Folkhälsoministern är galen

Folkhälsominister Gabriel Wikström har på kort tid gjort sig känd som en stor moralist. Det ingår visserligen i uppdraget att vara fnoskig, moralistisk och humorlös - sedan när har Sverige haft en klämkäck och glad folkhälsominister? Wikström tar dock uppdraget ett steg längre när han föreslår dopningskontroller på gym.

Ministern vill alltså att den som tränar på ett gym utan misstanke om brott ska ombes lämna blod- eller urinprov. Det är ett häpnadsväckande förslag, även om tanken är att gym frivilligt ska få ansluta sig till ett antidopningsprogram.

Man behöver inte använda dopningspreparat eller andra droger för att uppleva det som rätt obehagligt att visa könet för en okänd person. Bara för att man råkar träna på ett gym och vissa, rimligtvis en liten minoritet, använder dopningsklassade preparat.

Det spelar egentligen ingen roll om det är tänkt att vara riktat mot stora muskelbyggare som man kan "anta" använder illegala medel eller om kontrollerna ska ske helt blint. Förslaget är oacceptabelt.

Det hela får mig att tänka på det gamla folkpartistiska förslaget om att patrullera svenska högstadier med narkotikahundar. Detta blev i viss mån verklighet. Men Wikströms idé är ännu värre eftersom den i varje enskilt fall riktas mot en enskild individ och innebär ett av de mer integritetskränkande man kan tänka sig - att kissa i en mugg framför en främmande människa.

Än så länge är det endast en del av Socialdemokraternas idrottspolitiska program och inget som regeringen gemensamt har lagt fram. Låt oss hoppas att det stannar där. Övervaknings- och kontrollivern måste få ett slut någon gång. Nu får det vara nog.

Kriget mot drogerna

Byt spår i drogpolitiken

Sverige har i decennier slagit sig för bröstet för sin restriktiva narkotikapolitik. Politiker till såväl höger som vänster har argumenterat för att den med alla medel måste upprätthållas. Annars väntar Harmageddon.

Med åren har det emellertid blivit allt tydligare att kriget mot drogerna förlorats. Förbud och långa straff har inte hjälpt. Priset på heroin har exempelvis sjunkit på senare tid, vilket betyder ökad tillgång.

Förbudsförespråkarna bryr sig inte om principer och rättigheter. Men är det något argument de har svårare att skaka av sig, är det siffrorna över dödligheten bland tunga narkomaner. Här ligger Sverige illa till - den är näst högst i hela EU.

Det är betydligt fler som dör en narkotikarelaterad död i Sverige än som förolyckas i trafiken varje år. Det sistnämnda arbetas det hårt med. Antalet trafikdöda har stadigt minskat tack vare en rad åtgärder. Men ingen tycks riktigt bry sig om att antalet döda av narkotikamissbruk fortsätter att skjuta i höjden.

Sannolikt beror det på att det inte främst är en välmående medelklass som drabbas utan socialt och ekonomiskt utsatta människor. Sådana som politikerna inte behöver ta hänsyn till för att erövra eller behålla makten. Sådana som varken hörs eller syns.

Fakta biter inte på politikerna. Svensk narkotikapolitik har blivit en religion. Den tidigare justitieministern Beatrice Ask visade hur lite hur bryr sig om fakta när hon kommenterade en nyhet om hur många överdoser av cannabis som legaliseringen i Colorado orsakat. Problemet var att nyheten var satir, vilket alla som har begränsad kunskap i vad cannabis är för drog genast begrep. Men inte landets justitieminister.

En avkriminalisering löser inte allt över en natt. Men det vore ett steg på vägen. Det är heller inte så att det saknas en rätt till vård för missbrukare i dag. Alla med alkohol- eller drogproblem kan ansöka om vård och behandling via socialtjänsten. De grips inte av polis vid socialtjänstkontorets port.

Människor kommer inte sluta missbruka om droginnehav blir lagligt, men ett skademinimeringsperspektiv kan åtminstone rädda liv och göra livet för missbrukare mer drägligt.

Det vore vinst nog.

Drogerna finns - frågan är hur vi hanterar dem

När CUF:s Hanna Wagenius och KDU:s Sara Skyttedal debatterade cannabislegalisering i SVT:s Agenda härom kvällen blev det ånyo tydligt hur nolltoleranspolitikens försvarare har stängt omvärlden ute.

Två felslut görs. Det ena är att den restriktiva narkotikapolitiken har varit framgångsrik. När Skyttedal lyfter det argumentet i en debatt måste man fråga sig vad hon egentligen avser med en framgångsrik politik. Det kan inte handla om att politiken skyddar unga från droger. Fler och fler svenska ungdomar provar nämligen narkotika, främst cannabis. Inte heller kan det handla om att nolltoleranspolitiken räddar liv. Dödligheten ökar bland tunga narkomaner. Vad är det då som hon anser så framgångsrikt i den restriktiva narkotikapolitiken?

Det andra är, apropå alkoholens skadeverkningar, att vi "inte behöver ännu en legal drog på marknaden". Som om illegala droger inte redan fanns på marknaden. Som om ett fortsatt förbud, decennier av erfarenhet till trots, skulle få bort dem. Det är en infantil hållning.

Inom det sociala arbetet upplever jag, åtminstone i Stockholm, att attityden gradvis har förändrats. Det finns i dag en större öppenhet för avkriminalisering och legalisering som reella alternativ. Detta avspeglas även i socionomutbildningen i Stockholm, som är kritisk och erbjuder bra forskning på ämnet.

Men så finns det stofiler kvar som blint fortsätter att tro på nolltoleranslinjen. Bengt Svensson, professor i socialt arbete vid Malmö högskola, kritiserar Barack Obamas uttalande att marijuana inte är en värre drog än alkohol.

Uttalandet är problematiskt, anser Svensson, och påpekar att cannabis har skadeverkningar - "särskilt vid intensiv användning och särskilt för personer som är unga". Det är en märklig kritik. Obama sade ingenting om att intensiv användning av marijuana inte skulle vara skadligt. Han påpekade tvärtom att han inte rekommenderar sin dotter att använda det.

Det går inte att tänka bort alla droger. Det vi kan göra är att hantera dem och erbjuda professionell hjälp för det fåtal som utvecklar en missbruks- och beroendeproblematik. Förbud, straff och lögner har inte varit en framgångsrik väg. Det inser alla som tittar på resultaten av kriget mot drogerna.

Just därför håller många länder på att tänka om. I Sverige väntar vi fortfarande på ett uppvaknande.

En framgångsrik politik

I Portugal avkriminaliserades bruk och mindre innehav av narkotika 2001. Det är förbjudet men inte en kriminell handling. Missbrukare behöver inte ett fängelsestraff utan vård, är tanken. Kritiker varnade då för ett drogparadis och narkotikaepidemier men det går inte att avläsa i statistiken. I stället tycks färre unga börja använda cannabis, färre dras in i heroinmissbruk och färre insjuknar i hiv. Från att ha varit Portugals största sociala problem anses det nu komma först på 13:e plats.

SvD skriver om den växande globala narkotikamarknaden, med stora sociala konsekvenser, men pekar ut Portugal som ett positivt undantag.

Det mesta tyder på att avkriminaliseringen av narkotika i Portugal har varit en stor framgång. Men försök övertyga Maria Larsson om detta. Det är svårt att dra några andra slutsatser än att de som försvarar den svenska nolltoleranspolitiken fullständigt struntar i de sociala konsekvenserna av den.

En dödlig utopi

Gemensamt för alla försvar av den rådande narkotikapolitiken, sammanfattad som "war on drugs", är att det aldrig tar hänsyn till de sociala konsekvenserna. Inte heller det senaste inlägget på Brännpunkt är annorlunda.

"Att knarka är ingen mänsklig rättighet", konstaterar artikelförfattarna. Nähä. Men det är knappast ett argument i sakfrågan. Ska då allt som inte anses vara en mänsklig rättighet förbjudas eller regleras? Tja, åtminstone om det ger dig någon sorts njutning. Att alla sorters njutningsmedel måste regleras på något sätt är ingen ovanlig tanke i vårt land.

Det är anmärkningsvärt att tillskyndare av nolltoleranspolitiken, i detta fall för barnens bästa, är så ointresserade av att sammanfatta de senaste decenniernas effekter av den förda politiken. Enorma summor har plöjts ned världen över i syfte att ge tull, polis och rättsväsende resurser för att genomföra den repressiva delen av drogpolitiken. Men missbruket har inte minskat. Utbudet av narkotika har inte minskat. Det narkotikafria samhället finns inte. Var finns framgångarna som gör att den förda politiken måste fortsätta?

Att förorda en skademinimeringslinje är inte att ge upp. Det är att dra slutsatser av en misslyckad politik och föreslå en alternativ väg framåt.

Det nolltoleranspolitiken innerst inne handlar om, är utopin om det narkotikafria samhället. Denna utopiska vision, som ska uppnås med en repressiv politik där straff går före behandling, skördar de facto liv.

Senast i raden var den unge riksdagsledamoten William Petzäll. Han var öppen med sina drogproblem och hoppade av Sverigedemokraterna för att helhjärtat kunna satsa sina krafter på narkotikapolitiken. Jag är av uppfattningen att även en person som missbrukar, ja inte minst den som missbrukar, gör ett val. Men när samhället prioriterar straff före behandling, underlättas inte direkt vägen ut ur missbruket. Den som verkligen vill sluta får inte alltid den hjälp som behövs. Och i fallet Petzäll ska vi bära i minnet att han ändå var en offentlig person som satt i Sveriges lagstiftande församling. Han råkade helt enkelt ha hamnat i "fel" sorts missbruk.

Att i ett sådant läge använda floskler som att det inte är någon mänsklig rättighet att knarka är cyniskt. Men så är nolltoleranspolitiken också väldigt cynisk. Och försvaren av den alltmer sektliknande.

Kriget mot knarket - en religion

Centrum för Narkotikavetenskap har en läsvärd artikel på Brännpunkt om polisens jakt på unga som provar droger. Under en narkotikarazzia på Åsöskolan i våras fördes elever bort för förhör och tvingades lämna urinprover. Samtliga visade sig vara negativa. Välkommen till vardagen i nolltoleransens Sverige.

Det finns gott om förespråkare av nolltoleranslinjen bland svenska politiker. Inte minst inom Alliansen. Johan Pehrsson (FP) vill gärna se narkotikahundar springa runt på högstadieskolor. Även Maria Larsson (KD) vill se hårdare tag. 

Det är svårt att föra en saklig diskussion med någon som anser att "det lagras i fettvävnaden" är argument nog för att klassa cannabis som dödsknark och tvinga högstadieungdomar att kissa i en kopp på ringa misstanke. Narkotikapolitiken är fullproppad med känslor, myter och bestämda uppfattningar. I  denna fråga är Moderaterna plötsligt synnerligen gamla.

Medan en stor del av världen går i liberalare riktning och genomför eller diskuterar avkriminalisering vägrar svenska politiker att vakna upp och inse att den rådande politiken är föråldrad, misslyckad och cynisk.

Ty svensk narkotikapolitik har aldrig handlat mot att hjälpa människor med beroendeproblematik. Den handlar i första hand om att straffa. Höga dödstal bland tunga missbrukare är därför av föga intresse för politikerna. Tvärtom kan det ses som ett argument för hur farligt det är att använda narkotika.

Och det är det ju, precis som alkohol, tobak och mycket annat i för stora doser. Jag har invändningar mot sjukdomsbegreppet vad missbruk beträffar, men det kan vi lämna därhän. Det viktiga är att vi slutar fokusera på att straffa och börjar intressera oss för hur vi bäst kan hjälpa. Vore det då inte bättre att titta på själva grundfrågan, nämligen varför unga väljer att proppa i sig preparat som de köper på nätet och inte har en aning om vare sig styrka eller innehåll? Vore det inte mer konstruktivt att söka finna svaret på varför vissa väljer att röka på dagarna i ända och på så sätt kunna hjälpa dem till åtminstone en mer rimlig konsumtion och därmed ett bättre liv?

Men nej. Syndarna ska straffas. I det sekulära Sverige kommer narkotikapolitiken så nära en religion det går att komma.

Dumhet kidnappar hjärnan

Citypolisens Lennart Karlsson, som inte sällan syns i TV och som jag själv hört på konferenser om Stockholmspolisens arbete mot narkotikan, verkar tro att den restriktiva politiken på området är hotad. Av svenska politiker. Jag vet inte vilka han avser ty det är endast ett fåtal svenska politiker som vågar yttra sig kritiskt och härleda de stigande dödstalen bland missbrukare till den svenska politiken.

Karlsson pratar om "avsaknad av respekt för den enskilde (miss)brukaren" (ordet brukare finns inte i polisens vokabulär) bland alla som vill avkriminalisera eller legalisera narkotika. Det är precis tvärtom. Det är den restriktiva narkotikapolitikens konsekvenser som en avkriminalisering avser att lösa. Det är sant att det inte finns någon mirakellösning, men det politiker kan göra är att åtminstone skapa spelregler vars syfte inte är att skada människor.

"Narkotika kidnappar hjärnan", säger Karlsson. Den fria viljan påverkas och den som använder droger gör inte ett fritt val, hävdas det. Därför behövs en nolltoleranspolitik. Problemet är att denna syn utgår från idé om det narkotikafria samhället, som om kampen stod mellan ett samhälle med droger och ett utan. Låt oss då fastslå följande: Sverige har kanske världens strängaste narkotikalagstiftning men vi är likafullt självförsörjande på cannabis.

Argumentationen är välbekant, men varför inte använda den på allt missbruk? Kidnappar inte alkoholen också hjärnan? Har spelmissbrukaren en fri vilja att fortsätta spela? Vad säger Karlsson om matmissbrukarens egen vilja att fortsätta äta? Karlsson är inte intresserad av missbruk som fenomen. Han fokuserar bara på "knarket", som vore vissa droger väsensskilda från allt annat som kan missbrukas. Det är fel.

Det är min övertygelse att missbruk och beroende, för övrigt två olika saker, fungerar på i stort sett samma sätt oavsett vad det är som missbrukas. Missbruk och beroende är ett synnerligen utforskat område, det saknas således inte studier för den som är intresserad (läs gärna Jim Orford men också det stora Project MATCH om matchning vid missbruksbehandling).

Jag känner till matmissbrukare vars beteende stämmer väldigt väl överens med hur en alkoholist beter sig men där det är mer socialt accepterat och där det därför är lättare att vara lite mer gränslös. Även på jobbet. Sexmissbrukare mår inte bättre än den som vars haschbruk börjat gå ut över den sociala tillvaron. Lennart Karlsson vill förmodligen inte reglera tillgången till sex.

Det finns inget som är så enkelt som att utgå från sina egna erfarenheter och sedan fälla tvärsäkra omdömen om ett fenomen. Det är föga förvånande att poliser, och narkotikapoliser i synnerhet, har negativa erfarenheter av droger. De får enbart se det allra värsta. Skulle jag som socionom basera min uppfattning om utlandsfödda och svensk invandringspolitik enbart på vad jag ser i mitt dagliga arbete skulle jag bli en mycket fördomsfull person med en svartvit världsbild. Precis som Lennart Karlsson. Jag hoppas att jag genom åren kan hålla mig lite mer nyanserad än så.

Vi kan trösta oss med att Sverige är en alltmer ensam utpost när det gäller synen på narkotikamissbruk. Karlsson har vinden emot sig och förr eller senare kommer det förmodligen att hända saker även i Svedala. Men det kommer att dröja.

Missil mot svensk drogpolitik

Berne Stålenkrantz från Svenska Brukarföreningen skriver tillsammans med Fredrick Federley (C), Mikael Jämtsved (MP) och Alfred Askeljung (CUF) en debattartikel som kritiserar den svenska nolltoleranspolitiken på narkotikaområdet och pläderar för ett skademinimeringsperspektiv.

Tyvärr har dessa perspektiv inget att hämta i en alliansregering som styrs av riksdagens största batongparti. Det finns sannolikt större chans till reella förändringar i en rödgrön regering utan moderater, folkpartister och kristdemokrater.

Förlegad syn på missbruk

Debatten om svensk narkotikapolitik i allmänhet och synen på cannabis i synnerhet fortsätter i SvD.

I dag är det en socionom som rycker ut till nolltoleranspolitikens försvar. Han hävdar att "forskningen entydigt visar" att ju fler som nyttjar ett preparat, desto större andel utvecklar missbruk och beroende. Utifrån denna tes borde Sverige ligga bra till eftersom relativt få testar narkotika här jämfört med i andra EU-länder. Tesen spricker dock när vi tittar på antalet tunga missbrukare och inte minst andelen som dör av sitt missbruk. Då ligger Sverige plötsligt vid eller till och med över EU-genomsnittet.

Föreställningen att en liberal politik skulle handla om att offra vissa olyckliga för att majoriteten, som inte missbrukar, ska få ha det trevligt vittnar om en förbluffande okunskap om missbrukets orsaker. Det kan tyckas symptomatiskt att det är en socionom verksam i missbruks- och beroendefrågor som försvarar den svenska nolltoleranspolitiken. I det yrket kommer man i kontakt med många tragiska livsöden. Men just därför blir det ytterst märkligt att all skuld läggs på drogen i sig, som vore den frikopplad från människans sociala tillvaro.

Gemensamt för väldigt många som kommer i kontakt med socialtjänsten på grund av ett missbruk - oavsett om det gäller alkohol eller narkotika - är att det går att se tydliga sociala orsaker till missbruket. Människor halkar inte bara dit av en slump. Det finns orsaker till varför man börjar dricka eller använda narkotika på ett sätt som är skadligt. Det är trasiga familjeförhållanden, arbetslöshet och en mängd andra orsaker som kan förklara varför det gick som det gick. Därmed inte sagt att människor inte har ett val. Vi har ett val att börja använda droger och vi har ett val att sluta. Det valet får vi aldrig ta ifrån människor (vilket vi delvis gör när vi klassar missbruk som en sjukdom).

Artikelförfattaren vill få diskussionen att handla om drogernas, alkoholens och tobakens vara eller icke vara i samhället. Därmed omfamnar han i praktiken Föräldraföreningen mot narkotikas infantila syn på narkotikan: allt knark är samma skit, allt knark ska bort. Jag vill inte vara petig, men förbudspolitiken har prövats när det gäller alkohol (med katastrofala resultat) och skördar dagligdags offer världen över när det gäller narkotika. Att i det läger föreslå fler förbud eller hårdare tag är lite som att propagera för eurosamarbetets förträfflighet i dessa tider.

Sammanfattningsvis ger han uttryck för en synnerligen förlegad syn på missbruk och beroende som, faktiskt, går på tvärs med den litteratur som kurserna om alkohol- och narkotikamissbruk inom den moderna socionomutbildningen erbjuder. Om personen i fråga är medelålders eller ej vet jag inte, men säkert är i alla fall att de idéer som vädras hör en svunnen tid till.

Bruk, riskbruk och missbruk

DN fortsätter sin artikelserie i Insidan om cannabisens framfart i Sverige. I går fick en socialsekreterare ordet. Han uppmanar föräldrar som oroar sig för att deras barn brukar eller missbrukar cannabis att sätta sig in i fenomenet innan de pratar med sina barn.

Det tror jag är ett klokt råd. Många reagerar på instinkt. Det händer att ungdomar tas in för frivilliga urinprover enbart på en förälders misstanke, utan att det finns något konkret att ta på (hur frivilliga dessa tester är kan förstås diskuteras). En god dialog mellan förälder och barn kan förhindra att en ung tonåring tvingas kissa i en mugg framför en tant eller farbror - det i sig är ett slags övergrepp. Socialsekreterare Kari Kainulainen säger:

"De flesta ungdomar röker för att de tycker att det är kul så klart. Men det finns en liten grupp som röker cannabis inte för att må bättre utan för att inte må dåligt. De här personerna är en riskgrupp för missbruk."

Detta stämmer naturligtvis. Men personer som mår dåligt är inte bara en riskgrupp för missbruk av cannabis eller annan narkotika utan för i stort sett vad som helst.

Svensk politik bygger på gatewayteorin, det vill säga att bruk av lättare droger leder till missbruk av tyngre. Det förefaller också vara så att fler som röker tobak också röker cannabis och att fler som dricker alkohol även testar att röka på. Det behöver naturligtvis inte ha med tobaken och alkoholen i sig att göra utan kan betyda att denna grupp är mer riskbenägen/nyfiken. För den som sagt blankt nej till tobak och alkohol torde det vara ett märkligt beslut att plötsligt testa hasch.

Problemet är att den svenska hållningen i drogfrågan inte erbjuder något utrymme för att förstå varför människor missbrukar. När det gäller narkotika tycks det officiella svaret vara att det beror på att droger finns tillgängliga. Därför måste vi gå ut i krig mot drogerna. De ska bort. Här vill jag lyfta in professor Jim Orford, som har skrivit mycket om addiktion och orsakerna bakom. Jag återger för enkelhetens skull det jag skrivit om honom tidigare:

"Orford hävdar att vi måste komma bort från att se drogernas effekt på människor som universella (ofta illustrerade av "faktarutor" om hur man blir vid påverkan av en specifik drog) och i stället lyfta fram betydelsen av den sociala kontexten för varför vissa missbrukar men också varför de flesta inte gör det. Den sociala kontrollen hjälper oss att balansera livet mellan alla frestelser och måsten. Eftersom den sociala kontrollen är kontextberoende betyder det också att vad som betraktas som ett missbruk varierar mellan olika kulturer och tider. Det handlar således inte bara om drogen i sig utan också om den sociala kontexten. Konsekvenserna blir värre för en marginaliserad person utan socialt skyddsnät än en integrerad person som har ett bra stöd från både familj, vänner och arbetskamrater. Drogernas effekt blir därför olika på olika människor i olika kulturer och sociala kontexter."

När vi har slagit fast att effekterna av en drog varierar av person, social kontext och kultur måste vi ställa den oundvikliga frågan: varför missbrukar vissa? Jag tror först och främst att det mest är en slump vilken drog eller vilket beteende som missbrukas. De "excessive appetites" som Orford lyfter fram är allt från olika narkotika till tobak, sex, alkohol, mat, spel, träning, sex eller "joy riding". Kort sagt kan det mesta missbrukas. Effekterna av att missbruka träning är måhända inte lika skadliga fysiskt som att fastna i ett mångårigt alkoholmissbruk, men poängen är att det likafullt kan vara ett skadligt missbruk för individen. Ingen vill dock reglera eller förbjuda oss att träna (och ingen vill reglera eller förbjuda idrott trots att idrotten årligen leder till massor av skador och även dödsfall). Det är för övrigt inte så förvånande att många som försöker sluta med alkoholen eller narkotikan tränar som galningar. Tomrummet efter drogerna måste fyllas med något.

Vi bör således inte se narkotika som något väsensskilt från alkohol, träning eller spel när det handlar om missbruk. Orsakerna bakom missbruket kan vara desamma. Exempel på psykologiska riskfaktorer som nämns i forskningen är ångest, depression, låg självkontroll, impulsivitet, låg självkänsla och hyperaktivitet. Allt detta kan alltså försätta en person i en ökad risk att utveckla ett addiktivt beteende. Men även en person som uppfyller flera av kriterierna behöver inte bli missbrukare. Den sociala kontexten kan fungera som en skyddande faktor.

Det är viktigt att göra en så tydlig distinktion mellan bruk, riskbruk och missbruk som möjligt (ja, det är svårt). Dels för att inte jaga rekreationsbrukare (den stora majoriteten) i onödan, dels för arbeta preventivt med riskbruksgruppen och sist men inte minst för att att verkligen se dem som behöver hjälpen allra mest. Ställ frågan "varför?". Vi är ofta alldeles för upptagna med att tvinga folk att sluta missbruka att vi inte bryr oss om vad som ska komma i dess ställe.

För att detta ska bli möjligt måste vi komma bort från den svartvita och ofta fördomsfulla bild som finns om bland annat cannabis i Sverige. Polisen och socialtjänsten berättar av naturliga orsaker de svarta historierna. De träffar sällan rekreationsbrukarna utan betydligt oftare de personer som har betydande missbruksproblem som påverkar hela tillvaron negativt. Det blir lite som att låta en alkoholterapeut beskriva hur svenska folket dricker.

Se: Orford, Jim, Excessive appetites: a psychological view of addictions, 2nd ed., Wiley, Chichester, West Sussex, England, 2001

Sverige och cannabisen nolltolerans style

Insidan i DN inleder i dag en artikelserie om cannabisen i Sverige. Det återstår att se vad som bjuds på i fortsättningen, men den första artikeln innehåller skåpmat vi matats med sedan vi alla gick i grundskolan.

Thomas Lundqvist, docent i psykologi och enligt DN en av landets främsta experter på effekterna av cannabis, menar att det inte finns någon ofarlig konsumtion av cannabis. Underförstått: alla torskar. Givetvis får även alla som inte helhjärtat stöder regeringens nolltoleranslinje en släng av sleven:

"De som vill avkriminalisera cannabis är antingen fullständigt okunniga eller så har de någon form av vinst av cannabisrökning, känslomässigt eller ekonomiskt."

Detta är ett vanligt sätt att idiotförklara eller misstänkliggöra den som är av en annan åsikt. Antingen är man bara korkad eller så driver man en politisk linje för egen personlig vinning. De argumenten känns igen från sexhandelsdebatten, men är också vanligt förekommande när narkotikapolitiken diskuteras. De senaste åren har debattklimatet förbättrats något, Lundqvist placerar oss med sin insinuanta kommentar åtta, tio år tillbaka i tiden.

Sedan kommer nästa märkliga kommentar:
"Så länge cannabis är illegalt kan polisen driva de här tonåringarna mot behandling, vilket är bra."

Nå, nu är det inte polisens uppgift att se till att personer som röker cannabis får behandling. Den uppgiften ligger på socialtjänstens bord. Polisen ska beivra brott och se till att den som bryter mot svensk narkotikalagstiftning kan straffas för det. Dessutom är det ett hårresande påstående att förbud mot något skulle underlätta för missbrukare att få hjälp. Det är i själva verket precis tvärtom. Det är betydligt mindre attraktivt att söka hjälp om man samtidigt är kriminaliserad. Det som ofta driver människor till beslutet att lägga av med sitt missbruk är de sociala, fysiska och psykiska konsekvenserna det har fått för dem personligen. Det är ett rationellt beslut i en ofta desperat situation. Många beskriver att de nådde botten.

För att vara tydlig: inte heller jag tycker att minderåriga ska röka cannabis. Samma inställning gäller emellertid även alkohol. Kan man skjuta upp alkoholdebuten, eller åtminstone dricka måttligt under de tidiga tonåren, är det att föredra. Men om nu förbudet mot cannabis är det som hjälper tonåringar att få behandling, hur står det till med alla tonåringar som missbrukar alkohol...? Menar Lundqvist att det är svårare för dem att få hjälp därför att de använder en laglig (och av staten tillhandahållen) drog?

Avslutningsvis:
"En demokrati kräver att människor kan lyssna på och respektera varann. De förmågorna försvinner hos cannabisrökaren."

Här återanvänds det klassiska "giftet i samhällskroppen"-argumentet. Thomas Lundqvist tror uppenbarligen på något slags cannabisepidemi om drogen i fråga avkriminaliseras eller legaliseras i Sverige. Det finns inget som helst stöd för en sådan farhåga. Vi kan titta på Portugal, som har avkriminaliserat all narkotika. Vi kan titta på Kanada - kanadensarna uppges röka mest i världen. Faktum är att Lundqvist själv varken lyssnar på avvikande uppfattningar eller respekterar den forskning som motsäger hans nolltoleransövertygelse. Det är förstås lättare att betrakta alla andra som idioter.

Knarkkriget enbart politisk prestige

"Strategin är smärtsam, men det fungerar och därför kommer staten att fortsätta med sin hårda militära strategi mot knarkkartellerna", säger Mexikos president Felipe Calderón.

Man kan undra vad som egentligen skulle krävas för att få presidenten att tycka att politiken har misslyckats. 40 000 döda i knarkkriget de senaste åren, omfattande korruption och fullständig laglöshet på sina håll räcker uppenbarligen inte för att tvinga fram en omprövning. I kriget mot narkotikan handlar allt numera om politisk prestige.

"Det lagras i fettvävnaden"

Efter att det hittats en pipa tillhörande William Shakespeare som innehöll spår av marijuana vill en sydafrikansk antropolog undersöka graven för att se om kroppen bär spår av drogen.

Med tanke på hur drogpolitikens försvarare ständigt predikar hur länge cannabis lagras i kroppen torde det bli ett intressant projekt som möjligen ger nolltoleransens apostlar vatten på sin kvarn. Shakespeare begravdes nämligen 1616. "Varning! Cannabis lagras i kroppen i fyrahundra år!"

Soft snubbe.

En narkotikapolitik byggd på myter

Aftonbladet berättar att nederländska myndigheter planerar att förbjuda turister att besöka coffee shops i Amsterdam för att röka på. Detta för att, som tidningen skriver, "göra Holland till ett hälsosammare och lagligare land". Prosit. Det fria Amsterdam med både coffee shops och bordeller är på väg att stegvis utplånas.

Enligt Aftonbladet är Nederländerna känt för att ha Europas mest liberala syn på droger. Detta är förvisso sant, landet är känt som det i Sverige. Men det betyder inte att det är sant. Det är förbluffande hur lite som nämns om Portugal när drogpolitik i Europa diskuteras. Landet avkriminaliserade bruk och innehav av all narkotika 2001. Orsaken till den radikala åtgärden var eskalerande problem med missbruk, drogrelaterade sjukdomar, dödsfall och kriminalitet. Den utvärdering som gjorts visar att politiken överlag varit lyckad. Bland annat framgår att:

- Användning av droger bland högstadieelever minskade från 14,1 till 10,6 procent.
- Användning av heroin bland tonåringar sjönk.
- Personer som går på substitutionsbehandling ökade.
- Marijuanabruk bland personer över 15 i Portugal är lägst i hela EU med 10 procent. I USA är siffran för personer över 12 nästan 40 procent och den stiger i Sverige.
- HIV/aids har minskat bland narkotikaanvändare.

Att en avkriminalisering skulle medföra något slags missbruksepidemi stämmer helt enkelt inte. När folkhälsominister Maria Larsson (KD) argumenterar mot en liberalisering av den svenska narkotikapolitiken gör hon det således mot bättre vetande. Hon gör det enbart av prestigeskäl och för att upprätthålla myten om svensk narkotikapolitik som den enda vägens politik. Det är ynkligt att se hur ledande politiker i Sverige fullständigt kan ignorera all forskning som pekar på fördelarna med en avkriminalisering.

Många länder håller på att tänka om. Det så kallade kriget mot narkotikan kan inte vinnas, förbudspolitiken har nått vägs ände. Frågan är när denna insikt ska nå även svenska beslutsfattare.

Se och ladda ned PDF av Cato institutes rapport om Portugals narkotikapolitik, Drug Decriminalization in Portugal. Lessons for creating fair and successful drug policies.

Svensk logik...

"Jag är emot förbud. Det måste vara vuxna människor som fattar beslut om man ska bruka en produkt eller inte."

Handelsminister Ewa Björling har så rätt. Men hennes uttalande gäller förstås bara snuset, som Sverige slåss i EU för att bevara. När det gäller andra droger upphör plötsligt vår rätt att som vuxna människor fatta beslut om man ska bruka eller produkt eller inte...

Skyll inte på drogerna

Aftonbladet slänger upp "före och efter"-bilder på drogmissbrukare. "De började med alkohol och cannabis", skriver tidningen och höjer därmed ett varningens finger. Det är fråga om typisk sensationsjournalistik.

"Varenda människa jag träffade och intervjuade, som inte bara var missbrukare av metamfetamin, utan också missbrukade kokain eller heroin, hade inlett sitt missbruk med någon mer ”oskyldig” drog, som alkohol eller cannabis", berättar biträdande sheriff Ben King i Oregon, som var delaktig projektet med att sammanställa dessa bilder. Detta ska förstås tolkas som ett argument för gateway-tesen, nämligen att den ena drogen automatiskt öppnar dörren till den andra. Från alkohol eller cannabis till heroin och rakt ned i fördärvet. Det är en mycket grov förenkling av missbrukets problematik och komplexitet.

Jag har träffat många missbrukare och före detta missbrukare som endast har missbrukat en drog under hela sina liv. De kan förstås ha testat andra droger men kommit till slutsatsen att den inte var något för dem. Det finns faktiskt gott om personer som i huvudsak brukar eller missbrukar exempelvis amfetamin eller cannabis. Gateway-tesen är i första hand en politisk tes och ett viktigt argument i "kriget mot narkotikan". Den företräds förstås av personer som Maria Larsson (KD), Johan Pehrson (FP) och extremistorganisationer som Föräldraföreningen Mot Narkotika (FMN), som i debatter på fullt allvar har hävdat att distinktioner mellan olika droger är meningslösa eftersom "allt är samma skit". En sådan hållning erbjuder inget som helst utrymme för att förstå varför människor missbrukar det ena eller det andra.

I den svenska debatten finns fortfarande mytbilden om "djävulen i flaskan". Det pratas fortfarande om "inkörsportar" och om att "halka dit" när någon använder en illegal drog. Vi behöver komma bort från synen på drogen som ett ondskans verktyg som besmittar samhället och i stället ställa oss frågan varför vissa människor, en liten minoritet, hamnar i ett missbruk. Polisen och andra företrädare för den repressiva politiken vill rikta fokus mot drogernas farlighet. Det är ingen framkomlig väg. Människor som röker cannabis vet högst sannolikt om riskerna, precis som alla som dricker alkohol vet vad som kan hända om man häller i sig sprit dagligen i år efter år.

Professor Jim Orford, som skrivit mycket om addiktion, hävdar att vi måste komma bort från att se drogernas effekt på människor som universella (ofta illustrerade av "faktarutor" om hur man blir vid påverkan av en specifik drog) och i stället lyfta fram betydelsen av den sociala kontexten för varför vissa missbrukar men också varför de flesta inte gör det. Den sociala kontrollen hjälper oss att balansera livet mellan alla frestelser och måsten. Eftersom den sociala kontrollen är kontextberoende betyder det också att vad som betraktas som ett missbruk varierar mellan olika kulturer och tider. Det handlar således inte bara om drogen i sig utan också om den sociala kontexten. Konsekvenserna blir värre för en marginaliserad person utan socialt skyddsnät än en integrerad person som har ett bra stöd från både familj, vänner och arbetskamrater. Drogernas effekt blir därför olika på olika människor i olika kulturer och sociala kontexter.

Att klassa missbruk som en sjukdom, vilket är populärt i dag, är att ytterligare frånta individen ansvaret för egna beslut. Ingen rår ju för att man bli sjuk. Men att missbruka är ett beslut precis som det är ett beslut att sluta missbruka. Sjukdomsbegreppet indikerar också att personen i fråga behöver experthjälp, vilket vi vet inte stämmer. Flertalet som lämnar ett missbruk bakom sig gör det utan experter vid sin sida. Att sjukdomsklassa missbruket är nästan ett hån mot människor som genom egen motivation och egen vardaglig kamp har tagit sig ur ett alkohol- eller drogmissbruk.

Drogtesternas tid

Alla gym ska själva få dopningstesta sina kunder, föreslår regeringens utredare, som också vill ha en ny nationell antidopningsorganisation.

Att man vill stävja dopning inom idrotten kan jag förstå. Men privatpersoner som stoppar i sig piller när de tränar...?

Trenden med kontroller är tydlig - även på arbetsmarknaden där allt fler verksamheter gör drogtester på sina anställda. Frågan är om man vågar gå någonstans snart utan att någon sträcker fram en liten vit mugg...

I krigets spår

Det tunga missbruket väntas öka med 50 procent under de kommande tio åren, spås i regeringens missbruksutredning. I konkreta tal handlar det om en ökning från 29 000 till 46 000 personer. Siffrorna låter som rena rama skräckscenariot, ett scenario som kommunernas missbruksenheter runt om i landet skulle få oerhörda svårigheter att hantera. I Stockholmsområdet har dessutom stödboenden för missbrukare lagts ned på löpande band och det har inte blivit lättare att få behandling.

Utredaren Gerhard Larsson förordar att sprututbytesprogrammet tillämpas i hela landet för att begränsa spridningen av hiv. Just det program som Moderaterna hela tiden varit hårdnackade motståndare till eftersom partiet anser att det uppmanar till missbruk.

Räkna inte med att regering och riksdag kommer att nyktra till. Samtidigt fortsätter nämligen Sverige under barn- och äldreminister Maria Larssons ledning att sända signaler och protestera mot varje förslag som anses försvaga den restriktiva hållningen på det narkotikapolitiska området. Människoliv har ju aldrig varit prioriterade.

Läs en bok, Lena

TV4Nyheterna kör en serie om "det ökande drogmissbruket bland ungdomar". Föräldraföreningen mot narkotika, FMN, har fått propagera fritt. I Sverige är allt bruk av narkotika klassat som missbruk, vilket gör definitionen oerhört vid. Allt från den som röker en joint då och då till den som är slav under drogen och tvingas till kriminell verksamhet för att finansiera missbruket. Olika världar. Men samma värld enligt FMN.

I kväll satt Lena Sundström i studion och förklarade varför missbruket ökar just nu. Hennes förklaring var att medan det under 1970- och 80-talen (och under 90-talet också, vill jag tillägga) spreds skräckpropaganda i skolorna får ungdomarna i dag inte den information de behöver.

En viktig del i undervisningen är den så kallade gateway-hypotesen som utmålar lättare droger som inkörsportar till tyngre droger. Detta ska verka avskräckande och få ungdomar att inte vilja/våga testa lättare droger. Det finns ett flertal olika ansatser i antidrogundervisningen, men forskning (se exempelvis Karlsson, Patrik (2009), Skolbaserad drogundervisning -angreppssätt, påvisade effekter och framtida utmaningar) visar att antidrogundervisningen har haft minimal effekt - det finns faktiskt indikationer på att den rent av haft motsatt effekt.

Att då sitta i TV4 och kräva mer av detta misslyckade inslag i svensk antidrogpolitik är faktiskt pinsamt. Lite ironiskt är det också att Lena Sundström samtidigt klagar över just okunskap...