Nyrasisterna: en studie i självömkan

Vi måste ta kampen mot rasismen, hävdas det från alla möjliga håll. Det låter rimligt. Rasism är något vidrigt och helt främmande för alla anständiga människor. Det är inte hur du ser ut eller varifrån du kommer som är viktigt utan hur du beter dig. Alltid.

Men som så mycket annat har diskussionen om rasism spårat ur i Sverige. Exempel på rasism anses numera vara att färre personer med svart hy än vit arbetar som nyhetsankare, att svarta speglas negativt i Hollywoodfilmer och att inte alla människor känner sig representerade i alla forum genom sin hudfärg. Detta, berättas det, är den så kallade strukturella rasismen i det svenska samhället.

Myten om strukturell rasism sprids ivrigt av antirasistiska aktivister och debattörer och politiker på vänsterkanten. En logisk slutsats blir att det socioekonomiska utanförskapet i invandrartäta förorter inte förklaras med en misslyckad migrations- och integrationspolitik samt för svaga incitament att arbeta utan helt och hållet anses bero på diskriminering och rasism från majoritetssamhället.

Genom att sprida dessa (van)föreställningar odlas en offermyt i landets förorter och bland personer med en viss hudfärg. Vilket i värsta fall kan leda till hat och etniska motsättningar. Genom att lansera begrepp som "vithetsnormen" görs hudfärg till den viktigaste markören för oss som människor. Genom så kallade separatistiska möten, där endast personer med en viss hudfärg bjuds in, skickas signalen att förståelse sitter i hudfärgen. Vi är kort sagt vår hudfärg. Inget mer. Vita är på ett sätt, svarta på ett annat. Och vi kan aldrig förstå varandra. Detta budskap är oerhört destruktivt.

Utbildningsradions program Melanin gör kampen mot rasismen en präktig björntjänst när den med licenspengar utpekar svarta som systematiskt diskriminerade och utstötta ur den svenska samhällsgemenskapen. Bilden är skev, falsk och fruktansvärt överdriven. Men sättet den förmedlas på är effektivt, och risken finns att många köper budskapet. Det är nämligen lockande att tro att ens egna upplevda misslyckanden beror på någon annan.

Programserien är en förfärlig soppa av självömkan, generaliseringar, överdrifter och rena felaktigheter. Men det är också ett slags uppmaning till kamp. Det dras till och med ogenerade paralleller mellan dagens skönhetsideal och historiens slaveri.

Mångfald är ett av vår tids mest frekvent använda ord. Därför blir det oerhört ironiskt när vi i ett av programmen som anses spegla mångfald får se hur svarta medvetet tyr sig till varandra i grupp och utesluter vita. Är det mångfald? Och tänk om vita börjar resonera likadant. Då får vi en uppdelning av samhället efter hudfärg. Identitetspolitiken slår tillbaka med full kraft.

Intresset för hudfärg växer, men det är bara ibland det beskrivs som ett problem. Att främst vita röstade på Donald Trump i det amerikanska presidentvalet utmålades som ett bekymmer medan ingen i svensk media ifrågasatte att svarta röstade på Barack Obama i två val i rad.

Enligt samma logik är det förfärligt med enbart vita på reklamaffischer men något positivt och gemensamhetsskapande med "black fashion", alltså mode av och för svarta.

Detta riskerar att få rakt motsatt effekt än den officiellt önskade. Om svarta tänker, resonerar och beter sig identitetspolitiskt och separatistiskt, kommer också vita börja göra det. Då får vi just det uppdelade samhälle som nyrasisterna inom identitetsvänstern sade sig vilja bekämpa.

Jag hade hoppats att fokus på hudfärg hörde den mörka historien till. Att jag aldrig skulle behöva höra resonemang om "ras" och "vithet" igen. Att vi hade kommit längre än så. Tyvärr är dessa idéer ånyo på frammarsch i och utanför Sverige.

Många som kallar sig "antirasister" bygger just i detta nu upp motsättningar som egentligen inte finns. Detta riskerar att resultera i en kamp mellan etniciteter och hudfärger. Månne var det denna kamp de eftersträvade hela tiden.

Har du sagt anus får du säga genus

Åhléns har dragit igång en kampanj (YouTube). Den handlar om "klädmaktsordningen". Vet du inte vad det är? Bra, ett nykterhetstecken. Då har du förmodligen läst något annat än Feministiskt perspektiv, genusvetenskap och Nyheter24 i ditt liv.

Idén går i korthet ut på att typiskt kvinnliga kläder värderas lägre än manliga. Därför vill Åhléns "bryta klädmaktsordningen". Om man ska vara konsekvent är det väl över huvud taget fel att ens kalla kläder kvinnliga och manliga, feminina och maskulina? Här begår Åhléns ett stort övergrepp på alla som vill klä sig gränsöverskridande.

Åhléns har alltså klampat in i det feministiska köket och vill nu sitta runt bordet bland övriga politiskt korrekta. Så här fungerar vår samtid. Inget upplevt problem är för litet för att inte kunna fogas till "könsmaktsordningen", "patriarkatet" eller någon annan föga passande beskrivning av världens mest jämställda land. Normkritiken blir ett slags metod för att åtgärda "problemet".

Grejen med normkritik är att den kan definieras hur som helst och användas var som helst på vad som helst. Det räcker egentligen att stoppa en kryddnejlika i urinröret och klampa omkring i senapsgula galonbyxor så är du normkritisk. Mot något.

Men normkritiken kan också bli en norm. Detta försökte UR-journalisten Per-Axel Jansson uppmärksamma i ett normkritiskt reportage om normkritik, men det gick inte för sig. Cheferna satte sig på tvärn och Jansson slutade på UR.

UR:s produktionschef Elin Anderson får frågor om detta i Sveriges Radio och har betänkligt svårt att svara på frågor om normkritik och identitetspolitik (lyssna!). Den bild som framträder av Utbildningsradion är en sektliknande tillvaro där interna utbildningar skolar personalen i en normkritisk och identitetspolitisk riktning och där debatt eller avvikande åsikter inte tillåts.

Det går att ana att liknande utbildningar kan tänkas ligga bakom uppkomsten av Åhléns kampanj. Lyckligtvis finns det på en fri marknad fler företag att välja bland när vi ska handla. Som konsumenter kan vi alltid rösta med plånboken.

Läs även:
Dan Korn

Den nya rasismen

Rasism. Det är ett av det mänskliga sinnets vidrigaste påfund. Att bedöma och döma människor utifrån saker de över huvud taget inte kan påverka, som hudfärg, är fegt och nesligt.

Att det finns rasism är samhället är ingen hemlighet och heller inget någon förnekar. Däremot är Sverige som land inte rasistiskt. Vi har inga "rasistiska strukturer" som drabbar en viss grupp bara för att de tillhör den gruppen. Ingen etnisk grupp är diskriminerad i lag. Däremot finns det människor som har fördomar om andra beroende på deras hudfärg och härkomst.

Det mest anmärkningsvärda är att personer som kallar sig antirasister, och därmed inte ska se skillnad på eller behandla människor olika utifrån hudfärg, nu efterapar rasisternas världsbild.

Vi har börjat få något som kallas "separatistiska" möten. Det är träffar, på nätet eller i verkliga livet, där endast så kallade "rasifierade" får delta. Vänstern har sett till att identitetspolitiken och antirasismen har fått ett barn ihop: det är den nya rumsrena vänsterrasismen.

Det är förstås samma rasism som tidigare. Den bygger på samma vidriga grundsyn att vi människor är vår hudfärg, inget mer. Att den som har utländsk härkomst måste bete sig och tycka på ett visst sätt. Och att vita människor är ett hot.

Hur i hela friden blev det så här? Och hur kan landets statsminister stillasittande acceptera att hans partis ungdomsförbund har ett rasistmöte i självaste partihögkvarteret? Det är obegripligt. Oanständigt. Oförlåtligt.

Jag skäms över den utveckling som sker i Sverige just nu. Hur människor glider isär, hur rasism och fördomar odlas av personer som anklagar andra för att vara, surprise, rasister.

Det finns bara en sak att säga: far åt helvete, rasister.

Läs även:
Ivar Arpi, Rebecca Weidmo Uvell, Adam Cwejman, Fnordspotting

En lättkränkt samtid

Sommarens sista Sommarkväll med Rickard Olsson gästades av tre av landets stora artister och komiker, Peter Dalle (en personlig favorit), Tommy Körberg och Claes Malmberg. Temat var humor och lättkränkthet (det börjar 40 minuter in).

Rickard Olsson ställde frågan varför vår samtid är mer lättkränkt än tidigare. De tre gästerna hade lite olika förklaringar, Dalles gick ut på att i en tid när det inte riktigt finns något kit som håller samman oss längre söker vi oss till våra subgrupper och identiteter och försvarar dem med näbbar och klor.

Krönikören Andrev Walden lyfter upp tråden i Aftonbladet (givetvis undgår det inte Walden att det är "fyra vita män" som sitter i soffan och diskuterar, underförstått att det redan där finns ett problem). Hans tes är att vi inte är mer lättkränkta i dag utan att människor som kränks - må det vara bögar, svarta eller funktionshindrade - tidigare inte hade "en röst". De vågade inte säga ifrån, helt enkelt. Men det gör de nu.

Ingen sitter inne med facit, det enda vi kan göra är att spekulera. Men även om jag tror att vi generellt sett är mer lättkränkta nu, men kanske av lite andra företeelser än tidigare, är det inte huvudförklaringen till att vi upplever ett så gigantiskt uppsving i lättkränkthet.

Huvudförklaringen är sannolikt det som även Walden är inne på, nämligen att alla hörs nu. Genom bloggar och sociala medier kan varenda kotte skrika ut sin frustration på söndagskvällarna och känna sig kränkt över precis vad som helst.

Detta hade inte behövt vara ett problem över huvud taget om det nu inte var så att de stora nationella medierna men även statliga myndigheter gav dessa lättkränkta en plattform genom att göra dem till programledare, krönikörer i landets största tidningar eller statliga utredare. Medier och politiker eldar på stämningar och krav på "trygga rum", uppfattningar som bäst hade hållits bakom fyra väggar i Lättkränktas riksförbund. Kort sagt: lättkränkta ger lättkränkta jobb.

Innan vi ballar ur i frustration över hur knäpp vår samtid är tror jag att det är viktigt, och kanske lite trösterikt, att ha i åtanke att de som sitter på Aftonbladets ledarredaktion, är krönikörer i Metro eller "arbetar" hos Rättviseförmedlingen och är allmänt lättkränkta till sin natur inte utgör en representativ del av det svenska samhället. De är tillräckligt privilegierade för att kunna lägga tid och energi på att diskutera huruvida en logotyp på en godisförpackning är rasistisk eller ej.

En undersköterska som kommer hem från ett 13-timmarspass i äldrevården har inte den lyxen. Det är i den sistnämnda gruppen du hittar vanliga, vettiga människor som är värda respekt. Människor som varken har intresse eller tid för att "känna in" stämningar, att reflektera över vilken blick kvinnor har i bikinireklamen eller huruvida mäns leende kan vara dold sexism.

De skiter ärligt talat i detta. De kramar barnen när de kommer hem, pussar maken/makan och dricker en kopp te innan det är läggdags inför nästa långa arbetsdag.

Tänk om fler var undersköterskor. Då skulle de inte ha vare sig tid eller ork att vara lika kränkta hela tiden. 

En onödig avgång

Toleransen för misstag inom politiken är minst sagt splittrad.

Å ena sidan kan statsråd vansköta sina uppgifter politiskt utan minsta åtgärd. Vi har haft djupt opassande justitieministrar som suttit i åtta år, katastrofala skolministrar och empatistörda kommunikationsministrar som alla fått behålla sina jobb. Detta eftersom inga "formella fel" har begåtts. Att vara allmänt usel och bedrövlig är inte olagligt.

Å andra sidan kan minsta misstag - en obetald TV-avgift eller svart städhjälp - leda till avsked på dagen. Den socialdemokratiska gymnasie- och kunskapslyftsministern Aida Hadzialic drabbades i dag av det senare.

Hon har åkt fast i en nykterhetskontroll i vilken hon blåste 0,2 promille, precis på fel sida om den gräns som är tillåten enligt svensk lag. Därmed gjorde hon sig skyldig till rattonykterhet och kommer få dagsböter. Hadzialic begick ett misstag. Hon gjorde en felbedömning.

Det finns inget som framkommit som säger att hon skulle ha alkoholproblem av den typ som miljöpartisten Per Gahrton uppvisat upprepade gånger (som jämförelse blåste han vid sin senaste snedsegling i automobil 1,89 promille, vilket är en omskrivning för "stupfull").

Hon gör något rakryggat när hon tar konsekvenserna av sina handlingar, kallar till presskonferens och erkänner utan omsvep i stället för att smita ut bakvägen. Detta kan ha räddat hennes politiska karriär.

Men Hadzialic avgång känns förhastad - och onödig. Bättre hade varit att Stefan Löfven vägrat ta emot hennes avskedsansökan och själv kallat till presskonferens där han förklarat vad som inträffat, sagt att han tagit sin minister i örat och påtalat hur allvarligt detta är men kommit fram till att han vill behålla henne i regeringen eftersom han tror på henne. Alla kan göra misstag.

Nu blev det inte så. Vilket jag beklagar. Aida Hadzialic har en flummig portfölj (bara begreppet "kunskapslyftsminister" ger mig kalla kårar) på ett splittrat departement, men hon har på sistone varit en av få inom det rödgröna blocket som rakryggat tagit avstånd från identitetspolitiken. På så vis har Hadzialic varit ett friskt tillskott i en i övrigt sunkig ministär. Nu är risken stor att hon ersätts av en identitetspolitiker från nyvänstern.

Identitetspolitikens tillskyndare kan just ha vunnit ännu en rond.

Snart är du bara ditt kön och din hudfärg

Det har skett något väldigt remarkabelt i svensk samhällsdebatt. Och fort har det gått.

På bara drygt tio år har så kallade antirasister återupplivat rasbegreppet, lyckats fästa nya politiska begrepp som "rasifierad" i mainstreammedia och fått människor att börja fokusera på hudfärg och kön.

Inte heller det upplysta Sverige är vaccinerat mot rasism, hat och fördomar. Det som är så anmärkningsvärt är att landets stora medier nu eldar på denna utveckling genom att ge manshatare ryggdunkningar, genom att ge extremister som Fatta Man publicitet och genom att underblåsa idéer om gruppers kollektiva skuld (ja, bara vissa grupper). Uppenbarligen i en tro att de gör gott.

Detta kallas identitetspolitik och går i korthet ut på att din hudfärg, ditt kön, din etniska tillhörighet och så vidare styr vem du identifierar dig med. Därför måste hela samhället stöpas om så att alla grupper finns representerade överallt. Ty en svart person kan ju inte identifiera sig med en vit!

Hela detta tankegods leder till en uppdelning av människor utifrån deras yttre attribut. Sådant ingen av oss kan påverka. Just detta som det moderna Sverige skulle ha kommit bort ifrån.

Värderingar, idéer, ideologier eller ens hur vi beter oss tycks inte längre spela någon roll. Det är vad du ser på utsidan som är viktigt.

Detta blir ånyo tydligt när SVT låter Fatta Man kommentera veckans snackis, nämligen att Sven Melander i ett av sina filmklipp uttryckt stöd för fjortisartisten Zara Larsson. Ni vet hon som hela tiden är så "drabbad" av näthat men själv inte försitter ett tillfälle att skriva hur mycket hon hatar män.

Shahab Ahmadian från Fatta Man gör en klassisk identitetspolitisk analys när han hävdar att det är "jättemäktigt" att en "vit, medelålders man" ger Zara Larsson stöd "eftersom män kan identifiera sig mer med Sven Melander". Nu var vi alltså där igen. Kön och hudfärg.

Skälet till att hon behöver stöd är tydligen att hon mött motstånd för att hon gång på gång uttrycker hat mot halva svenska befolkningen. Larsson är kanske en medveten provokatör, men om man agerar som en sådan måste man tåla att få skit tillbaka.

Zara Larsson är ingen förebild. Hon är en i mängden av unga privilegierade kvinnor/tjejer i ett av världens mest feminiserade länder som tror sig vara diskriminerade och utsatta och genom att gråta ut i medierna skapar en kränkthetsdiskurs för unga svenska tjejer. Detta är bara destruktivt.

Vad tycker då Zara Larsson om att få uttalat stöd från en företrädare för just den grupp hon hatar (vita män)? Jo, att "det gör mig så mycket starkare". Det tror jag det. För Zara handlar ju allt om Zara.

Sorry, Sven Melander. Du gjorde dig just till det vi brukar kalla en nyttig idiot. Zara Larsson hatar dig för att du är man och vit. Att uttrycka stöd för en sådan person är bara kontraproduktivt.

Public service och rasismen

Utbildningsradion, UR, har fällts av diskrimineringsombudsmannen för en platsannons som känns väldigt typisk i det nya Sverige.

Inför en serie om normkritik (what else?) utifrån ett afrosvenskt perspektiv sökte UR en väldigt specifik producent:

Vi ser gärna att du har erfarenheter av att vara reporter och/eller redaktionellt arbete. Du är också driven, kreativ och har erfarenheter av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk.

Public service söker alltså anställda utifrån etnisk bakgrund och hudfärg. UR utgår från att begreppet "rasifierad" är en vedertagen sanning och inte en identitetspolitisk uppfinning. I en platsannons.

Det säger väldigt mycket om hur långt ut i identitetspolitikens utmarker som UR har traskat när en sådan här annons kan passera utan att någon reagerar förrän den publicerats. Det ironiska, men samtidigt helt logiska, är ju att normkritiken (som ska vara ett slagträ mot diskriminering) här de facto blir diskriminerande mot människor med "fel" hudfärg och "fel" etnisk bakgrund. Identitetspolitiken är den nya och fullt accepterade rasismen i Sverige.

Det är inget konstigt att söka människor med viss bakgrund eller vissa erfarenheter till ett program. I synnerhet inte om ämnet är väldigt specifikt som i detta fall. Men UR kan gärna få förklara varför det är viktigt att producenten är svart och att denne har "rasifierats" (detta ligger emellertid helt i linje med den mångfaldsplan som SVT:s nya vd Hanna Stjärne har fått igenom).

Ami Malmros, programchef för UR, kommenterar: "Ibland blir det fel, då lär vi oss av det. Det viktigaste är att vi inte slutar försöka."

Det är just detta som är problemet. UR kommer inte sluta försöka. De kommer förmodligen inte vara lika tydliga i fortsättningen, men det är uppenbart att UR, i likhet med vår övriga licensfinansierade public service, vill ha in personer med rätt åsikter.

Detta är personer som står för radikalfeminism, vänsterextremism, identitetspolitik och socialism. Och, som vi har sett, rent polishat.

Nya tider

Identitetsvansinnet

Kan vem som helst definiera sig som vad som helst? Är allt öppet för tolkning? Ska vi förneka objektiva fakta? Postmodernisterna och identitetspolitikens försvarare nickar ivrigt ja på dessa frågor.

I en diskussion i SR:s Studio ett möttes Hanna Lindholm och Ung vänster-ordföranden Hanna Cederin för att diskutera om det alls finns några gränser för vad en människa kan hävda att hon är. Bakgrunden var Hanna Lindholms intervjufilm med Södertörnstudenter. Hennes poäng var att visa att nej, för vissa personer finns det inga gränser. Hanna Cederin bekräftade onekligen den slutsatsen.

Studiodiskussionen tangerar det några år gamla replikskiftet mellan Åsa Romson och Jimmie Åkesson som slutade i Åkessons torra och numera virala retoriska fråga: "Om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?"

Enligt Cederin måste varje människa få definiera sig själv. Man kan alltså i teorin vara man den ena dagen och kvinna nästa dag. Eller japan. Eller två meter lång. Allt handlar om vad den enskilde upplever.

Detta kan förstås drivas hur långt som helst. Egentligen borde alla uppmanas att omdefiniera sig på sina arbetsplatser bara för att blotta vansinnet. Jag kan förslagsvis från och med nu definiera mig som rasifierad transsexuell havsörn. Problem uppstår när jag kräver av omgivningen att den ska betrakta och behandla mig som just en rasifierad transsexuell havsörn. Bekymmer uppstår när jag vill ha rättigheter som just rasifierad transsexuell havsörn (med könskorrigering, eget naturreservat eller vad det nu skulle kunna handla om).

Ens egna fantasier och uppfattningar tillåts alltså enligt postmodernisterna bestämma hur alla i ens omgivning ska bete sig. Det är inte rimligt.

Notera nu att detta inte är ett angrepp på hbtq-personer eller personer med oklar könstillhörighet (den sistnämnda gruppen finns men är ytterst liten), ej heller mot människors rätt att definiera sig själva. Självfallet får var och en definiera sig hur de vill. Men att kräva att omgivningen ska lägga sig platt för något som är uppenbart och objektivt fel, det är inte acceptabelt.

Avslutningsvis kan konstateras att i ett land där detta ens är en fråga som upptar människors tid och kraft, har något verkligen gått på tok. Vissa skulle nog göra mer nytta genom att skotta diken ett tag i stället.

DN till identitetscenterns försvar

Lika väntat som att Centerpartiets tweet om att det söker en junior pressekreterare med "annan etnisk bakgrund än svensk" skulle mötas av kritik, lika förutsägbart var det att vissa inom den så kallade borgerligheten skulle försvara tilltaget.

På sociala medier har jag sett personer inom borgerligheten (ibland oklart varför de definierar sig så) säga att de inte förstår upprördheten eller att de applåderar Centerns försök att "bredda sig". I dag är det DN:s Hanne Kjöller som rycker ut till försvar för den centerpartistiska identitetspolitiken.

Kjöller kallar en av kritikerna, Markus Uvell, för "individfundamentalist". Jag vet inte riktigt vad det ska betyda (är han månne något så sataniskt som nyliberal?), men det hon vill är sannolikt att förminska hans kritik genom att peka på att den är "fundamentalistisk". Därmed behöver hon inte bemöta den i sak.

Enligt Kjöller visar Centerpartiet "en ambition att på frivillig väg öka mångfalden". Jag har sett samma försvar i sociala medier. Men jag förstår inte riktigt vad de menar. C har väl aldrig uteslutit någon i sina rekryteringsprocesser? Bondeförbundets politik är om än en del av partiets historia en tämligen avlägsen sådan.

Menar Kjöller att om det inte uttryckligen står i en rekryteringsannons att det som söks är människor med "annan etnisk bakgrund än svensk" så känner sig alla andra än etniska svenskar exkluderade? En neutral annons kan väl inte vara exkluderande för någon? Den är ju raka motsatsen. Hon problematiserar heller inte hur hon och andra skulle reagera på om det i annonsen efterfrågades medarbetare med "annan religiös tillhörighet än muslimsk" eller "annan etnisk tillhörighet än arabisk". Då hade det genast stämplats som islamofobi.

Centerpartiet förtjänar bättre än den kritik partiet fått, tycker Kjöller. Hon har fel. Partiet förtjänar kritik för att ha hoppat i den galna identitetspolitiska tunnan och för att det bidrar till att normalisera ett tänkande där hudfärg och etnisk bakgrund är relevant när du söker jobb. Var det inte just detta vi vill komma bort från? Något vi ville bekämpa?

Centerns agerande kommer att öka intoleransen i samhället. Inte minska den. Det finns över huvud taget inget liberalt i partiets agerande. Det värsta är att det inte ser detta självt.

Tidigare bloggat:
Närodlad identitetspolitik

Läs även:
Fnordspotting

Närodlad identitetspolitik

Annie Lööfs gratulation till den identitetspolitiska Rättviseförmedlingen var inget misstag. Den var ärligt menad.

Den slutsatsen kan vi med säkerhet dra nu när Centerpartiet lagt ut ovanstående tweet. Ett borgerligt parti som kallar sig "liberalt" söker alltså personal utifrån en viss etnisk bakgrund. Eller snarare: den exkluderar en viss etnicitet. Inte vackert. Och inte liberalt.

Nej, jag häpnar inte längre. Centerpartiet har gått så långt åt vänster i en rad frågor de senaste åren att inte heller detta klavertramp lyckas förvåna mig. Och visst får Centerpartiet, precis som alla andra partier, organisationer och företag, anställa vilka de vill för min del. På vilken grund de vill.

Men det går inte att komma ifrån att en jobbannons i vilken ett riksdagsparti söker en pressekreterare, "gärna med annan etnisk bakgrund än romsk" eller "gärna med etniskarisk bakgrund" vore helt otänkbar. Annonsen skulle toppa förstasidorna överallt. Nu orsakar det endast lite ilska i sociala medier och kommer vara glömt i morgon.

Etnisk svensk - det sämska som finsk?