Lägg av med 30-talsparallellerna

Hör ni stöveltrampet? Nej, men om vi ska tro fler och fler medier borde ni göra det. 30-talet är nämligen tillbaka. Åtminstone som politisk floskel och ständig referensram för samhällsutvecklingen.

Det vilar en tung och ödesmättad stämning över landet Sverige. Mest handlar nyhetsbevakningen visserligen inte om vårt land utan om USA:s nyvalde president.

DN kan snart döpas om till DT - Dagens Trump. Varje dag toppar sajten med nyheter om vad Trump har gjort de senaste 24 timmarna. Analyserna går sällan särskilt mycket djupare än att Trump är galen. Att han nu gör det som Barack Obama också gjorde - som att stänga ute vissa nationaliteter från att få inresetillstånd - får helt andra proportioner nu än då (och ja, det är korkad politik).

Trumps flitiga första vecka på jobbet får 30-talsparallellerna att slå som spön i backen. Först ska sägas att försöken att inkludera Brexit - ett lands strävan efter större politisk självständighet - som ett tecken på att 30-talet är här igen är direkt oförskämt.

Men 30-talsparallellen är inte relevant i övrigt heller. Stora delar av världen var då i ekonomisk depression. Våra demokratier klämdes mellan ett antal auktoritära system - fascistiska och kommunistiska - och en ung demokrati i hjärtat av Europa var på väg att bli en expansiv supermakt med världsherravälde som mål. Dagens nationalistiska antietablissemangsrörelser i Europa och USA står inte riktigt i relation till utvecklingen i Europa på 30-talet, lindrigt uttryckt.

Andra har hävdat att vår tid påminner mer om tiden före första världskriget. Men eftersom det enda de flesta minns från historietimmarna på högstadiet är nazismen och andra världskriget tager de vad de haver. Detta är deras begreppsvärld. Eftersom de sett dokumentärer på bästa sändningstid i TV4 Fakta är det detta de kan relatera till. Hitler. Nazismen. Andra världskriget. "Jodå, vi vet nog hur det var"... Nej, det vet ni nog inte.

Skippa pedikyren, knäpp skjortan och kom med i matchen. Låt oss gärna diskutera historiska paralleller. Men låt oss i så fall göra det lite seriöst. Sluta upp med 30-talsparallellerna. Ni gör andra nervösa och er själva till åtlöje.

Barbarossa 75 år

I dag för 75 år sedan klockan 03.15 på morgonen gick tyska trupper över gränsen till det sovjetockuperade Polen. Operation Barbarossa hade börjat.

Detta var Adolf Hitlers krig. Det krig han velat ha länge och som han gett klartecken för den 18 december 1940 men skjutit upp på grund av oväntade händelser på Balkan och i Grekland.

För en historiekuf som undertecknad bär Barbarossa en särskild historisk betydelse. "Världen kommer att hålla andan", sade Joseph Goebbels. Två jättelika auktoritära stater drabbade samman i ett slags ideologiernas och tyrannernas tvekamp. Hitler satte alla sina militära och politiska framgångar på spel.

Goebbels informerades väldigt sent om Hitlers Rysslandsplaner. Som propagandaminister var det inte honom Hitler konsulterade eller informerade först. Men det är intressant att Goebbels i sina dagböcker visar något som kan liknas vid om inte tvivel så åtminstone viss reservation för detta storskaliga krig. Han oroade sig mycket för ett tvåfrontskrig och ur hans perspektiv i egenskap av propagandaminister ansåg han det särskilt viktigt att lyckas med propagandan till det tyska folket, väl medveten om hur det hade gått för Napoleon.

Niklas Zetterling, som skrivit om kriget mellan Hitler och Stalin, menar att grunden till Tysklands nederlag var den tyska militära underrättelsetjänstens misstag. Den underskattade kraftigt Sovjetunionens militära kapacitet. Hitler medgav i det som är den enda kända inspelningen av honom när han talar i vanlig samtalston med Mannerheim att även han personligen underskattat Sovjetunionen. Men i typisk hitlersk anda fanns det trots detta "inget annat val".

Det är därför osannolikt att Hitler även med korrekt information om den sovjetiska militära kapaciteten hade valt en annan väg än krig.

Det som är spännande med Barbarossa är förstås alla "om". I en så oerhört omfattande operation finns det givetvis massiv av tillfällen som inbjuder till att ställa frågor om slutresultatet hade kunnat bli annorlunda "om bara" den tyska armén gjort si eller så i stället. Och vad hade en tysk seger då egentligen skapat för Europa i dag?

Jag tillhör dem som tror att Hitler aldrig hade kunnat vinna andra världskriget i Europa, och detta just på grund av hans personlighet. Hitler hade nämligen aldrig nöjt sig med att förinta Moskva och säkra livsrum fram till Uralbergen. En indikation på detta är att han när kriget mot Sovjetunionen gick bra under de första månaderna bad sina generaler att börja skissa på anfallsplaner på dagens Iran, Irak och Indien. Hitler, menar jag, hade förr eller senare krigat ihjäl sig.

En vettig militär ledare hade kanske kunnat sluta en separatfred med Ryssland medan tid var. Goebbels gjorde sina försök att övertyga Hitler om en politisk lösning. Att nöja sig med mindre. Å andra sidan: en vettig militär ledare hade aldrig anfallit Sovjetunionen över huvud taget.

På kartan ser det ut som att Hitler ändå nådde ganska långt. Ända fram till Volga. Nästan ända fram till Moskva. Men det är noterbart att Hitlers krigsmål var att ockupera endast tio procent av sovjetiskt territorium. Det säger en del om hur oerhört stort Ryssland är, och varför alla som försökt ockupera landet har misslyckats.

Lyssna på:
Operation Barbarossa - världskrigets slaktbänk

DVD-tips (några av de bästa dokumentärer som gjorts om kriget):
War of the Century
Stalingrad

70 år efter Förintelsen ökar judehatet igen

Den 27 januari är sedan tio år tillbaka av FN deklarerad som internationell minnesdag för Förintelsens offer.

Någonstans mellan 5,5 och 6 miljoner judar dödades av nazisterna. De flesta dog inte i gaskammare och de flesta dog inte i Auschwitz. Men Auschwitz har ändå blivit symbolen för folkmordet då det både var det största och dödligaste lägret, och Röda arméns intåg den 27 januari 1945 har blivit minnesdag. Detta trots att många inte alls befriades utan i stället skickades i ny fångenskap i Sovjetunionen. Först på senare år har det som kallas Holocaust by bullets, arkebuseringarna av judar bakom fronten i östra Europa, uppmärksammats.

De mest skakande bilderna från Förintelsen är dem av offren på väg till gaskamrarna. Kvinnor. Barn. Äldre. De är ögonblicksbilder av människor som bara en halvtimme eller någon timme senare inte fanns längre, som under loppet av en halv arbetsdag utplånats från jordens yta.Visste de vad som väntade? Kunde de ana att slutet var kommet?

Det pratas mycket om ekon från 30-talet i dag. Det mesta är överdrifter och simpla politiska poänger. Men en sak förenar den epoken med vår: den växande antisemitismen. Jag vill kalla det judehat. Antisemitism låter så... normaliserat. Så formellt.

Den judiska migrationen från Europa till Israel växer. I synnerhet många franska judar har valt att emigrera. Judar i Sverige för samma diskussioner. Här bevakas judiska skolor av tungt beväpnad polis. Attentat mot synagogor, judar i traditionell klädsel eller bara kippa som blir spottade på. Judehatet finns där ständigt. Men det verkar öka och bli allt grövre.

Det går inte att komma ifrån att det finns en korrelation mellan stor muslimsk invandring och ökat judehat i det svenska samhället. En angripen synagoga får inte heller samma mediala uppmärksamhet som en angripen moské (för att inte tala om alla kyrkor som eldas ned varje år utan att bli mer än små notiser i pressen).

Ja, nu pratar vi kultur och värderingar igen. Precis som i fallet med asylsökande muslimska mäns kvinnosyn spelar kulturell bakgrund självfallet en roll för synen på judar och judendom. Om du har vuxit upp i ett samhälle där du matats med propaganda om hur ondskefulla judarna är, är det knappast något som försvinner bara för att du bosätter dig i ett sekulärt land i norra Europa.

Hela samhället – alla partier, polisen, rättsväsendet, skolan – måste arbeta med full kraft mot det tilltagande judehatet i det svenska samhället. Judiska barn ska inte behöva beväpnad polis för att kunna vara trygga i skolan. Judar med kippa ska inte behöva bli förnedrade på öppen gata. Politiker måste sluta se mellan fingrarna.

Detta elände måste få ett slut nu.

Tidigare bloggat:
En dag i Auschwitz

Detta är svenskarna rädda för

Av alla hot i världen, vad är svenskar mest oroade för? Är det att framtidens välfärd inte ska bli som gårdagens? Att pensionerna ska bli lägre? Att IS-krigare ska ta terrorismens fasor till Sverige? Eller kanske att ett aggressivt Ryssland kommer börja ställa territoriella krav?

Nej, när SOM-institutet vid Göteborgs universitet frågar svenskarna vad som oroar dem mest, framkommer något helt annat: nynazism. Det är en lika stor fråga som terrorismen och större än hotet från Ryssland.

Nästan hälften av de tillfrågade upplever nynazismen i Sverige som "mycket oroande". Det är viktigt att påpeka att Sverige inte är ett starkt tillhåll för nationalsocialister och rasideologiska grupper och heller aldrig har varit detta. Svenskarnas parti har lagt ned (vilket i och för sig skedde efter SOM-institutets mätning, men det finns skäl till nedläggningen) efter ett dåligt val 2014. Ökad aktivitet noteras hos Svenska motståndsrörelsen, men de är få till antalet och utgör inget systemhot.

Faktum är att Sverige inte ens under Hitlers glansdagar hade någon tolerans för nazismen. Inget svenskt nazistparti har lyckats få ens en procent i allmänna val. Så varför upplevs nynazismen som ett så stort hot bland svenskar i dag?

Jag tror att det har mycket med mediebilden att göra. Vänsterpressen älskar nazismen. De behöver den som motståndare nu när den svenska högern har blivit välfärdskramare och gått åt vänster i de flesta frågor. Visst är Sverigedemokraterna storfavoriten på Aftonbladets ledarredaktion, hos slasksidor som Metro och Nyheter24 - men inget går upp emot folk som helst marscherar i takt. Dessutom lever organisationer som Expo på att måla upp nazismen som ett stort hot.

I dag allt möjligt som "nazism" och "rasism". Enligt Gustav Fridolin är det rasism att inte släppa in alla flyktingar som vill komma till Sverige.

Med så breda definitioner förlorar begrepp sin betydelse. När allt blir nazism och rasism, är plötsligt inget det längre.

Om politiska profiler på arbetssökande

Sveriges Radio går på extremistjakt. En aktivist i nazistiska Svenska motståndsrörelsen arbetar som deltidsbrandman, avslöjar P4 Västernorrland. Detta, hävdas det, är ett problem inte minst eftersom det i byn finns många flyktingar.

Misstanken gäller alltså att mannen i fråga skulle undvika att hjälpa en person med utländsk bakgrund. Ett vittne säger att han sett mannen i aktion och att han skötte sig "klanderfritt" vid det tillfället. Chefen bekräftar att mannen sköter sitt jobb.

Notera att det sålunda inte är några konkreta fall som ligger bakom granskningen utan blott misstanken att det skulle kunna ske. Varför misstänker inte SR att en person som är aktiv kommunist eller Afa-aktivist skulle ta med sig sina politiska övertygelser till jobbet? Sådana granskningar kommer vi aldrig få se i public service.

Frågan är vad lösningen på det upplevda problemet är. Att göra politiska profiler på arbetssökande? Ja, kanske det. Då får vi förstås även ifrågasätta om kommunister ska kunna arbeta inom vården. Vad händer exempelvis om en direktör behöver hjälp?

Eller så låter vi folk behålla sina jobb så länge de sköter dem. För att göra nazister arbetslösa kommer säkert ju få dem på bättre tankar...

Du är inte min vice statsminister

Åsa Romson gjorde inte bara misstaget i gårdagens partiledardebatt att kalla romer för "zigenare" (något många romer visserligen själva gör, men det spelar tydligen ingen roll), hon talade också "från hjärtat". Och då gick det alldeles på tok.

Detta hjärta tyckte tydligen att drunknande asylanter i Medelhavet är detsamma som historiens värsta förintelseläger. Romsons jämförelse mellan Medelhavet och Auschwitz har fått många att reagera. Men ingen av partiledarna tog tillfället i akt att undra vad i hela friden Romson nyss hade sagt. Annie Lööf sa efteråt att hon reagerade starkt, men hon sa inget i debatten.

Visst kan man "tala från hjärtat" ibland. Och visst kan det bli fel. Det är mänskligt. Men Åsa Romson måste ändå ha menat något med sitt osmakliga sätt att relativisera Förintelsen. Ordet "Auschwitz" kommer inte bara från ingenstans. Det ligger inte på lut att användas då och då i politiska debatter. Romson måste ha velat få något sagt när hon formulerade meningen inför TV-kamerorna.

Frågan är vad. Var ligger det relevanta i liknelsen? Menar hon att de som drunknar på vägen till Europa är att likna vid de människor som fördes till koncentrations- och förintelseläger, stämplades som boskap, fråntogs sitt mänskliga värde bara för att de var judar, romer, homosexuella osv?

Eller menar hon kanske att de italienska patrullbåtar som åker ut för att rädda migranternas liv är att likna vid de ståceller som användes för att plåga människor till döds i det ökända Block 11 i Birkenau?

Eller är det kanske rätten att få sin asylansökan prövad i EU som Romson menar liknar det systematiska massmordet på 1,1 miljoner människor?

Förklara gärna. För jag förstår faktiskt inte. Efter debatten försvarade Romson sitt uttalande, som hon kallade "ett kraftuttryck". Men jag misstänker att det ligger mer bakom hennes ansvarslösa uttalande än så. Jag tror, tyvärr, att hennes sätt att förminska Förintelsen på detta sätt säger en hel del om hennes och hennes partis värderingar. Detta gör mig både beklämd och uppriktigt förbannad.

Åsa Romson är vice statsminister och därmed en av Sveriges främsta företrädare i världen. Från en sådan borde man kunna förvänta sig bättre än så här. Man borde kunna förvänta sig lite förbaskad anständighet och god ton.

Du, Åsa Romson, är inte min vice statsminister.

Läs även:
Fnordspotting, Anybody's Place, Johan Westerholm

Överdriv inte nazisthotet

I en mastodontartikel i gårdagens DN med titeln "Det ockuperade landskapet" får vi följa hotet från nazismen i södra Dalarna. Björn af Kleen skriver hur företrädare för Svenska Motståndsrörelsen (SMR), som tack vare att några skrev deras namn på sverigedemokratiska valsedlar kom in i Ludvikas kommunfullmäktige, sprider oro i bygden.

I dagens uppföljning intervjuas Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Hon vill nu se en "nationell strategi" mot nazismen.

I går kväll kom nyheten att Svenskarnas parti, före 2008 Nationalsocialistisk front, lägger ned sin verksamhet. Partiet ökade visserligen i senaste valet, men missade målet att nå 10 000 röster och få det antal mandat som satts som mål.

Det här betyder att på ett års tid har både Nationaldemokraterna och SvP lagt ned sin verksamhet. Vart de aktiva tar vägen blir intressant att följa. Sannolikt startas en ny verksamhet någonstans, alla lär knappast gå till det oborstade SMR. Men ett nytt parti kommer få starta från ruta ett.

Nazismen har aldrig fått fäste i Sverige. I allmänna val, mitt under Hitlers glansår, lyckades de svenska nationalsocialisterna aldrig få mer än en procent av väljarstödet. I dag, när uniformer och ridstövlar är undanstoppade, handlar det om några tusen röster. I hela landet. Att utmåla svenska nazister som ett hot mot demokratin är således tossigt.

Men vänstern älskar nazisterna. De behöver denna ondsinta motståndare för att visa att de själva står på den goda sidan. De behöver hotet. Utan nazisterna skulle vänsteraktivisternas värld bli mindre konfliktfri, och det vore en smärre katastrof för partier och aktivister vars hela livsluft är konflikter. Vissa organisationer lever dessutom i ordets rätta bemärkelse av att uppmåla ett hot från nazismen.

Nazister kan givetvis utgöra ett hot mot enskilda individer. I synnerhet SMR drar sig inte för att gå till handgripligheter. Men här skiljer sig SMR knappast från vänsterextremister som AFA och Revolutionära fronten, som Mona Sahlin uppenbarligen inte vill se någon nationell strategi mot.

Precis som det är skillnad på hat och fint hat, är det skillnad på extremism och fin extremism. Det beror helt enkelt på vem som hatar och vem som får skallen inslagen. 

Det är dags för Tyskland att släppa skulden

70 år har gått sedan den tyska krigsmakten Wehrmacht kapitulerade villkorslöst inför de allierade. Landet var slaget, kört i botten, bombat till ruiner.

Regimens ledare, tillika dess kansler och militära överbefälhavare, hade begått självmord med fiendetrupper stående på bara några hundra meters avstånd. Få saker kan så tydligt signalera att detta hade varit Hitlers krig, inte det tyska folkets. Så fort han var borta, upphörde viljan att slåss.

Berlin. Köln. Hamburg. Nürnberg. Dresden. Många tyska städer utplånades av allierade luftbombangrepp. Åsynen av ruinerna gör det svårt att begripa hur dessa städer någonsin kunde förvandlas till platser där människor bor och verkar igen.

Tyskland har under hela efterkrigstiden fått dras med skulden som Täterstaat. Den som reser till Berlin kan knappt gå ett kvarter utan att påminnas om kriget - och Tysklands skuld. Det moderna enade Tyskland har på ett imponerande sätt öppnat upp, vänt på alla stenar och ärligt sagt till världen och den egna nationen: Ja, det här hände. Och det var vi som gjorde det.

Samtidigt som det nazistiska arvet med anfallskrig, terror och folkmord har hängt som en tung kedja runt halsen på varje uppväxande tysk, trots att varje ny generation känt allt mindre ansvar för det som hände, har skuld och ansvar över huvud taget inte diskuterats i andra länder.

Italien har inte alls samma diskussion om landets fascistiska förflutna och nära band till Hitler. Kanske för att landet bytte sida mot slutet. I Japan fortsätter de massiva övergreppen i Kina under kriget att vara ett tabubelagt ämne. Och Sovjetunionens terror mot tyskar, andra folk under rysk ockupation och etniska minoriteter i hemlandet passar det sig inte att prata om. Fråga Aftonbladet Kultur.

Faktum är dock att även tyskar var offer. Många tyskar fördrevs från de östra delarna av landet. Hundratusentals, kanske miljoner kvinnor, våldtogs systematiskt. Det har inte ansetts OK att prata om tyskar som offer. Förrän nu. Vi har känt berättelserna ända sedan krigsslutet, men det känns som att de först nu kan berättas utan att mötas med ett obligatoriskt "ja, men tyskarna då".

Kriget innebar en gränslös katastrof för Tyskland. Krigsslutet innebar en delning av landet och kommunistiskt förtryck för halva Tyskland i ett halvsekel innan landet äntligen kunde enas och DDR läggas till historieböckerna som ännu ett tragiskt tyskt kapitel.

Freden ska firas. Tyskland är i dag ett av världens mest sympatiska demokratiska länder. Så låt oss se landet för vad det är i dag, inte för vad det var för 70 år sedan. I fallet Ryssland finns desto större skäl att fråga sig både vad det var då och vad det är i dag.

Tidigare bloggat:
Vänsterns ogenerade Sovjetvurm

Se även:
Die Stunde Null Berlin Im Sommer 1945

Det moderna Berlin.

I Berlin

Även om jag har varit i Berlin förr känns det onekligen lite speciellt att vara här igen 70 år efter krigsslutet och landa nära nog på timmen 70 år efter Hitlers självmord i Führerbunkern.

Berlin är en stad där historien finns levande i varje kvarter, inpräntad på snart sagt varje gata. Perfekt för alla andra världskrigsnördar, förstås.

Men här finns även god mat och dryck till humana priser (i detta avseende är Sverige minsann ingen humanistisk stormakt), en intressant klubbscen för den som är sådan och massor av kultur.

Så. Nu lite avkoppling.

Vänsterns ogenerade Sovjetvurm

I dag är det 75 år sedan det nazistiska Tyskland ockuperade Danmark och Norge (eller satte länderna under "tyskt beskydd" som det hette). Om en månad kommer det firas stort på Röda torget i Moskva då 70-årsdagen av Sovjetunionens seger över Nazityskland, tyrannen Stalins seger över tyrannen Hitler, ska hågkommas.

Den senaste tiden har en debatt om Sovjetunionens roll i kriget blossat upp. Den började med Åsa Linderborgs osmakliga hyllning till Röda armén och Sovjetunionen, som enligt henne "befriat" Europa och hela världen från nazisterna. Kristian Gerner lade denna skeva historia tillrätta genom att förklara hur andra världskriget faktiskt utbröt - när Tyskland och Ryssland beslöt dela Polen mellan sig. Sedan gav sig Jan Guillou in i leken.

Ni kanske minns att Guillou för några månader sedan, tvärtemot vad resultaten från de senaste 20 årens forskning visat, hävdade att svenska folket inte kände till Förintelsen förrän lägren befriades 1945. Att det fanns uppgifter om judeutrotningen i svensk press var inte detsamma som att "veta", enligt Guillou.

Denna gång försöker han inte ens argumentera för sin sak utan går mest till fradgatuggande angrepp mot "liberalerna". Det är ett pinsamt stycke textmassa som den bästsäljande författaren, tillika halvguden, har presterat i Sveriges största kvällstidning.

Låt oss slå fast en sak: Sovjetunionen drog det tyngsta lasset i kriget mot Hitler. Det betyder emellertid inte att Tyskland inte hade kunnat besegras utan Stalins hjälp (Tyskland hade aldrig kunnat härda ut mot USA i förlängningen), men kriget hade förmodligen inte lett till det där fullständiga nederlaget för Tyskland om Hitler lyckats besegra och/eller nå en fredsuppgörelse med Stalin. Vilket vi bara kan spekulera i följderna av.

Att Ryssland förlorade flest människor i kriget är dock inte detsamma som att landet i stort sett ensamt besegrade Tyskland. Det ofattbara antalet förlorade människoliv var en direkt följd av Stalins sätt att bedriva krig. Ryssarna förlorade i slag efter slag, år efter år, ungefär sju gånger fler man än tyskarna. Även så sent som 1944, när Röda armén hade hela initiativet på östfronten, var de ryska förlusterna oftast betydligt större än de tyska (ofta mer än de dubbla).

Framför allt är det viktigt att konstatera att Röda armén inte var en befrielsearmé. Det var en armé på erövringståg. Enda skälet till att inte Västeuropa blev kommunistiskt efter kriget var att Storbritannien och USA stred mot Tyskland i väst och därigenom räddade denna del av Europa undan Stalin. Hela öst blev som bekant underställt Moskva efter kriget. En befrielsearmé ockuperar inte det land den just befriat från en annan ockupant. I synnerhet inte i flera decennier.

Andra världskriget väcker fortfarande känslor, 70 år efter krigsslutet på europeisk mark. Olika länders roll i Nazitysklands erövring av Europa och förintelse av judar och andra grupper har blivit ett allt mer utforskat ämne.

Däremot får tydligen ingen skugga falla över de allierade, och i vänsterns ögon allra minst över Röda armén. Dess fördrivning av civila, dess massvåldtäkter och terror mot oskyldiga människor passar inte in i den rosenröda bilden av den ryska björnens heroiska kamp mot nazismen. Den nazistiska regimens brott mot mänskligheten har kommit att ursäkta alla de brott som begicks mot tyskar under kriget i allmänhet och dess slutskede i synnerhet.

Så länge vi inte kan lägga den svartvita bilden av andra världskriget bakom oss och förmå se nyanser och realiteter som inte ryms i en enda sanning, kommer dessa absurda diskussioner att fortsätta. En höger som ursäktar allt som britter och amerikaner gjorde, en vänster som hyllar Stalins armé som befriare.

70 år är tydligen en för kort tid, trots allt.

Läs även:
Erik Helmerson

I Auschwitz kände jag ingenting

Befrielsen av koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau den 27 januari 1945 har kommit att bli officiell minnesdag för hela Förintelsen. Och Auschwitz har fått tjäna som monument för hela det nazistiska folkmordet.

Men Förintelsen inleddes redan på sensommaren 1941 då tyska insatsförband, Einsatzgruppen, påbörjade systematiska arkebuseringar av judar på ockuperat baltiskt territorium ("Holocaust by bullets") och fortsatte österut. Hundratusentals, kanske en miljon judar, uppskattas ha avrättats på detta sätt.

Det framgick snart för Heinrich Himmler att detta inte var ett hållbart sätt att döda det antal som Hitler hade dömt till döden. Det behövdes en effektivare metod som var mer skonsam för förövarna. Resultatet blev efter en tid av experiment rena dödsläger med gas. De mindre och enklare men synnerligen dödliga lägren Bełzec, Sobibór, Majdanek, Treblinka och Chełmno (som egentligen bara var ett hus med tillhörande gasbilar) sattes upp i all hast.

Runt 2 miljoner människor dödades bara i Aktion Reinhardt, en judeaktion som pågick fram till 1943. Uppskattningsvis 900 000 av dem dog i Treblinka. Lägren monterades ned, och i dag finns inget kvar av något av dem förutom Majdanek.

Auschwitz, däremot, står kvar nästan som när det lämnades av de sista SS-vakterna. När jag besökte lägret i somras kändes det på något vis som att återvända till en plats jag kände utantill, även om jag aldrig tidigare satt min fot där. Men trots allt som finns bevarat, trots vittnesmålen och ansiktena på dem som dog där, gick det inte riktigt att ta in vad som hänt.

Hur ska man förväntas känna på en plats där 1,1 miljoner människor mördades? Sorg? Fasa? I sommarvärmen, nästan exakt 70 år sedan transporterna från Ungern började anlända, kände jag... ingenting. En stor tomhet satte sig i mitt bröst när jag vandrade förbi elstängslet och de raserade gaskamrarna.

Även om fångarna i Auschwitz officiellt befriades av Röda armén den 27 januari var det för många bara början på ett fortsatt helvete i sovjetisk fångenskap. Detta talas det sällan om. Ryssarna var inte ute efter en befrielse av Europa - de var på ett erövringståg.

Årsdagar kommer och går, och varje gång upprepas att vi måste bemöta dem som säger att Förintelsen aldrig inträffade. Jag tror att detta är slöseri med tid. Det lilla fåtal som inbillar sig att världshistoriens bäst dokumenterade brott mot mänskligheten aldrig har hänt får helt enkelt fortsätta inbilla sig detta.

Viktigast nu är att bekämpa antisemitismen. Den finns där, med eller utan Auschwitz. Och den fanns där redan då, med eller utan nazister. Antisemitismen var spridd i Sovjetunionen, Slovakien, Ungern och Polen. Frivillig inhemsk befolkning deltog i både arkebuseringar och pogromer. Vissa av hat, andra av nyfikenhet och girighet.

Berättelsen om Förintelsen och andra världskriget är en berättelse om ett slags civilisationskollaps, om en tid då människovärdet försvann. Även efter befrielsen stod det klart för många judar som överlevt, att de inte var önskvärda. Deras hem ockuperades nu av andra. Det fanns inget "hemma" längre.

I dag ser vi antisemitismens fula tryne igen, såväl ute i Europa som i Sverige. Den måste vi inte bara prata mer om. Utan agera mot.

Mannen som visste för lite

Jan Guillou, Sveriges egen Ego Boy, njuter av att tvåla dit andra för misstag och felaktigheter. Senast jag såg honom satt han och smiskade Paul Frigyes för dennes graverande faktafel om Guillou i en ny bok om densamme.

Nu åker emellertid Guillou själv på pisk. I måndags satt nämligen Jan Guillou i SVT:s morgonsoffa och påstod direkta felaktigheter om Förintelsen. Guillou hävdade att vi inget visste om judeutrotningen förrän amerikanska trupper befriade koncentrationslägren.

Detta blir ett dubbelfel. Dels visste både politiker och allmänhet avsevärt om nazisternas folkmord långt innan krigsslutet. Dels var det Röda Armén som först befriade ett koncentrations- och förintelseläger (Auschwitz-Birkenau) i januari 1945.

Redan på hösten 1941, innan utrotningarna börjat i Auschwitz och innan de små men dödliga Aktion Reinhardt-lägren byggts i Polen, spreds uppgifter om systematiska judeavrättningar till svenska legationen i Berlin. Beslutet om fysisk utplåning av det judiska folket fattar Hitler hösten 1941. Ordern om verkställande går till Himmler. I januari 1942 slås detaljerna fast vid den ökända Wannseekonferensen. Då har emellertid arkebuseringar redan pågått på östfronten i månader.

I oktober 1942 skrivs det om "utrotningskriget mot judarna" i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning. Därefter skildras mördandet i stora tidningar som DN och SvD.

Det är anmärkningsvärt att en person med så hög svansföring och med hakan ständigt i vädret gör sig själv till åtlöje på detta sätt. Men Jan Guillou svarar som han brukar när han får kritik: Han kallar det hela "omoget". Ingenstans förklarar Guillou emellertid vad som är sakligt fel i kritiken mot honom. I stället spär han bara på dumheterna:

Vänta nu, jag har skrivit en roman om hur det var då. Om du och jag hade varit vuxna människor 1941, 1942, 1943. Vad hade vi haft möjlighet att känna till då? Det är vad jag har undersökt. Vad de åberopar är sentida forskning om vad man faktiskt vet om förintelsen. Och det är liksom en helt annan dimension. Vi talar om olika saker.

Nej, de talar inte om olika saker. Artikelförfattarna, däribland den aktade Heléne Lööw, påpekar vad som stod i svensk press vid denna tid. Inte i hemliga underrättelserapporter som forskare fått tillgång till på senare tid.

I svensk press framgick på den tiden att det pågick judeutrotningar på östfronten. Detta förnekades givetvis av svenska nazister i deras egna organ (däribland ungdomsförbundets Stormfacklan, som jag gick igenom samtliga nummer av när jag skrev uppsats om svensk nazism på tidigt 2000-tal).

Den som ville kunde naturligtvis hävda att allt bara var lögn, anti-tysk propaganda. Men utifrån denna ringa möjlighet kan inte hävdas att vi inte visste. Informationen fanns där för den som ville veta.

Detaljerna om gaskammare blev kända först långt senare. Men att judar systematiskt mördades för att de var judar, det var en öppen sanning redan 1942. Jan Guillou borde veta bättre.

Extremister som förtjänar varandra

Det börjar bli tröttsamt det här. Nazister håller en demonstration. Tusentals motdemonstranter dyker upp och i denna grupp finns som brukligt ett gäng våldsverkare.

Polisen tvingades spärra av delar av Stockholm city i dag. Vanliga människors liv begränsades och stora resurser fick läggas på att bevaka nazisterna för att förhindra en stormning och fullständigt kaos.

Synen måste ha varit bisarr för utländska besökare och alla som inte informerat sig om vad som låg bakom polisbevakningen. Nationella insatsstyrkan, en bombgrupp och ambulanser stod redo.

I svenska medier ifrågasätts inte våldsverkarna som tvingar fram denna enorma bevakning. Nej, instället riktas kritiken mot att nazister får demonstrera. Som om en inskränkning i mötesfriheten skulle vara en framkomlig väg. Den våldsvänster som deltar i alla dessa antirasistiska evenemang ger sig inte bara på nazister. De definierar alla till höger om Lars Ohly som "fascister". Även liberaler har drabbats av våld. Ska således också liberalers mötesfrihet inskränkas?

Lösningen är inte att inskränka mötes- och demonstrationsfriheten för nazister. Yttrandefriheten är en grundläggande rättigheter, och den prövas just när obekväma och förfärliga åsikter får yttras. Det svenska samhället klarar några hundra nazister som viftar med flaggor, och jag skulle önska att de bara kunde ignoreras och inte ges så här mycket uppmärksamhet.

Vi ska alltså inte bekämpa extremism genom att begränsa våra fri- och rättigheter. Däremot ska grupper som enbart motdemonstrerar för att orsaka bråk slås ned. I kulturlokalen Cyklopen i Högdalen hittade polisen knivar och kartor, oklart vad de skulle användas till. Politiskt våld kan aldrig tolereras.

Nazisterna och vänsterns så kallade antirasister vars enda mål är att ställa till med bråk förtjänar verkligen varandras sällskap. Men händelserna i Limhamn och Stockholm, och på många andra platser, visar varför jag inte kan delta i en antirasistisk demonstration.

Så illa är det, tyvärr.

Demonstranter direkt från scenskolan

Ett litet marginaliserat nazistparti, som lockade 681 röster i förra valet, håller torgmöte i Malmö. Skränande vänsterextremister, från bland annat Afa, dyker naturligtvis upp. Bråk uppstår som brukligt. Gatstenar kastas mot polisen, och ammoniak träffar polisens hästar.

Ett inte helt korrekt beteende från dessa proffsdemonstranter, kan man tycka. Men i vanlig ordning skylls allting på polisen. Bland annat ska polisen ha "kört över" en demonstrant.

Den som ser klippet har nog svårt att se detta. Hade det här varit i fotbolls-VM, hade personen definitivt blivit varnad för filmning.

Läs även:
Den hälsosamme ekonomisten, Fnordspotting

Nazisterna är inget hot än

Att Soran Ismail har träffat det svenska nazistpartiets ledare över en fika kan likna ett tecken i tiden. Har nazisternas åsikter nu blivit så rumsrena att de intervjuas i Svenska Dagbladet? Nej, riktigt så illa är det lyckligtvis inte. Och därför kan man ifrågasätta om det är lämpligt att ge dem denna uppmärksamhet.

Mer synliga nazister och ett nytt namn som inte väcker direkta associationer till Hitler innebär inte automatiskt ett opinionsmässigt uppsving för rasismen och nazismen i samhället. Sverige fortsätter enligt studier att vara ett tolerant land. Motståndet mot enskilda nazistiska yttringar möter alltid kompakt motstånd från vanliga medborgare.

Ja, det är väldigt obehagligt att nazister tagit plats i en kommunal församling. Men det betyder inte att de får något som helst inflytande. Eller att det finns någon självklarhet i att partiet kommer att växa val för val.

Svenskarnas parti mobiliserar inför valrörelsen. De kommer sannolikt att locka nya väljare denna gång eftersom Nationaldemokraterna lagts ned och Sverigedemokraterna aktivt rensat ut öppet rasistiska företrädare. För den som är rasist på allvar finns det alltså ett parti att rösta på, och det är SvP.

Men hur många är då dessa nazister? Det rör sig om några hundra aktiva i olika delar av landet. SvP arbetar hårt för att framstå som rumsrena, och säkert kommer det få vissa missnöjda väljare att rösta på dem. Men i förra valet fick SvP 681 röster. Det var färre röster än Liberala partiet och Frihetspartiet, partier vars genomslag i samhällsdebatten aldrig har påtalats av de stora medierna under de senaste fyra åren.

Visst ska vi vara på vår vakt och ständigt bekämpa de fördomar och ruttna människosyn som nazister alltid har stått för. Men vi ska samtidigt inte överdriva hotet. Jag är övertygad om att svensk demokrati klarar av att ett nazistparti får några hundra röster i ett allmänt val.

En dag i Auschwitz

Jag har läst om det i 20 år. Sett dokumentärer och intervjuer. Pratat med överlevande. På olika sätt försökt att ta till mig vad som hände. Men jag hade aldrig sett det på plats.

Koncentrationslägret Auschwitz och det närbelägna utrotningslägret Birkenau måste ses på plats. Men bland alla semesterfirare i shorts är det svårt, särskilt i Birkenau, att emotionellt ta till sig vad som hände här. Att det för nästan exakt 70 år sedan fördes hundratusentals ungerska judar hit, varav de flesta mördades kort efter ankomsten. Att runt 1,1 miljoner människor dog här.

Ungerska judar kliver av tåget på just den plats som ovanstående bild är tagen från.

Bevisen finns i överflöd. Mänskligt hår. Skor. Leksaker. Proteser. Skålar och koppar. Men också ritningar och beställningar av ugnar och giftgas.

Sammantaget visar mycket att människor tagit med sig prylar för ett liv på okänd plats, inte en plötslig död i en gaskammare. Trots nazisternas idoga förstörelse av lägrets krematorier och gaskammare i Birkenau, som monterades ned och sedan sprängdes, finns gott om bevis för exakt vad som hände här. Förintelsen är historiens bäst dokumenterade brott, vilket har mycket att göra med nazisternas stolthet inför denna gärning och noggrannhet i dess utförande.

Krematorium III (ruinen ovan var det rum i vilket judarna klädde av sig).

Auschwitz var under utbyggnad när det stängdes. Enligt Rudolf Höss, en av lägerkommandanterna, planerades för ännu ett krematorium med gaskammare för att klara den väntade anstormningen av judar från ockuperade länder. Efter sommaren 1944 avtog dock transporterna för att snart upphöra.

Det är speciellt att se allt detta på plats. Jag kan emellertid ha vissa kluvna känslor inför grupper av israeler som, iklädda likadana kläder, paraderar lägret viftande med gigantiska israeliska flaggor.

Arbete befriar.

Fail av Feiler

Vänsterpartisten Dror Feiler har åter gjort sig till både åtlöje och offer. När nazistiska Svenskarnas Parti höll möte i Almedalen, efter tillstånd från polisen, tog han sig friheten att med sin saxofon spela Pippi Långstrumpvisan. En sedvanligt oregerlig Feiler avlägsnades då från platsen.

Dror Feiler påstår felaktigt att det pågår en "normalisering av hatideologier" i Sverige. Han ser SvP:s framträdande i Almedalen som en svensk kapitulation inför nazismen. Att det i ett av världens minst rasistiska länder, där nazistiska symboler är förbjudna, där stödet för ett multietniskt samhälle ökar och där det är straffbart att hetsa mot minoriteter, skulle pågå en normalisering av nazism och rasism är ett befängt påstående.

Anmärkningsvärt nog anser Dror Feiler att hans demokratiska rättigheter kränks när han inte får ta sig rätten att störa ett politiskt möte vars åsikter han inte delar. Detta är en perverterad syn på yttrandefrihet som många inom den politiska aktivistvänstern delar - och praktiserar.

I Feilers samhälle skulle bara av den politiska makten godkända åsikter få yttras. Men yttrandefriheten är meningslös och tom på innehåll om den bara omfattar de åsikter som är accepterade av de styrande. Den sortens "yttrandefrihet" finns i alla länder, inklusive Syrien och Nordkorea.

Yttrandefriheten måste gå mycket längre än så för att fylla något syfte. Verklig yttrandefrihet accepterar obekväma åsikter som går på tvärs med majoritetssamhället. Verklig yttrandefrihet tillåter det äckliga, obehagliga och provocerande. Verklig yttrandefrihet gäller nazister i lika hög grad som folkpartister.

Det är viktigt att påpeka en sak som ofta glöms bort: Att alla har rätt att yttra sig betyder inte att alla andra måste lyssna. I stället för att störa politiska sammankomster med visselpipor, vuvuzelor och saxofoner kan man faktiskt göra något så enkelt som att inte vara där. Låt nazisterna tala inför tomma torg.

Ja, det är djupt obehagligt att se nazister stå i talarstolen på Sveriges största politiska branschmässa. Men jag är övertygad om att den svenska demokratin klarar även detta. Ty om vårt demokratiska samhälle inte förmår hantera något tusental skräniga nazister, vad är det då för samhälle vi försvarar?

Demonstrationsrätten är absolut

När Svenskarnas parti fick demonstrationstillstånd på första maj i Jönköping blev många upprörda. Jag förstår att personer som skulle få se nazisterna utanför sitt köksfönster inte var ett dugg förtjusta över detta.

Men demonstrationsrätten måste gälla alla, annars är den inte värd någonting. Det vi kan välja är hur vi bemöter och reagerar på en nazistisk demonstration. Vänstern ordinerar alltid samma medicin mot nazistsjukan: motdemonstration. Sitt i vägen. Väsnas. Förstör. Ställ till med bråk. Och, i vissa fall, försök att ha ihjäl dem. Detta är själva antitesen till demokrati.

Demokratins styrka, dess överlägsenhet, är att grundläggande rättigheter gäller alla. Även de med åsikter du avskyr. Då kan man inte hävda att vissa inte får demonstrera, att vissa åsikter inte får uttryckas. Redan där slirar vi på vad demokrati är.

Om vårt samhälle inte klarar av att några hundra nazister trampar runt i Jönköping, är läget verkligen allvarligt. Jag tror att det finns en vilja från många håll att uppförstora det nazistiska hotet. Vissa organisationer lever rent krasst på detta upplevda hot. Andra behöver hotbilden för att rättfärdiga sitt våldsamma beteende och revolutionsromantiska politik.

Om nazistmarschen hade kunnat hållas utan att någon störde den rent fysiskt skulle vi sluppit bråk, sparat på polisens resurser och samtidigt visat nazisterna att demokratin är överlägsen deras ruttna ideologi och att ingen bryr sig om dem.

Men extremvänstern vill alltid annorlunda. I både handling och åsikter har den avsevärt gemensamt med den nationalsocialism den säger sig vilja bekämpa. De både behöver och förtjänar varandras sällskap. Men håll övriga samhället utanför denna kamp, tack.

Vi är inte färdiga med Förintelsen än

På Förintelsens minnesdag återkommer ofta två frågor: Vad har vi lärt oss av det fruktansvärda som inträffade? Och behöver vi verkligen prata om det igen och igen?

Världen har nog egentligen inte lärt sig så värst mycket av nazisternas folkmord på judar, romer och andra grupper. Vi har sett folkmord sedan dess, både i och utanför Europa. Europa är i dag en betydligt fredligare kontinent, men tveksamheten i att aktivt sätta stopp för folkmord är lika stor i dag som då. Realpolitik är fortfarande viktigare än människoliv, krasst uttryckt.

Och varför ska vi då fortsätta prata om Förintelsen? Vi ska prata om den av samma skäl som vi ska fortsätta prata om nazisterna och andra världskriget. Den är en del av vår nutidshistoria. Händelserna under andra världskriget, som var en direkt följd av det första, präglar fortfarande den värld vi lever i i dag. Förintelsen är förstås ett slags förutsättning för bildandet av staten Israel - en statsbildning som i dag är grunden i en till synes oändlig konflikt.

Förintelsen har också visat vad som händer när kollektivismen slår igenom på alla nivåer och när människovärdet går förlorat.

Det finns dessutom mer att lära om Förintelsen och dess aktörer. Vissa forskare menar att forskningen fortfarande är i sin linda, och framför allt finns grävarbete att göra för att utröna hur andra stater än Tyskland (däribland Ungern och Slovakien) aktivt bidrog till utrotningen av judar.

Nyligen började Die Welt publicera utdrag av 700 av SS-ledaren Heinrich Himmlers brev. Dessa sägs visa ondskans banalitet, för att låna Hannah Arendts uttryck. Själv förvånas jag alltid över mångas fascination över att en massmördare samtidigt kan vara en älskad make och far. Bilden av män och kvinnor som begår onda handlingar förblir endimensionell i vår föreställningsvärld. Det har därför varit kontroversiellt att skildra Adolf Hitler som den omtänksamme och trevlige herre som han beskrivits som av sekreterare och annan personal. Vi vill bara se det skrikande monstret.

En sådan förenkling förklarar emellertid inte Auschwitz. Historien är alltid mer komplex än vad Hollywood och media målar upp. Kanske är demoniseringen av historiens skurkar ett slags skydd mot det som nog egentligen är den skrämmande sanningen - att vi alla kan göras till mördare eller medlöpare under vissa bestämda omständigheter.

Vi är nog inte färdiga med vare sig andra världskriget, Hitler eller Förintelsen på länge än.

Några lästips:

Arad, Yitzhak, Belzec, Sobibor, Treblinka: The Operation Reinhard Death Camps (1987)
Browning, Christopher R., The Origins of the Final Solution: The Evolution of Nazi Jewish Policy, September 1939-March 1942 (2004)
Friedländer, Saul, Tredje riket och judarna (del I-II) (2010)
Höss, Rudolf, Commandant of Auschwitz (1951)
Rees, Laurence, Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen (2007)

Filmtips

Ni har väl inte missat den fenomenala miniserien Unsere Mütter, unsere Väter (Krigets unga hjärtan) som sänts i SVT? För den som missat den finns serien på SVT Play.

Lite tankar om serien kan du läsa på min film- och spelblogg: Det bästa på mycket länge