Det börjar bli dags

Femte november.

Alla, nästan oavsett politisk åskådning, kan tolka in sina egna perspektiv i detta klipp. Men känslan att något behöver göras finns onekligen där inombords.

Personligen avskyr jag allt vad politiskt våld heter. En folklig resning av modellen man ur huse vore däremot på sin plats.

Det finns nämligen få saker som politiker fruktar så mycket som ett brett folkligt missnöje. Alldeles oavsett om ledarna sitter i sina palats i Ankara eller i sina elfenbenstorn i Rosenbad.

Ghostbusters och lättkränkta feminister

Egentligen hade jag inte tänkt skriva en rad om det här, för det är alldeles för trivialt och fånigt. Men eftersom det tycks få oanade proportioner förtjänar det ändå några tecken.

Minns ni Ghostbusters? Filmen från 1984 som på svenska kallades Spökligan och som även fick en uppföljare fem år senare. Spökäventyret med Bill Murray, Dan Akroyd och Harold Ramis i huvudrollerna har blivit en klassiker både för sin humor och sköna dialog. Jag minns hur jag som barn gillade filmerna men inte riktigt vågade titta under vissa scener.

Det är mer regel än undantag att det görs remakes av gamla klassiska filmer i dag. I stort sett alla superhjältefilmer har fått påkostade moderna versioner, Turtles och Transformers likaså. Det har till och med gjorts en nyversion av klassikern V.

Givetvis var det en tidsfråga innan det skulle drabba Ghostbusters. Jag skriver "drabba" därför att det väldigt sällan blir särskilt bra. Vi minns filmerna och serierna med nostalgiska ögon, och det är just som minnen från vår ungdoms år de gör sig bäst.

Man kan göra nyversioner på tre sätt. Antingen gör man en uppföljare, eller så gör man en remake som ett slags homage till originalet eller så gör man bara en remake och låtsas att originalet aldrig funnits. Paul Feig valde det sista alternativet i sin version av Ghostbusters och beslutade sig dessutom för en politiskt korrekt casting genom att låta spökjägarna vara kvinnor.

Filmen har sågats av många. Feminister har valt att se fans kritik mot detta tilltag som en form av kvinnohat. Vilket visar hur oerhört lättkränkta de är och, helt uppenbart, hur lite de har att göra framför sina tangentbord mellan besöken hos hårfrisörskan, Espresso House och nätshoppingen på Zalando.

Det fansen vänder sig emot är regissörens sätt att, som de upplever det, häda en klassiker. Man kan förstås göra sig lustig över folks nostalgiska känslor för vissa filmer, men titta på hur emotionellt engagerade många är i Star Wars så förstår ni grejen. Det handlar inte om misogyni utan om emotionella fans. Och, faktiskt, om en film som verkar vara rätt kass.

Aftonbladets Linnea Swedenmark lyckas emellertid inte bara förklara de låga betygen för Ghostbusters med kvinnohat utan passar också på att dra en parallell till Donald Trump.

Det är uppenbarligen rättning i ledet som krävs. Nu ska vi inte bara skratta mer åt kvinnliga komiker, vi ska sätta höga betyg på filmer med kvinnliga huvudrollsinnehavare också. Allt annat är misogyni.

Tänk att feminister har så dåligt självförtroende. Vad hände med "kvinnor kan"?

Verklighet eller fiktion?

Ibland kommer verkligheten lite väl nära filmens värld...

Filmen om Snowden

Filmtips

Få saker kan skaka om en så mycket som en riktigt stark dokumentär. Jag har en fäbless för dokumentärer som ömsom underhåller, ömsom griper tag. Nedan kommer några tips som kan avnjutas under helgen eller när det behagas.

Dear Zachary
En mördad son. En misstänkt svärdotter. En rättsstat i förfall. Denna dokumentär måste du bara se. Googla den inte i förväg, för känner du till historien tappar filmen mycket av sin chockeffekt. (Och se den innan den plockas bort från YouTube.)



Stalingrad
Det finns en uppsjö av dokumentärer om andra världskriget i allmänhet och vissa specifika slag i synnerhet. Långt ifrån alla berör de mänskliga öden som faktiskt fanns bakom varje siffra i kolumnen "saknad".

Denna tyskbrittiska dokumentärserie (hopklippt till en enda lång film på 2 timmar och 34 minuter) fokuserar på de män och kvinnor som drabbades av Hitlers och Stalins vansinne under slaget i Stalingrad. Genom intervjuer med överlevande från båda sidor får vi en skakande skildring av det obeskrivliga helvete som var Stalingrad i slutet av 1942 och början av 1943.

Detta är den bästa dokumentär om Stalingrad jag har sett och en av de mest gripande om hela kriget. Den finns även med amerikansk voice over (då uppdelad i tolvminutersklipp och i färg).



Air Crash Investigation: Air France 447
Den 1 juni 2009 försvinner Air France-flyget 447 spårlöst på väg från Rio de Janeiro till Paris. Vad hände? I denna fascinerande dramadokumentär får vi följa de sista timmarna genom återgivningar av inspelningarna i cockpit.

Detta är en skildring av hur tekniken och den mänskliga faktorn ibland kan samverka till katastrofala resultat.

Se Citizenfour

Laura Poitras Oscarbelönade dokumentär Citizenfour om visselblåsaren Edward Snowden, hans läckor och tiden i Hongkong och efteråt finns nu att se på SVT Play.

Filmen försvann raskt från efter att den lagts upp på YouTube. Vissa av oss hann se den och många har nog sett den sedan dess på annat håll.

Själv tänker jag nu ta tillfället i akt att se om filmen en gång till. Så pass fascinerande är den.

När censuren når under kupolen

Journalisten Chai Jings (柴静) dokumentär om miljösituationen i Kina, Under the dome (Qiongding zhi xia, 穹顶之下), ska ha setts av över hundra miljoner kineser på några få dagar. Den ligger helt rätt i tiden. Föroreningarna i Kinas största städer, men även på mindre orter, är ett växande problem. De senaste åren har luftkvaliteten i Beijing nått rent hälsovådliga nivåer vid oroväckande många tillfällen.

Chais TED talk-liknande film, som bygger på undersökningar under ett års tid, är vad vi i väst skulle betrakta som helt vanlig opinionsbildning. Med rena fakta visar hon hur föroreningarna i praktiken tar livet av folk i Kina.

Men filmen, som inte bara visar hur allvarliga miljöproblemen är i Kina utan indirekt riktar kritik mot regeringen hur de hanteras, har nu plockats bort från nätet på fastlandet. Lite ironiskt, kan tyckas, då den även kommenterats av Kinas nye miljöminister Chen Jining och premiärminister Li Keqiang lovat vidta kraftfulla åtgärder mot problemen.

Någon har uppenbarligen blivit nervös.  Det ska inte uteslutas att Centralkommitténs Propagandadepartement (中共中央宣传部) agerat på egen hand här och följt sin ryggradsinstinkt. Departementet lyder formellt inte direkt under regeringen och har vid tidigare tillfällen självt sett till att även högt uppsatta politiker, som tidigare premiärministern Wen Jiabao censurerats i kinesiska medier. Månne var tjänstemännen på myndigheten rädda för att filmen skulle tända en stubin och väcka folks uppdämda vrede.

Detta lär dock bara vara början på miljödiskussionen i Kina. Alla känner till problemen. Regeringen pratar öppet om dem. Men tål den inte ens en faktaspäckad dokumentär presenterad av en kinesisk kvinna på en scen, iklädd en enkel t-shirt och utan propagandistiska gester, kommer den få svårt att lösa de gigantiska utmaningar som väntar.

Se Under the Dome här och här (engelsk text).

Citizenfour nu på YouTube

Nu finns Laura Poitras film om Edward Snowden, Citizenfour, på YouTube. Se den innan den plockas ned.

Dokumentärer som känns

Jag älskar dokumentärer. Nästan mer än fiktion, vill jag påstå. En dokumentär kan kännas som fiktion, men vetskapen att det som skildras är verkligt - även om filmskaparen givetvis kan välja att både klippa bort och framhäva och därmed i slutändan skapa en halvsanning - gör att jag fastnar.

Krig. Självmord. Mobbning. Rättsfall. Fängelser. Allt slukas med hull och hår. Här kommer några tips på lördagskvällen.




Dear Zachary är nog den starkaste dokumentären jag någonsin sett. Om du inte har sett den, läs inget om fallet utan se bara filmen. Nu.



Bully visar svart på vitt hur mobbning kan se ut i skolan, och vilka förödande konsekvenser det kan få. En film som lämnar en klump i magen länge.



Det har gjorts många dokumentärer om miraklet i Anderna. Stranded är en av dem och den känns inte så Hollywoodifierad som vissa andra.



The Imposter är en osannolik och rörig historia som fascinerar och berör.



Amerikanska fängelser är kanske den demokratiska världens tuffaste. Släpp in Louis Theroux i ett av de värsta och du får en bisarr situation. Miami Mega Jail är både tragisk och lite komisk på samma gång.



Om det är någon som ständigt utmanar den kinesiska diktaturen är det Ai Weiwei. Ai betalar ett högt pris för sitt motstånd. Men han vinner också beundran. Ai Weiwei: Never sorry är en film om mod.

Ny Snowden-dokumentär

Dann heiß ich Meier

Lite klassisk fredagsfilm.

Sista chansen att se Krigets unga hjärtan

För er som ännu inte har sett den mästerliga tyska serien Krigets unga hjärtan (Unsere mütter, unsere Väter) är det dags nu.

Den ligger kvar på SVT Play i ytterligare några få dagar och finns ännu inte på DVD/Blu-ray i Sverige (men kan beställas hos tyska Amazon).

Se den här.

Ja, låt oss prata om porren

Det må förefalla osannolikt i vår "upplysta" tid att porr fortfarande är ett kontroversiellt ämne som väcker känslor och förbudsiver hos många. Men så är ändå fallet.

Det är därför en aning överraskande att Ninja Thybergs kortfilm Pleasure, som handlar om porrbranschen, kommer att tävla i Cannes i maj. Särskilt som vissa i publiken under tidigare visningar rest sig och gått under visningen.

Ninja Thyberg, som själv varit antiporraktivist men i dag säger sig ha en mer nyanserad bild av porren, vill problematisera företeelsen och sätta in den i ett större sammanhang. Hon menar att den speglar vårt samhälle och exemplifierar med grov pornografi där kvinnan först sätts på en piedestal för att sedan rivas ned och förnedras.

Men om nu porren speglar samhället, "och inte existerar i ett vakuum" som Thyberg uttrycker det (DN Plus), betyder det väl rimligen att all annan porr än just den förnedringsporr som hon nämner också är en spegel av vårt samhälle? Som vanligt får jag en känsla av att tolkningen gjorts av en porrkritisk person som inte riktigt velat djupdyka utan nöjt sig med att skrapa på ytan genom att besöka de mest lättillgängliga och välkända porrsajterna (Thyberg nämner själv Youporn). Därmed bidrar Ninja Thyberg till att befästa schablonbilden av porren i samhället. Förhoppningsvis är hennes film mer nyanserad än så.

Porren Ninja Thyberg beskriver finns absolut. Men det finns också så mycket annat som varken handlar om förnedring eller dubbel penetrering. Kanske blir sådan porr ointressant för en person som söker maktstrukturer i pornografin och, som Ninja Thyberg, vill se porren som en spegel av samhället. Hur ska genusperspektivet anläggas på en film som handlar om en swingersfest? Eller om två äldre män som älskar? För en person som har nära till makt- och genusanalyser är mainstreamporren en tacksam måltavla eftersom den är så oerhört stereotyp.

Thyberg tycker att det är intressant att titta på vilka bilder porrindustrin matar oss med. Men vad är egentligen "porrindustrin" i dag? Hur definieras en industri som i allt högre grad håller på att kollapsa i takt med att amatörporren tar över nätet? Allt färre är intresserade av "skådespelare" som Jenna Jameson utan föredrar hellre att se exhibitionistiska par filma sina egna samlag, eller varför inte sexturisten som tar med sig en kamera på sin resa?

Det går att dra hur stora växlar som helst på innehållet i porrfilmer om man vill och har mycket tid över till sådana utläggningar. Vad betyder exempelvis det ökade bruket av gummikukar och fejkade manliga utlösningar? Är det ett slags degradering av manligheten, en spegling av ett vetenskapligt konstaterat faktum att kvinnor föredrar stora penisar och att normalmannen inte räcker till för kvinnans begär?

Fundera på det och glöm inte för allt i världen att placera ditt resonemang i ett strukturellt perspektiv. Krydda med genusteori, garnera med maktanalys. Servera.

En kulturell koloni i norr

Sverige brukar sägas vara vänster men motvilligt fascinerat av USA. Tar vi en titt på TV-utbudet, utbudet av musik i radioapparaten och av film på biografen slås vi av total amerikansk dominans.

Utbudet är förstås en viktig förklaring. Det produceras helt enkelt väldigt mycket på andra sidan Atlanten och en hel del håller tillräcklig klass för att fungera i TV, på radio och bio. Språket är en annan förklaring. Engelskan är stor i Sverige. Svenska niondeklassarna är bäst i världen på engelska, men alla åldersgrupper kan göra sig förstådda på språket i vårt land. Så pass att många som flyttar till Sverige av lathet väljer att tala engelska i stället för att lära sig svenska.

Allt detta påverkar vad vi betraktar som tillgängligt och inte. En indisk film en fredagskväll drar helt enkelt inte lika många tittare som en amerikansk. En osentimental tysk polisserie känns inte lika tillgänglig som småputtriga Morden i Midsomer. Emellertid produceras det både bra filmer och serier i dessa länder.

Ännu svårare är det förstås att locka svenskar att se en kinesisk film, som inte nödvändigtvis är lika lättsmält som en amerikansk popcornrulle och där språket dessutom är främmande för flertalet. Detta borde inte möta några hinder eftersom filmer textas i Sverige, vilket möjliggör för alla att ta del av nöjesutbud från världens alla hörn. Ändå matas vi med ett ytterst smalt segment från USA och några få grannländer. Det är kulturell utarmning och inget annat.

Kulturella uppfattningar avspeglas i musik, film och litteratur. Det finns därför mycket att lära sig av hur andra länder ser på världen genom att ta del av deras populärkultur. Att USA räddar världen i var och varannan actionrulle och står i givakt inför Nationen och Militären är för varje svensk bekant. Men Ryssland har inte riktigt samma bild av historien som väst, vilket märks i populärkulturen. Och i Kina fortsätter de onda japanerna att vara perfekta filmskurkar, också det ett historiskt arv.

Tittar man på nöjesutbudet kan Sverige närmast likna en kulturell amerikansk koloni. Lite mer mod från alla som ansvarar för import av utländsk underhållning skulle inte skada. Det finns en värld utanför den anglosaxiska också och att förstå den lite bättre skulle göra många gott. Dessutom: Vi har väl ändå fått mer än nog av olika versioner av CSI nu?

Tidigare bloggat:
Nya tider, nya språk

Titanic i SVT

Om bara några veckor är det hundra år sedan Atlantångaren Titanic sjönk och 1 495 människor miste livet. Detta uppmärksammas på många sätt.

James Camerons film går upp på bio igen, denna gång i 3D. Och i SVT sänds en miniserie som av trailern att döma ser ut att kunna bli sevärd. Även om myter säkert kommer att återanvändas och klassiska filmscener repriseras (hur många som stod och kysstes i nollgradigt vatten när fartyget sjönk kan man exempelvis undra).

The original and best

I dessa dagar med kravaller i England och en hårdför David Cameron som tar ton, kommer jag osökt att tänka på en viss Francis...

Filmtips

SVT Play är en guldgruva. Nu under sommaren flaggas för dokumentärer som sedan tidigare har sänts i SVT:s kanaler, många av dem riktigt sevärda.

Missa framför allt inte den om "Amerikas farligaste man", Daniel Ellsberg, mannen som läckte topphemliga dokument och avslöjade obehagliga sanningar om USA:s Vietnamkrig. Med tanke på vad WikiLeaks har lyckats med de senaste åren, och USA:s reaktion på dess läckor, känns dokumentären högaktuell.

Jo, men kommunistprogram går bra...

Jag kommer aldrig att sätta min fot på en biograf för att se en film om Åsa-Nisse. Det spelar faktiskt ingen roll att jag tycker om skådespelare vid namn Johan Rabaeus och Ann Petrén eller komiker som Henrik Dorsin. Att bojkotta filmen bara därför att seriens skapare Stig Cederholm var aktiv nazist på 1930- och 40-talen, och faktiskt även stred i Waffen-SS-uniform när det begav sig (vilket är långt ifrån någon nyhet), vore mig dock fjärran.

Lite märklig är förstås denna upprördhet. Om man nu bryr sig om demokratiska värden i kulturen borde Galenskaparna inte visas alls eftersom medlemmen Claes Eriksson är ärkekommunist och därmed allt annat än demokrat. Galenskaparna har inte direkt varit främmande för att vara politiska i sina alster. Stig Cederholm däremot är död och begraven sedan länge och några uppenbara spår av hans nazistiska sympatier står inte att finna i Åsa-Nisse.

Det finns betydligt bättre skäl att inte se filmen - ett uppenbart sådant är att den av allt att döma är väldigt dålig.

Mer buskis än heilande.

Minority Kinect

Det dröjde inte länge innan Microsofts rörelsesensor till Xbox 360, Kinect, hackades. Nu jobbar teknikkunniga personer runt om i världen på att hitta nya sätt att använda kameran på. Det blir häftigare och häftigare. Vad sägs om en flygande Kinect som känner av omgivningen och därmed kan undvika hinder?

Ännu häftigare är emellertid detta: några snubbar vid MIT har hackat Kinect och med hjälp av Linux skapat fingerigenkänning och kontakt med en skärm. Resultatet är faktiskt väldigt likt det vi såg i filmen Minority Report. Men nu behövs inte ens några specialhandskar. Microsoft har ännu inte sagt något. Kanske sitter de själva och njuter av hur kunderna förbättrar deras egen produkt.

Kärleken till livet

Nando Parrado var en av gästerna i kvällens Skavlan i SVT. En fantastisk gäst som egentligen skulle ha behövt mer tid i programmet. Det är lite av problemet med programformen - för många gäster, för lite tid. Och vem bryr sig egentligen om Lasse Åberg när existentiella frågor och mänsklig överlevnad ska diskuteras?

Nando Parrado var den som 1972 tillsammans med Roberto Canessa klättrade över Anderna för att söka hjälp efter att deras chartrade flygplan kraschat mitt i den snöbeklädda bergskedjan över 60 dagar tidigare. De gick och klättrade i tio dagar.

Det var lite tråkigt att programledaren inte dök djupare i flera av de teman som Parrado själv skriver om i sin bok Miraklet i Anderna - Mina sjuttiotvå dagar i bergen och den långa vägen hem (2009). Bokens huvudsakliga tema är egentligen kärlek. Det var kärleken till sin far som fick Nando att klara den övermänskliga prövningen att utmattad, dåligt klädd och helt utan kunskaper i eller utrustning för bergklättring bestiga 5 000 meter höga berg. Det borde inte kunna gå. Men boken handlar också om vad ren viljestyrka kan göra.

Rugbylaget hette Old Christians och bestod av mestadels mycket troende unga killar. Tron var onekligen viktig för många på berget. Men den räddade inga liv. Lika lite som tron räddade de instängda gruvarbetarnas liv i Chile kan överlevande från Anderna tacka någon kristen Gud för sina liv. I fallet med gruvarbetarna var det teknisk utveckling, expertis och en beslutsamhet som slutligen räddade dem alla. I Anderna 1972 var det mänsklig styrka, vilja, uppfinningsrikedom, samarbetsförmåga och kärlek som gjorde att 16 slutligen kunde räddas till livet.

Nando Parrado genomlevde inte bara något livsförändrande i bergen. När han kom hem fick han dessutom uppleva något som knappast någon av oss kommer att få: hur livet ter sig efter att man har dött. Det han fick se förbluffade honom. Hans pappa hade gjort sig av med allt i Nandos gamla pojkrum. Det enda beviset för att han över huvud taget existerat tycktes vara ett foto av honom som stod på spiselkransen, tillsammans med foton av hans mor och syster. Livet fortsatte precis som vanligt för alla andra. Hans far hade rent av en ny kvinna. Detta är något som människor vars liv har slagits i spillror på ett liknande sätt kan vittna om. Medan deras liv är ett enda kaos är programledaren i TV lika glad som alltid, grannar och vänner firar sina högtider, gifter sig och skaffar barn precis som vanligt. Det påminner oss om att livet, mer eller mindre obekymrat, alltid går vidare. Och det är väl också precis vad vi skulle vilja att det gjorde när vi har lämnat det här livet.

För mig har händelserna i Anderna alltid varit en fascination, och på flera sätt en inspiration, sedan jag hörde talas om dem för många år sedan. Framför allt har jag fascinerats av deras vilja att trots de upprepade motgångarna och de usla oddsen fortsätta kämpa. Det var inte bara kraschen och den förtvivlade situationen i sig. Motgångarna, eller utmaningarna, kom en efter en - inte minst för Nando. Hans mor dog i kraschen. Hans syster dog efter runt en vecka av sina inre skador. Flera av hans närmaste vänner dog. En lavin tog plötsligt livet av åtta vänner när alla lagt sig för att sova. Mot usla odds men med ren och skär vilja att leva lyckades Nando Parrado ändå överleva.

Nando Parrados bok är fantastisk läsning. Se gärna filmen Alive (som fångar händelserna tämligen väl) och dokumentären Stranded, men läs framför allt Parrados egna ord. Om dödsångesten, viljan att överleva och om den inre rösten som sade åt honom att ständigt kämpa vidare. Även när livet höll på att rinna ut. Miraklet i Anderna 1972 visar att i princip vad som helst är möjligt.

Säg inte att du inte kan. Påstå inte att "det skulle jag aldrig klara". Vi människor är kapabla till helt fantastiska bedrifter om vi bara bestämmer oss för det. Och att dö gående är faktiskt alltid bättre än att ge upp.

Skulle du?