Magda Gad om vad IS är

Sverige har fått en ny samordnare mot våldsbejakande extremism. Sedan 2014 har vi haft stjärnor som Mona Sahlin och före detta arbetsmarknadsministern Hillevi Engström på posten. Den som nu tar över är en före detta ordförande för svenska Röda Korset och IOGT-NTO, Anna Carlstedt.

Noterbart är att ingen av dem har någon som helst dokumenterad kompetens om islamistisk terrorism eller radikaliseringsprocesser. Men i ett land där någon helt utan polisiär kompetens kan bli rikspolischef är det förstås inget konstigt.

Sverige ligger långt efter många andra länder i både det preventiva arbetet och i straffpolitiken, även om den sittande regeringen faktiskt har börjat täppa till vissa luckor i det sistnämnda.

Mona Sahlins eftermäle var en stödtelefon för anhöriga, rattad av personal från Röda Korset helt utan kompetens om islamistisk extremism. I både Stockholm och Örebro har politiker föreslagit återvändandeprogram för IS-krigare för att slussa dem tillbaka in i samhället med hjälp av socialtjänst, Arbetsförmedlingen och de kommunala bostadsbolagen. Miljöpartiet kallade det stolt för "Stockholmsmodellen" innan reaktionen blev så pass irriterad att planen gjordes om.

Naiviteten inför det största hotet mot den västerländska demokratin sedan kommunismen är farlig. Jag befarar att svenska politiker inte kommer förstå var det handlar om förrän det sker ett större terrordåd på svensk mark. Om ens då.

Den officiella hållningen i kriminalpolitiken är nämligen alltjämt att den som begår brott gör det på grund av ett utanförskap och att det bästa sättet att förebygga brott är ett bygga fritidsgårdar. Det kan fungera på lätt kriminella i tonåren som enkelt kan knuffas in på rätt väg igen. Men när denna föreställning appliceras på ideologiskt drivna och religiöst övertygade terrorister som är beredda att dö för sin sak hamnar vi riktigt snett.

Få har sett IS härjningar med egna ögon. Journalisten Magda Gad har det. Nedan är hennes analys (på Facebook) av vad IS är. Det är dags att flera börjar förstå vad det är vi står emot.

Jag vet att detta är väldigt kontroversiellt att skriva men nu gör jag det ändå.Jag har rapporterat från IS-fronten i Irak sedan juni, jag har följt offensiven mot Mosul sedan den inleddes 17 oktober, jag har varit med i strid mot IS och jag har träffat tillfångatagna IS. Jag har sett deras massgravar, träffat dem som överlevt och har hundratals vittnesmål från civila som levt under dem. 

Och min slutsats är följande:  

Västvärlden är för civiliserad för att förstå och bekämpa detta.Det finns fortfarande folk i väst som blir förvånade av att IS bombar sönder allt och även bebisar. 

Det finns fortfarande sådana som tror på rehabilitering av IS och att man kan prata med dem om att öppna korridorer för civila och så vidareGlöm allt det där.  

IS gör inga misstag när de skjuter in granater mot bebisar, när de skjuter barn som öppnar dörren i huvudet, när de spränger bilbomber i barnfamiljers hem.Det är tvärtom en militär taktik.  

De vet att människors, även soldaters, reaktion är att hjälpa skadade barn.Och när folk då springer för att hjälpa - så blir de skjutna. 

IS intar sjukhus där det finns patienter och personal och gör om dem till stridspositioner.De tränar sina egna barn i hur man avrättar människor genom skjutning och halshuggning.De sörjer inte sina döda eftersom de tror att döden är bättre än livet.  

IS har också all modern utrustning, som drönare, gps, sociala medier, propagandafilmer.I motsats till Hitler och andra diktaturer döljer de inte sina krigsbrott och folkmord utan skryter om dem på internet.  

De har de modernaste handeldvapen som finns, de har samma pansarfordon som Navy Seals (MRAP:s), de har stridsvagnar och kulsprutor och raketer och granatartilleri.De har hög militär kompetens, från bland annat Saddam Husseins tidigare elitförband och veteraner från Afghanistan och Tjetjenien. De har japaner som bygger teknik åt dem. De har underrättelsetjänst, tingsrätt och driver in skatt. 

Dessutom använder de medeltida metoder som halshuggning, bålbränning, korsfästning, dränkning, skära av händer och tungor. Och metoder som strider mot krigslagar som kemisk gas och självmordsbombare. Allt för att upprätthålla skräckväldet. 

Västvärlden har helt enkelt kommit för långt bort från detta för att förstå - och kommer aldrig heller få det inrikespolitiska stöd som behövs för att sätta in något emot detta. (Och det här att "rebeller" och moderata FSA skulle ha hållit Aleppo - glöm det. FSA radikaliserades för många år sedan och "rebeller" är inget ord för att benämna till exempel al-Nusra och andra tidigare al-Qaida-grupperingar.) 

Tyvärr kommer i dag politik före liv.

Det nya Europa

Ett vansinnesdåd? Eller en terrorattack? I skrivande stund är uppgifterna om dådet i Berlin knapphändiga, vilket gör att vi i nuläget endast kan spekulera. Det kan vara allt från jihadistisk terror till en psykiskt sjuk persons hämnd på världen (tänk Lubitz).

Ingenting tyder i alla fall på att lastbilen som krossade ett dussin människor och skadade närmare 50 kördes in i julmarknaden av misstag. Detta var en medveten handling med syfte att döda.

Under de senaste två åren har Frankrike varit särskilt drabbat av jihadistisk terror medan Tyskland avvärjt en rad attentat och klarat sig undan större attacker. Men inte alla. Bara sedan i somras har en rad dödliga angrepp med bland annat yxa och machete skett i Bayern och Baden-Württemberg utförda av syriska och afghanska asylsökande. Sverige har haft ett dubbelmord relaterat till en avslagen asylansökan.

Enligt uppgifter från BBC är föraren, nu gripen, asylsökande från Afghanistan eller Pakistan. Om detta stämmer kommer diskussionen efteråt oundvikligen att handla om vilka säkerhetshot som de senaste årens asylinvandring har skapat i Europa. Och hur vi ska bemöta dem.

Oavsett vem gärningsmannen är kan vi konstatera att detta är den värld vi kommer tvingas förhålla oss till under många år framöver. En kontinent där lastbilar körs in i folkmassor. En plats där folk helt oprovocerat sticks ned med machete.

Detta är vårt nya Europa.

IS-krigare är inte vilka kriminella som helst

Den senaste veckans stora snackis har varit hur Sverige och svenska kommuner ska hantera de IS-sympatisörer som återvänder från striderna i Irak och Syrien.

Vi kan backa ett och ett halvt år till våren 2015. Då släpptes ett strategidokument "i arbetet mot våldsbejakande extremism". Den rödgrönrosa majoriteten ville bemöta återvändarna genom att skapa ett tätare samarbete mellan försörjningsstödsenheter, stadens Jobbtorg, Arbetsförmedlingen och de kommunala bostadsbolagen.

Föga förvånande tolkades detta som att IS-krigare och sympatisörer skulle mötas av en samordnad och välkomnande insats från Stockholms stad så snart de återvände. Det miljöpartistiska socialborgarrådet Ewa Larsson kallade detta stolt för "Stockholmsmodellen". Dokumentet kom att bli så kritiserat att det snart drogs tillbaka från Stockholms stads hemsida och ersattes av ett nytt som tonade ned de kritiserade delarna.

Spola fram till i dag. Frågan om hur kommuner ska hantera återvändande IS-sympatisörer har åter hamnat i strålkastarljuset efter att Lunds samordnare mot våldsbejakande extremism yppat något som påminner om Ewa Larssons "Stockholmsmodell". Så här beskrivs den av Sveriges Radio:

I Lund är slutsatsen att avhoppare från våldsbejakande extremistiska grupper ska hanteras som avhoppare från andra miljöer, till exempel den organiserade brottsligheten. Efter en utredning av personens behov kan kommunen hjälpa till med boende, sysselsättning och försörjning. 

Det arbetssättet får stöd i en rapport från den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Rapportförfattaren, Christoffer Carlsson, menar att en person som vill lämna extremistmiljöer ofta behöver stöd för att kunna göra det.  

– Det är en rakt igenom social, ekonomisk och materiell fråga. Du behöver kunna återintegreras på arbetsmarknaden, du behöver kanske ha körkort, skuldsanering och tak över huvudet. När individer lämnar vill de lämna till något annat, har man inte resurser till det så är det svårt att förverkliga det.

Resonemanget från både Lund och den nationella samordnaren är förbluffande naivt. Det är naturligt att kommunen fokuserar på sociala insatser i stället för rättsliga - de sistnämnda ligger på polisens och rättsväsendets bord. Men naiviteten blir tydlig när återvändande IS-krigare som har ledsnat på att halshugga fler otrogna jämställs med exempelvis avhoppare från en nazistisk grupp.

Lunds kommunala samordnare Anna Sjöstrand gör inte saken bättre när hon hävdar att "man får ju samma hjälp som övriga som söker hjälp hos oss" och tillägger att "vi kan ju inte säga att för att du gjorde ett felaktigt val så har du inte rätt att komma tillbaka och leva i vårt samhälle."

Ett felaktigt val. Som om det handlade om snatteri eller möjligen en bilstöld i sena tonåren. En så här hopplöst infantil inställning till folkmördare och dess sympatisörer får vi bara inte ha. Ej heller hos kommunala företrädare som ska behandla alla kommuninvånare lika.

I efterhand har det uppstått en diskussion om vad den där handlingsplanen i Lund egentligen innehöll. En titt på den visar att Lunds kommun ser på avhoppade jihadister som vilka exkriminella som helst, vilket jag tror är ett misstag.

Sydsvenskan gör en stor grej av debatten när tidningen hävdar att "Borgerliga politiker trodde på myter om lyxliv för avhoppade IS-krigare". Det är fascinerande att Sydsvenskan i en artikel som vill knäppa några borgerliga politiker på näsan själva gör sig skyldiga till en halmgubbe redan i rubriken. Något lyxliv har ingen pratat om - däremot har relevanta invändningar inkommit mot tanken på att avhoppade IS-jihadister ska få hjälp med bostad och arbete.

Det bästa vore förstås om dessa människor med blod på sina händer aldrig kom tillbaka till Sverige över huvud taget. Men när de väl gör det måste vi fundera över vad som är bäst för hela samhället, inte främst för den som återvänder.

Det kanske är så att vissa brott är så fasansfulla, och utgör brott mot hela mänskligheten, att medborgarskapet faktiskt kan dras tillbaka. Personen i fråga har i dessa fall exkluderat sig själv från det svenska samhället. Den saken borde utredas.

Oundvikligen finns en rad rättssäkerhetsaspekter här som måste beaktas - om en person inte kan fällas för brott, kan samhället ändå ge sanktioner? Ska vi i stället för att tänka integrering tvärtom tänka exkludering av före detta IS-jhadister?

En sak är i alla fall säker: vi ska inte inbilla oss att integrering av IS-sympatisörer i det öppna demokratiska samhället kan ske med jobb och bostad. 

Sverige inget att lita på

"Vad kallas en svensk med tapperhetsmedalj? - Tjuv." Detta uppges vara en gammal norsk vits som beskriver den mindre hedervärda svenska insatsen mot nazismen under andra världskriget.

Tyvärr känns den lika aktuell i dag som för 70 år sedan. Sverige förblir ett land som talar vitt och brett om internationellt samarbete och om fred och mänskliga rättigheter. Men när saker ställs på sin spets, när det handlar om att välja sida och att faktiskt stå upp för allt det där fina genom att i konkret handling slåss för det, då sviker Sverige. Alltid.

Så även nu när världen försöker besegra IS i Irak och Syrien, åtminstone militärt. Liberalerna vill beväpna de kurdiska styrkorna med svenska vapen, men försvarsminister Peter Hultqvist avfärdar detta:

Vi har för avsikt att fördubbla den svenska styrkan från 35 till 70 man och det handlar om utbildning och mentorering. [...] Jag har uppfattat det som att det finns en bred uppslutning i riksdagen bakom karaktären på det svenska bidraget. Behoven är många men det svenska bidraget är uppskattat och det påverkar deras militära förmåga. Olika länder i koalitionen har tagit på sig olika roller. 

För all del. Men varför kan Sverige aldrig bidra militärt? Inte ens mot en av världshistoriens grymmaste och vidrigaste erövrare, Daesh, kan Sverige sträcka sig till att bidra med militärt materiel. Det är faktiskt ganska ynkligt.

Inte för att just svenska vapen nödvändigtvis behövs i kampen utan för att det skulle visa att även ett fredsälskande (fredsskadat?) land som Sverige kan plocka fram bössan när demokratin och grundläggande mänskliga värden ligger i vågskålen.

Men nej. Vi sysslar med "mentorering" i stället. Och den svenska Försvarsmakten på hemmaplan har fullt upp med att utbilda genusrådgivare.

Arma land.

Expo och extremismen

Det pågår en ständig kamp om verklighetsbeskrivningen. Det hör till det politiska spelet att en sittande regering vill måla upp bästa möjliga bild av situationen i landet och att oppositionen försöker lyfta fram allt som är negativt.

Men det polariserade debattklimatet gör att vi är på väg mot en komplett tudelning av hur folk tolkar händelser i och utanför Sverige. Detta märks särskilt i frågor som rör brott. Varje gång det sker ett terror- eller vansinnesdåd sitter två sidor redo att göra tolkningar. Antingen är det ännu ett exempel på jihadistisk terror eller så är det högerextrema som inspirerats av Breivik. Sällan finns ett mellanting i hur många människor väljer att tolka en händelse som den i München.

Det finns förstås en tydlig politisk agenda här. Vissa vill att det ska ha varit en islamist som begick dådet eftersom det stärker den egna politiska övertygelsen, i detta fall islams skadliga påverkan på västvärlden och kanske hela mänskligheten. Andra vill att det ska ha varit en person som haft idolbilder av Breivik på vardagsrumsväggen då detta bekräftar den egna bilden av högerextremism och nazism som det stora hotet mot frihet och demokrati i vår del av världen.

Jag är ärligt talat rätt trött på båda dessa på förhand bestämda tolkningar. Det börjar bli lite väl genomskinligt. Måste verkligen varje händelse tolkas in i islamist-högerextremist-perspektivet redan sekunder efter att de inträffat?

Det finns emellertid en skillnad mellan hur de två perspektiven bemöts. Medan den ena sidan anklagas för att göda hat och motsättningar påstås den andra stå för båda nyanser och mänskliga rättigheter. Det blir lite märkligt.

Expo har under lång tid använts som ett slags oberoende källa till information om högerextremism, nazism och rasideologiska grupper i Sverige. Organisationen är emellertid ungefär lika oberoende i dessa frågor som Ulf Bjereld är oberoende statsvetare.

Expo är en politisk aktör som gör ständiga politiska utspel med udden riktad mot konservativa, liberaler och allmänborgerliga som inte till hundra procent ställer upp på Expos hållning i frågor som rör Sverigedemokraterna, tiggeri, migration och hotet från högerextrema.

Vi ska minnas att det sistnämnda är Expos livsluft, deras hela existensberättigande hänger på att det upplevs finnas ett latent hot från högerextrema. Därför ligger det i deras intresse att överdriva detta hot.

Faktum är att nazismen alltid har gått dåligt i Sverige. Inte ens under Hitlers glansdagar på 30-talet lyckades svenska nazister locka mer än runt en procent i allmänna val. I dag har det som en gång var Nationalsocialistisk front, Svenskarnas parti, lagt ned sin verksamhet. Partiet fick några tusen röster i senaste valet. Den våldsamma delen av rörelsen, i den mån den ens kan kallas en rörelse, är Nordfront. Men även om dessa kan utgöra ett hot mot enskilda politiska motståndare, är de inte ett hot mot samhället. Det är inte dessa som Säpo kräver mer resurser för att hantera.

Vi ska inte trivialisera det hot som nazister kan utgöra mot enskilda människor, men att som Aftonbladet och andra tillskriva ett fåtal extremister mycket större inflytande än vad de egentligen har och uppmana människor att vara rädda för dem är bara kontraproduktivt.

Vi behöver inse två saker: Dels att nazism inte är ett växande problem i Sverige, dels att Expo är en kampanjorganisation för vänsterextrema idéer och tolkningar och därför bör behandlas därefter.

Läs även:
Håkan Boström

Hur vi ska handskas med terrorister

Efter det vidriga massmordet i Nice svarar Frankrike med att kalla in både polis och militär för att patrullera gator och kanske särskilt folkrika platser. Skälet är främst att visa handlingskraft, att den franska staten har situationen under kontroll.

Men militär och polisiär närvaro kan förstås inte förhindra dåd av det slag vi såg i Nice. Dessutom vill många av oss inte leva i ett samhälle som ständigt patrulleras av tungt beväpnad polis och militär.

Vi har inte alla detaljer kring Nicedådet klara för oss än, varken vad beträffar motiv eller eventuella medgärningsmän. Därför ska vi inte dra förhastade slutsatser. Det är emellertid lätt att utgå från att även denne galning begick dådet i Allahs namn. Vi lär snart få veta.

Egentligen borde vi skratta åt dem. Jihadister är empatistörda fåntrattar som tror på jungfrur i himmelen, en sorts aparta inslag i en modern och (nåja) upplyst värld. Men de är livsfarliga fåntrattar, som läskiga clowner, vilket gör att det inte räcker att bara skratta åt dem och försöka leva som vanligt. Vi måste faktiskt bekämpa dem med så mycket våld och kraft som krävs.

Kriget måste föras på flera fronter samtidigt. Att bomba IS till helvetet i Syrien och Irak är det i sammanhanget enkla. Det svåra är att förhindra nyrekrytering. Ty hur bekämpar man en övertygelse? Det ideologiska och religiösa gift som salafismen sprider på vår kontinent just nu kommer skapa fler jihadister än vi hinner bomba bort.

Polis och säkerhetstjänst behöver bli bättre på att identifiera potentiella hot. Detta kommer oundvikligen innebära att vissa grupper och människor med ett visst utseende får visa identitetshandlingar eller besvara frågor lite oftare än andra, ja. Bland annat. Jag ser tyvärr ingen väg runt detta. Vi kan inte låtsas att risken för att jihadismen frodas i övre medelklasskvarter i Stockholms innerstad är lika stor som i Husby och Gottsunda.

Vi behöver också ha bättre kontroll på vilka som kommer in i Sverige. Detta är en tråkig konsekvens av den verklighet vi har att förhålla oss till. Samtidigt behöver personer som inte har här att göra utvisas. Detta klarar inte polisen i dag och tyvärr måste vi nog konstatera att den inte lär klara det under överskådlig tid.

Slutligen behövs även soft power. Vi behöver vaksamma ögon i skolor, bland föräldrar och vänner, en spridd kunskap för att kunna identifiera signaler när någon verkar vara på väg in i extremistiska tankegångar och miljöer. Detta är förmodligen det allra svåraste, särskilt som det i vissa områden i Sverige i dag uppges vara mer stigmatiserande att inte sympatisera med IS än att göra det.

Alla som attraheras av salafismen är inte fattiga, arbetslösa och utstötta. Efter alla jihadistiska våldsdåd de senaste 15 åren vet vi hur heterogena gärningsmännen är. Det är lärare. Det är högutbildade. Det är också lågutbildade och arbetslösa enstöringar. IS attraherar i dag både kvinnor och män (även om deras roller skiljer sig åt). Det är därför inte en "kamp mot fattigdom", som Margot Wallström proklamerade, som är lösningen här. Vi måste sluta se på gärningsmännen som ett resultat av västvärldens politik och av inkomstklyftor.

Vad detta i grunden handlar om är en kamp om de värderingar som bär upp den västerländska civilisationen. Attackerna mot vanligt folk på turistorter, på tidningsredaktioner och nattklubbar slår mot allt det vi håller kärt. Det räcker inte med avmätta avståndstaganden och ändrade profilbilder i sociala medier. Det krävs politisk handling, det krävs krafttag mot dessa kriminella krafter. Rädslan för att bli utpekad som islamofob får inte stå i vägen. Vi har passerat det stadiet för länge sedan.

Om vi inte i denna stund vågar ta strid mot den ondska som vill utplåna vår mänskliga frihet och värdighet, vad finns det egentligen för mening med att bry sig om demokratin i fortsättningen?

Blind terror och falsk trygghet

Ännu ett avskyvärt terrorattentat. Och ännu en gång drabbar det Frankrike. Dussintals döda. Hundratals skadade. Blodtörsten verkar outsläcklig.

Attacken i Nice visar hur terroristerna har anpassat sig till den nya verklighet som skapats efter attackerna i New York/Washington, London, Madrid och Paris. Detta måste nu upp på bordet. Hur skulle ens de strängaste övervakningsförespråkare kunna stoppa en skenande lastbil med en galning bakom ratten?

Att lagra all vår elektroniska kommunikation i sex månader stoppar inte terrorism. Att införa nakenskanner på flygplatser stoppar inte terrorism. Att lagra alla våra resor i en databas stoppar inte heller terrorism.

Massövervakning av vanliga medborgare är ett trubbigt och ineffektivt verktyg som handlar mer om att sprida en känsla av kontroll och ordning än om att faktiskt förhindra terrordåd.

Polisen ska slå till hårt mot dem som begår dessa hänsynslösa och vidriga handlingar. Men vi måste samtidigt inse att mer övervakning av laglydiga medborgare inte hjälper i en värld där terrorn är blind.

Det är dags att rulla tillbaka övervakningsstaten.

Farliga felanalyser

Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, såg sannolikt framför sig att kunna fortsätta sitt antirasistiska arbete mot nazister och rasideologiska grupper i sitt nya uppdrag. I stället har fokus i samhällsdebatten alltmer hamnat på det riktiga hotet i vårt samhälle - jihadismen - och Sahlin har tvingats följa efter.

I sommar löper Sahlins förordnande ut, och hon har nu börjat sammanfatta situationen i det svenska samhället. Sahlin säger att hon under sina 40 år i politiken inte ha varit så här orolig över samhällsutvecklingen som nu.

Inför första maj försökte hon vrida strålkastarljuset mot sina egna favoritextremister igen eftersom Nordiska Motståndsrörelsen skulle demonstrera i Borlänge. Sahlin förklarar sin oro så här:

Notera Mona Sahlins påstående. Hon hävdar alltså att jihadister radikaliseras (är man inte redan radikaliserad om man är jihadist?) på grund av islamofobin och "extremhögern" i Västeuropa.

Även jag oroas av polariseringen i samhället. Men det som oroar mig ännu mer är denna utbredda oförmåga att se orsak och verkan.

Sahlins analys är helt uppåt väggarna. Hennes förklaring att jihadismens framväxt i samhället är en reaktion på dels extremhögerns framfart och dels islamofobi i samhället ger salafisterna en legitimitet de absolut inte förtjänar. Det är faktiskt ett hårresande påstående från en nationell samordnare.

Sverige har tillsammans med Belgien exporterat flest IS-krigare per capita i EU. Det svenska samhället har givetvis brister på både bredden och tvären, men det är inte ett islamofobiskt eller rasistiskt samhälle. Tvärtom placerar sig Sverige alltid bra i olika sorters toleransmätningar.

Jihadismen kan inte förklaras som något slags muslimsk revansch på Västeuropa. Den som hävdar det legitimerar några av världens grymmaste terrorgrupper och gör en farlig felanalys som lägger hinder i vägen för att bekämpa det största hotet mot den fria världen sedan kommunismen.

Mona Sahlin kritiserar gärna kommuner för bristande beredskap för att möta hot från extremistgrupper. Hon borde tänka igenom vilka signaler hon själv sänder med sina uttalanden.

IS i verkligheten

Bortom alla propagandavideor som visar heroiska IS-krigare strida mot de otrogna finns förstås, som i alla krig, en verklighet. I IS fall verkar den vara minst sagt anskrämlig.

Det är inte Waffen-SS, direkt. Och vad sysslar Abu Abdullah med, egentligen?

Var fjärde ung i arabvärlden sympatiserar med IS

DN skriver om stödet för terroristgruppen IS i arabvärlden. Hur stort är det egentligen?

Det är intressant vilken vinkel som kan åstadkommas enbart i en kort rubrik. DN:s vinkel är nämligen att "arabvärldens unga säger nej till IS". Det visar sig att tre av fyra unga inte sympatiserar med dem. Var och en kan således räkna ut att var fjärde ung arab, enligt Arab Youth Surveys intervjuer med 3 500 unga i 16 muslimska länder, inte vill ta avstånd från en av världshistoriens grymmaste och mest avskyvärda terrororganisationer.

Detta hade varit en vinkel värd att undersöka. Men DN avstod. Jag tycker att siffrorna är oerhört skrämmande. Att runt var fjärde ung person i arabvärlden inte skulle ta avstånd från IS är en närmast skräckinjagande tanke.

Att inte vilja ta avstånd från något är inte nödvändigtvis detsamma som att aktivt sympatisera med eller vilja engagera sig.

Men att vidriga mördare som IS har ett så pass brett passivt stöd bland unga i arabvärlden är en väckarklocka som borde ringa i huvudet på alla västliga politiker just nu.

Om det hände här...

Jag funderar ibland över Sveriges krisberedskap, hur vårt land skulle klara en större nationell katastrof. Sverige har varit förskonat från större katastrofer i modern tid, men tittar vi på det som har hänt är facit inte särskilt upplyftande.

Sverige har haft för vana att välja naivitet framför beredskap. Att tro alla om gott. Att satsa på fluff och flum i stället för polis, försvar och rättsväsende. Denna prioritering kan få fullständigt katastrofala konsekvenser om det värsta väl inträffar. Det är därför tur att det moderna Sverige inte har drabbats av militära angrepp eller terrorattacker. Hur skulle vi klara något sådant? Inte alls, är mitt svar.

När USA drabbades av den exceptionella attacken den 11 september 2001 slöt sig landet samman mot en yttre fiende. När George W Bush klev upp på resterna av World Trade Center och sade att de som krossat byggnaderna minsann snart skulle få höra från det amerikanska folket, skanderade åhörarna "USA! USA!".

Jag funderar över hur reaktionen hade blivit i Sverige efter ett förödande terrorattentat i centrala Stockholm. Skulle Dan Eliasson känna medlidande med gärningsmännen? Skulle Henrik Arnstad utpeka Sverigedemokraterna? Skulle Stefan Löfven säga att Sverige varit naivt? Nja, det har han ju redan gjort.

En sak är nog i alla fall säker: Det offentliga Sverige skulle inte klara en större attack, och landet som sådant skulle inte sluta sig samman. Därtill är Sverige alltför polariserat, splittrat och oförberett.

Tidigare bloggat:
Sverige och krisberedskapen

Se även:
Intervju med George W Bush om tiden under och efter attackerna

Fredagsdokumentär

Jag plöjer emellanåt dokumentärer på YouTube. Det finns mycket intressant att hitta om allt mellan himmel och jord.

11 septemberattackerna är en av de mest dramatiska händelserna i modern tid, och det har gjorts massvis av dokumentärer om den där ödesdigra tisdagen i New York och Washington.

Den nedanstående dramadokumentären visar skeendet inifrån tornen. Om kampen för att ta sig ut. Om hjältar som offrar sig för andra. Om osannolika öden.

Dramatiskt. Skakande. Mänskligt.

Vad är det vi ska försvara?

Svenska folkets rädsla för inhemska terrordåd har ökat, visar en opinionsundersökning som SVT presenterade i gårdagens nyhetssändningar.

Det är begripligt att många känner oro direkt efter att bomber har exploderat på en flygplats och tunnelbanestation i ett EU-land som vi närmast betraktar som ett grannland. Det brukar vara lika efter uppmärksammade flygolyckor. Visst är det inte helt bekvämt att sätta sig i ett flygplan dagen efter.

Kan då ett liknande terrordåd inträffa även i Sverige? Nej, invände någon. IS skulle aldrig angripa det land som har gett dem en fristad. Den ironiska kommentaren åsido finns det sannolikt många länder att angripa innan lilla Sverige skulle bli en relevant måltavla. Men det djävulska med terrorismen är att vi aldrig kan vara helt säkra någonstans.

Sverige har minsann Monafonen, en stödtelefon till vilken anhöriga till personer som riskerar att radikaliseras kan vända sig. Under fyra månader har telefonen mottagit noll samtal. Anders Ygeman sade efter terrordåden i Bryssel att Sverige är "väl rustat" mot attacker. Det är förstås ett begripligt utspel just där och då, ett sätt att lugna en befolkning som blir alltmer orolig för att det som hände där även kan ske här.

Men det ministern sade är tyvärr inte sant. Sverige ligger långt efter andra EU-länder, och det vet förmodligen både Stefan Löfven och Anders Ygeman mycket väl. Utåt måste de ändå hålla upp en fasad av att den sittande regeringen gör mer än någon annan, och att Sverige ska bidra till att "slå till hårt" mot terrorismen. Vad detta betyder i praktiken kunde Löfven inte säga i tisdagens Aktuelltsändning.

Jag tror att en delförklaring till den svenska senfärdigheten kan vara svårigheten att uttrycka vad Sverige egentligen är. Om vi inte vet vad Sverige är och vad svensk kultur är (eller om det ens finns något sådant), vad är det egentligen vi ska försvara?

Kulturrelativismen har snurrat till det. Ty om alla kulturer är lika mycket värda (förutom den svenska som kanske inte existerar), varför ska vi över huvud taget bekämpa vissa värderingar och kulturella sedvänjor? Det enda regeringen säger att den vill slåss för är "den svenska modellen". Inget annat. Jag tror att IS är måttligt intresserat av hur lönerna sätts på svensk arbetsmarknad. De vill ha ett civilisations- och religionskrig.

Sanningen är att vi har ett uppenbart problem med radikalisering i Sverige som länge har förringats. Näst efter Belgien exporterar Sverige flest jihadister per capita av alla EU-länder till Mellanösterns konflikthärdar. Radikaliseringen har kunnat pågå relativt ostört i många av landets förorter. I hög grad till följd av politisk feghet.

Detta är ett svek mot Sverige som land, men det är också ett svek mot alla som kommit hit i hopp om att få leva i en liberal demokrati och sedan får se att den kultur och de sedvänjor de lämnat bakom sig återuppstår igen i Sverige.

När Islamiska förbundet i invandrartäta Järva som ett led i ett avradikaliseringsprojekt spelade in en film ville muslimer inte ställa upp. Nästan alla medverkande är skådespelare som klätt ut sig och spelar muslimer. Islamiska förbundet uppger att "det finns väldigt många som inte kan säga om de är för eller emot extremisterna". Poängen med att spela in en dylik film riktad till unga muslimer faller förstås när det är skådespelare som gör jobbet.

Wahhabismen är vår tids nazism, vår tids folkmordsideologi. Att unga muslimer inte vågar ställa sig framför kameran och säga att det IS gör är avskyvärt och strider mot allt anständiga människor står för, är mycket oroande. Det betyder inte att de håller med. Men det betyder att det finns krafter som är tillräckligt starka för att de inte ska våga opponera sig.

Mot detta biter ingen hjälptelefon. Det krävs att alla offentliga aktörer står upp och pratar, högt och tydligt, med en röst. Islamismen ska utplånas. Alla islamister ska bli ifrågasatta och bespottade vartän de beger sig.

Slutligen måste Sverige få en identitet. Vi måste kunna svara på frågan vilka vi är, vad vi är och varför. Det tomrum som dessa frågor just nu lämnar ger plats åt extremister som föraktar demokratin och alla mänskliga värden som ett anständigt samhälle bygger på.

Läs även:
Fnordspotting

Kriget har kommit till Europa

London. Madrid. Paris. Bryssel. Antalet europeiska storstäder som drabbats av den islamistiska terrorn växer.

Det som skedde på Bryssels flygplats Zaventem och i tunnelbanan i morse skakar inte bara Belgien utan hela EU. Attackerna genomfördes i EU:s nav.

Det attackerna i samtliga ovanstående städer har visat är inte bara terrorns vidriga tryne, där slakt av helt oskyldiga civila är både medel och mål, utan också att vi aldrig kan skydda oss mot denna sorts blinda terror.

Inrikesminister Anders Ygeman anser att Sverige är "väldigt väl rustat" mot terrordåd (är det månne Mona-telefonen han tänker på?). Men han uttryckte i dag även önskemål att få bland annat PNR (flygpassagerarregistret) på plats så snart som möjligt som ett led i terrorbekämpningen.

Ingen kan säga hur ett sådant register hade kunnat förhindra dagens attacker i Bryssel. Men det är så här det kommer låta nu. Ju fler terrordåd som sker, desto mer vatten får övervakningsförespråkarna på sin kvarn. Ju fler och värre dåd som inträffar, desto mer ökar acceptansen för ingrepp i vår personliga integritet i terrorkampens namn.

Ett problem med utbyggd massövervakning är att den ger en falsk trygghet. Ingen övervakning kan förhindra terrordåd på tätbefolkade offentliga platser som tunnelbanestationer. Den sorts övervakning som skulle krävas för att förhindra terrorattacker på tågstationer eller flygplatser är helt enkelt inte acceptabel eftersom den skulle kräva alltför genomgripande intrång i våra liv. Och trots detta skulle vi ändå inte kunna garantera att attacker inte sker.

Den islamistiska terrorn måste utplånas. Om detta är många (men inte alla) överens. Men hur det ska ske är en desto svårare fråga. EU behöver agera gemensamt, men varje land måste även se om sitt eget hus.

Sverige har under lång tid varit på tok för naivt i de här frågorna. Jihadister har jämförts med frivilliga i finska vinterkriget. I både Örebro och Stockholm har modeller utarbetats för att integrera återvändande IS-krigare i samhället. Aningslösheten i de resonemang som förts är häpnadsväckande.

Detta duger inte längre. Det krävs att hela samhället - kommunpolitiker, skolor, kyrkor och imamer - unisont står upp och medger att det finns ett problem med radikalisering i Sverige och att dessa värderingar måste bekämpas. Beröringsskräcken med frågan och rädslan för att bli anklagad för islamofobi måste upphöra.

Det är tungt att medge att terrorismen har vunnit ännu en seger. Ty en sak kan vi konstatera efter attackerna bara det senaste året: kriget har definitivt kommit till Europa.

Vem vill ha naiva politiker?

Regeringen kallade i dag till ännu en presskonferens. Åter igen stod Stefan Löfven där och såg bekymrad men bestämd ut.

Ett mönster kan anas. För varje presskonferens blir flosklerna allt färre. Det är som om verkligheten, den vars existens vi andra levt i under lång tid och försökt påminna politikerna om, nu plötsligt sjunker in även hos makthavarna. Det är i så fall välkommet.

Men timman är sent slagen. Temat för dagen var det ökade terrorhotet mot Sverige. Det går emellertid inte att separera helt från migrationsfrågan eftersom IS-terrorister under lång tid både kunnat resa fritt till och från Sverige och även ägna sig åt rekrytering i godan ro. Vi har länge hört om pågående radikalisering ute i landets moskéer.

Göteborg uppges vara den stad i EU som exporterat flest IS-krigare per capita. Om detta stämmer är det ett förfärande underbetyg till den socialdemokratiska hemmaborgen. Men det förvånar egentligen inte. Minns ni Uppdrag gransknings reportage om jihadisterna i Sverige? Göteborgs stads ansvarige för arbetet mot våldsbejakande extremism, Sven-Johan Dahlstrand, förmådde inte ta avstånd från IS utan formulerade sig så här angående de som reser från Sverige för att delta i kriget på IS sida:

Vi har ju haft svenska medborgare som har rest både till det spanska inbördeskriget och finska vinterkriget. Bosnienkriget fanns det ju också folk som reste till. Nu är det konflikten som är i Syrien. Folk har rest av olika anledningar, så det är viktigt att se på frågan brett.

Så talar någon som inte förstår frågans allvar. Månne var Dahlstrand en av de personer som Stefan Löfven avser när han på presskonferensen uttalade de numera obligatoriska orden efter ett politiskt misslyckande: "Sverige har varit naivt".

Ty han kan inte rimligen avse alla som i åratal har varnat för denna utveckling, som har bloggat, skrivit artiklar, krönikor och velat diskutera de risker som terroristsympatisörer på hemmaplan kan få för Sverige men som avfärdats som islamofober och svartmålare.

Löfven förklarade naiviteten med att det "kanske har [...] varit svårt för oss att acceptera att det i vårt öppna samhälle finns människor, svenska medborgare, som sympatiserar med mördarna i ISIL". Det är skrämmande att höra landets statsminister komma med detta medgivande. Makthavare ska förhålla sig till verkligheten och agera utifrån den, inte vägra att acceptera den!

Det räcker inte att säga att man har varit naiv. Det duger inte på ditt jobb och det duger inte på mitt. Ingen chef skulle acceptera en sådan förklaring när du har misskött ditt jobb. En liknande måttstock måste gälla för landets lagstiftare.

Jag vill inte ha politiker som stänger världen ute och sedan ursäktar sig med att de varit naiva. Jag vill ha kloka, förutseende och intelligenta politiker som förmår hålla huvudet kallt. Som använder hjärnan och inte bara hjärtat i sitt beslutsfattande. 

Stefan Löfven bär naturligtvis inte ensam ansvaret för denna situation. Huvuddelen av ansvaret bärs av de två alliansregeringar som under åtta år förde en oansvarig migrationspolitik och blundade för den islamistiska radikaliseringen ute i landet. Politiken har varit på tok för fokuserad på Stockholms innerstad under alltför lång tid. Det är dags att se att det finns en verklighet utanför tullarna också, och att det händer väldigt obehagliga och illavarslande saker i många segregerade förorter.

Nu kommer regeringen försöka få igenom utökad massövervakning genom så kallad hemlig dataavläsning av vad Löfven kallar "ny teknik" (dit hör tydligen Skype om man får tro statsministern). Fler åtgärder är att vänta nu när Sverige går in i ett skyddsläge. Dammluckorna står på vid gavel och i stort sett vilka förslag om utökad övervakning kan klubbas utan protester.

Alliansen lär inte lägga några fingrar emellan och Sverigedemokraterna kommer slicka sig om munnen när landets säkerhetsapparat får större befogenheter att övervaka alla och envar.

Samtidigt får polisen inte ens göra ID-kontroller baserade på människors utseende. Även där kanske politikerna i framtiden hävdar att de varit naiva. Det ligger ju i tiden.

Tidigare bloggat:
Den naiva politikens offer
Naivitet som religion

Läs även:
HAX, Ivar Arpi

Trollkarl sökes

Det driver mörka moln på den svenska novemberhimlen just nu. Inte nog med att Säpo i dag höjde terrorhotsnivån mot Sverige för första gången sedan 2010 - delar av landet hotas av systemkollaps till följd av migrations- och asylpolitiken.

Signalerna från ett Malmö där de offentliga systemen närmast står inför kollaps har kommit steg för steg under året. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har länge anklagat alla kritiker för att "ställa grupp mot grupp" och vägrat medge att asyltrycket oundvikligen tvingar fram obekväma prioriteringar.

Nu står det rödgröna skyltfönstret Malmö inför fullbordat faktum. S+MP-styret tvingas spara framför allt på på äldre och funktionsnedsatta, berättar Sydsvenskan.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, skriver om "begynnande utträngningseffekter inom hälso- och sjukvård samt socialtjänst". Detta ser vi redan inom socialtjänsten i Malmö, där handläggare tvingas lägga sitt ordinarie arbete åt sidan för att enbart koncentrera sig på arbetet med asylsökande:

Verksamheter är så pass upptagna med att hantera det stora antalet asylsökande att man inte hinner med sitt vanliga arbete. Till exempel socialtjänsten måste fokusera så mycket på att ta hand om ensamkommande barn att man inte hinner ta hand om de andra barnen.

Detta är de konkreta effekterna av den reinfeldtska och numera rödgröna migrationspolitiken. Många har varnat för dessa effekter på några års sikt. Månne har utvecklingen accelererat snabbare än även dessa kritiker kunnat ana. Men skulden för den situation vi nu upplever faller helt på den förra alliansregeringen och den sittande Löfvenministären som beslutat att strunta i alla varningar och nyktra invändningar och bara trycka gaspedalen i botten.

Gränskontroller har införts. Men det fortsätter att komma över 10 000 asylsökande varje vecka och anländande migranter fortsätter att avvika och försvinna ut i landet med oklar destination. Samtidigt höjer alltså Säpo hotnivån mot Sverige till "hög" och uppges jaga en man som misstänks planera ett terrordåd.

Om 2015 var omskakande är det ingenting mot vad 2016 kan bli. Ni trollkarlar inom Centerpartiet och Miljöpartiet, vänligen räck upp handen.

Läs även:
Patrik Kronqvist, Fnordspotting

Var inte rädd

Terrorismens styrka är dess blindhet. Oavsett terrorismens ideologiska bakgrund kan den drabba vem som helst, när som helst. Ett äkta par som äter på en restaurang. Ungdomar på en konsert. Mammor med barn på en marknad. Syftet är att sprida skräck och osäkerhet. Just därför ska vi inte forma våra samhällen som om vi vore rädda.

Ja, terrorismen ska givetvis bekämpas. På flera nivåer. Sverige ligger långt efter andra länder i det förebyggande arbetet, vilket konstaterats av både svenska och internationella experter. Alliansen tillsatte en nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Tanken var nog främst att bemöta våldet från de rasideologiska och nationalistiska grupperna, som enligt vissa politiker fortfarande är det stora hotet mot Sverige. Men sedan Mona Sahlin fick jobbet har det i huvudsak handlat om hur vi förhindrar att unga män och kvinnor låter sig rekryteras till världens värsta terrorsekt.

Därutöver måste terrorismen bekämpas med vapenmakt. IS förhandlar inte. Diplomatins väg är definitivt stängd, vilket lämnar ett enda alternativ: våld. IS och dess partners måste krossas och ryckas upp med rötterna. Förhoppningsvis kommer terrordåden i Paris få effekten att västländer mangrant sluter upp. Sverige kan väl tänkas skicka någon genuspolis eller två.

Om olyckan ändå är framme, om terrorns fula tryne visar sig även i Sverige, då får vi precis som amerikanerna, britterna, spanjorerna och fransmännen visa att vi tänker leva våra liv precis som vi alltid har gjort.

Efter en terrorattack ropar polis och underrättelsetjänst alltid på fler befogenheter, vilket inte sällan betyder rätt till mer övervakning (i Storbritannien kräver myndigheterna numera alltid utökad övervakning, alla dagar på året).

Det handlar om övervakning inte bara av misstänkta terrorister utan av dig och mig. Denna diskussion förs nu i både Frankrike och USA, bara två och ett halvt år sedan Edward Snowden avslöjade hur politiker och myndigheter - som ska tjäna folket - ljugit väljarna rakt upp i ansiktet och i hemlighet spionerat på oss.

Det är inte lite fräckt att nukomma och be om fler befogenheter innan offren för attackerna knappt hunnit kallna. Men det är så här de fungerar. Never waste a good crisis. Problemet är att massövervakningen inte fungerar särskilt bra för att upptäcka terrorism. Det är ett oerhört trubbigt verktyg. Vanligt hederligt polisarbete och en vaken allmänhet är normalt det som avvärjer attacker. Idén att man genom att spana på alla människors kommunikation dygnet runt ska hitta terrorister som planerar attentat är i bästa fall naiv. I värsta fall ett tecken på storhetsvansinne.

Det handlar även om vilket samhälle vi vill leva i när hotet från terrorn finns där latent. Vilket "öppet samhälle" är det egentligen vi försvarar om vi ger underrättelsetjänster rätten att snoka i alla hederliga människors privata kommunikation?

I den stora DN-intervjun sa Edward Snowden:

Att säga att du inte bryr dig om rätten till integritet för att du inte har något att dölja är som att säga att du inte bryr dig om yttrandefriheten för att du inte har något att säga. Det är som att säga att du inte bryr dig om den fria pressen för att du inte är journalist. Eller religionsfriheten för att du inte är kristen. Rättigheter i ett samhälle är både kollektiva och individuella. Du kan inte ge bort minoritetens rättigheter även om du röstar som majoriteten. Rättigheter är inget som ges av regeringar, de ska garanteras av regeringar.

Snowdens gärning möjliggjorde för människor runt om i världen att bli varse vad våra politiker och myndigheter sysslar med bakom vår rygg. Det gör de fortfarande, och nu vill de ha vårt godkännande för att göra ännu mer.

Nej. Vi ska inte bygga ett samhälle i vilket vi ger efter för vår rädsla. Vi ska inte ha ett samhälle där vi betalar för påstådd trygghet med vår personliga integritet och vårt privatliv. Terroristerna och underrättelsetjänsterna har en sak gemensamt: de profiterar båda på rädda människor. 

Några ord på vägen

Låt den rätte komma in

Reaktionerna på en terrorattack följer ofta ett bekant mönster. Vanliga medborgare tänder ljus och visar sympati med symbolhandlingar. Politiker, däremot, vill visa handlingskraft. I ett uppskruvat känsloläge är det inte alltid det långsiktigt bästa.

Som ett brev på posten lägger politiker nu förslag på utökad massövervakning, skärpta säkerhetskontroller på flygplatser och så vidare. Som om det blir lättare att fånga terrorister för att vanliga resenärer får en krångligare vardag.

Frankrike har en stor säkerhetstjänst. Precis som andra länder har den tillgång till resultaten av den massövervakning som genomförs av allierade. Ändå har Frankrike under året drabbats av ett flertal terrorattentat. Allt går inte att förhindra, inte ens genom att spionera på alla hela tiden.

Vanligt folk få nu alltså betala för säkerhetstjänsternas missar med sin personliga integritet. Det är inte rimligt, i synnerhet inte som massövervakningen inte lyckats förhindra vare sig terrordåden i Paris, London, Madrid eller Moskva. Det är helt enkelt inte effektivt att ta in information om alla hela tiden.

Ändå får vi räkna med att det är mer av samma som kommer att föreslås. I Frankrike finns sedan Charlie Hedbo-attacken en ny långtgående avlyssningslag på ingång. Kampen mot kryptering har pågått länge och attacker som dem i Paris kommer i allmänhetens ögon inte direkt stärka argumentet för vår rätt att kommunicera anonymt. Tyvärr.

Det finns även en annan sida av problematiken som är delvis kopplad till den nuvarande folkvandringen genom Europa. Det handlar om vem som kommer till landet. I Sverige har det nämligen så här i elfte timmen börjat uppmärksammas att syriska pass säljs öppet på nätet. Problemen med passens tillförlitlighet har funnits länge, men det är först nu de senaste dagarna som svenska medier yrvaket har börjat rapportera om detta bekymmer.

Det är inte sällan IS som säljer passen, vilket betyder att Sverige genom en slapp asyl- och migrationspolitik byggd på vackra ord och naiva visioner om att alla är ärliga och snälla, i praktiken hjälper till att delfinansiera världens grymmaste terrorsekt. Så kan vi inte ha det.

Tanken på att det varje vecka eller månad kommer in IS-sympatisörer till Sverige är förfärande och skakande. Säpo har bråda dagar framför sig, men det som oroar mig mest är att vi under så lång tid har haft ett inflöde av människor som inte ens har sökt asyl. De befinner sig redan i Sverige. Att se filmer på svenska IS-krigare som skämtar ger kalla kårar.

EU:s yttre gräns behöver återupprättas. Men i väntan på att det sker måste Sverige värna sin egen säkerhet genom att förstärka gränsen. Vi behöver helt enkelt veta vilka människor som kommer in i landet, och det kommer inte vara möjligt om det fortsätter att komma 10 000 människor varje vecka. Därför måste regeringen kopiera Moderaternas förslag om att avvisa asylsökande som kommit till Sverige via annat EU-land.

Sverige ska inte stänga gränsen. Men vi måste just nu ha bättre koll på vilka som kliver över den.

Läs även:
Fnordspotting, HAX

Går Frankrike i krig nu?

Fredagens händelser har satt spår i hela västvärlden. Vittnesmål om det fruktansvärda som inträffade har pumpats ut ända sedan överlevande och vittnen tog sig från platsen.

Framför allt ett har satt sig i mitt minne. En man berättade hur han på en restaurang såg avskyvärda scener. En kvinna satt böjd över ett bord. Han trodde att hon fått en bula i huvudet men insåg snart att hon var skjuten. Ölen stod kvar på bordet och bredvid henne stod en förtvivlad man/pojkvän och skrek. Nyss hade de suttit tillsammans och pratat över en öl. Nu var hon död.

Livet kan förändras på ett enda ögonblick.

Francois Hollande sade i sitt första framträdande att attackerna är en krigsförklaring och att Frankrikes svar kommer att bli "skoningslöst". På måndag kommer den franska Nationalförsamlingen och Senaten att sammanträda i kongress i Versailles. Vi kan nog räkna med något slags besked efteråt.

En gissning är att Frankrike nu kommer gå i fullt krig med IS, det vill säga kraftigt utvidga den insats som landet redan genomför. Om det även innebär soldater på marken återstår att se, men givet att hundratals franska medborgare attackerats i hjärtat av landets huvudstad lär Frankrike behöva svara. Med kraft. Detta är deras 11 september och det kan inte gå obemärkt förbi.

Vi har lärt oss en sak: IS går inte att förhandla med. Det är en ideologiskt och religiöst övertygad sekt som endast kan bemötas med vapenmakt. Därför är det dags för alla västerländska stater som tror på demokrati, yttrandefrihet och vårt sätt att leva att samlas mot denna gemensamma fiende. Övrigt gnabb får de göra upp om senare.

IS måste utrotas. Och det kan bara ske med vapen.

Läs även:
Fnordspotting