Censurministern

En stor snackis inför och efter det amerikanska presidentvalet har varit spridningen av påhittade nyheter på Facebook. En del menar (eller vill tro) att sådana hade en avgörande inverkan på valutgången. Oavsett hur det är med den saken är frågan vad skillnaden är mot tidigare.

Falska nyheter har alltid funnits. De har alltid spridits. Tidigare i blaskor i tidningshandeln, nu i sociala medier. Skillnaden är förstås att de dels når fler nu, dels möjligen är lite mer raffinerade. Men är de ett hot mot demokratin? Knappast.

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke anser att Facebook har ett ansvar för allt som sprids. Påståendet visar att ministern inte förstår vad Facebook har blivit: en infrastruktur. Det är lite som att hävda att Telia har ansvar för vad folk säger på telefon eller att Google ansvarar för vad du skriver i din Gmail (att de kan se allt du skriver är en annan femma och ett skäl att inte använda Gmail).

Vad vill då Bah Kuhnke göra? Jo, hon vill bjuda in Facebook för att diskutera saken och påpekar att "förändringsarbetet ska ske frivilligt". Och om Facebook inte går med på att censurera vad deras användare skriver? Då väntar "nästa steg":

Nästa steg skulle vara att ta fram tvingande åtgärder. Men då gör vi också ingrepp i friheter och möjligheter som vi vant oss vid. Det är ingen väg vi vill gå, det vill jag verkligen understryka. Men vi kan inte heller stå handfallna inför hatet.

Så talar alltså landets demokratiminister. Det är häpnadsväckande. Alice Bah Kuhnke beskriver Facebook som ett slags nätverk för spridning av hat. Sällan preciseras närmare vad som menas med hat. Men vi kan ana mellan raderna att det inte är vänsterextremister och/eller manshatare som skriver att de ska klippa kuken av alla män som avses.

Det finns från etablissemanget alltid en större förståelse för "fint" hat, sådant som anses komma "underifrån" (från kvinnor riktat mot män, från svarta riktat mot vita och så vidare). Toleransen åt andra hållet är desto mindre - nuförtiden räcker det ofta att uttrycka fel åsikt för att få uttalandet klassat som "hat".

De stora mediehusen tappar i både upplaga och anseende. Det skulle inte förvåna ett dugg om DN:s Peter Wolodarski kan tänka sig lite god hederlig censur för att öka chanserna för hans tidning att behålla sin ställning. Ty om regeringen är redo att tvinga Facebook på knä, vad är den då inte beredd att göra mot de växande alternativmedierna? Det föreslagna systemet med en ny medieavgift, med ett bidrag som villkoras med att den som söker delar rätt värdegrund, är månne bara ett första steg. Resten kan demokratiministern uppenbarligen ta hand om.

Etablissemangspolitiker säger sig vara oroade över auktoritära idéers tillväxt i vår tid. De verkar inte ha insett att de genom sin politik själva är en del av just detta.

Yttrandefriheten firar 250 år. Striden om den känns som på allvar nu.

Läs även:
Nils Funcke

Det är något med Kina...

Efter senaste Kinabesöket i somras skrev jag en text om hur landet utvecklas i fel riktning. Kina har förändrats mycket sedan jag började besöka landet för drygt tio år sedan, och nästan uteslutande på ett negativt sätt.

Inte minst censuren har skärpts. Kontrollen har ökat på alla plan. Det är en oerhört tråkig utveckling, inte minst eftersom Kina har en sådan enorm potential som nu hålls tillbaka av det styrande KKP.

Allt detta till trots återkommer alltid en längtan några månader efter det senaste besöket. Det är svårt att förklara varför. Det kan ju inte bara ha med maten att göra, tänker jag. Men det är något med Kina som lockar. Trots allt.

Utvecklingen i Hongkong är också oroande - självständigheten är ständigt under hot. Ett dagsfärskt exempel är när Folkkongressens ständiga utskott satte ned foten mot två folkvalda parlamentariker i Hongkongs parlament.

Peking anses markera mot minsta tillstymmelse till självständighetskrav från Hongkong. Det finns växande farhågor att idén om "Ett land, två system" är på väg att luckras upp och att Kinas ledare inte kommer tolerera ett Hongkong som sköter sig självt längre.

Det mesta går således i fel riktning. Kontrollen i Kina skruvas åt ytterligare, även om kineserna med ett längre perspektiv har blivit oerhört mycket friare.

Men så tittar jag på Sverige och inser att det mesta faktiskt går åt fel håll här också. Ingen pratar längre om att bekämpa massövervakningen. Ingen tycks tro på mycket lägre skatter.

Optimismen för Sveriges framtid tycks som bortblåst. Kanske är det därför jag fortsätter att längta till Kina.

Tidigare bloggat:
Ett Kina i förändring

Läs även:
Så blir du en kinesisk mönstermedborgare

Porrmotståndarnas kamp för censur

Det finns få områden som är så omgärdade av fördomar, förutfattade meningar och rena sakfel som porren. Sällan blir det en saklig och givande diskussion eftersom den ena parten driver sin tes utifrån känslor av äckel. Då kan det bara bli fel.

Ofta kommer de från vänsterhåll, men även konservativa krafter och så kallade "liberaler" (läs: folkpartister) är med på tåget i kampen mot pornografin. Inga argument är för dumma, inga påståenden för svepande, inga sakfel för pinsamma.

Nu har ett stort antal mer eller mindre namnkunniga porrmotståndare begått en debattartikel på DN Debatt i vilken de kräver en "haverikommission" mot nätporren. Argumentationen känns igen från den kvinnofridsproposition som ledde fram till sexköpsförbudet 1999: Porr är inte sex. All porr är ett slags våld mot kvinnor. Tänk på barnen.

Skillnaden mot tiden före millennieskiftet är den digitala utvecklingen. Tillgängligheten till porr har ökat tack vare internets genomslag och de bärbara plattformar vi bär med oss överallt. Detta påverkar även moralisternas kamp.

Det var betydligt enklare att strypa tillgången till porr när den endast fanns i ett fåtal tidningar och TV-kanaler (notera att vissa krafter fortfarande driver frågan om "porrfria hotell", vilket inte är så lite komiskt i en tid när alla bär med sig en porrsändare i fickan).

I dag är de gamla kampmetoderna inte längre fruktbara. Såvida man inte väljer den väg som vissa länder, däribland Kina och Iran, har gjort. Censurens väg. Händelsevis är det precis det som artikelförfattarna föreslår.

Givetvis används inte diktaturer som lysande exempel, i stället föreslås en metod som lanserades av David Cameron i Storbritannien. Där behöver användaren stänga av ett filter från internetoperatören för att komma åt materialet, därtill drev Cameron på för att förbjuda "extrem" porr (vad som är extremt ska förstås avgöras av politiker, inte av vare sig medverkande i eller konsumenter av porr).

Debattartikel i DN är inget mindre än ett upprop för censur av internet. Det är anmärkningsvärt i sig.

Det tycks och påstås mycket i porrdebatten. Påståenden som helt enkelt är nys, trams, påhitt. Som när Maria Ahlin, generalsekreterare för organisationen Freethem (som arbetar mot människohandel och därför helt har hamnat på villovägar när de uttalar sig om porr) kastar ur sig siffror helt tagna ur luften:

I nio av tio porrfilmer förekommer olika former av fysisk aggression. Det handlar om stryptag, att någon blir dragen i håret, slagen med handflatan och liknande. I hälften av filmerna förekommer verbal aggression med främst kränkande ord.

Dessa påståenden säger möjligen en del om vilken sorts porr som de har tittat på, ty sett över all pornografi är det helt enkelt inte sant att 90 procent skulle innehålla fysisk aggression. Om nu inte denna aggression definieras meningslöst brett.

Artikelförfattarna till DN Debatt-artikeln är inte bättre. De går till hårt angrepp mot det osynliga monstret, "industrin":

När våra barn nyfiket googlar "bröst" och "sex" är det porrindustrins människofientliga, kvinnohatande och rasistiska världsbild de möter.

Jag ifrågasätter starkt att artikelförfattarna alls har sett någon pornografi utöver det som kallas amerikansk mainstreamporr och som i dag bara är en del av utbudet när amatörporren har tagit allt större plats.

Ja, amatörporr. Vanligt folk som filmar sig själva. Ingen industri. Inga distributörer. Inga cigarrökande producenter i bakåtslickat hår med sedelbuntar i fickorna. Bara två eller flera personer och en mobilkamera.

Det går också att fråga var den homosexuella porren hamnar i dessa förvirrade analyser. Den passar inte in och ignoreras därför alltid i dessa sammanhang. Vilket onekligen inte är normkritiskt. Påståendet om rasism inom porren är om möjligt ännu svårare att begripa. Har de någonsin sett porr under kategorin "interracial"? Det verkar inte så.

Jag föreslår att Beatrice, Ask, Nina Rung, Caroline Szyber och övriga undertecknare sätter sig ned och tittar igenom det utbud av porr som faktiskt finns. Det vore det minsta man kan begära av dem som faktiskt vill censurera internet. 

Tidigare bloggat (axplock):
Ungdomarna, porren och censuren
Kvinnor gillar hardcoreporr mer än män
Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

Värdet av ett fritt internet

Internet var något nytt och spännande när jag växte upp. Det var först under slutet av högstadiet som vi skaffade hemdator, och över en dag öppnades en hel värld upp framför mina ögon.

I den åldern var det ärligt talat mest spel och porr som intresserade. Men snart blev nätet även en utmärkt plats för att träffa likasinnade. Diskussionsforum växte upp som svampar ut jorden. Allt och alla verkade finnas på internet. Märk väl att detta var tiden innan varje webbsida var dränkt i kasinoreklam (däremot envisades folk med att ha musikslingor på sina hemsidor, vilket kunde vara nog så plågsamt).

Väldigt mycket vatten har flutit under broarna sedan den där dagen då jag upptäckte nätet. Internet är i dag både bättre och smidigare men också betydligt mer uppstyrt. Det kontrolleras i praktiken av en handfull amerikanska storbolag som övervakar precis varje steg du tar. Google vet kort sagt allt om dig.

Internet är inte längre bara en tjänst för rekreation och intellektuellt utbyte; det är en infrastruktur.

Detta är en viktig skillnad, ty det avgör hur vi bör se på nätets betydelse. Politikerna har aldrig gillat internet, i synnerhet inte ett fritt sådant.  Det är inte bara diktaturer som försöker få kontroll över den enorma informationsbank och det gigantiska kommunikationsflöde som nätet utgör. Även demokratiska regeringar bekämpar kryptering och VPN-tjänster så gott de kan, givetvis med "terrorism" och "barnporr" som förevändning.

Det pågår ett veritabelt krig mot internet som vi känner det, eller kanske snarare har känt det. Problemet är att så få verkar bry sig. Kanske är det för att det har varit en stegvis process.

Vid 90-talets slut började politikerna på allvar bekämpa barnporren på nätet. Men blockeringar och till och med ett förbud mot att titta på sidorna i fråga löste inte mycket. Dessa sidor uppges nu ha flyttat till darkweb tillsammans med annan ljusskygg verksamhet.

Genom att använda metoden mot just barnporren lyckades politikerna utan större ansträngning vinna folks acceptans för blockeringar och filtreringar som verktyg för att bekämpa misshagligt material på nätet. Att skrika "terrorism!" har fungerar rätt bra det också.

Nästa steg är att använda detta mot politiska åsikter. Det är här kampen mot så kallat näthat kommer in. Någon har kanske noterat hur både politiker och mainstreammedier kampanjat för hårdare tag mot näthatare. Sångerskan Zara Larsson har blivit affischnamn för den rörelse som dels vill bedriva en sorts krig mot vita män som grupp, dels sätta dit de så kallade näthatarna.

"Näthat" har i dag blivit lika urvattnat som "rasist" eller "kränkt". Det betyder snart ingenting eftersom personer som inte är vana vid att någon har en avvikande åsikt upplever att de utsatts för "hat" när denna någon har mage att framföra den.

Det finns givetvis riktigt hat, personer som beter sig oacceptabelt. Såväl online som i riktiga livet. Problemet jag har med begreppet är att det endast används i de fall där "rätt" person drabbas. En person som Zara Larsson, som är vänsterfeminist och manshatare.

Hennes hatfulla tweets kallas inte för näthat. Hon bjuds i stället in till TV-studior för att prata om dem. När Marcus Birro får delar av Twittervänstern efter sig startas inga kampanjer mot näthat. Han får bara skylla sig själv eftersom han tror på och tycker fel saker.

(Detta är ingalunda ett svenskt fenomen. Ta exemplet med Ghostbusters-skådisen Leslie Jones, som lyckades få provokatören Milo Yiannopolous livstidsavstängd från Twitter samtidigt som hennes egen Twitterhistorik visar på uppenbar rasism som lämnas helt utan åtgärd.)

Ett fritt internet förutsätter att människor skaffar sig lite tjockare hud och slutar bli kränkta av allt som sägs. Man måste faktiskt inte läsa allt. Dagens lättkränkta samhällsklimat borgar tyvärr inte för ett friare utan tvärtom ett mer reglerat och kontrollerat internet.

Politikerna kommer inte ens behöva ta till barnporr- och terroristkorten längre när de vill begränsa friheten på nätet - det kommer räcka med att nämna "näthat", "rasism" och "islamofobi" för att lagstiftaren ska få fritt spelrum.

Detta oroar mig. Inte bara för att internets fantastiska potential slösas bort utan för att vi samtidigt bygger ett ängsligare och mer lättkränkt samhälle.

Jag är övertygad om att nätets betydelse i vår tidsålder gör att mänskliga fri- och rättigheter förutsätter ett fritt internet. Internet ska vara precis som livet i övrigt, med allt det fula, äckliga, vackra, provocerande, geniala och idiotiska som möter oss varje dag. Brott ska givetvis bekämpas. Men med rätt metoder. Och proportionerligt.

Om du blir upprörd över att någon skriver saker du inte gillar är det faktiskt ditt problem. Inte samhällets.

Ett Kina i förändring

Efter en månads rundresa i Kina och Hongkong är jag tillbaka i den svenska verkligheten igen. Att resa är inte bara att få uppleva spännande platser och äta och dricka gott. Det är att vidga vyerna, att skapa nya intryck och att inte minst få perspektiv.

Kina har en fantastisk potential. Det är ett land med en strävsam och hårt arbetande befolkning, en rik historia, fantastisk natur, stora pluralistiska städer, världens bästa kök och mycket annat. Men Kina styrs sedan 65 år enväldigt av ett kommunistparti, vilket omöjliggör för landet att nå denna potential och verkligen bli Mittens rike i världen.

Ekonomiskt har Kina sett en exempellös utveckling under de senaste dryga 30 åren. Flera hundra miljoner kineser har lyfts ur extrem fattigdom. Landet har en växande medelklass, och det går inte annat än att säga att marknadsreformerna har fungerat. Men det som saknas är en fri ekonomi som inte styrs helt av staten, ett oberoende rättsväsende, riktig äganderätt och ett avskaffande av censuren. Allt detta är faktiskt viktigare än flerpartisystem och fria val.

På ytan ser allt normalt ut. Kina förefaller vara som vilket modernt asiatiskt land som helst. Men väldigt mycket av det som liknar normalitet är en sorts kuliss. Bakom alla banker, gigantiska byggarbetsplatser och nya fina snabbtågslinjer står en enda kraft: 中国共产党，Zhōngguó gòngchǎndǎng, Kinas kommunistiska parti.

Att inget i Kina kan ske utan KKP:s tillåtelse är förstås en överdrift - partiet har varken den kontrollen över det sociala livet eller den blodtörstighet som Nordkoreas styrande arbetarparti har. Men eftersom den kinesiska befolkningen saknar verklig äganderätt och det statliga ägandet i näringslivet är så omfattande, kan det med fog hävdas att inga större affärer kan ske utan partiets tillåtelse. När Saab-ägarna Nevs nu vill bygga elbilar och sälja i Kina är det därför avgörande att företagets ledning har goda kontakter med den kinesiska regeringen och med lokala partibossar. Pengar saknas sällan där.

Ett exempel på vilka konsekvenser partiets makt kan få för enskilda personer fick jag när jag besökte min frus hemstad. I Zhanjiang (湛江) på sydkusten i Guangdong-provinsen växer lyxhotellen och lägenhetskomplexen mot skyn precis som i alla kinesiska städer. På bara några år har helt nya kvarter byggts på gruset från de gamla. Precis som i Sverige byggs det för människor med pengar.

Ett av de femstjärniga hotellen vars fasad lyser upp omgivningen på kvällen står emellertid oöppnat. Allt är färdigt, hotellrummen står klara att ta emot sina första gäster. Men invigningen stoppades av de lokala myndigheterna. Hotellägaren tog livet av sig. Kanske hade han inte mutat rätt person. Eller kanske var han en i raden som de facto hade mutat någon, eftersom det är så affärer görs, och som därför blev ett av många små eller medelstora offer för president Xi Jinpings antikorruptionskampanj. Konsekvensen blev i vilket fall att ett färdigbyggt hotell nu står helt tomt.

Tomma hus råder det för övrigt ingen brist på i Kina. Såväl i städerna som på landsbygden finns de i överflöd. Vissa är färdigbyggda men flertalet knappt halvfärdiga. Sannolikt tog pengarna slut och eftersom någon äganderätt inte existerar är det enklast att bara låta det tomma skalet stå kvar och skräpa ned omgivningarna och börja om någon annanstans.

Med rätt sociala, politiska och ekonomiska reformer skulle Kina kunna bli ett helt fantastiskt land för investeringar men inte minst för vanligt folk att bo i. Ty det finns i dag stora bekymmer som har direkt med KKP:s sätt att styra att göra. Inte minst gäller det miljön. Med en fullständigt hänsynslös syn på natur och djurliv har KKP ända sedan Maos dagar sökt besegra naturen för att uppnå politiska mål.

Effekterna syns överallt i form av livsfarlig luft i storstäderna, gift i barnmat och skrupelfria näringsidkare som säljer rapsolja från rännstenen som ny. Bland mycket annat. Vi har till och med hört talas om fejkade dumplings som innehöll färgat papper i stället för kött.

Det är inte konstigt att det bland kineser finns en mycket utbredd misstro mot om det man köper i butiken är äkta eller rent av ätbart. Denna misstro finns även mot myndigheter i allmänhet, och inte utan anledning. Korruptionen, som är en väl rotad del av systemet, förtär tilliten i samhället.

Jag tror tyvärr inte på snabba politiska förändringar i Kina. Sittande ledare lär snegla mot Singapore snarare än väst. Bara att få en befolkning på över 1,3 miljarder som aldrig upplevt demokrati att förstå att det finns alternativ till dagens kinesiska enpartisystem är en stor utmaning.

Det vi kan hoppas på är att KKP med tiden blir alltmer irrelevant i människors vardag och att även partiets egna börjar ledsna på de uppenbara svagheterna och begränsningarna i det system de skapat. Stegvis kan vi då få se vissa lättnader i det politiska förtrycket.

Jag hoppas att jag kommer få se ett demokratiskt Kina under min livstid. Det är nämligen ungefär det tidsperspektivet jag tror att vi behöver ha.

Avslutningsvis en homage till VPN-tjänsten Private Internet Access, PIA, som fungerade strålande under min vistelse (i alla fall under 98 procent av tiden).

Mat av det ofarligare slaget: rökt ris i bambu.

Semester i Kina

På lördag bär det av till Kina för en månadslång resa via Hongkong, Guangzhou, Yangshuo, Guizhou-provinsen och några andra städer längs vägen. Efter två år med nedkortad semester ska det bli skönt med en längre tids ledigt. Jag ska inte ens läsa jobbmejl.

Det är flera år sedan jag senast var i Kina, och den politiska utvecklingen i landet har varit nästan uteslutande negativ. I synnerhet har Xi Jinping fortsatt att vrida klockan bakåt i yttrande- och pressfrihetsfrågor. Massövervakningen har byggts ut ytterligare. Det finns få ljusglimtar.

Samtidigt har den kinesiska brandväggen blivit ännu högre och mer svårgenomtränglig vilket gör västerländska surfvanor allt knepigare. Regimen har utökat sin kamp mot VPN-tjänsterna och, tyvärr, med ganska god framgång.

Jag har köpt en månads abonnemang hos flera VPN-tjänster med förhoppningen att om den ena inte fungerar kommer den andra eller den tredje att göra det. Några garantier finns förstås inte, så hur ofta denna blogg kommer att uppdateras under resten av juni hänger helt och hållet på tekniken.

Lite nervöst är det för en bloggnarkoman som undertecknad som även är van vid att logga in på Facebook och surfa runt på YouTube varje dag. Blogger och Facebook är sedan många år blockerat i Kina, detsamma gäller YouTube. Jag vet inte ens om jag kommer åt min webbmejl i dag.

Min absoluta ambition är att kunna blogga nästan som vanligt. Men jag hoppas på förståelse från er läsare om så inte blir fallet.

Några reflektioner från Kina hoppas jag i alla fall kunna ge samt förhoppningsvis även de sedvanliga utläggen (eller utbrotten) om svensk politik.

Sexmoralism bland hjärtefrågor och stjärtefrågor

Riksföreningen för tjej- och kvinnojourer, ROKS, har fått en ny ordförande. När nyheten om valet offentliggörs kommer jag att tänka på det förrförra påvevalet. När Benedictus blev vald efter Johannes Paulus sades det att katolikerna hade fått en "konservativ påve". Jämfört med den hippe, liberale killen som satte han ersatte då?

Likadant verkar det fungera hos ROKS. En sexualkonservativ ersätter en annan sexualkonservativ. Den nya ordföranden heter Zozan Inci. De hjärtefrågor som Inci vill lyfta är "pornografi, våld i hederns namn, människohandel, surrogatmödraskap, fruimport och barnäktenskap".

Pornografi, alltså. Nog för att porren är en hjärtefråga för många, inte minst för mig såsom intresserad av kvinnobaksfrågor, men jag misstänker att Zozan Inci har ett lite annat perspektiv på saken.

Mycket riktigt. I en debattartikel i Expressen lägger hon ut texten om varför Sverige måste bli ett "porrfritt" samhälle. Angreppet på den fria sexualiteten ger mig bilder av auktoritära stater på näthinnan. Till och med feministen Katerina Janouch blir förbannad och ryter ifrån.

Redan i debattartikelns inledning sätts tonen, nämligen med en lögn: "Porren finns överallt." Nej, porren finns inte överallt. Den har aldrig funnits överallt. Men förr om åren kunde man faktiskt råka se porr i vad som populärt kallas det offentliga rummet, i mataffärer och på bensinstationer. Jag minns hur porrblaskorna när jag var liten fanns på den översta hyllan på ICA. Den hyllan jag inte nådde. Jag minns hur jag betraktade kassörskan i medelåldern när hon packade upp dem, troligen i väntan på någon sorts reaktion. Som aldrig kom. Kanske läste hon själv porrtidningar hemma, vad vet jag.

I dag är porrtidningarna ett minne blott i matvaruhandeln. Jag ser dem inte ens längre på bensinmackarna. Nu finns porren tillgänglig på nätet. Detta faktum är en självklarhet för de flesta av oss, men det är viktigt att ändå påpeka eftersom ROKS under sin nya ordförande driver idén om ett "porrfritt" samhälle. De hade ett seminarium på temat i Almedalen.

ROKS vill inte bara tillämpa kopplerilagen på produktionen av porr utan också "strypa distributionen". Eftersom i princip all världen porr inte spelas in i Sverige och all producerad porr numera finns på nätet, blir den naturliga frågan hur ROKS tänker strypa distributionen. Det enda sättet att rent praktiskt göra detta är att tillämpa en form av nätcensur efter kinesisk modell. Det skulle innebära en fruktansvärt kringskuren yttrandefrihet, en enorm kontrollapparat och sannolikt att folk porrsurfar i alla fall.

En massa sidofrågor uppstår självfallet också, som hur ROKS ser på homosexuell pornografi samt på porr som spelas in av amatörer framför webbkameran och sedan säljs. Oavsett hur dessa extremmoralister ställer sig till de praktiska frågorna kan redan nu konstateras att nätcensuren inte kommer fungera. Även kineser porrsurfar självfallet, trots den kinesiska statens idoga försök att rensa nätet från "omoraliskt" material.

ROKS företräder en extrem uppfattning som går ut på att porr är en form av sexualiserat våld och att den är direkt kopplad till sexhandel och mäns våld mot kvinnor. Uppfattningen är inte unik. Som tidigare konstaterat bygger hela sexköpslagstiftningen i Sverige på just denna villfarelse.

Föreningar och organisationer som arbetar med kvinnor som utsatts för våld i nära relationer gör ett jätteviktigt arbete. Det är inte sällan förfärliga erfarenheter som dessa kvinnor bär med sig. Just därför är det särskilt allvarligt att ROKS är en extremistorganisation som skuldbelägger den fria sexualiteten och utmålar män som grupp som maktgalen och farlig.

Jag ryser lite av tanken på att vad utsatta kvinnor matas med för världsbild när de tas emot av ROKS kvinnojourer. 

Tidigare bloggat:
Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

Ungdomarna, porren och censuren

Storbritanniens politiker har länge haft en avog inställning till pornografi och försökt reglera och begränsa dess spridning på olika sätt. Internet har gjort det svårare. Under David Camerons tid som premiärminister har dock regeringen trappat upp kampen mot porren. Verktygen? Censur och blockering.

Det senaste påhittet var att reglera vilken sorts pornografi som får produceras på brittisk mark. Förbudet omfattar fult språk, smisk, skildringar av sex utan samtycke (våldtäktsfantasier), watersports (urin), fisting, penetration med vissa objekt och, märkligt nog, kvinnlig ejakulation. Cameron vill förhindra spridningen av "extrem" porr, och det avgörs naturligtvis inte av porrkonsumenterna själva utan av en samling politiker vars sexliv kokat torrt. Syftet är att "skydda" barnen, förstås.

NSPCC, typ den brittiska varianten av Bris, har låtit sin egen ChildLine göra en undersökning som visar att var tionde 12- och 13-åring har gjort eller deltagit i en sexuellt explicit film (gissningsvis handlar det i princip uteslutande om sexchattar och mobilfilmer). Detta används nu som argument för att tillgången måste begränsas. Enligt ChildLine, som har skapat kampanjen Fight Against Porn Zombies (FAPZ, *fniss*), ramlar många unga över porr på nätet utan att de aktivt söker efter den (vilket jag har liiite svårt att tro).

Därför kommer nu nästa steg. Porrsajter utan ålderskontroller ska blockeras. När du går in på en porrsajt får du normalt verifiera att du är över 18. Men det kan vem som helst göra, även barn. Därför tror sig Camerons regering vara klipska genom att täppa till detta hål (ursäkta uttrycket).

Problemet är som vanligt att de inte har tänkt hela vägen. Att reglera porr på det sätt som beskrivits ovan är inget annat än dödfött. Att kräva åldersregistrering är både naivt och integritetskränkande. Själva grejen med att porrsurfa är att man gör det privat och inte lämnar ut sig till andra.

Folk, unga som gamla, gillar sex. Jag tror inte att dagens tonåringar är mer nyfikna och kåta än vad min generation var i den åldern. Det som har förändrats är tillgängligheten på naket material. Unga har i dag helt andra möjligheter att komma åt porr än vad vi hade. Då är det naturligt att fler också exponeras för porr och inspireras av den i tidigare år.

Självfallet påverkas unga av porr precis som alla vi andra. Men censur är både en naiv och idiotisk väg att gå. Blockeringar är nämligen enkla att kringgå, vilket det svenska barnporrfiltret är ett exempel på. Och hur tror politikerna att ungdomar skulle bli mindre nyfikna om porrsajterna plötsligt blockerades?

Jag tror att politiker och barnorganisationer tenderar att kraftigt överdriva den skadeverkan som porr har på barn. Om de inte gillar det de ser, kommer de inte fortsätta titta. Om de tvärtom gillar det, ja, vad är då problemet? Föräldrar kan med fördel prata med sina barn om sådant de hittar online. Det är trots allt förälderns, inte lagstiftarens, ansvar.

Konservativa har alltid ogillat en fri sexualitet. I dag går svenska radikalfeminister i armkrok med konservativa krafter i kampen mot porren. Hos Feministiskt initiativ finns förslag på totalt förbud mot all pornografi som inte är "feministisk".

Jag hoppas att Storbritannien, där alla spärrar tycks ha släppt, inte kommer ses som ett föredöme. Det räcker gott och väl med den nypuritana vår som redan blommar i Sverige.

Tidigare bloggat:
Britterna och porren

Läs även:
HAX

När censuren når under kupolen

Journalisten Chai Jings (柴静) dokumentär om miljösituationen i Kina, Under the dome (Qiongding zhi xia, 穹顶之下), ska ha setts av över hundra miljoner kineser på några få dagar. Den ligger helt rätt i tiden. Föroreningarna i Kinas största städer, men även på mindre orter, är ett växande problem. De senaste åren har luftkvaliteten i Beijing nått rent hälsovådliga nivåer vid oroväckande många tillfällen.

Chais TED talk-liknande film, som bygger på undersökningar under ett års tid, är vad vi i väst skulle betrakta som helt vanlig opinionsbildning. Med rena fakta visar hon hur föroreningarna i praktiken tar livet av folk i Kina.

Men filmen, som inte bara visar hur allvarliga miljöproblemen är i Kina utan indirekt riktar kritik mot regeringen hur de hanteras, har nu plockats bort från nätet på fastlandet. Lite ironiskt, kan tyckas, då den även kommenterats av Kinas nye miljöminister Chen Jining och premiärminister Li Keqiang lovat vidta kraftfulla åtgärder mot problemen.

Någon har uppenbarligen blivit nervös.  Det ska inte uteslutas att Centralkommitténs Propagandadepartement (中共中央宣传部) agerat på egen hand här och följt sin ryggradsinstinkt. Departementet lyder formellt inte direkt under regeringen och har vid tidigare tillfällen självt sett till att även högt uppsatta politiker, som tidigare premiärministern Wen Jiabao censurerats i kinesiska medier. Månne var tjänstemännen på myndigheten rädda för att filmen skulle tända en stubin och väcka folks uppdämda vrede.

Detta lär dock bara vara början på miljödiskussionen i Kina. Alla känner till problemen. Regeringen pratar öppet om dem. Men tål den inte ens en faktaspäckad dokumentär presenterad av en kinesisk kvinna på en scen, iklädd en enkel t-shirt och utan propagandistiska gester, kommer den få svårt att lösa de gigantiska utmaningar som väntar.

Se Under the Dome här och här (engelsk text).

Google på korståg mot naket material

I dag tillåter Blogger naket material om bloggen är markerad som "adult". Det kan snart bli ändring på det. Engadget berättar att Google från och med den 23 mars inte längre tillåter att bilder och filmer av sexuell natur postas i Blogger.

Till och med gamla användare kommer tvingas radera bloggposter med sådant material eller tvingas göra bloggen privat (och därmed i praktiken gå miste om 99 procent av sina besökare). Google ska tillåta bloggare att posta naket "if the content offers a substantial public benefit, for example in artisticm educational, documentary, or scientific contexts". Självfallet är det helt upp till Google att avgöra när så är fallet.

Först och främst undrar jag varför Google gör detta. Någon orsak ges inte. Bloggare erbjuds endast tre alternativ: ta bort material som klassas som "sexually explicit" eller "graphic nude", ställ in bloggen som "privat" eller ta bort bloggen helt och hållet.

Detta är inget jätteproblem för min blogg, som främst handlar om politik. Men jag har emellanåt, mest som ett statement mot feministerna, postat bilder på barbröstade kvinnor. Detta kanske kan riskera att min blogg görs "privat" i fortsättningen. Vilket inte vore så kul.

Om bara bröst räknas som "sexually explicit" vet jag inte. Men jag gillar inte tanken på att behöva fundera en extra gång över den saken innan jag postar ett blogginlägg. Google väljer en moralistisk väg och frångår ännu en gång sin slogan "Don't be evil".

Detta är en påminnelse om hur vi i dag befinner oss i storföretagens våld. En ny policy, ett ändrat användaravtal, och vips har förutsättningarna plötsligt ändrats. Jag kan inte låta bli att undra vad som står näst på tur.

Jag har länge retat mig på Blogger. Det är en gratistjänst, och det märks. Möjligheterna att skräddarsy bloggens utseende och funktionerna på den är strikt begränsade. Wordpress är en bättre plattform.

Men efter att ha bloggat på denna adress sedan 2007 är det besvärligt att byta. Jag har ett arkiv med närmare 4 000 bloggposter, en stadig skara trogna läsare och en webbadress som många kommer ihåg.

Att vara en del av Googles nakencensur känns faktiskt inte alls särskilt kul. Jag måste därför ta mig en funderare kring hur jag ska gå vidare. Jag vet inte ens om det är möjligt att exportera bloggen till en annan plattform.

Framtiden enligt Google.

Kriget mot privatlivet på nätet

Att Kina är ett av världens svarta länder när det gäller pressfrihet, yttrandefrihet och frihet på nätet är vida känt.

Det är en enkel sak att styra vad som skrivs i dagspressen och sägs i den statligt kontrollerade televisionen, men en betydligt större utmaning att kontrollera på vad som sprids på internet.

Jag måste säga att jag är lite imponerad av hur pass effektiv den kinesiska nätcensuren är, hur snabbt regimen lyckas radera tweets som inte faller den i smaken och stänga ned webbsidor på vilka det skrivs saker som ligger lite för nära sanningen eller som kritiserar KKP. Regimen har förfärande bra koll.

Det är tio år sedan det gick att blogga någorlunda ostört på det kinesiska fastlandet. Sedan blockerades tjänster som Blogger och Wordpress. YouTube, Twitter och Facebook är sedan länge blockerade och ersatta av statligt kontrollerade kinesiska motsvarigheter som QQ och Weibo.

Många började vända sig till olika VPN-tjänster för att få tillgång till blockerade sidor. Jag har själv bloggat och facebookat via VPN på plats i Kina. Det har fungerat hyggligt. KKP:s nästa uppenbara mål är således VPN. Regimen har börjat stänga VPN-tjänster, och det ger resultat.

Kina är emellertid inte ensamt om att vilja ha koll på vad vi gör på nätet. USA massövervakar tillsammans med bland andra Storbritannien all världens datatrafik. Krypterad trafik är ett uppenbart hinder mot att NSA:s strävan att "collect it all". Därför vill underrättelsetjänsterna komma runt krypteringen.

Ett läckt arbetsdokument från mötet med EU:s justitie- och inrikesministrar i veckan visar att Kommissionen vill att teleoperatörer ska tvingas att lämna ut krypteringsnycklar:

The Commission should be invited to explore rules obliging internet and telecommunications companies operating in the EU to provide under certain conditions as set out in the relevant national laws and in full compliance with fundamental rights access of the relevant national authorities to communications (i.e. share encryption keys).

Hur utlämnandet av krypteringsnycklar ska kunna betraktas som "i full överensstämmelse med grundläggande rättigheter" måste man nog vara eurokrat för att begripa. Men det är ett slags nyspråk vi kommit att vänja oss vid. Allt sker ju naturligtvis för vår egen säkerhets skull.

Läs även:
HAX

Dessa kandidater vill förbjuda porr

I Aftonbladets valkompass har 600 riksdagskandidater fått svara på en rad frågor. En rör inställningen till ett förbud mot pornografi.

Detta är alltså ledamöter som vill ha internetcensur och en allvarlig inskränkning av yttrande- och informationsfriheten. Partibeteckningarna avslöjar därmed även i vilka partier det finns flest moralistiska kandidater.

Om du händelsevis hade tänkt rösta på någon av dem, kan du nu se dig om efter en annan kandidat.

Ska alla former av pornografi förbjudas?

Ja (kvinnor)

Gulan Avci (FP)

Magda Ayoub  (KD)

Angelika Bengtsson (SD)

Sara Degerman Carlsson (KD)

Monica Ericsson (V)

Matilda Ernkrans (S)

Armina Etminan  (Fl)

Lotta Finstorp (M)

Gunvor G Ericson (MP)

Penilla Gunther (KD)

Agneta  Hansson (V)

Shadiye Heydari (S)

Anna Hövenmark (V)

Lotta Johnsson Fornarve (V)

Inga Jonasson (V)

Agneta Karlsson (S)

Annelie Karlsson (S)

Victoria Kawesa (Fl)

Maria  Lundqvist-Brömster (FP)

Agneta  Luttropp (MP)

Christin Löfstrand (V)

Cecilia Magnusson (M)

Veronica Palm (S)

Monna Ridderström (KD)

Moa Roshanfar (Fl)

Foujan Rouzbeh (Fl)

Tamara Spiric (V)

Maria Strömkvist  (S)

Anna Svalander (FP)

Eva-Britt Svensson (V)

Jessika Svensson (V)

Maria Thunberg (V)

Ann-Louise Trulsson (KD)

Solveig Zander (C)

Amy Öberg (FP)

Evalena Öman (V)

Ja (män):

Jabar Amin (MP)

Francisco Contreras (V)

Joha Frondelius (KD)

Robert Halef (KD)

Niklas Hellgren (KD)

Lars Jalmert (Fl)

Mikael Jansson (SD)

Ismail Kamil (FP)

Göran Lindell (C)

Jan Lindholm (MP)

Valter Mutt (MP)

Daniel Pettersson (V)

Bo Rundquist (C)

Roland Utbult (KD)

Sassi Wemmer (MP)

Pontus Wessman (MP)

Rolf Åbjörnsson (KD)

Nätfrihet, barnporr och principer

När KD:s toppnamn i EU-valet Lars Adaktusson debatterade mot Piratpartiets Christian Engström i DN:s regi (se debatten här) dök frågan om blockering av barnpornografi på internet upp. En synbart nöjd Adaktusson försökte framställa Engström som en laglöshetens och nonchalansens man.

När Engström utfrågas i P1 Morgon dyker den upp igen. Frågan är synnerligen perifer, men tillräckligt snaskig för att varken politiska motståndare eller journalister ska kunna låta bli den. Christian Engström beskylls för att inte stå upp för barns rättigheter på grund av att han röstade nej till ett EU-förslag 2011 som dels jämställde riktiga övergrepp med teckningar, dels förordade blockeringar på nätet.

Låt oss prata om detta igen, en gång för alla. Det verkar som att det behövs.

Barnporrbekämpningen har kidnappats av flera krafter som bryr sig betydligt mer om sina egna politiska intressen än om barns väl och ve. En sådan kraft är upphovsrättsindustrin, som efter att ha sett hur filtrering och blockering av misshagligt material vunnit politiskt bifall föreslagit att samma metoder ska användas för att bekämpa fildelning.

Att polisen vill ha datalagring och massövervakning är månne ingen större skräll. De önskar förstås så stora befogenheter som möjligt, och använder gärna kampen mot barnporren som svepskäl för att få det. Men när politiska partier som försvarar massövervakningen, och dit hör i högsta grad Adaktussons parti, argumenterar på samma sätt måste vi fråga oss vad de egentligen vill. Ty världen är inte så rosenskimrande att dessa partier enbart är ute efter att värna barns rättigheter.

Christian Engström stod rakryggad upp för friheten på internet genom att rösta nej till internetblockering när frågan var uppe på EU-nivå. Poängen är att den som vill ha åtkomst till olagligt material av någon sort egentligen bara behöver två saker: en normalbegåvning och en Tor-uppkoppling (eller någon annan anonymiseringstjänst). Filtrering och blockering är därför väldigt trubbiga och, faktiskt, menlösa verktyg. Stängning av sajter är mer effektivt.

Vi måste försöka hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Och vi måste förstå begreppet ändamålsglidning. Det främsta skälet till att jag är hårdnackad motståndare till internetcensur och blockeringar är att en ökad acceptans för sådana åtgärder riskerar att spridas till andra områden - precis som upphovsrättsindustrin hoppats.

Det saknas inte politiker som vill censurera internet i syfte att bekämpa allt från drogliberalism och homosexualitet till hädelse av profeter och mycket annat. I EU har vi sett förslag på att stänga av fildelare från internet. Och i Sverige har vi ett feministiskt parti som vill att "möjligheten att begränsa spridningen av pornografi utreds". Partiet kan snart sitta i Europaparlamentet och, om olyckan är framme, även i riksdagen.

Det är just därför som vi måste sätta ned foten mot alla förslag om censur och filtrering. Den dörren ska hållas stängd. Tyvärr har anden redan släppts ur flaskan, vilket gör att vi lär få se fler förslag i framtiden där censur och blockering är populära verktyg i kampen mot ett upplevt problem.

Självfallet ska polisen bekämpa övergrepp mot barn. Personer som begår dem ska lagföras. Men vi måste inse skillnaden mellan att 1) begå ett fysiskt sexuellt övergrepp, 2) titta på en bild av ett övergrepp som redan har skett och 3) titta på en teckning eller datoranimerad bild som föreställer en minderårig person i en sexuell situation (med eller utan svans).

Det förstnämnda ska polisen prioritera - vilket alltså betyder att de inte ska jaga runkpellar och framför allt inte översättare av mangaserier. Varken poliser eller politiker ska ha några synpunkter på människors sexuella preferenser och fantasier så länge dessa inte utageras på ett sätt så att de skadar en annan människa.

Svårare än så är det inte. 

Så går det när man filtrerar internet

Den brittiska regeringens åtgärder mot misshagligt material på internet har kommit att kallas för "porrfilter". Men i trålen fastnar betydligt mer än så. Möjligheter finns att blockera allt från dejtingsajter, alkohol- och tobaksreklam till spelsajter, sociala nätverk och fildelningssajte. Men även sidor om självmord, vapen och våld berörs om användaren önskar det.

De som testat operatören TalkTalks tjänst har märkt att även om användaren vill blockera pornografi (förmodligen för att man ska tänka på barnen), berörs även långt fler sidor. Som sex- och relationssajter som ungdomar kan vända sig till med frågor. Som stödföreningar för personer utsatta för sexuellt våld. Att regeringens egen hemsida också blockeras får ses som ett mindre problem i sammanhanget.

Ingen borde vara förvånad. Exakt samma sak hände när svenska operatörer i samarbete med polisen började blockera sidor med barnpornografiskt innehåll. Med på listan över sidor som skulle blockeras fanns en mängd som inte hade ett dugg med barnporr att göra, däribland sajter om bonsaiträd.

Detta illustrerar det klumpiga och idiotiska i ett dylikt filter. Det kan aldrig fungera fläckfritt, helt enkelt eftersom vår värld inte är svart eller vit. Åtgärden visar också hur enahanda politiker tänker. De tror att ett upplevt problem kan försvinna med ett enkelt knapptryck.

Internet ska vara fritt. Människor måste bara lära sig att hantera det material som finns där, precis som de måste hantera allt som möter dem i livet i övrigt.

Om föräldrar är rädda för att deras barn ska se obehagligt material på nätet, är mitt råd att de pratar med sina barn om detta. Det måste ändå ses som en naturlig uppgift för en förälder. Eller är det månne bekvämare att lita till att staten sorterar bort sådant som barnen inte bör se?

Tidigare bloggat:
Nu handlar det om internets vara eller icke vara

Twitter och Facebook tillåts i kinesisk frizon

Den kinesiska regeringen kommer att ta bort blockeringen mot Facebook och Twitter. Även New York Times webbsida kommer att vara tillgänglig. Men det gäller bara inom frihandelszonen i Shanghai.

Därtill kommer de tre statliga teleoperatörerna China Mobile, China Unicom och China Telecom få konkurrens av utländska operatörer i området. Också det en stor förändring. Premiärminister Li Keqiang är en vän av frihandelszoner som ett led i Kinas ekonomiska utveckling, och detta kan ses som ett steg i den riktningen. Men än så länge rör det alltså bara en väldigt begränsad del av Shanghai som får åtnjuta lite större frihet.

South China Morning Post förklarar motiven till öppningen via en anonym regeringskälla:

"In order to welcome foreign companies to invest and to let foreigners live and work happily in the free-trade zone, we must think about how we can make them feel like at home. If they can’t get onto Facebook or read The New York Times, they may naturally wonder how special the free-trade zone is compared with the rest of China." 

Det handlar alltså om att visa upp ett slags skyltfönster mot omvärlden. Vi ska dock minnas att vägen bort från planekonomi inleddes i enstaka frizoner som sydkinesiska Shenzhen på 1980-talet. Detta kan därför ses som en testballong lika mycket som en del i Kinas ekonomiska utveckling.

I bästa fall är detta ett första steg i en långsam förändring i synen på sociala medier och statlig informationskontroll i Kina. Men givet den kinesiska regeringens track record på området gör vi klokt i att inte hoppas på för mycket.

En hopplös kamp för kontroll

Kina är känt för sin hårda nätcensur och sin relativt effektiva kamp mot anonymiseringstjänster och VPN-tunnlar. Tvivelsutan har Kinas internetpolitik inspirerat brittiska och australiensiska politiker när dessa lagt fram förslag om censur och filtrering av "misshagligt" material, däribland pornografi. En mer liberal linje är ännu inte synbar under nye presidenten Xi Jinping.

Antalet internetanvändare i Kina ökar stadigt år för år. Och i frånvaron av blockerade tjänster Facebook, Blogger och YouTube har inhemska som Sina Weibo (新浪微博) blivit enormt populära.

Även om myndigheterna satsar enorma resurser på att följa vad som skrivs och radera tweets och konton när missförhållanden avslöjas eller kritik mot kommunistpartiet yppas, går det inte att ha fullständig kontroll på en halv miljard användare. Alldeles för många har redan hunnit se och sprida det som regeringen inte vill att någon ska få del av. Vilket lätt sprider ett löjets skimmer över de alternativa förklaringar som myndigheterna sedan kommer med i enskilda fall.

Regeringen beskriver sina insatser som en kamp mot "ryktesspridning". Men oavsett hur det etiketterar det är detta en strid som Kinas kommunistparti aldrig kan vinna. Ty om det är något som i förlängningen kommer tvinga KKP att bli mer öppet mot allmänheten, är det sannolikt internet. Det har vi redan sett tecken på i flera fall.

Styrkan, direktheten och snabbheten i vårt globala nät har fällt makthavare i andra länder. Andra anpassar sig efter de nya förutsättningarna. Det borde Xi Jinping också göra.

Skådespelerskan Yao Chen (姚晨) följs av över tolv miljoner personer på Weibo. 

I sardineras värld

Att Sverige via sitt FRA varit en del av det globala övervakningssamhället var förvisso välkänt sedan tidigare. Men i en utfrågning i Europaparlamentet i går framkom uppgifter om att svenska FRA har ett betydligt mer långtgående samarbete med amerikanska NSA och brittiska GCHQ än vad som tidigare varit känt.

FRA är enligt de läckta dokumenten (åter igen: tack, Edward Snowden!) en av nyckelspelarna i ett globalt övervakningsnätverk med kodnamnet SARDINE. Förutom USA och Sverige ingår Storbritannien, Frankrike, Indien, Israel och kanske även Australien.

Det är lätt att känna en växande apati inför detta. Det är så stort, så omfattande, så mäktigt. Och alla tycks vara med. Det finns inga good guys här, det finns bara ohederliga och gränslösa underrättelsetjänster som helt utan moral springer sina lika ohederliga uppdragsgivares ärenden. Vad gör man som enskild medborgare när det visar sig att alla är med på det?

Jag har tidigare förfäktat att det bästa alla och envar kan göra är att se om sitt eget hus. Skydda sig. Kryptera sina mejl och hårddiskar, använda anonymiseringstjänster och VPN-tunnlar. Detta råd kvarstår. Men det är helt uppenbart ingen garant för att vara trygg (och bland annat Storbritannien bekämpar nu aktivt dessa tjänster).

Vi måste tvärtom anta att precis allting vi företar oss på internet, allt vi skriver i vår epost, alla Skypesamtal vi har, allt vi söker efter kan ses av någon annan. Det är ingen lockande tanke. Men det där livet i skyltfönster som jag har bloggat om tidigare verkar redan vara här.

Vi måste försöka bekämpa denna utveckling med alla upptänkliga medel. Vi måste söka medvetandegöra det enorma hot mot människors fri- och rättigheter som övervakningskomplexet utgör. Det kommer inte att bli lätt. Vi vet av erfarenhet att det är oerhört svårt att rulla tillbaka statens makt. Chansen att världens ledare skulle komma överens om att släppa på kontrollen av internet nu när de (äntligen!) efter mycket vånda har lockats få grepp om den där hala tvålen och är på väg mot fullkomlig kontroll, synes minimala. Enda vägen är att skapa ett folkligt tryck i denna fråga.

Frilansjournalisten Fredrik Laurin, som bland annat låg bakom avslöjandet av TeliaSonera-affären i fjol, kallar de nya uppgifterna om att NSA även har tillgång till krypterad information för "en enorm katastrof".

"Det här gäller ju svensk vapenindustri, svenska journalister, svenska advokater, svenska politiker, svenska EU-komissionärer. Alla de här är avlyssnade, det vet vi sedan tidigare. Men det vi också nu vet är att NSA och deras partners kan knäcka de system som folk använder för att skydda sig." 

Och, givetvis, även vanligt folk. Vanliga medborgare får sina liv övervakade. Bankuppgifter, journaler, privat korrespondens - allting kan ses av underrättelsemyndigheterna.

Att Sverige varit och är en så aktiv part i övervakningen förklarar varför den svenska regeringen vägrat kritisera amerikanerna. Precis som Barack Obama och NSA:s chef Keith Alexander försvarar Fredrik Reinfeldt övervakningen med att det finns "kontrollmekanismer". Ordet är lika innehållslöst som det märkliga begreppet "trafikstråk" som försvararna av FRA-lagen använde när myndigheten anklagades för att övervaka svenska medborgares korrespondens.

Vad händer nu då? Förmodligen ingenting. Saken kommer att diskuteras i riksdagen, och oppositionen kommer att ta tillfället i akt att kritisera regeringen. Men Socialdemokraterna är lika goda kålsupare som Alliansen, så oavsett vilken regering som vinner valet kommer övervakningen att fortsätta.

Inget riksdagsparti har personlig integritet som en av sina profilfrågor. Det har bara Piratpartiet. Vilket säger en del om hur jag kommer att rösta i kommande val.

Läs även: 
HAX, Opassande, Maria Ferm, Piratpartiet

Övervakningen: Se om ditt hus

Tillbaka från Frihetsfrontens sommarseminarium, sådär lagom pigg, försöker jag samla tankarna. Oscar Swartz' anförande om hur man skyddar sitt privatliv på nätet fick mig att fundera dels över min egen säkerhet, dels över internets framtid. Den sistnämnda tanken får dock vänta till en annan bloggpost.

I dag kontrolleras större delen av internet av ett fåtal amerikanska storföretag. Det är svårt att slippa dem alla eftersom vi gjort oss beroende av deras tjänster och vant oss vid de helhetslösningar som ofta erbjuds. Dock finns ofta alternativ att tillgå, även om det innebär en hel del stök att byta. I de fall vi trots allt är hänvisade till tjänster från nätjättarna, bör vi använda de integritetsvänliga plug-ins som finns att tillgå.

Det är viktigt att understryka att detta ingalunda handlar om att gömma något slags ljusskygg verksamhet undan polis eller misstänksamma myndigheter. Det handlar om säkerhetstänkande och vanligt sunt förnuft, och det är något fler borde anamma. Vi måste sluta vara så förbaskat godtrogna.

Swartz pratade om vikten av att utbilda allmänheten i hur man bäst skyddar sig online. Han tipsade om nya 5th of July Foundation, 5 juli-stiftelsen, som syftar till att både utbilda och erbjuda tjänster som upprätthåller friheten på internet. Målet är att så många ska vilja använda kryptering och anonymiseringstjänster att det inte längre ses som något misstänkt att göra det. Politikerna kan inte gärna misstänkliggöra hela befolkningen.

För den som vill och har kunskap att undgå statens vakande öga har det alltid varit möjligt, i såväl diktaturer som demokratier. Men det har länge varit för omständigt och krävande för att den breda allmänheten ska intressera sig för att använda VPN-tunnlar, anonymiseringstjänster och att kryptera både sina mejl och hårddiskar.

I dag ser det lite annorlunda ut. Att kryptera en hårddisk eller enskild mapp kräver ofta inte många knapptryck av användaren. Dessa tjänster har blivit både användarvänliga och lättbegripliga för en större grupp människor. Att kryptera sina mejl är lite knepigare för den som inte har åtminstone hyfsad erfarenhet på området då de omfattar både publika och privata nycklar. Slutligen VPN-tjänsterna, som är lätta att använda men kräver att man håller sig uppdaterad och söker nya vägar. Detta har jag fått erfara i Kina, där staten tämligen framgångsrikt bekämpar anonymt surfande och livet online kan riskera att bli en jakt på nästa fungerande VPN-tjänst.

Avgörande är alltså att inte enbart en liten klick integritetsvänner krypterar och surfar anonymt utan att detta blir något som var och varannan dator- och mobilanvändare anser vara en självklarhet. Där är vi inte ännu. Fortfarande finns en föreställning om att den som krypterar mejl och inte vill kunna spåras på nätet, har något att dölja.

Här finns en utbildningsinsats att göra. Precis som vi förväntar oss att brevbäraren inte sprättar och läser våra brev ska vi kunna vara säkra på att ingen utomstående läser våra mejl eller chattkonversationer. Efter de senaste årens galopperande övervakningsiver finns det all anledning för oss alla att se om vårt hus - och förklara för andra varför de också bör göra det.

En godtrogen medborgare är endast statens nyttiga idiot. Var inte en sådan. 

Nu handlar det om internets vara eller icke vara

Var det någon som trodde att David Camerons porrfilter endast skulle stoppa porr? 

Enligt Torrentfreak har Open Rights Group pratat med flera av de internetoperatörer som ska upprätthålla den brittiska regeringens kontroll över misshagligt material på nätet. Det som framkommit ur dessa samtal är inte särskilt upplyftande.

Redan vid årsskiftet kan internet i Storbritannien ha blivit värre än det är i Kina. Cameron har talat sig varm för mjukvaran HomeSafe som internetoperatören TalkTalk använder. Bilden nedan visar vilka slags sidor den kan blockera i defaultläge.

Det är alltså inte bara frågan om porr utan även dejtingsajter, sidor som på något sätt gör reklam för alkohol, tobak och droger, spelsajter, sociala nätverk, fildelningssajter och sådana sidor som handlar om självmord, vapen och våld. Värt att komma ihåg är att det filter Cameron förespråkat ska vara satt i defaultläge, vilket betyder att man som användare aktivt måste låsa upp blockeringen om man vill ha åtkomst till materialet.

Så ser alltså mjukvaran som David Cameron rekommenderat ut. För att ytterligare höja varningsflaggorna i skyn har det blivit känt att HomeSafe drivs av kinesiska Huawei.

Ingen kan veta när en lista på sidor som enligt politiker måste blockeras för att "skydda barnen" utökas och vilket slags material som då är aktuellt att filtrera bort från allmänhetens ögon. Vad är exempelvis "extrem porr" för en brittisk minister om fem år? Men vi kan vara tämligen säkra på att ett dylikt filter kommer att expandera.

Varför och hur berör då detta oss i Sverige? Jo, dåraktiga förslag från andra länder riskerar alltid att omfamnas och hamna på dagordningen även här hemma. Det värsta med Camerons korståg mot pornografi (och tydligen även våld, fildelning, spel och sociala nätverk) är att det riskerar att normalisera extrema ingrepp i informations- och yttrandefriheten och på sikt skapa en acceptans för detta. Ett land som inför ett dylikt kontrollsystem kan aldrig kritisera diktaturer för inskränkningar i yttrandefriheten.

En liknande internetpolitik i Sverige är inte otänkbar. Svenska Spel vill blockera utländska spelsajter. Systembolaget vill bekämpa handel med alkohol som inte sker i deras försorg. Nykterhetsorganisationer vill helst förbjuda all alkoholreklam. Såväl vänsterpolitiker som konservativa vill bekämpa porren, gärna med regleringar och förbud. Ecpat kan tänka sig att gå hur långt som helst för att stävja det de uppfattar som exploatering och sexualisering av barn. Blockering av sajter är det mest effektiva sättet.

I grunden är detta en fråga om internets vara eller icke vara. Och HomeSafe är symbolen för Fienden. Om mjukvaran blir standard i framtidens internet betyder det att allt vi egentligen kommer kunna göra är att skicka mejl (som övervakas av staten) och läsa nyheter. Då upphör betydelsen av att alls ha ett internet och dess potential släcks fullständigt.

Kanske är det just detta politikerna vill. Hellre inget internet än ett de inte kan kontrollera.

Tidigare bloggat:
Brittiskt korståg mot internetporren

Från en dåre till en annan

När en dåraktig idé väcks i ett land kan man ge sig tusan på att den följs upp i ett annat.

I samma veva som den före detta vänsterledaren Lars Ohly visar snoppen på Twitter går förbundsstyrelseledamoten i Ung vänster, Johanna Granbom, ut i SVT Debatt och hyllar David Camerons förslag på ett "frivilligt" nätfilter av all pornografi.

Granbom har förstås ett maktperspektiv på fenomenet porr. Cameron vill skydda barnen - Granbom tycker att kvinnor behöver skyddas från porrens skadliga inverkan. Båda anser att det är statens uppgift.

Granbom hoppar bekvämt nog över alla frågor om hur ett porrförbud ska kunna efterlevas. Hon går i stället direkt på sin hjärtefråga: jämställdhet. Eller kanske snarare äkta statsfeminism. Det är lite komiskt att hon ställer "porrliberaler" och "konservativa moralister" mot varandra, som om hon själv inte tillhörde den senare gruppen. Förbud mot att titta på vuxna människor som har ömsesidigt sex med varandra är bakåtsträvande och moralistiskt.

Johanna Granbom hävdar att "det som i första hand begränsar ungas sexualitet i dag är inte moralism" utan "den ökade sexualiseringen". Det är förstås fel. Sexualiseringen är i sig inte begränsande. Den kan upplevas som krävande för den som tar varje underklädesreklam som en uppmaning att banta. Men begränsande...?

Granbom går ännu mer fel när hon exempliferar dessa påstådda begränsningar med att de blir "ännu tydligare i pornografin". Här har vi ännu en feminist som har sett några scener i den amerikanska mainstreamporren och tror att den är representativ för all porr i hela världen. Jag kan försäkra dig, Johanna Granbom: det finns gott om porr med feta människor också. Du behöver inte oroa dig.

Moralism är per definition begränsande. Den förbjuder, reglerar och stigmatiserar. Den säger åt oss vad vi ska och inte ska göra, inte sällan i fördömande ordalag. Johanna Granbom är själv en del av denna moralism.