Knarkkriget enbart politisk prestige

"Strategin är smärtsam, men det fungerar och därför kommer staten att fortsätta med sin hårda militära strategi mot knarkkartellerna", säger Mexikos president Felipe Calderón.

Man kan undra vad som egentligen skulle krävas för att få presidenten att tycka att politiken har misslyckats. 40 000 döda i knarkkriget de senaste åren, omfattande korruption och fullständig laglöshet på sina håll räcker uppenbarligen inte för att tvinga fram en omprövning. I kriget mot narkotikan handlar allt numera om politisk prestige.

Blodets Mexiko

I Mexiko är det livsfarligt att vara polis. Korruptionen är därför enorm. Poliser håller sig vid liv genom att se mellan fingrarna och/eller ta mutor från knarkkartellerna.

Nu tar 20-åriga Marisol Valles Garcia över jobbet som polischef i lilla men våldsdrabbade Praxedis Guadalope Guerrero. Hon är kriminologistudent och småbarnsmor. Hennes föregångare torterades och halshöggs. Det borde skrämma de flesta. Vilket det också gjorde. Valles Garcia var ensam om att vilja ta uppdraget. Jag hoppas att hon får bra betalt, hon betalar nämligen med sin egen säkerhet. Och sitt barns. Slaktarna i knarkkriget skyr inga som helst medel. De kommer inte att tveka att döda en vacker 20-årig enbarnsmor om de anser det nödvändigt.

Hur länge ska det behöva gå innan Mexikos politiker inser att inga vapen i världen kan stoppa de slaktare som nu har ihjäl människor på löpande band i knarkkriget? Hur många ska behöva dö innan de inser att förbudspolitiken bara gynnar de hänsynslösa knarkkartellerna? 28 000 döda på fyra år talar sitt tydliga brutala språk. Mexiko är i krig. Den mexikanska staten kan inte längre skydda sina egna medborgare - staten kan inte ens skydda sina egna anställda. Vägen framåt är knappast samma gamla politik. Ryck undan mattan för det kriminella patrasket genom en avkriminalisering!

Polischef i en krigszon. Modig eller bara dumdristig?

En drogpolitik byggd på prestige

Via HAX läser jag att nederländska politiker är på krigsstigen mot landets coffee shops. Detta har varit en diskussion under en längre tid. Nederländerna var länge undantaget. Nu är de snarare ett gammalt exempel på en modern hållning i drogfrågan. Att backa från den framgångsrika vägen vore oförlåtligt korkat.

Vi har ju positiva exempel av avkriminaliseringar i både Nederländerna och Portugal. Det sistnämnda exemplet är desto mer okänt i Sverige. I Portugal avkriminaliserades all narkotikaanvändning 2001. Någon eskalerad droganvändning har inte noterats. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att inse att detta är en orsak till att föregångslandet Portugal inte nämns med ett ord i Sverige. Lita på att vi hade fått se skakande reportage ifall avkriminaliseringen resulterat i eskalerande drogmissbruk.

Nolltoleranspolitiken har inte lett någonvart. Den utgår fortfarande från målet om det "narkotikafria samhället", en löjeväckande målsättning. Varför vill inte politiker, debattörer, läkare och personer som arbetar med missbruk lära av de insatser som de facto har fungerat i andra länder? Nobelpristagaren i litteratur, liberalen Mario Vargas Llosa, har länge varit en kritiker av kriget mot narkotikan. Han har sin åsikt klar: ”Det största hindret är alla de organ, stater och personer som lever på repressionen av droger och som i dag, förstås, slåss med näbbar och klor för att försvara sitt levebröd.” Jag tror tyvärr att det ligger mycket i detta. Narkotikapolitiken bygger på mycket prestige och många strider tappert för att inte få hela sin existens ifrågasatt. Det är ett cyniskt spel med människoliv.

Dessutom ska vi inte glömma bort alkoholen, vår västerländska exportdrog. Kampen mot det som klassas som narkotika är även ett led i att ersätta andra droger med alkohol. Kalla det spritimperialism, om du vill.

Se BBC-dokumentären om knarkkriget som slitit hela Mexiko itu på SVT Play. Ett skakande exempel på vart kriget mot narkotikan leder.

Mexiko på väg avkriminalisera droger

Ingen annanstans i världen har kriget mot drogerna så tydligt visat sitt våldsamma ansikte som i Mexiko. Knarkkartellernas öppna gatustrider med tusentals döda som följd är en direkt effekt av förbudet mot narkotika. De oerhörda problemen har fått politiker att börja tänka om.

Det finns ett förslag om att avkriminalisera innehav av droger för personligt bruk. Förslaget ska ha kommit från president Felipe Calderón själv men saknar ännu hans underskrift för att träda i kraft. Avkriminaliseringen gäller alltså inte bara cannabis utan även amfetamin, heroin, kokain och andra droger. Det skulle i så fall ta ett helhetsgrepp om problematiken eftersom avkriminalisering av cannabis inte löser någonting. Det är inte där pengarna finns, det är inte gräset som knarkkartellerna slåss om.

Presidentens syfte med avkriminaliseringen är inte genuint frihetligt utan mer av praktisk natur: polisens resurser ska ägnas omfattande langning i stället för småskaligt bruk. Det är en rimlig ståndpunkt. Och syftet spelar egentligen mindre roll bara förslaget går igenom.

Det är inte första gången Mexiko försöker avkriminalisera. För tre år sedan lades ett liknande förslag, men den dåvarande presidenten tvangs dra tillbaka det efter påtryckningar från den stora grannen i norr och kritik från president Bush. Den här gången menar vissa att det finns större chans att presidenten står på sig. Därtill ska läggas att det sitter en ny president i Vita huset som inte är lika bindgalen vad narkotikapolitiken beträffar.

Först och främst får vi invänta att förslaget verkligen går igenom, därefter hoppas på att det sköts på ett bra sätt. Mexikos omfattande problem på grund av narkotikaförbudet kommer inte att försvinna över en natt. För att nå framgång krävs att lagstiftarna förstår varför de har avkriminaliserat och vilka möjligheter som nu ligger framför dem. Mexiko kan, precis som Portugal, blir ett exempel för hela världen.

Det har varit märkvärdigt tyst om den här historien, ungefär lika tyst som det är om exemplet Portugal. Kanske är det ett gott tecken...

Dags att pröva något nytt, kanske?

Mexiko är det kanske tydligaste exemplet på hur kriget mot narkotikan, det omtalade "War on drugs", har spårat ur. Kriminella, som vill ta kontroll över den lukrativa illegala drogmarknaden, slaktar varandra och oskyldiga i jakten på herravälde. Tusentals har dött bara i år.

Det borde få politikerna att tänka efter. Det borde få dem att ifrågasätta gamla policies och felaktiga beslut. Men icke. I Mexiko har presidenten i stället satt in 36 000 soldater för att slå ned de kriminella nätverken och påhejade av bland annat USA fortsätter kriget mot narkotikan med oförminskad styrka. De kriminella nätverken tackar och tar emot, en legalisering skulle vara en katastrof för dem eftersom människor knappast vänder sig till beväpnade avskum på en mörk bakgata när det finns en trevlig liten handlare runt hörnet.

Det är inte konstigt att det går åt skogen på detta sätt när politikerna vägrar att ompröva en fullkomligt misslyckad politik.