Politiker måste sluta syssla med trams

Sverige står inför en rad stora bekymmer på både kort och lång sikt. En perfekt storm av misslyckanden, omständigheter och självförvållade problem har gjort att dagens och framtidens politiker kommer tvingas slåss på flera fronter samtidigt. Det är bostadskrisen, rekryteringspaniken inom vården och socialtjänsten, polisens kris, det växande utanförskapet, kvinnoförtrycket i landets förorter och så vidare.

Allt detta måste bemötas med vettig politik i någon mån (ibland är lösningen mindre politik, men även detta kräver i förstone politiska beslut). Vad gör då politikerna? Jo, de fortsätter att fokusera på trams och symbolfrågor. Med i senaste budgeten, där det sparades friskt för att komma i närheten av balans efter de enorma hål som migrationspolitiken grävt, fanns det vänsterpartistiska förslaget om gratis glasögon till barn. En oerhört märklig prioritering.

Under onsdagen presenterade regeringens utredare förslaget på en diskrimineringsnämnd. Tanken är att den som känner sig diskriminerad ska kunna vända sig dit i stället för att få upprättelse i domstol. Utredaren Anna Karin Lundin säger att "det är svårt att gå till domstol utan juridisk hjälp, juridisk hjälp kostar pengar, och man riskerar också att få betala motpartens rättegångskostnader."

Ja? Det är så det fungerar i en rättsstat. Bevisen för en påstådd händelse ska prövas av en rättslig instans. Förloraren får betala. Nyligen förlorade familjen till en mördad kvinna i domstol. Saken gällde ett skadestånd för den smärta som de efterlevande åsamkats. Familjen förlorade och tvingas därmed betala mördarens rättegångskostnader. Oanständigt? Det kan man tycka i detta enskilda fall, men frågan är om alternativet hade varit en "skadestånd för mordoffers anhöriga"-nämnd? Varför inte inrätta en misshandelsnämnd, en rånnämnd och en kasta gatsten på polisen-nämnd?

Ännu ett annat exempel på hur den sittande regeringen ägnar sig åt trams i stället för de viktiga kärnuppgifterna är att den föreslår en ny jämställdhetsmyndighet. Gudrun Schyman, som länge drivit kravet, jublar. Eftersom Göteborg har ett nationellt sekretariat för genusforskning väntas myndigheten hamna där. 75 anställda, säkert samtliga med genusutbildningar i sin Fjällrävenryggsäck, ska därmed ägna dagarna åt "professionell styrning", enligt den ansvariga ministern.

Svenska politiker har under alldeles för lång tid vant sig vid att syssla med trams. Även när landets basala funktioner - polis, vård, skola, bostadsförsörjning - är i kris eller under mycket hård press väljer alltså den rödgröna regeringen att lägga krut på symbolpolitik och rent strunt.

Det skulle inte förvåna om Sveriges regering och riksdag vid ett akut krigshot skulle ägna tiden åt att debattera fler pappadagar i föräldraförsäkringen och krafttag mot så kallad sexistisk reklam. Det tycks nämligen alltid finnas tid över för trams. 

Organiserat tiggeri är en...

Kolla mer av I fablernas land på Facebook!

Trygga rum föder intolerans

För några år sedan pratade jag med en klient som härstammade från Finland. Det han sade fick mig att skratta men också att tänka till lite.

Han ansåg att vi svenskar är så finkänsliga av oss. Vi kan aldrig säga någonting rakt ut, klagade han. Om någon är tjock säger vi "kraftig". När någon har dött beskriver vi att personen har "gått bort".

Jag har tänkt en del på hans reflektion sedan det där samtalet och insett att hans exempel beskriver hur svenskar ofta pratar. Vi är livrädda för att såra någon eller säga fel, så vi lindar in och pratar runt för att hålla oss på den säkra sidan. Vi är nog inte ensamma om detta; John Cleese har beskrivit britterna på just detta sätt.

Emellertid har denna ängslighet nått en helt ny dimension i och med att den politiska korrektheten har firat nya triumfer och dessutom fått sällskap av det som i USA kallas "safe space" och på svenska fått namnet "tryggt rum".

Detta innebär att det inte bara är tabu och fel att säga att någon är tjock utan att den som är tjock har rätt att kräva censur mot allt som kan tyckas kränkande och sårande. I litteratur. I filmer. I konst. På arbetsplatsen.

När Jan Sjunnesson, arrangör för det alternativa Pridetåget Pride Järva, vistades i Kulturhuset samtidigt som hbtq-aktivister var där, ledde detta till en sådan upprördhet att Sjunnesson helt enkelt kastades ut. Konklusionen från Stockholm Pride var att "det finns en oro kring Kulturhuset som tryggt rum".

"Tryggt rum". Smaka på detta bisarra begrepp. Det går ut på att skapa ett offentligt rum där människor som är känsliga för andras åsikter kan vistas utan att behöva besväras av den tuffa verkligheten att det finns människor som tycker annorlunda eller ser annorlunda ut.

Jag tror att en strävan efter så kallade trygga rum skapar ännu ängsligare och ännu mer intoleranta människor. Det finns över huvud taget inget gott i detta. Ty hur ska vi kunna bli mer toleranta och kloka om våra uppfattningar aldrig utmanas?

Vad säger man då till den som är lättkränkt? "Toughen up, get thicker skin!" har den frispråkige provokatören Milo Yiannopoulos föreslagit. För det är precis som Yiannopoulos sade i en intervju i CNN: "In an outrage culture I think the appropriate response is to be outrageous."

Vi bör nog vara tacksamma för att soldaterna under andra världskriget inte krävde ett tryggt rum när de försvarade demokratin. På stränderna i Normandie fanns inte ens hen-toaletter.

Public service och rasismen

Utbildningsradion, UR, har fällts av diskrimineringsombudsmannen för en platsannons som känns väldigt typisk i det nya Sverige.

Inför en serie om normkritik (what else?) utifrån ett afrosvenskt perspektiv sökte UR en väldigt specifik producent:

Vi ser gärna att du har erfarenheter av att vara reporter och/eller redaktionellt arbete. Du är också driven, kreativ och har erfarenheter av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk.

Public service söker alltså anställda utifrån etnisk bakgrund och hudfärg. UR utgår från att begreppet "rasifierad" är en vedertagen sanning och inte en identitetspolitisk uppfinning. I en platsannons.

Det säger väldigt mycket om hur långt ut i identitetspolitikens utmarker som UR har traskat när en sådan här annons kan passera utan att någon reagerar förrän den publicerats. Det ironiska, men samtidigt helt logiska, är ju att normkritiken (som ska vara ett slagträ mot diskriminering) här de facto blir diskriminerande mot människor med "fel" hudfärg och "fel" etnisk bakgrund. Identitetspolitiken är den nya och fullt accepterade rasismen i Sverige.

Det är inget konstigt att söka människor med viss bakgrund eller vissa erfarenheter till ett program. I synnerhet inte om ämnet är väldigt specifikt som i detta fall. Men UR kan gärna få förklara varför det är viktigt att producenten är svart och att denne har "rasifierats" (detta ligger emellertid helt i linje med den mångfaldsplan som SVT:s nya vd Hanna Stjärne har fått igenom).

Ami Malmros, programchef för UR, kommenterar: "Ibland blir det fel, då lär vi oss av det. Det viktigaste är att vi inte slutar försöka."

Det är just detta som är problemet. UR kommer inte sluta försöka. De kommer förmodligen inte vara lika tydliga i fortsättningen, men det är uppenbart att UR, i likhet med vår övriga licensfinansierade public service, vill ha in personer med rätt åsikter.

Detta är personer som står för radikalfeminism, vänsterextremism, identitetspolitik och socialism. Och, som vi har sett, rent polishat.

Nya tider

Identitetsvansinnet

Kan vem som helst definiera sig som vad som helst? Är allt öppet för tolkning? Ska vi förneka objektiva fakta? Postmodernisterna och identitetspolitikens försvarare nickar ivrigt ja på dessa frågor.

I en diskussion i SR:s Studio ett möttes Hanna Lindholm och Ung vänster-ordföranden Hanna Cederin för att diskutera om det alls finns några gränser för vad en människa kan hävda att hon är. Bakgrunden var Hanna Lindholms intervjufilm med Södertörnstudenter. Hennes poäng var att visa att nej, för vissa personer finns det inga gränser. Hanna Cederin bekräftade onekligen den slutsatsen.

Studiodiskussionen tangerar det några år gamla replikskiftet mellan Åsa Romson och Jimmie Åkesson som slutade i Åkessons torra och numera virala retoriska fråga: "Om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?"

Enligt Cederin måste varje människa få definiera sig själv. Man kan alltså i teorin vara man den ena dagen och kvinna nästa dag. Eller japan. Eller två meter lång. Allt handlar om vad den enskilde upplever.

Detta kan förstås drivas hur långt som helst. Egentligen borde alla uppmanas att omdefiniera sig på sina arbetsplatser bara för att blotta vansinnet. Jag kan förslagsvis från och med nu definiera mig som rasifierad transsexuell havsörn. Problem uppstår när jag kräver av omgivningen att den ska betrakta och behandla mig som just en rasifierad transsexuell havsörn. Bekymmer uppstår när jag vill ha rättigheter som just rasifierad transsexuell havsörn (med könskorrigering, eget naturreservat eller vad det nu skulle kunna handla om).

Ens egna fantasier och uppfattningar tillåts alltså enligt postmodernisterna bestämma hur alla i ens omgivning ska bete sig. Det är inte rimligt.

Notera nu att detta inte är ett angrepp på hbtq-personer eller personer med oklar könstillhörighet (den sistnämnda gruppen finns men är ytterst liten), ej heller mot människors rätt att definiera sig själva. Självfallet får var och en definiera sig hur de vill. Men att kräva att omgivningen ska lägga sig platt för något som är uppenbart och objektivt fel, det är inte acceptabelt.

Avslutningsvis kan konstateras att i ett land där detta ens är en fråga som upptar människors tid och kraft, har något verkligen gått på tok. Vissa skulle nog göra mer nytta genom att skotta diken ett tag i stället.

Leka doktor

Panik! Folket rasar! SVT-programmet Fråga doktorn har visat nakna bröst i TV!

Det kan ju förefalla ganska naturligt att en kroppsdel, även ett kvinnobröst, dyker upp i ett program som handlar om sjukdomar. Men inte i det nya Sverige. Där är nakna kvinnor bara acceptabla under vissa politiskt förutbestämda sammanhang. Allt annat är sexism.

Det är inte alltid lätt att veta var gränsen går. Pussy Riot som visar brösten i en ryskortodox kyrka är bra. Nakna kvinnobröst i en film är däremot objektifierande.

Jag måste säga att jag inte får ihop logiken. Å ena sidan är det förfärligt att kvinnor inte får bada topless på alla kommunala badhus. Kvinnor är upprörda över att Facebook plockar bort bilder med nakna kvinnobröst men tillåter manliga (go figure).

Å andra sidan är det alltså alldeles oerhört upprörande att det i ett mysprogram tidigt på kvällen, till vilket människor skickar in frågor om kropp och hälsa, i några ögonblick visas en datoranimerad bild av en naken kvinna.

En anmälare menar att SVT har "ett ansvar" att "visa en kropp som ser ut som en kropp". Jag tittar på bilden igen. Är detta inte en kvinnokropp? Jag förstår inte kritiken. Jag har sett många nakna kvinnokroppar som ser ut ungefär som denna bild. Alla ser faktiskt inte ut som Kakan Hermansson.

Vissa människor, inte minst vänsterfeminister, har alldeles för mycket tid över till att anmärka på allt i sin omgivning. Tyvärr blir de även lyssnade på i alldeles för stor utsträckning.

Skärp er. Skaffa er en vettig sysselsättning på fritiden. Börja sy. Hoppa hopprep. Kasta lasso. Vad som helst. Gör något annat än att anmärka på en datoranimerad kvinnokropp i Fråga doktorn. 

När man bara får nog

Ibland känner jag: nu orkar jag inte längre. Hjälp mig härifrån. Nu får det fanimej vara nog.

Dumheterna i landet vi kallar Sverige står som spön i backen. Har det alltid varit så här? Eller är jag bara mer perceptiv nuförtiden? Jag vet inte.

Men jag kan konstatera att vi nu kan lägga ännu en dumhet till samlingen. TV4 rapporterar om "oförutsedda kostnader för ensamkommande barn" i pensionssystemet.

I Sverige har det barn som förlorat en eller bägge föräldrarna rätt till efterlevandestöd fram till det fyller 20. Detta omfattar även ensamkommande flyktingbarn. Nu skjuter kostnaderna i höjden, ty Högsta förvaltningsdomstolen har kraftigt sänkt beviskraven.

Allt som krävs, slår domstolen fast, är ett intygande "på heder och samvete". Detta betyder att 90 procent av ansökningarna nu beviljas, en ökning från 20 procent tidigare.

Minderåriga som kommer som asylsökande till Sverige kan alltså inkassera pengar från svenska skattebetalare bara genom att påstå att en eller båda föräldrarna är döda. Inga intyg krävs. Dessutom beviljas retroaktivt stöd på upp till två år.

Pensionsmyndigheten tror inte att det finns incitament att missbruka systemet. Naiviteten vet verkligen inga gränser. I en situation när vi vet att många ljuger om sin ålder för att mångdubbla chanserna till beviljad asyl menar alltså en svensk myndighet att pengar utan motprestation eller intyg inte skapar incitament att fara med osanning.

Vilken verklighet lever dessa människor i? Och framför allt: finns det verkligen ingen som helst respekt för våra inbetalade skattekronor längre?

Läs även:
Fnordspotting

Så sant som det är sagt.

Hallelujakonferens: rond 2

I oktober hölls en hallelujaföreställning under titeln "Sverige tillsammans". Där uppmanades deltagarna att "lyssna för att förstå", "delta med närvaro" och inte minst "bidra med värme." Budskapet var tydligt: det är lite jobbigt när det kommer en kvarts miljon asylsökande på två år, men vi klarar det om vi tänker positivt tillsammans. Bara veckor senare införde regeringen gränskontroller.

Snart är det dags igen. Rond två, skulle man kunna säga. Den här gången lär inte kungen vara på plats, däremot finns en hel drös av politiskt korrekta tyckare som säkert kan bidra med både närvaro och värme.

Denna gång är rubriken "Vem f-n tar ansvar?". Det är "En nationell konferens – en mötesplats för alla som vill ta ett gemensamt ansvar för den interkulturella samhällsutvecklingen!" Tanken är att denna spännande dag ska "ge inspiration, insikter och nya kontakter".

Deltar gör bland andra ministrarna Ylva Johansson och Ardalan Shekarabi men också föredettingen Mona Sahlin, den förra regeringens mest misslyckade minister Erik Ullenhag, den gråtmilda Johanna Jönsson (C) och några kommunsossar. Ingen samling är förstås fulländad utan en politiskt korrekt komiker. Därför deltar även Özz Nûjen.

Frukta icke. Räddningen är nära förestående.

Gina-TV

Jag ser aldrig på Melodifestivalen. Jag har turen att vara gift med en person som inte heller gör det, så det blir aldrig krig om fjärrkontrollen på lördagskvällarna.

Däremot har jag i efterhand sett det uppmärksammade propagandanumret där Gina Dirawi sjunger på arabiska och Sarah Dawn Finer på hebreiska och där strofen "Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden" i den svenska nationalsången ändrats till "Ja, jag vill leva, jag vill dö på jorden."

Ty nationer och gränser är ju sådant vi ska tänka bort. Det finns bara en värld, ett folk och en... Hrm.

Syftet var enligt de medverkande att markera öppenhet mot omvärlden. Jag förstår inte. Var ska man leva och dö om inte på jorden? Det hade visserligen varit kul om de förvirrat tittarna genom att i stället sjunga "Ja, jag vill leva, jag vill dö i Boden". Men det hade förstås blivit kränkande för alla som inte bor eller vill bo i Boden.

Jag skiter ärligt talat i vad de har för sig i ett överskattat musikprogram i en av televisionens slaskkanaler. Problemet är att de inte låter det vara just ett musikprogram. Att public service numera alltid måste göra statements. Varför kan de inte låta ett musikprogram vara ett musikprogram och en gala vara en gala? Varför måste de göra politik av allting?

Public service har förvandlats till en enda lång stand up-föreställning. Inte att undra på att landets komiker, både de som står på scen och de som sitter i riksdagen, applåderar.

Värdegrunden. Den är fin.

Den stora ängsligheten

Om någon för tio femton år sedan frågade mig vad rasism var skulle jag ha svarat att det definitionsmässigt var en övertygelse om existensen av mänskliga raser och att deras genetiska olikheter också betingade olika värde. Det hade varit den korta och enkla definitionen.

I dag är det inte lätt att veta vad som är rasism och inte. Ribban har sänkts till marknivå. Under åren har rasism kommit att vara allt från chokladgodis till  religionskritik.

Ovanstående bild delades av moderatpolitikern Christer Wallin på Facebook vilket genast resulterade i påståenden om att den skulle vara "klockrent rasistisk" och "tendentiös, xenofobisk smörja".

Wallin säger att han ångrar sig. Andras överdrivna och högst märkliga reaktioner fick alltså politikern att backa. Varken Sydsvenskan eller SVT gör någon ansats att förklara bakgrunden till bilden, vad själva poängen är.

Bakgrunden är dels kommuners planer på att köpa bostäder åt nyanlända, dels det miljöpartistiska förslaget i Stockholm att välkomna återvändande jihadkrigare med "inkluderande insatser" i ett samarbete mellan bland annat Arbetsförmedlingen, socialtjänsten och bostadsbolagen. Denna strategi, som MP kallade "Stockholmsmodellen", kritiserades så kraftigt att den plockades bort från Stockholms stads hemsida (lyckligtvis har jag den sparad som pdf).

Sedan kan man verkligen fråga sig varför stora svenska medier ska ägna intresse åt vad kommunpolitiker delar för bilder på sociala medier. Såvida det inte är något alldeles oerhört uppseendeväckande, vilket verkligen inte var fallet här.

Något som nästan retar mig mer än det inskränkta svenska medie- och debattklimatet är att det är så lätt att få folk att backa och be om ursäkt för sådant som inte ska behövas bes om ursäkt för. Rädslan för Twitterdrev och arga kommentarer på Facebook har gjort oss alldeles förbaskat ängsliga. Mediernas fokusering på vad som skrivs och sägs i sociala medier gör saken ännu värre, i synnerhet för offentliga personer som kan hudflängas för minsta lilla.

Tänk om fler kunde bry sig mindre. 

Läs även:
Jeanders bilder

Miljöpartiet är ett fiaskoparti

SVT:s Aktuellt har gjort en liten återblick av vad som hänt under det år som gått med Miljöpartiet i regeringen. Resultatet visar att MP vikit ned sig i fråga efter fråga.

I valrörelsen hade partiet satt som mål att bli tredje största parti. Gustav Fridolin var öppen med detta i intervjuer och framträdanden. Kampen mot Sverigedemokraterna var huvudfokus.

Det gick inget vidare. SD blev nästan dubbelt så stora som MP, men miljöpartisterna kunde i alla fall trösta sig med att de nu för första gången fick ta plats i en regering. Hela sex statsråd blev de tilldelade, däribland för de brännande frågorna skolan och bostadspolitiken.

MP lovade att lägga ned Vattenfalls kolgruvor. I stället blir det en försäljning. Det visade sig vara mer komplicerat än partiet trodde i valrörelsen.

Förbifart Stockholm lyckades MP bara pausa, till en kostnad av hundratals miljoner kr. Konstitutionsutskottet var inte roat. Det borde inte skattebetalarna heller vara. I opposition var MP oerhört kritiskt mot FRA-lagen och massövervakningen. I regeringsställning har partiet inte opponerat sig ett dugg utan i stället agerat dörrmatta åt det övervakningsglada Socialdemokraterna.

Därtill har vi förstås det allra heligaste – migrationspolitiken. MP sitter i en regering som inte bara stramar åt asylpolitiken markant utan också lade förslaget att ge regeringen makt att stänga Öresundsbron. Det måste snurra i de små hjärnkontoren hos de miljöpartistiska gräsrötterna.

Nu har beskedet kommit att även Bromma Flygplats blir kvar, ytterligare ett nederlag för MP och ytterligare en fråga där de fått anpassa sig till den jobbiga verkligheten (i detta fall en riksdagsmajoritet de känt till i över ett år).

I fråga efter fråga har MP fått lägga sig platt. I de flesta frågor är bra att det har blivit så, men det säger en del om vad partiet är berett att offra för att få sitta kvar vid makten. Det borde också bli tydligt för alla nu hur naivt och oförberett på att ta ansvar detta parti är.

Några år i regeringsställning kommer månne ge MP en inblick i hur verkligheten egentligen ser ut. Men det är dyrköpta erfarenheter både för partiet och för Sverige.

Frågan är vad MP ska gå till val på nästa gång – och vad vallöftena är värda.

Någonstans mellan Bryssel och Sjumilaskogen

Vissa saker får stå för sig själva.

Never go full miljöpartist

I senaste Debatt i SVT diskuterades vad som kan och bör göras åt olagliga bosättningar som upprättas av EU-migranter på kommunal och privat mark runt om i landet. I går hölls en riksdagsdebatt om migrationspolitiken på begäran av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Båda debatterna - den ena i en TV-studio och den andra i landets lagstiftande församling - visade på en väldigt tydlig skiljelinje mellan vad jag vill kalla realism och miljöpartism. Det sistnämnda är vad som tillåts diktera politiken på en rad områden i Sverige, och det är förödande för landets utveckling.

Miljöpartiet får här representera den ansvarslösa, naiva och idealistiska linjen i svensk politik. Det är givetvis inte bara miljöpartister som står för den, men partiet i fråga är själva epicentrum av denna verklighetsfrämmande ideologi (möjligen Fi undantaget).

Det brukar sägas att troll spricker i dagsljus, att det bästa sättet att bekämpa populistpartier är att ta in dem i regeringen. Det är precis vad vi har sett i Sverige. MP hade en hög svansföring i övervaknings- och integritetsfrågor i riksdagen. Nu när miljöpartisterna sitter i regeringen med Socialdemokraterna har de helt släppt dessa frågor. Hyckleriet blir uppenbart.

MP drev i valrörelsen att Vattenfalls tyska kolverksamhet inte ska vare sig behållas eller säljas utan helt sonika läggas ned. Kolet ska stanna i marken, hävdade språkrören. Nu tänker Vattenfall sälja, och företrädare för MP medger att de inte riktigt förstått vad det innebär att styra ett statligt bolag. Detta säger en del om vad miljöpartistiska vallöften och visioner är värda.

MP är dock inte bara naiva och okunniga. De är även direkt stolliga.

Vi måste komma ihåg att MP är partiet som tycker... 

... att Sverige helst ska försvaras utan vapen

... att färre ska jobba - och mindre

... att alla som vill ska få komma till Sverige - och försörjas av de som redan bor här (som alltså ska jobba mindre)

... att det ska vara helt OK att ockupera andras mark om du är fattig

...att det är viktigare att bevara gräsplättar än att bygga bort bostadsbristen

... att alla som vistas i landet ska vara garanterade boende finansierat av skattebetalarna

... att återvändande IS-krigare ska erbjudas jobb och bostad vid hemkomsten

Det sistnämnda kallade socialborgarrådet Ewa Larsson stolt för "Stockholmsmodellen" innan kritiken blev så hård att strategidokumentet i vilket förslagen fanns drogs tillbaka och sedermera också försvann från Stockholms stads hemsida.

Samtidigt vill det starkt tillväxtkritiska MP satsa på välfärden, höja lärarlönerna och mycket annat. Vem som helst begriper att helheten av den miljöpartistiska politiken inte går ihop. Men det är väldigt sällan partiet i fråga skärskådas och ställs mot väggen av journalisterna för just detta.

MP är som en samling barn. Som drömmer och tror och hoppas. Men som när de ställs mot hårda fakta får ge sig. I regeringsställning ställs man inför verkligheten varje dag. Därför är det välkommet att svenska folket nu får se vilket tramsparti som Gustav Fridolin och Åsa Romson leder.

Grunden i miljöpartismen är ansvarslöshet och naivitet. Det är inget annat än intellektuell härdsmälta. Miljöpartisterna bör därför hållas borta från politiskt inflytande i möjligaste mån.

Jag hoppas att utgången av nästa val blir att fler har sett vad MP går för och att vi slipper se detta parti i regeringen under lång tid framöver. Sverige behöver en karantän mot miljöpartismen. 

Reklam ska vara vacker

I åratal har feminister och moralister tittat på reklamaffischer för underkläder och känt avsky. Smala, attraktiva kvinnor har utgjort basen för bland andra H&M:s underklädeskampanjer. De visar inte riktiga kvinnor, har det klagats.

Och visst stämmer det att det vi får se är en retuscherad bild, precis som valaffischer med våra politiker är retuscherade. Någon kanske minns hur Mona Sahlin och Marita Ulvskog såg ut.

Poängen är att detta är reklamens själva syfte. Att locka, förföra och försköna. Inte att visa verkligheten som den är. I vanlig ordning missförstår feministerna och normkritikerna. Så när Dressmann nu har en reklamkampanj som visar "vanliga" män - taniga, otränade, lönnfeta - applåderas det. Nu utmanas mansidealet, jublar Metro.

Jag är man. Heterosexuell dessutom. Om man ska tro reklamforskare som Nina Åkestam på Metro borde jag bli både påverkad och upprörd över Tommy Hilfigers samtida reklamkampanj. Men sorry, den är mer tilltalande än Dressmanns. Att se Dressmanns politiskt korrekta kampanj får mig att vända blicken någon annanstans när jag står och väntar på tunnelbanan.

Jag funderar på hur det hade sett ut om biltillverkare gjorde reklam för sina produkter på detta sätt. Kom igen, köp en Mini! Eller varför inte en sönderrostad Volvo? Rost är ju helt naturligt!

Nej, fram med snygga och attraktiva människor i reklamen, tack. Oavsett kön.

Snart i en Volvo-kampanj nära dig?

Applicera i valfritt ämne

Dumheten personifierad

DN till identitetscenterns försvar

Lika väntat som att Centerpartiets tweet om att det söker en junior pressekreterare med "annan etnisk bakgrund än svensk" skulle mötas av kritik, lika förutsägbart var det att vissa inom den så kallade borgerligheten skulle försvara tilltaget.

På sociala medier har jag sett personer inom borgerligheten (ibland oklart varför de definierar sig så) säga att de inte förstår upprördheten eller att de applåderar Centerns försök att "bredda sig". I dag är det DN:s Hanne Kjöller som rycker ut till försvar för den centerpartistiska identitetspolitiken.

Kjöller kallar en av kritikerna, Markus Uvell, för "individfundamentalist". Jag vet inte riktigt vad det ska betyda (är han månne något så sataniskt som nyliberal?), men det hon vill är sannolikt att förminska hans kritik genom att peka på att den är "fundamentalistisk". Därmed behöver hon inte bemöta den i sak.

Enligt Kjöller visar Centerpartiet "en ambition att på frivillig väg öka mångfalden". Jag har sett samma försvar i sociala medier. Men jag förstår inte riktigt vad de menar. C har väl aldrig uteslutit någon i sina rekryteringsprocesser? Bondeförbundets politik är om än en del av partiets historia en tämligen avlägsen sådan.

Menar Kjöller att om det inte uttryckligen står i en rekryteringsannons att det som söks är människor med "annan etnisk bakgrund än svensk" så känner sig alla andra än etniska svenskar exkluderade? En neutral annons kan väl inte vara exkluderande för någon? Den är ju raka motsatsen. Hon problematiserar heller inte hur hon och andra skulle reagera på om det i annonsen efterfrågades medarbetare med "annan religiös tillhörighet än muslimsk" eller "annan etnisk tillhörighet än arabisk". Då hade det genast stämplats som islamofobi.

Centerpartiet förtjänar bättre än den kritik partiet fått, tycker Kjöller. Hon har fel. Partiet förtjänar kritik för att ha hoppat i den galna identitetspolitiska tunnan och för att det bidrar till att normalisera ett tänkande där hudfärg och etnisk bakgrund är relevant när du söker jobb. Var det inte just detta vi vill komma bort från? Något vi ville bekämpa?

Centerns agerande kommer att öka intoleransen i samhället. Inte minska den. Det finns över huvud taget inget liberalt i partiets agerande. Det värsta är att det inte ser detta självt.

Tidigare bloggat:
Närodlad identitetspolitik

Läs även:
Fnordspotting

Sökes: Det egna ansvaret

För några dagar sidan toppades Stockholms lokalnyheter av den hemska nyheten att barnfamiljer vräktes och ställdes på bar backe i Tensta. Nyheten var som så ofta är fallet kraftigt vinklad. Framför allt måste själva premisserna ifrågasättas.

Familjerna levde, i likhet med många andra i området, i så kallade korttidskontrakt. Dessa går att få via Bostadsförmedlingen och har en kortare kötid eftersom de inte är lika attraktiva som vanliga hyreskontrakt utan tidsbegränsning. De är alltså enklare att få. Den som får en lägenhet med korttidskontrakt behåller samtidigt sin kötid, vilket gör det hela till win-win.

Den som anmäler intresse för en lägenhet via Bostadsförmedlingen har förstås ett eget ansvar att ta reda på vilka förutsättningar som gäller för boendet. Svenska Bostäder är en seriös hyresvärd och har knappast bedragit någon.

Ändå säger barnfamiljerna att de blivit lurade. De fick "bara" bo i två år (vilket är lång tid i ett rivningskontrakt där den garanterade boendetiden kan vara så kort som tre månader).

Företrädare för Svenska Bostäder bedyrade att ingen barnfamilj skulle ställas på gatan. Detta skulle lösas tillsammans med Spånga-Tenstas stadsdelsförvaltning. Och så bli det självfallet i dylika fall. Socialtjänsten får gripa in genom att göra väldigt dyra placeringar på olika hotellboenden. Tax money at work.

Noteras kan att de allmännyttiga bostadsbolagen i Stockholm efter nya direktiv har sänkt sina inkomstkrav ytterligare och nu accepterar en inkomst motsvarande existensminimum. Försörjningsstöd är således inget hinder för att få en bostad - så länge du har en tillräcklig kötid. Vilket många inte har.

Ingen frågar vilket ansvar den egna familjen har. Är man förälder, har man ansvar för att sörja för sina barns väl och ve. Det inkluderar förmågan att hitta ett tryggt boende till sig och sina barn. Att skylla på hyresvärden för att den säger upp hyreskontraktet när tiden har löpt ut, eller på Socialtjänsten för att den inte bistår med en ny lägenhet, är magstarkt.

Ja, boendesituationen i Stockholm är hemsk. Den är konsekvensen av ett storskaligt politiskt misslyckande. Men det är ingen mänsklig rättighet att bo i Stockholms län, och så länge det är svårt att hitta en bostad här bör man faktiskt se sig om efter andra alternativ.

Tenstafamiljerna, runt 35 till antalet, ställde krav på Svenska Bostäder och stadsdelen. På en Facebooksida krävde man bland annat tillräckligt stora lägenheter för åttabarnsfamiljer, rimlig hyra, inget tak för max antal boende i lägenheten, en ny bostad i området nära till skola och jobb och att Socialtjänsten ska gå in som borgenär för hyran. Det låter ju kanon.

Hörde vi något om eget ansvar? Givetvis inte. Nånannanismen har blivit dogm i Sverige.

Stolliga Miljöpartiet

Det finns knäppskallar i alla politiska partier. Men så finns det knäppa partier. Där vansinnet är kutym, inte undantag. Miljöpartiet är ett sådant parti.

En indikation på stollighetsnivån i ett parti framkommer när det vankas kongress och medlemmarna inkommer med sina motioner. Det är då gräsrötterna talar. Rebecca Weidmo Uvell har tittat på motionsfloden inför Miljöpartiets kongress. Det är fantastisk läsning. Men skrattet fastnar i halsen när jag tänker på att detta parti sitter i regeringen.

Nu ska man inte dra alltför stora växlar på vad som står i motioner till en partistämma. I likhet med riksdagsmotioner avslås de oftast, och det är sällan som partiledningar körs över av medlemmarna. Men poängen är att motionerna speglar gräsrötternas åsikter. MP:s bas drivs av idén att vi ska arbeta mindre men få mer pengar (oklart varifrån de ska komma).

Bland motionerna hittar vi smaskens som införandet av regionala kemikaliekontor, att göra nöjesflygandet tråkigare och besvärligare för dem som inte förstår vilken miljöskada flyget orsakar samt ett förbud mot privata banker.

Att Miljöpartiet har svårt för vita heterosexuella män blev vi om inte tidigare varse när Åsa Romson talade i Almedalen i fjol. Föga förvånande finns förslag, i jämställdhetens och antirasismens namn, på att i MP inrätta en mångfaldskommitté för att öka representationen av människor med utomeuropeisk bakgrund på maktpositioner i partiet. Lika lite förvånar det att "cis-män" inte ska kunna väljas in i denna kommitté samt att jämställdhetskommitténs pengar ska gå till "icke-mäns" organisering.

Bland alla stolligheter är det en motion som står ut. Den handlar om asylprocessen. MP står som bekant på barrikaderna för en fri invandring, slopade prestationskrav vid anhöriginvandring och full samhällsservice till alla som vistas i Sverige, oavsett om de gör det lagligt eller ej. I en motion från Grön Ungdom önskas en flyttad bevisbörda från den sökande till Migrationsverket när någon söker asyl. Det ska alltså vara upp till Migrationsverket att hitta bevis för att den enskilde inte ska få asyl.

Denna motion är talande för vad MP är för slags parti. Det är ett parti som kan beskrivas som en perfekt storm av tokerier som intersektionalitet, normkritik, gå barfota i naturen-vurm och allmänt manshat. MP är ett idealistiskt, naivt och verklighetsfrämmande parti som för all del skulle kunna få puttra på med sina stolligheter på kammaren i god ro men som absolut inte borde släppas i närheten av ett beslutsfattande organ.

Nu sitter de lik förbannat både i majoritetskoalitioner i landets tre största städer och innehar ministerportföljer med ett avgörande inflytande över migrationspolitiken, bostadspolitiken, miljöpolitiken och utbildningspolitiken. Flera för Sveriges framtid avgörande frågor dikteras alltså av balkongodlande dillrunkare. Det är inget skämt. Det är allvarligt.

Miljöpartiet säger sig vilja skapa ett giftfritt samhälle. Det har bara missat att det är partiet självt som är giftet.