Politiker måste sluta syssla med trams

Sverige står inför en rad stora bekymmer på både kort och lång sikt. En perfekt storm av misslyckanden, omständigheter och självförvållade problem har gjort att dagens och framtidens politiker kommer tvingas slåss på flera fronter samtidigt. Det är bostadskrisen, rekryteringspaniken inom vården och socialtjänsten, polisens kris, det växande utanförskapet, kvinnoförtrycket i landets förorter och så vidare.

Allt detta måste bemötas med vettig politik i någon mån (ibland är lösningen mindre politik, men även detta kräver i förstone politiska beslut). Vad gör då politikerna? Jo, de fortsätter att fokusera på trams och symbolfrågor. Med i senaste budgeten, där det sparades friskt för att komma i närheten av balans efter de enorma hål som migrationspolitiken grävt, fanns det vänsterpartistiska förslaget om gratis glasögon till barn. En oerhört märklig prioritering.

Under onsdagen presenterade regeringens utredare förslaget på en diskrimineringsnämnd. Tanken är att den som känner sig diskriminerad ska kunna vända sig dit i stället för att få upprättelse i domstol. Utredaren Anna Karin Lundin säger att "det är svårt att gå till domstol utan juridisk hjälp, juridisk hjälp kostar pengar, och man riskerar också att få betala motpartens rättegångskostnader."

Ja? Det är så det fungerar i en rättsstat. Bevisen för en påstådd händelse ska prövas av en rättslig instans. Förloraren får betala. Nyligen förlorade familjen till en mördad kvinna i domstol. Saken gällde ett skadestånd för den smärta som de efterlevande åsamkats. Familjen förlorade och tvingas därmed betala mördarens rättegångskostnader. Oanständigt? Det kan man tycka i detta enskilda fall, men frågan är om alternativet hade varit en "skadestånd för mordoffers anhöriga"-nämnd? Varför inte inrätta en misshandelsnämnd, en rånnämnd och en kasta gatsten på polisen-nämnd?

Ännu ett annat exempel på hur den sittande regeringen ägnar sig åt trams i stället för de viktiga kärnuppgifterna är att den föreslår en ny jämställdhetsmyndighet. Gudrun Schyman, som länge drivit kravet, jublar. Eftersom Göteborg har ett nationellt sekretariat för genusforskning väntas myndigheten hamna där. 75 anställda, säkert samtliga med genusutbildningar i sin Fjällrävenryggsäck, ska därmed ägna dagarna åt "professionell styrning", enligt den ansvariga ministern.

Svenska politiker har under alldeles för lång tid vant sig vid att syssla med trams. Även när landets basala funktioner - polis, vård, skola, bostadsförsörjning - är i kris eller under mycket hård press väljer alltså den rödgröna regeringen att lägga krut på symbolpolitik och rent strunt.

Det skulle inte förvåna om Sveriges regering och riksdag vid ett akut krigshot skulle ägna tiden åt att debattera fler pappadagar i föräldraförsäkringen och krafttag mot så kallad sexistisk reklam. Det tycks nämligen alltid finnas tid över för trams. 

Anpassning till värdegrunden

Det är egentligen dumt att uppmärksamma en pinsam storm i ett vattenglas som hela debaclet kring Sverigedemokraternas gala på Grand Hôtel är. Snart har den fallit glömska och indignerade människor på båda sidor har hittat något nytt att bli frustrerade över, var så säker.

Några korta kommenterar är ändå på sin plats, ty det finns en principiellt intressant diskussion bakom alla överord som handlar om vår nervösa samtid. På flera sätt har händelsen en del gemensamt med Bokmässans agerande runt tidskriften Nya Tider.

Politiskt inkorrekta bokar in sig på ett event. De godkänns. Personer på vänsterkanten får nys om det hela. Medier som Aftonbladet och DN hakar på och gör en "granskning" och försöker ställa ansvariga till svars. Twittervänstern vaknar till liv framför tangentbordet, kammar hipsterskägget, sveper en kopp ekologiskt kaffe och sätter igång med dagens värv.

Vänsterfolk hotar med bojkott. DN, Aftonbladet och public service sprider budskapet. De som godkände bokningen backar med hänvisning till värdegrunden (i fallet med Bokmässan skulle de rent av hinna backa fram och tillbaka). Politiskt inkorrekta klagar över hot mot yttrande/mötesfriheten.

I slutändan fick dessa två incidenter samma slut: såväl Nya Tider som SD kunde hålla sina aktiviteter som planerat. Men den makt som ett mindre antal röststarka vänstertwittrare har på stiftelser, organisationer och företag i Sverige är bekymmersam. Det blir särskilt illa när mainstreammedierna ger detta fåtal ett inflytande de inte alls förtjänar.

Arga människor i sociala medier, märk väl med rätt värdegrund, har därmed blivit en reell maktfaktor. Troll på Twitter har blivit polis, åklagare och bödel. Företagare förväntas numera tänka efter både en och två gånger innan de gör en reklamfilm, godkänner ett arrangemang, bjuder in en gäst eller ens äter lunch med någon. Frågor de måste ställa sig är: vad tycker Twittervänstern om detta? Kan det uppstå ett drev och hur bemöter vi i så fall ett sådant?

Sannolikt har denna försiktighet även bidragit till att många nu känner sig tvungna att ta ställning för Den Rätta Läran offentligt. Genom att omfamna rätt organisationer och idéer köper de sig så att säga fria från drev. Även om det kan svänga fort, ty toleransen för snedsteg är låg.

Uppenbarligen är intolerans, ilska och lättkränkthet vinnande attribut i dagens samhälle. Det är genom att ständigt kräva att omgivningen ska anpassa sig efter just din värdegrund som du når fram i mediebruset. Det är så du "visar civilkurage" på 2010-talet.

Det finns egentligen bara två sätt att bemöta detta: foga sig eller gå till motangrepp. Sveriges förenade fisliberaler inom borgerligheten och i dess närhet har valt att inte bara foga sig utan göra gemensam sak med den indignerade vänstern. Personligen tycker jag att motangrepp är en bättre metod.

Detta kommer leda till ökad polarisering, men det är oundvikligt eftersom det uppenbarligen saknas förhandlingsmån med dagens lättkränkta nyvänster. Den är inte intresserad av kompromisser eller tolerans med oliktänkande. Den söker konfrontation.

Låt den då få det.

Tidigare bloggat:
Vad är väl en fest på Grand Hôtel...

Läs även:
Fnordspotting

Stå upp för yttrandefrihetsfundamentalismen

Yttrandefrihet. Kanske den viktigaste friheten vi har. En fri- och rättighet som är så lätt att begränsa men så svår att vinna tillbaka.

I samband med 15-årsdagen av fängslandet av den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak hålls en manifestation för yttrandefrihet. I Sverige tar vi den för given, och det är farligt. Yttrande-, press- och tryckfriheten, tillsammans med mötesfriheten, är grundfundament i en demokratisk stat. Men dessa friheter måste ständigt vinnas och återerövras. Av varje ny generation, under nya förutsättningar.

I takt med att samhället förändras, dyker nya hot mot yttrandefriheten upp. Digitaliseringen har på ett sätt minskat avståndet mellan folk och makthavare, väljare och politiker, vilket gör att vanligt folks åsikter syns och hörs mer nu än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Den vanlige medborgaren har fått en plattform. Detta provocerar. Det upprör. Och det föder motreaktioner.

Den politiska makten, och dess tillskyndare, vill tysta vissa åsikter. Debatt blir plötsligt inte en positiv ingrediens i ett land med yttrandefrihet utan ett svek mot folket. Därigenom perverteras själva begreppet yttrandefrihet.

Vi ska skilja mellan rätten att yttra en åsikt och rätten att få yttra den utan motstånd och kritik. Det sistnämnda är givetvis inte yttrandefrihet. Men om rätten att yttra en åsikt de facto inskränks av hetslagstiftning och av en slapp syn på när vissa tar sig rätten att störa politiska möten och stänga ute vissa åsikter som stämplas som osympatiska, naggar vi yttrandefriheten i kanten bit för bit. Tills den dag då vi vaknar upp och upptäcker att inte heller din eller min åsikt längre anses acceptabel i offentligheten. Då just mina och dina åsikter har blivit paria.

Var gränsen ska dras för vad som anses acceptabelt att yttra, är fullkomligt godtyckligt. Drogliberalism? Legal sexhandel? Avkriminaliserad barnporr? Förintelseförnekande? Islamkritik? Fråga runt och du kommer garanterat finna många som drar gränsen där någonstans.

Det största hotet mot yttrandefriheten är förmodligen vår lättkränkta samtid. En tidsanda där människor ropar efter "trygga rum", vilket oundvikligen betyder att sådant som uppfattas som upprörande och kränkande inte bör eller får yttras.

Detta är en allvarsam utveckling om den inte stoppas i tid. Ty den dag som yttrandefrihet likställs med att säga sådant som ingen upprörs över, har den definitivt gått förlorad.

En lättkränkt samtid

Sommarens sista Sommarkväll med Rickard Olsson gästades av tre av landets stora artister och komiker, Peter Dalle (en personlig favorit), Tommy Körberg och Claes Malmberg. Temat var humor och lättkränkthet (det börjar 40 minuter in).

Rickard Olsson ställde frågan varför vår samtid är mer lättkränkt än tidigare. De tre gästerna hade lite olika förklaringar, Dalles gick ut på att i en tid när det inte riktigt finns något kit som håller samman oss längre söker vi oss till våra subgrupper och identiteter och försvarar dem med näbbar och klor.

Krönikören Andrev Walden lyfter upp tråden i Aftonbladet (givetvis undgår det inte Walden att det är "fyra vita män" som sitter i soffan och diskuterar, underförstått att det redan där finns ett problem). Hans tes är att vi inte är mer lättkränkta i dag utan att människor som kränks - må det vara bögar, svarta eller funktionshindrade - tidigare inte hade "en röst". De vågade inte säga ifrån, helt enkelt. Men det gör de nu.

Ingen sitter inne med facit, det enda vi kan göra är att spekulera. Men även om jag tror att vi generellt sett är mer lättkränkta nu, men kanske av lite andra företeelser än tidigare, är det inte huvudförklaringen till att vi upplever ett så gigantiskt uppsving i lättkränkthet.

Huvudförklaringen är sannolikt det som även Walden är inne på, nämligen att alla hörs nu. Genom bloggar och sociala medier kan varenda kotte skrika ut sin frustration på söndagskvällarna och känna sig kränkt över precis vad som helst.

Detta hade inte behövt vara ett problem över huvud taget om det nu inte var så att de stora nationella medierna men även statliga myndigheter gav dessa lättkränkta en plattform genom att göra dem till programledare, krönikörer i landets största tidningar eller statliga utredare. Medier och politiker eldar på stämningar och krav på "trygga rum", uppfattningar som bäst hade hållits bakom fyra väggar i Lättkränktas riksförbund. Kort sagt: lättkränkta ger lättkränkta jobb.

Innan vi ballar ur i frustration över hur knäpp vår samtid är tror jag att det är viktigt, och kanske lite trösterikt, att ha i åtanke att de som sitter på Aftonbladets ledarredaktion, är krönikörer i Metro eller "arbetar" hos Rättviseförmedlingen och är allmänt lättkränkta till sin natur inte utgör en representativ del av det svenska samhället. De är tillräckligt privilegierade för att kunna lägga tid och energi på att diskutera huruvida en logotyp på en godisförpackning är rasistisk eller ej.

En undersköterska som kommer hem från ett 13-timmarspass i äldrevården har inte den lyxen. Det är i den sistnämnda gruppen du hittar vanliga, vettiga människor som är värda respekt. Människor som varken har intresse eller tid för att "känna in" stämningar, att reflektera över vilken blick kvinnor har i bikinireklamen eller huruvida mäns leende kan vara dold sexism.

De skiter ärligt talat i detta. De kramar barnen när de kommer hem, pussar maken/makan och dricker en kopp te innan det är läggdags inför nästa långa arbetsdag.

Tänk om fler var undersköterskor. Då skulle de inte ha vare sig tid eller ork att vara lika kränkta hela tiden. 

Samhällsklimat 2016

Att anmäla är det nya medborgaransvaret

Sällan har en julkalender blivit så uppmärksammad – och utskälld. Årets julkalender Tusen år till julafton i SVT är ett slags barnversion av det populära Historieätarna och visar därför, på ett förenklat och underhållande sätt, hur det var förr i tiden. Jag tror att jag hade älskat den här julkalendern som barn.

Tanken är, gissar jag, att barnen ska lära sig någonting samtidigt som de har roligt. Men att visa historien är förstås känsligt i det moderna och politiskt korrekta Sverige. Därför har julkalendern blivit anmäld både för att ha visat att barn serverades alkohol förr och att samhället på 70-talet var mer öppet för att prata om sex med barnen. Detta skildras i några sekunder. Helt oacceptabelt, förstås. Anmäl!

En förvirrad själ har anmält programmet till Konsumentverket (!). Anmälaren "känner att man inte behöver visa så tydligt hur det var förr i tiden". Känner. Vad en enskild tittare känner när denne ser programmet är faktiskt inte relevant, vare sig för Konsumentverket eller någon annan.

Anmälningarna mot julkalendern är dock ett tecken på något större. De är ett symptom på det nya lättkränkta samhälle vi har fått. Det samhälle där studenter behöver känna sig "trygga" i att det inte dyker upp något obehagligt i studentlitteraturen – även i den litteratur som skildrar historiska obehagligheter. Ett samhälle där människor behöver ett "safe space" mot sådant som kan upplevas kränkande och "trigger warnings" så att de hinner skydda sig. Ett samhälle där föräldrar lägger ansvaret för barnuppfostran på samhället, skolan, staten, någon annan.

Det mesta har blivit bättre med åren, det visar även årets julkalender genom sina lättsamma tillbakablickar i svensk historia. Men samtidigt som vårt samhälle har utvecklats, blivit rikare och mer humant för flertalet, har svenska folket blivit fredsskadat. De stora samhällsproblemen anses lösta, därför kan vi lägga fokus på könlösa pronomen, frugårman-skyltar, toaletter för transsexuella och inte minst att lägga historien tillrätta så att en ny generation upplysta svenskar inte känner sig kränkta eller "otrygga".

Fler kommer framöver att bli varse att de stora samhällsfunktionerna inte alls fungerar så bra längre, utan tvärtom är på väg att försämras kraftigt. Det återstår att se om detta påverkar intresset för att anmäla julkalendrar och införa varningstexter för viss studentlitteratur. Gissningsvis inte.

Det är uppenbart att fler borde koka soppa på ett skärp då och då.

I de lättkränktas land

Rasisten Tobias Hübinette är upprörd igen. Denna gång på en sketch från Nile City.

Jag har gett upp att försöka förstå varför vissa bli kränkta och arga hela tiden. Men jag kan inte låta bli att undra varför Hübinette blir upprörd över en sketch som sändes på TV för 20 år sedan.

Lite mer up to date måste väl även lättkränkta rasister vara.

Ung och svag - men framför allt kränkt!

Det sker en sorts rörelse i samhället som leder bort från förnuft och rationalitet. I dess ställe ser vi ett fokus på känslor och en strävan efter renhet (ett tema jag berört brett tidigare). Samhället ska renas från allt som kan upplevas negativt av enskilda individer.

Unga som växer upp i dag, som har det bättre ställt materiellt och har fler valmöjligheter i livet än tidigare generationer kunnat drömma om, förväntas känna sig diskriminerade, utsållade och svaga bara för att de är unga. Det talas i den allmänna debatten om unga som en "svag grupp". Svag på arbertsmarknaden, svag på bostadsmarknaden och tro fan om den inte är svag överallt annars också.

Det är synd om unga, helt enkelt. Men framför allt är ungdomen kränkt. Kränkt över underklädesreklam som "objektifierar" kvinnor. Kränkt över dåliga betyg. Kränkt över att inte alla tycker likadant. Kränkt över att inte få en egen bostad när de fyller 18. Kränkt över... ja, ni förstår.

Upprördheten verkar inte alls lika stor bland äldre generationer. Jag har aldrig hört kvinnor i min mors generation uppröras över att det visas smala H&M-modeller i TV-reklamen eller på reklamskyltar på busshållplatsen. För den yngre generationen verkar det däremot vara ett jätteproblem. Ty de måste jämföra sig med modellerna och (obligatoriskt) må dåligt av dem. Har unga i dag inget försvar?

Kanske är det så enkelt att tidigare generationer lärt sig att uppskatta det de har, tåla olikheter, fokusera på annat än bara sig själva hela tiden och ta de smockor som livet faktiskt delar ut ibland. Många unga verkar i dag väldigt upptagna med att leta efter saker de kan känna sig besvärade och kränkta av.

Jag ser detta som en typ av intolerans. Vilket är ironiskt i sig eftersom det inte sällan är de individer som saluför sig själva som så oerhört toleranta och öppna som samtidigt flyger i taket över en nyöppnad strippklubb eller att en politiker inte velat definiera sig som feminist.

Om man ska tro denna artikel i The Federalist är detta ingalunda ett svenskt fenomen. Kanske kan det kallas västerländskt, den del av världen där kvinnor har det som allra bäst. Samma debatt pågår i USA.

Kränkhets- och diskrimineringsindustrin är en farsot som sveper över Sverige. Den träffar stort och smått. Den handlar om att anmäla chokladgodis, klippa i gammal barnlitteratur men också att göra ändringar i språket så att ingen riskerar att ta illa upp av sättet på vilket vi pratar (därför ska vi inte säga "kvinna" längre utan "fittbärare", inte säga "man" utan "en" eller "hen"). En kampmetod är att helt sonika stämpla företeelser som rasistiska och sexistiska och därmed något som ingen kan försvara (ett aktuellt exempel på detta är att Dataspelsbranschen nu ska utreda möjligheterna att normkritiskt märka TV- och datorspel).

Tyvärr fungerar det oftast. Företag backar. Politiker pudlar. Alla anpassar sig efter den arga feministiska mobben. The Federalist föreslår ett motgrepp: Sluta be om ursäkt. De lättkränktas skara får helt enkelt finna sig i att alla inte tycker, uttrycker sig eller betraktar världen på samma sätt som dem.

Det är bara att erkänna att feministerna framgångsrikt har flyttat fram sina positioner. Maktförkjutningen påverkar nyhetsvärderingen och samhällsdebatten. Politikerna anpassar sig i sin tur efter hur vindarna blåser i debatten, vilket kan påverka de politiska avvägningarna och i slutändan lagstiftningen. Alla som arbetar i Stockholms stad har nyligen meddelats av den nya majoriteten att stadens budget för 2015 ska "genomsyras" av ett genus- och antirasistiskt perspektiv. Detsamma gäller arbetet i stadens skolor och förskolor. Detta är en tydlig seger för Fi. Ingen ska komma undan.

Det är inte bara genuskloaker som Nyheter24 som eldar på allt detta, även om de onekligen ligger i framkant. Det sker i de stora kvällstidningarna, i public service och på ledarredaktionerna. Alla tassar numera på tå för att inte råka säga något som kan upplevas som olämpligt av någon. Jag märker det själv. Vi sublimerar språket, väljer våra ord. Man måste inte tala korrekt svenska men välja rätt ord.

Detta ska inte ses som ett upprop för att få säga "negerboll", att bete sig illa eller skämta om etniska eller religiösa minoriteter hur som helst. Jag vill inte förbjuda vare sig rondellhundar eller olämpliga skämt, men jag tycker personligen att det är en smula onödigt att såra människor bara för att man kan. Däremot vänder jag mig å det starkaste emot den kultur av unga kränkta människor som växer fram och ges allt större utrymme. Det är inte synd om unga eller kvinnor. Eller män heller för den delen. Inte i Sverige.

Det behövs en liberal motrörelse som tar strid mot både tokfeminism och kränkthetsvurm. I nuläget är det bara Sverigedemokraterna som tar öppet avstånd från den svenska radikalfeminismen och motsätter sig fortsatt lagstiftning för att "skydda" grupper mot påstådda kränkningar. De borgerliga partierna måste vakna till liv nu.

Läs även:
Svenska museer ska tolka historien ur ett kvinno- och hbtq-perspektiv