Kriget mot drogerna

Byt spår i drogpolitiken

Sverige har i decennier slagit sig för bröstet för sin restriktiva narkotikapolitik. Politiker till såväl höger som vänster har argumenterat för att den med alla medel måste upprätthållas. Annars väntar Harmageddon.

Med åren har det emellertid blivit allt tydligare att kriget mot drogerna förlorats. Förbud och långa straff har inte hjälpt. Priset på heroin har exempelvis sjunkit på senare tid, vilket betyder ökad tillgång.

Förbudsförespråkarna bryr sig inte om principer och rättigheter. Men är det något argument de har svårare att skaka av sig, är det siffrorna över dödligheten bland tunga narkomaner. Här ligger Sverige illa till - den är näst högst i hela EU.

Det är betydligt fler som dör en narkotikarelaterad död i Sverige än som förolyckas i trafiken varje år. Det sistnämnda arbetas det hårt med. Antalet trafikdöda har stadigt minskat tack vare en rad åtgärder. Men ingen tycks riktigt bry sig om att antalet döda av narkotikamissbruk fortsätter att skjuta i höjden.

Sannolikt beror det på att det inte främst är en välmående medelklass som drabbas utan socialt och ekonomiskt utsatta människor. Sådana som politikerna inte behöver ta hänsyn till för att erövra eller behålla makten. Sådana som varken hörs eller syns.

Fakta biter inte på politikerna. Svensk narkotikapolitik har blivit en religion. Den tidigare justitieministern Beatrice Ask visade hur lite hur bryr sig om fakta när hon kommenterade en nyhet om hur många överdoser av cannabis som legaliseringen i Colorado orsakat. Problemet var att nyheten var satir, vilket alla som har begränsad kunskap i vad cannabis är för drog genast begrep. Men inte landets justitieminister.

En avkriminalisering löser inte allt över en natt. Men det vore ett steg på vägen. Det är heller inte så att det saknas en rätt till vård för missbrukare i dag. Alla med alkohol- eller drogproblem kan ansöka om vård och behandling via socialtjänsten. De grips inte av polis vid socialtjänstkontorets port.

Människor kommer inte sluta missbruka om droginnehav blir lagligt, men ett skademinimeringsperspektiv kan åtminstone rädda liv och göra livet för missbrukare mer drägligt.

Det vore vinst nog.

En cynisk drogpolitik

På senaste tiden har medierna rapporterat flitigt om överdoser av "spice" bland ungdomar. Spice är samlingsnamnet för en rad olika syntetiska droger vars innehåll är oklart och bruk potentiellt livsfarligt.

Sverige har en drakonisk narkotikalagstiftning. Tesen är att en repressiv politik får många unga att avstå från att testa droger, vilket i sin tur gör att de inte riskerar att hamna i missbruk. Sverige har visserligen en lägre andel unga som testat exempelvis cannabis än andra jämföra länder i Europa, men vi har sidoeffekter av att just cannabis bekämpas så frenetiskt: värre droger med okänt innehåll som inte hunnit narkotikaklassas blir mer intressanta.

Jag har träffat tillräckligt många narkotikamissbrukare för att inse att en avkriminalisering eller legalisering inte skulle lösa alla problem. Inte heller tycker jag att det är självklart att drogmissbrukare utan vidare ska få gratis substitutionsbehanding utan krav på att på sikt bli kvitt drogerna, men det är en fråga för en annan bloggpost.

Dagens nolltoleranspolitik är hur vi än vrider och vänder på fakta och känslor oerhört skadlig. Det officiella målet med den svenska politiken är att skydda människor från illegala droger. Det är förstås en hopplöst naiv vision, och framför allt tar den inte hänsyn till orsakerna bakom att många provar och ett mindre antal blir beroende.

Förbudsförespråkarna pratar ofta och gärna om de illegala drogernas skadeverkningar. Vilket gör ointresset för skademinimeringar särskilt anmärkningsvärt. Borde inte målet vara att begränsa de skador som drogerna kan orsaka?

Nej, inte i Sverige. Vi har en väldigt hög dödlighet bland narkotikamissbrukare jämfört med andra länder, och det fästs mycket liten uppmärksamhet på detta faktum. Vilket får mig att tro att svensk narkotikapolitik i grunden bygger på ren cynism. En död knarkare är en god knarkare, och ett gott avskräckande exempel. Denna cynisk moralism fortsätter att prägla svensk narkotikapolitik - samtidigt som alkoholpolitiken bygger på skademinimering.

Det är fel att spärra in människor bara för att de råkar bruka "fel" drog. Men oaktat de drakoniska straffen måste vi börja diskutera hur skadorna kan minimeras. Det vore en bra början. 

Just sayin'

Om cannabis var lagligt skulle ingen röka spice.

Skäms!

Alla större politiska partier i Sverige säger nej till legalisering av cannabis. Det visar en rundfrågning som vänstersajten Nyheter24 har gjort.

De åtta riksdagspartierna samt Piratpartiet och Fi tillfrågades. Piraterna är de enda som säger ja till en avkriminalisering. Men alla säger nej till legaliserat bruk, försäljning och innehav av cannabis.

Detta är en indikation på hur lång väg vi har att vandra i Sverige i den här frågan. Här har vi verkligen ett politiskt etablissemang som är helt och hållet i otakt med både tid och verklighet.

Sverige skulle behöva en modig politiker som Nigel Farage i detta avseende. Trots att han är ledare för UKIP, som vill ha hårdare tag mot drogerna, säger Farage själv att han tror att kriget mot drogerna sedan länge är förlorat. Att en partiledare vågar gå emot sitt eget parti så öppet är ovanligt. (Men Farage är heller inte den genomsnittlige politikern.)

I stället för att ta till sig fakta, väljer politikerna att komma med floskler. I stället för att förutsättningslöst titta på vilka effekter en avkriminalisering respektive legalisering har fått i andra länder, väljer politikerna att slå vakt om en politik som dödar.

Jag skäms å deras vägnar.

Drogerna finns - frågan är hur vi hanterar dem

När CUF:s Hanna Wagenius och KDU:s Sara Skyttedal debatterade cannabislegalisering i SVT:s Agenda härom kvällen blev det ånyo tydligt hur nolltoleranspolitikens försvarare har stängt omvärlden ute.

Två felslut görs. Det ena är att den restriktiva narkotikapolitiken har varit framgångsrik. När Skyttedal lyfter det argumentet i en debatt måste man fråga sig vad hon egentligen avser med en framgångsrik politik. Det kan inte handla om att politiken skyddar unga från droger. Fler och fler svenska ungdomar provar nämligen narkotika, främst cannabis. Inte heller kan det handla om att nolltoleranspolitiken räddar liv. Dödligheten ökar bland tunga narkomaner. Vad är det då som hon anser så framgångsrikt i den restriktiva narkotikapolitiken?

Det andra är, apropå alkoholens skadeverkningar, att vi "inte behöver ännu en legal drog på marknaden". Som om illegala droger inte redan fanns på marknaden. Som om ett fortsatt förbud, decennier av erfarenhet till trots, skulle få bort dem. Det är en infantil hållning.

Inom det sociala arbetet upplever jag, åtminstone i Stockholm, att attityden gradvis har förändrats. Det finns i dag en större öppenhet för avkriminalisering och legalisering som reella alternativ. Detta avspeglas även i socionomutbildningen i Stockholm, som är kritisk och erbjuder bra forskning på ämnet.

Men så finns det stofiler kvar som blint fortsätter att tro på nolltoleranslinjen. Bengt Svensson, professor i socialt arbete vid Malmö högskola, kritiserar Barack Obamas uttalande att marijuana inte är en värre drog än alkohol.

Uttalandet är problematiskt, anser Svensson, och påpekar att cannabis har skadeverkningar - "särskilt vid intensiv användning och särskilt för personer som är unga". Det är en märklig kritik. Obama sade ingenting om att intensiv användning av marijuana inte skulle vara skadligt. Han påpekade tvärtom att han inte rekommenderar sin dotter att använda det.

Det går inte att tänka bort alla droger. Det vi kan göra är att hantera dem och erbjuda professionell hjälp för det fåtal som utvecklar en missbruks- och beroendeproblematik. Förbud, straff och lögner har inte varit en framgångsrik väg. Det inser alla som tittar på resultaten av kriget mot drogerna.

Just därför håller många länder på att tänka om. I Sverige väntar vi fortfarande på ett uppvaknande.

Ask blottar svensk drogpolitiks dumhet

Beatrice Asks pinsamma snedsteg kring cannabisnyheten på satirsajten The Daily Currant har nått både svenska och utländska medier, och fått det obligatoriska Hitlerhånet (creds till Sofia Arkestål). Hon är alltså officiellt bortgjord.

Men bakom justitieministerns förbluffande okunskap - hon trodde alltså på fullt allvar att 37 människor dött av marijuanamissbruk samma dag som legaliseringen trädde i kraft i Colorado - finns ett allvar. Ask talar nämligen för den svenska narkotikapolitiken när hon skämmer ut sig på detta sätt. Hon har gott sällskap av folkhälsominister Maria Larsson.

De båda representerar två av riksdagens mest hopplösa partier i narkotikafrågan. De saknar insikt, ödmjukhet och tillstymmelse till förmåga att ta in motargument. Den svenska narkotikapolitiken har länge varit religiös. Den saknar vetenskaplig grund. Men dess anhängare tror på den. De vägleds av myter, halvsanningar och rena lögner. Men de tror.

Mest tragiskt är att nolltoleranspolitiken kostar liv. Den narkotikapolitiska frågan är inte fullt så svartvit som vissa försöker påskina. Svensk politik handlar inte enbart om repression, om batonger och långa fängelsestraff. Vården finns där som ett av flera bärande ben. Men politiken handlar inte om skadereducering i första hand utan om avskräckning och bestraffning.

På andra områden förmår politiker dra slutsatser av dåliga resultat och faktiskt byta politik. Vi har exempelvis sett stora omprövningar i skolpolitiken under det senaste decenniet. Nu ropas, närmast i panik, på fler förändringar i takt med att resultaten försämras.

Andra länder har börjat inse att kriget mot narkotikan är ett missgrepp. Men svensk narkotikapolitik får inte omprövas. Trots att dödligheten hos missbrukarna ökar. Trots att cannabisanvändningen bland unga ökar. Kort sagt, trots att Sverige för varje år kommer länge och längre från slutmålet med nolltoleranspolitiken: det narkotikafria samhället.

Svenska narkotikapolitik vilar på myter, lögner och ovetenskapliga argument. Det duger inte. Därför behövs en förutsättningslös omprövning av politiken. Och olyckor som Maria Larsson och Beatrice Ask borde inte få komma i närheten av en ministerpost någonsin igen. De har gjort nog skada.

Sverige har en okunnig justitieminister

Att den narkotikapolitiska debatten omgärdas av mycket okunnighet och många myter är ingen nyhet. Många av oss har matats med dem sedan högstadiet. Det som var fåniga föreläsningar av tidigare missbrukare då är emellertid fortfarande Sveriges officiella hållning i dag. Även om alltfler inser att svensk narkotikapolitik nått vägs ände.

När en satirsajt skriver att 37 personer dött av marijuanaöverdos på en enda dag sedan staten Colorado legaliserat cannabis ser någon en möjlighet att propagera lite. Det måste vara ett bevis för att knark är bajs, och att Sveriges nolltoleranspolitik är den enda rätta vägen.

Beatrice Ask tog chansen och Facebookdelade: Dumt och sorgligt. Mina första motion i ungdomsförbundet hetter Krossa knarket! I den frågan har jag inte ändrat uppfattning alls." Hoppsan.

Tyvärr verkar Asks kunskaper i ämnet inte ha utvecklats alls sedan hon skrev den där motionen. Någon borde skicka Beatrice ett gredelint kuvert.

Läs även:
Fnordspotting

Politikerhasch

Att avkriminalisering och legalisering är två bra verktyg för att bekämpa kriminella narkotikaligor och gäng är en självklarhet. I Sverige är frågan, till följd av decennier av propaganda och ett fortfarande infantilt debattklimat, tämligen död. Men i stora delar av övriga Europa och även Latinamerika är öppenheten större.

I Köpenhamn förbereder politikerna en egen försäljning av cannabis - på prov. Överborgmästaren Frank Jensen, som när han var justitieminister motsatte sig en legalisering, ser det hela som ett sätt att ta brödet ur munnen på de kriminella gängen.

Det är egentligen ganska typiskt. I just fallet Christiania fungerade handeln så länge den tilläts existera på sina egna villkor. Den speciella stadsdelen skötte sig själv och det var egentligen bara moralism och allmän politisk inskränkthet som gjorde att politikerna beslöt slå till. Uppenbarligen i tron att tillslag skulle få bort drogerna.

Det fungerade förstås inte. Försäljningen fortsatte. Att det finns politiker som har tänkt om är behjärtansvärt. Men att staden som sådan, under politisk kontroll, ska tillhandahålla cannabis är nog inte en så strålande idé.

Avkriminalisera och låt privata handlare sköta försäljningen på en vit och öppen marknad i stället. De flesta kommer föredra att köpa sitt röka i en seriös butik än av Lasse på hörnet. Politikerna borde helt hålla sig borta när drogen väl avkriminaliserats.

Tipstack: Markus Berglund

Ironi

Narkotikalangare i Christiania vill bli legala och betala skatt.

Det finns förstås enbart fördelar med detta: marknaden blir vit och därmed mer transparent, politikerna får in den skatt de så gärna vill ha och polisen kan ägna sig åt bättre saker än att jaga folk som använder "fel" drog.

Men legaliseringskravet gillas inte av alla. Socialdemokraten Frank Jensen vill ge langarna ett råd: "Lägg av med alla era olagliga aktiviteter och skaffa er ett hederligt arbete!"

Nå, nu var det ju just legala de ville bli. Och att just en politiker ger andra rådet att skaffa sig ett hederligt arbete är en smula ironiskt...

Hur är fler i fängelse en seger?

Fängelsebranschen närs av narkotikapolitiken. Om USA avkriminaliserade bruk av cannabis och andra droger skulle många delstater få stänga en hel del fängelser. Så stor andel av alla interner sitter dömda för narkotikabrott. Detsamma gäller Sverige.

Rätten har efter en ny HD-praxis från 2011 börjat göra åtskillnad mellan ligaledare och fotfolk i narkotikabranschen. Tanken är att annat än bara antalet gram av innehav ska avgöra fängelsestraffets längd. Detta gillas inte av polisen eftersom det innebär ett merarbete och ställer högre krav. Nu måste de visa exakt vilken roll den inblandade haft.

Det gillas inte heller av regeringen, som tillsätter en utredning för att titta närmare på en straffskärpning. HD:s praxis utmanas alltså av justitieministern. I detta finns ingen djupare analys av politikens effekter eller HD:s resonemang. Heller ingen självrannsakan eller minsta spår av ödmjukhet. Beatrice Ask vill spärra in fler och under längre tid. Det är hennes och regeringens enkla devis.

Finns det någon människa som har förtroende för det här gänget?

Fast i det gamla

I den narkotikapolitiska debatten brukar förbudssidan argumentera att ett skäl att inte legalisera exempelvis cannabis är att det vore olyckligt med ännu en drog på den legala marknaden. Det anses alltså bättre att den kvarblir på den illegala marknaden där kriminella kan tjäna pengar på den.

DN:s ledarsida menar just detta. Även om tidningen erkänner att alla som röker cannabis inte får haschpsykoser och hoppar ut genom fönstret i panik, ser den inga fördelar med en legalisering eller avkriminalisering. Det är ett förhållningssätt som inte håller.

Helt frånvarande är också skadereduceringsperspektivet, just det perspektiv som aktualiseras i debatten av avkriminaliseringsförespråkarna och som föranlett OAS att lyfta frågan om att pröva något annat än det misslyckade kriget mot drogerna i Latinamerika.

Det är noterbart hur olikt alkohol cannabis hanteras, trots att drogerna är jämförbara. Alkohol är en drog som medför många negativa konsekvenser när den brukas i stora mängder. Det är förutsebart vilka tider på året polisen får extra mycket att göra på grund av relationsbråk, våldtäkter och våldsbrott. Om du på  en karta över Stockholm märker ut de platser där du löper störst risk att bli nedslagen, kommer det i första hand vara platser vid och i närheten av ställen med alkoholservering. Alkoholen är således en uppenbar riskfaktor. Cannabis är det inte, vilket blir tydligt varje år vid Uppsala reggaefestival.

Mot bakgrund av alla de negativa konsekvenser som alkoholförtäring får för många människor har svenska politiker beslutat att begränsa tillgången genom ett statligt detaljhandelsmonopol och straffbeskattning av produkten för att minska köpviljan. Det har fungerat i så måtto att alkoholskadorna i Sverige historiskt är lägre än i många andra europeiska länder.

På alkoholen har politikerna ett uttalat folkhälsoperspektiv. I fallet med cannabis är inställningen den motsatta. Varför är det så? Varför finns fortfarande en sådan ovilja att se baksidorna av förbudspolitiken?

Det finns många fördelar med en legal marknad, inte minst för den som vill att staten ska ha kontroll på saker och ting. En legal marknad möjliggör ju just kontroll! En legal marknad kommer också att minska efterfrågan på de häxbrygder som säljs på nätet och som tar livet av unga människor.

Visst är det godtyckligt att prata om lätta och tunga droger, men i stället för att haka upp sig på begrepp borde DN ta del av den forskning som finns från länder som avkriminaliserat narkotika och valt att fokusera på vård och behandling i stället för repression och längre batonger. Detta handlar även om människosyn.

Tyvärr tror jag att det har gått prestige i denna fråga och att vi behöver en ny generation politiker utan koppling till den gamla förbudspolitiken. Politiker som förmått begripa vilka förändringar som gjorts i andra länder och som också behöver göras i Sverige.

Några nya tankar på DN:s ledarredaktion tänks i alla fall inte.

Latinamerika diskuterar cannabislegalisering

När CUF nyligen tog beslutet på sin stämma att driva frågan om att legalisera cannabis blev reaktionerna, som väntat, ömsom fnysningar, ömsom himlande ögon.

Härskarteknikerna finns alltid nära till hans när någon ifrågasätter den svenska nolltoleranspolitiken. Men sett ur ett globalt perspektiv blir det pinsamt tydligt hur förbudspolitikens försvarare guppar omkring i en ankdamm och kvackar. Verklighetsförankringen imponerar inte.

Den amerikanska samarbetsorganisationen OAS (Organization of American States) släppte på fredagen en rapport i vilken efterfrågas seriösa diskussioner om att legalisera marijuana, sänka straffen för övriga narkotikabrott och i stället lägga fokus på vård och rehabilitering.

Detta är ett både humanistiskt och realistiskt perspektiv. Drogmissbruk ska ses som en socialpolitisk, inte kriminalpolitisk, fråga. Förbudspolitiken har fått sin chans, misslyckandet är tämligen uppenbart. Låt oss gå en annan väg. Ju fler som gör det, desto bättre.

I Latinamerika, där ett flertal länder har omfattande problem med drogrelaterad kriminalitet, är frågan om en ny drogpolitik brännhet. Det vore därför naturligt att många länder tillsammans fattade ett beslut om en skadereduceringslinje.

Sverige kommer med tiden att stå alltmer ensamt med sin rigida narkotikapolitik.

Men var är argumenten?

CUF:s stämmobeslut att stå upp för en legalisering av cannabis har föga oväntat väckt negativa reaktioner, både inom CUF och på annat håll. Reaktionerna känns igen.

I DN skriver ledarskribenten Susanna Birgersson en notis om CUF:s beslut med rubriken "Väx upp och börja prata väsentligheter". Hon kallar det en "ungdomspolitisk sjuka" att lägga kraft på oväsentligheter och "upphöja dem till viktiga principfrågor".

Oj. Det var många fel på en gång där. Dels är det anmärkningsvärt att Birgersson kallar narkotikapolitik för något oväsentligt. Dels liknar hon en nymoderat när hon irriteras över att CUF har principer.

Låt oss göra en sak klar: att föreslå förändringar i svensk narkotikapolitik är inte oväsentligt. Det är viktigt. Legalisering är ett reellt alternativ till nolltoleranspolitiken som måste diskuteras eftersom förbudspolitiken 1) bevisligen inte hindrar unga från att prova narkotika, 2) inte har förhindrat att Sverige är självförsörjande på cannabis och 3) inte har förändrat det faktum att dödligheten bland tunga narkomaner ligger över EU-genomsnittet i Sverige.

För mig är det obegripligt att känsligheten fortsätter att vara så stor i Sverige att det inte ens går att lägga ett förslag på förändringar utan att bli stämplad som oseriös. Debattklimatet måste förändras. Och visst är inställningen att CUF i princip är en samling tokskallar lite märklig då det i en internationell kontext är Sverige som är extremlandet på området med sin obevekliga nolltoleransdiskurs.

Det är märkligt hur lite som har hänt i Sverige de senaste 15 åren. Förslag på förändringar av svensk narkotikapolitik bemöts fortfarande med himlande ögon och suckar över "ungdomlig dumhet". Det är noterbart att dessa förminskanden och förlöjliganden ytterst sällan följs upp med motargument. Vi får sällan veta varför det skulle vara fel att legalisera cannabis.

Det enda sättet att bemöta den här sortens påhopp är att fortsätta vara saklig, att argumentera för varför svensk narkotikapolitik behöver förändras och visa på de positiva exempel som faktiskt finns utanför den lilla världen Sverige.

CUF säger ja till legalisering: nu börjar arbetet

Centerns ungdomsförbund har röstat för en legalisering av cannabis. Drogen bör jämställas med alkohol, tycker CUF.

Att ett av regeringspartiernas ungdomsförbund rekommenderar en legalisering är positivt. Ställningstagandet i sig är jättebra. Men att som Algot Thorin föreslå att Systembolaget ska sköta försäljningen av cannabis drar ett löjets skimmer över legaliseringsförslaget. Självfallet ska inte en alkoholmonopolist sälja ännu en drog. Försäljning bör skötas av privata företag, rimligen sådana med dokumenterade kunskaper på området så att kunden kan erbjudas god service.

Viktigast är att först få till stånd en avkriminalisering så att polisens och rättsväsendets resurser kan användas till bättre saker än att jaga och lagföra cannabisrökare. Därefter kan vi diskutera exakt hur vi ska slita drogen ur de kriminellas händer. Inspirationskällorna är många - allt från vissa amerikanska delstater till Nederländerna och inte minst Portugal. Det finns massor att lära.

För CUF gäller framgent att med sakliga agrument - företrädesvis skadereduceringsargumentet - försöka öka stödet för en ny narkotikapolitik i partiet. Ett stämmobeslut innebär att frågan kan drivas bredare av hela förbundet.

Här och nu säger moderpartiet föga oväntat nej till CUF:s förslag. Motiveringen är talande för hur partiet resonerar: "Vi ser inget behov av att introducera nya droger på den marknad som finns". På vilket sätt cannabis inte redan finns på marknaden i ett land som enligt polisen är självförsörjande på drogen i fråga vore intressant att få veta.

Knarkguider i bokhandeln!

SR:s Kulturnytt uppmärksammar i dag att nätbokhandlarna Adlibris, Bokus och Bokia säljer flera utförliga guider om hur man på bästa sätt odlar marijuana. De begår inget brott, men journalisten vill ändå pressa handlarna att agera. Och både Bokus och Bokia går i fällan.

Bokus säger kort att de kommer att plocka bort böckerna. Bokia tycker att det vore en fördel om böckerna togs bort så fort som möjligt. Enligt företagets e-boksansvarige, Henrik Palmquist, är det "inte lämpligt" att sälja sådana böcker som "uppmanar till brott". Men det är, påpekar Palmquist, svårt att hålla koll eftersom böckerna inte förhandsgranskas innan de läggs ut till försäljning.

Endast Adlibris låter böckerna ligga kvar. Det känns skönt att veta att man handlar från rätt nätbokhandel.

Uppdatering: JK ska utreda om böckerna uppmanar till brott.Vilket kan bli ett intressant fall. Kanske är det lika bra att vi börjar leta bränsle till bokbålen redan nu.

Uppdatering 2: En vaken läsare har gjort mig uppmärksam på att JK inte alls har öppnat något ärende. Lite skum rapportering, således.

Ännu inte bortplockad.

En framgångsrik politik

I Portugal avkriminaliserades bruk och mindre innehav av narkotika 2001. Det är förbjudet men inte en kriminell handling. Missbrukare behöver inte ett fängelsestraff utan vård, är tanken. Kritiker varnade då för ett drogparadis och narkotikaepidemier men det går inte att avläsa i statistiken. I stället tycks färre unga börja använda cannabis, färre dras in i heroinmissbruk och färre insjuknar i hiv. Från att ha varit Portugals största sociala problem anses det nu komma först på 13:e plats.

SvD skriver om den växande globala narkotikamarknaden, med stora sociala konsekvenser, men pekar ut Portugal som ett positivt undantag.

Det mesta tyder på att avkriminaliseringen av narkotika i Portugal har varit en stor framgång. Men försök övertyga Maria Larsson om detta. Det är svårt att dra några andra slutsatser än att de som försvarar den svenska nolltoleranspolitiken fullständigt struntar i de sociala konsekvenserna av den.

Svart, vitt eller mittemellan

Ibland förbluffas jag över hur ensidiga och endimensionella vi människor är. Att hålla flera tankar i huvudet samtidigt tycks väldigt vanskligt. 

Ta den ständigt aktuella Israel-Palestinakonflikten. För mig går det utmärkt att vara kritisk mot både Hamas och Israels bosättningspolitik, att både hävda att Hamas är tokskallar och att Israel använder ett oacceptabelt övervåld. Men denna fråga är så infekterad och uppdelad i höger- och vänstersympatisörer är det är i det närmaste hopplöst att försöka föra in flera tankar i diskussionen samtidigt. Det är en orsak till att jag skriver väldigt sparsamt om den.

Även i narkotikafrågan finns tendensen att vara antingen eller. Antingen är man för nolltoleranspolitiken, kosta vad det kosta vill. Hit hör hela det politiska etablissemanget (motståndsfickor finns inom Vänsterpartiet) och samhället i stort. Eller så tror man att en avkriminalisering eller legalisering löser allt från missbruksproblematik till organiserad kriminalitet. Hit hör många liberaler som i sin frihetsiver tror att ett avskaffat förbud får människor att sluta missbruka.

Migrationsfrågorna präglas av ungefär samma antingen eller-perspektiv. På ena sidan står Sverigedemokraterna och andra invandringskritiska grupperingar och kräver hårda tag och totalstopp mot flyktinginvandring. På den andra står nyliberaler inom Migro som tror att om bara Sverige får öppna gränser, kommer allt att lösa sig. Båda perspektiven är endimensionella.

Ett samhälle med en universell välfärdsmodell står i direkt kontrast till idén om en värld med öppna gränser. Om vi vill ha öppna gränser - vilket även jag vill - måste vi först avskaffa eller åtminstone kraftigt förändra den välfärdsmodell på vilken dagens Sverige är byggt. Att som i dag ta emot väldigt många människor och sedan åläggas, enligt den sociala ramlagstiftningen, att ordna boende och försörjning åt dem är inte hållbart.

Jag är övertygad om att denna krock mellan å ena sidan fina ideal om gränser som är öppna för människor i nöd och å den andra en välfärdsstat som förväntas försörja de nyanlända, är en viktig förklaring till Sverigedemokraternas framgångar. När vi adderar övriga riksdagspartiers beröringsskräck blir SD enda alternativet - även för väljare som inte har så mycket till övers för partiets socialkonservativa politik i övrigt.

Detta måste även liberaler som i ideologisk mening är för öppna gränser kunna diskutera utan att bli stämplade som SD-supporters eller smygrasister. Vi måste också kunna tillstå att det sällan finns några mirakellösningar, ej heller på frågan hur narkotikamissbruk ska hanteras. Verkligheten är helt enkelt för komplex.

Nu står jag förvisso för i svensk kontext tämligen radikala ståndpunkter. Jag vill liberalisera drogpolitiken. Jag vill avskaffa sexköps- och kopplerilagstiftningen och möjliggöra en öppen och legal sexhandelsmarknad. Därutöver står jag för en avskaffad folkhälsopolitik, bland mycket annat. Men jag tror inte att en avkriminalisering av alla droger nödvändigtvis skulle minska missbruket. En vit sexhandelsmarknad får inte bort alla missförhållanden för sexarbetarna.

Det är dock rätt åtgärder att vidta för alla missbrukares skull, för alla sexsäljares skull och är utan tvekan att föredra framför den rådande politiken. Jag tror också att en förändring måste till i migrationspolitiken. Men först måste fler våga ta av sina ideologiska skygglappar och ha en viss ödmjukhet. Tills vidare lär den polariserade debatten fortsätta.

Piratpartiet ett allt hetare alternativ

Jag röstade inte på Piratpartiet i riksdagsvalet 2010. Det var det inte så många andra som gjorde heller.

Min invändning mot att rösta på partiet var att det inte tagit ställning i många för mig centrala frågor. Vi visste inte var de stod i skattefrågan, hur synen var på kroppslig integritet, vilken utrikespolitik partiet kunde tänkas stödja och så vidare. Eftersom det var Alliansen som röstat igenom FRA-lagen, Piratpartiets stora profilfråga åren inför valet, föreföll det sannolikt att PP skulle stödja den rödgröna sidan om det kom in i riksdagen (trots att Socialdemokraternas motstånd mot lagen var helt och hållet taktiskt).

Det var således flera aspekter som gjorde att jag avstod från att rösta lila den gången. Alltmer får mig dock att överväga en röst i nästa val. Lyckligtvis tycks insikten om att Piratpartiet måste breddas för att överleva spridas. Ett steg togs nyligen när partiet på sitt medlemsmöte tog ställning för en mer human narkotikapolitik:

Användning och innehav av enstaka doser narkotika för eget bruk avkriminaliseras, utan att drogerna i sig för den skull legaliseras.

Omyndiga personer som påträffas med narkotika ska anmälas till socialtjänsten, via dem kan de få hjälpa att bli kvitt sitt narkotikabruk.

Myndiga personer som påträffas med narkotika informeras angående möjligheter till missbruksvård. Det är upp till den enskilde att ta kontakt med vårdande instanser.

Notera begreppet "narkotikabruk", vilket går emot den gängse termen "missbruk" som alltid används i Sverige. En avkriminalisering är ingen universallösning på något sätt. Någon sådan finns inte. Men det viktiga är att den som har drogproblem möts av stöd och hjälp, inte handfängsel och batonger. En balanserad och human narkotikapolitik kan bli en styrka för Piratpartiet framgent. Vindarna blåser nämligen ditåt i resten av världen.

Mycket återstår ännu att ta ställning till. Piratpartiet bör alls inte sträva efter att bli lika brett som alla andra partier, men några fler ställningstaganden i principiellt viktiga frågor ser jag gärna.

via Christian Engström

Kriget mot missbrukarna

Många som förlorat anhöriga i överdoser brukar skylla på "knarket" och kräva hårdare tag. William Petzälls mamma gör i stället, mitt i chocken och sorgen, en nyktrare analys. Hon vill att den svenska nolltoleranspolitiken omprövas. Det handlar inte om att fördela skuld utan att rädda liv i framtiden.

Narkotikamissbrukare har en särställning i Sverige. De är i första hand kriminella, inte hjälpbehövande. Om du missbrukar alkohol är det betydligt lättare att få hjälp. Många behandlingar är direkt inriktade mot alkoholmissbruk (dit skickas även personer med narkotikamissbruk, missbruk som missbruk!). Olika behandlingar är därtill populära i olika kommuner. Du ska ha lite tur att bo på rätt plats.

Substitutionsbehandlingen är omgärdad med stora restriktioner och är, sett till efterfrågan, för begränsad. Petzäll var en av dem som inte fick den hjälp som egentligen finns att få. Han dog, kan man faktiskt säga, i en vårdkö.

Om det är liv och inte sin egen stolthet som politikerna vill rädda, borde diskussionen om den svenska narkotikapolitiken börja. Nu.