsvärt. Andra dagar har Sahlin varit ute i media och kritiserat kommuner för bristfällig eller obefintlig kunskap om de extremistmiljöer det svenska samhället nu måste bekämpa. Frågan verkar ha aktualiserats ute i kommun-Sverige, men vårt land fortsätter att vara europeiska mästare (tillsammans med Belgien) i att exportera IS-krigare. Problemet med hatpredikanter i landets moskéer vågade Sahlin aldrig lyfta, och så sent som härom dagen förklarade hon jihadismen med växande islamofobi i västvärlden.

Det mest konkreta resultatet av Mona Sahlins tid som nationell samordnare är alltså en telefon som aldrig ringer. Det säger onekligen något om en politiker som under sin 40-åriga politiska karriär egentligen aldrig har åstadkommit någonting.

Låt oss hoppas att vi sett det sista av henne i offentlig statlig tjänst. Sahlin behöver knappast återvända för sin försörjning. Efter många år som riksdagsledamot och minister har hon både sin pension tryggad och vänner på Solsidan som säkert kan bjuda på ett glas som tack.  

Läs även:
Fnordspotting

Farliga felanalyser

Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, såg sannolikt framför sig att kunna fortsätta sitt antirasistiska arbete mot nazister och rasideologiska grupper i sitt nya uppdrag. I stället har fokus i samhällsdebatten alltmer hamnat på det riktiga hotet i vårt samhälle - jihadismen - och Sahlin har tvingats följa efter.

I sommar löper Sahlins förordnande ut, och hon har nu börjat sammanfatta situationen i det svenska samhället. Sahlin säger att hon under sina 40 år i politiken inte ha varit så här orolig över samhällsutvecklingen som nu.

Inför första maj försökte hon vrida strålkastarljuset mot sina egna favoritextremister igen eftersom Nordiska Motståndsrörelsen skulle demonstrera i Borlänge. Sahlin förklarar sin oro så här:

Notera Mona Sahlins påstående. Hon hävdar alltså att jihadister radikaliseras (är man inte redan radikaliserad om man är jihadist?) på grund av islamofobin och "extremhögern" i Västeuropa.

Även jag oroas av polariseringen i samhället. Men det som oroar mig ännu mer är denna utbredda oförmåga att se orsak och verkan.

Sahlins analys är helt uppåt väggarna. Hennes förklaring att jihadismens framväxt i samhället är en reaktion på dels extremhögerns framfart och dels islamofobi i samhället ger salafisterna en legitimitet de absolut inte förtjänar. Det är faktiskt ett hårresande påstående från en nationell samordnare.

Sverige har tillsammans med Belgien exporterat flest IS-krigare per capita i EU. Det svenska samhället har givetvis brister på både bredden och tvären, men det är inte ett islamofobiskt eller rasistiskt samhälle. Tvärtom placerar sig Sverige alltid bra i olika sorters toleransmätningar.

Jihadismen kan inte förklaras som något slags muslimsk revansch på Västeuropa. Den som hävdar det legitimerar några av världens grymmaste terrorgrupper och gör en farlig felanalys som lägger hinder i vägen för att bekämpa det största hotet mot den fria världen sedan kommunismen.

Mona Sahlin kritiserar gärna kommuner för bristande beredskap för att möta hot från extremistgrupper. Hon borde tänka igenom vilka signaler hon själv sänder med sina uttalanden.

IS i verkligheten

Bortom alla propagandavideor som visar heroiska IS-krigare strida mot de otrogna finns förstås, som i alla krig, en verklighet. I IS fall verkar den vara minst sagt anskrämlig.

Det är inte Waffen-SS, direkt. Och vad sysslar Abu Abdullah med, egentligen?

Var fjärde ung i arabvärlden sympatiserar med IS

DN skriver om stödet för terroristgruppen IS i arabvärlden. Hur stort är det egentligen?

Det är intressant vilken vinkel som kan åstadkommas enbart i en kort rubrik. DN:s vinkel är nämligen att "arabvärldens unga säger nej till IS". Det visar sig att tre av fyra unga inte sympatiserar med dem. Var och en kan således räkna ut att var fjärde ung arab, enligt Arab Youth Surveys intervjuer med 3 500 unga i 16 muslimska länder, inte vill ta avstånd från en av världshistoriens grymmaste och mest avskyvärda terrororganisationer.

Detta hade varit en vinkel värd att undersöka. Men DN avstod. Jag tycker att siffrorna är oerhört skrämmande. Att runt var fjärde ung person i arabvärlden inte skulle ta avstånd från IS är en närmast skräckinjagande tanke.

Att inte vilja ta avstånd från något är inte nödvändigtvis detsamma som att aktivt sympatisera med eller vilja engagera sig.

Men att vidriga mördare som IS har ett så pass brett passivt stöd bland unga i arabvärlden är en väckarklocka som borde ringa i huvudet på alla västliga politiker just nu.

Kriget har kommit till Europa

London. Madrid. Paris. Bryssel. Antalet europeiska storstäder som drabbats av den islamistiska terrorn växer.

Det som skedde på Bryssels flygplats Zaventem och i tunnelbanan i morse skakar inte bara Belgien utan hela EU. Attackerna genomfördes i EU:s nav.

Det attackerna i samtliga ovanstående städer har visat är inte bara terrorns vidriga tryne, där slakt av helt oskyldiga civila är både medel och mål, utan också att vi aldrig kan skydda oss mot denna sorts blinda terror.

Inrikesminister Anders Ygeman anser att Sverige är "väldigt väl rustat" mot terrordåd (är det månne Mona-telefonen han tänker på?). Men han uttryckte i dag även önskemål att få bland annat PNR (flygpassagerarregistret) på plats så snart som möjligt som ett led i terrorbekämpningen.

Ingen kan säga hur ett sådant register hade kunnat förhindra dagens attacker i Bryssel. Men det är så här det kommer låta nu. Ju fler terrordåd som sker, desto mer vatten får övervakningsförespråkarna på sin kvarn. Ju fler och värre dåd som inträffar, desto mer ökar acceptansen för ingrepp i vår personliga integritet i terrorkampens namn.

Ett problem med utbyggd massövervakning är att den ger en falsk trygghet. Ingen övervakning kan förhindra terrordåd på tätbefolkade offentliga platser som tunnelbanestationer. Den sorts övervakning som skulle krävas för att förhindra terrorattacker på tågstationer eller flygplatser är helt enkelt inte acceptabel eftersom den skulle kräva alltför genomgripande intrång i våra liv. Och trots detta skulle vi ändå inte kunna garantera att attacker inte sker.

Den islamistiska terrorn måste utplånas. Om detta är många (men inte alla) överens. Men hur det ska ske är en desto svårare fråga. EU behöver agera gemensamt, men varje land måste även se om sitt eget hus.

Sverige har under lång tid varit på tok för naivt i de här frågorna. Jihadister har jämförts med frivilliga i finska vinterkriget. I både Örebro och Stockholm har modeller utarbetats för att integrera återvändande IS-krigare i samhället. Aningslösheten i de resonemang som förts är häpnadsväckande.

Detta duger inte längre. Det krävs att hela samhället - kommunpolitiker, skolor, kyrkor och imamer - unisont står upp och medger att det finns ett problem med radikalisering i Sverige och att dessa värderingar måste bekämpas. Beröringsskräcken med frågan och rädslan för att bli anklagad för islamofobi måste upphöra.

Det är tungt att medge att terrorismen har vunnit ännu en seger. Ty en sak kan vi konstatera efter attackerna bara det senaste året: kriget har definitivt kommit till Europa.

Låt den rätte komma in

Reaktionerna på en terrorattack följer ofta ett bekant mönster. Vanliga medborgare tänder ljus och visar sympati med symbolhandlingar. Politiker, däremot, vill visa handlingskraft. I ett uppskruvat känsloläge är det inte alltid det långsiktigt bästa.

Som ett brev på posten lägger politiker nu förslag på utökad massövervakning, skärpta säkerhetskontroller på flygplatser och så vidare. Som om det blir lättare att fånga terrorister för att vanliga resenärer får en krångligare vardag.

Frankrike har en stor säkerhetstjänst. Precis som andra länder har den tillgång till resultaten av den massövervakning som genomförs av allierade. Ändå har Frankrike under året drabbats av ett flertal terrorattentat. Allt går inte att förhindra, inte ens genom att spionera på alla hela tiden.

Vanligt folk få nu alltså betala för säkerhetstjänsternas missar med sin personliga integritet. Det är inte rimligt, i synnerhet inte som massövervakningen inte lyckats förhindra vare sig terrordåden i Paris, London, Madrid eller Moskva. Det är helt enkelt inte effektivt att ta in information om alla hela tiden.

Ändå får vi räkna med att det är mer av samma som kommer att föreslås. I Frankrike finns sedan Charlie Hedbo-attacken en ny långtgående avlyssningslag på ingång. Kampen mot kryptering har pågått länge och attacker som dem i Paris kommer i allmänhetens ögon inte direkt stärka argumentet för vår rätt att kommunicera anonymt. Tyvärr.

Det finns även en annan sida av problematiken som är delvis kopplad till den nuvarande folkvandringen genom Europa. Det handlar om vem som kommer till landet. I Sverige har det nämligen så här i elfte timmen börjat uppmärksammas att syriska pass säljs öppet på nätet. Problemen med passens tillförlitlighet har funnits länge, men det är först nu de senaste dagarna som svenska medier yrvaket har börjat rapportera om detta bekymmer.

Det är inte sällan IS som säljer passen, vilket betyder att Sverige genom en slapp asyl- och migrationspolitik byggd på vackra ord och naiva visioner om att alla är ärliga och snälla, i praktiken hjälper till att delfinansiera världens grymmaste terrorsekt. Så kan vi inte ha det.

Tanken på att det varje vecka eller månad kommer in IS-sympatisörer till Sverige är förfärande och skakande. Säpo har bråda dagar framför sig, men det som oroar mig mest är att vi under så lång tid har haft ett inflöde av människor som inte ens har sökt asyl. De befinner sig redan i Sverige. Att se filmer på svenska IS-krigare som skämtar ger kalla kårar.

EU:s yttre gräns behöver återupprättas. Men i väntan på att det sker måste Sverige värna sin egen säkerhet genom att förstärka gränsen. Vi behöver helt enkelt veta vilka människor som kommer in i landet, och det kommer inte vara möjligt om det fortsätter att komma 10 000 människor varje vecka. Därför måste regeringen kopiera Moderaternas förslag om att avvisa asylsökande som kommit till Sverige via annat EU-land.

Sverige ska inte stänga gränsen. Men vi måste just nu ha bättre koll på vilka som kliver över den.

Läs även:
Fnordspotting, HAX

Går Frankrike i krig nu?

Fredagens händelser har satt spår i hela västvärlden. Vittnesmål om det fruktansvärda som inträffade har pumpats ut ända sedan överlevande och vittnen tog sig från platsen.

Framför allt ett har satt sig i mitt minne. En man berättade hur han på en restaurang såg avskyvärda scener. En kvinna satt böjd över ett bord. Han trodde att hon fått en bula i huvudet men insåg snart att hon var skjuten. Ölen stod kvar på bordet och bredvid henne stod en förtvivlad man/pojkvän och skrek. Nyss hade de suttit tillsammans och pratat över en öl. Nu var hon död.

Livet kan förändras på ett enda ögonblick.

Francois Hollande sade i sitt första framträdande att attackerna är en krigsförklaring och att Frankrikes svar kommer att bli "skoningslöst". På måndag kommer den franska Nationalförsamlingen och Senaten att sammanträda i kongress i Versailles. Vi kan nog räkna med något slags besked efteråt.

En gissning är att Frankrike nu kommer gå i fullt krig med IS, det vill säga kraftigt utvidga den insats som landet redan genomför. Om det även innebär soldater på marken återstår att se, men givet att hundratals franska medborgare attackerats i hjärtat av landets huvudstad lär Frankrike behöva svara. Med kraft. Detta är deras 11 september och det kan inte gå obemärkt förbi.

Vi har lärt oss en sak: IS går inte att förhandla med. Det är en ideologiskt och religiöst övertygad sekt som endast kan bemötas med vapenmakt. Därför är det dags för alla västerländska stater som tror på demokrati, yttrandefrihet och vårt sätt att leva att samlas mot denna gemensamma fiende. Övrigt gnabb får de göra upp om senare.

IS måste utrotas. Och det kan bara ske med vapen.

Läs även:
Fnordspotting