Motståndarna lägger grunden för en ny Trumpseger

Få saker har skakat om världen och det politiska, mediala och kulturella etablissemanget i både USA och Sverige som Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Fler och fler börjar inse att inget kommer bli som förr.

Redan dagen efter inleddes mer eller mindre våldsamma protester. Människor gick alltså ut och protesterade mot ett valresultat. Inte för att det förekommit oegentligheter, inte för att de var "too close to call", utan för att demonstranternas kandidat förlorade. Men OK, det är ett känslosamt ögonblick, och eftersom vissa har protesten och plakatbärandet i sitt DNA var det kanske inte så konstigt.

Reaktionerna efteråt är desto mer talande. Trumpanhängare har fått stryk, protesterande startade bränder och förstörde egendom när Trumpsupportern Milo Yiannopulous skulle tala på Berkley och alla stora medier ägnar all sin vakna tid åt att håna den nyvalde presidenten och därmed indirekt hans väljare.

Det är uppenbart att det etablissemang som åkte på en välplacerad käftsmäll i november inte har lyckats göra en analys av varför det hände. Efter chocken kom inte eftertänksamheten utan ilskan och hämndbegäret. De beter sig som boxaren som blivit nedslagen i ena ronden och går ut i nästa utan att hålla garden uppe. Det kommer smälla igen.

Just nu, dag efter dag, vecka efter vecka, upprepar medierna, kändisarna och de politiska analytikerna exakt samma misstag en gång till. Intresset för de så kallade "fly over states" har inte ökat. Endast antipatin. De räcker inte bara finger åt Trump utan åt alla hans väljare. De förstår inte. De vill inte förstå.

Det hade förmodligen gått att tala med många av Trumps väljare i ett försök att mötas och ena landet. Med en rimlig kandidat 2020 hade det rent av varit möjligt att locka tillbaka många som tidigare röstade på Obama. För varje dag som går blir detta emellertid alltmer osannolikt. Ju mer ovett Trumps väljare får ta emot, desto mindre sannolikt att de kommer vända honom ryggen om fyra år. Det enda sättet de har att ge igen på det mäktiga etablissemanget som ständigt hånar dem är i valbåset. Igen.

Vi har sett exakt samma tendens i Sverige där Sverigedemokraterna växer trots att den som är öppen med sitt partival är paria. Partiet lyckas ändå fördubblas i storlek i varje val, och mer än så på lokal nivå.

Jag kan inte begripa att så många förstår så lite. Att de inte har lärt ett dugg av händelser som Brexit, Trump och för all del SD:s framgångar i Sverige. De fortsätter precis som vanligt, beklagar sig lite över tingens tillstånd men gör inte ett dugg för att förändra dem.

Det vi nu bevittnar är hur Trumps argaste motståndare lägger grunden för en andra Trumpseger om fyra år. Av samma skäl kan vi även vänta oss fler utträden ur EU. Och sannolikt en ännu större valframgång för SD 2018.

Lägg av med 30-talsparallellerna

Hör ni stöveltrampet? Nej, men om vi ska tro fler och fler medier borde ni göra det. 30-talet är nämligen tillbaka. Åtminstone som politisk floskel och ständig referensram för samhällsutvecklingen.

Det vilar en tung och ödesmättad stämning över landet Sverige. Mest handlar nyhetsbevakningen visserligen inte om vårt land utan om USA:s nyvalde president.

DN kan snart döpas om till DT - Dagens Trump. Varje dag toppar sajten med nyheter om vad Trump har gjort de senaste 24 timmarna. Analyserna går sällan särskilt mycket djupare än att Trump är galen. Att han nu gör det som Barack Obama också gjorde - som att stänga ute vissa nationaliteter från att få inresetillstånd - får helt andra proportioner nu än då (och ja, det är korkad politik).

Trumps flitiga första vecka på jobbet får 30-talsparallellerna att slå som spön i backen. Först ska sägas att försöken att inkludera Brexit - ett lands strävan efter större politisk självständighet - som ett tecken på att 30-talet är här igen är direkt oförskämt.

Men 30-talsparallellen är inte relevant i övrigt heller. Stora delar av världen var då i ekonomisk depression. Våra demokratier klämdes mellan ett antal auktoritära system - fascistiska och kommunistiska - och en ung demokrati i hjärtat av Europa var på väg att bli en expansiv supermakt med världsherravälde som mål. Dagens nationalistiska antietablissemangsrörelser i Europa och USA står inte riktigt i relation till utvecklingen i Europa på 30-talet, lindrigt uttryckt.

Andra har hävdat att vår tid påminner mer om tiden före första världskriget. Men eftersom det enda de flesta minns från historietimmarna på högstadiet är nazismen och andra världskriget tager de vad de haver. Detta är deras begreppsvärld. Eftersom de sett dokumentärer på bästa sändningstid i TV4 Fakta är det detta de kan relatera till. Hitler. Nazismen. Andra världskriget. "Jodå, vi vet nog hur det var"... Nej, det vet ni nog inte.

Skippa pedikyren, knäpp skjortan och kom med i matchen. Låt oss gärna diskutera historiska paralleller. Men låt oss i så fall göra det lite seriöst. Sluta upp med 30-talsparallellerna. Ni gör andra nervösa och er själva till åtlöje.

En ny era

Det är en ny era nu. Brexit var stort och viktigt, men effekterna av det brittiska EU-utträdet får vi vänta ytterligare något år på. Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet märks dock här och nu. Med besked.

Redan när Trump höll sin första presskonferens sedan valet blev det rubriker. Och hans installationstal har ömsom sågats, ömsom utmålats som ett hot mot världsfreden (jämförelsen med Batmanskurken Bane var dock lite rolig). Människor tror på fullt allvar att Harmagedon är här.

Den häftiga reaktionen från medie- och kändiseliten är inte oväntad. Att vänsteraktivister går lös på skyltfönster och papperskorgar är inte heller något nytt. Trump kommer få kritik oavsett vad han företar sig. Han har inga poänger att vinna hos vare sig de stora amerikanska mediebolagen eller hos artister och skådespelare som under hela sina liv har stött Demokraterna.

Oron är inte helt obefogad. Framför allt ser jag med viss skepsis på hur Trump kommer sköta kontakten med Kina. KKP är lättkränkt och oerhört känsligt i vissa frågor. Dit hör Hongkong, Taiwan och Ett Kina-policyn (一个中国政策), som enligt partiet är odiskutabel. Detta måste Trump förstå om han vill ha en fruktbar relation till Kina under de kommande åren, något såväl USA som Kina har ett ömsesidigt intresse av.

Först och främst är emellertid Trump en inrikespolitiker, och inrikespolitiskt finns det inte så mycket att oroas över. Den nya administrationen kommer frångå en rad policies som Obama stod för, vilket är väntat, och föra en expansiv ekonomisk politik för att bland annat rusta upp den eftersatta infrastrukturen. Statsskulden kommer skena iväg, men det gjorde den under Bush och Obama också.

Det är inte så mycket sakpolitiken som Trumps vägran att böja sig för mediedramaturgin som retar det mediala och kulturella etablissemanget. Men irritationen beror också i hög grad på att alla, Trumps beteende under hela valkampanjen till trots, förväntat sig att han ska bete sig som alla andra amerikanska presidenter. Det många måste börja ta till sig är att Trump i första hand är en affärsman. Han tänker som en affärsman och beter sig som en affärsman. På gott och ont.

Trump är rik och nu är han till och med president, men han är inte en del av det traditionella politiska etablissemanget i Washington. Detta betyder att han även fortsättningsvis kommer spotta detta etablissemang i ansiktet, reta demokrater, reta republikaner, tala för folket mot överheten och fortsätta sina kampanjtal mot medierna. Vita husets presskonferenser kommer få ett nytt kapitel.

Några djupare analyser av Trumps beteende kommer vi inte få ta del av i svenska medier. Däremot kan vi vänta oss desto fler ledarstick på krönikenivå som ifrågasätter Trumps mentala hälsa, jämför honom med Hitler och varnar för 30-talets återkomst. Oförmågan att förstå varför det amerikanska folket valde bort elitpolitikernas elitpolitiker, Hillary Clinton, visar på en bristande förståelse för vanliga amerikaners livsvillkor. En liknande bristande förståelse för vanligt arbetande folk runt om i Sverige kan också vi se.

Som jag har påpekat vid något tidigare tillfälle hade jag önskat att en bättre populist än Trump hade lyckats fånga upp den vrede och besvikelse som finns i det amerikanska folkdjupet. Men nu var det han som lyckades, och då får vi förhålla oss till detta.

Det kommer bli en skakig resa, men de som framför allt skakar just nu gör det av rädsla för sina egna förlorade privilegier. Dessa finns det ingen anledning att tycka synd om.

Läs även:
Fnordspotting

Om det kärleksfulla hatet

Nog blir det ganska avslöjande när en artist som Madonna kliver upp och välkomnar åhörarna till "kärlekens revolution" och sedan skriker "fuck you!" till alla som ifrågasätter marschen. 

I dag bloggar jag hos I otakt om de grupper som säger sig sprida kärlek men i själva verket står för hat och konfrontation.

Läs om kärlekens hat.

Sverige först

Donald Trump har efter sin seger i det amerikanska presidentvalet varit noggrann med att det är "America first" som gäller men att USA under hans ledning kommer söka samarbete, inte konflikt.

Det brukar sägas att USA inte har vänner utan endast intressen, och det ligger onekligen något i det.

America first. Det låter så självklart - vilket land skulle en amerikansk president prioritera om inte USA? - men är i svensk kontext en aning kontroversiellt. Svenska politiker uttrycker sig inte så.

Men tänk om. Tänk om en svensk regeringschef hade samma perspektiv: Sverige först. Det skulle betyda bästa möjliga villkor för svenska skattebetalare i alla uppgörelser med andra länder. Så mycket som möjligt tillbaka från EU såväl ekonomiskt som på andra sätt - annars omförhandlar vi vårt medlemskap. Kort sagt en regering som sätter svenska intressen främst.

Det är så det borde vara. En svensk regering borde kämpa för svenska intressen, inte vara hela världens samvete eller leta tillfällen att få beröm av andra länder.

Att lilla Sverige har betydligt mindre att sätta emot än mäktiga USA är en självklarhet. Men lite kaxighet för den egna saken, för svenska folket, hade inte skadat.

Jag får aldrig känslan att svenska politiker, oavsett partifärg, står upp för Sverige. Det tycks viktigare att posera och få beröm - från EU, FN eller annat håll - än att faktiskt åstadkomma något som gagnar Sverige och dess invånare. Inte andra.

Denna hållning medverkar sannolikt till att även underminera Sverige som land. Det satsas inte på försvaret eftersom vi tror att vår godhet gör oss ointressanta för främmande makt. Vem kan väl vilja den neutrala och snälla pyttemakten något ont?

Politikerna måste lära sig att världen inte är snäll. Att det finns krafter som vill demokratiska stater ont. Omvärlden är heller inte stillasittande utan i ständig rörelse mot en bättre morgondag med fokus på att maximera det egna utfallet. Det var därför Ungern satte stopp för fler asylsökande. Det var därför britterna röstade för att lämna EU.

Omsorgen om det egna landet och alla som bor här måste väckas till liv i Sverige igen.

Eliterna faller

Åter igen fick förståsigpåarna fel. Åter igen hade opinionsinstituten fel. Åter igen mottog eliten en hård och skoningslös käftsmäll från det arbetande folket.

Fördelen med att inte hålla på någon av kandidaterna i ett presidentval är att det går att känna skadeglädje oavsett hur det går. I dag känner jag onekligen viss skadeglädje över Hillary Clintons förlust, som är den yttersta elitens nederlag. Men också över att den tvärsäkerhet med vilken svenska tyckare har väntat sig en Clinton-seger nu slog tillbaka i ansiktet på dem.

Brexit var stort och oväntat. I jämförelse är Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet att betrakta som en veritabel jordbävning. Det som ånyo blir tydligt är att det politiska och mediala etablissemanget gång på gång lyckas underskatta den vrede som finns bland vanliga arbetande amerikaner som inte har fått det bättre sedan finanskrisen utan som har lämnas efter.

Dessa människor har upplevt att det enda stället de kan göra sin röst hörd på är i valbåset. Det var denna röst, detta vrål, vi hörde i Storbritannien den 23 juni och som vi hör från USA nu.

Detta är demokrati. Man kan aldrig ta något för givet. Det är väljarna som avgör, inte de stora mediehusen, inte twittrarna, inte kändisarna. Och, märk väl, inte opinionsinstituten.

Stefan Löfven sade på morgonen att han är rädd för att polariseringen i det amerikanska samhället ska spridas till Sverige och konstaterade att "vi inte kan ha en politisk debatt som sprider hat och splittring". Ett sådant uttalande förpliktigar, ty det sprids mycket hat från Löfvens egna sympatisörer. Ett väldigt oförsonligt hat mot oliktänkande.

I ett försonligt segertal sammanfattade Trump vad denna långa valrörelse handlade om: "The forgotten men and women of our country will be forgotten no longer."

Väljare som inte har något att förlora

Varför stöder så många amerikaner Donald Trump? Frågan ställs överallt men ingen, allra minst i Sverige, tycks ha något vettigt svar att ge.

Hillary Clinton anser att det beror på att alla, eller åtminstone hälften av Trumps väljare, är rasister, homofober, islamofober och sexister. Men svaret förefaller faktiskt vara betydligt enklare än I ett land där 8 procent av befolkningen har förtroende för kongressen är det inte så förvånande att en outsider som Donald Trump kan vinna stöd.

Det som siffran 8 procent illustrerar är ett avgrundsdjupt gap mellan väljare och politiker, en förtroendeklyfta som gränsar till politisk apati och desperation. Ur detta har Donald Trump kunnat bygga ett växande stöd.

David Blankenhorn vid The American Interest reste runt och frågade Trump-supportrar hur de resonerar. Många har invändningar mot Trumps beteende men vill för allt i världen inte ha ännu en president med politiken i blodet. De har fått nog av elitpolitiker som alltid lovar mycket men aldrig levererar. För många blev nog Barack Obama droppen som fick bägaren att rinna över.

En Trumpväljare sammanfattar hur många verkar resonera:

Jag är beredd att ta en chans på Trump eftersom de andra har ljugit för mig. Vad är det värsta som kan hända? Att han inte gör det han säger att han ska göra? Det har jag sett i 30 år.

Denna krassa kommentar belyser något som svenska medier inte riktigt har greppat. Halva amerikanska valmanskåren har inte gått och blivit rasister. De har fått nog av ett politiskt etablissemang som aldrig levererar, och det enda sätt de kan uttrycka detta på så att det går fram är via valsedeln.

Hillary Clinton representerar detta etablissemang mer än kanske någon annan, och inte bara det: hon står för status quo. Clintons budskap är inte ett nytt Amerika utan samma Amerika som hittills. Ett som inte riktigt fungerar.

Jag beklagar att det inte var en bättre outsider än Donald Trump som lyckades fånga upp denna vrede bland väljarna. Men jag förstår allt bättre varför många kommer rösta på honom.

Oavsett hur det går i valet har Trumps framgångar satt tydliga spår för framtida presidentval. Om Hillary Clinton vinner i ett jämnt val kan vi räkna med fler kandidater i nästa val som försöker locka en säkerligen växande skara av besvikna och förbannade väljare. Vilket kommer göra det svårt för Clinton att bli omvald.

Väljare som inte anser sig ha något att förlora är livsfarliga för etablissemangspolitiker. De kan inte talas in i ledet. De kan inte skrämmas till underkastelse. De inte köpas med valfläsk, för de har hört samma skit i decennier.

Den 8 november kommer miljoner av amerikanska väljare göra det som nästan 13 procent av svenskarna gjorde 2014: lägga en röst som först och främst är en pungspark mot det politiska och mediala etablissemanget.

Värdet av denna pungspark ska inte underskattas.

När Sverige "tar ansvar" så att andra slipper

Stefan Löfven fick under torsdagen ånyo möjlighet att stråla sig i världspolitisk glans då vicepresident Joe Biden kom på blixtbesök.

Tongivande i samtalen lär ha varit säkerhetspolitik, men under presskonferensen kom även migrationen upp. Vicepresident Joe Biden är bara en i raden av utländska ledare att hylla Sveriges (före detta) asyl- och migrationspolitik.

Det är tydligen något berömvärt att sätta sina egna system i gungning för att maximera mottagandet av asylsökande och ekonomiska migranter. Talande nog har Bidens eget USA inte fört en sådan "beundransvärd" politik och verkar inte ha för avsikt att göra det framöver heller.

Löfven sög förstås girigt i sig berömmet. Men Sverige har som bekant närmast tvärvänt, något som Biden behagligt nog inte nämnde. Sverige beskrevs som ett land som tävlar "långt över sin viktklass" i betydelsen att vi dels tagit emot flest asylsökande per capita, dels pumpar in mycket bistånd.

Bättre än att mäta i antal huvuden och kronor och ören hade varit att mäta i resultat och effektivitet. Hur många människoliv räddas för varje spenderad krona? Här tävlar Sverige snarare i lätt fjädervikt.

Det var även intressant att höra hur kraftfullt Biden fördömde kuppförsöket i Turkiet och visade förståelse för de massarresteringar som genomförts sedan dess. Desto hårdare var tonen mot Ryssland och Nord Stream 2. Givetvis rekommenderade vicepresidenten amerikansk gas som alternativ.

Avslutningsvis kan noteras att Joe Biden citerade Mao Zedong under presskonferensen ("Kvinnor bär upp halva himlen"). Onekligen lite anmärkningsvärt för en amerikansk vicepresident. Men det verkar inte ha intresserat svenska medier.

Etablissemanget drömmer om status quo

Det politiska och mediala etablissemanget befinner sig i chocktillstånd. Storbritannien har röstat för att lämna EU. Donald Trump har nominerats till republikanernas presidentkandidat i USA. Det finns en rädsla för att Marine Le Pen på allvar kommer utmana om presidentposten i det franska valet nästa år. Och till råga på allt sjunker förtroendet för politiker i stora delar av västvärlden.

Mest av allt tycks den växande skepsisen mot EU skava. DN:s Johannes Åman skriver:

Britternas beslut att rösta för utträde ur EU är inte världens undergång. Men det skulle med några olyckliga sammanträffanden, som att Donald Trump blir president i USA och Marine Le Pen i Frankrike, kunna leda till slutet på västvärlden så som vi i dag känner den.

"Västvärlden som vi känner den" är mer av det vi sett hittills, vilket för oss i Europa betyder ett fortsatt växande EU och en utökad maktöverföring från de nationella folkvalda parlamenten till icke folkvalda tjänstemän och byråkrater i EU:s maktcentra; kort sagt mindre folklig förankring, mindre demokrati. Det är detta som EU-vännerna vill ha. Det är detta de försvarar. Om mer EU är motsatsen till "västvärldens förfall", förlorar orden snart sin betydelse.

I Almedalen hade DN ett seminarium som modererades av Anne Applebaum efter att hon intervjuats av den självgode Peter Wolodarski (för den som är intresserad finns seminariet här). Det är förbluffande att se toppolitiker vara så oerhört naiva beträffande EU:s utveckling. I synnerhet Carl Bildt uppvisar en förbluffande naivitet när han försvarar euron. Gapet mellan elitens makroperspektiv och det röstande folkets mer jordnära syn är gigantiskt.

Anne Applebaum kopplar samman Brexit med Donald Trump och Marine Le Pen. Det är inte ovanligt att allt till höger om Lenin som anses hota status quo klumpas ihop. På svenska socialliberala och socialdemokratiska ledarsidor kastas gärna allt ifrån nazistiska Gyllene gryning till nationalistiska Front National och EU-skeptiska Ukip i samma tunna av icke önskvärda rörelser. Deras enorma skillnader till trots.

Det är begripligt att Applebaum och andra gör så här. Det sker i ett slags uppgivenhet och vrede över att status quo inte bevaras. De skulle kanske behöva vakna upp och inse att det politiska landskapet har ritats om och att det inte finns någon väg tillbaka till hur det en gång var.

Kartan består inte längre bara av ett socialdemokratiskt och ett konservativt/liberalkonservativt parti. I de flesta europeiska länder finns allt mäktigare antietablissemangspartier. Vissa på högerkanten, andra på vänsterkanten, ytterligare andra någonstans i mitten.

Framför allt saknar jag hos expolitiker och debattörer en förståelse för varför detta har hänt. En sådan framkommer inte i ovanstående seminarium heller. Att mellan raderna lägga fram förklaringen att folk är oinformerade, outbildade bonnläppar duger inte. Det var ju dessa oinformerade, outbildade bonnläppar som röstade på de stora etablerade partierna för några val sedan. Då dög deras röster alldeles utmärkt, ty då bevarade de status quo.

En liten, liten del av mig kan önska att Trump vinner valet. Bara för att få nöjet att se chocken i etablissemangets ögon dagen efter. Men samtidigt inser jag att det nog inte riktigt är värt det. Trump är helt enkelt för dålig. För vulgär. För opålitlig i grundläggande och viktiga frågor. Det starka stödet för honom bör dock vara ett ämne för diskussion även efter valet, hur det än går.

Om det politiska och mediala etablissemanget inte lyckas begripa varför så många nya partier runt om i västvärlden plockar röster från de gamla maktpartierna, kommer utvecklingen att fortsätta. Om de inte tar in att det är för sent att kämpa för status quo och att det finns en ny politisk verklighet att förhålla sig till och söka förstå, kommer utvecklingen att fortsätta.

Risken är att vi även framgent får se desperata utbrott från deras sida när det vi skulle behöva är konstruktiv dialog och en och annan insiktsfull analys av det läge som det politiska etablissemanget har försatt sig i.

Bollen är er.

Tidigare bloggat:
Gapet mellan folket och makten

Gapet mellan folket och makten

Folk runt om i världen tror allt mindre på sina politiker. Det är kontentan av Edelmans attitydstudier av människors tilltro till politiska institutioner.

Det finns ett gap mellan välutbildade och personer med lägre utbildning. Misstron mot auktoriteter som politiker och massmedia är större bland lågutbildade, även om skillnaden inte är stor i alla länder. Av de uppmätta länderna är gapet störst i USA, Frankrike, Brasilien, Nederländerna och Storbritannien. I Sverige är skillnaderna mindre, men frågan är om det kommer förbli så.

I den brittiska EU-omröstningen var det tydliga inkomstskillnader bland dem som stödde stanna- respektive lämna-sidan.

Något håller på att hända. Folket tror i allt mindre grad på samhällseliten. I stället, menar Edelman, har människor numera en större tillit till människor i sin egen grupp och närhet:

Elites used to possess outsized influence and authority [...] but now they only have a monopoly on authority. Influence largely rests with the broader population. People trust their peers much more than they trust their political leaders or news organizations.

Är fallande förtroende för politiker en förklaring till ett fenomen som Donald Trump? Det är svårt att tro att det inte hänger ihop. Många amerikaner är så urless på det politiska etablissemangets snack och oförmåga att ta itu med växande samhällsproblem att de är beredda att välja nästan vem som helst som inte är som detta etablissemang.

Trump blir här ett begripligt val, ty även om han i likhet med Hillary Clinton är stenrik och vet väldigt lite om villkoren för USA:s fattigaste och mest utsatta, är han inte en del av den politiska adeln. Det räcker långt (fast jag hade önskat att en vettigare populist än Trump hade haft förmågan att dra nytta av detta politiska läge).

De fallande förtroendesiffrorna och gapet mellan väl- och lågutbildade är intressanta, och analyserna av dem är förstås relevanta även för Sverige, även om misstron mot politiker och myndigheter inte är lika avgrundsdjup här som i USA (där en undersökning härom året visade att åtta procent av amerikanerna hade förtroende för kongressen).

Det finns dock skäl att tro att etablissemangets förtroendesiffror kommer att sjunka även i Sverige framöver. När välfärdsstaten slutar leverera, när polisen ger upp hela bostadsområden, när ett skuggsamhälle växer fram i takt med att alltfler asylsökande får avslag men inte kan utvisas och när bostadsmarknaden utestänger hela grupper av människor, kommer vreden och frustrationen att växa.

Risken är att det i detta läge kommer dyka upp politiska alternativ som är betydligt mindre välborstade än Sverigedemokraterna.

"Procent av amerikaner som alltid eller oftast litar på sin regering". 

En viss skepsis mot den politiska makten är bara nyttig. Väljarna tjänar knappast på att köpa politikernas floskler och valfläsk utan att ifrågasätta, och endast om vi ifrågasätter och kritiserar har makthavarna ett incitament att utvecklas och bli bättre.

Vi får problem om medborgarna helt tappar förtroende för den styrande eliten - även om eliten förtjänar det. Men vem kan egentligen klandra dem som gör det? Varje valrörelse ser ungefär likadan ut, oavsett om det är i Sverige eller USA. Ingen, oavsett från vilket läger denne kommer, visar förmåga att lösa de riktigt stora frågorna på systemnivå. Det är inte ett dugg konstigt att vanliga väljare, efter att ha knutit handen i fickan i många år, känner för att dela ut en pungspark i vallokalen.

Önskan att ersätta den politiska klassen med något helt nytt och fräscht är begriplig. Jag kan själv sympatisera med den när jag ser dagens politiker slå knut på sig själva när de låtsas att den åsikt de hade i går inte gäller längre nu när de plötsligt har hittat en annan åsikt att möta väljarna och opinionsinstituten med.

Det politiska landskapet behöver förändras. Kanske måste de gamla eliterna, den politiska adeln, rensas ut via valurnan. Frågan är bara vad vi ska ha i stället. 

Irakkriget var en katastrof

Jag var motståndare till Irakkriget när den USA-ledda alliansen startade det 2003. Där och då var jag ganska ensam i de borgerliga lägren att kritisera ett krig som av många betraktades som moraliskt riktigt. Jag hamnade i samma läger som kommunister, socialister och syndikalister (det fanns således goda skäl till att jag inte deltog i de demonstrationer som hölls runt om i landet).

När jag tittar tillbaka på de debattartiklar jag skrev i lokalpressen då, och i tidningen Nyliberalen, ser jag att inte mycket har förändrats. Där och då kunde jag förstås inte förutse vilka spridningseffekter som Irakkriget skulle få i regionen, även om det säkerligen fanns de som varnade även för detta. Men jag såg helt enkelt inte att Saddam Hussein var det där stora hotet mot freden och säkerheten i världen att det var värt att avsätta just honom.

En mycket omfattande utredning av kriget, den så kallade Chilcot-utredningen, har nu släppts i Storbritannien efter att ha blivit försenad en tid. Dess slutsatser är bland annat att skälen för kriget var bristfälliga, de folkrättsliga grunderna likaså, förberedelser och planering var "helt otillräckliga" och Tony Blair får personligen kritik för överdriven försonlighet gentemot George W Bush.

Blairs svar har varit att han medger många av de misstag som begicks men att allt gjordes i god tro och att han inte tror att terrorismen i Irak och dess grannländer har något med Irakkriget att göra. Faktum är dock att kriget öppnade upp ett gigantiskt maktvakuum som måste fyllas av något. Ända sedan invasionen har en irakisk regering egentligen aldrig haft full kontroll över landets territorium.

Det är uppenbart att framför allt USA ville ha det där kriget. De ville bli av med Hussein och de tänkte inte låta någonting komma i vägen. Därför fick vi pinsamma charader i FN om hur påstådda massförstörelsevapen tillverkades och flyttades runt.

Irakkriget var onödigt, dåligt planerat och fick effekter för hela regionen som vi kommer leva med under lång tid framöver. Ingen kan säga om IS hade funnits eller exakt hur terrorismen hade sett ut i Mellanöstern om Saddam Hussein inte hade störtats. Men en terrorsekt hade med stor säkerhet inte styrt delar av Irak.

Irakkriget borde tas som en lärdom för vad som händer när en auktoritär regim störtas utan att det finns en rimlig planering för vad som ska ske efteråt. Tyvärr har världsledarna inte förmått dra dessa lärdomar, vilket Libyen är ett färskt exempel på.

Är USA på väg att förlåta Snowden?

Det är tre år sedan Edward Snowden flydde till Hongkong och på ett hotellrum bevittnade effekterna av sitt beslut att läcka massvis med hemlig information om världens mest omfattande, och olagliga, massövervakning av vanligt folk.

USA:s förre justitieminister Eric Holder uttryckte nyligen i ett poddsamtal med en av Barack Obamas tidigare rådgivare David Axelrod att Edward Snowden visserligen begick ett brott men att han ändå "gjorde allmänheten en tjänst" genom att läcka informationen. Läckan, framhöll Holder, startade nämligen en viktig debatt om övervakning.

Snowden själv var inte sen att twittra lite fyndigt om hur tonläget mot honom förändrats sedan 2013. Vi kan konstatera att det är rätt typiskt att politiker blir öppna och ärliga först efter att de har avgått. Detta är förstås inget unikt för USA, så här fungerar det överallt. Det är väl därför som människor framstår som vettigast före och efter de ingår i en regering.

Holders åsikt är förstås ingen officiell ståndpunkt från Obama-administrationen. Jag tror inte att Snowden är på väg att bli förlåten. I alla fall inte än (och skulle Donald Trump vinna valet skjuts det definitivt på framtiden).

Men det är intressant att Holder uttalar ståndpunkten eftersom det ställer frågor om han tyckt så här hela tiden. Förmodligen. Nog för att det är jobbigt för en regering att bli påkommen med byxorna nere, men vissa frågor är principfrågor och vissa debatter är helt enkelt väldigt viktiga.

Den största och viktigaste konsekvensen av Snowdens beslut att läcka är inte att massövervakningen har upphört utan att vi nu vet att den pågår. Därmed har vi också större möjligheter att skydda oss.

De senaste åren har övervaknings- och integritetsdebatten mer eller mindre dött ut. Nu står terrorismen högst på agendan igen, och såväl i andra länder som hemma i Sverige försöker politikerna bjuda över varandra i förslag på mer övervakning.

Utvecklingen går inte i rätt riktning. Men nu vet vi i alla fall hur gränslös såväl lusten som kapaciteten att övervaka oss alla är.

Nej, Sverige ska inte gå med i Nato

Nedmonteringen av det svenska försvaret, också kallat "särintresset" av en viss statsminister, parat med ökad rysk aggression i närområdet har fått Natoförespråkarna att vädra morgonluft igen. Nu är samtliga fyra allianspartier för ett Natomedlemskap.

Det är som om åratal av socialistisk och borgerlig nedskärning av vår försvarsförmåga nu kan svepas bort. Tanken är att andra länder ska komma till Sverige hjälp. Då behöver vi inte lägga så mycket pengar på försvarsmakten.

Detta är ett dubbelfel. Det är fel dels för att ett Natomedlemskap faktiskt kräver av den enskilda medlemmen att den kan bistå andra medlemmar om dessa hotas militärt och dels för att detta oundvikligen förutsätter att Natomedlemmen faktiskt har en acceptabel försvarsförmåga. Vilket Sverige alltså inte har.

Jag ser gärna att Sverige övar och samarbetar militärt med andra länder med vilka vi delar intressen. Självfallet ska vi göra det. Men Sverige tjänar inte på att gå in i en försvarsallians inom vilken vårt inflytande skulle bli perifert och där vi åläggs att delta i andra länders militära utflykter. Det är illa nog att våra politiker placerat svenska soldater i en turbulent kittel som Afghanistan.

Nu väntas Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna begära att frågan om ett värdlandsavtal med Nato skjuts upp i ett år, en så kallad vilandeförklaring, vilket av borgerliga Nato-förespråkare har tolkats som att V och SD "samarbetar" (på samma sätt som V och C "samarbetar" i asyl- och migrationspolitiken, får vi anta). Sverige har under senare tid tagit tydliga steg närmare Nato. Det kan vi göra så länge vi inte går med.

Om vi inte köper den pinsamma retoriken att det enda som står som alternativ till Nato är Putin, vad ska vi då ha i stället? En avsevärt stärkt svensk försvarsförmåga, till att börja med. Och ja, det kommer att kosta. Men betänk då följande: under åren fram till 2020 har Arbetsförmedlingen och Migrationsverket begärt ökade anslag på 160 miljarder kronor. Det motsvarar drygt tre årliga försvarsbudgetar.

Det finns uppenbarligen pengar. De måste bara läggas på rätt saker. Vi behöver en välfungerande försvarsmakt inte enbart för att avvärja militära hot utan också för att klara nationella krissituationer. Översvämningar. Större katastrofer. Och allt sådant vi i dag helst inte vill tänka på.

Sedan bör Sverige söka militärt samarbete med sina nordiska grannländer i första hand. Och med Nato, givetvis. Men det är inte samma sak som att gå med i en militärpakt.

När Löfven talar håller vi andan

Socialdemokraternas humör tyngs ned av det usla opinionsläget för partiet och för statsministern personligen. Folk vet inte vad vi vill, suckar de. Och det stämmer. Både för partiet och för hela regeringen.

Att Sveriges leds av en person som har uppenbara svårigheter med det talade ordet hjälper knappast i detta läge. För det är inte bara Åsa Romson som har problem att uttrycka sig.

Stefan Löfven har aldrig varit en duktig retoriker, men under sin tid som partiledare och statsminister har han snurrat in sig i siffror i EU-nämnden, trott sig vara i Kina under ett tal i Indien och nu senast i Vita huset kallat utrikesministern John Kerry för "Kennedy". (Nej, jag tror inte att det var ett "skämt".)

Det sistnämnda måste sägas vara det mest pinsamma. Vad som sägs i EU-nämnden är det få som bryr sig om och i Indien lyckades han komma ur situationen på ett hyggligt sätt. Men jag får ärligt säga att jag inte förstår vad Löfven håller på med. Är han så nervös när han träffar världsledare att han tappar koncepten?

Det inger knappast förtroende att Sveriges statsminister begår sådana här blunders inför TV-kamerorna gång efter gång. Det sänker ett löjets skimmer över Sverige som land och de frågor våra politiker vill driva tillsammans med andra länder.

När Löfven är på utlandsresa gör vi alla bäst i att be en stilla bön. Låt honom bara vara tyst så kanske det går bra.

Om det hände här...

Jag funderar ibland över Sveriges krisberedskap, hur vårt land skulle klara en större nationell katastrof. Sverige har varit förskonat från större katastrofer i modern tid, men tittar vi på det som har hänt är facit inte särskilt upplyftande.

Sverige har haft för vana att välja naivitet framför beredskap. Att tro alla om gott. Att satsa på fluff och flum i stället för polis, försvar och rättsväsende. Denna prioritering kan få fullständigt katastrofala konsekvenser om det värsta väl inträffar. Det är därför tur att det moderna Sverige inte har drabbats av militära angrepp eller terrorattacker. Hur skulle vi klara något sådant? Inte alls, är mitt svar.

När USA drabbades av den exceptionella attacken den 11 september 2001 slöt sig landet samman mot en yttre fiende. När George W Bush klev upp på resterna av World Trade Center och sade att de som krossat byggnaderna minsann snart skulle få höra från det amerikanska folket, skanderade åhörarna "USA! USA!".

Jag funderar över hur reaktionen hade blivit i Sverige efter ett förödande terrorattentat i centrala Stockholm. Skulle Dan Eliasson känna medlidande med gärningsmännen? Skulle Henrik Arnstad utpeka Sverigedemokraterna? Skulle Stefan Löfven säga att Sverige varit naivt? Nja, det har han ju redan gjort.

En sak är nog i alla fall säker: Det offentliga Sverige skulle inte klara en större attack, och landet som sådant skulle inte sluta sig samman. Därtill är Sverige alltför polariserat, splittrat och oförberett.

Tidigare bloggat:
Sverige och krisberedskapen

Se även:
Intervju med George W Bush om tiden under och efter attackerna

Fredagsdokumentär

Jag plöjer emellanåt dokumentärer på YouTube. Det finns mycket intressant att hitta om allt mellan himmel och jord.

11 septemberattackerna är en av de mest dramatiska händelserna i modern tid, och det har gjorts massvis av dokumentärer om den där ödesdigra tisdagen i New York och Washington.

Den nedanstående dramadokumentären visar skeendet inifrån tornen. Om kampen för att ta sig ut. Om hjältar som offrar sig för andra. Om osannolika öden.

Dramatiskt. Skakande. Mänskligt.

Apple tar en viktig strid

Den amerikanska underrättelsemyndigheten NSA:s slogan är som bekant "collect it all". Nu vill FBI få möjlighet att göra detsamma.

USA:s regering har krävt att Apple ska hjälpa FBI att kringgå den kryptering som finns i Iphone, detta för att få tillgång till data i en telefon som användes av den gärningsman som låg bakom en dödsskjutning i december. Apple har vägrat, och nu kan saken prövas i domstol.

Frågan handlar inte bara om den federala polisens önskan att få tillgång till en gärningsmans data. Det handlar om alla Iphones i hela världen. Apples VD Tim Cook konstaterar att det "kan få konsekvenser långt bortom den nuvarande rättsfallet" och skriver på Apples hemsida:

The government suggests this tool could only be used once, on one phone. But that's simply not true. Once created, the technique could be used over and over again, on any number of devices. In the physical world, it would be equivalent of a master key, capable of opening hundreds of millions of locks – from restaurants and banks to stores and homes. No reasonable person would find that acceptable. 

Cook sätter fingret på precis vad som står på spel. Det är alla Iphoneanvändares data. Hundratals miljoner människors personliga information.

Det kan aldrig vara ett företags uppgift att försvaga sin egen produkt så att polisen lättare kan komma åt privat information. Denna försvagning skulle givetvis inte bara kunna användas av rättsvårdande myndigheter utan även utnyttjas av kriminella.

Om nu FBI medgav att de med Apples hjälp faktiskt kunde få tillgång till data i alla Iphones där ute, skulle deras argumentation förmodligen börja likna NSA:s: "Jojo, men vi är ju inte intresserade av vanligt folk. Det är kriminella vi söker." Argumentet var inte ett dugg övertygande då och skulle inte vara det nu heller.

Apple har hittills fått stöd av cheferna för Google och WhatsApp. Jag hoppas att fler följer efter. Det är en oerhört viktig strid som Apple nu tar, och det är särskilt betydelsefullt att de är så stora. En liten mobiltillverkare hade kanske inte vågat säga nej till de skräckinjagande amerikanska myndigheterna. Apple vågar, och de vet att de har miljontals fans runt om i världen som hejar på dem just nu.

Denna strid är viktig inte bara principiellt utan också för att om möjligt bromsa utvecklingen med fortsatt utbyggd massövervakning och kontroll på nätet. Kina tar stora steg i fel riktning just nu, och såväl Kina som Ryssland skulle definitivt se en seger för FBI som ett godkännande att ta fullständig kontroll över landets mobilanvändares data.

Apple måste vinna denna fajt.

Kolla även:
Rand Paul om striden mellan Apple och FBI
Se här hur du krypterar din Iphone och din Android-telefon.

Ett hopplöst val

Om vi har ont om dugliga och trovärdiga politiker i Sverige, är det inte en mycket roligare situation på andra sidan Atlanten. Den kanske ende vettiga kandidaten, Rand Paul, har hoppat av.

Det amerikanska presidentvalsracet påminner mig om Jönssonligan. Hillary (Doris) struttar omkring och tror att hon ska bli poppis bara för att hon är kvinna. Trump (Dynamit-Harry) kommer långt bara på att vara högljudd och politiskt inkorrekt och Ted Cruz (Vanheden) är en smooth talker som doftar riktig bilhandlare. Någon person med en plan verkar det däremot inte finnas.

Jag kan förstå varför folk stöder Trump. Han är ett symptom på ett växande politikerförakt och ett eroderat förtroende för den politiska klass som styrt USA i decennier. Många är helt enkelt less på de mediatränade politiska broilers som alltid ställer upp i presidentvalen. Ingen av dem, inte heller Barack Obama, har lyckats åstadkomma en verklig förändring.

Trump är en politisk idiot och skulle riskera att bli en ren säkerhetsrisk som president och överbefälhavare. Han skulle med sitt ignoranta sätt kunna orsaka diplomatiska kriser med Kina, Sydkorea, Japan och EU. Å andra sidan kan även en person som Trump säkert tyglas om han omger sig med duktiga rådgivare som har en återhållsam effekt på honom.

Lite spännande är det, trots allt...

Frågan som försvann

I en tid när migration och integration är de frågor som dominerar det politiska samtalet har en annan fråga hamnat helt i skuggan. Såväl politiker som journalister och allmänhet struntar helt i den nu.

Jag menar förstås massövervakningen. Frågan var het 2008 när den svenska FRA-lagen klubbades. Den fick ett uppsving igen efter Edward Snowdens avslöjanden om hur omfattande och global massövervakningen (utan brottsmisstanke) av vanligt folk faktiskt är och hur involverat Sverige är i detta finmaskiga övervakningsnät.

Inget riksdagsparti var dock särskilt intresserat av frågan, vilket gjorde att den dog politiskt. I dag har Piratpartiet kapsejsat och Miljöpartiet prioriterar makten framför integritetsfrågan sju dagar i veckan.

Journalisterna orkade inte följa upp Snowdens läckor med konsekvensanalyser på en bredare mänsklig och demokratisk nivå. De ställde alltså inte frågor om vad massövervakningen av oss alla i våra datorer och smarttelefoner, genom våra bankkonton och resvanor, får för konsekvenser för oss som människor. De fördjupade sig aldrig i vad som händer med vår demokrati när statliga myndigheter tillåts arbeta utan insyn och i praktiken bli ett slags stat i staten som ingen har kontroll över. Allra minst folket.

Något som jag tror har försvårat för både journalister och allmänhet att ta tydligare ställning i sakfrågan är att vi genom Snowdens läckor fått kännedom om att alla övervakar alla. Det finns ingen god sida längre. Vi kan inte peka finger åt Ryssland och Kina eftersom USA är det land som övervakar mest. Vi kan inte heller skylla på amerikanerna eftersom EU inte är ett dugg bättre. Kort sagt: They're all at it!

Inget land verkar ta medborgarnas rätt till ett privatliv på allvar. Stormen från folket, som månne fanns där i viss mån 2013, har mojnat (i Sverige nådde den aldrig mer än en lätt kuling). Detta gör att situationen känns närmast hopplös, och det är ett skäl till att jag ägnat frågan så pass lite uppmärksamhet den senaste tiden. Jag har helt enkelt inget hopp om en förändring. Jag ser ingen potential i en vändning som kommer öka människors vrede mot de politiker och myndigheter som tar ifrån dem rätten till ett privatliv. Det enda vi som enskilda medborgare kan göra, är att försöka skydda oss så gott det går.

Ett skäl till denna nedslående situation är att den digitala massövervakningen, olikt alla annan övervakning historiskt, tar vår integritet med ena handen och samtidigt ger oss viss bekvämlighet tillbaka. Staten och företagen erbjuder således något i utbyte för den information den tar från oss. När allmänheten vant sig vid denna bekvämlighet - som när du googlar och din sökinformation sparas, när GPS:en i din telefon kan säga exakt var du är, när ICA vet exakt vad du handlat så att de kan skicka personliga erbjudanden till dig och så vidare - är det oerhört svårt att göra ett case om att massövervakningen måste upphöra. Den är inkorporerad i våra moderna liv nu. Och ingen är gladare än de myndigheter och företag som sitter på informationen.

Det som oroar mig mest är vad som kan tänkas bli nästa steg. Om Kina kommer fungera som inspiration för vilken information som staten får tillgång till om dig, och hur den informationen används politiskt för att öka kontrollen, är vi riktigt illa ute.

Det kan låta som en dystopi. Men om den moderna massövervakningen har visat oss något, är det tyvärr dess förmåga att svälla och växa. I synnerhet när både journalisterna och folket är tysta.

Läs även:
HAX

Bisarra jämförelser i migrationsdebatten

Om du vill göra ett inlägg i en politisk debatt men saknar förmåga till eller intresse för att föra fram sakpolitiska argument och konkreta fakta, finns det flera vägar att gå.

Du kan använda en klassisk halmgubbe och gå till attack mot sådant som din motståndare över huvud taget inte står för. Detta är ganska populärt och tämligen effektivt eftersom många ändå inte tar sig tid att sätta sig in i båda sidors argument.

Du kan också göra bisarra jämförelser i ett försök att förminska din motståndares sak. Och du kan slutligen "tala från hjärtat", göra känslomässiga utspel som känns "genuina" och inte upplevs som ett dugg mindre sanna än den mest sakliga avhandling, detta eftersom vi som bekant lever i den nya sköna postmoderna världen där alla har rätt till sin egen sanning.

Aldrig är detta så tydligt som i frågor som rör migration, integration och förekomsten av tiggande EU-migranter i Sverige. Här biter inte fakta. Här triumferar känslor. Här blir vissa nyckelord som "människosyn" och "värdegrund" tillsammans med mantrat "det handlar om vilket samhälle vi vill ha" plötsligt till argument i debatten.

Ett exempel under kategorin bisarra jämförelser stod veteranen Staffan Heimerson för härom dagen i en av de mer delade artiklarna i sociala medier den senaste tiden. Heimerson menar att dagens flyktingström till EU och Sverige är en bagatell. Som jämförelse tar han de riks- och folktyskar som efter krigsslutet flydde från tidigare tyska områden tillbaka till det som återstod av riket. Till antalet 12 miljoner var de och se, Tyskland blev ju ett bra land till slut ändå (man skulle kunna invända att det är en viss skillnad mellan migration av en befolkning som återvänder till sitt hemland och människor som flyr från sitt hemland när det gäller förmågan att integreras).

Om vi ska dra Heimersons resonemang till dess logiska förlängning, skulle det i princip innebära att nästan all sakpolitisk diskussion om upplevda problem i Sverige blev omöjlig att föra utan att bli anklagad för att "sakna sinne för proportioner". Alltid finns det ju historiska exempel på någon som haft det värre.

Problem med järnvägen? Ha! Under andra världskriget fördes människor i godsvagnar till dödsläger. 

En handgranat i veckan som smäller i Malmö? Ha! Under andra världskriget utplånades hela städer på en enskild natt.

Skenande kostnader för asylpolitiken? Ha! Efter börskraschen 1929 föll hela världsekonomin ihop.

Vi ska, för att använda Hasse & Tage, vara jäkligt glada för att bara ha en spik i foten. Nå, den som tycker att Staffan Heimersons sätt att argumentera för debatten framåt, att någon blir klokare, kan räcka upp en hand.

Andra har jämfört dagens asylmigration till Sverige med den stora emigrationen till Amerika. 1,2 miljoner svenskar utvandrade. Syftet är att visa att "vi" var som "dem" då. Och eftersom "vi" ju blev insläppta, borde självfallet även vår dörr stå öppen för dem som flyr hit nu.

Jämförelsen blir emellertid ett dåligt argument för dagens miljöpartistiska migrationspolitik, ty skillnaderna är betydligt fler än likheterna. Först och främst säger migrationen av svenskar till Amerika ingenting om dagens asyltryck på Sverige - de där 1,2 miljoner svenskarna som utvandrade gjorde det under en period av 60 år, och det skedde till ett land mångfalt större än Sverige. För det andra skilde sig den stora emigrationen på ytterligare ett fundamentalt sätt från dagens asylmigration till Sverige: den var selektiv.

Dels var det förstås inte alla som hade råd att köpa en Amerikabiljett, och den selektionsaspekten finns även i dag eftersom det bara är vissa som har råd att betala flyktingsmugglare 150 000 kr, men framför allt släppte inte Amerika in vem som helst. Det gjordes hälsokontroller både innan du klev ombord på fartyget i England och innan du släpptes in i landet. Den sistnämnda gick ut på att leta efter tecken på ohälsa och "defekter" hos migranten. Orsaken till att rederiet var intresserat av passagerarnas hälsa var att det tvingades betala återresan om immigrationsmyndigheten vägrade släppa in personen i landet.

För den som godkändes stod inga sociala myndigheter väntande med bostäder och försörjning. Detta är förstås en annan viktig skillnad mellan dåtidens Amerika och dagens Sverige. Den universella välfärdsstaten var ännu inte uppfunnen. För den som kommer till Sverige som asylsökande öppnas emellertid möjligheter till både försörjning och utbildning. Bekostad av andra.

Migration är inget problem så länge den inte sker på andras bekostnad. Men Sverige är en högskattestat med universell välfärd som är gemensamt finansierad. Det är inte alls märkligt att denna utsätts för påfrestningar när det kommer väldigt många människor samtidigt och dessa dessutom inte kommer ut i arbete.

Föreställ dig att svenska myndigheter skulle avslå asylansökningar mot bakgrunden att den som söker har en funktionsnedsättning, har alkoholism i släkten, ser lite knäpp ut eller tros löpa risk att ligga samhället till last på något sätt.

Det vore förstås en helt omöjlig sak att föreslå i dag. Men den som använder emigrationen till Amerika som en parallell till dagens asylinvandring till Sverige bör faktiskt vara hederlig nog att lägga just sådana förslag för att jämförelsen ska hålla.

Läs även:
Alice Teodorescu