Johan Hakelius skriver om det svenska samhällets uppfostrande ton i Fokus. Det är svårt att inte hålla med, ty vi lever i en tid när allt ska läggas tillrätta. Även historien.
Uppfostrandet är en del av den politiska korrekthet som vissa nu tar strid för som ett slags statement (uppfattning om vad som är PK varierar förstås, somliga verkar tycka att det räcker att uppfatta sig själv som vänster).
Först ska sägas att det förfärligt uppfostrande och mästrande svenska samhällsklimatet inte gäller på alla nivåer. Ty samtidigt som politiker, journalister och debattörer är fasligt intresserade av vad vi äter, om språket i gamla barnböcker och filmer är politiskt korrekt i vår samtid samt om alla hudfärger och kön är lika representerade i alla sammanhang, finns ett slags motsatsförhållande i hur dessa grupper ser på bildning och svenskt kulturarv. Här är det snarast PK att vara ointresserad, okunnig och medvetet provokativ.
PK-ismen är emellertid väldigt vitt förgrenad i samhället. Den letar sig in på museer, i skolböcker, i TV-tablåer och i högre utbildning.
Efter en 70-årig slummer är begreppet "ras" tillbaka i samhällsdebatten. Det kan tyckas minst sagt förvånande, men de så kallade antirasisterna strider nu för att etablera begreppet igen och därtill skapa "separatistiska rum" för icke-vita. Rasåtskillnad kallades det förr i tiden.
Det är som om de vill bygga in rasism i ett land som har väldigt lite av den varan för att kunna visa att det finns rasism. "Rasifierad" har på rekordtid blivit ett allmänt vedertaget begrepp i mainstreammedier. Rasism mot vita är på väg att bli PK. Hatet mot vita och män beskrivs som en berättigad motreaktion mot rasism och kvinnohat, och den förklaringen godkänns av de stora medierna.
Miljö är en annan fråga där befolkningen behöver en uppsträckning. Det går knappast en dag utan att vi får veta vilka dödgrävare vi och vår vita livsstil är. Klimatångest blir då ett tecken på berättigad masochism. Även bland mellanstadiebarn. Plåga dina sinnen, ty du är en miljöbov!
Till miljöfrågan kopplas även våra matvanor. Socialstyrelsens rekommendation om 6-8 brödskivor om dagen var visserligen en myt, men i dag behövs ingen statlig myndighet för att uppfostra oss i att äta rätt. Det räcker med all trendjournalistik, livstilscoacher, matprogram, uppmärksammade dieter och samhällets fitnesstrend för att få oss att antingen falla in i ledet eller få dåligt samvete för att vi står utanför. Vem vågar säga att hon inte tränar och äter ekologiskt, helst vegetariskt? Frågan har dykt upp på anställningsintervjuer.
Politikerna anför tonen, journalisterna eldar på och till sist kommer även storföretagen springande för att göra gott. Ni vet de där företagarna som vill ta "socialt ansvar" för att skapa sig en positiv image. Medierna är på dem som hökar om de inte gör det, som när en resebyrå anlitar ett hotell som inte har avtalsenliga löner.
Numera ska alla veta att det de köper är PK-klassificerat, och är det inte det kan man åtminstone utgå från att RFSL har hbtq-certifierat lokalen du köpt produkten i. Karma.
Jag tror att det handlar ganska mycket om att skapa det perfekta samhället. Det socialistiska paradiset är det ingen som tror på längre - därför behövs ett nytt projekt.
I denna politiskt korrekta fauna får oönskade blommor inte växa. Det måste rensas, gallras och ansas för att PK-rabatten ska bli perfekt. Målet tycks vara ett samhälle där alla pratar rätt, ser rätt ut och beter sig enligt en förutbestämd mall. Ack, vilket tråkigt och ängsligt samhälle vi håller på att skapa.
Som nämndes i början finns här emellertid en paradox, eller kanske snarare parallella skeenden. Ett exempel på detta är att det parallellt med fitnesstrenden sker en kroppspositivistisk kamp, som också den passar in i PK-mallen, som går ut på att mycket överviktiga människor propagerar för att det är bra och rätt att vara tjock (som allt annat i samhället räcker det emellertid inte att vara för något, man måste givetvis klanka ned på smala människor).
Personligen gör dessa trender att jag blir motvalls. Som jag alltid blivit. Jag minns att jag som barn, när det plötsligt men väldigt tillfälligt var farligt att äta chips, gick och köpte... ja, just det: chips.
I vuxen ålder är jag inte bättre. Jag släcker inte lamporna under Earth Hour utan tänder fler i protest. Jag köper inte ekologiskt. Jag har aldrig ens övervägt att klimatkompensera när jag flyger, eller att få dåligt samvete för det.
Jag äter kött nästan varje dag. Jag har nog med elektronik hemma för att blyförgifta ett litet afrikanskt land. Jag vägrar ha dåligt samvete för att jag finns till, är vit, heterosexuell och bor i ett rikt land. Däremot försöker jag alltid bete mig anständigt mot andra människor, oavsett hudfärg, tro, politisk övertygelse eller kön. Jag tror att det skulle räcka ganska långt om alla gjorde lika.
Var detta kommer sluta vet ingen. Förmodligen kommer en motreaktion, vilket vi på vissa håll redan ser, och pendeln då svänga tillbaka. Så brukar det vara. Men när det väl sker har mycket redan hunnit gå snett.
Avslutningsvis måste sägas att den politiska och mediala klassens försök att uppfostra oss till politiskt korrekta människor som tror på den rätta läran är en smula paradoxal när vi betänker att en klassisk uppfostran är vad som tycks fattas den uppväxande generationen.
