Visar inlägg med etikett Turkiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Turkiet. Visa alla inlägg

tisdag 16 augusti 2016

Magiska åldersgränser

Gårdagens stora nyhet i svenska medier var att Turkiets författningsdomstol röstat för att sänka myndighetsåldern för sexuellt umgänge från 15 till 12 år. Barnrättsorganisationer har protesterat och även utrikesminister Margot Wallström twittrade och tog avstånd, vilket Turkiet i sin tur officiellt har protesterat mot.

Innan hela internet rämnar i ett enda unisont "barn ska vara barn!" finns det några saker att resonera om här. Det ena är förekomsten av åldersgränser, det andra är lagförslaget i sig.

I Sverige har vi valt att sätta 15 år som en rimlig gräns för när någon får ha sexuellt umgänge. Detta betyder i korthet att den som är 17 och har sex med en 14-åring kan dömas för våldtäkt mot barn, oavsett om ungdomarna har haft sex helt frivilligt och inget tvång har förekommit. Vi har sett ett antal sådana fall i svenska tingsrätter, ibland när en förälder anmält, och det är rätt tragiska historier eftersom lagens tillämpning i dessa fall blir absurd.

Vi har valt en 18-årsgräns för när man får rösta, en 16-årsgräns för när man får börja övningsköra bil, en 20-årsgräns för när man får handla alkohol hos statens detaljhandelsmonopol och en 21-årsgräns för när man kan dömas till livstids fängelse för ett grovt brott. Detta är avvägningar som svenska lagstiftare har gjort.

Åldersgränser är just bara detta: en avvägning. En bedömning. Det finns inget som säger att en 17-åring inte skulle kunna fatta ett beslut vid valurnan, eller att 18-åringar inte kan handla alkohol på Systembolaget. Detsamma gäller 15-årsgränsen för sex. Vissa unga har sex betydligt tidigare än så medan desto fler väntar till 17-årsdagen. Vi mognar olika snabbt, och det viktigaste är trots allt inte om man är 12, 14 eller 18 utan att man gör det frivilligt och utan yttre tvång.

Så till själva lagförslaget. Svenska medier har haft braskande rubriker, SVT förklarar exempelvis att "Turkiet slopar åldersgräns för sex" men ger inget stöd för sin egen rubrik i texten. Där förklaras i stället att en instans under författningsdomstolen vill pröva definitionen i lagen eftersom den inte gjort skillnad på en fyraåring och en 14-åring. Det är ju rätt stor skillnad i kapacitet att fatta ett eget beslut om du är fyra eller 14. Detta skulle öppna upp för att även personer i åldern 12-14 skulle kunna ha sexuellt umgänge utan att det automatiskt klassas som ett övergrepp.

Nu är jag inte insatt i det turkiska förslagets alla detaljer, och det finns självfallet skäl att vara lite extra uppmärksam när ett land som har uppenbara problem med barnäktenskap sänker åldersgränsen för sexuellt umgänge, men det förefaller som om många helt enkelt har skrikit sig hesa lite i onödan här.

Föga förvånande har barnrättsorganisationer reagerat. En invänder att "enligt internationella konventioner är alla individer under 18 år att betrakta som barn". Med detta resonemang skulle alltså alla ungdomar behöva vänta till sin 18-årsdag innan de får ha sex. Känns ju sådär lagom otidsenligt.

Ecpat hävdar att förslaget kommer leda till ökad sexuell exploatering av barn. Så kanske det är, men då har det mer med turkiska och religiösa seder och bruk att göra än med lagförslaget som sådant. Lagen i sig förefaller bygga på en rimlig idé att det inte finns en magisk åldersgräns, som i Sveriges fall går vid 15, utan att lagstiftaren måste kunna erbjuda domstolarna flexibilitet i bedömningarna.

Om så är fallet kommer det göras skillnad på fall när en 45-åring har sex med en 13-åring och en 16-åring har sex med en 14-åring. Det förstnämnda skulle de flesta betrakta som ett allt annat än jämlikt förhållande medan det sistnämnda borde kunna passera.

Att godkänna att en 14-åring och en 16-åring har sex under ömsesidigt samtycke utan att den äldre av dem blir åtalad för det är inte att exploatera barn. Detta är vad lagförslaget verkar handla om.

Så. Nu kan ni skrika. 

fredag 22 juli 2016

Turkiet tittar rakt ned i avgrunden


Jag tror inte att Recep Tayyip Erdogan (eller Odågan som jag föredrar att kalla honom) iscensatte kuppförsöket mot sig själv. Även om inget kan uteslutas. Men det är inget snack om att han nu ser till att tjäna maximalt på den.

Undantagslagar har införts i Turkiet. Tusentals militärer har gripits. Tusentals lärare har fått sparken. Landet frånträder nu Europakonventionen om mänskliga rättigheter, vilket i praktiken ger regeringen fritt fram att godtyckligt spärra in människor den inte gillar.

Detta är en tillfällig åtgärd, hävdar regeringen, men det återstår att se. Även om den endast skulle vara i en månad, vilket premiärministern antytt, hinner det styrande partiet utan brådska slå ned på oppositionella och rensa ut alla som upplevs som hot.

I går framkom även att Turkiet uppmanar svenskturkiska AKP-anhängare att ringa och rapportera Gülenanhängare i Sverige. Det påminner lite om hur Eritrea agerar, via sina ambassad i Stockholm, mot oppositionella här.

Turkiet har varit på väg utför sett till mänskliga rättigheter under en längre tid. Nu ser det verkligen nattsvart ut. Erdogan är emellertid fortfarande populär i landet, och risken är uppenbar att de kritiska rösterna helt tystnar.

Detta land och denne man har alltså EU gjort sig helt beroende av när det gäller att tackla migrantströmmen mot Europa. Känns sådär.

onsdag 9 mars 2016

Operation Rädda EU



EU och Turkiet är på väg att nå en uppgörelse om migrantsituationen. Den innebär i korthet att den som tar sig som migrant från Turkiet till Grekland ska skickas tillbaka till Turkiet. "Den oreglerade invandringens tid är över", sade Donald Tusk.

Någon sorts omfördelning inom EU ska ske, men sannolikheten för att en sådan ska komma på plats är inte direkt överväldigande (och Stefan Löfven sade i går att Sverige inte vill vara med just nu). Mycket hänger därmed i luften och detaljerna i uppgörelsen återstår ännu att komma överens om.

För den svenska regeringen, som hävdar att Turkiet inte är ett säkert land för asylsökande, blir det förstås väldigt märkligt att stödja ett förslag som går ut på att skicka tillbaka asylsökande just dit. Men att Löfvens regering svänger 180 grader eller talar emot sig själv är vardagsmat numera.

Kritik har framförts utifrån ett barnperspektiv, särskilt som regeringen Löfven sagt sig vilja arbeta för att göra barnkonventionen till svensk lag. SVT gjorde i går sitt bästa för att nyansera det hela på sitt alldeles egna sätt. Kritik mot överenskommelsen, som ännu ej är spikad, framfördes från alltid lika opolitiska Rädda Barnen samt UNHCR. Givetvis fick kommunisten Henry Ascher från Barnläkarföreningen och Kommunistiska Partiet också möjlighet att såga uppgörelsen.

Från Miljöpartiets sida hävdas fortfarande att allt som nu sker egentligen är andra EU-länders fel. "Om de bara hade tagit ansvar...", upprepade Gustav Fridolin i gårdagens Aktuellt. Resonemanget bygger på en felaktig analys. Ty om övriga EU-länder vid sidan om Sverige, Tyskland och några till hade tagit emot lika många per capita - vilket förutsätter att de människor som under fjolåret själva valde exakt vilket land de ville söka asyl i plötsligt skulle bli mer intresserade av Polen, Slovakien, Portugal och Spanien - hade det förstås varit en ännu större pull-faktor för att komma till EU och söka asyl. Fler hade kommit. Trycket hade ökat.

Det har kommit över 120 000 människor via Turkiet till Grekland hittills i år. Det är avsevärt fler än under samma tid förra året, och vi minns alla scenerna i Syd- och Centraleuropa då. Och i Sverige. Detta är inte hållbart.

Angela Merkel har gått från att vara Mellanösterns stora favorit till en europeisk politiker som äntligen vaknat upp ur dimman och försöker rädda det som räddas kan av både sin egen position som förbundskansler och av EU-samarbetet.

När kritikerna nu går hårt åt det som ser ut att bli en överenskommelse mellan EU och Turkiet, där de sistnämnda onekligen har trumf på hand, är det viktigt att påminna om följande: Drygt hälften av de asylsökande som tar sig till EU är ekonomiska migranter, inte flyktingar. Detta har EU-kommissionens förste vice ordförande Frans Timmermans konstaterat och det rimmar väl med att den svenska regeringen bedömer att ungefär hälften av alla som kom som asylsökande till Sverige i fjol kommer få avslag.

Trots detta används slarvigt begreppet "flyktingar/refugees" om alla migranter som tar sig till EU. De internationella medierna är inte nödvändigtvis bättre än de svenska. Det gäller även CNN som i går hade ett inslag om Sverige, landet som vände på en femöring i både retorik och handling.

Denna omsvängning har förbryllat internationella medier. Inbjuden för att diskutera saken hos Christiane Amanpour var Alice Bah Kuhnke (se eländet här eller titta på det här i stället). I ett program som ifrågasätter den svenska regeringens politik skickar Löfven alltså fram kultur- och demokratiministern som på stapplande mellanstadieengelska på sätt och vis i sig själv förklarade hur det kunde gå så snett i Sverige.

Signalen från EU till migranterna som vill få ett bättre liv i Europa är nu tydlig: sök er någon annanstans. Men det är förstås inte möjligt att stänga EU:s gräns helt och hållet, och migranter kan fortfarande tänkas komma från Nordafrika och via Ryssland. Därför är det högst oklart vilken effekten blir.

För Sveriges del kan uppgörelsen med Turkiet kombinerad med att så pass många länder i EU har infört gränskontroller bli en räddande ängel genom att betydligt färre lyckas söka sig ända hit.

Stefan Löfvens regering kan därmed  komma att räddas av just de länder som han och hans anhängare kallat fascistiska. Nog är det en stor ironi.


tisdag 24 januari 2012

Onödigt förnekelseförbud

I Tyskland är det förbjudet att förneka Förintelsen - på ett känslomässigt plan förståeligt givet den historiska bakgrunden, men icke desto mindre fel väg att gå. Kunskapen om Förintelsens fasor och nazisternas plan på att utrota det judiska folket i Europa är god.

I Frankrike har man även siktat in sig på ett annat folkmord, nämligen det på armenierna 1915. Senaten har beslutat att det ska vara förbjudet att förneka detta. Nu saknas bara presidentens underskrift. Turkiet kallar beslutet för "en historisk skandal" och det riskerar att kraftigt försämra relationerna mellan de två länderna.

Vinnaren skriver historien, brukar det heta. Det är förstås sant. Men det är också sant att historien alltid, och av alla, används i egna syften. Tyskland är överlag ett positivt efterkrigsexempel. Landet har, närmast till självspäkelsens gräns, gjort upp med sitt kriminella nazistiska förlutna. I exempelvis Italien och Österrike är samma tid betydligt känsligare och mer tabu att diskutera. Där är det locket på.

Sådana här idiotlagar påverkar inte bara yttrandefriheten negativt - när vissa saker inte får sägas riskerar också den fria forskningen att strypas. Dessutom öppnar det upp för andra länder att göra sin egen speciella tolkning av historien till lag i syfte att gömma undan övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter begångna av staten.

Japan skulle kunna förbjuda sitt folk att yppa något om massakern i Nánjīng (南京), USA förbjuda alla framtida generationer att hävda att landet begått systematiska övergrepp i terrorkampens spår. Och i Kina är det som bekant på egen risk du säger något om massakern på Himmelska fridens torg 1989. Vilka övergrepp skulle den svenska staten vilja förpassa i glömska?

Från Frankrikes sida skulle räcka alldeles utmärkt med ett offentligt ställningstagande om att massmorden på armenier de facto var ett folkmord. Nu valde de att gå ett steg längre. Helt i onödan.