Landets mest utsatta grupp

Vilken grupp är den mest utsatta i Sverige? Är det månne romer? Muslimer? Nej, det kan faktiskt vara män, och i synnerhet vita svenska män.

Det låter månne överdrivet. Vita svenska män pekas ju ständigt ut som de mest privilegierade i samhället. Och det stämmer att många är det. Den som tar en titt på den yppersta eliten av företagsledare och näringslivstoppar kommer hitta många äldre, vita svenska män. Men exakt denna grupp återfinns även i samhällets absoluta botten.

Vita män är nämligen överrepresenterade bland missbrukare, hemlösa och socialt utsatta. Avsevärt fler män dör på jobbet (men det är arbetsmiljön i kvinnodominerade yrken som ständigt diskuteras). Den vanligaste dödsorsaken för män under 45 år är självmord.

Det pratas väldigt lite om detta eftersom de är just män och i många fall till råga på allt vita män. De som i den moderna journalistiken beskrivs som samhällets mest privilegierade. De som krönikörer, ledarskribenter och politiker älskar att göra sig lustiga över. När utsatthet kommer på tal är det nästan alltid kvinnor och barn, och utrikes födda, som avses. Begreppet "utsatthet" har kommit att könskodas.

Jag skriver inte detta för att sprida en uppmaning om kollektiv självömkan bland män, sådant bör vi avhålla oss från, utan för att visa hur det faktiskt ser ut.

"Svenska män får ju bara skit", sade Paolo Roberto apropå feminism i en gammal intervju gjord av Sveriges Radios Hanna Fahl som fortfarande är kul att lyssna på. I intervjun pekar han på faktumet att svenska män tillhör världens mest jämställda men ändå blir ständigt utskällda.

Det är svårt att veta hur pass utbrett detta hat är. Svenska kvinnor blir ju trots allt ihop med vita svenska män nu precis som förr. Men kanske har det mycket att göra med att svenska män alltmer underordnar sig det feministiska perspektivet att män är ett problem som måste fixas. Många har med hull och hår köpt Svante Tidholms resonemang om män som kollektivt ansvariga för allt elände i samhället och att män därför är kollektivt skyldiga att kliva åt sidan.

Det finns en trend som uppmärksammats av ett fåtal debattörer men som förblivit tämligen okänd för framför allt den breda allmänheten i Sverige, och det är unga män som "checkar ut" från samhället. Det förefaller vara ett i-landsfenomen att unga killar ger upp på karriär och partner, men första tecknet på detta är det växande utbildningsgapet mellan tjejer och killar.

Unga killar gör allt sämre ifrån sig i skolan, vilket gör det svårare att få ett arbete i dag och heller inte gör killarna särskilt attraktiva för det motsatta könet. Lägg därtill ett växande överskott på män i Sverige på kinesiska nivåer och var och en inser att det finns potential för att något väldigt oroväckande kan ske.

Vi har en tickande bomb som det talas alldeles för lite om. Även feminister borde fundera över om manshat verkligen ligger i deras eget intresse. 

Snart är du bara ditt kön och din hudfärg

Det har skett något väldigt remarkabelt i svensk samhällsdebatt. Och fort har det gått.

På bara drygt tio år har så kallade antirasister återupplivat rasbegreppet, lyckats fästa nya politiska begrepp som "rasifierad" i mainstreammedia och fått människor att börja fokusera på hudfärg och kön.

Inte heller det upplysta Sverige är vaccinerat mot rasism, hat och fördomar. Det som är så anmärkningsvärt är att landets stora medier nu eldar på denna utveckling genom att ge manshatare ryggdunkningar, genom att ge extremister som Fatta Man publicitet och genom att underblåsa idéer om gruppers kollektiva skuld (ja, bara vissa grupper). Uppenbarligen i en tro att de gör gott.

Detta kallas identitetspolitik och går i korthet ut på att din hudfärg, ditt kön, din etniska tillhörighet och så vidare styr vem du identifierar dig med. Därför måste hela samhället stöpas om så att alla grupper finns representerade överallt. Ty en svart person kan ju inte identifiera sig med en vit!

Hela detta tankegods leder till en uppdelning av människor utifrån deras yttre attribut. Sådant ingen av oss kan påverka. Just detta som det moderna Sverige skulle ha kommit bort ifrån.

Värderingar, idéer, ideologier eller ens hur vi beter oss tycks inte längre spela någon roll. Det är vad du ser på utsidan som är viktigt.

Detta blir ånyo tydligt när SVT låter Fatta Man kommentera veckans snackis, nämligen att Sven Melander i ett av sina filmklipp uttryckt stöd för fjortisartisten Zara Larsson. Ni vet hon som hela tiden är så "drabbad" av näthat men själv inte försitter ett tillfälle att skriva hur mycket hon hatar män.

Shahab Ahmadian från Fatta Man gör en klassisk identitetspolitisk analys när han hävdar att det är "jättemäktigt" att en "vit, medelålders man" ger Zara Larsson stöd "eftersom män kan identifiera sig mer med Sven Melander". Nu var vi alltså där igen. Kön och hudfärg.

Skälet till att hon behöver stöd är tydligen att hon mött motstånd för att hon gång på gång uttrycker hat mot halva svenska befolkningen. Larsson är kanske en medveten provokatör, men om man agerar som en sådan måste man tåla att få skit tillbaka.

Zara Larsson är ingen förebild. Hon är en i mängden av unga privilegierade kvinnor/tjejer i ett av världens mest feminiserade länder som tror sig vara diskriminerade och utsatta och genom att gråta ut i medierna skapar en kränkthetsdiskurs för unga svenska tjejer. Detta är bara destruktivt.

Vad tycker då Zara Larsson om att få uttalat stöd från en företrädare för just den grupp hon hatar (vita män)? Jo, att "det gör mig så mycket starkare". Det tror jag det. För Zara handlar ju allt om Zara.

Sorry, Sven Melander. Du gjorde dig just till det vi brukar kalla en nyttig idiot. Zara Larsson hatar dig för att du är man och vit. Att uttrycka stöd för en sådan person är bara kontraproduktivt.

En feministisk huskur

Det finns en utbredd uppfattning inom den feministiska vänstern att sexuellt våld beror på en toxisk manlighet. Om vi bara "fixar" denna påstått skadliga mansroll (ibland kallad manskultur eller machokultur), löser vi sexualbrottsproblematiken. Så lyder resonemanget.

Denna idé förfäktas på debattsidor, ledarsidor och i public service. Den sprids av Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, kvinnosakskämpar och rörelsen med det ironiska namnet Fatta.

Det är inte bara kvinnor som framför idén om en sjuklig manlighet som endast kan botas med en gedigen feministisk huskur. Män, som Fatta-ambassadören Svante Tidholm, deltar genom att sprida ett slags manligt självhat.

Hur löser man då problemet med sexuellt våld enligt denna övertygelse? Genom att prata. Men framför allt genom att skuldbelägga halva befolkningen för att de har ett visst kön.

Denna sortens generalisering är endast möjlig att göra i Sverige när det gäller en specifik grupp: män. Aldrig om etniska minoriteter, aldrig om religiösa grupper, aldrig om kvinnor. Vad som annars är rasistiskt, islamofobiskt, antisemitiskt eller misogynt är plötsligt fritt fram när gruppen som utpekas är män. Då sparkar man ju uppåt, enligt de feministiska maktteorierna.

Samtal är jag i och för sig sällan emot. Däremot hoppar jag till lite när sexualupplysaren Nathalie Simonsson ger följande instruktion i föräldrars samtal med sina pojkar:

Visst finns det killar som kommer att begå sexuella övergrepp, men det kan vara på sin plats att förklara för sitt pojkbarn att det INTE bor en våldtäktsman inne i varje person med snopp.

Som om pojkar föddes med tron att de är våldtäktsmän. Förslaget kan jämföras med att gå fram till någon och säga: "Kom ihåg nu, du är inte en hustrumisshandlare!" och sedan tro att man gjort en god gärning. Eller varför inte lära muslimska pojkar att det inte bor en terrorist inne i varje person med muslimsk tro?

Jag tror att effekten kan bli den motsatta: ett skuldbeläggande av pojkar. Hur ska annars pojkar som aldrig ens tänkt tanken att sexuellt trakassera eller våldta en tjej reagera på en förälders uppmaning att de minsann inte ska se på sig själva som våldtäktsmän?

Kanske är det detta feministerna är ute efter. Att straffa pojkar och män så långt det går utan att stå för att det faktiskt är själva agendan.

Feministernas plötsliga och förmenta omtänksamhet med det manliga könet (manifesterad i den fåniga kampanjen SheForHe) ger jag ärligt talat inte mycket för.

Alla manliga läsare, säg nu efter mig: "Jag är inte en våldtäktsman. Jag är inte en våldtäktsman. Jag är inte..."

Tidigare bloggat:
Feministerna vill förändra mannen

Feminismen och det rabiata manshatet

Feministen Cissi Wallin skriver i Metro att vi män måste skärpa oss, "kavla upp ärmarna lite grann och bidra". Bidra med vad, undrar du.

Jo, Wallin tycker att män måste släppa fram kvinnor mer. Givetvis inte mot bakgrund av en enskild kvinnas kompetens utan just för att hon är kvinna. Detta är inget annat än en nedlåtande syn på både kvinnor och män. Vi är våra kön, inget mer. Tydligen.

Metro är ett tillhåll för just sådana texter. Korta men väldigt arga krönikor som handlar om hur hemska (och, ironiskt nog, arga) män är. Dessa krönikor beskriver alltid män som ett kollektiv, som en homogen grupp som har makten i samhället, styr och ställer. Skulden för vad vissa män gör är sålunda kollektiv, alla män måste "skärpa sig".

Ofta tas utgångspunkt i något som skribenten upplevt på tunnelbanan eller bussen när hon tagit selfies, sminkat sig eller beundrat sin nya MK-väska och samtidigt stört sig på en enskild mans beteende. Texterna är uteslutande skrivna av privilegierade medelklasskvinnor i storstan som aldrig kan föreställa sig hur riktigt kvinnoförtryck i länder som Afghanistan, Somalia eller Jemen tar sig i uttryck (tvärtom välkomnar de gärna män från just dessa länder, och då är problemet med kvinnoförtryck plötsligt inget att diskutera längre).

Dessa krönikor ska likna ett slags öppet brev till alla män, men det är en fasad. Manshataren vill egentligen bara skriva av sig. Wallin låter ilskan tala till alla män som hon tycker så illa om:

Du är ingen utsatt och missförstådd stackare som fallit offer för elaka feminister som vill trycka ner din manlighet. Du är bara lat. Och rädd. Kanske för reell förändring? Herregud tänk dig ett samhälle där alla får verka och finnas på lika villkor även i praktiken!

Cissi Wallin insinuerar att kvinnor inte får verka på lika villkor i Sverige. Det är förstås rent nonsens, och ett hån mot alla kvinnor som lever i länder där det faktiskt råder omfattande diskriminering i lagen. I samma krönika anklagar hon män för att ha "tappat greppet om statistik och fakta".  Hej och hå.

Wallin upprörs över att det bara är kvinnor som engagerar sig för viktiga saker:

[En] massa gnälliga män som tycker synd om sig själva i stället för att kavla upp ärmarna för feminism. "Men det är ju klart - ideellt arbete mot kvinnovåld eller liknande är ju en "tjejgrej". Att sitta på anonyma nätforum och skriva långa konspirationsteorier om statsfeminister som styr landet - "killgöra"?

"Det är synd om män också", skriver Wallin ironiskt och avslutar med slutklämmen: "Kanske allra mest för att passivitet och självömkan tycks vara en epidemi bland stora delar av den manliga befolkningen."

Hela texten är oförskämd och arrogant, men i styckena citerade ovan kliver Cissi Wallin över någon sorts anständighetsgräns. En gräns hon visserligen kanske aldrig har befunnit sig på rätt sida om.

Wallin menar alltså att det enda den manliga befolkningen gör är att sitta på nätforum och skriva trams. Om så vore fallet är frågan hur män hinner arbeta mer än kvinnor, ta livet av sig oftare än kvinnor och dö i arbetsplatsolyckor mångfalt oftare än kvinnor. Hur ungdomsidrotten skulle se ut utan alla manliga ideella ledare kan vi också fråga oss.

Män är inte latare än kvinnor, det finns över huvud taget inget stöd för ett sådant påstående. Kanske vet Wallin rent av om detta, men fakta spelar ingen roll när manshatet tar överhanden vid tangentbordet. Då gäller det att ösa på.

Den sortens feminism som Cissi Wallin visar prov på i sina många feminismkrönikor (det går tretton på dussinet) tror jag har väldigt litet stöd i befolkningen. Oavsett kön.

Vanliga, rekorderliga kvinnor är inte manshatare. De ser inte maktstrukturer i tvättstugan, de ser skillnad på enskilda män och hela den manliga befolkningen och de ser också skillnad på Sverige och Afghanistan.

Cissi Wallin tillhör en gapig men liten minoritet som av någon anledning får breda ut sig i krönikor i några av landets största tidningar. Det är trots allt lite trösterikt.

Det en man gör gäller för alla män

Krönikören Matilda Ca Andersson har blivit arg på män. Det måste förstås bli en krönika i Aftonbladet av den ilskan. Sex stycken män har nämligen betett sig illa på det flygplan hon satt i genom att prata sexistiskt och högljutt.

Totalt hur många män kan ha varit ombord på planet? Kan det ha varit ett hundratal? Sex stycken betedde sig alltså illa (ja, jag instämmer i att deras beteende, om beskrivningen är korrekt, var klandervärt). Beteendet hos dessa uppskattningsvis sex procent av den manliga totalen på ett flygplan får krönikören att avsluta sin berättelse med att hon minsann hoppas att beteendet "inte sitter i generna".

Det är verkligen hårresande hur någon kan uttrycka sig på det sättet om halva befolkningen utifrån en enskild erfarenhet på ett flygplan. Inte om någon annan grupp hade detta varit acceptabelt, än mindre publicerbart. Skriver man om hur "män" (inte enskilda individer) har betett sig är det emellertid fritt fram att generalisera och till och snudda vid rasbiologiska resonemang.

Låt oss göra ett experiment och byta ut dessa svenska män med smak för öl, porr och kvinnor mot låt säga muslimska diton. Föreställ dig denna text i valfri stor tidning. Och föreställ dig reaktionerna.

Redan vid incheckningen till det tjeckiska lågprisbolaget la vi märke till dem, det muslimska grabbgänget på sex personer. Mycket skägg, vrålande stämmor. 

Vi hade oturen att hamna på raden bredvid. 

Jag ber om ursäkt för orden som nu följer. Men de är vidriga ­exempel på en kvinnosyn som finns inom islam och som vissa ­njuter av att skylta med.  

Planet hade inte ens hunnit ta sikte på startbanan innan det började med att en av skäggrabbarna konstaterade att denne köpt till extra mobilsurf för att kunna lyssna på obegränsat med böneutrop och IS-propaganda under resan. Det följdes av ett kollektivt skrockande kring hur många fruar de skulle ta samtidigt. Därefter vrålade de om gamla minnen i form av vilka fruar som varit sköna respektive osköna. Hur de hela helgen skulle ropa vattenpipa och närstudera kvinnors klädsel. Och se till att skaffa fler fruar. De gick in på detaljer, beskrev vad de skulle göra med fruarna om de inte klädde sig rätt och respekterade profeten. 

Jag glömde skriva att det var barn med på planet. Flera stycken. 

Och jag glömde skriva att grabbarna i gänget alla var i trettioårsåldern. Och att flera var småbarnspappor. Men ­barnen var hemma med fruarna. "Hon tar hela föräldraledigheten, det är ju kvinnans jobb att passa barn medan mannen sköter det ekonomiska."

Av de engelsktalande flygvärdinnorna beställde de så mycket halalkött de kunde – och avslutade med att be flygvärdinnorna att klä sig anständigt. Jag vet inte vad flygvärdinnorna tänkte, men de sa inget. 

Och det dröjde innan någon av oss ­andra sa något. För vem vågar bråka med sex skäggiga karlar på 10 000 meters höjd? 

Men till sist, när vi närmade oss slutdestinationen fick en kvinnlig passagerare nog och sa ifrån. Hon skrek åt dem att sluta, att ingen ville höra. Skäggrabbarnas svar? Att hon borde veta att kvinnan finns till för att lyda mannen.  

Då brast det för mig med. Jag vände mig om och försökte stirra varenda en av dem i ögonen. Sa att de kränkt mig och övriga passagerare med sin vidriga kvinnosyn. Jag som sällan använder ­ordet kränkt. Men det var precis så det kändes. 

Hälften av dem tystnade eller mumlade något ohörbart. Någon försökte ­göra sig rolig men fick för vagt gensvar för att fortsätta. Kort därefter landade vi. 

Jag hatar att behöva skriva den här texten, men jag hann aldrig säga ­något till kvinnan som var den första att säga ifrån. Så jag säger det nu. Tack för att du vågade stå upp för resten av oss. Tack för att du visade att vi vägrar låta deras ruttna kvinnosyn slå ner på oss. Det är sådana som du som får ­resten av oss att också våga – och förhoppningsvis, till sist, få de muslimska kvinnohatarna att förstå. 

För ju fler vi blir som säger ifrån, desto färre blir de.(Och satan vad jag hoppas att de där männens kvinnosyn inte ­sitter i generna.)