"Här knarkar komikern", utropar Aftonbladet. Ja, se så han knarkar. Jag vill se detta hända. Framför Maria Larsson i SVT.
Frihetliga perspektiv på aktuella händelser med fokus på rättssäkerhet, kroppslig autonomi - och lite Kina (从个人视角解读法治,时事,自由主义与中国事件)
söndag 31 oktober 2010
lördag 30 oktober 2010
Vintertankar
Mörkret sänker sig över Sverige. Sommaren är sedan länge ett minne blott, hösten håller på att ta slut. I morgon går vi även officiellt över till vintertid, även om de flesta av oss redan har klätt om till kargare väder och börjat förbereda oss mentalt för den jobbigaste tiden på året: vinterhelvetet.
Jag har inte gillat vintern sedan jag var kanske 15 år eller så. Förmodligen är det ännu längre sedan, men när man bor i Norrland skapas troligen något slags resignerad acceptans för vädrets makter och man ger upp tanken på att aktivt tycka illa om något man ändå inte har den ringaste förmåga att påverka. Vintern bara är. Har man tur dyker det upp en och annan vacker vinterdag som lämpar sig för hurtiga promenader eller bredsladdar med bilen.
I Stockholm är vintern inte fullt lika lång, kall och oändlig som i de norrländska tallskogarna. Men förra året var det inte så underbart här heller. Stadens promenadgator hade förvandlats till smala korridorer. Gamla människor med rullatorer stod och spann i snön som 16-åringen som övningskör för första gången. Det var kallt, det var snö och det var förbannelse. Våren kunde inte komma nog fort.
Nu är jag ändå van vid det här klimatet. Tänk dig den som inte är det. Min flickvän kommer till Sverige mitt under isande december. Svensk mat eller evigt mörker verkar inte oroa. Nej, det enda orosmolnet är det där med kylan. I södra Kina är det trots allt sällan kallare än 10 plusgrader under vintern. Gräset är grönt och med en tunn jacka klarar man sig bra i t-shirt. Det är en liten välkommen paus från den tryckande fuktiga värmen under vår, sommar och höst. Frågan är hur man förbereder någon som bara har sett snö på TV för en klassisk svensk vinter. Genom att prata hoppfullt om våren? Det är bara att hoppas att det blir en något humanare vinter än förra gången... Man kan ju skrämma folk till livet för mindre.
Jag har inte gillat vintern sedan jag var kanske 15 år eller så. Förmodligen är det ännu längre sedan, men när man bor i Norrland skapas troligen något slags resignerad acceptans för vädrets makter och man ger upp tanken på att aktivt tycka illa om något man ändå inte har den ringaste förmåga att påverka. Vintern bara är. Har man tur dyker det upp en och annan vacker vinterdag som lämpar sig för hurtiga promenader eller bredsladdar med bilen.
I Stockholm är vintern inte fullt lika lång, kall och oändlig som i de norrländska tallskogarna. Men förra året var det inte så underbart här heller. Stadens promenadgator hade förvandlats till smala korridorer. Gamla människor med rullatorer stod och spann i snön som 16-åringen som övningskör för första gången. Det var kallt, det var snö och det var förbannelse. Våren kunde inte komma nog fort.
Nu är jag ändå van vid det här klimatet. Tänk dig den som inte är det. Min flickvän kommer till Sverige mitt under isande december. Svensk mat eller evigt mörker verkar inte oroa. Nej, det enda orosmolnet är det där med kylan. I södra Kina är det trots allt sällan kallare än 10 plusgrader under vintern. Gräset är grönt och med en tunn jacka klarar man sig bra i t-shirt. Det är en liten välkommen paus från den tryckande fuktiga värmen under vår, sommar och höst. Frågan är hur man förbereder någon som bara har sett snö på TV för en klassisk svensk vinter. Genom att prata hoppfullt om våren? Det är bara att hoppas att det blir en något humanare vinter än förra gången... Man kan ju skrämma folk till livet för mindre.
fredag 29 oktober 2010
Sverige mot världen
För runt fem år sedan stod Frihetsfrontens Henrik Alexandersson och den dåvarande socialdemokratiska regeringens egen "droggeneral" Björn Fries och debatterade narkotikapolitik i svensk TV. Det var frihetslinje mot förbudslinje (även om Fries ska ha cred för att han till skillnad från många andra inte gick till personangrepp).
I dag är Björn Fries av en annan åsikt. Han vill inte avkriminalisera, säger han, men Fries försvarar definitivt inte den svenska nolltoleranspolitiken som han en gång gjorde. Han är dock fortfarande socialdemokrat. Det Fries vill se är mindre av kriminalpolitik, mer av socialpolitik genom riktade insatser till missbrukare som behöver dem mest. Alliansen verkar oförmögen att kunna tänka om. Frågan är hur många Björn Fries har bakom sig på den rödgröna sidan.
Exemplet Portugal tigs ihjäl i vårt land, det tycks till och med tämligen okänt bland alkohol- och drogforskare i Sverige. Portugal avkriminaliserade alla droger 2001 och resultaten går att läsa om här. De positiva erfarenheterna av den liberala portugisiska drogpolitiken är givetvis en nagel i ögat på alla förbudsivrare. Sverige visar heer inte särskilt bra resultat när det gäller dödlighet bland tunga missbrukare, som är högre än i Nederländerna och Portugal. Därför försöker Maria Larsson (KD) hellre appellera till känslor genom att prata om hur farligt cannabis är för barn och unga (som om någon vill föreslå att barn ska få röka hasch) och Johan Pehrson (FP) babblar om "hashromantik" (sic) så fort någon kritiserar den svenska drogpolitiken. Det är både infantilt och fånigt.
I EU pågår emellertid en liberaliseringstrend. Och i FN föreslås i en rapport skadereducering i stället för repressiva åtgärder, bland annat genom substitutionsbehandlingar, avkriminalisering av innehav och bruk samt ökad tillgänglighet för mediciner. Klassisk skademinimeringspolitik, således. Det är mycket hoppingivande och det kan komma att förändra utgångspunkterna för svensk narkotikapolitisk debatt framöver.
Förslagen i FN gör det nämligen allt svårare att hävda att avkriminalisering är förslag som endast framförs av haschtomtar och marginaliserade drogliberaler. Sverige står tvärtom allt mer ensamt i sin nolltoleranslinje. Då är det inte så konstigt att allt personer som Maria Larsson och Johan Pehrson kan göra är att försvara politiken för dess egen skull. Några andra argument finns inte längre. Nu handlar det enbart och allena om politisk prestige.
I dag är Björn Fries av en annan åsikt. Han vill inte avkriminalisera, säger han, men Fries försvarar definitivt inte den svenska nolltoleranspolitiken som han en gång gjorde. Han är dock fortfarande socialdemokrat. Det Fries vill se är mindre av kriminalpolitik, mer av socialpolitik genom riktade insatser till missbrukare som behöver dem mest. Alliansen verkar oförmögen att kunna tänka om. Frågan är hur många Björn Fries har bakom sig på den rödgröna sidan.
Exemplet Portugal tigs ihjäl i vårt land, det tycks till och med tämligen okänt bland alkohol- och drogforskare i Sverige. Portugal avkriminaliserade alla droger 2001 och resultaten går att läsa om här. De positiva erfarenheterna av den liberala portugisiska drogpolitiken är givetvis en nagel i ögat på alla förbudsivrare. Sverige visar heer inte särskilt bra resultat när det gäller dödlighet bland tunga missbrukare, som är högre än i Nederländerna och Portugal. Därför försöker Maria Larsson (KD) hellre appellera till känslor genom att prata om hur farligt cannabis är för barn och unga (som om någon vill föreslå att barn ska få röka hasch) och Johan Pehrson (FP) babblar om "hashromantik" (sic) så fort någon kritiserar den svenska drogpolitiken. Det är både infantilt och fånigt.
I EU pågår emellertid en liberaliseringstrend. Och i FN föreslås i en rapport skadereducering i stället för repressiva åtgärder, bland annat genom substitutionsbehandlingar, avkriminalisering av innehav och bruk samt ökad tillgänglighet för mediciner. Klassisk skademinimeringspolitik, således. Det är mycket hoppingivande och det kan komma att förändra utgångspunkterna för svensk narkotikapolitisk debatt framöver.
Förslagen i FN gör det nämligen allt svårare att hävda att avkriminalisering är förslag som endast framförs av haschtomtar och marginaliserade drogliberaler. Sverige står tvärtom allt mer ensamt i sin nolltoleranslinje. Då är det inte så konstigt att allt personer som Maria Larsson och Johan Pehrson kan göra är att försvara politiken för dess egen skull. Några andra argument finns inte längre. Nu handlar det enbart och allena om politisk prestige.
Ett eget val
Mer än hälften av de tillfrågade kvinnorna i en ny undersökning kan tänka sig att bli hemmafruar. Yngre kvinnor är mest positiva.
I media utmålas detta som en nya "hemmafrutrend", kanske inspirerad av alla program om Hollywoodfruar på TV. Det låter som en överdrift. Förhoppningsvis har det heller inget med usla TV-program att göra utan snarare med ett val från hjärtat: att tillbringa mer tid med sina barn när tillfälle ges.
Det är inte upp till mig att värdera vilka val som är bäst. Jag tycker bara att det är skönt att det finns personer även i det statsfeministiska Sverige som skiter i jämställdhetsbonusar, målet med "det jämställda samhället" och patriarkatgnat. Människor som bara säger: nej, vi bestämmer faktiskt själva. Fan, vad ni är bra.
I media utmålas detta som en nya "hemmafrutrend", kanske inspirerad av alla program om Hollywoodfruar på TV. Det låter som en överdrift. Förhoppningsvis har det heller inget med usla TV-program att göra utan snarare med ett val från hjärtat: att tillbringa mer tid med sina barn när tillfälle ges.
Det är inte upp till mig att värdera vilka val som är bäst. Jag tycker bara att det är skönt att det finns personer även i det statsfeministiska Sverige som skiter i jämställdhetsbonusar, målet med "det jämställda samhället" och patriarkatgnat. Människor som bara säger: nej, vi bestämmer faktiskt själva. Fan, vad ni är bra.
torsdag 28 oktober 2010
För första gången är jag lite rädd
Jag är oftast en person som inte hetsar upp mig. När folk skriker sig hesa över det ena eller det andra tänker jag oftast att i grunden blir det nog inte så stor skillnad. Det ordnar sig. Oftast gör det också det. Oftast var de där stora orden just bara ord. Livet rullar på. Men något håller på att hända i Europa och Sverige som gör mig illa till mods. På riktigt.
Det handlar dels om teledatalagringen. Svenska politiker vill genomdriva ett förslag om lagring av alla svenskars alla telefonsamtal, SMS, MMS och e-postmeddelanden. Staten ska alltså ha tillgång till information, under minst ett halvår, som berättar vem du har haft kontakt med, när du har haft det och var du befann dig. Detta läggs alltså till redan existerande FRA-lag. Därtill vill politiker veta vad vi söker efter på Internet. De tider då vi elektroniskt kunde känna att vi kan kommunicera privat är snart borta.
Tekniken finns som möjliggör allt detta. Nu vill politikerna ha makten över den. Problemet är att vi förleds att tro att det sker i ett gott syfte, nämligen att bekämpa grov brottslighet i samhället. Redan innan teledatalagringen blivit verklighet ser vi emellertid en ändamålsglidning. Nu vill politikerna även att brott som endast ger böter ska omfattas av datalagringsdirektivet. Redan innan direktivet har implementerats flyttas positionerna. Det är lite fräckt och faktiskt också lite vågat. Men sannolikt kalkylerar politikerna med att den stora massan, inklusive medierna, inte kommer att bry sig. Mycket tyder på att de kalkylerat rätt.
Det handlar dels om yttrandefriheten. Sverige har fantastiska grundlagar för yttrande- och tryckfrihet som ger oss möjligheter att uttrycka politiskt inkorrekta åsikter i både tal och skrift och att fritt få sprida denna information. Denna frihet har redan inskränkts i ett steg när hets mot folkgrupp förbjöd så kallad missaktning mot folkgrupp med anspelning på hudfärg, etniskt ursprung, sexuell läggning och så vidare. Vi ser en ökad vilja att censurera misshagligt material på Internet. Nu kommer nästa slag.
Den så kallade Yttrandefrihetskommittén har kommit med ett delbetänkande i vilket föreslås tre olika modeller för hur den svenska yttrandefrihetsgrundlagen kan komma att se ut i framtiden.
Ansvarsmodellen bygger på att yttranden har ansvariga utgivare (så som sker i tidningar, radio och TV i dag). Det skulle således omöjliggöra anonymitet på exempelvis en blogg.
Verksamhetsmodellen bygger på att vissa "särskilt viktiga" medier, läs massmedieföretag, ska ges ett särskilt grundlagsskydd. Övriga, som vi bloggare, skulle tvingas agera enligt ansvarsmodellen med en tydligt utsatt ansvarig utgivare för det publicerade innehållet.
Ändamålsmodellen handlar i korthet om att värna de yttranden som är särskilt viktiga för fri informationsspridning och opinionsbildning i samhället. Således kan en del sorters yttranden (rimligen sådana som flertalet ogillar) undantas.
Före detta JK Göran Lambertz utmålar betänkandet som ett sätt att stärka yttrandefriheten i digitala medier. Vad det i praktiken innebär, om något av dessa förslag blir verklighet, är emellertid en grundläggande inskränkning av yttrandefriheten i Sverige. Den sistnämnda modellen anses vara i bäst överensstämmelse med EU-rätten. Samma EU där diskussionen om registrering av bloggar har lyfts.
För första gången är jag lite orolig. Jag känner ett allt mer växande obehag inför den utveckling vi nu ser inom så grundläggande områden i en demokratisk rättsstat som rättssäkerheten, yttrandefriheten och den personliga integriteten. I dessa tre fundament vilar själva grunden i demokratin. Det som har gjort oss lite bättre än många andra länder. Det som har gjort att jag trots mina invändningar mot väldigt mycket i Sverige - vänsterfeminismens intåg i vår sängkammare, statens enorma makt över vår privatekonomi, paternalismen gällande våra livsvanor - ändå tycker att det är ett generellt sett väldigt bra land att bo i. Jag behöver inte vara rädd för att polisen dyker upp och griper mig när jag har skrivit en bloggpost om hur dålig regeringen är. Inte heller censureras det jag skriver. Jag behöver inte känna någon oro för att kastas i fängelse utan att få veta varför. Jag har fri- och rättigheter som människor är beredda att dö för i många andra länder.
Men när svenska politiker är beredda att kasta våra underbara fri- och rättigheter överbord - dels för att blidka EU, dels för att bekämpa brottslighet - befinner vi oss på ett mycket oroväckande sluttande plan. Det som oroar mig allra mest är att så få bryr sig. Att svenska journalister inte skriver så att fingrarna glöder om det här. Det finns inga gränser för vad stora svenska medier skulle kunna göra av dessa frågor om de bara ville. Att starta okontroversiella och fullständigt meningslösa "Vi gillar olika"-kampanjer går för sig, men att engagera sina tittare/läsare/lyssnare i frågor som rör själva fundamenten i den svenska demokratin...? Då håller medierna tyst. Och det gör mig uppriktigt oroad. Inser de inte vad som håller på att hända i våra västerländska demokratier? Bryr de sig inte? Eller tycker de tvärtom att det är rätt?
Jag gissar på mittenalternativet och det är värre än de andra två. Det är precis som när en stor orätt begås mot en människa och alla ser på men håller tyst. Tystnaden är värst. Allt detta kan komma att göra att jag känner mig nödgad att engagera mig partipolitiskt igen. Att bara blogga räcker inte längre.
Det handlar dels om teledatalagringen. Svenska politiker vill genomdriva ett förslag om lagring av alla svenskars alla telefonsamtal, SMS, MMS och e-postmeddelanden. Staten ska alltså ha tillgång till information, under minst ett halvår, som berättar vem du har haft kontakt med, när du har haft det och var du befann dig. Detta läggs alltså till redan existerande FRA-lag. Därtill vill politiker veta vad vi söker efter på Internet. De tider då vi elektroniskt kunde känna att vi kan kommunicera privat är snart borta.
Tekniken finns som möjliggör allt detta. Nu vill politikerna ha makten över den. Problemet är att vi förleds att tro att det sker i ett gott syfte, nämligen att bekämpa grov brottslighet i samhället. Redan innan teledatalagringen blivit verklighet ser vi emellertid en ändamålsglidning. Nu vill politikerna även att brott som endast ger böter ska omfattas av datalagringsdirektivet. Redan innan direktivet har implementerats flyttas positionerna. Det är lite fräckt och faktiskt också lite vågat. Men sannolikt kalkylerar politikerna med att den stora massan, inklusive medierna, inte kommer att bry sig. Mycket tyder på att de kalkylerat rätt.
Det handlar dels om yttrandefriheten. Sverige har fantastiska grundlagar för yttrande- och tryckfrihet som ger oss möjligheter att uttrycka politiskt inkorrekta åsikter i både tal och skrift och att fritt få sprida denna information. Denna frihet har redan inskränkts i ett steg när hets mot folkgrupp förbjöd så kallad missaktning mot folkgrupp med anspelning på hudfärg, etniskt ursprung, sexuell läggning och så vidare. Vi ser en ökad vilja att censurera misshagligt material på Internet. Nu kommer nästa slag.
Den så kallade Yttrandefrihetskommittén har kommit med ett delbetänkande i vilket föreslås tre olika modeller för hur den svenska yttrandefrihetsgrundlagen kan komma att se ut i framtiden.
Ansvarsmodellen bygger på att yttranden har ansvariga utgivare (så som sker i tidningar, radio och TV i dag). Det skulle således omöjliggöra anonymitet på exempelvis en blogg.
Verksamhetsmodellen bygger på att vissa "särskilt viktiga" medier, läs massmedieföretag, ska ges ett särskilt grundlagsskydd. Övriga, som vi bloggare, skulle tvingas agera enligt ansvarsmodellen med en tydligt utsatt ansvarig utgivare för det publicerade innehållet.
Ändamålsmodellen handlar i korthet om att värna de yttranden som är särskilt viktiga för fri informationsspridning och opinionsbildning i samhället. Således kan en del sorters yttranden (rimligen sådana som flertalet ogillar) undantas.
Före detta JK Göran Lambertz utmålar betänkandet som ett sätt att stärka yttrandefriheten i digitala medier. Vad det i praktiken innebär, om något av dessa förslag blir verklighet, är emellertid en grundläggande inskränkning av yttrandefriheten i Sverige. Den sistnämnda modellen anses vara i bäst överensstämmelse med EU-rätten. Samma EU där diskussionen om registrering av bloggar har lyfts.
För första gången är jag lite orolig. Jag känner ett allt mer växande obehag inför den utveckling vi nu ser inom så grundläggande områden i en demokratisk rättsstat som rättssäkerheten, yttrandefriheten och den personliga integriteten. I dessa tre fundament vilar själva grunden i demokratin. Det som har gjort oss lite bättre än många andra länder. Det som har gjort att jag trots mina invändningar mot väldigt mycket i Sverige - vänsterfeminismens intåg i vår sängkammare, statens enorma makt över vår privatekonomi, paternalismen gällande våra livsvanor - ändå tycker att det är ett generellt sett väldigt bra land att bo i. Jag behöver inte vara rädd för att polisen dyker upp och griper mig när jag har skrivit en bloggpost om hur dålig regeringen är. Inte heller censureras det jag skriver. Jag behöver inte känna någon oro för att kastas i fängelse utan att få veta varför. Jag har fri- och rättigheter som människor är beredda att dö för i många andra länder.
Men när svenska politiker är beredda att kasta våra underbara fri- och rättigheter överbord - dels för att blidka EU, dels för att bekämpa brottslighet - befinner vi oss på ett mycket oroväckande sluttande plan. Det som oroar mig allra mest är att så få bryr sig. Att svenska journalister inte skriver så att fingrarna glöder om det här. Det finns inga gränser för vad stora svenska medier skulle kunna göra av dessa frågor om de bara ville. Att starta okontroversiella och fullständigt meningslösa "Vi gillar olika"-kampanjer går för sig, men att engagera sina tittare/läsare/lyssnare i frågor som rör själva fundamenten i den svenska demokratin...? Då håller medierna tyst. Och det gör mig uppriktigt oroad. Inser de inte vad som håller på att hända i våra västerländska demokratier? Bryr de sig inte? Eller tycker de tvärtom att det är rätt?
Jag gissar på mittenalternativet och det är värre än de andra två. Det är precis som när en stor orätt begås mot en människa och alla ser på men håller tyst. Tystnaden är värst. Allt detta kan komma att göra att jag känner mig nödgad att engagera mig partipolitiskt igen. Att bara blogga räcker inte längre.
onsdag 27 oktober 2010
Minister Larssons prestige
Det är få politikområden som använder sig av en sådan tröttsam argumentåtervinning som den narkotikapolitiska i Sverige. Barn- och äldreminister Maria Larsson har inget nytt att tillföra men känner sig ändå manad att skriva en debattartikel (eller få den skriven åt sig) till den svenska nolltoleranspolitikens försvar.
Argumenten för den restriktiva narkotikapolitiken blir allt mer ihåliga. När Maria Larsson, som är regeringens röst i narkotikapolitiska frågor, argumenterar mot avkriminaliseringar och legaliseringar i andra länder gör hon det främst med argumentet att sådana åtgärder skulle innebära ett "allvarligt bakslag för den globala narkotikapolitiken". När hon argumenterar mot avkriminaliseringar i Sverige gör hon det med argumentet att sådana åtgärder skulle "göra svensk narkotikapolitik en björntjänst". Larsson försvarar politiken för politikens egen skull.
Ingenstans får vi veta varför. Ingenstans syns människorna i ministerns argumentation. Det är en byråkrats ryggmärgsreflex vi ser. Hon upprepar det vi fick lära oss om narkotika på högstadiet. Den stirriga övertygelsen om cannabis som "inkörsport" fortsätter att frodas. Att hon hänvisar till personer som arbetar inom missbruksvården gör inte saken bättre. Jag vet själv att det finns personer som missbrukar cannabis, jag träffar dem i arbetet. Men missbruk, eller addiction som är en mer rättvisande term, handlar inte om valet av drog. Det är möjligt att missbruka sex, alkohol, shopping, träning, mat, allt!
I någon mån genomgår vi alla tider av addiction i våra liv - med vitt skilda konsekvenser. Det kulturella sammanhanget spelar en mycket stor roll för hur vi ser på vad som är missbruk och inte. Många dricker på tok för mycket men klarar ändå att fungera någorlunda i tillvaron. Personer som röker en eller annan joint klassas emellertid som narkomaner och blir fall för missbruksvården och i värsta fall polisen. Att cannabis skulle vara något särskilt farligt som leder till fördärvet saknar stöd i internationell forskning. Det ministern säger stämmer helt enkelt inte.
Alliansen ska alltså fortsätta på den inslagna vägen - den väg som inte har minskat missbruket och inte minskat lidandet bland existerande missbrukare utan i stället har möjliggjort för kriminella att tjäna så mycket pengar att de kan finansiera egna arméer för att skydda sin verksamhet och döda alla som kommer i vägen. Det är fullständigt obegripligt hur svenska politiker kan vara så förbaskat insnöade i propagandan om den restriktiva narkotikapolitikens förträfflighet att de inte ser vilket helvete den håller på att skapa världen över.
Historiens dom kommer att falla tungt över de beslutsfattare som i dag, fler år efter att världen enligt FN:s kommission mot narkotika skulle ha blivit "narkotikafri", fortsätter att envisas med att köra på i gamla hjulspår. Prestige sätts före människoliv och mänskliga rättigheter. Det är en tragedi på så många plan.
Argumenten för den restriktiva narkotikapolitiken blir allt mer ihåliga. När Maria Larsson, som är regeringens röst i narkotikapolitiska frågor, argumenterar mot avkriminaliseringar och legaliseringar i andra länder gör hon det främst med argumentet att sådana åtgärder skulle innebära ett "allvarligt bakslag för den globala narkotikapolitiken". När hon argumenterar mot avkriminaliseringar i Sverige gör hon det med argumentet att sådana åtgärder skulle "göra svensk narkotikapolitik en björntjänst". Larsson försvarar politiken för politikens egen skull.
Ingenstans får vi veta varför. Ingenstans syns människorna i ministerns argumentation. Det är en byråkrats ryggmärgsreflex vi ser. Hon upprepar det vi fick lära oss om narkotika på högstadiet. Den stirriga övertygelsen om cannabis som "inkörsport" fortsätter att frodas. Att hon hänvisar till personer som arbetar inom missbruksvården gör inte saken bättre. Jag vet själv att det finns personer som missbrukar cannabis, jag träffar dem i arbetet. Men missbruk, eller addiction som är en mer rättvisande term, handlar inte om valet av drog. Det är möjligt att missbruka sex, alkohol, shopping, träning, mat, allt!
I någon mån genomgår vi alla tider av addiction i våra liv - med vitt skilda konsekvenser. Det kulturella sammanhanget spelar en mycket stor roll för hur vi ser på vad som är missbruk och inte. Många dricker på tok för mycket men klarar ändå att fungera någorlunda i tillvaron. Personer som röker en eller annan joint klassas emellertid som narkomaner och blir fall för missbruksvården och i värsta fall polisen. Att cannabis skulle vara något särskilt farligt som leder till fördärvet saknar stöd i internationell forskning. Det ministern säger stämmer helt enkelt inte.
Alliansen ska alltså fortsätta på den inslagna vägen - den väg som inte har minskat missbruket och inte minskat lidandet bland existerande missbrukare utan i stället har möjliggjort för kriminella att tjäna så mycket pengar att de kan finansiera egna arméer för att skydda sin verksamhet och döda alla som kommer i vägen. Det är fullständigt obegripligt hur svenska politiker kan vara så förbaskat insnöade i propagandan om den restriktiva narkotikapolitikens förträfflighet att de inte ser vilket helvete den håller på att skapa världen över.
Historiens dom kommer att falla tungt över de beslutsfattare som i dag, fler år efter att världen enligt FN:s kommission mot narkotika skulle ha blivit "narkotikafri", fortsätter att envisas med att köra på i gamla hjulspår. Prestige sätts före människoliv och mänskliga rättigheter. Det är en tragedi på så många plan.
tisdag 26 oktober 2010
Blodets Mexiko
I Mexiko är det livsfarligt att vara polis. Korruptionen är därför enorm. Poliser håller sig vid liv genom att se mellan fingrarna och/eller ta mutor från knarkkartellerna.
Nu tar 20-åriga Marisol Valles Garcia över jobbet som polischef i lilla men våldsdrabbade Praxedis Guadalope Guerrero. Hon är kriminologistudent och småbarnsmor. Hennes föregångare torterades och halshöggs. Det borde skrämma de flesta. Vilket det också gjorde. Valles Garcia var ensam om att vilja ta uppdraget. Jag hoppas att hon får bra betalt, hon betalar nämligen med sin egen säkerhet. Och sitt barns. Slaktarna i knarkkriget skyr inga som helst medel. De kommer inte att tveka att döda en vacker 20-årig enbarnsmor om de anser det nödvändigt.
Hur länge ska det behöva gå innan Mexikos politiker inser att inga vapen i världen kan stoppa de slaktare som nu har ihjäl människor på löpande band i knarkkriget? Hur många ska behöva dö innan de inser att förbudspolitiken bara gynnar de hänsynslösa knarkkartellerna? 28 000 döda på fyra år talar sitt tydliga brutala språk. Mexiko är i krig. Den mexikanska staten kan inte längre skydda sina egna medborgare - staten kan inte ens skydda sina egna anställda. Vägen framåt är knappast samma gamla politik. Ryck undan mattan för det kriminella patrasket genom en avkriminalisering!
Nu tar 20-åriga Marisol Valles Garcia över jobbet som polischef i lilla men våldsdrabbade Praxedis Guadalope Guerrero. Hon är kriminologistudent och småbarnsmor. Hennes föregångare torterades och halshöggs. Det borde skrämma de flesta. Vilket det också gjorde. Valles Garcia var ensam om att vilja ta uppdraget. Jag hoppas att hon får bra betalt, hon betalar nämligen med sin egen säkerhet. Och sitt barns. Slaktarna i knarkkriget skyr inga som helst medel. De kommer inte att tveka att döda en vacker 20-årig enbarnsmor om de anser det nödvändigt.
Hur länge ska det behöva gå innan Mexikos politiker inser att inga vapen i världen kan stoppa de slaktare som nu har ihjäl människor på löpande band i knarkkriget? Hur många ska behöva dö innan de inser att förbudspolitiken bara gynnar de hänsynslösa knarkkartellerna? 28 000 döda på fyra år talar sitt tydliga brutala språk. Mexiko är i krig. Den mexikanska staten kan inte längre skydda sina egna medborgare - staten kan inte ens skydda sina egna anställda. Vägen framåt är knappast samma gamla politik. Ryck undan mattan för det kriminella patrasket genom en avkriminalisering!
måndag 25 oktober 2010
Frihetsfrontens talarkväll: oktober
Till oktober månads talarkväll kommer Ylva Maria Thompson. Hon kommer att prata på temat "Sexarbetarna - de sista som kommer att frigöras". Vänta er en del diskussioner om synen på sex och sexköpslagen i Sverige, alltså.
Tid: Torsdag 28 oktober, kl 19.
Plats: Trattoria Romana, Lilla Nygatan 16 i Gamla stan. På Trattoria Romana kan man också äta god mat och dricka öl och vin. Restaurangen ligger väldigt nära Gamla stans tunnelbanestation, men adressen ovan är till bakfickan med bar i gatuplanet. Vi håller till en trappa ner från baren. Går du in på nedre plan måste du gå igenom hela restaurangen då vi håller till längst in.
Alla är välkomna!
Tid: Torsdag 28 oktober, kl 19.
Plats: Trattoria Romana, Lilla Nygatan 16 i Gamla stan. På Trattoria Romana kan man också äta god mat och dricka öl och vin. Restaurangen ligger väldigt nära Gamla stans tunnelbanestation, men adressen ovan är till bakfickan med bar i gatuplanet. Vi håller till en trappa ner från baren. Går du in på nedre plan måste du gå igenom hela restaurangen då vi håller till längst in.
Alla är välkomna!
Lämna V utanför
Fredrik Reinfeldt vill ha en bred blocköverskridande uppgörelse om Afghanistanstyrkan. Det är klokt. I grunden tycker Moderaterna och Socialdemokraterna rätt lika. Mona Sahlin tvangs anpassa sig till antiamerikanismens Lars Ohly när den rödgröna utrikespolitiska förklaringen skrevs ihop. I dag, efter ett förlorat val, är det rödgröna samarbetet i upplösning. En gemensam skuggbudget har nu lagts och Ohly slåss med näbbar och klor för att samarbetet ska bestå eftersom det är enda möjligheten för Vänsterpartiet att få något som helst inflytande de kommande fyra åren. Sahlin behöver dock inte bry sig om Ohly längre - hon bör träffa en uppgörelse med regeringen på egen hand om Afghanistanpolitiken. Det kommer fler frågor framöver där det kan vara skönt för Socialdemokraterna att kunna agera utan att behöva ta hänsyn till andra partier.
Jag tror att det faktiskt är rätt få socialdemokrater som tycker att det är trevligt att tvingas komma överens med ett gammalt kommunistparti om vilken utrikespolitik Socialdemokraterna ska stå för. Det rödgröna samarbetet blev ingen hit för något av de rödgröna partierna, allra minst för S. Sahlin behöver inte ta någon större hänsyn till Vänsterpartiet eller Miljöpartiet i detta läge. Det är fyra långa år till nästa riksdagsval och innan dess kommer många gamla ansikten att ha bytts ut. Miljöpartiet kommer att ha två nya språkrör, Vänsterpartiet kommer förmodligen att ha en ny partiledare. Och frågan är förstås om Sahlin själv sitter kvar längre än till 2012.
Mona Sahlin sade att hon ensam representerade de rödgröna när hon mötte Reinfeldt och Bildt för överläggningar om Afghanistan. För regeringens del finns det ingen som helst anledning att blanda in ett vänsterextremt parti i dessa förhandlingar. Här bör Reinfeldt vara tydlig. Det finns minst lika liten anledning att göra sig beroende av Vänsterpartiet som av Sverigedemokraterna.
Dessutom sätter den första blocköverskridande uppgörelsen tonen för hur passiv eller aktiv den här regeringen tänker sig att vara. Minsta svaghet kommer givetvis att utnyttjas till fullo av oppositionen och ytterligare försvaga den borgerliga minoritetsregeringen.
Jag tror att det faktiskt är rätt få socialdemokrater som tycker att det är trevligt att tvingas komma överens med ett gammalt kommunistparti om vilken utrikespolitik Socialdemokraterna ska stå för. Det rödgröna samarbetet blev ingen hit för något av de rödgröna partierna, allra minst för S. Sahlin behöver inte ta någon större hänsyn till Vänsterpartiet eller Miljöpartiet i detta läge. Det är fyra långa år till nästa riksdagsval och innan dess kommer många gamla ansikten att ha bytts ut. Miljöpartiet kommer att ha två nya språkrör, Vänsterpartiet kommer förmodligen att ha en ny partiledare. Och frågan är förstås om Sahlin själv sitter kvar längre än till 2012.
Mona Sahlin sade att hon ensam representerade de rödgröna när hon mötte Reinfeldt och Bildt för överläggningar om Afghanistan. För regeringens del finns det ingen som helst anledning att blanda in ett vänsterextremt parti i dessa förhandlingar. Här bör Reinfeldt vara tydlig. Det finns minst lika liten anledning att göra sig beroende av Vänsterpartiet som av Sverigedemokraterna.
Dessutom sätter den första blocköverskridande uppgörelsen tonen för hur passiv eller aktiv den här regeringen tänker sig att vara. Minsta svaghet kommer givetvis att utnyttjas till fullo av oppositionen och ytterligare försvaga den borgerliga minoritetsregeringen.
söndag 24 oktober 2010
Politikerna och verkligheten
Det finns politiker jag hyser respekt för trots att jag inte delar deras ideologiska övertygelse. Gustav Fridolin är en sådan politiker. Han hoppade av efter fyra år i riksdagen för att syssla med ett riktigt arbete, bland annat som folkhögskolelärare. En förklaring till detta var att han inte såg riksdagsarbetet som något livslångt uppdrag (vilket många betraktar det som). Det ska tvärtom vara ett förtroendeuppdrag under en begränsad tid. Ledamöter borde därför endast få sitta under ett begränsat antal mandatperioder i sträck. Förslagsvis två eller max tre.
Det är bara i Miljöpartiet denna diskussion förs. I alla andra partier anses det helt OK att folk sitter 30 år i riksdagen, aldrig har ett vanligt arbete utanför politiken och alltid har en privilegierad tillvaro där arbetslöshet över huvud taget inte finns ens som teoretisk risk. Sådana politiker kan aldrig förstå livsvillkoren för vanligt folk. När Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt säger att de förstår si eller vet så, ljuger de. Alternativt inbillar de sig att de verkligen kan förstå, trots att de inte kan det.
Som riksdagsledamot skänkte Fridolin alltid bort en del av sin lön och i TV-soffan tillsammans med den yngste riksdagsledamoten hittills, Anton Abele, uppmanade han honom att göra detsamma för att inte vänja sig vid det privilegierade livet som riksdagsledamot (Abele verkade inte förstå vad Fridolin pratade om). Nu motionerar han om att sänka lönerna rejält. Vilket förstås inte kommer att bli verklighet. Tvärtom höjs riksdagsledamöternas löner ytterligare i november, nu till 57 000 kronor.
Detta handlar inte om jante. Det är kanske säkrast att påpeka det för att genast avliva den diskussionen. Det handlar om representativitet och distansen mellan medborgare och politiker. Samtidigt finns en dubbelhet här, ty vi vill inte ha vilka jeppar som helst i riksdagen. Vi kräver att politiker ska vara föredömen. Ministrar har fallit på grund av obetalda TV-licenser, partiledare har sparkats på grund av felaktigt hanterade skatteinbetalningar. Vi förväntar oss helt enkelt att de är lite bättre än oss vanliga dödliga. Lite klokare. Inte får de svära heller. Och nåde den som sticker ut på andra sätt genom att gå på strippklubb eller ägna sig åt andra brott mot moralkodexen.
Konsekvensen blir förstås att vi dels får trista politiker, dels får politiker som väldigt lite vet om det verkliga livet utanför politikens trygga korridorer. Inget av detta är särskilt bra. Vi bör givetvis förutsätta att politiker inte beter sig hur som helst, men om de åker fast för fortkörning eller har missat att betala någon räkning är verkligen fullständigt ointressant. Inte heller bör det alltid anses diskvalificerande att ha begått "grövre brott" som att köpa sex - så länge politikern i fråga inte kräver något annat av oss andra.
Gärna lägre löner för riksdagsledamöterna, men framför allt en begränsning i hur många mandatperioder i rad som någon får sitta som riksdagsledamot. Gapet mellan politiker och vanliga medborgare måste minska. För många politiker vore en viss tids liv som vanlig medborgare - med kampen för att få ekonomin att gå ihop varje månad, med oron för att stigande elpriser och räntor ska rubba hela privatekonomin - mycket önskvärd. Kanske ett uppslag för en framtida dokusåpa?
Det är bara i Miljöpartiet denna diskussion förs. I alla andra partier anses det helt OK att folk sitter 30 år i riksdagen, aldrig har ett vanligt arbete utanför politiken och alltid har en privilegierad tillvaro där arbetslöshet över huvud taget inte finns ens som teoretisk risk. Sådana politiker kan aldrig förstå livsvillkoren för vanligt folk. När Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt säger att de förstår si eller vet så, ljuger de. Alternativt inbillar de sig att de verkligen kan förstå, trots att de inte kan det.
Som riksdagsledamot skänkte Fridolin alltid bort en del av sin lön och i TV-soffan tillsammans med den yngste riksdagsledamoten hittills, Anton Abele, uppmanade han honom att göra detsamma för att inte vänja sig vid det privilegierade livet som riksdagsledamot (Abele verkade inte förstå vad Fridolin pratade om). Nu motionerar han om att sänka lönerna rejält. Vilket förstås inte kommer att bli verklighet. Tvärtom höjs riksdagsledamöternas löner ytterligare i november, nu till 57 000 kronor.
Detta handlar inte om jante. Det är kanske säkrast att påpeka det för att genast avliva den diskussionen. Det handlar om representativitet och distansen mellan medborgare och politiker. Samtidigt finns en dubbelhet här, ty vi vill inte ha vilka jeppar som helst i riksdagen. Vi kräver att politiker ska vara föredömen. Ministrar har fallit på grund av obetalda TV-licenser, partiledare har sparkats på grund av felaktigt hanterade skatteinbetalningar. Vi förväntar oss helt enkelt att de är lite bättre än oss vanliga dödliga. Lite klokare. Inte får de svära heller. Och nåde den som sticker ut på andra sätt genom att gå på strippklubb eller ägna sig åt andra brott mot moralkodexen.
Konsekvensen blir förstås att vi dels får trista politiker, dels får politiker som väldigt lite vet om det verkliga livet utanför politikens trygga korridorer. Inget av detta är särskilt bra. Vi bör givetvis förutsätta att politiker inte beter sig hur som helst, men om de åker fast för fortkörning eller har missat att betala någon räkning är verkligen fullständigt ointressant. Inte heller bör det alltid anses diskvalificerande att ha begått "grövre brott" som att köpa sex - så länge politikern i fråga inte kräver något annat av oss andra.
Gärna lägre löner för riksdagsledamöterna, men framför allt en begränsning i hur många mandatperioder i rad som någon får sitta som riksdagsledamot. Gapet mellan politiker och vanliga medborgare måste minska. För många politiker vore en viss tids liv som vanlig medborgare - med kampen för att få ekonomin att gå ihop varje månad, med oron för att stigande elpriser och räntor ska rubba hela privatekonomin - mycket önskvärd. Kanske ett uppslag för en framtida dokusåpa?
Etiketter:
ekonomi,
miljöpartiet,
politiker,
riksdagen,
Sverige
lördag 23 oktober 2010
Vi♥WikiLeaks
Man måste bara älska WikiLeaks.
De nyligen släppta dokumenten om USA:s blodiga krigföring i Irak kastar ännu mer skit över den amerikanska militära närvaron utomlands och bristande etik och moral bland dess soldater. Det vi såg i Abu Ghraib var inget enskilt undantag. Ej heller dödandet av civila från en attackhelikopter. Övergrepp har begåtts systematiskt och antalet civila dödsoffer är betydligt högre än vad den amerikanska krigsmakten velat erkänna.
Jag är personligen inte det minsta förvånad. Krig är per definition förråande. Det finns inga snälla krig. Det finns heller inga krig utan civila dödsoffer. USA har dessutom en lång historia av snedtramp och övergrepp i andra länder vilket gör detta till bara ett i raden. Irakkriget har på så många sätt varit en studie i mänskligt lidande. Att USA:s militär beklagar att dokumenten offentliggjorts i stället för att beklaga de övergrepp som har begåtts är väntat. Det är inte mer än rätt att världen får om inte hela sanningen så i alla fall lite mer av den.
Tack, WikiLeaks.
De nyligen släppta dokumenten om USA:s blodiga krigföring i Irak kastar ännu mer skit över den amerikanska militära närvaron utomlands och bristande etik och moral bland dess soldater. Det vi såg i Abu Ghraib var inget enskilt undantag. Ej heller dödandet av civila från en attackhelikopter. Övergrepp har begåtts systematiskt och antalet civila dödsoffer är betydligt högre än vad den amerikanska krigsmakten velat erkänna.
Jag är personligen inte det minsta förvånad. Krig är per definition förråande. Det finns inga snälla krig. Det finns heller inga krig utan civila dödsoffer. USA har dessutom en lång historia av snedtramp och övergrepp i andra länder vilket gör detta till bara ett i raden. Irakkriget har på så många sätt varit en studie i mänskligt lidande. Att USA:s militär beklagar att dokumenten offentliggjorts i stället för att beklaga de övergrepp som har begåtts är väntat. Det är inte mer än rätt att världen får om inte hela sanningen så i alla fall lite mer av den.
Tack, WikiLeaks.
KD och framtiden
Kristdemokraterna gjorde ett svagt riksdagsval och har närmast halverats sedan 1998. Något måste göras. Men vad?
Partiet har krympt under Göran Hägglund, mannen som hela tiden har varit så mycket bättre än det parti han leder. Hägglund har själv försökt förändra partiets profil och utmåla Kristdemokraterna som partiet för vanligt folk genom att etablera begreppet "verklighetens folk". Det har väl gått sådär. Begreppet har mest skämtats bort och inte satt sig bland just vanligt folk. Och partiets sakpolitik har inte förändrats.
Till skillnad från Moderaternas Reinfeldt och Schlingmann talar dock Göran Hägglund om en idémässig utveckling - om att göra politik av de vackra orden om politikens gränser. Kristdemokraterna ska vara politikens gränspoliser, säger Hägglund. Problemet är förstås det snäva perspektivet. Det är inte bara i familjepolitiken som politikerna vill lägga sina näsor i blöt. Det förekommer överallt. Således måste kampen tas överallt. Det är svårt att tro att Kristdemokraterna plötsligt skulle svänga i kritiska frågor som narkotikapolitik, alkoholpolitik och sexmoralism.
Ändå är det bra att debatten förs av någon borgerlig politiker i en tid när det tidigare största liberala partiet i Sverige har beslutat att bli ett traditionellt socialdemokratiskt parti i blå skrud.
Kristdemokraterna och Göran Hägglund har väldigt mycket att bevisa innan de kan tas på allvar med att kalla sig politikens gränspoliser. Men visst vore det trevligt med ett borgerligt parti som satsar på lite sund idéutveckling. Det lär behövas att de tre borgerliga småpartierna verkligen profilerar sig för att de inte ska marginaliseras ytterligare och för att inte något av dem ska åka ur riksdagen 2014. I ett sådant läge kommer nämligen inte ens nya historiska valresultat för M hjälpa Reinfeldt att sitta kvar.
Partiet har krympt under Göran Hägglund, mannen som hela tiden har varit så mycket bättre än det parti han leder. Hägglund har själv försökt förändra partiets profil och utmåla Kristdemokraterna som partiet för vanligt folk genom att etablera begreppet "verklighetens folk". Det har väl gått sådär. Begreppet har mest skämtats bort och inte satt sig bland just vanligt folk. Och partiets sakpolitik har inte förändrats.
Till skillnad från Moderaternas Reinfeldt och Schlingmann talar dock Göran Hägglund om en idémässig utveckling - om att göra politik av de vackra orden om politikens gränser. Kristdemokraterna ska vara politikens gränspoliser, säger Hägglund. Problemet är förstås det snäva perspektivet. Det är inte bara i familjepolitiken som politikerna vill lägga sina näsor i blöt. Det förekommer överallt. Således måste kampen tas överallt. Det är svårt att tro att Kristdemokraterna plötsligt skulle svänga i kritiska frågor som narkotikapolitik, alkoholpolitik och sexmoralism.
Ändå är det bra att debatten förs av någon borgerlig politiker i en tid när det tidigare största liberala partiet i Sverige har beslutat att bli ett traditionellt socialdemokratiskt parti i blå skrud.
Kristdemokraterna och Göran Hägglund har väldigt mycket att bevisa innan de kan tas på allvar med att kalla sig politikens gränspoliser. Men visst vore det trevligt med ett borgerligt parti som satsar på lite sund idéutveckling. Det lär behövas att de tre borgerliga småpartierna verkligen profilerar sig för att de inte ska marginaliseras ytterligare och för att inte något av dem ska åka ur riksdagen 2014. I ett sådant läge kommer nämligen inte ens nya historiska valresultat för M hjälpa Reinfeldt att sitta kvar.
torsdag 21 oktober 2010
I yttrandefrihetens utkanter
Henrik Arnstad skriver intressant i dagens DN Kultur (ej online just nu) om Hitlertysklands eminente propagandaminister Joseph Goebbels. Dels ifrågasätts de vrångbilder av nazistledarna som har målats upp sedan krigsslutet, dels aktualiseras diskussionen om yttrandefrihetens gränser.
Det är svårt att frångå att det nazistiska ledargarnityret är tacksamt att skämta om. Goebbels utmålas ofta som en liten klumpfotad fjant som höll bombastiska tal, Göring som en fet lallare som leker med tåg och målar naglarna, Himmler som en "bayersk hönsfarmare" och för att smäda ned Führern själv letas alltid kopplingar för att "bevisa" att Hitler hade judiska farföräldrar. Pricken över i:et måste vara när Per Ragnar i sin bok Hitler hans folk beskriver hur lille Adolf som ung kissar i munnen på en get. Som om det gav oss någon insikt i en av världshistoriens värsta massmördares tankevärld. Inget av detta är förstås relevant. Framför allt förklarar det ingenting om nazismens dragningskraft, om den paranoida antisemitismen, om grogrunderna till det totala vansinnet manifesterat i Treblinka och Auschwitz-Birkenau.
Hitler är en historisk person som visar hur en enda människas personlighet kan påverka inte bara ett land utan faktiskt en hel värld. Till sin hjälp hade han emellertid medarbetare som också de satte sin prägel på styret av Tyskland. Goebbels var definitivt en av dem. Den antisemitiska spelfilmen Jud Süß visar att det fanns en mer subtil antisemitisk propaganda än den groteska som företräddes av främst tidningen Der Stürmer. Goebbels var oerhört effektiv och på många sätt före sin tid. Filmen Jud Süß blev en kommersiell framgång i stora delar av Europa och visar därmed på det Karin Kvist Gevert kallar "det antisemitiska bakgrundsbruset" - det subtila mumlet, de upprepade negativa speglingarna av judar som grupp. Inte bara i Tyskland utan i hela Europa.
Ett folkmord i Europa på 1940-talet vaccinerar oss givetvis inte från rasism och främlingshat i dag. Faktum är att judepogromer förekom i Polen kort efter Nazitysklands nederlag. I dag ser vi hur främlingsfientliga partier har tagit plats i ett flertal parlament runt om i Europa. Särskilt illa är läget i Ungern där extremnationalistiska och öppet rasistiska Jobbik, ett av få partier som faktiskt marscherar i uniform, får inflytande över regeringspolitiken. Antisemitismen är inte död. Den hittar bara nya former. Den är heller inte unik. I dag är det inte främst judehat utan misstänksamhet och hat mot muslimer som sprids i västvärlden. Det är islamofobin som driver personer som Geert Wilders och tidigare Jörg Haider.
Att stoppa konstutställningar av rädsla för att de ska betraktas som antisemitiska är emellertid inte rätt väg att gå. Att förbjuda människor att yttra främlingsfientliga åsikter tar inte död på främlingsrädslan. Det eliminerar inte fördomar. Även antisemitism och islamofobi ingår således i yttrandefriheten, om än i dess utkanter.
onsdag 20 oktober 2010
"Om Östtyskland kunde, kan väl vi"
Joe Miller, republikansk senatskandidat från Alaska, har hamnat i lite blåsväder. Han har nämligen tagit Östtyskland och Berlinmuren som bra exempel på hur man minskar den illegala invandringen.
"Östtyskland var mycket, mycket dugligt på att minska strömmen", tycker Miller, och slår fast: "Om Östtyskland kunde, kan väl vi." Lite roligt att han verkar tro att muren var till för att minska strömmen av flyktingar till Östtyskland...
"Östtyskland var mycket, mycket dugligt på att minska strömmen", tycker Miller, och slår fast: "Om Östtyskland kunde, kan väl vi." Lite roligt att han verkar tro att muren var till för att minska strömmen av flyktingar till Östtyskland...
Ett monster
Sverige fortsätter att strida för att avskaffa, eller åtminstone minska omfattningen av, EU:s jordbrukspolitik. Men det är en kamp mot Goliat. Under Sveriges hela tid i EU har inget skett. Det "smalare och vassare" EU som många borgerliga politiker pratar om vart femte år kommer aldrig att bli verklighet. Den lilla glada frihandelsklubben som arbetar för fri rörlighet för varor, människor och tjänster är en dröm. Tvärtom sväller denna klubb för inbördes beundran ständigt. Frågan är om det längre går att göra något åt eländet.
En grundläggande problem är på ett rent mänskligt plan. De som arbetar i EU tjänar väldigt bra på att arbeta just där. De har förmåner som vanliga dödliga bara kan drömma om. När unionen skulle få sin egen president var det därför på sin plats att han blev bättre avlönad än självaste Barack Obama. Stort ska det vara. Det säger en del om EU:s syn på sig själv. Avståndet till de stackars väljare som förväntas lägga en lapp i en urna vart femte år och välja Europaparlament - vars makt för övrigt är synnerligen begränsad - växer dag för dag. Jag tror att det är lätt för många som har arbetat länge i Bryssel att förlora kontakten med den verklighet som är de flestas av de 500 miljoner EU-medborgarna.
Jag tillhör dem som har förlorat tron på att EU över huvud taget går att reformera. Dåliga förslag går att stoppa, förhala eller förbättra. Det är vad Piratpartiet försöker med där nere. Men att driva själva utvecklingen i rätt riktning totalt sett - med mindre överstatlighet, skärpt skydd för den personliga integriteten, förbättrad hushållning av skattemedel och respekt för medlemsländers egna befolkningar - är det sannolikt för sent för. Monstret har vuxit sig för stort.
Självfallet ska Sverige samarbeta med andra länder i Europa och världen. Det ifrågasätter ingen. Men är EU det bästa sättet att göra det på? För alla som inte gillar överstatlighet och marschen mot en europeisk federation, torde svaret vara nej. Norge har trots allt inte råkat i krig trots att landet står utanför fredsunionen...
En grundläggande problem är på ett rent mänskligt plan. De som arbetar i EU tjänar väldigt bra på att arbeta just där. De har förmåner som vanliga dödliga bara kan drömma om. När unionen skulle få sin egen president var det därför på sin plats att han blev bättre avlönad än självaste Barack Obama. Stort ska det vara. Det säger en del om EU:s syn på sig själv. Avståndet till de stackars väljare som förväntas lägga en lapp i en urna vart femte år och välja Europaparlament - vars makt för övrigt är synnerligen begränsad - växer dag för dag. Jag tror att det är lätt för många som har arbetat länge i Bryssel att förlora kontakten med den verklighet som är de flestas av de 500 miljoner EU-medborgarna.
Jag tillhör dem som har förlorat tron på att EU över huvud taget går att reformera. Dåliga förslag går att stoppa, förhala eller förbättra. Det är vad Piratpartiet försöker med där nere. Men att driva själva utvecklingen i rätt riktning totalt sett - med mindre överstatlighet, skärpt skydd för den personliga integriteten, förbättrad hushållning av skattemedel och respekt för medlemsländers egna befolkningar - är det sannolikt för sent för. Monstret har vuxit sig för stort.
Självfallet ska Sverige samarbeta med andra länder i Europa och världen. Det ifrågasätter ingen. Men är EU det bästa sättet att göra det på? För alla som inte gillar överstatlighet och marschen mot en europeisk federation, torde svaret vara nej. Norge har trots allt inte råkat i krig trots att landet står utanför fredsunionen...
måndag 18 oktober 2010
En dag mot trafficking
I dag, på EU:s anti-traffickingdag (alla andra dagar på året är trafficking helt OK), inleds kampanjen Safe Trip för att hjälpa offer för människohandel. På stortavlor i tunnelbanan, på bussar, pendeltåg och flygplatser ges information om hjälp via ett hjälpnummer. Texten finns på svenska, engelska, rumänska, ryska, spanska och thailändska.
Det är osäkert hur mycket denna kampanj kommer att hjälpa, men ett försök att nå ut till dem som de facto utnyttjas är den i alla fall. Tanken är att främst människor som kommit till Sverige och tvingas sälja sexuella tjänster ska höra av sig. Men i den svenska prostitutionsdiskursen finns inga frivilliga sexarbetare. Alla tvingas till den på något sätt. All prostitution är enligt detta tankesätt ett uttryck för våld. Således torde Nationellt Centrum och Kvinnofrid bli i princip nedringda under de kommande veckorna.
Dessutom belyser kampanjen att perspektivet fortfarande är skevt: de flesta som utnyttjas i människohandel säljer inte sex. De utnyttjas som tvångsarbetare inom jordbruk, byggsektorn och tiggeri. Du går förmodligen förbi flera av offren varje dag om du bor i någon av Sveriges tre största städer. Att begreppet trafficking/människohandel har kommit att likställas med att sälja sex under tvångsmässiga former är således problematiskt. Hur omfattande människohandel för sexuella ändamål är vet ingen. Det talas från politiskt håll alltid om "stora mörkertal" vilket är politikerspråk för "vi har inte en jävla aning men vi tycker att det är allvarligt".
På Safe Trips hemsida förklaras kort att människohandel mycket riktigt handlar om annat än bara försäljning av sexuella tjänster under tvångsmässiga former. Men kampanjen handlar enbart om detta. Samtidigt slås ett slag för sexköpslagen. Såklart.
Det är osäkert hur mycket denna kampanj kommer att hjälpa, men ett försök att nå ut till dem som de facto utnyttjas är den i alla fall. Tanken är att främst människor som kommit till Sverige och tvingas sälja sexuella tjänster ska höra av sig. Men i den svenska prostitutionsdiskursen finns inga frivilliga sexarbetare. Alla tvingas till den på något sätt. All prostitution är enligt detta tankesätt ett uttryck för våld. Således torde Nationellt Centrum och Kvinnofrid bli i princip nedringda under de kommande veckorna.
Dessutom belyser kampanjen att perspektivet fortfarande är skevt: de flesta som utnyttjas i människohandel säljer inte sex. De utnyttjas som tvångsarbetare inom jordbruk, byggsektorn och tiggeri. Du går förmodligen förbi flera av offren varje dag om du bor i någon av Sveriges tre största städer. Att begreppet trafficking/människohandel har kommit att likställas med att sälja sex under tvångsmässiga former är således problematiskt. Hur omfattande människohandel för sexuella ändamål är vet ingen. Det talas från politiskt håll alltid om "stora mörkertal" vilket är politikerspråk för "vi har inte en jävla aning men vi tycker att det är allvarligt".
På Safe Trips hemsida förklaras kort att människohandel mycket riktigt handlar om annat än bara försäljning av sexuella tjänster under tvångsmässiga former. Men kampanjen handlar enbart om detta. Samtidigt slås ett slag för sexköpslagen. Såklart.
söndag 17 oktober 2010
Ideologiernas kris
Den "rökta" borgerliga alliansen låg hopplöst efter den rödgröna oppositionen två år före valet. Ingenting pekade mot något annat än ett regeringsskifte. Det finns många förklaringar till att Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval och Moderaterna ett så bra val, av vilka jag har berört ett flertal tidigare.
Men en viktig förklaring till det något oväntade valresultatet (sett med ögon före våren 2010) är den allmänna avideologiseringen av politiken. Det brukar heta att väljarna blir allt mer otrogna, vilket betyder att de är mer lättrörliga och lättpåverkade och därmed mer benägna att byta parti från val till val. Detta förklaras också av att allt färre har någon ideologisk grund att stå på. De definierar sig inte som vare sig liberal, socialist eller konservativ. Detta innebär att tillfällighetsfrågorna - enskilda aktuella plånboksfrågor - blir tongivande i debatten. Så blev fallet i valrörelsen 2010. Den lär bli ihågkommen som en av de fattigaste på mycket länge vad sakpolitiskt innehåll beträffar.
Det är delvis detta jag menar med att vi i den politiska bloggosfären inte är representativa för befolkningen i stort. Vi är ideologiska. Vi har ofta bestämda uppfattningar om företeelser och dessa uppfattningar bildar vi utifrån tydliga principer. Därför är de stora frågorna - integriteten, rättssäkerheten, yttrande- och informationsfriheten - främst levande i bloggosfären. Inte vid gemene mans köksbord.
För den ideologiskt drivne - oavsett om man står till höger eller vänster - är detta förstås både trist och oroväckande. Inte bara blir det politiska samtalet snuttefierat när det domineras av små löjliga justeringar i enskilda skatte- och bidragsfrågor, själva politiken blir också tom på innehåll. Vi har nu en borgerlig regering som, såvitt vi vet, endast ämnar sitta och bida sin tid i fyra år. Några stora reformer är inte planerade. Statsminister Reinfeldt har bestämt sig för att Sverige redan är ett föregångsland som inte behöver utvecklas. På den rödgröna sidan är alla fullt upptagna med att slicka såren och hitta syndabockar.
I en politisk verklighet där allt mer handlar om yta och paketering och allt mindre om konkret innehåll, är det inte så konstigt att ett parti som förlorat väljare funderar på att byta namn. Det är heller inte konstigt att det parti som mest av alla står för ingenting alls just nu, Moderaterna, gjorde ett rekordstarkt val. Tydligare är så kan nog inte ideologiernas kris illustreras i Sverige 2010.
Men en viktig förklaring till det något oväntade valresultatet (sett med ögon före våren 2010) är den allmänna avideologiseringen av politiken. Det brukar heta att väljarna blir allt mer otrogna, vilket betyder att de är mer lättrörliga och lättpåverkade och därmed mer benägna att byta parti från val till val. Detta förklaras också av att allt färre har någon ideologisk grund att stå på. De definierar sig inte som vare sig liberal, socialist eller konservativ. Detta innebär att tillfällighetsfrågorna - enskilda aktuella plånboksfrågor - blir tongivande i debatten. Så blev fallet i valrörelsen 2010. Den lär bli ihågkommen som en av de fattigaste på mycket länge vad sakpolitiskt innehåll beträffar.
Det är delvis detta jag menar med att vi i den politiska bloggosfären inte är representativa för befolkningen i stort. Vi är ideologiska. Vi har ofta bestämda uppfattningar om företeelser och dessa uppfattningar bildar vi utifrån tydliga principer. Därför är de stora frågorna - integriteten, rättssäkerheten, yttrande- och informationsfriheten - främst levande i bloggosfären. Inte vid gemene mans köksbord.
För den ideologiskt drivne - oavsett om man står till höger eller vänster - är detta förstås både trist och oroväckande. Inte bara blir det politiska samtalet snuttefierat när det domineras av små löjliga justeringar i enskilda skatte- och bidragsfrågor, själva politiken blir också tom på innehåll. Vi har nu en borgerlig regering som, såvitt vi vet, endast ämnar sitta och bida sin tid i fyra år. Några stora reformer är inte planerade. Statsminister Reinfeldt har bestämt sig för att Sverige redan är ett föregångsland som inte behöver utvecklas. På den rödgröna sidan är alla fullt upptagna med att slicka såren och hitta syndabockar.
I en politisk verklighet där allt mer handlar om yta och paketering och allt mindre om konkret innehåll, är det inte så konstigt att ett parti som förlorat väljare funderar på att byta namn. Det är heller inte konstigt att det parti som mest av alla står för ingenting alls just nu, Moderaterna, gjorde ett rekordstarkt val. Tydligare är så kan nog inte ideologiernas kris illustreras i Sverige 2010.
lördag 16 oktober 2010
Finkultur
I Sverige pågår som bäst en diskussion om varför Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Ett visst mått av chocktillstånd råder fortfarande. Många anser att orsaken är att vi inte diskuterat integrationsproblemen tillräckligt mycket. Av rädsla för att bli klassad som rasist har diskussionen undvikits helt, hävdar somliga. Samtidigt som många svenskar uppfattar det som ett problem att invandrare tar med sig sin kultur till Sverige, fortsätter vi svenskar att ta med oss vår till andra länder.
I P4 Dokumentär berättades för en tid sedan att allt fler svenskar väljer att ta en så kallad "thaimout". Det innebär att bo i Thailand under någon månad eller mer och har blivit populärt bland svenskar som har pengar och möjlighet att komma bort från vardagsstressen ett tag. Värme och bad samtidigt som svenskarna där hemma fryser könsorganen av sig - vad kan vara bättre?
Själva poängen tycks dock vara att allt i övrigt ska vara i princip som hemma. Thailand är i dag på sina håll (särskilt Koh Lanta) så pass försvenskat att du kan äta både svensk mat, köpa lösgodis och prata svenska med andra svenskar. Självklart kan barnen också gå i svensk skola på plats. "Vi är här på en lång semester och inte för att bli en del av det thailändska samhället. Våra barn ska naturligtvis gå i svensk skola och inte thailändsk", berättar några svenskar. Ja, man bör inte beblanda sig för mycket med urinvånarna och deras konstiga kultur. Vi vill ju som bekant ha svenskt kaffe var vi än är också.
Tänk tanken: thailändare, kineser eller bulgarer kommer till Sverige. De bor här i månader, vissa längre än så. De slår sig ned i grupp, startar egna skolor för sina barn efter modell från hemlandet och pratar bara sitt eget språk förutom ett enstaka "tack" och "hej" på svenska. Det skulle betraktas som ett stort problem. Jan Björklund skulle få panik, Sverigedemokraterna bära folkdräkt året runt i ren protest.
Vi svenskar fortsätter dock att ha olika måttstockar för andras beteende i Sverige och vårt eget utomlands. Är det inte lite märkligt ändå?
I P4 Dokumentär berättades för en tid sedan att allt fler svenskar väljer att ta en så kallad "thaimout". Det innebär att bo i Thailand under någon månad eller mer och har blivit populärt bland svenskar som har pengar och möjlighet att komma bort från vardagsstressen ett tag. Värme och bad samtidigt som svenskarna där hemma fryser könsorganen av sig - vad kan vara bättre?
Själva poängen tycks dock vara att allt i övrigt ska vara i princip som hemma. Thailand är i dag på sina håll (särskilt Koh Lanta) så pass försvenskat att du kan äta både svensk mat, köpa lösgodis och prata svenska med andra svenskar. Självklart kan barnen också gå i svensk skola på plats. "Vi är här på en lång semester och inte för att bli en del av det thailändska samhället. Våra barn ska naturligtvis gå i svensk skola och inte thailändsk", berättar några svenskar. Ja, man bör inte beblanda sig för mycket med urinvånarna och deras konstiga kultur. Vi vill ju som bekant ha svenskt kaffe var vi än är också.
Tänk tanken: thailändare, kineser eller bulgarer kommer till Sverige. De bor här i månader, vissa längre än så. De slår sig ned i grupp, startar egna skolor för sina barn efter modell från hemlandet och pratar bara sitt eget språk förutom ett enstaka "tack" och "hej" på svenska. Det skulle betraktas som ett stort problem. Jan Björklund skulle få panik, Sverigedemokraterna bära folkdräkt året runt i ren protest.
Vi svenskar fortsätter dock att ha olika måttstockar för andras beteende i Sverige och vårt eget utomlands. Är det inte lite märkligt ändå?
Etiketter:
integration,
kultur,
Sverige,
Thailand
fredag 15 oktober 2010
Gränsöverskridande sex
Sexhandel har inget med sex att göra, brukar det hävdas från personer som försvarar sexköpslagen. Därför är det således inte sexmoralistiskt att förbjuda människor att köpa sex. Jag har aldrig riktigt förstått hur sexhandel inte kan ha med sex att göra. Det är ju en tillfällig sexuell förbindelse - själva definitionen av sexköp är "när minst två parter köper eller säljer sexuella tjänster mot ersättning (vanligen ekonomisk); vilken utgör en förutsättning för den sexuella tjänsten". Betalningen (hur den än ser ut) är alltså förutsättningen för att tjänsten över huvud taget utförs. Det är vad som skiljer sexköp från "vanliga" sexuella relationer. Men det är likafullt sex i bägge fallen.
Ungdomsprogrammet P3 Star har gjort en undersökning som visar att tre av fyra av de 2 000 svarande kan tänka sig att ha en KK ("knullkompis"), det vill säga någon som man träffar regelbundet för att ha sex med men som man inte har någon intention att bli tillsammans med. I alla fall inte för tillfället. Sexualrådgivaren Sandra Dahlén ser resultatet som positivt och säger att "det är bra att det finns olika former av relationer så att man kan prova sig fram".
Frågan är då varför detta skulle vara så annorlunda mot att träffa en sexsäljare med jämna mellanrum? Om tre av fyra tillfrågade i stället hade sagt att det är OK att träffa en sexsäljare skulle reaktionerna varit helt annorlunda. Då hade det setts som mycket problematiskt och som en varningslampa för ungas syn på sex. Kanske rent av leda till någon statlig kampanj vad det lider. Vissa hade också hävdat att det inte alls har något med sex att göra. Betalningen eliminerar alltså själva sexet!
Jag är dock inte särskild förvånad över svaren och de kan faktiskt säga oss mer än vi i förstone kan tro. Det finns nämligen indikationer på ett gränsöverskridande beteende bland unga när det gäller sex. Detta kan vi se i Jonna Abelssons och Anna Hulusjös studie I sexualitetens gränstrakter: en studie av ungdomar i Göteborg med omnejd som säljer och byter sexuella tjänster från 2008. Där framgår hur gränsöverskridande synen är bland unga och hur förlegad bilden av sexhandel med enbart en fet sedelbunt som betalningsmedel är. Det kan handla om betydligt mer subtila gentjänster än så. Här blir därför skillnaden mellan ett KK-förhållande och ett sexköps/försäljningsförhållande svajig - och inställningen att den ena bör försvaras men den andra fördömas mycket märklig.
En av respondenterna i min egen uppsats hävdade att hon såg mycket liten skillnad mellan att å ena sidan lägga ut en annons på en vuxenkontaktsajt och sedan träffas för att ha sex och å den andra lägga ut en annons på en eskortsajt och sedan träffas för att ha sex. För henne var skillnaden främst att hon fick betalt i det senare fallet, vilket gjorde det mer attraktivt. Den sortens sexsäljare, som har kontakt med sina kunder ett tag innan de möts och främst ser sig själva som hemliga älskare/älskarinnor, beaktas aldrig i den offentliga debatten. Orsaken är att denna sortens säljare är svåra att utmåla som offer.
Visst är det, som sexualrådgivaren Sandra Dahlén säger, bra att det finns olika former av relationer. Alla vill inte alltid binda upp sig för något på sikt, men samtidigt vill de inte för den sakens skull behöva avstå från sex. En förklaring som många sexsäljare ger till att de började sälja sexuella tjänster är just att de inte ville ha någon fast relation, inte orkade med one night stand-stuket och ville minimera risken för att känslor skulle uppstå. Då föll sig sexarbetaryrket mycket passande. Således handlar det i allra högsta grad om sex, vad än sexköpsförbudets tillskyndare försöker hävda.
Ungdomsprogrammet P3 Star har gjort en undersökning som visar att tre av fyra av de 2 000 svarande kan tänka sig att ha en KK ("knullkompis"), det vill säga någon som man träffar regelbundet för att ha sex med men som man inte har någon intention att bli tillsammans med. I alla fall inte för tillfället. Sexualrådgivaren Sandra Dahlén ser resultatet som positivt och säger att "det är bra att det finns olika former av relationer så att man kan prova sig fram".
Frågan är då varför detta skulle vara så annorlunda mot att träffa en sexsäljare med jämna mellanrum? Om tre av fyra tillfrågade i stället hade sagt att det är OK att träffa en sexsäljare skulle reaktionerna varit helt annorlunda. Då hade det setts som mycket problematiskt och som en varningslampa för ungas syn på sex. Kanske rent av leda till någon statlig kampanj vad det lider. Vissa hade också hävdat att det inte alls har något med sex att göra. Betalningen eliminerar alltså själva sexet!
Jag är dock inte särskild förvånad över svaren och de kan faktiskt säga oss mer än vi i förstone kan tro. Det finns nämligen indikationer på ett gränsöverskridande beteende bland unga när det gäller sex. Detta kan vi se i Jonna Abelssons och Anna Hulusjös studie I sexualitetens gränstrakter: en studie av ungdomar i Göteborg med omnejd som säljer och byter sexuella tjänster från 2008. Där framgår hur gränsöverskridande synen är bland unga och hur förlegad bilden av sexhandel med enbart en fet sedelbunt som betalningsmedel är. Det kan handla om betydligt mer subtila gentjänster än så. Här blir därför skillnaden mellan ett KK-förhållande och ett sexköps/försäljningsförhållande svajig - och inställningen att den ena bör försvaras men den andra fördömas mycket märklig.
En av respondenterna i min egen uppsats hävdade att hon såg mycket liten skillnad mellan att å ena sidan lägga ut en annons på en vuxenkontaktsajt och sedan träffas för att ha sex och å den andra lägga ut en annons på en eskortsajt och sedan träffas för att ha sex. För henne var skillnaden främst att hon fick betalt i det senare fallet, vilket gjorde det mer attraktivt. Den sortens sexsäljare, som har kontakt med sina kunder ett tag innan de möts och främst ser sig själva som hemliga älskare/älskarinnor, beaktas aldrig i den offentliga debatten. Orsaken är att denna sortens säljare är svåra att utmåla som offer.
Visst är det, som sexualrådgivaren Sandra Dahlén säger, bra att det finns olika former av relationer. Alla vill inte alltid binda upp sig för något på sikt, men samtidigt vill de inte för den sakens skull behöva avstå från sex. En förklaring som många sexsäljare ger till att de började sälja sexuella tjänster är just att de inte ville ha någon fast relation, inte orkade med one night stand-stuket och ville minimera risken för att känslor skulle uppstå. Då föll sig sexarbetaryrket mycket passande. Således handlar det i allra högsta grad om sex, vad än sexköpsförbudets tillskyndare försöker hävda.
torsdag 14 oktober 2010
Ett folk...
Enligt två undersökningar ökar den negativa inställningen till islam och muslimer i Tyskland. Drygt var tredje av 2 500 tillfrågade kan dessutom tänka sig att slänga ut utlänningar vid hög arbetslöshet.
46 procent stöder demokratin i sin nuvarande form. 18 procent instämmer i att judar "fortfarande" har ett för stort inflytande. 16 procent kan tänka sig en stark ledare (Führer).
Jag vet inte hur ledande frågorna är i undersökningen. Kanske övertolkar vi resultaten - en slutsats tycks vara att ett slags nyrasism breder ut sig även i de etablerade partierna. Svaren är en aning häpnadsväckande i ett Tyskland som på så många sätt har gjort upp med sitt förflutna - till skillnad från många andra länder som deltog i andra världskriget.
46 procent stöder demokratin i sin nuvarande form. 18 procent instämmer i att judar "fortfarande" har ett för stort inflytande. 16 procent kan tänka sig en stark ledare (Führer).
Jag vet inte hur ledande frågorna är i undersökningen. Kanske övertolkar vi resultaten - en slutsats tycks vara att ett slags nyrasism breder ut sig även i de etablerade partierna. Svaren är en aning häpnadsväckande i ett Tyskland som på så många sätt har gjort upp med sitt förflutna - till skillnad från många andra länder som deltog i andra världskriget.
Men för helvete...
Anna König Jerlmyr tar över Ulf Kristerssons jobb som socialborgarråd i Stockholm. Det betyder att personen som står näst på tur på Moderaternas riksdagslista, Anton "Helt sjukt" Abele, kan promenera rakt in som riksdagsledamot.
Det är ganska sjukt, som Abele själv skulle ha uttryckt det...
Leva långt eller leva gott
Vårt gemensamma folkliga hälsosamvete, Socialstyrelsen, anser att ohälsosamma levnadsvanor är ett utbrett problem i befolkningen. Varannan svensk kvinna och två tredjedelar av männen mellan 16 och 84 år uppger att de har ohälsosamma levnadsvanor. Detta, konstaterar Socialstyrelsen, innebär "både risk för sjukdom och lidande samt höga kostnader för vården".
Däri ligger alltså knäckfrågan: sjuka människor kostar ju pengar. Om vi bara sköter oss ligger vi inte andra till last. Dessutom anser Socialstyrelsen att det är ett problem att ohälsan är så ojämnt fördelad. Det är ju osolidariskt om vissa inte är friska när andra är det och tvärtom. Det är många fler lågutbildade som röker, exempelvis.
Socialstyrelsen har lyckligtvis receptet på hur detta ska ändras: Motion minst en halvtimme om dagen. Tre frukter och två stora nävar grönsaker om varje dag. Ät fullkornsprodukter, fisk och nyckelhålsmärkt mat. Sluta rök och drick inte så mycket.
Det ironiska i sammanhanget är att det ofta är dyrare att äta riktigt nyttigt. Fullkorn är dyrare. Att ofta äta fisk drar upp matkontot ytterligare. Ska man dessutom vara PK och äta och dricka ekologiskt blir det ännu dyrare. Det finns kanske en förklaring till att personer med lägre inkomst inte äter den allra nyttigaste maten. Jag kan villigt erkänna att jag under min studietid inte ätit många fullkornsprodukter och inte alls ätit så mycket fisk som jag har velat. Men i grunden handlar det förstås om vilja och prioriteringar.
Att leva länge är inte detsamma som att leva gott. Detta måste vi hela tiden hålla i minnet. Jag lever faktiskt gärna ett något kortare liv om det är ett liv jag kan vara nöjd med när jag tackar för mig. Att räkna hur många frukter jag äter varje dag skulle inte falla mig in. Därmed inte sagt att jag är en hopplös soffpotatis, jag springer i alla fall tre till fyra kvällar i veckan. Det gör mig mer alert i både kropp och knopp. Men det är tydligen inte bra nog. Socialstyrelsen vill att jag ska göra det varje dag. Jag har god lust att äta en chipspåse i ren protest.
Det går inte att likställa långa liv med bra liv. Socialstyrelsens perspektiv är strikt samhällsekonomiskt. Vi ska leva länge, vara friska fram till slutet och sedan dö stilla i sömnen på äldreboendet. Minimal påfrestning på välfärdssystemet, således.
Att få äta en pizza, dricka några öl i gott sällskap, äta en tårtbit till latten på helgen med flick- eller pojkvännen samt slappa framför TV:n på fredagskvällen med en påse lösgodis gör emellertid också att vi mår bra. Det är faktiskt livskvaliteten som är viktigast. Att umgås med andra, att ha goda sociala kontakter, att ha roligt tillsammans med andra, vill jag påstå är det absolut viktigaste för att leva ett gott liv. Med eller utan tre frukter om dagen.
Däri ligger alltså knäckfrågan: sjuka människor kostar ju pengar. Om vi bara sköter oss ligger vi inte andra till last. Dessutom anser Socialstyrelsen att det är ett problem att ohälsan är så ojämnt fördelad. Det är ju osolidariskt om vissa inte är friska när andra är det och tvärtom. Det är många fler lågutbildade som röker, exempelvis.
Socialstyrelsen har lyckligtvis receptet på hur detta ska ändras: Motion minst en halvtimme om dagen. Tre frukter och två stora nävar grönsaker om varje dag. Ät fullkornsprodukter, fisk och nyckelhålsmärkt mat. Sluta rök och drick inte så mycket.
Det ironiska i sammanhanget är att det ofta är dyrare att äta riktigt nyttigt. Fullkorn är dyrare. Att ofta äta fisk drar upp matkontot ytterligare. Ska man dessutom vara PK och äta och dricka ekologiskt blir det ännu dyrare. Det finns kanske en förklaring till att personer med lägre inkomst inte äter den allra nyttigaste maten. Jag kan villigt erkänna att jag under min studietid inte ätit många fullkornsprodukter och inte alls ätit så mycket fisk som jag har velat. Men i grunden handlar det förstås om vilja och prioriteringar.
Att leva länge är inte detsamma som att leva gott. Detta måste vi hela tiden hålla i minnet. Jag lever faktiskt gärna ett något kortare liv om det är ett liv jag kan vara nöjd med när jag tackar för mig. Att räkna hur många frukter jag äter varje dag skulle inte falla mig in. Därmed inte sagt att jag är en hopplös soffpotatis, jag springer i alla fall tre till fyra kvällar i veckan. Det gör mig mer alert i både kropp och knopp. Men det är tydligen inte bra nog. Socialstyrelsen vill att jag ska göra det varje dag. Jag har god lust att äta en chipspåse i ren protest.
Det går inte att likställa långa liv med bra liv. Socialstyrelsens perspektiv är strikt samhällsekonomiskt. Vi ska leva länge, vara friska fram till slutet och sedan dö stilla i sömnen på äldreboendet. Minimal påfrestning på välfärdssystemet, således.
Att få äta en pizza, dricka några öl i gott sällskap, äta en tårtbit till latten på helgen med flick- eller pojkvännen samt slappa framför TV:n på fredagskvällen med en påse lösgodis gör emellertid också att vi mår bra. Det är faktiskt livskvaliteten som är viktigast. Att umgås med andra, att ha goda sociala kontakter, att ha roligt tillsammans med andra, vill jag påstå är det absolut viktigaste för att leva ett gott liv. Med eller utan tre frukter om dagen.
onsdag 13 oktober 2010
Borgs välmurade hus
Mandatperiodens första budget är den reformfattigaste hittills för alliansregeringen. Bilden av regeringen som förvaltande, nöjd med att bara sitta vid makten, är svår att skaka av sig. Har det gått så fort? Har Alliansen redan på fyra år blivit tom på idéer?
Anders Borg beskriver budgeten som en grundsten i Alliansens välmurade hus. Utåt hävdar han att prio 1 är att hushålla med skattepengarna. Sitta stilla i båten och invänta lugnare väder. Prognosen är att tillväxten kommer att vara fortsatt hög. Tyvärr gäller det även arbetslösheten. Enligt regeringens prognos kommer den att ligga på runt sex procent nästa valår 2014. Givet att människor inte längre göms undan i statistiken på samma sätt som tidigare och att personer som inte får arbete skickas i förtidspension, är det kanske en OK siffra. Men räkna med att det blir en akilleshäl för regeringen om arbetslösheten ligger på den nivån inför nästa val.
Likheterna med Socialdemokraternas tid vid makten är slående i jobbfrågan. Båda talar om "full sysselsättning", båda satsar på tramskurser på Arbetsförmedlingen. Jobbcoacherna har blivit ett utskällt fenomen eftersom de lyckas ordna ungefär ett jobb i månaden. Människor vittnar fortfarande om hur de väntas lägga ned månader av sina liv på att lära sig skriva ett CV och en arbetsansökan i stället för att uppmanas att söka jobb. Samma utgångspunkt gäller således fortfarande: om du vill ha jobb, fixa det själv. Det är anmärkningsvärt att Moderaterna (för detta är främst Moderaternas arbetsmarknadspolitik) har gått i exakt samma fälla som Socialdemokraterna.
Ingen har direkt rosat den här budgeten. Det är en försiktig och visionslös. Den är kort sagt förvaltande. Det är bara att hoppas att det inte blir sämre än så här. Det är dags att lägga skrytet om "föregångslandet Sverige" på hyllan och börja genomföra reformer.
Anders Borg beskriver budgeten som en grundsten i Alliansens välmurade hus. Utåt hävdar han att prio 1 är att hushålla med skattepengarna. Sitta stilla i båten och invänta lugnare väder. Prognosen är att tillväxten kommer att vara fortsatt hög. Tyvärr gäller det även arbetslösheten. Enligt regeringens prognos kommer den att ligga på runt sex procent nästa valår 2014. Givet att människor inte längre göms undan i statistiken på samma sätt som tidigare och att personer som inte får arbete skickas i förtidspension, är det kanske en OK siffra. Men räkna med att det blir en akilleshäl för regeringen om arbetslösheten ligger på den nivån inför nästa val.
Likheterna med Socialdemokraternas tid vid makten är slående i jobbfrågan. Båda talar om "full sysselsättning", båda satsar på tramskurser på Arbetsförmedlingen. Jobbcoacherna har blivit ett utskällt fenomen eftersom de lyckas ordna ungefär ett jobb i månaden. Människor vittnar fortfarande om hur de väntas lägga ned månader av sina liv på att lära sig skriva ett CV och en arbetsansökan i stället för att uppmanas att söka jobb. Samma utgångspunkt gäller således fortfarande: om du vill ha jobb, fixa det själv. Det är anmärkningsvärt att Moderaterna (för detta är främst Moderaternas arbetsmarknadspolitik) har gått i exakt samma fälla som Socialdemokraterna.
Ingen har direkt rosat den här budgeten. Det är en försiktig och visionslös. Den är kort sagt förvaltande. Det är bara att hoppas att det inte blir sämre än så här. Det är dags att lägga skrytet om "föregångslandet Sverige" på hyllan och börja genomföra reformer.
tisdag 12 oktober 2010
Självmord
Jag är en kille på 21 år.
Jag har ett bra liv, pluggar i min egen takt, egen lägenhet, bra inkomst från försäkringskassan (aktivitetsersättning + bostadstillägg).
Har aspergers syndrom / högfungerande autism.
Är överdrivet sårbar (känslomässigt)...
Har rätt dålig social förmåga vilket gör mig till en något ensam person.
Tycker att jag har haft en bra uppväxt trots mycket krångel i skolan.
Makes no sense att jag vill ta livet av mig? Nä jag vet
Ibland överträffar verkligheten dikten. Det finns en film som heter Untraceable (Utan spår) i vilken en man kidnappar och tar ihjäl människor i direktsändning på Internet. Ju fler som tittar online, desto snabbare dör offret av olika grymma tortyrmetoder. Filmen är spännande och välgjord och det mördaren vill visa på är människors bottenlösa sensationslystnad. Folk inte bara besöker sajten, de hejar även på tills offren har dött.
Nu har vi sett något liknande ske i verkligheten. I Sverige. En ung man har tagit livet av sig och filmat allt med en webbkamera. Han hängde sig i en nätverkskabel. Mannen bestämde sig för att leta upp själva epicentret av sensationslystnad, Flashback. Där hejas han på av somliga som tror att han bara är ett "troll". Det är fruktansvärt ömkligt att se.
Det är normalt att inte alltid vara i mental toppform. Det är inte ovanligt att må psykiskt dåligt, rent av att bli deprimerad. Men steget till självmord är långt. Många gör halvdana försök som skrik på hjälp. I Sverige lyckas dock 1 500 människor varje år ta sina liv. Fler män än kvinnor genomför lyckade självmordsförsök, vilket främst kan tillskrivas valet av metod (hängningar och skjutvapen misslyckas mer sällan än tabletter eller rakblad). Det är många bortkastade liv som ryms i den statistiken.
Att ta sitt liv är varje människas eget beslut. Men jag vågar påstå att väldigt många självmord är helt onödiga. Onödiga i den meningen att den upplevda problemen hade gått att lösa. Det är tonåringar som hoppar framför tåg på grund av att det är jobbigt att vara tonåring. Några veckor senare hade det känts mycket bättre. Det är personer i 20-årsåldern som känner att de inte passar in någonstans och har svårt att ta plats. En psykologkontakt senare hade det kanske sett lite ljusare ut. Det är anmärkningsvärt att den unge mannen säger sig ha "ett bra liv" med egen lägenhet och bra inkomst. Jag vet ingenting om honom, men ansvaret är trots allt hans eget. Det finns diskussionsforum för människor som mår dåligt, det är enklare än någonsin att komma i kontakt med andra som lider av psykisk ohälsa och få stöd. Kanske var han aktiv där tidigare, jag vet inte. Men detta självmord känns så förbannat onödigt.
Alla som begår självmord lämnar dessutom kvar ett rent helvete för anhöriga som får ägna resten av sina liv åt att fråga sig själva vad de missade, vad de kunde ha gjort annorlunda. Att göra det på detta makabra sätt gör det definitivt inte lättare.
Lev vidare. Det finns alltid tid att dö senare.
Jag har ett bra liv, pluggar i min egen takt, egen lägenhet, bra inkomst från försäkringskassan (aktivitetsersättning + bostadstillägg).
Har aspergers syndrom / högfungerande autism.
Är överdrivet sårbar (känslomässigt)...
Har rätt dålig social förmåga vilket gör mig till en något ensam person.
Tycker att jag har haft en bra uppväxt trots mycket krångel i skolan.
Makes no sense att jag vill ta livet av mig? Nä jag vet
Ibland överträffar verkligheten dikten. Det finns en film som heter Untraceable (Utan spår) i vilken en man kidnappar och tar ihjäl människor i direktsändning på Internet. Ju fler som tittar online, desto snabbare dör offret av olika grymma tortyrmetoder. Filmen är spännande och välgjord och det mördaren vill visa på är människors bottenlösa sensationslystnad. Folk inte bara besöker sajten, de hejar även på tills offren har dött.
Nu har vi sett något liknande ske i verkligheten. I Sverige. En ung man har tagit livet av sig och filmat allt med en webbkamera. Han hängde sig i en nätverkskabel. Mannen bestämde sig för att leta upp själva epicentret av sensationslystnad, Flashback. Där hejas han på av somliga som tror att han bara är ett "troll". Det är fruktansvärt ömkligt att se.
Det är normalt att inte alltid vara i mental toppform. Det är inte ovanligt att må psykiskt dåligt, rent av att bli deprimerad. Men steget till självmord är långt. Många gör halvdana försök som skrik på hjälp. I Sverige lyckas dock 1 500 människor varje år ta sina liv. Fler män än kvinnor genomför lyckade självmordsförsök, vilket främst kan tillskrivas valet av metod (hängningar och skjutvapen misslyckas mer sällan än tabletter eller rakblad). Det är många bortkastade liv som ryms i den statistiken.
Att ta sitt liv är varje människas eget beslut. Men jag vågar påstå att väldigt många självmord är helt onödiga. Onödiga i den meningen att den upplevda problemen hade gått att lösa. Det är tonåringar som hoppar framför tåg på grund av att det är jobbigt att vara tonåring. Några veckor senare hade det känts mycket bättre. Det är personer i 20-årsåldern som känner att de inte passar in någonstans och har svårt att ta plats. En psykologkontakt senare hade det kanske sett lite ljusare ut. Det är anmärkningsvärt att den unge mannen säger sig ha "ett bra liv" med egen lägenhet och bra inkomst. Jag vet ingenting om honom, men ansvaret är trots allt hans eget. Det finns diskussionsforum för människor som mår dåligt, det är enklare än någonsin att komma i kontakt med andra som lider av psykisk ohälsa och få stöd. Kanske var han aktiv där tidigare, jag vet inte. Men detta självmord känns så förbannat onödigt.
Alla som begår självmord lämnar dessutom kvar ett rent helvete för anhöriga som får ägna resten av sina liv åt att fråga sig själva vad de missade, vad de kunde ha gjort annorlunda. Att göra det på detta makabra sätt gör det definitivt inte lättare.
Lev vidare. Det finns alltid tid att dö senare.
måndag 11 oktober 2010
I bloggbubblan
Emma "Opassande" tar upp ett passande ämne, nämligen vad vi som bloggar om politik egentligen tillför. Frågan är förvisso berättigad - men svaret helt beroende av själva syftet med bloggandet. Jag ska sväva ut lite i ett försök att svara...
I likhet med Emma gillar jag bloggare med ryggrad och principer. Av det skälet är jag inte överdrivet förtjust i bloggosfärens alla partimegafoner. De tillför ingenting som vi inte redan kan få veta på partiernas hemsidor eller av deras företrädare i gammelmedia. Jämfört med fristående bloggare tillför de således noll (jag tror heller inte att de raggar särskilt många nya sympatisörer genom att i vått och torrt alltid försvara partilinjen). Politiska bloggar blir bara bra när de tillåts vara gränsöverskridande och modiga. Det betyder inte att man måste vara partilös (även om det underlättar eftersom man då kan kritisera allt och alla utan hänsyn), både Markus Berglund och Per Hagwall klarar utmärkt att både ha partibok och driva en självständig blogg. HAX är ett annat bra exempel. Hans blogg tillför dessutom värdefull (och förfärande) information från EU som svenska medier aldrig rapporterar om.
Jag tänkte inte så när jag döpte bloggen, men när jag tittar tillbaka har jag ofta varit ett slags motpol till min omgivning, gått min egen väg lite grand. Som MUF:are i Jämtland var jag lyckligtvis för kaxig och nyfrälst för att ha förstånd nog att ta illa vid mig av nedklottrade skolböcker ("moderatsvin"), igentejpade skåp och andra dumheter. Vid Uppsala universitet var jag åter igen en borgerlig minoritet och vid Socialhögskolan har jag väl närmast varit en kuriositet; inte bara man utan dessutom borgerlig. Nu är jag alltså (snart) en liberal socionom som är drogliberal men samtidigt arbetar inom ramen för den svenska nolltoleranspolitiken. Make any sense?
På något perverst sätt har jag alltid gillat den här oppositionsrollen. Ty samtidigt som det ibland kan upplevas som jobbigt, är det lärorikt att befinna sig i miljöer där ens värderingar ifrågasätts och där ens idéer ses som aparta. Det gör att varje ställningstagande måste argumenteras för. Man kan aldrig riktigt gå på autopilot, vilket är möjligt i sammanhang där man inte har något motstånd att vänta. Det kan också leda till omprövningar av egna ståndpunkter eller åtminstone en ökad förståelse för andras. Det senare kan i sin tur stärka ens egna uppfattningar, vilket har skett när jag har diskuterat feminism och prostitution och insett att motståndarsidan ofta drivs av fördomar och känslor.
Vad tillför vi som bloggar politiskt då? Den här bloggen är först och främst en ventil, ett sätt att vädra ut tankar som surrar i skallen och som ibland akut måste plitas ned för att lugna både hjärta och hjärna. Något utopiskt mål om att "påverka" i samhället har jag inte. Den funktionen fyller inte denna blogg. Jag har dessutom svår allergi för människor som säger sig vilja "förändra världen" (oavsett om det är genom en insats i en biståndsorganisation eller som röstboskap i riksdagen). Alla vi politiska bloggare knattrar på våra tangentbord därför att det ger oss något, inte nödvändigtvis för att någon annan gillar det vi skriver (även om vi alla hoppas att någon gör det ibland).
Den politiska bloggosfären är ett eget litet mikrokosmos. Den är inte representativ för den riktiga världen där ute. Den är en sorts bubbla, ett slags sällskap för inbördes debatt som oftast aldrig når utanför våra egna domäner. Det är ur det perspektivet en blogg ska ses.
Så. Om denna blogg nu över huvud taget tillför något, är det genom en annorlunda blandning av en Kinaintresserad liberal socionoms funderingar om och frustration över varför vi inte bara kan få leva våra liv i fred.
I likhet med Emma gillar jag bloggare med ryggrad och principer. Av det skälet är jag inte överdrivet förtjust i bloggosfärens alla partimegafoner. De tillför ingenting som vi inte redan kan få veta på partiernas hemsidor eller av deras företrädare i gammelmedia. Jämfört med fristående bloggare tillför de således noll (jag tror heller inte att de raggar särskilt många nya sympatisörer genom att i vått och torrt alltid försvara partilinjen). Politiska bloggar blir bara bra när de tillåts vara gränsöverskridande och modiga. Det betyder inte att man måste vara partilös (även om det underlättar eftersom man då kan kritisera allt och alla utan hänsyn), både Markus Berglund och Per Hagwall klarar utmärkt att både ha partibok och driva en självständig blogg. HAX är ett annat bra exempel. Hans blogg tillför dessutom värdefull (och förfärande) information från EU som svenska medier aldrig rapporterar om.
Jag tänkte inte så när jag döpte bloggen, men när jag tittar tillbaka har jag ofta varit ett slags motpol till min omgivning, gått min egen väg lite grand. Som MUF:are i Jämtland var jag lyckligtvis för kaxig och nyfrälst för att ha förstånd nog att ta illa vid mig av nedklottrade skolböcker ("moderatsvin"), igentejpade skåp och andra dumheter. Vid Uppsala universitet var jag åter igen en borgerlig minoritet och vid Socialhögskolan har jag väl närmast varit en kuriositet; inte bara man utan dessutom borgerlig. Nu är jag alltså (snart) en liberal socionom som är drogliberal men samtidigt arbetar inom ramen för den svenska nolltoleranspolitiken. Make any sense?
På något perverst sätt har jag alltid gillat den här oppositionsrollen. Ty samtidigt som det ibland kan upplevas som jobbigt, är det lärorikt att befinna sig i miljöer där ens värderingar ifrågasätts och där ens idéer ses som aparta. Det gör att varje ställningstagande måste argumenteras för. Man kan aldrig riktigt gå på autopilot, vilket är möjligt i sammanhang där man inte har något motstånd att vänta. Det kan också leda till omprövningar av egna ståndpunkter eller åtminstone en ökad förståelse för andras. Det senare kan i sin tur stärka ens egna uppfattningar, vilket har skett när jag har diskuterat feminism och prostitution och insett att motståndarsidan ofta drivs av fördomar och känslor.
Vad tillför vi som bloggar politiskt då? Den här bloggen är först och främst en ventil, ett sätt att vädra ut tankar som surrar i skallen och som ibland akut måste plitas ned för att lugna både hjärta och hjärna. Något utopiskt mål om att "påverka" i samhället har jag inte. Den funktionen fyller inte denna blogg. Jag har dessutom svår allergi för människor som säger sig vilja "förändra världen" (oavsett om det är genom en insats i en biståndsorganisation eller som röstboskap i riksdagen). Alla vi politiska bloggare knattrar på våra tangentbord därför att det ger oss något, inte nödvändigtvis för att någon annan gillar det vi skriver (även om vi alla hoppas att någon gör det ibland).
Den politiska bloggosfären är ett eget litet mikrokosmos. Den är inte representativ för den riktiga världen där ute. Den är en sorts bubbla, ett slags sällskap för inbördes debatt som oftast aldrig når utanför våra egna domäner. Det är ur det perspektivet en blogg ska ses.
Så. Om denna blogg nu över huvud taget tillför något, är det genom en annorlunda blandning av en Kinaintresserad liberal socionoms funderingar om och frustration över varför vi inte bara kan få leva våra liv i fred.
söndag 10 oktober 2010
För dem som håller det inom familjen
Jag vet inte vem som är marknadsföringsansvarig på Ockelbo ost. Men vem det än är, borde personen i fråga ha fått sparken nu.
via Hegevall
via Hegevall
Applåder och en nutty professor
Den norska Nobelkommitténs beslut att ge fredspriset till Liú Xiǎobō väckte som väntat ilska från regimen i Beijing, jubel från Kinakännare och anhängare av demokrati i Kina och samtidigt frågor om hur priset kommer att påverka Liús liv i fångenskap. En rimlig bedömning är: inte särskilt mycket vad gäller strafflängden. Men kanske gör det hans tid bakom galler lite mer uthärdlig, trots allt.
Regimens bestämda vilja att kväsa minsta tillstymmelse till kritik mot Kommunistpartiets styre blev åter igen tydlig när Liú Xiǎobōs fru av polisen hölls undan frågvisa utländska journalister. Hon är inte dömd för något men förhindras trots detta att ta emot journalister i sitt hem. Regimen agerar nervöst men bestämt. Inga sprickor i fasaden får blottas. Sannolikt har ledningen hela tiden Tiān'ānmén i bakhuvudet när den vidtar åtgärder i form av censur och förtryck mot oliktänkande.
De flesta västerlänningar verkar applådera valet av pristagare. Nutty professor Arnulf Kolstad hävdar tvärtom att fredspriset är ett uttryck för västvärldens okunskap om Kina och det kinesiska samhällsbygget.
Det ska sägas att Kina förmodligen inte kommer att bli en parlamentarisk demokrati av identiskt europeiskt eller amerikanskt snitt. Vi bör respektera att ett framtida demokratiskt Kina kan vilja finna sina egna vägar, grundat i sin egen kultur. Vi måste också acceptera att en demokratisering av ett land som bygger på en mångtusenårig historia tar tid men ständigt minnas de landvinningar som trots allt har gjorts och som har förbättrat livet för hundratals miljoner kineser de gångna tre decennierna.
Med detta sagt, finns det inga tvivel om att det kinesiska folket precis som alla andra folk förtjänar att få välja sina ledare i fria och rättvisa val, att få yttra sig fritt utan att riskera fängelse, att fritt få söka och dela information samt att få bli betraktade som oskyldiga tills motsatsen bevisats i en rättssäker domstol friställd från den politiska makten. Inget av detta finns i dagens Kina. Därför är valet av Liú Xiǎobō som Nobels fredspristagare en viktig signal. Ett framtida demokratiskt Kina kommer att minnas honom och alla andra som med risk för sina egna liv stred för ett fritt land.
Regimens bestämda vilja att kväsa minsta tillstymmelse till kritik mot Kommunistpartiets styre blev åter igen tydlig när Liú Xiǎobōs fru av polisen hölls undan frågvisa utländska journalister. Hon är inte dömd för något men förhindras trots detta att ta emot journalister i sitt hem. Regimen agerar nervöst men bestämt. Inga sprickor i fasaden får blottas. Sannolikt har ledningen hela tiden Tiān'ānmén i bakhuvudet när den vidtar åtgärder i form av censur och förtryck mot oliktänkande.
De flesta västerlänningar verkar applådera valet av pristagare. Nutty professor Arnulf Kolstad hävdar tvärtom att fredspriset är ett uttryck för västvärldens okunskap om Kina och det kinesiska samhällsbygget.
"Når vi snakker om ytringsfrihet er det ytringsfrihet i vår forstand vi mener. Kina realiserer menneskerettigheter i deres kultur og på deres utviklingsnivå. Å hevde at personlig ytringsfrihet er den viktigste menneskerett, og en betingelse for en fredelig verden, er en typisk vestlig tankegang."Detta är förstås rappakalja. Yttrande-, mötes- och informationsfrihet, rättvisa och fria val samt rätten till en rättvis rättegång är universella rättigheter för alla jordens människor. Inte bara västerlänningar. Kineser har lika stor rätt till dessa fri- och rättigheter som alla andra och Kolstad uppvisar ett förakt för det kinesiska folket. Han går regimens ärenden när han i princip påstår att andra länder bör hålla käft om Kinas inre angelägenheter och följaktligen låta centralregeringen förtrycka folket i fred. Idén om att det endast är kulturella skillnader som förklarar varför vissa regimen inte är parlamentariska demokratier används av galningar som försvarar och skönmålar förtryckarsystemet i Nordkorea och som trivialiserar förtrycket på Kuba. Det vittnar om en mycket märklig demokrati- och människosyn.
Det ska sägas att Kina förmodligen inte kommer att bli en parlamentarisk demokrati av identiskt europeiskt eller amerikanskt snitt. Vi bör respektera att ett framtida demokratiskt Kina kan vilja finna sina egna vägar, grundat i sin egen kultur. Vi måste också acceptera att en demokratisering av ett land som bygger på en mångtusenårig historia tar tid men ständigt minnas de landvinningar som trots allt har gjorts och som har förbättrat livet för hundratals miljoner kineser de gångna tre decennierna.
Med detta sagt, finns det inga tvivel om att det kinesiska folket precis som alla andra folk förtjänar att få välja sina ledare i fria och rättvisa val, att få yttra sig fritt utan att riskera fängelse, att fritt få söka och dela information samt att få bli betraktade som oskyldiga tills motsatsen bevisats i en rättssäker domstol friställd från den politiska makten. Inget av detta finns i dagens Kina. Därför är valet av Liú Xiǎobō som Nobels fredspristagare en viktig signal. Ett framtida demokratiskt Kina kommer att minnas honom och alla andra som med risk för sina egna liv stred för ett fritt land.
lördag 9 oktober 2010
En drogpolitik byggd på prestige
Via HAX läser jag att nederländska politiker är på krigsstigen mot landets coffee shops. Detta har varit en diskussion under en längre tid. Nederländerna var länge undantaget. Nu är de snarare ett gammalt exempel på en modern hållning i drogfrågan. Att backa från den framgångsrika vägen vore oförlåtligt korkat.
Vi har ju positiva exempel av avkriminaliseringar i både Nederländerna och Portugal. Det sistnämnda exemplet är desto mer okänt i Sverige. I Portugal avkriminaliserades all narkotikaanvändning 2001. Någon eskalerad droganvändning har inte noterats. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att inse att detta är en orsak till att föregångslandet Portugal inte nämns med ett ord i Sverige. Lita på att vi hade fått se skakande reportage ifall avkriminaliseringen resulterat i eskalerande drogmissbruk.
Nolltoleranspolitiken har inte lett någonvart. Den utgår fortfarande från målet om det "narkotikafria samhället", en löjeväckande målsättning. Varför vill inte politiker, debattörer, läkare och personer som arbetar med missbruk lära av de insatser som de facto har fungerat i andra länder? Nobelpristagaren i litteratur, liberalen Mario Vargas Llosa, har länge varit en kritiker av kriget mot narkotikan. Han har sin åsikt klar: ”Det största hindret är alla de organ, stater och personer som lever på repressionen av droger och som i dag, förstås, slåss med näbbar och klor för att försvara sitt levebröd.” Jag tror tyvärr att det ligger mycket i detta. Narkotikapolitiken bygger på mycket prestige och många strider tappert för att inte få hela sin existens ifrågasatt. Det är ett cyniskt spel med människoliv.
Dessutom ska vi inte glömma bort alkoholen, vår västerländska exportdrog. Kampen mot det som klassas som narkotika är även ett led i att ersätta andra droger med alkohol. Kalla det spritimperialism, om du vill.
Se BBC-dokumentären om knarkkriget som slitit hela Mexiko itu på SVT Play. Ett skakande exempel på vart kriget mot narkotikan leder.
Vi har ju positiva exempel av avkriminaliseringar i både Nederländerna och Portugal. Det sistnämnda exemplet är desto mer okänt i Sverige. I Portugal avkriminaliserades all narkotikaanvändning 2001. Någon eskalerad droganvändning har inte noterats. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att inse att detta är en orsak till att föregångslandet Portugal inte nämns med ett ord i Sverige. Lita på att vi hade fått se skakande reportage ifall avkriminaliseringen resulterat i eskalerande drogmissbruk.
Nolltoleranspolitiken har inte lett någonvart. Den utgår fortfarande från målet om det "narkotikafria samhället", en löjeväckande målsättning. Varför vill inte politiker, debattörer, läkare och personer som arbetar med missbruk lära av de insatser som de facto har fungerat i andra länder? Nobelpristagaren i litteratur, liberalen Mario Vargas Llosa, har länge varit en kritiker av kriget mot narkotikan. Han har sin åsikt klar: ”Det största hindret är alla de organ, stater och personer som lever på repressionen av droger och som i dag, förstås, slåss med näbbar och klor för att försvara sitt levebröd.” Jag tror tyvärr att det ligger mycket i detta. Narkotikapolitiken bygger på mycket prestige och många strider tappert för att inte få hela sin existens ifrågasatt. Det är ett cyniskt spel med människoliv.
Dessutom ska vi inte glömma bort alkoholen, vår västerländska exportdrog. Kampen mot det som klassas som narkotika är även ett led i att ersätta andra droger med alkohol. Kalla det spritimperialism, om du vill.
Se BBC-dokumentären om knarkkriget som slitit hela Mexiko itu på SVT Play. Ett skakande exempel på vart kriget mot narkotikan leder.
fredag 8 oktober 2010
Fredagsnöje
En klassisk scen ur en klassisk film. Alla med långt hår måste lära sig detta (0:30).
Äntligen!
Efter de senaste årens bottennapp från Nobelkommittén har plötsligt värdiga vinnare i år fått Nobelpriset. Nu senast Liú Xiǎobō, välkänd kinesisk litteraturvetare och regimkritiker som dömdes till elva års fängelse i fjol för "omstörtande verksamhet". Han tilldelas Nobels fredspris för sin "långa och icke-våldsamma kamp för centrala mänskliga rättigheter i Kina". Liú var med redan 1989 och demonstrerade för demokrati i Kina.
Samtidigt som det är ett välförtjänt pris som belönar den kamp för demokratin med risk för eget liv och säkerhet som Liú och många med honom bedrivit, är det även en välförtjänt nagel i ögat på den kinesiska regimen som avrått Nobelkommittén från att ge priset till Liú och hävdat att det kan skada relationerna mellan Kina och Norge. Föga förvånande är nyheten inte med i regimstyrda Xīnhuás nyhetsflöde, i alla fall inte ännu. Att en kines får Nobels fredspris borde vara en stor nyhet i Kina - nu råkade det i regimens ögon vara "fel" kines som fick äran. Regimen klurar förmodligen på hur de ska bemöta detta. Att ha en Nobelpristagare i fängelse är förstås ingen fjäder i hatten.
Det fanns förhoppningar om att den kinesiska regimen skulle lätta upp kontrollen i och med OS i Beijing 2008. Så har inte blivit fallet. Kontrollen och censuren har tvärtom skärpts i såväl datorer som mobiltelefoner. Utvecklingen är mycket oroväckande. Allt är emellertid inte nattsvart. Premiärminister Wēn Jiābǎo har faktiskt pratat om politiska reformer på sistone, vilket har fått många att hoppas på att det de facto finns personer i partitoppen som anser att regeringen måste gå vidare med att gradvis demokratisera landet. Låt vara att det sker utifrån ekonomiska argument. Det spelar faktiskt mindre roll. Det viktigaste är att diskussionen över huvud taget förs på högre nivå.
Kanske försöker Wēn skapa en plattform för en efterträdare att på allvar driva linjen om politiska reformer. Kina lider i dag inte bara av brist på yttrande-, mötes- och informationsfrihet utan också på grundläggande rättssäkerhet för landets medborgare. Det är ett hårt arbete som väntar den som vill demokratisera Kina och på vägen dit kommer det att behövas personer som Liú Xiǎobō. Men makten att förändra på riktigt vilar hos Kinas Kommunistiska Parti.
Samtidigt som det är ett välförtjänt pris som belönar den kamp för demokratin med risk för eget liv och säkerhet som Liú och många med honom bedrivit, är det även en välförtjänt nagel i ögat på den kinesiska regimen som avrått Nobelkommittén från att ge priset till Liú och hävdat att det kan skada relationerna mellan Kina och Norge. Föga förvånande är nyheten inte med i regimstyrda Xīnhuás nyhetsflöde, i alla fall inte ännu. Att en kines får Nobels fredspris borde vara en stor nyhet i Kina - nu råkade det i regimens ögon vara "fel" kines som fick äran. Regimen klurar förmodligen på hur de ska bemöta detta. Att ha en Nobelpristagare i fängelse är förstås ingen fjäder i hatten.
Det fanns förhoppningar om att den kinesiska regimen skulle lätta upp kontrollen i och med OS i Beijing 2008. Så har inte blivit fallet. Kontrollen och censuren har tvärtom skärpts i såväl datorer som mobiltelefoner. Utvecklingen är mycket oroväckande. Allt är emellertid inte nattsvart. Premiärminister Wēn Jiābǎo har faktiskt pratat om politiska reformer på sistone, vilket har fått många att hoppas på att det de facto finns personer i partitoppen som anser att regeringen måste gå vidare med att gradvis demokratisera landet. Låt vara att det sker utifrån ekonomiska argument. Det spelar faktiskt mindre roll. Det viktigaste är att diskussionen över huvud taget förs på högre nivå.
Kanske försöker Wēn skapa en plattform för en efterträdare att på allvar driva linjen om politiska reformer. Kina lider i dag inte bara av brist på yttrande-, mötes- och informationsfrihet utan också på grundläggande rättssäkerhet för landets medborgare. Det är ett hårt arbete som väntar den som vill demokratisera Kina och på vägen dit kommer det att behövas personer som Liú Xiǎobō. Men makten att förändra på riktigt vilar hos Kinas Kommunistiska Parti.
torsdag 7 oktober 2010
Som en enda lång reservation
Efter att ha läst regeringsförklaringen kan jag konstatera att - nej, det blir ingen analys. Det vore ett ansvarslöst slöseri med tid att ägna en så ihålig och visionslös text någon större uppmärksamhet. Det mesta hade kunnat sägas av vilket annat riksdagsparti som helst. Det är en ömsom pompös och ömsom kollektivistisk text med stora ord om Sverige, Sverige fosterland, att "bygga" landet tillsammans, att "hålla ihop" (för övrigt Vänsterpartiets valslogan).
Rent sakpolitiskt är regeringsförklaringen dessutom en enda lång reservation - "om ekonomin tillåter". Därför vet vi väldigt lite om vad som kommer att ske de kommande fyra åren. Regeringen Reinfeldt II låter oss förstå att den ämnar sitta kvar och regera utan att nödvändigtvis använda makten till särskilt mycket.
I värsta fall har vi fyra år av ingenting framför oss. Lite trist vore det allt med tanke på att Alliansen faktiskt fick ett ökat förtroende - trots/tack vare stora skattesänkningar och trots sjukförsäkringsdebatten. Detta om något torde signalera grönt ljus för ett ökat reformtempo.
Rent sakpolitiskt är regeringsförklaringen dessutom en enda lång reservation - "om ekonomin tillåter". Därför vet vi väldigt lite om vad som kommer att ske de kommande fyra åren. Regeringen Reinfeldt II låter oss förstå att den ämnar sitta kvar och regera utan att nödvändigtvis använda makten till särskilt mycket.
I värsta fall har vi fyra år av ingenting framför oss. Lite trist vore det allt med tanke på att Alliansen faktiskt fick ett ökat förtroende - trots/tack vare stora skattesänkningar och trots sjukförsäkringsdebatten. Detta om något torde signalera grönt ljus för ett ökat reformtempo.
onsdag 6 oktober 2010
Då var allt som vanligt igen...
Valet är över, Alliansen sitter kvar. Integritetsfrågorna försvann helt i valrörelsen. Både regering och opposition låtsades som ingenting. Piratpartiet misslyckades med att lyfta frågorna.
Nu kan allt således fortsätta precis som vanligt. Innan jul läggs propositionen om datalagringsdirektivet, den sannolikt mest integritetskränkande insatsen mot hela svenska folket någonsin. Det är sådana här dagar det är skönt att åtminstone ha gott samvete.
Nu kan allt således fortsätta precis som vanligt. Innan jul läggs propositionen om datalagringsdirektivet, den sannolikt mest integritetskränkande insatsen mot hela svenska folket någonsin. Det är sådana här dagar det är skönt att åtminstone ha gott samvete.
"Tack för valsegern. Nu bygger vi vidare på övervakningsstaten."
kram
Regeringen
kram
Regeringen
Du ofullständiga värld
"Det finns något djupt människofientligt i denna lust att ställa till rätta, styra upp, rensa ut, organisera och uppfostra. Det bygger på en grundläggande uppfattning att vi människor som regel är otillräckliga och ovärdiga, syndare som måste styras av mer förnuftiga, av en intellektuell elit som förstår våra egna behov bättre än vi själva. Den upplysta despotin, i demokratisk förklädnad."
När jag skrev uppsatser om nazismen vid Uppsala universitet funderade jag ofta över vad som egentligen definierade nationalsocialismen. Vad var själva grunden, stommen? Var det antisemitismen? Onekligen var den mycket grundläggande. Men hur skulle nationalsocialismen påverkas av genomförandet av "den slutliga lösningen"? Om nationalsocialismen definierades av antisemitismen och judarna sedermera var utrotade - vad skulle då återstå?
Det finns egentligen inget enkelt svar på vad som är själva stommen i Hitlers förvirrade ideologiska hopkok, tolkningarna är vitt skilda. Men jag har ändå kommit fram till att det mest grundläggande i nationalsocialismen är en strävan efter renhet. För nazisterna betydde det att det smutsiga i samhället skulle sopas bort. Detta hade flera dimensioner. Inom konsten betydde det att endast verk som ansågs ariska och germanska nog accepterades av regimen. På det arbetsmarknadspolitiska området ansågs det att arbetaren skulle sluta vara proletär om man gav honom varmt vatten och en tvål. Arbetsplatserna skulle upphöra att vara platser för kamp mot arbetsgivaren om de var rena, säkra och behagliga för de anställda.
I propagandafilmer illustrerades allt detta av välstädade fabriker och hem samt rena och friska individer. Bilden stördes av att i nazisternas ögon defekta människor, personer med olika sorters fysiska och psykiska handikapp samt personer som inte delade nationalsocialisternas Weltanschauung, fanns sida vid sida med de rena människorna. Även detta problem åtog sig regimen att undanröja.
Så skulle nationalsocialismen skapa ett samhälle dit smuts, orenhet och defekter inte längre nådde och där kampen mellan människor för olika slags samhällen inte längre var nödvändig eftersom alla nu strävade mot samma mål. Föreställningen att judarna med sitt inflytande förgiftade hela samhället gjorde att även dessa måste utrotas för att det rena samhället skulle kunna bli verklighet. Utifrån detta perspektiv blir den fullständigt ologiska nazismen plötsligt logisk. Hur långt denna renhetssträvan hade drivits vid en tysk krigsseger är omöjligt att säga. Men det finns egentligen ingen anledning att tro, att jakten på allt smärre defekter skulle avta.
Utan att göra några paralleller i övrigt vad människosyn beträffar (det vore trots allt djupt orättvist), vill jag påstå att främst radikal- och statsfeminister samt moralistiska kristna drivs av en liknande strävan efter renhet i samhället i dag. Metoderna är givetvis skilda men deras strävan efter renhet är densamma. I dag används lagstiftningsverktyget för att komma till rätta med sådant som anses förgifta samhällskroppen. Dit hör narkotika och i viss mån även alkohol. Det har länge funnits en bild av narkotikan som ett slags gift i samhällsblodet och om narkomani och alkoholism som sjukdomstillstånd. Människor drabbas av dessa tillstånd precis som vi alla kan drabbas av influensa eller cancer. Perspektivet är förstås alldeles uppåt väggarna. Men det frodas likafullt.
"Det offentliga rummet" är ett begrepp för våra gemensamma utrymmen. Det inbegriper gator och torg men har sedermera även kommit att inkludera hotellrum och i viss mån även våra egna hem. Renhetsivrare jagar allt som anses störa bilden av det rena och friska. För smala H&M-modeller. Sexiga tidningsomslag. Pornografiska tidningar i ICA-butiken. Bilar som gör reklam för dyra och dåliga strippklubbar (i Sverige kallade "porrklubbar"). Allt ska bekämpas. Dessvärre har renhetsivrarna vunnit bred mark i Sverige de senaste 30 åren. Sex har tabuiserats, narkotikaanvändare har patologiserats. Sverige har blivit mer instängt, mer inskränkt och mer världsfrånvänt. Vi har inte sett hur omvärlden faktiskt har rusat förbi oss.
Sexköpslagen är ett utmärkt exempel på vad jakten på renhet kan leda till. När prostitutionens omfattning mäts är det fortfarande gatuprostitutionen i landets tre största städer som avses. Man mäter det som syns. Smuts som syns måste bort! Prostitution som förekommer dolt stör inte bilden av det rena samhället på ett lika konkret sätt som gatusexsäljarna på Malmskillnadsgatan gör. Därför anses den heller inte lika relevant. Prostitutionsdiskussionen rymmer även många andra dimensioner (könsmaktsordning, antikapitalism, sexmoralism etc.), men i perspektivet av att skapa det rena samhället är kampen mot sexhandeln ett gott exempel.
Som liberal anser jag att vi måste tillåta ofullständigheter och defekter i samhällsfasaden - såväl saker vi inte gillar som saker vi rent av avskyr. Jag behöver inte gilla bögporr för att hävda andras rätt att få titta på den eller delta i den. Jag behöver inte vara sverigedemokrat för att hävda deras rätt att få verka på samma villkor som alla andra partier. Ett bra samhälle är inget perfekt samhälle. Ett bra samhälle är ett samhälle där alla ryms, där alla får ta plats, där människors frihet respekteras och toleransen för allas olikheter är självklar. Följaktligen är det ett samhälle där en strävan efter renhet inte finns och där politikers främsta uppgift inte är att ställa allas vår ofullständiga tillvaro till rätta.
tisdag 5 oktober 2010
Business as usual
Det var en lång och bitvis pladdrig regeringsförklaring som statsminister Fredrik Reinfeldt läste upp. Jag återkommer om den, lite kort, senare.
Själva regeringen i sig är i det närmaste ett kalkerpapper av den regering som vi sett de senaste fyra åren. Det är tråkigt men väntat. Nya ministrar har visserligen tillkommit, men de viktigaste posterna förblir desamma. Moderaterna har löst knäckfrågan om nya ministerposter på småpartiernas bekostnad genom att helt enkelt inrätta nya ansvarsområden. Vilket å ena sidan var en smidig lösning, å den andra innebär att Sverige sett utifrån sin storlek får rekordmånga ministrar.
Detta betyder i klartext: ingen ny justitieminister. Ingen ny kulturminister. Två ministrar som ingen, borgerlig som vänster, har tyckt om sitter alltså kvar. Att Beatrice Ask även fortsatt får leda justitiedepartementet är inget mindre än en katastrof. Att byta ut henne var den absolut viktigaste åtgärden för en rimlig statsminister.
Däremot presenterades en ny socialförsäkringsminister och en ny arbetsmarknadsminister - båda helt väntade val. Moderatfeministen Hillevi Engström tar över arbetsmarknadsdepartementet medan det gamla socialborgarrådet Ulf Kristersson tar över Cristina Husmark Pehrssons otacksamma jobb som socialförsäkringsminister.
Lite tråkigt är att Mats Odell lämnar, men även detta var väntat. Han var trots allt minister redan under Carl Bildts regering 1991-94. Peter Norman, utan politisk erfarenhet, blir ny finansmarknadsminister. Kanske kan han, likt Anders Borg, bli en duktig fackman i regeringen. Den något yngre, men desto mer färglöse Stefan Attefall, tar Kristdemokraternas tredje ministerpost och ansvarsområdet för folkhälsopolitiska frågor skickas från Maria Larsson till Göran Hägglund. Det handlar alltså om små justeringar.
Känslan när regeringen Reinfeldt I avslöjades var stor förväntan. Carl Bildt återkom i svensk politik, vilket var kul. Cecilia Stegö Chilò var ett mycket roligt val till kulturministerposten, Anders Borg ett oväntat val som finansminister. Regeringen Reinfeldt II är desto tråkigare. Nu vet vi vad de olika ministrarna går för. Därför borde Beatrice Ask ha bytts ut. Att så inte skedde säger en hel del om vilken prioritering rättssäkerheten har i Reinfeldts andra ministär. Det säger emellertid samtidigt att striden för ett rättssäkert samhälle blir ännu viktigare de kommande fyra åren.
Själva regeringen i sig är i det närmaste ett kalkerpapper av den regering som vi sett de senaste fyra åren. Det är tråkigt men väntat. Nya ministrar har visserligen tillkommit, men de viktigaste posterna förblir desamma. Moderaterna har löst knäckfrågan om nya ministerposter på småpartiernas bekostnad genom att helt enkelt inrätta nya ansvarsområden. Vilket å ena sidan var en smidig lösning, å den andra innebär att Sverige sett utifrån sin storlek får rekordmånga ministrar.
Detta betyder i klartext: ingen ny justitieminister. Ingen ny kulturminister. Två ministrar som ingen, borgerlig som vänster, har tyckt om sitter alltså kvar. Att Beatrice Ask även fortsatt får leda justitiedepartementet är inget mindre än en katastrof. Att byta ut henne var den absolut viktigaste åtgärden för en rimlig statsminister.
Däremot presenterades en ny socialförsäkringsminister och en ny arbetsmarknadsminister - båda helt väntade val. Moderatfeministen Hillevi Engström tar över arbetsmarknadsdepartementet medan det gamla socialborgarrådet Ulf Kristersson tar över Cristina Husmark Pehrssons otacksamma jobb som socialförsäkringsminister.
Lite tråkigt är att Mats Odell lämnar, men även detta var väntat. Han var trots allt minister redan under Carl Bildts regering 1991-94. Peter Norman, utan politisk erfarenhet, blir ny finansmarknadsminister. Kanske kan han, likt Anders Borg, bli en duktig fackman i regeringen. Den något yngre, men desto mer färglöse Stefan Attefall, tar Kristdemokraternas tredje ministerpost och ansvarsområdet för folkhälsopolitiska frågor skickas från Maria Larsson till Göran Hägglund. Det handlar alltså om små justeringar.
Känslan när regeringen Reinfeldt I avslöjades var stor förväntan. Carl Bildt återkom i svensk politik, vilket var kul. Cecilia Stegö Chilò var ett mycket roligt val till kulturministerposten, Anders Borg ett oväntat val som finansminister. Regeringen Reinfeldt II är desto tråkigare. Nu vet vi vad de olika ministrarna går för. Därför borde Beatrice Ask ha bytts ut. Att så inte skedde säger en hel del om vilken prioritering rättssäkerheten har i Reinfeldts andra ministär. Det säger emellertid samtidigt att striden för ett rättssäkert samhälle blir ännu viktigare de kommande fyra åren.
måndag 4 oktober 2010
Pappskallar!
Djurrättsaktivister har släppt ut runt 17 000 minkar i småländska Skillingaryd i natt. De gör det förstås som en politisk protestaktion mot minkfarmarna.
Man kan ha många synpunkter på att föda upp minkar i bur. Den diskussionen bör definitivt tas. Men att agera så rent ut sagt korkat som djurrättsaktivister gör när de släpper ut djur till en ofta säker död är bara upprörande.
Så här ser det ut längs vägarna nu. Ägaren förlorar pengar och djuren dör. Grattis, alla aktivister. Ni måste vara stolta.
Man kan ha många synpunkter på att föda upp minkar i bur. Den diskussionen bör definitivt tas. Men att agera så rent ut sagt korkat som djurrättsaktivister gör när de släpper ut djur till en ofta säker död är bara upprörande.
Så här ser det ut längs vägarna nu. Ägaren förlorar pengar och djuren dör. Grattis, alla aktivister. Ni måste vara stolta.
söndag 3 oktober 2010
Var rädda, tack!
Just nu sprids terrornojan som en löpeld över världen igen. "De kan slå till när som helst", får vi veta. "Ökat hot mot Sverige", påstår vissa. "Planerade attentat i Danmark har koppling till Sverige", berättas det. Självaste bin Ladin, terroristspöket i skägg, sägs ha godkänt. Är det så al-Qaida fungerar? Är bin Ladin själv världsterrorismens självaste enmansriksdag?
Visst är det obehagligt det där med terrorhot. Just oförutsägbarheten gör att rädsla och nojor tar fart. Det kanske värsta är att eftersom säkerhetstjänsternas arbete per definition är hemligt, kan ingen utomstående granska om huruvida det fanns grund för en höjd terrorberedskap, om de påstådda hoten var reella eller bara påhittade. Vi står utanför allt detta och har endast rykten och spekulationer att förhålla oss till. Vilket är ett klart argument för att hålla mössan på och vara på sin vakt mot allt som kan tänkas dyka upp i den politiska idélådan.
Jag minns faktiskt att jag kände vissa lätta obehagskänslor av att åka tunnelbana direkt efter den 11 september. Men det var förstås bara nojor, förmodligen precis de nojor som politiker, militärer och säkerhetstjänst vill att vi ska känna så att de kan legitimera mer övervakning, fler rättsövergrepp och fler stolspiller i trygghetens namn.
Efter Londonbomberna 2005 fortsatte Londonborna att åka buss och tunnelbana så gott de kunde precis som tidigare. Argumentet var att terroristslynglarna inte skulle få rubba vårt sätt att leva. Detta var precis rätt reaktion. Så bör även vi stockholmare reagera om vi, gud förbjude, skulle drabbas av ett terrorattentat.
Risken att drabbas är dock så liten att den knappt går att beräkna - och det gäller faktiskt alla städer förutom möjligen vissa i Somalia, Irak och Afghanistan. Det vi bör göra är att vara på vår vakt mot ny lagstiftning som inskränker vår frihet i trygghetens namn. Den risken är betydligt mer överhängande.
Visst är det obehagligt det där med terrorhot. Just oförutsägbarheten gör att rädsla och nojor tar fart. Det kanske värsta är att eftersom säkerhetstjänsternas arbete per definition är hemligt, kan ingen utomstående granska om huruvida det fanns grund för en höjd terrorberedskap, om de påstådda hoten var reella eller bara påhittade. Vi står utanför allt detta och har endast rykten och spekulationer att förhålla oss till. Vilket är ett klart argument för att hålla mössan på och vara på sin vakt mot allt som kan tänkas dyka upp i den politiska idélådan.
Jag minns faktiskt att jag kände vissa lätta obehagskänslor av att åka tunnelbana direkt efter den 11 september. Men det var förstås bara nojor, förmodligen precis de nojor som politiker, militärer och säkerhetstjänst vill att vi ska känna så att de kan legitimera mer övervakning, fler rättsövergrepp och fler stolspiller i trygghetens namn.
Efter Londonbomberna 2005 fortsatte Londonborna att åka buss och tunnelbana så gott de kunde precis som tidigare. Argumentet var att terroristslynglarna inte skulle få rubba vårt sätt att leva. Detta var precis rätt reaktion. Så bör även vi stockholmare reagera om vi, gud förbjude, skulle drabbas av ett terrorattentat.
Risken att drabbas är dock så liten att den knappt går att beräkna - och det gäller faktiskt alla städer förutom möjligen vissa i Somalia, Irak och Afghanistan. Det vi bör göra är att vara på vår vakt mot ny lagstiftning som inskränker vår frihet i trygghetens namn. Den risken är betydligt mer överhängande.
Worst logo fails
Pluggsöndag. Kanske kommer det något inlägg framåt kvällen, men just nu bjuder jag på klassiska misslyckade logotyper via Bored panda (där det för övrigt även går att hitta mycket annat knasroligt). Kolla in alla här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)