Hycklarna

Bokmässans beslut att stänga ute tidningen Nya Tider har väckt debatt. Inte för att folk tycker synd om Nya Tider utan för att Bokmässan först pläderat för och sedan tvärvänt efter kritik och inte verkar begripa att de gjort bort sig.

En serietecknare gjorde en stor sak av att tidningen skulle finnas på plats när hon proklamerade att hon av denna anledning skulle bojkotta mässan. Det är här de kränkta och auktoritära möts - vissa vill stänga ute för att åsikter ska förbjudas, andra för att de själva tar så illa vid sig och känner sig kränkta.

Det har inte förespeglat någon av dem att det finns ett lika enkelt som utmärkt sätt att hantera en monter på Bokmässan som man inte gillar, nämligen att gå förbi? Hur klarar dessa människor av en svensk valrörelse där det både finns affischer och valstugor från partier de ogillar? Tja, det kanske inte är så konstigt att vi varje år ser nedrivna valaffischer och vandaliserade valstugor.

Jag bryr mig egentligen föga om vilka utställare Bokmässan godkänner, ty i sak är det sant att det inte är vilka som närvarar på Bokmässan som avgör om vi har yttrandefrihet i Sverige eller inte. Det jag har så förbenat svårt för är hyckleriet.

Samtidigt som Nya Tider utestängs tillåts vänsterextremister. Tidigare år har osmakliga "Lenins barnhörna" funnits på mässan. Komplett med ballonger och godis. Vi såg inga högljudda protester eller hot om bojkott då eftersom liberaler och konservativa begriper att man kan gå förbi en monter man inte gillar.

Bokmässan avgör givetvis själva vilka som får ställa ut. Men om de godkänner kommunister och utestänger andra för att dessa inte anses dela värdegrund med mässans stiftelse, får vi helt enkelt utgå från att stiftelsen i fråga är kommunistisk.

Se även:
Janne Josefsson sopar banan med Politism i Opinion live

Trygga rum föder intolerans

För några år sedan pratade jag med en klient som härstammade från Finland. Det han sade fick mig att skratta men också att tänka till lite.

Han ansåg att vi svenskar är så finkänsliga av oss. Vi kan aldrig säga någonting rakt ut, klagade han. Om någon är tjock säger vi "kraftig". När någon har dött beskriver vi att personen har "gått bort".

Jag har tänkt en del på hans reflektion sedan det där samtalet och insett att hans exempel beskriver hur svenskar ofta pratar. Vi är livrädda för att såra någon eller säga fel, så vi lindar in och pratar runt för att hålla oss på den säkra sidan. Vi är nog inte ensamma om detta; John Cleese har beskrivit britterna på just detta sätt.

Emellertid har denna ängslighet nått en helt ny dimension i och med att den politiska korrektheten har firat nya triumfer och dessutom fått sällskap av det som i USA kallas "safe space" och på svenska fått namnet "tryggt rum".

Detta innebär att det inte bara är tabu och fel att säga att någon är tjock utan att den som är tjock har rätt att kräva censur mot allt som kan tyckas kränkande och sårande. I litteratur. I filmer. I konst. På arbetsplatsen.

När Jan Sjunnesson, arrangör för det alternativa Pridetåget Pride Järva, vistades i Kulturhuset samtidigt som hbtq-aktivister var där, ledde detta till en sådan upprördhet att Sjunnesson helt enkelt kastades ut. Konklusionen från Stockholm Pride var att "det finns en oro kring Kulturhuset som tryggt rum".

"Tryggt rum". Smaka på detta bisarra begrepp. Det går ut på att skapa ett offentligt rum där människor som är känsliga för andras åsikter kan vistas utan att behöva besväras av den tuffa verkligheten att det finns människor som tycker annorlunda eller ser annorlunda ut.

Jag tror att en strävan efter så kallade trygga rum skapar ännu ängsligare och ännu mer intoleranta människor. Det finns över huvud taget inget gott i detta. Ty hur ska vi kunna bli mer toleranta och kloka om våra uppfattningar aldrig utmanas?

Vad säger man då till den som är lättkränkt? "Toughen up, get thicker skin!" har den frispråkige provokatören Milo Yiannopoulos föreslagit. För det är precis som Yiannopoulos sade i en intervju i CNN: "In an outrage culture I think the appropriate response is to be outrageous."

Vi bör nog vara tacksamma för att soldaterna under andra världskriget inte krävde ett tryggt rum när de försvarade demokratin. På stränderna i Normandie fanns inte ens hen-toaletter.

Att "gilla olika"

Vänsterpartiet protesterade högljutt mot att Sverigedemokraterna i egenskap av tredje största parti skulle få tillsätta posten som andra vice talman i riksdagen. Nu blev det till slut så ändå efter en farsartad omröstning.

Skälet till att V protesterade var att SD:s kandidat Björn Söder inte ansågs kunna representera dem. Samma skäl anför nu Folkmusiker mot främlingsfientlighet (komplett med ett eget knätofsmanifest) när de tillsammans med två andra folkmusikorganisationer i ett protestbrev "vill markera" mot att samme Björn Söder bar folkdräkt vid riksdagens högtidliga öppnande.

Man kan fråga sig var detta ska sluta. Kommer Björn Borg att gå ut i strejk om en aktiv sverigedemokrat fångas på bild i Borg-kalsonger? Kommer Ingvar Kamprad att "markera" om Jimmie Åkesson visar sig ha Ikea-möbler hemma? Vågar Björn Söder lyssna på ABBA på vägen hem från riksdagsarbetet utan att Benny lackar ur?

Med tanke på att sverigedemokrater förbjuds ha fackliga förtroendeuppdrag, anses olämpliga som lärare och nu alltså även angrips för val av klädsel känns ingenting omöjligt. Kanske är stunden kommen för en egen sverigedemokratisk klädkollektion. Bara så att ingen känner sig sårad.

Jag undrar lite försynt om en person i folkdräkt av nödvändighet måste anses representera någon annan än sig själv. Gäller detta i så fall alla som klär sig i sammanhanget avvikande eller annorlunda? Det vore intressant att få en utvecklad syn på den saken, särskilt från någon som säger sig värna öppenhet och tolerans.

Ironin i allt detta är att så många som säger sig "gilla olika" i själva verket visar sig stå för rakt motsatt uppfattning.

Det handlar om tolerans

Jag följer händelseutvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern med största intresse och fascination. Det är få saker som är vackrare än när ett förtryckt folk, eller en nedtryckt person, reser sig och vägrar ta skiten längre (det är därför vi älskar det här).

I Tunisien började pressen direkt efter Ben Alis fall skriva fritt om hur regimen skott sig på folket i alla år. Egypten har folket gått till val om en ny konstitution. I Syrien sliter människor ned affischer föreställande Basher al-Assad och trotsar dödsföraktande kulor och säkerhetstjänst när de går ut på gatorna och kräver demokrati. I Libyen fortsätter striderna mellan rebeller och Gadaffis armé och utgången är fortfarande oklar. Sverige skickar Jas Gripen-plan för att åtminstone få vara med på ett litet hörn.

Jag slås också av hur de libyska rebellerna, mellan alla "Allahu akhbar"-utrop, resonerar överraskande moget om demokratins förutsättningar. Någon sade att demokrati förutsätter tolerans. I Sverige har vi redan demokrati. Men hur tolerant är vårt land, egentligen? Tolererar vi att andra lever annorlunda än vi själva? Respekterar vi olikheter och avvikelser? Accepterar vi att alla inte resonerar som vi själva? Vissa gör det, men långtifrån alla. Politiker strävar ständigt efter att göra sin egen privatmoral till lag. Det är vad själva jobbet går ut på, det är då man "bygger samhället".

De har förstås gott sällskap av folk runt om i landet som utgår från att deras egna värderingar är de bästa och därför bör gälla för alla. Utifrån denna logik blir det också en självklarhet att den som vill se en liberalisering av narkotikalagstiftningen själv använder droger och att den som vill avskaffa sexköps- och kopplerilagarna själv köper sex. Så måste det ju vara.

Men nej, det handlar inte om något strikt egenintresse. Det handlar om principer. Och, i slutändan, om tolerans gentemot din nästa. Ska det vara så svårt att förstå?