Motståndarna lägger grunden för en ny Trumpseger

Få saker har skakat om världen och det politiska, mediala och kulturella etablissemanget i både USA och Sverige som Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Fler och fler börjar inse att inget kommer bli som förr.

Redan dagen efter inleddes mer eller mindre våldsamma protester. Människor gick alltså ut och protesterade mot ett valresultat. Inte för att det förekommit oegentligheter, inte för att de var "too close to call", utan för att demonstranternas kandidat förlorade. Men OK, det är ett känslosamt ögonblick, och eftersom vissa har protesten och plakatbärandet i sitt DNA var det kanske inte så konstigt.

Reaktionerna efteråt är desto mer talande. Trumpanhängare har fått stryk, protesterande startade bränder och förstörde egendom när Trumpsupportern Milo Yiannopulous skulle tala på Berkley och alla stora medier ägnar all sin vakna tid åt att håna den nyvalde presidenten och därmed indirekt hans väljare.

Det är uppenbart att det etablissemang som åkte på en välplacerad käftsmäll i november inte har lyckats göra en analys av varför det hände. Efter chocken kom inte eftertänksamheten utan ilskan och hämndbegäret. De beter sig som boxaren som blivit nedslagen i ena ronden och går ut i nästa utan att hålla garden uppe. Det kommer smälla igen.

Just nu, dag efter dag, vecka efter vecka, upprepar medierna, kändisarna och de politiska analytikerna exakt samma misstag en gång till. Intresset för de så kallade "fly over states" har inte ökat. Endast antipatin. De räcker inte bara finger åt Trump utan åt alla hans väljare. De förstår inte. De vill inte förstå.

Det hade förmodligen gått att tala med många av Trumps väljare i ett försök att mötas och ena landet. Med en rimlig kandidat 2020 hade det rent av varit möjligt att locka tillbaka många som tidigare röstade på Obama. För varje dag som går blir detta emellertid alltmer osannolikt. Ju mer ovett Trumps väljare får ta emot, desto mindre sannolikt att de kommer vända honom ryggen om fyra år. Det enda sättet de har att ge igen på det mäktiga etablissemanget som ständigt hånar dem är i valbåset. Igen.

Vi har sett exakt samma tendens i Sverige där Sverigedemokraterna växer trots att den som är öppen med sitt partival är paria. Partiet lyckas ändå fördubblas i storlek i varje val, och mer än så på lokal nivå.

Jag kan inte begripa att så många förstår så lite. Att de inte har lärt ett dugg av händelser som Brexit, Trump och för all del SD:s framgångar i Sverige. De fortsätter precis som vanligt, beklagar sig lite över tingens tillstånd men gör inte ett dugg för att förändra dem.

Det vi nu bevittnar är hur Trumps argaste motståndare lägger grunden för en andra Trumpseger om fyra år. Av samma skäl kan vi även vänta oss fler utträden ur EU. Och sannolikt en ännu större valframgång för SD 2018.

Lägg av med 30-talsparallellerna

Hör ni stöveltrampet? Nej, men om vi ska tro fler och fler medier borde ni göra det. 30-talet är nämligen tillbaka. Åtminstone som politisk floskel och ständig referensram för samhällsutvecklingen.

Det vilar en tung och ödesmättad stämning över landet Sverige. Mest handlar nyhetsbevakningen visserligen inte om vårt land utan om USA:s nyvalde president.

DN kan snart döpas om till DT - Dagens Trump. Varje dag toppar sajten med nyheter om vad Trump har gjort de senaste 24 timmarna. Analyserna går sällan särskilt mycket djupare än att Trump är galen. Att han nu gör det som Barack Obama också gjorde - som att stänga ute vissa nationaliteter från att få inresetillstånd - får helt andra proportioner nu än då (och ja, det är korkad politik).

Trumps flitiga första vecka på jobbet får 30-talsparallellerna att slå som spön i backen. Först ska sägas att försöken att inkludera Brexit - ett lands strävan efter större politisk självständighet - som ett tecken på att 30-talet är här igen är direkt oförskämt.

Men 30-talsparallellen är inte relevant i övrigt heller. Stora delar av världen var då i ekonomisk depression. Våra demokratier klämdes mellan ett antal auktoritära system - fascistiska och kommunistiska - och en ung demokrati i hjärtat av Europa var på väg att bli en expansiv supermakt med världsherravälde som mål. Dagens nationalistiska antietablissemangsrörelser i Europa och USA står inte riktigt i relation till utvecklingen i Europa på 30-talet, lindrigt uttryckt.

Andra har hävdat att vår tid påminner mer om tiden före första världskriget. Men eftersom det enda de flesta minns från historietimmarna på högstadiet är nazismen och andra världskriget tager de vad de haver. Detta är deras begreppsvärld. Eftersom de sett dokumentärer på bästa sändningstid i TV4 Fakta är det detta de kan relatera till. Hitler. Nazismen. Andra världskriget. "Jodå, vi vet nog hur det var"... Nej, det vet ni nog inte.

Skippa pedikyren, knäpp skjortan och kom med i matchen. Låt oss gärna diskutera historiska paralleller. Men låt oss i så fall göra det lite seriöst. Sluta upp med 30-talsparallellerna. Ni gör andra nervösa och er själva till åtlöje.

En ny era

Det är en ny era nu. Brexit var stort och viktigt, men effekterna av det brittiska EU-utträdet får vi vänta ytterligare något år på. Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet märks dock här och nu. Med besked.

Redan när Trump höll sin första presskonferens sedan valet blev det rubriker. Och hans installationstal har ömsom sågats, ömsom utmålats som ett hot mot världsfreden (jämförelsen med Batmanskurken Bane var dock lite rolig). Människor tror på fullt allvar att Harmagedon är här.

Den häftiga reaktionen från medie- och kändiseliten är inte oväntad. Att vänsteraktivister går lös på skyltfönster och papperskorgar är inte heller något nytt. Trump kommer få kritik oavsett vad han företar sig. Han har inga poänger att vinna hos vare sig de stora amerikanska mediebolagen eller hos artister och skådespelare som under hela sina liv har stött Demokraterna.

Oron är inte helt obefogad. Framför allt ser jag med viss skepsis på hur Trump kommer sköta kontakten med Kina. KKP är lättkränkt och oerhört känsligt i vissa frågor. Dit hör Hongkong, Taiwan och Ett Kina-policyn (一个中国政策), som enligt partiet är odiskutabel. Detta måste Trump förstå om han vill ha en fruktbar relation till Kina under de kommande åren, något såväl USA som Kina har ett ömsesidigt intresse av.

Först och främst är emellertid Trump en inrikespolitiker, och inrikespolitiskt finns det inte så mycket att oroas över. Den nya administrationen kommer frångå en rad policies som Obama stod för, vilket är väntat, och föra en expansiv ekonomisk politik för att bland annat rusta upp den eftersatta infrastrukturen. Statsskulden kommer skena iväg, men det gjorde den under Bush och Obama också.

Det är inte så mycket sakpolitiken som Trumps vägran att böja sig för mediedramaturgin som retar det mediala och kulturella etablissemanget. Men irritationen beror också i hög grad på att alla, Trumps beteende under hela valkampanjen till trots, förväntat sig att han ska bete sig som alla andra amerikanska presidenter. Det många måste börja ta till sig är att Trump i första hand är en affärsman. Han tänker som en affärsman och beter sig som en affärsman. På gott och ont.

Trump är rik och nu är han till och med president, men han är inte en del av det traditionella politiska etablissemanget i Washington. Detta betyder att han även fortsättningsvis kommer spotta detta etablissemang i ansiktet, reta demokrater, reta republikaner, tala för folket mot överheten och fortsätta sina kampanjtal mot medierna. Vita husets presskonferenser kommer få ett nytt kapitel.

Några djupare analyser av Trumps beteende kommer vi inte få ta del av i svenska medier. Däremot kan vi vänta oss desto fler ledarstick på krönikenivå som ifrågasätter Trumps mentala hälsa, jämför honom med Hitler och varnar för 30-talets återkomst. Oförmågan att förstå varför det amerikanska folket valde bort elitpolitikernas elitpolitiker, Hillary Clinton, visar på en bristande förståelse för vanliga amerikaners livsvillkor. En liknande bristande förståelse för vanligt arbetande folk runt om i Sverige kan också vi se.

Som jag har påpekat vid något tidigare tillfälle hade jag önskat att en bättre populist än Trump hade lyckats fånga upp den vrede och besvikelse som finns i det amerikanska folkdjupet. Men nu var det han som lyckades, och då får vi förhålla oss till detta.

Det kommer bli en skakig resa, men de som framför allt skakar just nu gör det av rädsla för sina egna förlorade privilegier. Dessa finns det ingen anledning att tycka synd om.

Läs även:
Fnordspotting

Om det kärleksfulla hatet

Nog blir det ganska avslöjande när en artist som Madonna kliver upp och välkomnar åhörarna till "kärlekens revolution" och sedan skriker "fuck you!" till alla som ifrågasätter marschen. 

I dag bloggar jag hos I otakt om de grupper som säger sig sprida kärlek men i själva verket står för hat och konfrontation.

Läs om kärlekens hat.

Public service briljerar

Donald Trump är nu USA:s president. Inga demonstrationer, inget gnäll, inga sårade känslor kommer ändra på det.

Svenska medier var förstås på plats för att följa när Trumps svors in - och intervjua folk. När SVT:s ekonomireporter Peter Rawet försökte sig på det sistnämnda gick det så här. Klippet innehåller så mycket sekundärskam att det är svårt att se på, men gör gärna ett försök.

"Your organization is terrible"

Det här är lite kul. Den blivande amerikanske presidenten Donald Trump vägrar ge CNN en fråga under sin första presskonferens sedan valet.

Jag har en känsla av att det kan bli lite spänt mellan Trump och CNN under de kommande fyra åren. Det brukar sällan vara smart av politiker att reta medierna. Men i detta fall har Trump sannolikt inget att förlora eftersom CNN ändå aldrig kommer skriva ett positivt ord om honom.

Let the show go on.

Toleransens tunna fernissa

Utfallet av det amerikanska presidentvalet var vad som på engelska kallas bittersweet.

Å ena sidan var valet en välförtjänt hästspark i kulorna på det politiska, kulturella och mediala etablissemang som trodde att det gick att skrämma och håna väljarna till underkastelse. En motreaktion av denna dignitet värmer i hjärtetrakten. Å andra sidan är jag inte överens med Donald Trump i särskilt många frågor, så sakpolitiskt finns det skäl att vara orolig (men det hade förstås även gällt vid en Clinton-seger).

I eftervalsanalyserna talas det nu mycket om att en röst på Trump var en proteströst. Det stämmer nog i viss mån, men jag tror att resultatet ska förstås som mer än bara ett långt finger från folket till etablissemanget. En röst på Trump var en röst för förändring. Inte bara på marginalen utan i grunden.

Många amerikaner misstror i djupet av sina hjärtan det politiska etablissemang som har styrt landet i flera decennier. Att välja ännu en representant ur detta inre gäng av inskolade och välpolerade elitpolitiker, kort sagt mer av svågerpolitik, var helt enkelt otänkbart för väldigt många.

Det går inte att översätta svensk inrikespolitik till amerikanska förhållanden, men gapet mellan folket och eliten, mellan stad och landsbygd, är något vi har gemensamt med USA.

Den chock som nu kablas ut är begriplig. Alla som hörs i offentligheten - stenrika skådespelare i Hollywood, folk som "jobbar med media" i New York eller journalister i symbios med makten i Washington - begriper inte hur vardagen för en arbetarfamilj på landsbygden i exempelvis Texas ser ut. Samma gäller för Sverige där eliten i de svenska storstäderna inte förstår villkoren i Krokom, Harmånger eller Färila. Eller ens bryr sig. Maktkoncentrationen har skapat en klyfta både vad gäller förtroende och förmåga att förstå.

Precis som väntat har valresultatet utlöst demonstrationer i USA. Människor uppger att de känner sig "förrådda" (av ett demokratiska val?). Våldsamheter är att vänta. Den amerikanska vänstern kommer ta varje tillfälle i akt under de kommande fyra åren att hata Trump, fortsätta håna hans supporters och ställa till med oreda. Nog vore det ett märkligt beteende från människor som säger sig stå för "inkludering", kärlek" och "likabehandling". Toleransens fernissa är verkligen tunn.

Kanske är det just som The Spectator skriver: reaktionen på Trumps seger visar exakt varför han vann. Dessvärre säger det även en hel del om hur eliterna reagerar på när folk röstar "fel" i svenska val. Och vad vi har att vänta om två år.

Läs även:
Alice Teodorescu, Fnordspotting

Eliterna faller

Åter igen fick förståsigpåarna fel. Åter igen hade opinionsinstituten fel. Åter igen mottog eliten en hård och skoningslös käftsmäll från det arbetande folket.

Fördelen med att inte hålla på någon av kandidaterna i ett presidentval är att det går att känna skadeglädje oavsett hur det går. I dag känner jag onekligen viss skadeglädje över Hillary Clintons förlust, som är den yttersta elitens nederlag. Men också över att den tvärsäkerhet med vilken svenska tyckare har väntat sig en Clinton-seger nu slog tillbaka i ansiktet på dem.

Brexit var stort och oväntat. I jämförelse är Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet att betrakta som en veritabel jordbävning. Det som ånyo blir tydligt är att det politiska och mediala etablissemanget gång på gång lyckas underskatta den vrede som finns bland vanliga arbetande amerikaner som inte har fått det bättre sedan finanskrisen utan som har lämnas efter.

Dessa människor har upplevt att det enda stället de kan göra sin röst hörd på är i valbåset. Det var denna röst, detta vrål, vi hörde i Storbritannien den 23 juni och som vi hör från USA nu.

Detta är demokrati. Man kan aldrig ta något för givet. Det är väljarna som avgör, inte de stora mediehusen, inte twittrarna, inte kändisarna. Och, märk väl, inte opinionsinstituten.

Stefan Löfven sade på morgonen att han är rädd för att polariseringen i det amerikanska samhället ska spridas till Sverige och konstaterade att "vi inte kan ha en politisk debatt som sprider hat och splittring". Ett sådant uttalande förpliktigar, ty det sprids mycket hat från Löfvens egna sympatisörer. Ett väldigt oförsonligt hat mot oliktänkande.

I ett försonligt segertal sammanfattade Trump vad denna långa valrörelse handlade om: "The forgotten men and women of our country will be forgotten no longer."

Trump eller Clinton?

Jag har medvetet avhållit mig från att blogga om det amerikanska presidentvalet. Dels för att jag inte är så överdrivet intresserad av amerikansk politik som många andra, men också på grund av de två usla kandidater som slåss om presidentskapet. Det har varit en plåga att se dem.

På tisdag avgörs det. En seger för Hillary Clinton kommer troligen leda till anklagelser om valfusk. En seger för Donald Trump lär leda till demonstrationer (förmodligen även i Sverige). Vem som än vinner kommer få ett helsike som president.

Det har förbryllat många att de två partierna inte har lyckats skaka fram två bättre kandidater än så här. Vi kan emellertid rikta samma fråga till oss själva. I Sverige förväntas vi i nästa val välja mellan Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra. Kalla mig ointresserad.

Så vad ska den som vill ha något nytt rösta på? I de demokratiska primärvalen valde många Bernie Sanders, en vänsterpopulist som faktiskt stod för något annat. Vid sidan om Libertarian Partys Gary Johnson, som faktiskt skulle kunna vara ett alternativ för den som avskyr både Trump och Clinton, finns det emellertid inte så många andra val. För den som inte vill bevara dagens ordning är det Trump måste bli valet. Hur mycket det än bär emot.

I Kina sägs det att om Trump vinner blir det handelskrig, om Clinton vinner blir det världskrig. Jag tror att det är överdrifter. Men det är rimligt att ha vissa farhågor. Ingen vet hur en president Trump kommer att hantera en större nationell katastrof eller nästa finanskris. Vad vi vet om Clinton är däremot att hon är trigger happy och korrumperad. En rätt dålig kombination i utrikespolitiken.

Trump än knäppare men Clinton är farligare. Därför tror jag att riskerna för världen är mindre om Trump vinner. Efter det brittiska miraklet den 23 juni känns det faktiskt inte heller otänkbart att han faktiskt kommer att göra det.

En Trump-seger skulle i bästa fall kunna tvinga etablissemangspolitikerna att vakna upp och börja inse att de inte kan fortsätta som tidigare. Status quo är då definitivt brutet. Detta vore en vinst i sig.

Dessutom går det inte komma ifrån att en Trump-seger onekligen vore mer intressant...

Väljare som inte har något att förlora

Varför stöder så många amerikaner Donald Trump? Frågan ställs överallt men ingen, allra minst i Sverige, tycks ha något vettigt svar att ge.

Hillary Clinton anser att det beror på att alla, eller åtminstone hälften av Trumps väljare, är rasister, homofober, islamofober och sexister. Men svaret förefaller faktiskt vara betydligt enklare än I ett land där 8 procent av befolkningen har förtroende för kongressen är det inte så förvånande att en outsider som Donald Trump kan vinna stöd.

Det som siffran 8 procent illustrerar är ett avgrundsdjupt gap mellan väljare och politiker, en förtroendeklyfta som gränsar till politisk apati och desperation. Ur detta har Donald Trump kunnat bygga ett växande stöd.

David Blankenhorn vid The American Interest reste runt och frågade Trump-supportrar hur de resonerar. Många har invändningar mot Trumps beteende men vill för allt i världen inte ha ännu en president med politiken i blodet. De har fått nog av elitpolitiker som alltid lovar mycket men aldrig levererar. För många blev nog Barack Obama droppen som fick bägaren att rinna över.

En Trumpväljare sammanfattar hur många verkar resonera:

Jag är beredd att ta en chans på Trump eftersom de andra har ljugit för mig. Vad är det värsta som kan hända? Att han inte gör det han säger att han ska göra? Det har jag sett i 30 år.

Denna krassa kommentar belyser något som svenska medier inte riktigt har greppat. Halva amerikanska valmanskåren har inte gått och blivit rasister. De har fått nog av ett politiskt etablissemang som aldrig levererar, och det enda sätt de kan uttrycka detta på så att det går fram är via valsedeln.

Hillary Clinton representerar detta etablissemang mer än kanske någon annan, och inte bara det: hon står för status quo. Clintons budskap är inte ett nytt Amerika utan samma Amerika som hittills. Ett som inte riktigt fungerar.

Jag beklagar att det inte var en bättre outsider än Donald Trump som lyckades fånga upp denna vrede bland väljarna. Men jag förstår allt bättre varför många kommer rösta på honom.

Oavsett hur det går i valet har Trumps framgångar satt tydliga spår för framtida presidentval. Om Hillary Clinton vinner i ett jämnt val kan vi räkna med fler kandidater i nästa val som försöker locka en säkerligen växande skara av besvikna och förbannade väljare. Vilket kommer göra det svårt för Clinton att bli omvald.

Väljare som inte anser sig ha något att förlora är livsfarliga för etablissemangspolitiker. De kan inte talas in i ledet. De kan inte skrämmas till underkastelse. De inte köpas med valfläsk, för de har hört samma skit i decennier.

Den 8 november kommer miljoner av amerikanska väljare göra det som nästan 13 procent av svenskarna gjorde 2014: lägga en röst som först och främst är en pungspark mot det politiska och mediala etablissemanget.

Värdet av denna pungspark ska inte underskattas.