Nyrasisterna: en studie i självömkan

Vi måste ta kampen mot rasismen, hävdas det från alla möjliga håll. Det låter rimligt. Rasism är något vidrigt och helt främmande för alla anständiga människor. Det är inte hur du ser ut eller varifrån du kommer som är viktigt utan hur du beter dig. Alltid.

Men som så mycket annat har diskussionen om rasism spårat ur i Sverige. Exempel på rasism anses numera vara att färre personer med svart hy än vit arbetar som nyhetsankare, att svarta speglas negativt i Hollywoodfilmer och att inte alla människor känner sig representerade i alla forum genom sin hudfärg. Detta, berättas det, är den så kallade strukturella rasismen i det svenska samhället.

Myten om strukturell rasism sprids ivrigt av antirasistiska aktivister och debattörer och politiker på vänsterkanten. En logisk slutsats blir att det socioekonomiska utanförskapet i invandrartäta förorter inte förklaras med en misslyckad migrations- och integrationspolitik samt för svaga incitament att arbeta utan helt och hållet anses bero på diskriminering och rasism från majoritetssamhället.

Genom att sprida dessa (van)föreställningar odlas en offermyt i landets förorter och bland personer med en viss hudfärg. Vilket i värsta fall kan leda till hat och etniska motsättningar. Genom att lansera begrepp som "vithetsnormen" görs hudfärg till den viktigaste markören för oss som människor. Genom så kallade separatistiska möten, där endast personer med en viss hudfärg bjuds in, skickas signalen att förståelse sitter i hudfärgen. Vi är kort sagt vår hudfärg. Inget mer. Vita är på ett sätt, svarta på ett annat. Och vi kan aldrig förstå varandra. Detta budskap är oerhört destruktivt.

Utbildningsradions program Melanin gör kampen mot rasismen en präktig björntjänst när den med licenspengar utpekar svarta som systematiskt diskriminerade och utstötta ur den svenska samhällsgemenskapen. Bilden är skev, falsk och fruktansvärt överdriven. Men sättet den förmedlas på är effektivt, och risken finns att många köper budskapet. Det är nämligen lockande att tro att ens egna upplevda misslyckanden beror på någon annan.

Programserien är en förfärlig soppa av självömkan, generaliseringar, överdrifter och rena felaktigheter. Men det är också ett slags uppmaning till kamp. Det dras till och med ogenerade paralleller mellan dagens skönhetsideal och historiens slaveri.

Mångfald är ett av vår tids mest frekvent använda ord. Därför blir det oerhört ironiskt när vi i ett av programmen som anses spegla mångfald får se hur svarta medvetet tyr sig till varandra i grupp och utesluter vita. Är det mångfald? Och tänk om vita börjar resonera likadant. Då får vi en uppdelning av samhället efter hudfärg. Identitetspolitiken slår tillbaka med full kraft.

Intresset för hudfärg växer, men det är bara ibland det beskrivs som ett problem. Att främst vita röstade på Donald Trump i det amerikanska presidentvalet utmålades som ett bekymmer medan ingen i svensk media ifrågasatte att svarta röstade på Barack Obama i två val i rad.

Enligt samma logik är det förfärligt med enbart vita på reklamaffischer men något positivt och gemensamhetsskapande med "black fashion", alltså mode av och för svarta.

Detta riskerar att få rakt motsatt effekt än den officiellt önskade. Om svarta tänker, resonerar och beter sig identitetspolitiskt och separatistiskt, kommer också vita börja göra det. Då får vi just det uppdelade samhälle som nyrasisterna inom identitetsvänstern sade sig vilja bekämpa.

Jag hade hoppats att fokus på hudfärg hörde den mörka historien till. Att jag aldrig skulle behöva höra resonemang om "ras" och "vithet" igen. Att vi hade kommit längre än så. Tyvärr är dessa idéer ånyo på frammarsch i och utanför Sverige.

Många som kallar sig "antirasister" bygger just i detta nu upp motsättningar som egentligen inte finns. Detta riskerar att resultera i en kamp mellan etniciteter och hudfärger. Månne var det denna kamp de eftersträvade hela tiden.

Public service slirar på sanningen igen

Dagens stora nyhet i public service är att den etniska mångfalden inom företags bolagsstyrelser är för dålig. Både SVT och SR har detta som toppnyhet i dag.

Carina Lundberg Markow, ägaransvarig på Folksam, tycker att företag med bristfällig etnisk blandning inte har "maxat laget":

Tänk om vi skulle resonera såhär när det gäller fotbollsspelare i landslaget, att vi skulle gå på ”svenska” blåögda atletiska män. Då skulle vi ju varken ha Henke eller Zlatan i laget. Det här är lite grann samma sak.

Resultatet, som läsaren ska förstå är väldigt upprörande, är att andelen personer med utländsk bakgrund i de största bolagens styrelser är 23 procent. Det kan jämföras med 21 procent av befolkningen som helhet. Således är personer med utländsk bakgrund snarare något överrepresenterade.

Så här går det när man på förhand bestämmer sig för en vinkling och sedan gör undersökningen för att stödja den.

Månne är tolkningen att överrepresentationen i detta fall i själva verket är så liten att den borde räknas som underrepresentation. Det är denna tvärtomlek som leks på jämställdhetsområdet, då en majoritet män är något som måste åtgärdas medan en majoritet kvinnor är att definiera som jämställdhet.

För den som är nyfiken: Så här ser SVT:s styrelse ut. Den kanske borde bli nästa stora granskning för public service.

Svenskarna, svenskheten och alla andra

Uppståndelsen kring DN-intervjun med Björn Söder tarvar en kommentar, eller i alla fall några spridda tankar.

Både judar och samer, i alla fall det fåtal som intervjuats i riksmedia, är upprörda över att Söder ska ha sagt att man inte kan vara 100 procent svensk och 100 procent jude/same samtidigt. Har Söder och SD skitit i det blå skåpet nu? Har de bränt sina chanser till en framgång i extravalet?

Nja, låt oss titta på vad Söder egentligen sade. På en direkt fråga om man inte kan vara "100 procent svensk och 100 procent kurd" svarade Söder nej. Man kan inte vara mer än 100 procent av någonting, menade han.

Det finns egentligen inget anmärkningsvärt i detta påstående. Men resonemanget blir väldigt enkelspårigt. Jag tror att identitet är för komplicerat för att kunna procentindelas på detta sätt. Hur vi känner oss och vad vi definierar oss som förändras över tid. En person som är kurd och kommer till Sverige kan efter lång tid känna sig mer som svensk än kurd. Barnen har gått i svensk skola och anammat svenska traditioner och sedvänjor. Kontakten med hemlandet har blivit allt glesare och tanken på att flytta tillbaka otänkbar. Samtidigt går det inte att radera sitt ursprung, och vissa sedvänjor kanske lever vidare.

I ett sådant fall är det ointressant, och givetvis omöjligt, att söka förklara hur "många procent svensk" och hur "många procent kurd" personen i fråga känner sig som. Personligen definierar jag mig som svensk eftersom jag vuxit upp här. Om jag flyttade till ett annat land skulle detta kanske förändras något över tid, men det skulle sannolikt dröja väldigt länge innan min svenska identitet förändrades märkbart (mycket beroende på hur stora de kulturella skillnaderna länderna emellan skulle vara).

I vissa länder är definitionen av nationalitet väldigt strikt kopplad till etnicitet. Även om jag skulle bo i Kina och bli kinesisk medborgare (vilket skulle kräva att jag avsade mig mitt svenska medborgarskap då det i dag inte är möjligt att ha dubbla medborgarskap om du är kinesisk medborgare) skulle jag aldrig bli sedd som kines. Helt enkelt eftersom jag inte ser ut som en. Jag skulle förbli en laowai (老外) livet ut.

I Sverige har vi ett problem med att människor som inte fötts i Sverige har svårt att bli betraktade som annat än "invandrare". Bara begreppet "andra generationens invandrare" är problematiskt. När blir man bara "svensk"? Hur lång tid ska det behöva ta?

I min mening lägger Söder alldeles för stor vikt vid etnicitet och upplevd nationstillhörighet. Det gör även SD som parti. Varför är det viktigt? Jag vet att SD inte vill se parallella samhällen och att partiet ogillar den kulturrelativism som frodas inom framför allt vänstern. Det gör även jag. Men religion och härkomst ska inte spela någon roll. Om människor känner sig svenska eller inte ska inte heller spela någon roll, så länge de bara beter sig anständigt inte begår brott.

Söder gör en viktig distinktion mellan etnicitet och medborgarskap. I medierapporteringen, och den flöd av ilskna kommentarer, har det låtit som om SD vill diskriminera vissa grupper på etnisk grund. Men Söder var faktiskt tydlig, i all otydlighet, att kurder, judar, samer och alla andra kan ha svenska medborgarskap och att detta medför samma rättigheter och skyldighet som för alla andra. Hur människor känner sig och definierar sig borde vara sekundärt.

Debatten är ur mitt perspektiv något av en storm i ett vattenglas. De rödgröna har satt in vågmaskiner i det där vattenglaset för att åstadkomma största möjliga effekt. Samtidigt är det SD som själva fyllt glaset med vatten genom att ständigt prata om vem som är svensk och vad svenskhet är. Vänstern svarar ofta med att det inte finns något typiskt svenskt, men i det här fallet har det plötsligt blivit viktigt att få kalla sig svensk. Lite svårt är det att hänga med i turerna ibland.

Avslutningsvis, apropå att förvandla riksdagen till en lekstuga, vägrade vänsterpartisten Rossana Dinamarca (inte direkt den riksdagsledamot med den största demokratiska trovärdigheten) säga "herr talman" när hon inledde sitt anförande i riksdagen. På plats satt nämligen andre vice talman Björn Söder och han, förklarade Dinamarca, är minsann inte "hennes" talman.

Denna protest öppnar upp för en mängd olika scenarier i framtiden. Vems talman är egentligen vems? Kan man välja beroende på partifärg och humör? Och gäller det även statsministrar?

Via Sjätte mannen.

Finns det något att fira?

Nationaldagen. En dag på året som kommer att passera obemärkt precis som vanligt - för mig liksom för de flesta svenskar.

En viktig orsak till ointresset är inte bara svenskars rädsla för att vifta med svenska flaggor utan att den 6 juni saknar en historisk koppling för svenskarna. Det är en påtvingad helgdag.

I dag är det 70 år sedan Dagen D. Hade Sverige varit skådeplats för ett dylikt slag i kampen om oberoende under ett brinnande världskrig hade engagemanget i dag säkerligen sett helt annorlunda ut. Åtminstone för de flesta av oss. Ty det är vad många länders nationaldagar handlar om. Firandet av landets oberoende.

I stället lägger många svenskar ned tid på ett förtvivlat tjat om vad "svenskhet" är. Jag känner inte till något annat land som har en så nervös diskussion om nationalitet, etnicitet och nationaldagsfirande som just Sverige. Allt ska vridas och vändas på. Vad innebär det att vara svensk? Hur känner man sig svensk? Finns det ens något som kan kallas svenskt? Finns svenska värderingar?

Det pågår ett intensivt krypskytte från kulturrelativister på vänsterkanten som vill utplåna alla tankar på existensen av ett svenskt samhälle. Jimmie Åkesson och andra företrädare från hans parti får ofta frågan om vad som är "svenska värderingar". När han och andra misslyckas med att leverera ett klockrent svar som övertygar alla, är saken klar. Det finns inga svenska värderingar!

Ändå tillfrågas ofta personer med utländsk bakgrund - ibland turister, ibland personer som bott länge i Sverige - om vad som är svenska värderingar och typiskt svenskt. Senast i gårdagens pappersupplaga av DN ställdes frågan "Vad är svenskhet?" till flera med utländsk bakgrund. Då är plötsligt alla svar giltiga. Då kan vi svenskar beskrivas i generella termer som "kalla", "trevliga" eller "miljövänliga" utan att någon ifrågasätter det.

Rädslan för R-ordet har gjort Sverige litet och inskränkt. Vi vågar inte diskutera längre. Vi vågar knappt hissa flaggan utan att se oss om. Jag firar inte nationaldagen eftersom jag anser att det är en politiskt påtvingad helgdag och därtill ser allt färre skäl att fira detta land. Men det gör inte att jag förnekar att svenska folket skulle ha särdrag i både kultur, traditioner och leverne som gör just oss till svenskar och inte till irländare eller polacker.

Eftersom jag råkar vara gift med en person med rötter utanför Europa blir det nästan dagligen tydligt för mig att Sverige inte är som alla andra länder och att vi svenskar inte är som andra folk. Det ligger ingen värdering i detta konstaterande.

Men Sverige har förändrats. Vi lever i dag i en genusvetenskapens borg. Ett land med en åsiktskorridor så smal att det är bäst att dra in axlarna och hålla med. Eller hålla käft. En nation med en av världens mest feminiserade manliga befolkningar, men där kvinnor anses förtryckta och extremfeminister stormar mot riksdagen. Ett land där regering och riksdag vill reglera vad vi äter och dricker och hur vi har sex med varandra men där politiken anses ha kapitulerat och individualismen vunnit för mycket mark.

Så låt oss föreslå en uppdaterad version Carl Johan De Geers verk "Skända flaggan", som innehöll uppmaningen "vägra vapen, svik fosterlandet, var onationell" kombinerat med ett "Kuken" kluddat på den brinnande fanan.

Den känns inte längre ett dugg provokativ eller kontroversiell. Snarare väldigt PK. Version anno 2014 borde i stället se ut som nedan.

Ovanstående bild är tagen från bloggen Fnordspotting.

Färgblind är bäst - om rasism och "rasifiering"

En rasistisk världsåskådning bygger på föreställningen om människors olikheter och behovet av att hålla människor med dessa olikheter åtskilda.

I kampen mot rasismen har uppdelningen av oss som vita, gula och svarta anmärkningsvärt nog blivit ett redskap. Syftet sägs vara att visa hur minoriteter konstrueras socialt av majoriteten, "rasifieras". Detta leder emellertid fel när det vi egentligen borde sträva efter är att prata så lite som möjligt om skillnaderna mellan människor och fokusera på likheterna.

Ty oavsett vår hudfärg och sexuella läggning, oavsett vårt ursprung och vår historia, är det generellt sett mer som förenar än som skiljer oss åt. Den antirasistiska kampen är på väg att trampa snett och fragmenteras. Effekten har redan blivit en uppdelning av det antirasistiska arbetet i stället för en starkare gemensam uppslutning kring människovärdet.

Det tycks allt vanligare, särskilt bland unga som har tagit begreppet "rasifiering" till sina hjärtans djup, att missta genuin nyfikenhet för rasism, att leta maktstrukturer i varje vardagssituation och att se sig själv som ett offer. Det grundläggande misstaget som begås är att låta sina egna erfarenheter och känslor tala för hela samhället. För vad ska vi egentligen dra för slutsatser av att ett litet barn vill känna på någons hår? Är det en rasistisk samhällsstruktur? Blev personen i detta ögonblick "rasifierad"?

Vi har de senaste åren hört en del berättelser från unga människor som menar att deras utseende - må det vara för att de har ett ursprung i Asien, Afrika eller Mellanöstern - har fått människor att vid något tillfälle reagera. Att det gör dem annorlunda.

Men vad är fel med att vara annorlunda? Om man själv eller ens föräldrar kommer från Afrika eller Asien är man utseendemässigt "annorlunda" i Sverige. Man avviker från normen. På samma sätt som en västerländsk person står ut från mängden i Kampala eller Guangzhou. Det ligger ingen värdering i detta. Det är ett konstaterande.

En sak vet vi: Sverige är ett av världens mest toleranta länder och en av Europas mest ambitiösa flyktingmottagare. Jag varken kan eller vill frånta en annan människa hennes upplevelser och känslor. Men att projicera egna upplevda oförrätter på hela samhället och fälla omdömet om Sverige som ett rasistiskt land - denna hårresande anklagelse har närmast kommit att bli ett axiom på vänsterkanten då den också passar in i bilden av det kalla Högersverige - är uppåt väggarna fel.

Ja, det finns personer i Sverige som är rasister. Ja, det finns många som är främlingsfientliga. Och det finns ännu fler som, utan att tänka sig för hur det tas emot, skämtar om etniska särdrag. Fortfarande är det mer accepterat att driva med asiater än med judar, muslimer eller svarta. Det handlar emellertid mer om bristande hyfs än om främlingsfientlighet, vill jag mena. Men intersektionalitetsanalysen låter sig inte nöjas med detta.

Något jag har reagerat över är dock att många kineser (jag ska inte uttala mig om japaner, thailändare eller vietnameser här eftersom jag saknar mer direkta erfarenheter där) själva är öppna med sina etniska särdrag. Ingen gillar att bli driven med, men det tycks inte lika känsligt bland de kineser jag träffat att de faktiskt inte ser ut som västerlänningar. Lika lite som jag ser ut som en kines.

Ty detta gäller inte minst åt andra hållet - som vit västerländsk person i Kina kan du få mycket uppmärksamhet. För ditt blonda hår, din längd, dina stora fötter och så vidare. Jag har aldrig tagit det som ett uttryck för rasism, snarare som (lite klumpigt) visad nyfikenhet. Och jag är annorlunda i Kina. Jag är inte normen.

Det står naturligtvis alla fritt att bilda föreningar eller sällskap på etnisk grund. Man kan göra det av samma skäl som det startas frimärksklubbar - för att känna samhörighet kring något gemensamt. Men som antirasistiskt statement är det tveksamt. Nätforumet Rummet välkommar bara icke-vita skribenter. Det räcker att tänka sig det motsatta för att få en väldigt dålig smak i munnen.

Samhället ska vara för alla, sägs det. Men de antirasistiska kämparna på vänsterkanten är lika besatta av hudfärg och etniskt ursprung som någonsin rasisterna. Det riskerar att skapa en överkänslighet och en kränkthetsnorm som snarare förminskar än stärker människor. Det gör inte den antirasistiska kampen något gott heller.

Romregistret: Låt detta bli en startpunkt

Polisen i Lund har skapat en fil i vilken över 4 000 romer har registrerats. Många är ostraffade. En fjärdedel är barn. Datafilen är i praktiken ett stort släktträd som visar människors släktförhållanden. 

Denna nyhet har genererat betydligt mer spinn i medierna än uppgifterna att FRA är en stöttepelare i det globala övervakningsnät som rattas av amerikanska NSA och brittiska GCHQ.

Jag tror att det kan förklaras med närhetsprincipen. Nu är det svensk polis som är boven. Och att svensk polis registrerar svenska medborgare i ett register baserat på etnisk grund går helt enkelt inte att försvara utifrån en luddig argumentation om "allas säkerhet" från upplevda hot.

Justitieministern säger sig ha fått "en chock". Oppositionen kräver svar. Vissa vill göra detta till en fråga om rasism, och förmodligen är det så många på vänsterkanten kommer att tolka och använda nyheten framgent - som ett tecken på hur rasistiskt Sverige är. Jag tror att vi i stället bör se detta ur ett bredare övervakningsperspektiv.

Någonting har fått ett (förmodligen större) antal poliser att upprätta och underhålla ett register över romer. Någonting har gjort att ingen av dem uppenbarligen funderat över det olämpliga i detta. När privatlivet är utsatt för bombardemang från alla håll och kanter, när människor vant sig vid att behöva lämna ifrån sig massor av personlig information till myndigheter och företag, och när alla sådana åtgärder gång efter annan motiveras med att den som inte har något att dölja heller inte har något att frukta, sker en glidning som möjliggör och legitimerar övergrepp som detta. Även inom den myndighet som ska skydda liv och egendom i riket.

Låt detta bli en startpunkt för en bredare och nyktrare debatt om värdet av personlig integritet, om privatlivets helgd och om den ständigt närvarande risken för statliga övergrepp mot människors rätt att få leva i fred.

Läs även: 
Anna Troberg, Rick Falkvinge, Mina moderata karameller

Svensk beröringsångest

Den svenska beröringsångesten med R-ordet har genom åren fått en rad märkliga följder. Alla har egentligen tillkommit i största välmening.

Under min skoltid pratades det mycket i medierna om huruvida det var kränkande mot barn med utlandsfödda föräldrar och annan religion att behöva fira skolavslutningen i en kyrka och lyssna till svenska psalmer. Infödda svenskar upprördes förstås över detta, och ryktet att någon "där uppe" tyckte att vi inte skulle få sjunga nationalsången heller spreds. På den tiden var 6 juni inte heller helgdag.

Tanken var förstås att vi inte skulle påtvinga människor med annan bakgrund och religion majoritetens normer, det vi uppfattade som svensk kultur. Jag tror att detta även kan skönjas i de berättelser om upplevd rasism som återberättats på sistone apropå Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieministern.

Berättelserna om hur barn av sina lärare fått höra att de inte behöver rita den svenska flaggan eller sjunga den svenska nationalsången eftersom flaggan och sången inte är "deras" kan tolkas som exempel på vardagsrasism i skolan. Men de kan också tolkas som en rädsla från lärare att påtvinga barn med annan bakgrund svenska seder och normer. Vi har ju även sett hur personer med utländsk bakgrund uppröras över att deras muslimska barn förväntas fira avslutningen i kyrkan och sjunga svenska psalmer. Tanken var nog inte att peka ut människor, att särskilja dem från gruppen, utan att tvärtom på ett klumpigt sätt visa tolerans.

I en idog strävan att balansera på den tunna linan som är integrationspolitiken i Sverige, där minsta felsteg kan leda till döden, har enskilda lärare kanske begått misstag. Men jag tror inte att det har så mycket med rasism att göra utan snarare är ett resultat av den enorma beröringsångest som svenskar utvecklat till integrationsfrågorna. Damned if you do, damned if you don't. Vi är så otroligt mån om att göra rätt att det ibland blir fel.

Vi ska inte syssla med kollektivt identitetsskapande, brukar det hävdas. Ändå är det precis detta som de så kallade antirasisterna ägnar sig åt. De vänder bara på begreppen genom att håna och förminska alla vita. Det de gör är inte att motverka rasism, främlingsfientlighet och ett "vi och dom"-tänkande utan tvärtom underblåsa detsamma. "Vita kränkta män" har blivit en samlingsterm för män (givetvis vita) som på något sätt ifrågasätter de feministiska teorierna. En slasktratt i vilken man kan stoppa alla (vita män) som man önskar förminska och kassera. Den är inte ett dugg bättre än indelningen "judarna" och "muslimerna".

Farligheten med att indela människor i grupper är att de tillskrivs gruppens signalement, erfarenheter och perspektiv. Vita män vet man ju hur de är. Liksom muslimer, judar och bögar. Där stängs dörren för diskussion.

I viss mån ägnar vi oss alla åt denna sorts indelning och kategorisering av människor. Det är ett sätt för oss att sortera, förenkla och därigenom begripliggöra vardagen. Men vi måste akta oss för att göra det till en ideologi. Och samtidigt inse att allt faktiskt inte är rasism.

Rasism, karikatyrer och stereotyper

Det hela tog fart med Patrik Lundbergs krönika i Helsingborgs Dagblad om hur han som adopterad korean sade sig dagligen bli bespottad och hånad för sitt utseende.

Jag ifrågasatte att Sverige verkligen skulle vara så rasistiskt. Debatten kom emellertid främst att handla om hur Lundberg såg rasistiska strukturer i Fazers Kinagodis, "vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla".

I dagens DN Kultur följer komikern Evelyn Mok, med föräldrar från Hongkong och Kina, upp Lundbergs spår. Hon hävdar att asiater i Sverige inte är personer utan karikatyrer mot vilka vi västerlänningar riktar våra fördomar.

Nu är jag inte av asiatiskt ursprung och kan därför inte hävda att det både Lundberg och Mok upplever är falskt. Det är förstås sant för dem. Men jag får tillstå att jag faktiskt inte köper att Lundberg får "kinesjävel" gapat efter sig på daglig basis och jag tycker att han förefaller vara synnerligen överkänslig (vilket visserligen inte är ett brott).

Viss koppling till österlandet har jag dock då jag är gift med en kinesiska. Hon förstod över huvud taget inte vad som var rasistiskt eller konstigt med Fazers Kinagodisförpackning. Mycket ligger således i betraktarens ögon.

Evelyn Mok utmålar kineser som ett utsatt folk vartän de kommer (förtryckta i hemlandet, gjorda till karikatyrer utomlands). Både hon och Lundberg har rätt i att västvärlden dryper av asiatiska stereotyper. Thailändskor betraktas som horor, eller före detta. Och kinesernas svårigheter med att uttala ett svenskt "r" skämtas det friskt om. Och så kinesiska språket rent allmänt, förstås. Jag reagerar mer för detta nu än vad jag gjorde tidigare. Många svenskar klampar på med hurtiga skämt om "tjingtjong" och "kinesiska mulen" i asiaters närvaro, uppenbarligen helt omedvetna om att det för somliga framstår som hånfullt eller nedvärderande.

Kultur och seder spelar in i hur vi beter oss. Medan västerlänningar är väldigt känsliga för kommentarer om övervikt är det för kineser ett lika öppet ämne som vädret är bland svenskar. Klart att man kan säga till någon att han eller hon har blivit tjock! Klart att man kan peka på någon på tunnelbanan och skratta åt dennes stora fötter.

Som västerlänning i Kina väcker man betydligt mer uppmärksamhet än vad en person med asiatiskt ursprung gör i Sverige. Det får man lära sig att acceptera, ty kineserna menar sällan något illa. Jag tror inte att majoriteten av alla som skämtar om kinesiskan som ett "tjingtjongspråk" menar något illa med det heller. Men när man har hört det dussintals gånger är det inte fullt lika roligt längre. Då blir man kanske just en karikatyr.

Rasism existerar, även i Sverige. Människor behandlas illa utifrån sin etnicitet. Utomeuropéer har svårare att få arbete och diskrimineras i krogkön. Hur vi kommer tillrätta med detta kan och bör vi diskutera. Det andra handlar mest om sociala koder eller rent hyfs.

Känsligt, känsligt

Fredrik Reinfeldt vände sig emot beskrivningen att det skulle råda massarbetslöshet i Sverige. Som exempel tog han att "etniska svenskar mitt i livet" till mycket låg grad är arbetslösa.

Genast blev det twitterrabalder. Maria Wetterstrand tycker att begreppet "etnisk svensk" är "knäppt". Isobel Hadley-Kamptz menar att det är bekymmersamt att Reinfeldt inte anser att "problem är problem förrän de drabbar hans Täbygrannar". Fredrick Federley (C) tycker att Reinfeldt spelar Sverigedemokraterna i händerna. S-ledaren Stefan Löfven tycker att det är "otäckt" att en statsminister i Sverige "pekar ut vissa grupper". 
 
Men var det detta Reinfeldt gjorde? Konstaterade han inte bara ett enkelt faktum, nämligen att Sverige ingalunda har hög arbetslöshet i alla grupper? Arbetslösheten bland inrikesfödde i åldern 25-54 år är väldigt låg, under hälften än genomsnittet på hela befolkningen och en tredjedel jämfört med gruppen utrikesfödda. Sålunda är det vissa grupper hos vilka arbetslösheten är betydligt större. Varför ska det vara så kontroversiellt att konstatera detta? Att blunda för detta genom att rätt och slätt kalla det för "massarbetslöshet" är fel.

Jag tycker att samtliga har över- och feltolkat vad Fredrik Reinfeldt sade. Att Reinfeldt inte ens kan påpeka ovanstående enkla faktum utan att få debattörer till både höger och vänster över sig, visar hur otroligt känsliga vi svenskar är för att frågor som rör etnicitet och utanförskap. Och så länge vi är så ängsliga att vi inte ens vågar diskutera dessa frågor, kommer någon bättring inte att ske.

Det som inte ryms i en godispåse

Efter Nogger Black-skandalen (rasistisk glass) kommer nu nästa snackis: Kinapuffar, "vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla", om vi ska tro en krönikör. Fazer lovar nu att omarbeta loggan.

Jag har faktiskt gjort en liknande reflektion när jag har köpt godiset (som heter Kina) i chokladbarform (jättegoda, för övrigt). Visst är bilden en karikatyr och en svart figur med benknota genom håret eller en jättelik ring i den stora näsan hade säkert blivit uppmärksammad för länge sedan.

Bakgrunden till denna historia är att krönikören Jakob Lundberg upplever att han blir illa behandlad i Sverige bara för att han har asiatiskt utseende. Han hävdar att folk skrattar bakom hans rygg - ja, det har rent av gått så långt att han vill blondera håret och operera ögonen för att inte bli utpekad som asiat (varför skämmas för sitt ursprung?). Först när han väljer att bland annat exemplifiera det "rasistiska" Sverige med Fazers godis får krönikan spridning i medierna.

Jag kan förstås inte hävda att Lundberg ljuger, men jag har väldigt svårt att tro att detta är en representativ bild av hur personer med asiatiskt utseende bemöts i dagens mångkulturella Sverige. Och jag har lite svårt att förstå hur det kan vara kränkande att personer hälsar på honom på kinesiska (får vi anta att han menar).

Däremot är det sant att det skojas friskt om exilkinesers sätt att prata ("ska vi äta fyla små lättel eller besöka kinesiska mulen?") - och hur många thailändska kvinnor betraktas inte som horor och får höra "love you long time" till leda? Det är väl ungefär lika socialt smidigt som att dra tjockisskämt bredvid en överviktig person. Ändå hör vi dessa "skämt" gång på gång och de flesta av oss är skyldiga till dem - om än inte i kinesers eller thailändares sällskap.

Jag tycker inte att det handlar om politisk korrekthet utan snarare om ren jävla respekt mot människor som råkar ha ett annat ursprung än oss pursvenskar. Frågan är alltså mycket större än en sketen godispåse eller att någon säger 你好 (nǐ​hǎo) i stället för hej till dig på stan. Det handlar om respekt, attityder och rent hyfs.

Att rikta besvikelse och vrede mot en påse godis blir märkligt - att omarbeta en gammal logga efter en persons krönika är nästan ännu märkligare.

Med könet som vapen

Håkan Juholt fortsätter att skapa sitt nya lag. Ut med Östros och Österberg och nu senast ut även med den bostadspolitiske talespersonen Maryam Yazdanfar. SSU och S-kvinnorna är förstås sura. De sade inte ett pip när Juholt petade män, men nu drabbar det en kvinna. Till råga på allt en kvinna med invandrarbakgrund!

Roligast av allt är dock Yazdanfars egen reaktion. I TV sade hon att hon tyckte att det i en representativ demokrati även borde finnas kvinnor med invandrarbakgrund på ledande positioner. Hon blev alltså inte bara petad som bostadspolitisk talesperson, hon blev petad som invandrarkvinna. Det är ett ytterst märkligt sätt att argumentera för sin egen sak. Man skulle kunna tycka att "kompetent" eller "hög arbetskapacitet" skulle räcka. Men för personer som ser världen med genus- och etnicitetsglasögonen på gör det förstås aldrig det.

Rasblanda mer!

"Rasblandning" är ett begrepp som brukar dyka upp när man tar en titt på vad som skrivs på traditionellt nationalsocialistiska sajter, som Svenska Motståndsrörelsen eller före detta Nationalsocialistisk front (i dag omdöpt till fåniga Svenskarnas parti). Det sistnämnda partiet har dock tonat ned den allra mest rasistiska retoriken och talar i dag i sitt punktprogram om ett "etniskt homogent livsrum" för det svenska folket. Det må betyda samma sak som motsatsen till "rasblandning", men orden är väl valda och inte närmare specificerade.

Sverigedemokraterna pratar gärna i stora svepande formuleringar om "ansvarsfull invandringspolitik". Många som förmodligen aldrig skulle rösta på partiet kan därför hitta beröringspunkter när SD exempelvis kritiserar integrationspolitiken eller det allt grövre våldet på landets gator. Det är sannolikt först när politiken konkretiseras till reella förslag och konsekvenserna blir tydliga som det går upp ett ljus om vilket annorlunda samhälle som SD egentligen vill ha.

Alla tycks överens om att det finns betydande problem med att slussa in invandrare i det svenska samhället. Inte minst talar den höga arbetslösheten bland dessa grupper för det. Lösningen är förstås inte att lägga locket på och hindra fler människor från att komma till Sverige. Kraven på de som kommer hit under normala omständigheter bör dock vara att de så snart som möjligt klarar sig utan samhällets hjälp. Att direktslussa människor till socialtjänsten signalerar det motsatta.

Ingen kan förstås veta säkert, men jag skulle tippa att en klar minoritet av Sverigedemokraternas företrädare och väljare är rena rasister. Kärntruppen är sannolikt bara fördomsfulla och inskränkta människor i största allmänhet. Och folkhemsnostalgiska, förstås - Sverigedemokraternas paroll i valet var som bekant "Ge oss Sverige tillbaka".

Man ska vara försiktig med N- och R-begreppen och noggrant skilja mellan Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna och rena nazistpartier. Isak Nygrens tankar om det skadliga i att skaffa barn med personer med annan etnisk bakgrund är rent rasistiska men delas förhoppningsvis och förmodligen inte av särskilt många i hans parti. Att det trots allt finns personer i partiet som hyser dessa åsikter visar emellertid att SD:s utrensningsprocess, genom vilken en hel del rasistiskt slödder har försvunnit, ännu inte är avslutad.

Jag kan meddela att jag personligen ämnar bidra med "rasblandning" i en nära framtid. Då får Nygren tycka vad han vill.

Klädmodet är helt ute, men vissa åsikter envisas med att leva kvar...

Jämlikhetsvisionen - och verkligheten

I jämlikhetens näste, Sverige, ska vägskyltar vara genusneutrala, folk kvoteras in på utbildningar för att inte könsrepresentationen ska bli ojämn och helst ska vi inte kalla varandra hon eller han längre utan det mer neutrala hen.

Sverige har kommit långt. Men nu är undergången nära. Centerpartiets riksdagslistor består bara till fem procent av personer med utländsk bakgrund, trots att Sveriges befolkning till 16 procent består av utlandsfödda. Hur ska det här gå? Maud måste kalla till omedelbart krismöte.

Men Centerpartiet är i gott sällskap. Moderaterna har underrepresentation av personer med gomspalt, Kristdemokraterna lider brist på vänsterhänta och hos Socialdemokraterna finns det nästan ingen pizzabagare alls.

Det är svårt att leva jämlikt.