Censurministern

En stor snackis inför och efter det amerikanska presidentvalet har varit spridningen av påhittade nyheter på Facebook. En del menar (eller vill tro) att sådana hade en avgörande inverkan på valutgången. Oavsett hur det är med den saken är frågan vad skillnaden är mot tidigare.

Falska nyheter har alltid funnits. De har alltid spridits. Tidigare i blaskor i tidningshandeln, nu i sociala medier. Skillnaden är förstås att de dels når fler nu, dels möjligen är lite mer raffinerade. Men är de ett hot mot demokratin? Knappast.

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke anser att Facebook har ett ansvar för allt som sprids. Påståendet visar att ministern inte förstår vad Facebook har blivit: en infrastruktur. Det är lite som att hävda att Telia har ansvar för vad folk säger på telefon eller att Google ansvarar för vad du skriver i din Gmail (att de kan se allt du skriver är en annan femma och ett skäl att inte använda Gmail).

Vad vill då Bah Kuhnke göra? Jo, hon vill bjuda in Facebook för att diskutera saken och påpekar att "förändringsarbetet ska ske frivilligt". Och om Facebook inte går med på att censurera vad deras användare skriver? Då väntar "nästa steg":

Nästa steg skulle vara att ta fram tvingande åtgärder. Men då gör vi också ingrepp i friheter och möjligheter som vi vant oss vid. Det är ingen väg vi vill gå, det vill jag verkligen understryka. Men vi kan inte heller stå handfallna inför hatet.

Så talar alltså landets demokratiminister. Det är häpnadsväckande. Alice Bah Kuhnke beskriver Facebook som ett slags nätverk för spridning av hat. Sällan preciseras närmare vad som menas med hat. Men vi kan ana mellan raderna att det inte är vänsterextremister och/eller manshatare som skriver att de ska klippa kuken av alla män som avses.

Det finns från etablissemanget alltid en större förståelse för "fint" hat, sådant som anses komma "underifrån" (från kvinnor riktat mot män, från svarta riktat mot vita och så vidare). Toleransen åt andra hållet är desto mindre - nuförtiden räcker det ofta att uttrycka fel åsikt för att få uttalandet klassat som "hat".

De stora mediehusen tappar i både upplaga och anseende. Det skulle inte förvåna ett dugg om DN:s Peter Wolodarski kan tänka sig lite god hederlig censur för att öka chanserna för hans tidning att behålla sin ställning. Ty om regeringen är redo att tvinga Facebook på knä, vad är den då inte beredd att göra mot de växande alternativmedierna? Det föreslagna systemet med en ny medieavgift, med ett bidrag som villkoras med att den som söker delar rätt värdegrund, är månne bara ett första steg. Resten kan demokratiministern uppenbarligen ta hand om.

Etablissemangspolitiker säger sig vara oroade över auktoritära idéers tillväxt i vår tid. De verkar inte ha insett att de genom sin politik själva är en del av just detta.

Yttrandefriheten firar 250 år. Striden om den känns som på allvar nu.

Läs även:
Nils Funcke

Stå upp för yttrandefrihetsfundamentalismen

Yttrandefrihet. Kanske den viktigaste friheten vi har. En fri- och rättighet som är så lätt att begränsa men så svår att vinna tillbaka.

I samband med 15-årsdagen av fängslandet av den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak hålls en manifestation för yttrandefrihet. I Sverige tar vi den för given, och det är farligt. Yttrande-, press- och tryckfriheten, tillsammans med mötesfriheten, är grundfundament i en demokratisk stat. Men dessa friheter måste ständigt vinnas och återerövras. Av varje ny generation, under nya förutsättningar.

I takt med att samhället förändras, dyker nya hot mot yttrandefriheten upp. Digitaliseringen har på ett sätt minskat avståndet mellan folk och makthavare, väljare och politiker, vilket gör att vanligt folks åsikter syns och hörs mer nu än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Den vanlige medborgaren har fått en plattform. Detta provocerar. Det upprör. Och det föder motreaktioner.

Den politiska makten, och dess tillskyndare, vill tysta vissa åsikter. Debatt blir plötsligt inte en positiv ingrediens i ett land med yttrandefrihet utan ett svek mot folket. Därigenom perverteras själva begreppet yttrandefrihet.

Vi ska skilja mellan rätten att yttra en åsikt och rätten att få yttra den utan motstånd och kritik. Det sistnämnda är givetvis inte yttrandefrihet. Men om rätten att yttra en åsikt de facto inskränks av hetslagstiftning och av en slapp syn på när vissa tar sig rätten att störa politiska möten och stänga ute vissa åsikter som stämplas som osympatiska, naggar vi yttrandefriheten i kanten bit för bit. Tills den dag då vi vaknar upp och upptäcker att inte heller din eller min åsikt längre anses acceptabel i offentligheten. Då just mina och dina åsikter har blivit paria.

Var gränsen ska dras för vad som anses acceptabelt att yttra, är fullkomligt godtyckligt. Drogliberalism? Legal sexhandel? Avkriminaliserad barnporr? Förintelseförnekande? Islamkritik? Fråga runt och du kommer garanterat finna många som drar gränsen där någonstans.

Det största hotet mot yttrandefriheten är förmodligen vår lättkränkta samtid. En tidsanda där människor ropar efter "trygga rum", vilket oundvikligen betyder att sådant som uppfattas som upprörande och kränkande inte bör eller får yttras.

Detta är en allvarsam utveckling om den inte stoppas i tid. Ty den dag som yttrandefrihet likställs med att säga sådant som ingen upprörs över, har den definitivt gått förlorad.

Hycklarna

Bokmässans beslut att stänga ute tidningen Nya Tider har väckt debatt. Inte för att folk tycker synd om Nya Tider utan för att Bokmässan först pläderat för och sedan tvärvänt efter kritik och inte verkar begripa att de gjort bort sig.

En serietecknare gjorde en stor sak av att tidningen skulle finnas på plats när hon proklamerade att hon av denna anledning skulle bojkotta mässan. Det är här de kränkta och auktoritära möts - vissa vill stänga ute för att åsikter ska förbjudas, andra för att de själva tar så illa vid sig och känner sig kränkta.

Det har inte förespeglat någon av dem att det finns ett lika enkelt som utmärkt sätt att hantera en monter på Bokmässan som man inte gillar, nämligen att gå förbi? Hur klarar dessa människor av en svensk valrörelse där det både finns affischer och valstugor från partier de ogillar? Tja, det kanske inte är så konstigt att vi varje år ser nedrivna valaffischer och vandaliserade valstugor.

Jag bryr mig egentligen föga om vilka utställare Bokmässan godkänner, ty i sak är det sant att det inte är vilka som närvarar på Bokmässan som avgör om vi har yttrandefrihet i Sverige eller inte. Det jag har så förbenat svårt för är hyckleriet.

Samtidigt som Nya Tider utestängs tillåts vänsterextremister. Tidigare år har osmakliga "Lenins barnhörna" funnits på mässan. Komplett med ballonger och godis. Vi såg inga högljudda protester eller hot om bojkott då eftersom liberaler och konservativa begriper att man kan gå förbi en monter man inte gillar.

Bokmässan avgör givetvis själva vilka som får ställa ut. Men om de godkänner kommunister och utestänger andra för att dessa inte anses dela värdegrund med mässans stiftelse, får vi helt enkelt utgå från att stiftelsen i fråga är kommunistisk.

Se även:
Janne Josefsson sopar banan med Politism i Opinion live

Turkiet tittar rakt ned i avgrunden

Jag tror inte att Recep Tayyip Erdogan (eller Odågan som jag föredrar att kalla honom) iscensatte kuppförsöket mot sig själv. Även om inget kan uteslutas. Men det är inget snack om att han nu ser till att tjäna maximalt på den.

Undantagslagar har införts i Turkiet. Tusentals militärer har gripits. Tusentals lärare har fått sparken. Landet frånträder nu Europakonventionen om mänskliga rättigheter, vilket i praktiken ger regeringen fritt fram att godtyckligt spärra in människor den inte gillar.

Detta är en tillfällig åtgärd, hävdar regeringen, men det återstår att se. Även om den endast skulle vara i en månad, vilket premiärministern antytt, hinner det styrande partiet utan brådska slå ned på oppositionella och rensa ut alla som upplevs som hot.

I går framkom även att Turkiet uppmanar svenskturkiska AKP-anhängare att ringa och rapportera Gülenanhängare i Sverige. Det påminner lite om hur Eritrea agerar, via sina ambassad i Stockholm, mot oppositionella här.

Turkiet har varit på väg utför sett till mänskliga rättigheter under en längre tid. Nu ser det verkligen nattsvart ut. Erdogan är emellertid fortfarande populär i landet, och risken är uppenbar att de kritiska rösterna helt tystnar.

Detta land och denne man har alltså EU gjort sig helt beroende av när det gäller att tackla migrantströmmen mot Europa. Känns sådär.

Åsiktsmonopolet är brutet

De är vana vid att ha ett enormt inflytande över människors nyhetskonsumtion. I över 100 år har dagstidningar varit människors främsta källa till informationsinhämtning.

Mediehusen växte sig starka och mäktiga. Chefredaktörer avgjorde vad som fick tryckas, redaktörer kunde gallra vilka åsikter från allmänheten som var värda att sätta på pränt. I praktiken skapades ett åsiktsmonopol på tryckt papper.

Både radion och TV:n bidrog med viss pluralism, men det var först när internet möjliggjorde alternativa kanaler för informationsinhämtning och framför allt informationsspridning som de traditionella medierna började ta ordentligt med stryk.

Det våra sociala medier, bloggar och andra uttryckssätt i realiteten är, är ett slags demokratisering av det talade och skrivna ordet. Ingen redaktör sätter stopp för vad du skriver på din Facebooksida (även om du inte får posta bilder på nakna kvinnobröst). Ingen ansvarig utgivare hindrar dig från att blogga om ett känsligt ämne (även om det faktiskt finns förslag som går i den riktningen). Nu hörs vanliga människors röster som aldrig förr. Det betyder oundvikligen att det dyker upp obekväma åsikter här och där.

De traditionella medierna såg länge på bloggar som ett journalistikens avskräde, något förhoppningsvis övergående. I dag har bloggen kommit att bli lite mer accepterad eftersom den inte längre utgör ett hot. Nu riktas i stället högaffeln mot de så kallade alternativmedierna. I takt med att förtroendet minskar för Aftonbladet, DN och public service, växer motkrafter fram. Dessa är ofta nischade mot vissa frågor, exempelvis invandring, och de lovar att avslöja sådant som förtigs annorstädes.

Att Avpixlat, Nyheter Idag, Fria Tider med flera kan ha blivit så pass stora på nätet beror, tror jag, till stor del på att de traditionella medierna har släppt markkontakten. De uppfattas numera som maktens lakejer och anses inte längre skildra människors vardag.

Jag är inte konspiratoriskt lagd och tror inte på något slags journalistisk sammansvärjning. Det behövs helt enkelt ingen sådan för att medier ska bli likriktade och gå i takt åt samma håll. Sveriges journalistkår är så pass liten, de mäktigaste bor inte bara i Stockholm utan rent av i samma kvarter i innerstaden. Det bidrar till en osund Stockholmsfixering och skapar en verklighetsbild som inte är representativ för större delen av landet.

Det finns inget ont i alternativa medier, i alla fall inte för någon annan än filurer som Jan Helin och Peter Wolodarski vars gärning går ut på agendesättande journalistik och en politisk korrekhet som nu börjar slå tillbaka.

Däremot måste alla nyhetskonsumenter lära sig att vara lika källkritiska när de besöker dessa sajter som när de klickar sig in på Aftonbladet eller DN. För den som letar historier som passar in i ens tes finns det alltid en stor risk att trampa snett. Snabbheten med vilken uppgifter sprids i dag bidrar till detta.

Fördelen med dagens medieutbud är att vi inte är hänvisade till ett fåtal stora mediehus när vi letar. Det finns så mycket mer där ute, och det ska vi vara tacksamma för. Det är en stor demokratisk seger.

Om att sopa framför egen dörr

Polen har varit i svenska mediers blickfång på sistone. Häromdagen skrev Birgitta Ohlsson en debattartikel i vilken hon gick till fränt angrepp mot den polska regeringen.

Bakgrunden är att Polens nya regering undergräver landets konstitutionsdomstol, styr och ställer i landets public service-bolag, slår till mot nakenhet med mera. DN:s Peter Wolodarskis kritik fokuserar framför allt på regeringens intresse för lojala journalister:

Tänk er följande påhittade scenario. En söndagskväll bjuder SVT:s Camilla Kvartoft in Alice Bah Kuhnke till Agenda. I studion intervjuas kulturministern om ett nytt lagförslag som syftar till att ta ett  kraftigt politiskt grepp om Sveriges Television och Sveriges Radio. På kort tid ska inte bara chefsledet rensas ut. Regeringen ska även bestämma vilka som ska styra public service-bolagen. Organ som fram till nu skött chefstillsättningar rundas – utnämningsmakten ska i stället ligga nära regeringen.

Självklart förtjänar den polska regeringens politiska styrning av statliga medier kritik. Men tonläget från svenskt håll vittnar om ett självrättfärdigande som inte riktigt överensstämmer med verkliga förhållanden.

Det är lite magstarkt att kritisera Polens regering för att undergräva den polska författningsdomstolens auktoritet när Sverige över huvud taget inte har någon sådan domstol.

Wolodarski missar dessutom att en svensk rödgrön regering inte behöver "ta ett kraftigt politiskt grepp" om SVT och SR. Public service är redan så vänster, och chefsrekryteringarna sköts med bravur av SVT:s egen ledning (vilket stjärnrekryteringen av Aftonbladets Jan Helin är det senaste exemplet på, medan Gina Dirawis uppdrag som julvärd och Malena Ernmans som diktläsare på tolvslaget på nyår är exempel på hur SVT även tillsätter politiskt korrekta personer med rätt värdegrund också för mer harmlösa uppdrag).

Att sopa framför egen dörr innan man går till kraftfullt angrepp mot andra är en ganska bra idé när allt kommer omkring.

En dagstidning bombhotas - politikerna tiger

Gårdagens icke-nyhet i svenska riksmedier var ett bombhot. Gefle Dagblad bombhotades. Sådant inträffar oerhört sällan i Sverige och borde ha varit på alla löp och toppat nyhetssändningarna. Av denna bevakning blev emellertid noll och intet.

Chefredaktören Anna Gullberg förklarade bakgrunden till hotet mot tidningen:

Den granskning som är anledningen till hotet, rapporteringen kring radikalisering i gävlemoskéns ledande skikt, är en av de viktigaste som Gefle Dagblad har gjort. Jag är stolt över den, och över mina modiga medarbetare. Jag tänker också på frilansaren Magnus Sandelin som varit en stor och viktig del i GD:s jobb, en modig journalist. Vi som redaktion står också bakom honom.

Vi har alltså en situation där en svensk dagstidning utsätts för ett bombhot till följd av att den rapporterat om pågående radikalisering i gävlemoskén.

Eftersom politiker och kändisar numera älskar att ta ställning, göra skillnad och visa godhet undrar jag var de nu håller hus. Var är Henrik Schyffert? Var är Malena Ernman? Vart tog kärleksbombningen vägen? Var är statsministern och justitieministern? Var är alla goda krafter när en av landets tidningar bombhotas för att den gör sitt jobb?

Det är tyst, så förfärande tyst. Sannolikt finns en rädsla för att händelsen skulle kunna utnyttjas av islamofobiska krafter. Därför är det bäst att låta nyheten snabbt falla i glömska. Landets riksmedier, inklusive public service, har effektivt sett till att så kommer att ske. Ett sådant agerande ökar misstron mot både medier och politiker. Förstår de verkligen inte det?

Jag kan inte låta bli att fundera över hur detta bombhot kommer påverka andra tidningars vilja till att granska islamismen i Sverige i framtiden.

Det är lätt att säga att man ska fortsätta stå upp för journalistikens integritet och frihet. Det är inte fullt lika lätt att göra det i praktiken när man riskerar dödshot. I synnerhet inte när stödet från det politiska etablissemanget är obefintligt.

Vad är väl en nedriven reklamaffisch?

Efter att proffsligister slagit Avenyn sönder och samman under EU-toppmötet i Göteborg sommaren 2001 fokuserade vänstern inte på den massiva förstörelsen av privat och kommunal egendom utan på polisens misslyckade insats. Den kom att överskugga det faktum att polisen faktiskt genomförde insatsen just därför att en hel gata slogs i bitar och gatsten kastades mot poliserna.

Det fanns skäl att kritisera polisen den gången. Men genom att lägga hela skulden för det inträffade på polisen glömdes själva det faktum att våldsvänsterns fottrupper rest till Göteborg i ett enda syfte - att ställa till med bråk och förstörelse - bort. Mikael Wiehe var en av dem som ryckte på axlarna åt förödelsen med de bevingade orden "Vad är väl ett krossat skyltfönster mot ett skövlat folkhem?".

Den där raljanta inställningen till våld och upplopp finns fortfarande kvar i de röda leden. Den dyker upp varje gång det kastas sten på polis och räddningspersonal i förorten. Ursäkten då är att de som kastar sten är utsatta för "rasism", "diskriminering" och "strukturellt förtryck". Åter igen är det, naturligtvis, polisernas fel när någon kastar sten mot dem. Eller samhällets.

Det finns två spår att utforska här: utvecklingen av vårt politiska klimat och den växande lättkränktheten i samhället. Incidenten på Östermalmstorgs tunnelbanestation var ett exempel på båda.

I Aktuelltstudion samma kväll stod initiativtagaren till demonstrationen, Emma Dominguez, från vänsterextrema Megafonen (inget som nämndes i presentationen) och hävdade att "yttrandefrihet ska värna om jämlikhet och jämställdhet". Denna korta mening avslöjar att Dominguez över huvud taget inte har förstått vad yttrandefrihet är.

Tyvärr är hon inte ensam. Politiker och tyckare på vänsterkanten har hyllat tilltaget att riva ned reklamaffischerna, som vore det ett slags moralisk plikt. Politiska budskap på reklamplats ska alltså inte bemötas med en egen kampanj utan med att man helt sonika river ned allt man inte instämmer i.

Jag upplever att det finns en växande rädsla för åsikter i samhället. Åsikter som inte passar in. Åsikter som upprör. Åsikter som anses kränka. Det är dessa som nyvänstern vill rensa ut, och privilegiet att definiera exakt vad som är rasistiskt, sexistiskt och allmänt kränkande tar dessa godhetens riddare givetvis själva. Detta föder ett minst sagt ängsligt debattklimat - plötsligt kan pöbeln slå till med full kraft.

Kampen mot yttrandefriheten förs sällan med öppna krav på förbud. Den sker genom hänvisningar till att vi måste skydda påstått "svaga grupper" (tiggare, kvinnor, sexuella minoriteter, invandrare). Det är förstås en djupt oärlig argumentation, men väldigt typiskt för den vänster som ser kollektiv och inte individer.

Risken är att vi börjar anpassa oss efter nyvänsterns inskränkta moral och snäva gränser för vad som är acceptabelt. Det vore ett nederlag för alla som vill ha en öppen demokrati där vi bemöter åsiktsmotståndares argument med egna argument i stället för med våld. Men givetvis en storslagen seger för de lättkränkta, som då kan flytta fram sina positioner ytterligare. Denna kamp varken börjar eller slutar med Sverigedemokraterna.

Yttrandefriheten är utsatt för ett konstant krypskytte. Frågan är bara vem som avfyrar nästa skott. 

Läs även:
Fnordspotting, Håkan Boström, Johan Westerholm, HAX, Karl Sigfrid

Welcome to Sweden

De har missförstått vad yttrandefrihet är

Under valår är det ett återkommande problem att valaffischer och valstugor tillhörande vissa partier (läs borgerliga och numera även sverigedemokratiska) vandaliseras. Jag skulle gissa att dessa partier är så vana vid detta att svinnet räknas in i valbudgeten.

Politisk reklam mellan riksdagsvalen är ganska ovanlig. Socialdemokraterna körde en kampanj på TV under våren, men i övrigt har det varit tyst på den fronten sedan valet i höstas. Sverigedemokraterna beslöt att annonsera i Stockholms tunnelbana. Partiets vana trogen gjordes en riktad och medvetet provocerande kampanj - en tunnelbanestation kläddes i partiets budskap och udden var riktad mot tiggare.

Protester var således väntade. Men demonstranterna och aktivisterna har missförstått en av grundpelarna i demokratin: toleransen för oliktänkande. Huruvida tunnelbanestationer ska få vara plats för politisk reklam är en separat fråga. SL har agerat helt korrekt utifrån de regler som finns i dag, och ansvariga politiker får väl ta och diskutera saken.

Det tog bara ett dygn för vänsterns aktivister att demonstrera på Norrmalms torg och sedan storma Östermalmstorgs t-bana och riva ned alla affischer medan polisen tittade på. SD låter hälsa att reklamen ska upp igen så snart som möjligt.

Jag tror inte att det är så enkelt som att SD automatiskt vinner väljare när deras valaffischer vandaliseras. Däremot tror jag att de flesta svenskar inte är särskilt positivt inställda till den här sortens tilltag. Framför allt visar det på vänsterns storslagna hyckleri. De säger sig stå upp för allas lika värde, för öppenhet och mångfald, men blir så kränkta och förbannade över politiska budskap de inte gillar att de måste gå till handgripligheter mot både människor och reklambudskap.

Yttrandefriheten, rätten att föra fram sin politiska åsikt utan att bli hindrad, störd eller påhoppad, är grundläggande i en demokrati. Störs denna rätt är vi genast ute på ett sluttande plan. Ty vad betyder egentligen yttrandefrihet om den endast omfattar folkpartistiska mellanmjölksinlägg på DN Debatt? Det är när sexister, rasister, homofober och extremister till både höger och vänster öppnar munnen som yttrandefriheten betyder något.

Jag motsätter mig åt det starkaste att pöbeln tar sig rätten att inskränka andras yttrandefrihet med motiveringen att de känner sig "kränkta". Man kan inte säga att man "gillar olika" och sedan bli så kränkt av andras åsikter att man går och river ned reklamaffischer eller slår på en åsiktsmotståndare. Då är man en hycklare.

Jag viker inte en tum från ståndpunkten att yttrandefriheten måste gälla alla. Vår demokrati bygger på att vi respekterar olikheter. Att vi tolererar att de intoleranta har samma rätt att yttra sig och göra sina röster hörda precis som alla andra. Hela vårt demokratiska system vilar på denna överenskommelse. Den som bryter mot den öppnar upp för att andras rätt att agera likadant.

Jag är rädd för att vi är på väg mot en allt större polarisering i det svenska samhället. Frågan som vänstern måste ställa sig är vad som händer när någon börjar slå tillbaka. Vilket politiskt klimat kommer vi då att få?

Läs även:
HAX

Kvinnor gillar hardcore-porr mer än män

Under Almedalsveckan lanserade Sveriges Kvinnolobby, ni vet den organisation som häromåret spred det kärleksfulla budskapet "klippa kuken", beteckningen "porrfritt" i sin strävan att utrota all kommersiell pornografi.

ROKS nya ordförande Zozan Inci fortsätter extremfeministernas kamp mot den fria sexualiteten. Argumentet är att "kommersiell pornografi normaliserar mäns övergrepp mot kvinnor och barn och begränsar sexuella relationer." Det är ett absurt argument av flera skäl. Dels räcker det att fråga vilken sexolog eller sexualrådgivare som helst för att komma fram till att porr berikar, inte begränsar, sexlivet.

Dels verkar ROKS och Kvinnolobbyn utgå från att det bara är män som konsumerar porr. Det stämmer inte heller. Och inte heller är det så att den kommersiella mainstreamporren endast uppskattas av män.

Nätets största porrsajt Pornhub har släppt data som visar att kvinnor inte bara gillar hardcoreporr lika mycket som män utan till och med lite mer. Enligt sajtens uppgifter uppskattar kvinnor "hardcore" 113 procent mer än män. Det är också statistiskt troligare att de söker efter kategorier som "gangbang", "rough sex" och "double penetration". Vips blev både du och jag av med några fördomar. Suget efter "feministisk porr" verkar inte överdrivet stort bland kvinnor.

Men för de moralistiska feministerna spelar fakta ingen roll. De fortsätter oförtrutet sitt korståg mot porren och den fria sexualiteten. Nå, låt dem göra det då. Låt dem leva vidare i sin bubbla. Nätporren rår de ändå inte på.

Tidigare bloggat:
Sexmoralism bland hjärtefrågor och stjärtefrågor
Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

Läs även:
Fredrik Strage, Naomi Abramowicz

Det tysta samhället

Vad får man säga i Sverige? När liberaler och konservativa hävdar att vissa saker inte får sägas brukar nyvänstern kontra med att det inte finns något åsiktsförbud. Man får visst säga vad man vill om invandring, feminism och islam - men man måste vara beredd på att få mothugg.

De missar förstås poängen. Poängen är inte att det skulle vara förbjudet i lag att kritisera dagens migrationspolitik, att hävda att det finns allvarliga hedersinslag i islam som måste bemötas eller att jämställdhetspolitiken har spårat ur. Nej, poängen är att det väntar ett tungt socialt straff för den som yttrar "fel" åsikt i dessa frågor. Därför väljer många att avstå. De väljer tystnaden.

För att passa in i dagens politiska och medieklimat ska man helst: kalla sig feminist, brinna för hbtq-frågor, vara för "öppenhet" utan att veta vad det egentligen betyder, anse att kvinnor och utrikes födda är strukturellt diskriminerade i det svenska samhället och inte minst sätta en stolthet i ett ointresse för ekonomiska realiteter.

Avviker du från något av detta kommer du ifrågasättas. Avviker du från samtliga är du paria. Detta drabbar människor på alla nivåer - även en företagsledare som Jens Spendrup hamnade i skottgluggen när han valde att kalla sig "humanist" i stället för "feminist". Ifrågasätter du dagens migrationspolitik är du "rasist" eller "nyfascist". Kritiserar du feminismen är du "ett rötet pisshuvud". Det finns rent av exempel där personer inom den radikala feminismen gått samman i sociala medier för att få antifeminister sparkade från jobbet.

Invandringsfrågan är nog den allra hetaste just nu, och här ser vi hur en perfekt storm av stolligheter har lett till ett krampaktigt, nervöst och hyschande debattklimat. Nyvänsterns kulturrelativism, teorin om att människor med viss hudfärg är "rasifierade" och inte minst den fixa idén om att vi hela tiden måste förhålla oss till vad som kan tänkas "gynna SD" innan vi öppnar munnen har förlamat oss och lagt en blöt filt över debatt- och diskussionsklimatet i Sverige. Det är oerhört olyckligt. Och skadligt.

Även ord blir tabu. När två moderater ifrågasätter Sveriges förmåga att ta emot så många asylsökande som nu, undviks noggrant ordet "volymer". Det ordet fick nämligen dåvarande migrationsministern Tobias Billström på tafsen för, och sedan dess används det inte.

Varför har sakfrågor upphört att vara relevanta? Varför är positionering, ordval och etikettering av meningsmotståndare viktigare än att tänka högt och finna lösningar på existerande problem?

Det värsta är att metoderna fungerar. Människor anpassar sig. Såväl toppolitiker som myndighetstjänstemän och journalister väljer väldigt noggrant hur de uttrycker sig och positionerar sig. Ja, även polisen, som numera inte beskriver hur misstänkta förövare ser ut (annat än detaljer om klädseln) om de har utländskt ursprung. Polisen har även efter kritik slutat att hävda att det omsätts en hel del pengar i de romska tiggarlägren.

Vilket samhälle får vi när inte ens poliser, generaldirektörer och journalister vågar säga som det är av rädsla för en offentlig avhyvling av politiskt korrekta tyckare? Jag är rädd att vi får ett tyst samhälle. Ett samhälle där vissa självklarheter inte får sägas, där människor håller inne med sina åsikter och där klyftan växer mellan vad som uttrycks i medierna å ena sidan och vad medborgarna tycker och tänker å den andra. Så eroderar man effektivt förtroendet för både politiken, journalistiken och i förlängningen samhällets institutioner.

Samtidigt kan man inte bara skylla denna situation på Twittermaffian. Inte minst polisen måste faktiskt stå över det politiskt korrekta och våga bli kritiserad ibland, hur orättvis kritiken än är. Det kan inte vara polisens uppdrag att vara omtyckt av alla.

När jämställdhetsdebattören Pär Ström meddelade att han efter år av hån, hat och förlöjliganden drog sig ur debatten, bemötte Katerina Janouch det med lättnad och glädje. En avvikande röst hade tystnat. Det var tydligen något att fira.

Jag undrar vad denna inställning gör med vårt samhälle på sikt. När tystnad blir att föredra framför en livlig debatt. När trånga åsiktskorridorer anses bättre än höga tak. Vilka åsikter och ord blir tabu i morgon?

Sexmoralism bland hjärtefrågor och stjärtefrågor

Riksföreningen för tjej- och kvinnojourer, ROKS, har fått en ny ordförande. När nyheten om valet offentliggörs kommer jag att tänka på det förrförra påvevalet. När Benedictus blev vald efter Johannes Paulus sades det att katolikerna hade fått en "konservativ påve". Jämfört med den hippe, liberale killen som satte han ersatte då?

Likadant verkar det fungera hos ROKS. En sexualkonservativ ersätter en annan sexualkonservativ. Den nya ordföranden heter Zozan Inci. De hjärtefrågor som Inci vill lyfta är "pornografi, våld i hederns namn, människohandel, surrogatmödraskap, fruimport och barnäktenskap".

Pornografi, alltså. Nog för att porren är en hjärtefråga för många, inte minst för mig såsom intresserad av kvinnobaksfrågor, men jag misstänker att Zozan Inci har ett lite annat perspektiv på saken.

Mycket riktigt. I en debattartikel i Expressen lägger hon ut texten om varför Sverige måste bli ett "porrfritt" samhälle. Angreppet på den fria sexualiteten ger mig bilder av auktoritära stater på näthinnan. Till och med feministen Katerina Janouch blir förbannad och ryter ifrån.

Redan i debattartikelns inledning sätts tonen, nämligen med en lögn: "Porren finns överallt." Nej, porren finns inte överallt. Den har aldrig funnits överallt. Men förr om åren kunde man faktiskt råka se porr i vad som populärt kallas det offentliga rummet, i mataffärer och på bensinstationer. Jag minns hur porrblaskorna när jag var liten fanns på den översta hyllan på ICA. Den hyllan jag inte nådde. Jag minns hur jag betraktade kassörskan i medelåldern när hon packade upp dem, troligen i väntan på någon sorts reaktion. Som aldrig kom. Kanske läste hon själv porrtidningar hemma, vad vet jag.

I dag är porrtidningarna ett minne blott i matvaruhandeln. Jag ser dem inte ens längre på bensinmackarna. Nu finns porren tillgänglig på nätet. Detta faktum är en självklarhet för de flesta av oss, men det är viktigt att ändå påpeka eftersom ROKS under sin nya ordförande driver idén om ett "porrfritt" samhälle. De hade ett seminarium på temat i Almedalen.

ROKS vill inte bara tillämpa kopplerilagen på produktionen av porr utan också "strypa distributionen". Eftersom i princip all världen porr inte spelas in i Sverige och all producerad porr numera finns på nätet, blir den naturliga frågan hur ROKS tänker strypa distributionen. Det enda sättet att rent praktiskt göra detta är att tillämpa en form av nätcensur efter kinesisk modell. Det skulle innebära en fruktansvärt kringskuren yttrandefrihet, en enorm kontrollapparat och sannolikt att folk porrsurfar i alla fall.

En massa sidofrågor uppstår självfallet också, som hur ROKS ser på homosexuell pornografi samt på porr som spelas in av amatörer framför webbkameran och sedan säljs. Oavsett hur dessa extremmoralister ställer sig till de praktiska frågorna kan redan nu konstateras att nätcensuren inte kommer fungera. Även kineser porrsurfar självfallet, trots den kinesiska statens idoga försök att rensa nätet från "omoraliskt" material.

ROKS företräder en extrem uppfattning som går ut på att porr är en form av sexualiserat våld och att den är direkt kopplad till sexhandel och mäns våld mot kvinnor. Uppfattningen är inte unik. Som tidigare konstaterat bygger hela sexköpslagstiftningen i Sverige på just denna villfarelse.

Föreningar och organisationer som arbetar med kvinnor som utsatts för våld i nära relationer gör ett jätteviktigt arbete. Det är inte sällan förfärliga erfarenheter som dessa kvinnor bär med sig. Just därför är det särskilt allvarligt att ROKS är en extremistorganisation som skuldbelägger den fria sexualiteten och utmålar män som grupp som maktgalen och farlig.

Jag ryser lite av tanken på att vad utsatta kvinnor matas med för världsbild när de tas emot av ROKS kvinnojourer. 

Tidigare bloggat:
Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

Dagens måsteläsning

Frilansjournalisten Ola Sandstigs grävreportage om vänsterextrema Researchgruppen, som kommit över Flashbacks databas och därmed har tillgång till ett formidabelt register över både politiska åsikter, sexuella preferenser, psykisk och fysisk hälsa och mycket annat på hundratusen människor, stoppades.

Fokus vägrade publicera, troligen efter påtryckningar. Dagens Samhälle gör det nu i stället, delvis för att rentvå Sandstig från olika anklagelser.

Det är viktigt att granska granskarna. I synnerhet i detta fall.

Läs Ola Sandstigs reportage!

Folkets hus bugar för terroristerna

Denna vecka skulle Lars Vilks ha deltagit i en paneldebatt om yttrandefrihet anordnad av Piratpartiet i Göteborg. Debatten ställdes emellertid in. Folkets hus flyttade först debatten, vilket bidrog till att flera deltagare inte kunde medverka. Sedan ställdes den in helt och hållet.

Skälet som uppgavs var att debatten skulle "störa" annan verksamhet i Folkets hus. Snart framkom det att "folk kände sig otrygga". Deltagare i andra evenemang målade troligen upp en bild av risken för attentat. Så Folkets hus backade ur, helt enkelt. Det är en smula ironiskt att en lokal som kallas Folkets hus ställer in en debatt om yttrandefrihet.

Det här är inte första gången ett evenemang med Lars Vilks ställs in av säkerhetsskäl i Sverige. Detta betyder i praktiken att terroristerna har vunnit mark. Att vi börjat anpassa oss efter deras perverterade logik. Av rädsla.

Jag kan inte se detta som något annat än en seger för islamisterna.

Jag skäms

Jag vet inte vad som pågår just nu. Det känns som att Sverige har blivit galet, och jag hänger inte med längre. Känner inte igen mig. Men jag vet att jag skäms för utvecklingen i detta land. På alltfler områden.

Tungt beväpnade poliser bevakar synagogor och judiska skolor. Lärare av judisk tro får av elever höra att alla judar borde dö. Antisemitism i Malmö är inget nytt, men nu tycks den framträda på fler platser. Barn växer upp med öppen antisemitism i sina hem och tar den med sig till skolan och ut i livet.

Svenska artister sprider antisemitiska konspirationsteorier. Jag måste säga att jag har underskattat antisemitismens utbredning i Sverige. Det beror på att jag främst sett den som ett hot från nazister och rasideologiska grupperingar, inte från islamister. Därom har jag varit okunnig. Men det är dags att inse nu hur judars liv i Sverige ser ut, vilka hoten är och varifrån de kommer.

Eländet fortsätter.

Den svenska regeringen visar undfallenhet mot Vladimir Putin. Tidigare utrikesministern Bildt var USA:s dörrmatta. Wallström har uppenbarligen beslutat sig för att bli Rysslands.

Sveriges Radios Studio Ett frågade Israels ambassadör Isaac Bachmann om judarnas ansvar för antisemitismen. Programansvariga bad senare om ursäkt och valde att redigera bort frågan ur sitt program för att förhindra vidare spridning.

Men att frågan ens kom upp säger en hel del om den vänsterextrema och anti-israeliska agenda som public service har. Den framträder i öppen dager när journalister på Sveriges Radio försäger sig. De skulle inte komma på tanken att fråga en muslimsk företrädare vad muslimer bär för ansvar för islamofobin.

Mitt i allt detta skyller Gudrun Schyman terrorismen på män som grupp. Fattades bara det. Tack för att du dyker upp när vi allra minst vill se dig, Gudrun. Som grädde på moset tycker Ann Heberlein att Lars Vilks, som sedan länge står under polisbeskydd och i går fick lämna sitt hem, får skylla sig själv när islamister försöker döda honom.

Alla borde fanimej bara ta och skärpa sig.

Pang, pang yttrandefrihet

Fem veckor efter terrorattacken mot Charlie Hebdos redaktion i Paris smäller det igen. Denna gång utsätts ett yttrandefrihetsmöte i Köpenhamn. Lars Vilks är en av deltagarna och troligen också en måltavla.

Vilks lurade döden ännu en gång. En annan deltagare hade inte lika tur. Åter igen har liv skördats i en attack mot yttrandefriheten i ett västerländskt land. Åter igen handlar det högst sannolikt om en islamist som tar sig friheten att bli upprörd och att hämnas upplevda oförrätter mot sin religiösa övertygelse.

Precis som i Parisattackerna visar det sig nu att gärningsmannen var känd av polisen. Dådet sätter därmed ånyo fingret på massövervakningens totala tandlöshet och behovet av mer vanligt, hederligt polisarbete. Massövervakning handlar om makt. Men den är anmärkningsvärt maktlös när det gäller att förebygga terrordåd. Övervaka inte alla hela tiden. Punktmarkera personer som anses farliga.

Föreställ dig en axel mellan 0 och 100 där 0 är ett lugnt, fritt och harmoniskt samhälle i vilket religiös extremism inte är ett problem och där 100 är ett samhälle söndersplittrat av ett religiöst betingat inbördeskrig.

Vi befinner oss närmare 0 än 100, skulle jag säga. Men känslan är att vi rör oss åt fel håll. Det är svårt att utifrån några enskilda händelser utröna om huruvida denna rörelse har eskalerat på senare tid eller om enskilda incidenter bara råkar sammanfalla i tid. Personligen känner jag en gnidande oro att en utveckling vi inte riktigt kan kontrollera nu har gjort sig påmind. Och att problemet kommer att förvärras.

Det är ett faktum att alltfler åker från Sverige till Syrien för att slåss för Daesh. De som inte dör kommer tillbaka, än mer radikaliserade. Vad händer med dem? Är de tickande bomber? Regering och riksdags har så långt inte visat att de tar hoten på allvar. Att ge Mona Sahlin av alla människor uppdraget som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism är ett tragiskt bevis för detta.

Samhället förändras av terrorism, nästan alltid till det sämre. Efter Breiviks dåd sade Jens Stoltenberg att Norge skulle bemöta detta med mer demokrati och öppenhet. Så ser det dock väldigt sällan ut.

Kommer vi framöver få vänja oss vid att tidningsredaktioner har beväpnade vakter vid porten? Att synagogor behöver polisbevakning och judiska församlingar leva i ständig oro? Att konstnärer och redaktörer tvingas ha livvaktsskydd och att politiker av rädsla går islamisternas ärenden genom att börja tolka hetsbegreppet allt vidare?

Detta kan bli priset för att försvara vår yttrandefrihet. Jag hoppas att vi kan lyckas vända denna utveckling med kraftfulla åtgärder mot religiös extremism i stället för att bygga murar runt de principer vi håller allra högst.

Läs även:
HAX, Fnordspotting

Vem bryr sig om yttrandefrihet?

I Parisattackernas spår gjorde politiker, kändisar och vanligt folk gemensam sak. Alla stod plötsligt upp för yttrandefrihet och pressfrihet - även de politiker som aktivt slår ned på just dessa fri- och rättigheter övriga dagar på året. Även de som ondgör sig över "kränkande" bilder och "hets".

Det var därför med mycket kluvna känslor jag bevittnade manifestationerna för yttrandefriheten som hölls i en rad europeiska länder och läste alla inlägg och krönikor till det fria ordets försvar. Hur mycket låg bakom dessa uttryck egentligen? Med handen på hjärtat? Det förefaller viktigare hur man framstår än vad innerst inne står för.

Det dröjde dock inte så länge innan tonläget ändrades och ifrågasättanden av yttrandefriheten dök upp igen. Allt återgick med förbluffande snabbhet till det normala igen. Och det normala är uppfattningen att yttrandefrihet är ett problem.

I Sverige lever vi i de lättkränktas tidevarv. Det vet alla. Vi lever i en tid när barnprogram anmäls och anklagas för rasism. När vissa ord klipps bort ur filmer som tillhör det svenska kulturarvet för att ingen ska ta illa vid sig. När godislogotyper ändras av samma anledning. När landets största kvällstidning samarbetar med vänsterextrema i syfte att dra ned brallorna på folk som skriver anonymt på nätet, bara för att vissa blir ledsna över det som skrivs.

Det finns en vida spridd uppfattning om att yttrandefrihet bara får finnas så länge rätt saker sägs. Men om endast ljumma, sossiga och folkpartistiska åsikter får yttras, om anonyma kommentarer riskerar att avanonymiseras av extrema grupperingar i samarbete med tvivelaktiga journalister, riskerar vi självcensur och i förlängningen ett tillknäppt samtals- och debattklimat. Jag vill påstå att vi är på god väg dit.

Detta är förmodligen också målet. Att vi ska tänka oss för två gånger innan vi uttrycker en åsikt som avviker från det som just nu anses politiskt korrekt. Att vi ska tvätta våra åsikter så att de inte avviker för mycket. Åsiktskorridoren blir allt smalare i takt med att allmänt lättkränkta gör gemensam sak med feministerna och den högljudda och allt mäktigare grupp som propagerar för identitetspolitik. Dessa grupper vill inte bara sätta gränser för vad vi får tycka och tänka utan även peta i exakt hur vi talar och uttrycker oss, ord för ord.

Och tro nu inte att detta handlar om att komma åt hat och hot på nätet. Det är nämligen fullt legitimt att håna, hata och hota så länge man gör det från rätt håll (vänster). Det är när offret är kvinna, feminist eller någon med allmänna vänstersympatier som hatet lyfts fram och får en problemformulering.

I grunden handlar frågan om begränsningar i yttrandefriheten om makt och kontroll. Makt över hur vi tänker, kontroll över vad vi säger och skriver. Detta går på tvärs med själva poängen med yttrandefrihet. Yttrandefrihetens hela syfte är att åsikter som inte faller makten i smaken kan och får uttryckas. Om man tummar på denna frihet, kan man inte säga sig vara för yttrandefrihet alls. Så folk bespara sig besväret och sluta demonstrera för något de egentligen inte tror på.

Till det fria ordet vill jag även foga en annan rättighet - rätten till privat kommunikation. För mig hänger de tätt samman. Jag har både rätt att yttra mig i mitt eget namn på en blogg eller ett torgmöte och att skriva anonymt på Flashback. Den rätten måste finnas där. Men den är tvivelsutan hotad.

I stora delar av världen är religionsfriheten heligare än yttrandefriheten. Det anmärkningsvärda är att vi även går i den riktningen i Sverige. I vårt påstått sekulära land har många framfört ståndpunkten att man nog inte bör kränka muslimer genom att avbilda profeten.

Spola tiden bakåt 20-30 år och denna diskussion hade framstått som närmast bisarr. Vad då "inte håna profeten"? I Sverige? Jag hoppas att vi om ytterligare 20 år kommer se den tid vi just nu lever i som en trist parentes. Men inget tyder egentligen på det.

Läs även:
Fnordspotting

Aftonbladet på djupt vatten

Man kan också fråga sig vad som kommer att hända om alla "säkerhetsventiler" i det svenska debattlandskapet täpps igen? Om det till slut inte finns några kanaler för människor att säga sin mening, leva ut sitt missnöje och vädra åsikter som inte släpps fram på annat håll? Erfarenheten säger att om man stänger säkerhetsventiler, då stiger trycket.

HAX skriver bra om riskerna med Aftonbladets utannonserade "granskning" av Flashback.

Det ökända forumet är nämligen skvallertidningens nästa måltavla. I samarbete med vänsterextrema Researchgruppen kommer Aftonbladet hänga ut personer som fäller upplevt rasistiska kommentarer. Enligt Jan Helin rör det sig endast om personer som har offentliga uppdrag, alltså inte privatpersoner. Vi får verkligen hoppas att tidningen håller sitt ord. För Aftonbladet har gett sig ut på djupt vatten.

På Flashback finns de obekväma, provokativa och kontroversiella rösterna. De som utmanar det politiskt korrekta. De som går på tvärs med vad man "ska" tycka i frågor som rör droger, sexualitet, självmord, demokrati och mycket annat.

Forumet är alltså ett slags vattenhål och, precis som HAX skriver, en sorts säkerhetsventil för många. Vetskapen om att Researchgruppen har tillgång till inloggningar och IP-nummer kan räcka för att skrämma bort många röster. Vad vinner samhället på om dessa röster tystnar? Vad händer om säkerhetsventilen täpps till?

Nu har de lyckats snärja en SD-medarbetare i Europaparlamentet och en miljöpartistisk Landskronapolitiker (den sistnämnde gav inte lika stora rubriker, av någon anledning). Jag har ingen större sympati för personer som sprider dynga anonymt och samtidigt håller upp en annan fasad i sina politiska uppdrag. Men jag kan samtidigt inte låta bli att fundera över vad nästa steg i kvällspressens granskning kan tänkas bli.

Det borde vara mejl- och sms-konversationer. Vad politiker skriver i mejl och sms till vänner och bekanta torde vara intressant för den som vill få fram en annan bild än den officiella. Och Researchgruppen har ju bevisligen inte dragit sig för att göra intrång.

Alternativet är att de börjar hänga ut alla de får tag i och listar dem på nätet. Som ett slags offentligt skamstraff. Och sedan då? Vilka står näst på tur att granskas? Vad ska granskas när anonyma rasistiska uttalanden på ett nätforum inte är så spännande längre?

Var och en kan ju fundera över var detta kan tänkas sluta. Dammluckorna har så att säga redan öppnats. Men riktigt så långt tänkte nog inte Aftonbladet.

Hyckleriets marsch

Över en miljon parisare. Stats- och regeringschefer från tiotals länder. Alla samlade mot terrorismen och för yttrande- och pressfriheten.

Det hade varit vackert - om det inte vore för sällskapet. I täten vid Francois Hollandes sida gick nämligen David Cameron, vars säkerhetstjänst skruvade åt tumskruvarna mot The Guardian efter tidningens rapportering om massövervakningen genom att hälsa på och tvinga redaktionen att förstöra alla hårddiskar.

Bakom ska även Turkiets president Recep Tayyip Erdogan och den ryske utrikesministern Sergej Lavrov, knappast två av yttrandefrihetens varmaste vänner, ha paraderat. Stefan Löfven, vars parti i regeringsställning såg till att stänga ned SD:s Muhammedkarikatyrsajt 2006, fanns också på plats.

En stor manifestation och fina ord undanröjer alltså inte faktumet att många av de närvarande politikerna i sin politiska gärning inte tvekat att sätta yttrandefriheten på undantag. När det passat dem.

Låt oss inte glömma det en dag som denna.