Dubbelmoralen och det fina hatet

Proffsprovokatören (jo, det är hans eget epitet) Milo Yiannopoulos har fått ett bokkontrakt. Upprördheten är stor, får vi veta i DN, som kallar Yiannopoulos för "näthatare".

Milo Yiannopoulos fick en livstids avstängning från Twitter för att ha betett sig illa mot skådespelerskan Leslie Jones. Han hade näthatat och uttryckt sig rasistiskt mot henne, ansåg Twitter. Jones själv har förstås sitt konto kvar. Detta trots att hon har ett minst sagt uppseendeväckande språkbruk om människor med annan hudfärg än hon själv.

Det är så här det fungerar. Vissa klarar sig alltid, vad de än vräker ur sig. De står för vad som vi lärt känna som det fina hatet. Hatet som anses komma "underifrån" och slå uppåt. Det är därför en svart kvinna, hur förmögen och privilegierad hon än är, kan uttrycka sig hatiskt både mot män och vita utan att det ger några rubriker. I talkshows har hon försvarat sig med att hon bara "ger igen".

Jag föredrar en trevligare ton, såväl på Twitter som i övrigt. Det finns människor som driver mig till vansinne också, men då är det bättre att avstå från att diskutera med dem. Annars lockas både mina och deras sämsta sidor fram, och det blir helt enkelt inget bra av det i slutändan. Bara massor av frustration.

Det som irriterar mig är som alltid dubbelmoralen. Sven Wollter kan sitta i SVT och hylla Stalin i programmet Min sanning. Skandalrubriker i DN och Aftonbladet? Glöm det. Han är visserligen kommunist, men han är ju en folkkär kommunist. En person som råkar ha lite tokiga åsikter.

Lika folkkär är förmodligen Henrik Schyffert. Han har som bekant setts som programledare i svensk TV i många år och betraktas allmänt som en schysst kille. Se nedan hur pass schysst han är, hur han uttrycker sig på Twitter.

SVT gjorde pliktskyldigt en inställsam och förlåtande intervju med Schyffert, och sedan var den saken utagerad. Schyffert själv säger att "om allt fler ropar bajs och kiss så kanske ängsligheten lägger sig" och frågar sig "hur tar man sig ur det här att så fort någon skämtar om något så är det någon annan som blir kränkt"?

Schyffert är emellertid inte konsekvent, ty samtidigt kallar han 90-talsklassikern NileCity "fruktansvärt, med homofobi och sexism hela vägen". Sådant är "fan inte roligt i dag", enligt Schyffert. Men att twittra att man ska "runkbajsa" någons mamma i munnen, det är tydligen att bryta mot ängsligheten i vårt samhälle. Att göra skillnad. Den som inte gillar det är bara lättkränkt.

Det enda vi kan göra är att konstatera att allt snack om anständighet i sociala medier, om antirasism och allas lika värde är en dimridå för att sätta dit meningsmotståndare och samtidigt själv få bete sig hur som helst i det godas namn.

Jag kommer aldrig sjunka till Schyfferts kloaknivå. Men han får förstås vara beredd på att andra svarar med samma språkbruk. Säkerligen kommer det då finns någon tidning för honom att gråta ut i.

God ton.

Kändissamhället

De syns överallt. Uttalar sig om allt mellan himmel och jord. Vet alltid bäst. Sätter ned foten mot det ena och det andra. Ställer krav i olika upprop. Det är allas våra älskade kändisar jag tänker på.

Men har de koll? Nej, och det är inte heller nödvändigt. Enbart i kraft av att vara känd får de uppmärksamhet, spaltutrymme och TV-tid.

Henrik Schyffert, som genom sina absurda jämförelser gett upphov till begreppet "schyffertonomics", har själv medgett att han "är känslostyrd" och "inte har koll". Han tycks själv förundrad över att allt han säger i migrationsfrågan får så stor uppmärksamhet.

En annan person som gett sig in i migrationsdebatten är Björn Ulvaeus. Han har i DN liknat asyltrycket mot Sverige med den svenska emigrationen till Amerika och använt denna liknelse som ett argument för att Sverige skulle fortsätta att ha världens mest generösa asyllagar.

Jämförelsen haltar av flera skäl - inte minst eftersom Amerika var oerhört selektivt i vilka som släpptes in (starka och friska personer) och inte försörjde dem som inte förmådde göra det själva - och den säger en del om hur snett diskussionen kan hamna när personer vars enda renommé är ett kändisskap ges utrymme i debatten.

Hur blev kändisar utan koll så oerhört intressanta? Kanske för att inte heller journalisterna har så bra koll längre. Blind höna låter annan blind höna komma till tals. Sannolikt har det även delvis med vårt kändisfokuserade samhälle att göra. Kändisar bakar. Kändisar lagar mat. Kändisar äter maten som andra kändisar lagat. Kändisar tävlar mot andra kändisar. Klart att kändisar även ska få uttala sig om saker de inte förstår sig på.

Schyffert är kanske rolig på scen. Malena Ernman kan sjunga. Och Björn Ulvaeus har bidragit till att skapa en sångskatt. Men något relevant att bidra med politiskt har de inte.

Läs även:
Naomi Abramovicz

Knaskul

På en lördag får man kosta på sig att vara lite tramsig. Lite kul är trots allt Celebrities upside down.

Elton John.

Lägg ned!

I går eftermiddag gick det inte att titta på svensk TV. Det handlade bara om en förlovning.

Nog för att kändisfokuseringen som företeelse är sjuklig, inte bara i Sverige utan i hela världen, men fokuseringen på människor som inte har gjort något annat än att födas i "rätt" familj är snäppet värre. Jag begriper inte hur någon orkar bry sig om en förlovning mellan två människor som man bara har sett på TV och möjligen sett vinka någon gång till folket på nationaldagen eller födelsedagen. Det är sjukt, skadat, galet.

Allt går dessutom på din och min skattenota. Det pratas om förlovningsringar på en miljon kronor. Och bröllopet kommer naturligtvis inte att bli någon billig affär. Det är synnerligen osmakligt. Samtidigt försöker de kungliga företrädarna "göra gott" genom att prata om saker som sätter fart på människors känslor, som sexuella övergrepp på barn - och lyckas då visa odemokratiska drag.

Victoria och herr Westling är säkert rekorderliga och trevliga människor. Kungen själv verkar vara en rolig fyr. Men det ger dem inte rätten att leva lyxliv på andra människors bekostnad. Monarkin är en äcklig kvarleva som borde avskaffas. Sverige kallas ett modernt land men kan aldrig vara det innan monarkin ersätts med republik.

Tyvärr är utsikterna för ett avskaffande av monarkin mycket dåliga. Kungahuset har starkt stöd bland svenska folket, som verkligen bryr sig om detta tragikomiska skådespel. Och jag kan för min själ inte begripa varför.