Irakkriget var en katastrof

Jag var motståndare till Irakkriget när den USA-ledda alliansen startade det 2003. Där och då var jag ganska ensam i de borgerliga lägren att kritisera ett krig som av många betraktades som moraliskt riktigt. Jag hamnade i samma läger som kommunister, socialister och syndikalister (det fanns således goda skäl till att jag inte deltog i de demonstrationer som hölls runt om i landet).

När jag tittar tillbaka på de debattartiklar jag skrev i lokalpressen då, och i tidningen Nyliberalen, ser jag att inte mycket har förändrats. Där och då kunde jag förstås inte förutse vilka spridningseffekter som Irakkriget skulle få i regionen, även om det säkerligen fanns de som varnade även för detta. Men jag såg helt enkelt inte att Saddam Hussein var det där stora hotet mot freden och säkerheten i världen att det var värt att avsätta just honom.

En mycket omfattande utredning av kriget, den så kallade Chilcot-utredningen, har nu släppts i Storbritannien efter att ha blivit försenad en tid. Dess slutsatser är bland annat att skälen för kriget var bristfälliga, de folkrättsliga grunderna likaså, förberedelser och planering var "helt otillräckliga" och Tony Blair får personligen kritik för överdriven försonlighet gentemot George W Bush.

Blairs svar har varit att han medger många av de misstag som begicks men att allt gjordes i god tro och att han inte tror att terrorismen i Irak och dess grannländer har något med Irakkriget att göra. Faktum är dock att kriget öppnade upp ett gigantiskt maktvakuum som måste fyllas av något. Ända sedan invasionen har en irakisk regering egentligen aldrig haft full kontroll över landets territorium.

Det är uppenbart att framför allt USA ville ha det där kriget. De ville bli av med Hussein och de tänkte inte låta någonting komma i vägen. Därför fick vi pinsamma charader i FN om hur påstådda massförstörelsevapen tillverkades och flyttades runt.

Irakkriget var onödigt, dåligt planerat och fick effekter för hela regionen som vi kommer leva med under lång tid framöver. Ingen kan säga om IS hade funnits eller exakt hur terrorismen hade sett ut i Mellanöstern om Saddam Hussein inte hade störtats. Men en terrorsekt hade med stor säkerhet inte styrt delar av Irak.

Irakkriget borde tas som en lärdom för vad som händer när en auktoritär regim störtas utan att det finns en rimlig planering för vad som ska ske efteråt. Tyvärr har världsledarna inte förmått dra dessa lärdomar, vilket Libyen är ett färskt exempel på.

Fred?

FN:s generalförsamling godkände att Palestina uppgraderas till observatörsstat. Optimismen bland palestinierna verkar stor, men det är svårt att se hur detta ska förändra situationen särskilt mycket. Trots allt var det dock helt rätt beslut och alls inget att ifrågasätta.

Men hos Israel, som tillsammans med USA röstade emot, var det sura miner. Benjamin Netanyahu svarar nu med att godkänna byggandet av 3 000 nya bostäder på ockuperad mark.

Var det fred Israel ville ha?

Parlamentsval - men först ett rejält krig

Nu har strider blossat upp i Gaza igen. Israel har redan flygbombat mål och sägs stå beredda att gå in med stridsvagnar. Om så sker kan vi räkna med ett nytt blodbad.

Bakgrunden är att Israel genom en raketattack avrättade Hamas militäre ledare Ahmed Said Khalil al-Jabari. Hamas svarade föga förvånande med hårda fördömanden och därefter följde raketattacker som tog tre civila israelers liv. Israel svarade, precis som väntat, med fler raketattacker.

De som drabbas hårdast av detta vansinne är alltid civila. Israel visste naturligtvis på förhand vilka konsekvenser attacken mot den militäre ledaren skulle få men valde ändå att slå till. Det är inte osökt att tro att det passar Benjamin Netanyahu ganska bra att slå till mot Hamas nu månaderna före nyvalet i februari. Det är ett ypperligt tillfälle att visa folket lite handlingskraft.

I vanlig ordning tar Israel livet av flera palestinier för varje dödad israel (hittills är förhållandet mellan döda israeler och palestinier 3-19, oräknat den döde arméchefen, men det lär öka).

Varje land skulle göra samma sak för att försvara sitt folk, förklarade Benjamin Netanyahu. Och visst, Hamas fortsätter att skjuta raketer. Men deras kapacitet är direkt infantil jämfört med den militära makt som Israel kan uppvisa. Just därför kan israelerna stå för precis så mycket övervåld som de själva behagar.

Probemet är att Israel aldrig någonsin vill sätta den palestinska desperationen, och extremismen, i relation till ockupationen. Ju fler civila dödsoffer som den israeliska militären gör sig ansvarig för, desto större sannolikhet att människor radikaliseras och flyr till Hamas.

Israel ser över huvud taget inte någon koppling mellan sitt eget agerande och palestiniernas motreaktioner. Så länge den israeliska regimen är så oförmögen att se sitt eget ansvar i konflikten kommer våldet tyvärr att fortsätta och fler civila liv att skördas.