Massutmaning

Många väntar fortfarande på Tino Sanandajis bok Massutmaning, som sålde slut på sex dagar. Tills den anländer kan vi fördriva tiden med att titta på hans egen presentation av boken.

En bok i tiden

Tino Sanandaji är klar med sin bok. Ni vet den han slog crowdfundingrekord med. Den slutliga titeln är Massutmaning.

Den som förbeställer får ett julkort på köpet. Författaren har uppenbarligen humor - ta en titt på detaljerna.

Hycklarna

Bokmässans beslut att stänga ute tidningen Nya Tider har väckt debatt. Inte för att folk tycker synd om Nya Tider utan för att Bokmässan först pläderat för och sedan tvärvänt efter kritik och inte verkar begripa att de gjort bort sig.

En serietecknare gjorde en stor sak av att tidningen skulle finnas på plats när hon proklamerade att hon av denna anledning skulle bojkotta mässan. Det är här de kränkta och auktoritära möts - vissa vill stänga ute för att åsikter ska förbjudas, andra för att de själva tar så illa vid sig och känner sig kränkta.

Det har inte förespeglat någon av dem att det finns ett lika enkelt som utmärkt sätt att hantera en monter på Bokmässan som man inte gillar, nämligen att gå förbi? Hur klarar dessa människor av en svensk valrörelse där det både finns affischer och valstugor från partier de ogillar? Tja, det kanske inte är så konstigt att vi varje år ser nedrivna valaffischer och vandaliserade valstugor.

Jag bryr mig egentligen föga om vilka utställare Bokmässan godkänner, ty i sak är det sant att det inte är vilka som närvarar på Bokmässan som avgör om vi har yttrandefrihet i Sverige eller inte. Det jag har så förbenat svårt för är hyckleriet.

Samtidigt som Nya Tider utestängs tillåts vänsterextremister. Tidigare år har osmakliga "Lenins barnhörna" funnits på mässan. Komplett med ballonger och godis. Vi såg inga högljudda protester eller hot om bojkott då eftersom liberaler och konservativa begriper att man kan gå förbi en monter man inte gillar.

Bokmässan avgör givetvis själva vilka som får ställa ut. Men om de godkänner kommunister och utestänger andra för att dessa inte anses dela värdegrund med mässans stiftelse, får vi helt enkelt utgå från att stiftelsen i fråga är kommunistisk.

Se även:
Janne Josefsson sopar banan med Politism i Opinion live

Stöd Demokratifabriken!

EU-kolossen behöver granskas, och jag kan tänka mig få som är bättre lämpade till detta än Henrik Alexandersson, en EU-kritiker som både propagerat mot den politiska unionen utifrån och sett eländet från insidan under fem års tid som medarbetare i Europaparlamentet.

Jag tror vi är många där ute som är nyfikna på vad han har att berätta. Men då behövs din hjälp. Projektet är halvvägs från målet nu. Fler donationer behövs. Från dig men också från dina vänner.

Gå in här och ge ditt bidrag så att boken blir verklighet!

HAX skriver mer om projektet på sin blogg.

Ta EU bakifrån - stöd Demokratifabriken!

EU är vår tids monster. Själva moderskeppet i den postdemokratiska samhällsutvecklingen.

EU behöver granskas, och jag kan tänka mig få som är bättre lämpade till detta än en vresig EU-kritiker som både propagerat mot den politiska unionen utifrån och sett eländet från insidan under fem års tid.

Henrik Alexandersson är Frihetsfrontens ordförande och var anställd av Piratpartiet i Bryssel 2009-2014. Nu vill han göra upp räkningen med det som EU har utvecklats till, vilket varken är något som kan kallas smalare eller vassare.

Det är en blygsam summa som begärs, så pynta in lite grand så att det går ihop med god marginal och boken blir av.

HAX skriver mer om projektet på sin blogg.

Du kommer till insamlingssidan här!

Tino slår rekord

Du kanske har sett att Tino Sanandaji ska skriva en bok om svensk asyl- och integrationspolitik. För detta bad han om 400 000 kronor via en insamling på Kickstarter.

Jag tyckte att målet var kaxigt högt satt. Kändisar som Johan Norberg tog sin tid att samla in hälften. Men det tog tre dagar för Tino att slå vad som måste vara svenskt crowdfundingrekord.

Det fortsätter att ramla in pengar, vilket är positivt. Det ger Tino möjligheter att marknadsföra boken och ge den just den uppmärksamhet den förhoppningsvis kommer förtjäna.

Knarkguider i bokhandeln!

SR:s Kulturnytt uppmärksammar i dag att nätbokhandlarna Adlibris, Bokus och Bokia säljer flera utförliga guider om hur man på bästa sätt odlar marijuana. De begår inget brott, men journalisten vill ändå pressa handlarna att agera. Och både Bokus och Bokia går i fällan.

Bokus säger kort att de kommer att plocka bort böckerna. Bokia tycker att det vore en fördel om böckerna togs bort så fort som möjligt. Enligt företagets e-boksansvarige, Henrik Palmquist, är det "inte lämpligt" att sälja sådana böcker som "uppmanar till brott". Men det är, påpekar Palmquist, svårt att hålla koll eftersom böckerna inte förhandsgranskas innan de läggs ut till försäljning.

Endast Adlibris låter böckerna ligga kvar. Det känns skönt att veta att man handlar från rätt nätbokhandel.

Uppdatering: JK ska utreda om böckerna uppmanar till brott.Vilket kan bli ett intressant fall. Kanske är det lika bra att vi börjar leta bränsle till bokbålen redan nu.

Uppdatering 2: En vaken läsare har gjort mig uppmärksam på att JK inte alls har öppnat något ärende. Lite skum rapportering, således.

Ännu inte bortplockad.

Det bästa och värsta kriget

Vi sköljs över en våg av andra världskriget- och Hitlerlitteratur. Utgivningstakten måste vara rekordhög.

Det mesta är inte mycket att ha, men det finns strålande undantag. Som Saul Friedländers Tredje riket och judarna (i två mastodontdelar), The Origins of the Final Solution av Christopher R. Browning och Ian Kershaws Slutet: Hitlers Tyskland 1944-1945 (i svensk översättning 2012). Detta är böcker som dyker djupare, som bryr sig om de mänskliga öden som kriget och Förintelsen faktiskt i grunden handlar om men samtidigt förklarar den komplexa byråkratiska apparat som möjliggjorde allting.

Kershaw undersöker i Slutet: Hitlers Tyskland 1944-1945 hur den nazistiska staten kunde fortsätta att fungera och krigsansträngningen upprätthållas långt efter att det var uppenbart för de allra flesta, såväl militärer som civila, att kriget var förlorat. Svaret är föga förvånande komplicerat: ett skärpt förtryck mot varje tillstymmelse till oliktänkande, tidigare trohetsförklaringar till Hitler (och förnyade sådana efter attentatet mot Führern i juli 1944), rädsla för Röda armén och en förtvivlad tro på en spricka hos de allierade om bara deras förluster blev tillräckligt kännbara är några förklaringar till det hårdnackade tyska motståndet.

Det är svårt att ta in alla scener ur det krig som rasade i Europa, på andra sidan Östersjön, från sommaren 1944 till våren 1945. Slakten på slagfältet var fruktansvärd med hundratusentals döda varje månad. Och civila drabbades lika hårt. Det är bilderna från dagens Syrien upphöjda i kvadrat. Under de sista månaderna 1944 förlorade Tyskland fler soldater än vad de gjort i det brutala kriget mot Sovjetunionen under de tre föregående åren. Säkerhetstjänsten undersökte fortlöpande stämningen i befolkningen och kunde konstatera att bombkriget slet mest på människors nerver och väckte vrede mot partiet.

Tysklands kapitulation blev total. Sannolikt har det tillsammans med denazifieringen hjälpt dagens tyskar att bearbeta sitt arv. Här är Tyskland ett föredöme. Ty Röda arméns våldtäkt på Tyskland är något som dagens Ryssland inte vill kännas vid. Det beräknas att var femte tysk kvinna i Tysklands östra delar, som först erövrades av ryssarna, våldtogs. Ryssarna kände ett "besinningslöst hat" så fort de nådde tysk mark och tänkte inte spara på krutet när de hämnades sina landsmän.

Andra världskriget fortsätter att fascinera oss. Det är ju det "bästa" kriget - och tvivelsutan det värsta.

Eller inte?

"Däremot kan man inte låta bli att fundera på varför det enbart är vänsterskribenter som verkar ge ut böcker om eurokrisen just nu? Är det en tillfällighet eller beror tomrummet på att Europa till större delen leds av högerregeringar?"

SvD:s recensent Therese Larsson har läst flera böcker om eurokrisen. Men hon har uppenbarligen helt missat Johan Norbergs Eurokrasch, vilket gör ovanstående fundering en aning märklig. (Norberg skrev för övrigt även en bok om finanskrisen, En perfekt storm, härom året.)

Så sent som den 20 oktober diskuterade Johan Norberg och Stefan de Vylder, båda författare till böcker om eurokrisen, i Ekonomiekot utifrån temat "Vad är det för fel på euron?". De verkade ganska överens. Therese Larsson måste ha missat det inslaget också.

En bok om eurokrisen.

Fallet Thomas Quick i bokform

Nu finns Hannes Råstams bok om rättsskandalen Thomas Quick ute.

Råstam arbetade in i det sista med boken innan han tragiskt gick bort i cancer i januari. Han fick således aldrig se boken färdigställas och han kommer heller aldrig få se när Sture Bergwall slutligen frias för morden han fällts för.

Att läsa den är närmast en plikt för alla som bryr sig om rättssäkerhetsfrågor. Men det går lika bra att göra det för att hedra minnet av en stor journalist.

Jag har beställt den på Adlibris.

Personligt om Förintelsen

Jag tycker mig ha läst en del om Förintelsen genom åren - och plöjt en del dokumentärer. Mycket är upprepning. När jag sprang på den svenska översättningen av Saul Friedländers Tredje riket och judarna del II, denna gång om utrotningens år 1939-45, hade jag därför inte så jättestora förhoppningar om att det skulle bjuda på något nytt. Kanske lite mer fakta eftersom den trots allt är 900 sidor lång. Boken är dock helt suverän och översättningen av Nille Lindgren är oklanderlig. Det var länge sedan jag såg en så heltäckande berättelse om folkmordet och så pass många nya vinklar.

De brutala detaljerna finns där, precis som i Yitzhak Arads Belzec, Sobibor, Treblinka: The Operation Reinhard Death Camps (där skildringar av jäsande massgravar som kastar upp uppsvällda kroppar under sommarhettan medför att man måste lägga ifrån sig boken ett tag). De detaljerade skildringarna behövs, ty Förintelsen var fruktansvärt barbarisk och brutal och varje vittnesmål om detta är viktigt.

Boken utgår från vittnesmål, dagböcker, tal och promemorior - det är dels judar, politiker, kyrkans företrädare och vanliga vittnen men också Hitler, Goebbels och Himmler själva. Den sammanfattar judarnas situation i alla europeiska länder, den visar på hur utbredd antisemitismen var även bland vanligt folk (även hos sådana som var hätska motståndare till nazisterna) och hur den kristna kyrkan fullständigt fegade ur och inte ens kunde förmå sig till att öppet ta avstånd från folkmordet när det pågick. Även framstående amerikanska judars ointresse för de europeiska judarnas öde förvånar.

Den visar också, i likhet med David Cesaranis Eichmann: byråkrat och massmördare, på de enorma logistiska problemen och hur nazisterna när kriget gick åt skogen lade ned enorma resurser på att utrota judar i stället för att sätta dem i arbete i krigsindustrin. Framför allt tar Friedländer slutgiltigt död på myten att den tyska allmänheten inget visste om nazisternas utrotning av judarna.

Det är kort sagt ett fantastiskt arbete som har lagts ned på att lappa ihop ett svåröverblickbart 12-årigt skeende och ge det en personlig prägel. Boken knyter samman nazistledarnas beslut med direkta konsekvenser för enskilda judar och evakueringen av judarna nation för nation med enskilda människors dagboksanteckningar innan de deporteras. Läsaren får på så vis lära känna många personer innan deras liv, allt som oftast, tar slut i något av nazisternas koncentrations- och förintelseläger.

Om du ska läsa en bok om Förintelsen, ta dig tid att läsa Tredje riket och judarna del II: Utrotningens år 1939-45. Den är som namnet antyder del två (den första är Förföljelsens år 1933-39), men kan läsas oberoende av den första boken. Den kan bland annat köpas här.

Kärleken till livet

Nando Parrado var en av gästerna i kvällens Skavlan i SVT. En fantastisk gäst som egentligen skulle ha behövt mer tid i programmet. Det är lite av problemet med programformen - för många gäster, för lite tid. Och vem bryr sig egentligen om Lasse Åberg när existentiella frågor och mänsklig överlevnad ska diskuteras?

Nando Parrado var den som 1972 tillsammans med Roberto Canessa klättrade över Anderna för att söka hjälp efter att deras chartrade flygplan kraschat mitt i den snöbeklädda bergskedjan över 60 dagar tidigare. De gick och klättrade i tio dagar.

Det var lite tråkigt att programledaren inte dök djupare i flera av de teman som Parrado själv skriver om i sin bok Miraklet i Anderna - Mina sjuttiotvå dagar i bergen och den långa vägen hem (2009). Bokens huvudsakliga tema är egentligen kärlek. Det var kärleken till sin far som fick Nando att klara den övermänskliga prövningen att utmattad, dåligt klädd och helt utan kunskaper i eller utrustning för bergklättring bestiga 5 000 meter höga berg. Det borde inte kunna gå. Men boken handlar också om vad ren viljestyrka kan göra.

Rugbylaget hette Old Christians och bestod av mestadels mycket troende unga killar. Tron var onekligen viktig för många på berget. Men den räddade inga liv. Lika lite som tron räddade de instängda gruvarbetarnas liv i Chile kan överlevande från Anderna tacka någon kristen Gud för sina liv. I fallet med gruvarbetarna var det teknisk utveckling, expertis och en beslutsamhet som slutligen räddade dem alla. I Anderna 1972 var det mänsklig styrka, vilja, uppfinningsrikedom, samarbetsförmåga och kärlek som gjorde att 16 slutligen kunde räddas till livet.

Nando Parrado genomlevde inte bara något livsförändrande i bergen. När han kom hem fick han dessutom uppleva något som knappast någon av oss kommer att få: hur livet ter sig efter att man har dött. Det han fick se förbluffade honom. Hans pappa hade gjort sig av med allt i Nandos gamla pojkrum. Det enda beviset för att han över huvud taget existerat tycktes vara ett foto av honom som stod på spiselkransen, tillsammans med foton av hans mor och syster. Livet fortsatte precis som vanligt för alla andra. Hans far hade rent av en ny kvinna. Detta är något som människor vars liv har slagits i spillror på ett liknande sätt kan vittna om. Medan deras liv är ett enda kaos är programledaren i TV lika glad som alltid, grannar och vänner firar sina högtider, gifter sig och skaffar barn precis som vanligt. Det påminner oss om att livet, mer eller mindre obekymrat, alltid går vidare. Och det är väl också precis vad vi skulle vilja att det gjorde när vi har lämnat det här livet.

För mig har händelserna i Anderna alltid varit en fascination, och på flera sätt en inspiration, sedan jag hörde talas om dem för många år sedan. Framför allt har jag fascinerats av deras vilja att trots de upprepade motgångarna och de usla oddsen fortsätta kämpa. Det var inte bara kraschen och den förtvivlade situationen i sig. Motgångarna, eller utmaningarna, kom en efter en - inte minst för Nando. Hans mor dog i kraschen. Hans syster dog efter runt en vecka av sina inre skador. Flera av hans närmaste vänner dog. En lavin tog plötsligt livet av åtta vänner när alla lagt sig för att sova. Mot usla odds men med ren och skär vilja att leva lyckades Nando Parrado ändå överleva.

Nando Parrados bok är fantastisk läsning. Se gärna filmen Alive (som fångar händelserna tämligen väl) och dokumentären Stranded, men läs framför allt Parrados egna ord. Om dödsångesten, viljan att överleva och om den inre rösten som sade åt honom att ständigt kämpa vidare. Även när livet höll på att rinna ut. Miraklet i Anderna 1972 visar att i princip vad som helst är möjligt.

Säg inte att du inte kan. Påstå inte att "det skulle jag aldrig klara". Vi människor är kapabla till helt fantastiska bedrifter om vi bara bestämmer oss för det. Och att dö gående är faktiskt alltid bättre än att ge upp.

Skulle du?

Johan Norberg om finanskrisen

Jag skulle gå på releasefesten för Johan Norbergs bok En perfekt storm (kan köpas här), men fick tyvärr förhinder.

Därför - stort tack till Johan Folin som filmade releasen i Lund!

Debatten har bara börjat

Debatten om sexköpslagen har återuppstått efter en tid i träda. I bloggosfären har väl diskussionen aldrig dött, men det är på ledar- och debattsidor den behöver synas för att nå ut till flertalet.

Susanne Dodillets avhandling, som recenserades i vredesmod av Kajsa Ekis Ekman, fick fart på debatten på allvar. Nina Björk såg sig nödgad att skriva ett svar på Lotta Lundbergs kritik mot den sexmoralistiska lagen. Hjulet är i rullning.

Och mitt i denna nyvakna debattyra släpper Louise Persson sin bok Klassisk feminism (som jag recenserar i det stundande numret av Nyliberalen), som är något av ett liberalt lyckopiller. Den ger en formidabelt grundlig genomgång av självägandetanken och erbjuder en frihetlig syn på feminism som vi alltför ofta har saknat i den svenska debatten. Boken kommer att ge liberala feminister ett ökat självförtroende i framtida debatter om feminism och jämställdhet och citeras flitigt under många år framöver, var så säker. Köp och läs boken!

Fest för klassisk feminism

Gårdagens releasefest för Louise Perssons nya bok Klassisk feminism var en trevlig tillställning. Bra (hus)band, Louise!

Tyvärr var jag piskad att pipa iväg i förtid, men jag hann i alla fall beskåda en viss hejdlös dans till alla nyliberalers favoritlåt (?) Staten och Kapitalet.

Jag har bara hunnit bläddra i boken ännu, men ingressen är lovar gott. Recensionen kommer i nästa nummer av Nyliberalen. Så nu får jag lägga på en rem...

Gökboet

Under våren släpps antologin Högerns svarta bok. Skribenter är bland andra Åsa Linderborg, Ali Esbati och Kajsa Ekis Ekman.

Bara titeln, som kan sägas travestera exempelvis Kommunismens svarta bok (vilket är ett medvetet hån i sig) visar vad vi kan räkna med: de mest hårresande anklagelser och överdrifter om "den nyliberala högerns framfart" i Sverige, medvetna missuppfattningar om fascism, rasism och kapitalism och ogenerade lögner. Garanterat blodtryckshöjande läsning, alltså. Räkna också med en lång hyllningstext i DN Kultur.

Livets triumf

SVT2 visade i kväll dokumentären Stranded om det som har blivit känt som ”Miraklet i Anderna”. Flygkraschen i Anderna i oktober 1972 och den följande kampen för överlevnad är en av de största mänskliga triumferna i kampen mot döden och för livet.

Jag minns att jag, när allt var skit och elände för ett antal år sedan, ibland ägnade den fantastiska historien i Anderna en tanke eller två. De utsattes för en övermänsklig utmaning men tog sig an den genom att visa en fantastisk överlevnadsvilja och kärlek till och omtanke om varandra. De överlevde i 72 dagar genom att äta av sina kamraters döda kroppar. Det var livets triumf över döden, över alla till synes omöjliga svårigheter i form av kyla, svält, laviner och ständig död. Fernando ”Nando” Parrado förlorade sin mor i kraschen och systern dog några dagar senare. Men hans far och andra syster var vid liv hemma. Det räckte för att kämpa vidare.

Jag kan rekommendera filmen Alive för alla som ännu inte har sett denna klassiker. Den är trogen boken (som heter Vi lever! i svensk översättning och är väldigt stark). Nando Parrado, som tillsammans med Roberto Canessa lämnade det kraschade planet för att söka hjälp, utkom med en egen bok (Miraklet i Anderna - mina sjuttiotvå dagar i bergen och den långa vägen hem) för något år sedan.

Sådana här historier, som hade varit helt orimliga i film- eller bokform om de inte hade hänt på riktigt, inspirerar och skänker eftertanke. Visst drabbas vi alla av saker inom ramen för våra egna liv, men det kan ändå vara nyttigt att ibland höja blicken en aning och få ett större perspektiv.

Besök gärna den officiella hemsidan för händelsen, som innehåller bilder, intervjuer och mycket annat.

Delar av planet blandade med minnessaker har lagts vid ett slags altare på berget
för att minnas de 29 personer som aldrig kom därifrån.

Ranelid har en poäng

Man måste bara älska sådana här utspel. Björn Ranelid anser att Fredrik Ljungberg, som är på väg till fotbollens bakgård USA för spel i Seattle, inte är värd de 20 miljoner han har blivit lovad. Ranelids böcker, däremot, leva vidare i 50 år. Självgott? Javisst. Men i sak har Ranelid faktiskt inte fel, även om jämförelsen mellan honom själv och Ljungberg är ointressant.

Vad som är intressant är att någon som livnär sig på att sparka på en boll dagarna i ända, kan bli inte bara miljonär utan miljardär. Zlatan Ibrahimovic blir med sitt 600 miljonerskontrakt världens bäst betalde fotbollsspelare. Hittills, ska väl tilläggas. Det är löjliga summor. I NHL behöver du inte ens vara särskilt strålande för att bli miljonär. Där tjänar alla bra, även bottenskrapet i ligan. Och på toppen synes definitivt ingen fattig (på något sätt känns lönerna i slitsporten hockey mer motiverade ändå, jämför bara med golf och tennis...).

Det är egentligen omöjligt att värdera yrkeskunskap i pengar, men det är uppenbart att vi värderar artister (eller stjäääääärnor som det heter numera) betydligt högre än läkare, författare, jurister, ekonomer, beteendevetare och hantverkare - yrkesgrupper som samhället faktiskt inte skulle klara sig utan. Med det sagt struntar jag fullständigt i både vad Zlatan, Ljungberg och Ranelid tjänar. Men håll med om att den ende som eventuellt kan roa oss om just 50 år, är författaren...

Det är hårt inom fotbollen...