Dubbelmoralen och det fina hatet

Proffsprovokatören (jo, det är hans eget epitet) Milo Yiannopoulos har fått ett bokkontrakt. Upprördheten är stor, får vi veta i DN, som kallar Yiannopoulos för "näthatare".

Milo Yiannopoulos fick en livstids avstängning från Twitter för att ha betett sig illa mot skådespelerskan Leslie Jones. Han hade näthatat och uttryckt sig rasistiskt mot henne, ansåg Twitter. Jones själv har förstås sitt konto kvar. Detta trots att hon har ett minst sagt uppseendeväckande språkbruk om människor med annan hudfärg än hon själv.

Det är så här det fungerar. Vissa klarar sig alltid, vad de än vräker ur sig. De står för vad som vi lärt känna som det fina hatet. Hatet som anses komma "underifrån" och slå uppåt. Det är därför en svart kvinna, hur förmögen och privilegierad hon än är, kan uttrycka sig hatiskt både mot män och vita utan att det ger några rubriker. I talkshows har hon försvarat sig med att hon bara "ger igen".

Jag föredrar en trevligare ton, såväl på Twitter som i övrigt. Det finns människor som driver mig till vansinne också, men då är det bättre att avstå från att diskutera med dem. Annars lockas både mina och deras sämsta sidor fram, och det blir helt enkelt inget bra av det i slutändan. Bara massor av frustration.

Det som irriterar mig är som alltid dubbelmoralen. Sven Wollter kan sitta i SVT och hylla Stalin i programmet Min sanning. Skandalrubriker i DN och Aftonbladet? Glöm det. Han är visserligen kommunist, men han är ju en folkkär kommunist. En person som råkar ha lite tokiga åsikter.

Lika folkkär är förmodligen Henrik Schyffert. Han har som bekant setts som programledare i svensk TV i många år och betraktas allmänt som en schysst kille. Se nedan hur pass schysst han är, hur han uttrycker sig på Twitter.

SVT gjorde pliktskyldigt en inställsam och förlåtande intervju med Schyffert, och sedan var den saken utagerad. Schyffert själv säger att "om allt fler ropar bajs och kiss så kanske ängsligheten lägger sig" och frågar sig "hur tar man sig ur det här att så fort någon skämtar om något så är det någon annan som blir kränkt"?

Schyffert är emellertid inte konsekvent, ty samtidigt kallar han 90-talsklassikern NileCity "fruktansvärt, med homofobi och sexism hela vägen". Sådant är "fan inte roligt i dag", enligt Schyffert. Men att twittra att man ska "runkbajsa" någons mamma i munnen, det är tydligen att bryta mot ängsligheten i vårt samhälle. Att göra skillnad. Den som inte gillar det är bara lättkränkt.

Det enda vi kan göra är att konstatera att allt snack om anständighet i sociala medier, om antirasism och allas lika värde är en dimridå för att sätta dit meningsmotståndare och samtidigt själv få bete sig hur som helst i det godas namn.

Jag kommer aldrig sjunka till Schyfferts kloaknivå. Men han får förstås vara beredd på att andra svarar med samma språkbruk. Säkerligen kommer det då finns någon tidning för honom att gråta ut i.

God ton.

Postmodernismen och faktaresistensen

Samhällsdebatten präglas mycket av begreppet "faktaresistens" just nu. I många större medier hävdas att vi lever i en tid där lögner i sociala medier får allt större påverkan på människors verklighetsuppfattning och till och med på utfallet av demokratiska val (det var därför Trump vann, ska vi förstå).

I reportage efter reportage har Aftonbladet skildrat en samtid präglad av falsarier. Peter Kadhammar beskriver den faktaresistenta och hatiska rörelsen som en stor grupp män "med mjäll på axlarna och med galen blick". Mot denna otäcka rörelse står givetvis de vita riddarna inom mainstreammedia, det vill säga de rättroende på DN, Aftonbladet, Metro, Sveriges Television, UR och Sveriges Radio. Journalister som säger "hen" och röstar på ungefär samma partier. Som delar en värdegemenskap som de nu ser ifrågasatt av alltfler. Som ser sig själva som en vital del av den västerlänska demokratin.

Det är intressant att landets stora medier plötsligt har fått upp ögonen för värdet av fakta. Under lång tid har det nämligen varit berättelsen som intresserat svenska journalister. Inte torra, tråkiga faktapresentationer. Detta såg vi inte minst prov på under 2015 när medierna fylldes av reportage om enskilda asylsökande och DN släppte alla tyglar och gick över till någon sorts kampanjjournalistik. Då spelade fakta ingen roll. Då var det journalistiska uppdraget att vrida och vända på perspektiv, att få fram olika åsikter, inte vatten värt.

I dag låter det annorlunda. Nu vill såväl DN som Aftonbladet plötsligt dra en lans för vetenskaplighet och faktabaserad nyhetsrapportering. Det är ju bra. Men det krävdes alltså ett växande antal alternativa medier och ett fallande förtroende för att de gamla medierna skulle vakna upp och inse att de håller på att bli mer och mer irrelevanta.

Det som kallas faktaresistens har emellertid inte uppstått genom uppkomsten av sajter som Avpixlat, Fria Tider och Nyheter24. Lite beroende på tidsperspektiv skulle vi med rätta kunna peka ut historiens alla religiösa företrädare som de faktaresistentas föregångare. Men om vi för enkelhetens skull håller oss inom vår moderna tidsålder är det faktiskt postmodernisterna som bär skulden för att respekten för fakta har blivit en bristvara i det västerländska samhället.

Upplevelser, känslor och berättelser har sedan länge ersatt konkreta fakta i journalistiken. Vi är på god väg dit även inom akademin. Nationalekonomi har klassats som ett högerpåfund som man kan förkasta i sin förståelse av ekonomins lagar. Extremfeministerna har å sin sida gjort sitt till för att undergräva vetenskapen som helhet genom att utpeka den som "patriarkal" och inrätta en sorts modern efterföljare till parapsykologin: genusvetenskapen. Det öses forskningsanslag in i denna "vetenskap" just i detta ögonblick.

Detta smittar av sig på människors medvetande och beteende. Hur ofta får vi inte höra från den ställs mot väggen med frän kritik att "det är din berättelse". Rikspolischefen själv har detta språkbruk. Det finns ingen sanning, vår tillvaro är bara en samling berättelser och upplevelser. Och alla har rätt till sin egen.

Ett färskt exempel på hur liten journalistiken har blivit är DN:s intervju med migrations- och justitieminister Morgan Johansson med anledning av de pågående avvisningarna av afghaner som fått avslag på sin asylansökan. Ministern får frågan om han inte skäms att Sverige inte har tagit emot fler asylsökande och journalisten undrar vad Johansson vill säga till de afghaner som har fått avslag. Som så ofta ställs enödga frågor ur ett enda perspektiv. Jag tror att detta exemplifierar exakt det många nyhetskonsumenter är urless på.

Det växande gapet mellan innerstadsjournalister och vanliga medborgare har gett mainstreammedierna en käftsmäll, och det är enbart positivt. Deras mål att bevara status quo kommer inte att infrias. Jag tror att de är livrädda för att förlora både anseende och inflytande och att det höga tonläget bekräftar detta. Ansvariga utgivare gör bäst i att börja brainstorma kring hur deras publikationer ska bli relevanta igen i stället för att skälla ut alla som slutat bry sig om dem.

Peter Kadhammar är ändå inne på något i sin avslutning:

Men i långa loppet går det inte att förlita sig på allmänhetens goda vilja. Hur ser den ut om fem år, om vi har lågkonjunktur, upplopp i förorterna och marscherande högerextremister som ska försvara den ariska rasen? Varje samhällsbygge kräver lagar, regler och verktyg för att upprätthålla dem – kallt stål.

Ja, ett rimligt samhälle kräver lagar (inte många, bara tydliga) och verktyg för att upprätthålla dem. Det är därför en smula ironiskt att det är just i Aftonbladet - relativismens högborg - som vi får läsa detta. Just den tidning som drivit på för en politik som möjliggjort upplopp i förorten, medborgargarden och en polis som tappat kontrollen och förlorat de kriminellas respekt.

Jag har skrivit det många gånger tidigare och det förtjänar att upprepas: det land som inte tar sig självt på allvar förtjänar inte bli taget på allvar av någon annan heller. Det kanske tål att tänkas på även för de stora mediehusen.

Tidigare bloggat:
När privilegierna hotas

En värld utan filter

Det råder inga tvivel om att sociala medier och bloggar är en demokratisering av journalistiken. Det som tidigare refuserades av redaktörer och ansvariga utgivare kan i dag uttryckas och föras fram.

Detta är i grunden något gott då det minskat makten hos våra stora mediehus och ökat inflytandet hos vanligt folk. Men utvecklingen har också en baksida, och det är baksidan av samma mynt: frånvaron av ett filter.

Det som skrivs i sociala medier upptar alltmer av vår tid. Inte bara på bloggar och i de sociala medierna kommenteras mycket som skrivs - det görs i allt högre grad även i traditionella medier. Och det är inte de djupa och tankeväckande analyserna som får mest spridning. Det är de korta och idiotiska utspelen som hyllas, hånas och kommenteras.

Dumheter som skrivs på Facebook och Twitter är allt oftare föremål för krönikor, ledartexter och artiklar. Ju högre någon skriker, desto mer högljudd blir responsen. Ju tyngre slag under bältet någon utdelar, desto brutalare blir responsen. Så där fortsätter det i en till synes evigt nedåtgående spiral. Ibland känns det som att det offentliga samtalet helt håller på att spåra ur.

Även om jag i grunden gillar bloggar och sociala medier och ser vilken enorm potential dessa forum kan ha när det gäller att demokratisera samtalet och knyta samman människor som delar intressen och/eller värderingar, börjar dess baksidor bli alltmer framträdande.

Sociala medier är lite som att föreställa sig alla i sin omgivning utan kläder på kroppen. Blunda och tänk dig in i den situationen för ett ögonblick. I enstaka fall hade det varit riktigt gemytligt, men det hade ändå inte varit värt det eftersom du får hela omgivningen på köpet.

Det finns inget filter mot det dumma, korkade och vidriga längre. Allt träffar oss rätt på näthinnan.

Visserligen är det möjligt att isolera sig i sina bubblor, vilket jag berört tidigare, men även där blir det svårt att helt ignorera allt dumt eftersom vänner och bekanta också reagerar på samma saker.

Det är kort sagt knepigt att vara mycket samhällsintresserad och engagerad och samtidigt försöka behålla ett visst mått av förnuft och reson. Det har blivit allt svårare.

Jag inbillar mig även att övriga medier dras med i den nedåtgående spiralen - tonen sätts inte längre i djuplodande reportage utan i korta tourettesliknande utbrott på Twitter. Ett medium som byggt för att människor inte ska förstå varandra.

Hur ska man annars kunna förklara att ett blogginlägg av en generalsekreterare för Advokatsamfundet som kallar politiska motståndare för "brunråttor" efter upprördhet i sociala medier följs upp av en lika obegriplig som vidrig Expressen-krönika som går till generalsekreterarens försvar och spekulerar om inte dessa råttor bör utrotas med gift? Hur långt ut i rännstenen har vi inte vandrat när offentliga personer med prestigefyllda uppdrag sänker sig till denna förfärligt låga nivå och sedan får stöd i en av landets största tidningar?

Å andra sidan kan ju allt också vara ett enda stort konstprojekt. Sådant kan man inte heller gardera sig mot längre.

Vi lever onekligen i intressanta tider. Så "intressanta" att jag till och från känner ett växande behov av att ta en paus från allt. Det, mina vänner, är kanske vad som krävs för att härda ut.

Vägen till sinnesfrid

Om att kasta elefanter i glashus

Många beklagar sig över det svenska debattklimatet i allmänhet och på sociala medier i synnerhet. Jag instämmer i detta. Tonläget är högre nu, oresonligheten större och viljan att faktiskt försöka förstå sina debattmotståndare rekordlåg. Särskilt på debattplatsernas kloak, Twitter, spyr människor ur sig... ja, vad fan som helst. Det finns således goda skäl till att jag valt bort Twitter.

Även Aftonbladets ledarsida oroar sig för debattklimatet (läs via Unvisit). Moderaterna lånar ur Donald Trumps kampanjmanual, skriver Anders Lindberg. Påståendet är en direkt bisarr överdrift och hela texten blir oerhört ironisk eftersom den just handlar om att högern sprider överdrifter och osanningar om regeringen.

Hanif Bali får tjäna som exempel för högerns påstådda trumpifiering. Ingenstans nämner emellertid Lindberg hur vänsterdebattörer kallat Bali för "husneger", att ledarskribentkollegan Daniel Swedin kallat Rebecca Weidmo Uvell för "det bloggande rövhålet", att EU-parlamentarikern Marita Ulvskog (S) tryckte till Gunnar Hökmark (M) med epitetet "jävla skithög" i en debatt inför EU-valet och att självaste ansvarige utgivaren Jan Helin spridit den felaktiga uppgiften att Weidmo Uvell lagt ut Aftonbladet-medarbetares adresser på nätet för att sedan bli skitförbannad på innehållet i sin egen lögn. För att inte tala om allt manshat som vänsterfeminister stoltserar med, inte minst i sociala medier.

Personer inom den politiska vänstern går ständigt över gränsen, beter sig arrogant, svinaktigt och sprider hat mot politiska motståndare. När liberaler eller konservativa svarar med samma medel uppstår gråt och tandgnissel.

De får faktiskt bestämma sig. Ska vi bemöta varandra med respekt, de politiska åsiktsskillnaderna till trots? Eller ska vi puckla på varandra verbalt? Om det sistnämnda ska gälla får vänsterdebattörer på Twitter, på ledarredaktioner och andra håll helt enkelt vänja sig vid att bli behandlade precis som de behandlar andra.

Bali är ibland ful i munnen, inget snack om saken. Men att enbart se detta och ignorera all skit han utsätts för från vänsterhåll gör att Anders Lindberg och den tidning han arbetar för helt saknar trovärdighet i själva sakfrågan.

Vi ska även minnas att Aftonbladets ledarsida under de senaste fem sex åren tillhört den svenska eliten i att brunstämpla och misstänkliggöra borgerliga politiker och debattörer. Det har varit en väldigt utpräglad arbetsmetod att aldrig bemöta i sak utan i stället använda guilt by association.

Anders Lindberg spår en "förfärlig" valrörelse om två år. Huruvida den blir det eller inte återstår att se. Men oavsett vilket kommer Aftonbladets ledarsida knappast att bidra till ett bättre samtalsklimat utan tvärtom göra sitt yttersta för att förminska politiska motståndare med halvsanningar och lögner.

Falskheten och de dubbla måttstockarna hos Aftonbladets tyckarelit sitter sannolikt alldeles för djupt för att vi ska kunna hoppas på en förändring redan om två år. De kommer fortsätta kasta elefanter i glashus. 

DN über alles

DN har under lång tid varit en politiskt korrekt tidning. Lite tråkig. Men någonstans i denna tråkighet och fega nyhetsvärdering har det gått att finna ett slags professionalism. De senaste åren under Peter Wolodarskis ledning har tidningen emellertid drivit allt längre bort från en saklig rapportering. Journalistiken har ersatts av kampanjer.

I höstas fick jag nog och sade upp prenumerationen. Då hade DN, i stället för att hålla huvudet kallt och göra en mångsidig rapportering av den högaktuella migrationskrisen, beslutat att dra igång kändiskampanjen #jagdelar för en generös asylpolitik. DN tog stolt ställning. "Vi står upp för medmänsklighet", sade rubriken under vilken kändisar samlades.

Detta var en kändiskampanj värdig slasksidor som Nyheter24 och Aftonbladet och inget som en morgontidning som vill framstå som seriös ska syssla med. Kritik kom också från socialdemokratiskt håll. Men kampanjen kändes förmodligen bra för DN-medarbetarna.

Bara någon månad senare satte regeringen stopp för "medmänskligheten" genom att införa gränskontroller, id-kontroller och lägga fram förslag på en skärpt asylpolitik. DN var tyst. Inga arga upprop. Inga ledarstick som anklagade regeringen och allianspartierna för att vara omänskliga.

Nu har det gått ett halvår, och det är snart dags för ännu en kampanj. Peter Wolodarski skriver i dag:

Just nu engagerar flyktinginvandringen flest svenskar. Journalistiskt måste ämnet skildras med vad de tyska tidskriften Der Spiegels chefredaktör kallat för "kritisk empati", det vill säga båda hjärna och hjärta. Frågan hela komplexitet behöver belysas, alltifrån möjligheter till problem. Det kommer avspegla sig i en stor DN-serie den närmaste månaden som är fokuserad på vad ledande internationella forskare har att säga. Fakta och erfarenhet, inte tyckande, kommer att stå i centrum.

Ansatsen förefaller seriös. Men vi ska inte lura oss själva här. Det är trots allt den tidning som stod bakom #jagdelar som ska göra detta. Det är den tidning som lät Björn af Kleen under falsk flagg intervjua och hänga ut människor på Östermalm som överklassrasister som ska göra detta.

Wolodarski vill framstå som "hatsajternas" motpol, antitesen till skvallret i sociala medier. Ja, sociala medier är ett slags ekokammare (se mitt inlägg om detta i länken nedan). De är konstruerade för att fungera som små bubblor som utestänger sådant vi inte gillar. Det är viktigt att komma ihåg, men det är också därför vi trivs i dem.

Problemet är att DN har vandrat i just denna riktning, vilket gör Wolodarskis stora ord om konsekvensneutralitet och pressetik pinsamma. Vi väntar fortfarande tålmodigt på att DN ska förklara att deras artikel om Sandvikenrapporten inte stod på särskilt saklig grund. Och ja, den delades förstås flitigt i de sociala medier som Wolodarski varnar för.

Tidigare bloggat:
Livet i våra bubblor

Nervösa politiker och medier

Det fanns en sak som stack ut i det i övrigt plattityd- och floskelspäckade tal som Stefan Löfven höll inför partivänner på Socialdemokraternas kommunkongress i Örebro. Det handlade om folkets nyhetskonsumtion. Han sade så här:

Den (sic) förändrade medielandskapet det innebär bland annat nu att fler väljer information som bara bekräftar deras egen världsbild, aldrig utmanar eller ifrågasätter den. 

Löfven förde sedan ett resonemang runt faran när ett samhälle polariseras och människor inte längre möts. Men exemplet med svenskars mediekonsumtion som ett bekymmer i sig säger både något om statsministern och dagens politiska och mediala etablissemang.

De är nervösa nu. Rädda för att människor håller på att förlora tilltron till dem. Oroliga för att alternativa perspektiv och idéer får fäste i stället. Politiker är alltid vakna för risken att bli utbytta, det ingår så att säga i spelet. Men att få hela sin världsbild ifrågasatt? Att känna sig genomskådad, blottad, synad? Det är något annat. Något mycket svårare att hantera.

Den fuskare som blir avslöjad kommer nämligen ingen våga lita på igen. När politiker utpekas som lögnare, när stora mediebolags bevakning ifrågasätts (på goda grunder), tär det på självförtroendet. Att en statsminister svarar med att det behövs "utbildning i källkritik" kan tyckas lite patetiskt. Men det är egentligen en mer inlindad version av Hans Roslings "Jag har rätt och du har fel".

DN tappade 11 procent av sin upplaga under 2015. Jag var en av dem som fick nog. Troligen var jag heller inte den enda som sade upp prenumerationen med motiveringen att tidningen frångått den granskande journalistiken till förmån för en populistisk kampanjjournalistik. Om ni minns ägnade DN hela fjolårshösten åt olika sorters kampanjer för den dåvarande migrationspolitiken.

När jag förklarade varför jag ville säga upp tidningen svarade kundtjänst: "Vad intressant att du säger det, det är många fler som har sagt samma sak."

DN:s Peter Wolodarski representerar tillsammans med Stefan Löfven ett etablissemang som hellre ber sina läsare och väljare att utbilda sig i källkritik än ser till egna misslyckanden som skäl för människors låga förtroende.

Den som har en sådan inställning till dem som föder en förtjänar faktiskt både en uppsagd prenumeration och ett präktigt valnederlag. 

Den stora ängsligheten

Om någon för tio femton år sedan frågade mig vad rasism var skulle jag ha svarat att det definitionsmässigt var en övertygelse om existensen av mänskliga raser och att deras genetiska olikheter också betingade olika värde. Det hade varit den korta och enkla definitionen.

I dag är det inte lätt att veta vad som är rasism och inte. Ribban har sänkts till marknivå. Under åren har rasism kommit att vara allt från chokladgodis till  religionskritik.

Ovanstående bild delades av moderatpolitikern Christer Wallin på Facebook vilket genast resulterade i påståenden om att den skulle vara "klockrent rasistisk" och "tendentiös, xenofobisk smörja".

Wallin säger att han ångrar sig. Andras överdrivna och högst märkliga reaktioner fick alltså politikern att backa. Varken Sydsvenskan eller SVT gör någon ansats att förklara bakgrunden till bilden, vad själva poängen är.

Bakgrunden är dels kommuners planer på att köpa bostäder åt nyanlända, dels det miljöpartistiska förslaget i Stockholm att välkomna återvändande jihadkrigare med "inkluderande insatser" i ett samarbete mellan bland annat Arbetsförmedlingen, socialtjänsten och bostadsbolagen. Denna strategi, som MP kallade "Stockholmsmodellen", kritiserades så kraftigt att den plockades bort från Stockholms stads hemsida (lyckligtvis har jag den sparad som pdf).

Sedan kan man verkligen fråga sig varför stora svenska medier ska ägna intresse åt vad kommunpolitiker delar för bilder på sociala medier. Såvida det inte är något alldeles oerhört uppseendeväckande, vilket verkligen inte var fallet här.

Något som nästan retar mig mer än det inskränkta svenska medie- och debattklimatet är att det är så lätt att få folk att backa och be om ursäkt för sådant som inte ska behövas bes om ursäkt för. Rädslan för Twitterdrev och arga kommentarer på Facebook har gjort oss alldeles förbaskat ängsliga. Mediernas fokusering på vad som skrivs och sägs i sociala medier gör saken ännu värre, i synnerhet för offentliga personer som kan hudflängas för minsta lilla.

Tänk om fler kunde bry sig mindre. 

Läs även:
Jeanders bilder

Knockout

Åsiktsmonopolet är brutet

De är vana vid att ha ett enormt inflytande över människors nyhetskonsumtion. I över 100 år har dagstidningar varit människors främsta källa till informationsinhämtning.

Mediehusen växte sig starka och mäktiga. Chefredaktörer avgjorde vad som fick tryckas, redaktörer kunde gallra vilka åsikter från allmänheten som var värda att sätta på pränt. I praktiken skapades ett åsiktsmonopol på tryckt papper.

Både radion och TV:n bidrog med viss pluralism, men det var först när internet möjliggjorde alternativa kanaler för informationsinhämtning och framför allt informationsspridning som de traditionella medierna började ta ordentligt med stryk.

Det våra sociala medier, bloggar och andra uttryckssätt i realiteten är, är ett slags demokratisering av det talade och skrivna ordet. Ingen redaktör sätter stopp för vad du skriver på din Facebooksida (även om du inte får posta bilder på nakna kvinnobröst). Ingen ansvarig utgivare hindrar dig från att blogga om ett känsligt ämne (även om det faktiskt finns förslag som går i den riktningen). Nu hörs vanliga människors röster som aldrig förr. Det betyder oundvikligen att det dyker upp obekväma åsikter här och där.

De traditionella medierna såg länge på bloggar som ett journalistikens avskräde, något förhoppningsvis övergående. I dag har bloggen kommit att bli lite mer accepterad eftersom den inte längre utgör ett hot. Nu riktas i stället högaffeln mot de så kallade alternativmedierna. I takt med att förtroendet minskar för Aftonbladet, DN och public service, växer motkrafter fram. Dessa är ofta nischade mot vissa frågor, exempelvis invandring, och de lovar att avslöja sådant som förtigs annorstädes.

Att Avpixlat, Nyheter Idag, Fria Tider med flera kan ha blivit så pass stora på nätet beror, tror jag, till stor del på att de traditionella medierna har släppt markkontakten. De uppfattas numera som maktens lakejer och anses inte längre skildra människors vardag.

Jag är inte konspiratoriskt lagd och tror inte på något slags journalistisk sammansvärjning. Det behövs helt enkelt ingen sådan för att medier ska bli likriktade och gå i takt åt samma håll. Sveriges journalistkår är så pass liten, de mäktigaste bor inte bara i Stockholm utan rent av i samma kvarter i innerstaden. Det bidrar till en osund Stockholmsfixering och skapar en verklighetsbild som inte är representativ för större delen av landet.

Det finns inget ont i alternativa medier, i alla fall inte för någon annan än filurer som Jan Helin och Peter Wolodarski vars gärning går ut på agendesättande journalistik och en politisk korrekhet som nu börjar slå tillbaka.

Däremot måste alla nyhetskonsumenter lära sig att vara lika källkritiska när de besöker dessa sajter som när de klickar sig in på Aftonbladet eller DN. För den som letar historier som passar in i ens tes finns det alltid en stor risk att trampa snett. Snabbheten med vilken uppgifter sprids i dag bidrar till detta.

Fördelen med dagens medieutbud är att vi inte är hänvisade till ett fåtal stora mediehus när vi letar. Det finns så mycket mer där ute, och det ska vi vara tacksamma för. Det är en stor demokratisk seger.

Faran med korkade människor

John Cleese har sagt att det krävs viss intelligens för att förstår hur korkad man är. Därför är det omöjligt för en korkad person att begripa hur korkad personen faktiskt är.

Resonemanget stämmer väl in på svensk politik. Jag förbryllas något oerhört över hur människor som borde vara intelligenta kan göra sådana felslut och felanalyser av inte särskilt komplicerade frågor. Hur de inte kan förstå att hyresregleringar leder till bostadsbrist och därmed köer. Att de kan undgå att ta in konsekvenserna av öppna dörrar för fattiga till ett rikt land med universell välfärdsstat.

Om det har med ideologiska skygglappar att göra ska jag låta vara osagt. Men sett utifrån liknar det bara dumhet. Ett resultat av en korkad persons bristfälliga omdöme.

En titt på vad som skrivs i sociala medier kan få även den med en ängels tålamod att tappa hoppet och bli deprimerad. Det blir på ett ögonblick så smärtsamt uppenbart att det finns väldigt många korkade människor där ute. Många av dem är dessutom framstående i sitt gebit och vad som i dag populärt kallas "folkkära". De är alltså både korkade och uppskattade.

Har sociala medier gjort människor till idioter? Är det så?

Jag tänker på historien om läraren som klagade på sin elevs gräsliga handstil. Eleven fick i uppgift att förbättra den. Han slet och slet med sitt skrivande och en dag kallade läraren honom till sig. "Din handstil har förbättrats avsevärt", berömde läraren. "Problemet är att jag nu kan se hur dåligt du stavar."

På samma sätt tror jag inte att sociala medier eller dokusåpor har gjort människor korkade. Folk har alltid varit korkade, vi har bara sluppit se i vilken omfattning. Tack vare internet och sociala medier kan vi nu dagligen se hur människor är inkompetenta och gör bort sig inför öppen ridå.

Och de vet inte om det. De verkar inte alls begripa hur dumma de är. Veronica Palm vet inte hur korkade hennes tweets är. Aftonbladets Anders Lindberg har ingen aning om hur fullkomligt pantade hans analyser är. Och frågan är om bostadsministern begriper vilket praktfiasko han är i sin roll.

Korkade människor kan göra mycket skada när de placeras på fel plats. Det ser vi dagligen inte bara på Aftonbladets ledarsida och inom Moderata ungdomsförbundet utan inte minst inom regering och riksdag, där beslut fattas som påverkar miljoner svenskar.

Om man ska styra ett land krävs inte bara en minst medelmåttig intelligens utan också erfarenhet, förmåga till adaption, att lära nytt, att låta hjärnan tala före hjärtat och att inte dras iväg i tillfälliga känslostormar som leder till dåligt underbyggda och, ja korkade, beslut.

Sveriges ledning uppfyller i nuläget inget av dessa kriterier. Och den vet förstås inte om det.

Massiv godhetsoffensiv

Under söndagen hålls en manifestation på Södermalm under parollen "Refugees welcome". Initiativtagare är Grön ungdom. Talar gör bland andra statsministern, demokratiministern och, får vi förmoda, en hel trave vänsterfolk med hjärtat på rätta stället.

DN drar sitt strå till stacken med hashtagen #jagdelar. Syftet är att visa att man "står upp för medmänsklighet och humanitet". Hundra svenskar har i tidningen uttryckt stöd för "våra mest grundläggande värden - de som bär upp vår offentlighet, men som nu är satta under press".

Jag är faktiskt inte riktigt säker på vad Peter Wolodarski menar. Vad är det dessa hundra individer visar sitt stöd för? I sin söndagskrönika skriver Wolodarski om det hårdnande samhällsklimatet, om hot mot journalister, om näthat. Är det månne detta som dessa hundra individer tillsammans med DN tar avstånd från?

Nej, en titt i tidningen avslöjar att de där hundra individerna står upp mot "främlingsfientlighet, språkbruk och samhällsvision", andra skriver om den döda treåringen på stranden (vars familj för övrigt var bosatta i Turkiet en längre tid och inte flydde direkt från Syrien) och författaren Kerstin Ekman skriver en längre och upprörd betraktelse över motståndet mot den förda flykting- och asylpolitiken.

Att stå upp för mänskliga rättigheter är inte partiskt i nyhetsjournalistikens mening, skriver Peter Wolodarski. Men det är alltså i grunden ett försvar för dagens migrationspolitik som "mänskliga rättigheter" kokar ned till i DN:s tappning av begreppet. Det sätts obehagligt nog likhetstecken mellan humanism och miljöpartism. Till detta spektakel borde ingen fritt tänkande människa låna sitt namn. DN kallar det för ett "unikt upprop", men påfallande många som satt sitt namn under hashtagen är skådespelare och artister, således the usual suspects.

Vad är det egentligen dessa människor så heligt vill stå upp för och försvara? Är det de överfulla asylboendena? Eller är det månne de långa handläggningstiderna, de skenande kostnaderna, bostadsbristen, fusket med ID-handlingar, det långvariga bidragsberoendet bland utrikes födda, oviljan att åldersbestämma dem som kallar sig minderåriga, ett växande antal utanförskapsområden och en tilltagande polarisering i det svenska samhället? För jo, detta är svensk migrationspolitik i dag och effekterna av den. Detta är vad de försvarar och så bekvämt och lättvindigt kallar "mänskliga rättigheter".

Att skylta med sin förmenta godhet inför andra har blivit viktigare än att problematisera, analysera och faktiskt hitta lösningar på existerande problem. Dagens manifestation visar ånyo detta. Att säga att man står upp för mänskliga rättigheter genom att göra en delning i sociala medier är lika lätt som att klä sig i svart mot rasism och ha olika strumpor på sig för att visa att man "gillar olika". Men det är ett ställningstagande tomt på konkretion och innehåll.

Svensk politik har nog aldrig varit så här banal och infantil. 

Läs även:
Widar Andersson, Fnordspotting

Livet i våra bubblor

Det offentliga samtalet har kanske aldrig varit så polariserat och lättretligt som det är just nu. Ledarsidor ges skulden för att ett parti växer i opinionen. Invektiv kastas till höger och vänster. Etiketter klistras på folks ryggar. Den kraftigaste markering någon kan bli utsatt för är att bli blockerad av en annan person på Twitter eller Facebook. Då har man verkligen blivit svartlistad.

Jag funderar över vad denna utveckling kan bero på och tror att en del av svaret finns i de sociala mediernas växande popularitet. Vi lever en allt större del av våra liv i sociala medier och hämtar därför alltmer av vår information därifrån. I våra flöden ser vi sådant som våra "vänner" skriver och som vi med största sannolikhet instämmer i. Detta ger oss en känsla av samhörighet, att vi inte är ensamma om våra tankar, idéer och övertygelser. I sig något positivt. Men det kanske också ger en upplevelse av att just våra tankar är vanligare och mer populära i folkdjupet än vad de egentligen är.

Detta tror jag är ett skäl till den chock som fjolårets valresultat blev för många. De hade aldrig lagt örat mot rälsen, aldrig lyssnat på hur det muttrades och (faktiskt) skreks ute i landet. De satt instängda bland meningsfränder i sina egna bubblor.

Problemet är således att våra "vänners" delningar och reaktioner inte är ett dugg representativa för hur folk i allmänhet tänker och resonerar. Detta leder till grovt felaktiga analyser.

I stort sett alla finns på Facebook - men vi möts sällan över sociala, politiska och religiösa gränser. Det blir därför knasigt när somliga nu skriver på Facebook att de "känner" att "det har vänt". Den där döda bilden på den drunknade treåringen har fått svenska folket att inse något. De har plötsligt, menar de förmodligen, vaknat upp.

Jag ser inte en sådan vändning. Det jag ser är ett fåtal människor som delar varandras länkar som de alltid har gjort, skickar hjärtan till varandra som de alltid har gjort och tillsammans i kraft av det ringa antal de utgör intalar sig att något har hänt. Inget har hänt. 34 procent av svenskarna vill minska flyktingmottagandet, bara 17 procent vill öka det. Om något kommer flyktingvågen som nu sköljer över Europa att stärka de invandringskritiska krafterna. Att sätta välfärdssystem på prov. Att göda en ökad polarisering.

Om vi formar vår verklighet endast utifrån våra sociala flöden på nätet, blir vi hemmablinda. Oinformerade. Och, tror jag, intoleranta. Ty den ökade lättkränktheten tror jag också är en effekt av våra moderna sociala nyhetsflöden. I och med att vi är så vana vid att matas med information vi gillar och instämmer i, drabbas vi av upprördhet - närmast chock - när vi ser något som går på tvärs med våra värderingar och uppfattningar. Då plockas invektiven och personangreppen fram. I vredesmod.

Jag reflekterar själv över hur livet i bubblan ter sig. Även jag umgås kanske lite väl mycket med personer som tycker exakt likadant i de heta ämnen som nu diskuteras - dit hör bland annat migration, integration och arbetsmarknad. Att omge sig med människor som har samma åsikt kan i förlängningen bli motsatsen till intellektuellt stimulerande, men framför allt bygger det murar mot nya horisonter.

De flesta kommer inte ändra åsikt av att se ett flöde från en person med annan politisk övertygelse eller läsa en artikel av någon de egentligen tycker är ett pucko. Men i sakfrågor kan det åtminstone utmana våra invanda uppfattningar och tvinga oss att slipa våra argument. Det är något annat än att sitta i sin bubbla och "känna" hur saker utanför den är.

Detta förutsatt att det är sakliga argument vi får läsa. Även det har tyvärr blivit en bristvara. I sociala flöden är bilder av döda barn, varvade med söta kattungar, och massor av hjärtan så mycket mer effektiva. Men det gör oss förstås inte ett dugg klokare.

Läs även:
HAX

Alternativa medier växer

Vilka medier vänder du dig till för att tillgodogöra dig de senaste nyheterna? Kvällspressen? Lokaltidningen? Public service?

Om du frågar en genomsnittlig svensk är svaret allihop. Men i allt högre grad konsumerar vi alternativa medier. Detta har Martin Borgs kunnat konstatera genom att undersöka från vilka vi konsumenter delar nyheter. Han tittade på de tio mest delade artiklarna och fann detta: efter Aftonbladet och Expressen hittar vi SVT - och Fria Tider. Följda av Nyheter I dag, Sveriges Radio och Avpixlat.

Det är ingen hemlighet att de traditionella medierna alltid har sett ned på uppstickarna. Bloggosfären har kallats för "en kloak", så det är inte svårt att lista ut vad etablissemanget tycker om de framväxande medierna.

De alternativa medierna har vuxit och blivit betydligt större än vad jag hade kunnat tro (men i ett läge när SD blir Sveriges största parti i Yougovs mätning, säga vad man vill om den, kanske vi inte ska förvånas över någonting). Tillväxten är ett tecken i tiden. Ett tecken på hur allt fler medborgare har förlorat tilltron till de traditionella medierna och söker information i alternativa kanaler. Kommer detta påverka de gamla mediernas bevakning? Det är frågan.

Detta är en fascinerande utveckling. Inte minst för att vi bland de största alternativa medierna nämligen inte hittar någon uttalad vänstersajt. Faktum är att förutom Aftonbladet, som får kallas uttalat vänster, och public service, som vi kan kalla outtalat vänster, saknas det vänstermedier bland de mest delade som Martin Borgs undersökte.

Att mäta delningar är förstås inte detsamma som att mäta läsare/tittare/lyssnare. Men jag tror att det säger något mer. Dels hur aktiva konsumenterna är, dels hur spridningen ser ut. En delad artikel på Facebook eller Twitter kan potentiellt nå tiotusentals andra.

Det är onekligen anmärkningsvärt hur snabbt de alternativa medierna har vuxit, och jag gissar att det är nog för att få mediechefer på de gamla mediehusen att börja bita på naglarna. Inte minst som få av dem ens tjänar några pengar längre.

Om att dra snabba slutsatser

När en moské brann i Eskilstuna på juldagen i fjol blev det en riksnyhet. Alla antog att branden var anlagd och att det var högerextremister som låg bakom dådet. Den utbrända lokalen kärleksbombades, demonstrationer mot våldet hölls. Spaltmeter skrevs om den växande islamofobin i det svenska samhället.

Snart framkom att branden inte alls var anlagd. Uppgifter pekade mot en överhettad fritös som brandorsak, men sedan dess har vi inte hört något närmare om vad som kan tänkas ha orsakat att lokalen blev övertänd. Det blev tyst i medierna.

När Ingvar Persson på Aftonbladets ledarsida kräver att en av landets partiledare tar avstånd från den senaste tidens angrepp på EU-migranter drar han en rak linje mellan gärningsmannen och partiet i fråga. Det är märkligt att göra det eftersom polisen inte har identifierat några gärningsmän än.

Förutom i ett fall. I lördags misshandlades en man och en kvinna i Enköping, båda EU-migranter, med ett basebollträ. Tre misstänkta har gripits. Enligt polisen handlar dådet om konkurrens - "det hela grundar sig i vem som ska få tigga var i Enköping." Alltså: EU-migranter som angriper EU-migranter. Ingvar Persson nämnde inget om detta i sin text, trots att det här alltså fanns misstänkta. Antagligen för att denna verklighet stör harmonin i hans förenklade politiska analys.

Kräver vi då inte att muslimer tar avstånd från islamistisk terrorism? Jo, och det är inte alltid befogat. Jag tycker inte att vanliga moderata muslimer behöver ta avstånd från någonting som islamister bär ansvaret för. Imamers öppna avståndstagande kan däremot fungera avskräckande eftersom många troende ser upp till sina religiösa ledare. Att unga män och kvinnor radikaliseras i några av landets moskéer, inte sällan finansierade av utlandet, är ett reellt problem som det muslimska samfundet och i förlängningen hela samhället har att hantera.

Sverigedemokraterna anklagas för att utnyttja våldsdåd i sin politiska retorik. Men detta görs i allra högsta grad även av den fina, goda vänster som ser sig som SD:s raka motsats på alla plan. Ja, just den vänster som säger sig stå upp för människovärdet och allas rättigheter utnyttjar i själva verket angrepp på enskilda människor i sin egen politiska propaganda. Ingvar Persson gjorde det nu igen.

Man ska alltid vara försiktig med att dra snabba slutsatser när man inte har hela bilden klar för sig, det är en lärdom från moskébranden i Eskilstuna. Men jag misstänker att möjligheten att blixtsnabbt koppla samman våldsdåd med alla muslimer eller med sverigedemokratiska annonskampanjer är alldeles för lockande för många.

I de sociala medierna är tiden för djupare analyser alltid knapp, och viljan att lära av gamla felsteg obefintlig. Vi sorterar automatiskt bort sådant vi inte gillar att läsa, vilket sällan är ett sätt att bli mer nyanserad. Till detta är vi alla skyldiga i någon mån. Men av en skribent på en av landets största ledarsidor borde man kunna förvänta sig lite mer än av en genomsnittlig twittrare.

Facebookpolisen slår till

Näthat sägs vara ett stort problem. Men det är bara ett visst hat som uppmärksammas, nämligen hat som kommer från främlingsfientligt och rasideologiskt håll. Allt annat passerar under broarna.

Det fina hatet, hatet från vänster, är OK. Det anses nämligen drabba privilegierade grupper (som vita heterosexuella män), och därmed vara ett slag underifrån man både kan förstå och bör acceptera.

Det påminner lite om hur man ser på extremism i Sverige. När Mona Sahlin av alliansregeringen utnämndes till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism var det främst nazister av typen Svenska Motståndsrörelsen som hon avsågs samordna kampen mot.

Sedan dess har alltfler fått upp ögonen för att det verkliga hotet kommer från islamister och jihadister, och Sahlin har tvingats kommentera och framföra idéer mot hur även dessa extrema grupper ska bekämpas (ingen IS-krigare har dock haft skäl att bli särskilt nervös än så länge).

En sluten grupp mot näthat har bildats på Facebook. Dess uppdrag: att granska och anmäla hatsidor. Nu ska kärleken spira på nätet igen. Nja, kanske inte riktigt.

I dag fick gruppen uppmärksamhet i SVT:s Rapport. Behrang Kianzad är en av deltagarna. Vem är då Behrang Kianzad? Jo, det är samme man som öst galla över Tino Sanandaji på Twitter. Kommentarer som "gosse, du är en munsbit för mig", "du är lustig i din enfald", "jag är precis så trevlig eller otrevlig som JAG vill", "du är fullständigt irrelevant!", "du är en Onkel Tom. Dessvärre för ointelligent för att fatta det själv.". Det fortsätter. Och fortsätter. Ja, läs själva.

Vi kan utgå från att denna Facebookgrupp kommer fokusera på hot och hat mot muslimer, feminister och allsköns människor med vänsteråsikter. Sådant ska plockas bort. Feministers hat mot män och vänsterfolks hat mot alla de inte gillar kommer inte ägnas ett ögonblicks uppmärksamhet.

Att just Behrang Kianzad, som tycks sätta en stolthet i att uttrycka sig förklenande och nedsättande om åsiktsmotståndare är ansikte utåt för en grupp som bekämpar näthat är förstås djupt ironiskt.

Att han får tid på bästa sändningstid i public service är upprörande. Men det är inte så märkligt. Behrang Kianzad arbetade nämligen tidigare på Sveriges Radio. Cirkeln är sluten.

Livspusslet ett lyxproblem

Vi har aldrig haft det så bra som nu. De barn som växer upp i dagens Sverige har det, generellt sett, mer förspänt än alla andra barn tillsammans i svensk historia.

Deras föräldrar har bättre ekonomi och behöver inte bekymra sig om huruvida lönen räcker när räkningarna ska betalas. Barnen får åka på resor till andra sidan jordklotet. Och föräldrarna kan smita iväg på weekendresor till populära europeiska storstäder.

Hemma står förutom fin heminredning nya smart-TV-apparater, spelkonsoler och datorer. På soffbordet ligger senaste smarttelefonen som kostar som två eller tre månaders försörjningsstöd, i soffan ligger en surfplatta till varje barn och pockar på uppmärksamhet. På parkeringen står en eller två bilar av nyare modell. Sommarhuset på landet väntar på nästa besök. Julshoppingen slår årliga rekord.

Materiellt sett befinner vi oss alltså i en tid som saknar motstycke. Men vi är också friskare än någonsin tidigare, vilket gör att de flesta av oss kan se fram emot riktigt långa liv. Det är inte bara trevligare att vara barn i dag än tidigare utan också bättre att vara gammal (om det är riktigt gammal man vill bli).

Ändå går det knappt en dag utan att vi kan läsa om hur besvärligt medelklassen har det. Livspusslet, ni vet. Hur ska det gå ihop? Hur ska människor kunna kombinera jobb och barnuppfostran med alla fritidsaktiviteter och att sköta hus och hem? Nå, det gick ju för tidigare generationer, på något vis.

Skillnaden i dag jämfört med tidigare är att defaultläget är att båda föräldrarna jobbar. Hemmafruar finns knappt längre. Som kompensation för detta finns emellertid även en aldrig tidigare skådad välfärdsutbyggnad, som ger god ersättning till föräldrar som är hemma med barnen den första tiden, och en inkomstnivå för det stora flertalet som möjliggör rekreation och ledighet när allt från middagsmat till städning och barnkalas kan köpas.

Så hur kan vi i detta läge vara så stressade? En stor del av svaret, tror jag, är att en mängd trivialiteter har letat sig in i våra liv i takt med att arbetet blivit en mindre väsentlig del och vi fått det bättre ställt. Dessa trivialiteter upptar alltmer av vår tid. Ann Heberlein berör detta:

Jag vet att många är stressade och kämpar med det där förhatliga livspusslet, men ärligt talat - är inte en hel del som ingår i det den beställda medelklassens livspussel rätt fåniga aktiviteter, liksom överflödiga? Som yoga, heminredning, jakten på de perfekta skorna och macaronbakning?

Jag har inga minnen av att mina föräldrar ägnade någon tid åt heminredning, att läsa modemagasin, springa på gym eller fika med kompisarna. Nej, det var jobb som gällde. Flera jobb samtidigt. Kvällar. Helger. Nätter. På helgen lagades det upp mat som skulle räcka till matlådor under kommande vecka.

Med moderna bortskämda ögon har jag svårt att förstå hur de hann med allt. Hur de orkade. En förklaring är att de inte tänkte på sig själva i första hand utan på oss. Barnen. De jobbade och slet för att vi barn skulle få det bra. Det är naturligtvis de flesta föräldrars ambition i dag också, men då fanns det inte tid för tankar på status och att se bra ut inför andra.

Jag kan skämmas lite när jag tänker på hur mina föräldrar hade det under den första tiden och hur jag och min fru har det i dag (och ändå inte är nöjda). Ribban för vad som är acceptabelt har verkligen flyttats. Sedan tänker jag efter hur mycket tid jag lägger på just triviala saker. Som att hålla tre bloggar flytande samtidigt. Att kolla Facebook otaliga gånger varje dag. Att lägga ned tid på att debattera med okunniga idioter i olika debattforum. Lyckligtvis har jag lyckats avstå från att skaffa Twitter och Instagram. Jag tror faktiskt att det är få som på sin dödsbädd känner att de twittrade för lite.

Så. Mycket av stressen människor känner i dag skulle kunna minska om vi bara skar ned ned på twittrandet, facebookandet, instagrammandet och hemmapyntandet - kort sagt slutade upprätthålla en fasad av perfektion och dagligen lägga tid på att försöka göra hela världen uppmärksam på den. Detta skulle öppna upp massor av tid.

Nu är inte avsikten att uppmana till att kasta ut datorn eller sluta leta verktyg för rekreation. Själv ägnar jag exempelvis en del tid åt TV-spel då det är ett sätt att koppla av. Men vi bör nog vara lite uppmärksamma på hur pass mycket tid vi lägger på exempelvis sociala medier och på att vara perfekta inför vår närmaste omvärld, särskilt när vi samtidigt klagar över att tiden aldrig räcker till.

Vi, dagens människor, har nämligen vare sig färre eller fler timmar att röra oss med varje dag. Vi har bara fått privilegiet att disponera fler av dem fritt än tidigare generationer. Det borde vi kanske göra lite smartare.

I Chongqing finns det stråk för personer som hellre tittar på mobiltelefonen

än ser framåt när de promenerar. Vi får hoppas att de inte gör likadana bilfiler... 

Twitter och Facebook tillåts i kinesisk frizon

Den kinesiska regeringen kommer att ta bort blockeringen mot Facebook och Twitter. Även New York Times webbsida kommer att vara tillgänglig. Men det gäller bara inom frihandelszonen i Shanghai.

Därtill kommer de tre statliga teleoperatörerna China Mobile, China Unicom och China Telecom få konkurrens av utländska operatörer i området. Också det en stor förändring. Premiärminister Li Keqiang är en vän av frihandelszoner som ett led i Kinas ekonomiska utveckling, och detta kan ses som ett steg i den riktningen. Men än så länge rör det alltså bara en väldigt begränsad del av Shanghai som får åtnjuta lite större frihet.

South China Morning Post förklarar motiven till öppningen via en anonym regeringskälla:

"In order to welcome foreign companies to invest and to let foreigners live and work happily in the free-trade zone, we must think about how we can make them feel like at home. If they can’t get onto Facebook or read The New York Times, they may naturally wonder how special the free-trade zone is compared with the rest of China." 

Det handlar alltså om att visa upp ett slags skyltfönster mot omvärlden. Vi ska dock minnas att vägen bort från planekonomi inleddes i enstaka frizoner som sydkinesiska Shenzhen på 1980-talet. Detta kan därför ses som en testballong lika mycket som en del i Kinas ekonomiska utveckling.

I bästa fall är detta ett första steg i en långsam förändring i synen på sociala medier och statlig informationskontroll i Kina. Men givet den kinesiska regeringens track record på området gör vi klokt i att inte hoppas på för mycket.