Skäms!

Alla större politiska partier i Sverige säger nej till legalisering av cannabis. Det visar en rundfrågning som vänstersajten Nyheter24 har gjort.

De åtta riksdagspartierna samt Piratpartiet och Fi tillfrågades. Piraterna är de enda som säger ja till en avkriminalisering. Men alla säger nej till legaliserat bruk, försäljning och innehav av cannabis.

Detta är en indikation på hur lång väg vi har att vandra i Sverige i den här frågan. Här har vi verkligen ett politiskt etablissemang som är helt och hållet i otakt med både tid och verklighet.

Sverige skulle behöva en modig politiker som Nigel Farage i detta avseende. Trots att han är ledare för UKIP, som vill ha hårdare tag mot drogerna, säger Farage själv att han tror att kriget mot drogerna sedan länge är förlorat. Att en partiledare vågar gå emot sitt eget parti så öppet är ovanligt. (Men Farage är heller inte den genomsnittlige politikern.)

I stället för att ta till sig fakta, väljer politikerna att komma med floskler. I stället för att förutsättningslöst titta på vilka effekter en avkriminalisering respektive legalisering har fått i andra länder, väljer politikerna att slå vakt om en politik som dödar.

Jag skäms å deras vägnar.

Sexarbetare får skadestånd efter trakasserier

En sexarbetare i Nya Zeeland tilldöms ett skadestånd på 25 000 nyzeeländska dollar (motsvarande 160 000 kronor) efter att ha blivit trakasserad av en bordellägare. Trakasserierna hade pågått under tre månader och gjort att kvinnan farit illa.

Domen var möjlig tack vare den nyzeeländska skyddslagstiftningen som ger sexarbetare rättigheter som de saknar i exempelvis Sverige. Att en människorättstribunal säkerställer att en sexarbetares fri- och rättigheter upprätthålls på detta sätt är en tydlig signal till andra länder att Nya Zeeland tar frågan på allvar inte bara i ord utan i handling.

Nya Zeeland är ett utmärkt exempel på hur det kan fungera - om syftet är att skydda sexarbetare från övergrepp. Vi kan bara dra slutsatsen att det är något svenska politiker inte vill.

En framgångsrik politik

I Portugal avkriminaliserades bruk och mindre innehav av narkotika 2001. Det är förbjudet men inte en kriminell handling. Missbrukare behöver inte ett fängelsestraff utan vård, är tanken. Kritiker varnade då för ett drogparadis och narkotikaepidemier men det går inte att avläsa i statistiken. I stället tycks färre unga börja använda cannabis, färre dras in i heroinmissbruk och färre insjuknar i hiv. Från att ha varit Portugals största sociala problem anses det nu komma först på 13:e plats.

SvD skriver om den växande globala narkotikamarknaden, med stora sociala konsekvenser, men pekar ut Portugal som ett positivt undantag.

Det mesta tyder på att avkriminaliseringen av narkotika i Portugal har varit en stor framgång. Men försök övertyga Maria Larsson om detta. Det är svårt att dra några andra slutsatser än att de som försvarar den svenska nolltoleranspolitiken fullständigt struntar i de sociala konsekvenserna av den.

En rimlig och human narkotikapolitik

När självaste DN förfäktar en mer rimlig och human narkotikapolitik vet man att något har hänt. Eller åtminstone håller på att hända. DN:s ledare om Högsta domstolens nya praxis i narkotikamål hade känts otänkbar för bara ett halvdussin år sedan. Fram till nu är det främst enstaka Expressenskribenter som hållit fanan högt i denna fråga.

HD vill att domstolarna inte enbart tittar på narkotikasort och mängd utan också väger in särskilda omständigheter i helhetsbedömningen. Det kan låta som en fullständig självklarhet, men så har inte svenska domstolar resonerat fram till nu. Fokuseringen vid enbart mängd och typ av narkotika har inneburit att missbrukare och personer långt ned i kedjan, det vill säga de som är enklast att gripa, kunnat dömas till långa fängelsestraff. Polisens statistiker har varit glada.

Synen på narkotikabrott har varit unik i svensk rättstillämpning även på andra sätt. Till skillnad från exempelvis våldsbrott har domstolarna här valt att påfallande ofta utnyttja hela straffskalan. Det betyder att narkotikabrott kan ge mångdubbelt längre straff än misshandel och våldtäkt, brottstyper som direkt riktar sig mot en annan människas fysiska person.

Precis som DN konstaterar bygger svensk narkotikapolitik på moralism och ideologi, inte empiri. Skademinimeringslinjen är på långsam frammarsch, hittills manifesterad i det länge uppskjutna sprutbytesprogrammet. Men innan något eller några av riksdagspartierna aktivt driver på för en mer human och rimlig linje och en syn på missbrukare som en grupp i behov av hjälp, inte straff, lär det hända väldigt lite konkret. Fler röster behövs.

Dalunde mot nolltoleransen

Jakop Dalunde, tidigare språkrör i Miljöpartiets ungdomsförbund, har inte alla rätt när han argumenterar för en skadereduceringslinje i narkotikapolitiken, dels i Expressen och dels i Gomorron Sverige. Jag tror exempelvis inte att ett ökat bruk av cannabis behöver ha något med hög ungdomsarbetslöshet att göra.

Men det är ändå viktigt att etablerade politiker våga ta debatten och åtminstone föreslå att en alternativ politik borde utredas. Även om Dalunde nästan ber om ursäkt för sina åsikter - ingen i Sverige vill ju bli beskylld för att vara "drogliberal"...

Alkoholen kontra det gröna

"Det röks fortfarande hela ängar av illegala plantor en genomsnittlig fredagskväll i Christiania. Men visa mig den undersökning som belägger att det rökandet leder till fler negativa konsekvenser än alla de promille alkohol som åker ner och inte sällan upp igen i andra delar av staden och världen."

Erik Helmerson i DN om den hotande stängningen av Christiania. Ett gott exempel på ovanstående resonemang i praktiken är Uppsala reggaefestival som årligen resulterar i dussintals gripna deltagare, misstänkta för narkotikabrott. Men noll våldtäkter och inga rapporterade våldsamheter.

Vi svenskar valde fel drog, helt enkelt. Framför allt har vi valt fel politisk väg.

Batonghäckarna står fast

Moderaterna säger nej till sprututbyte. De skyller på risk för langning och säger sig vara oroliga för barns trygghet. Det är ett märkligt resonemang, men Moderaterna har hela tiden velat förhala processen med sprututbyte i Stockholm. De har hela tiden varit hårdnackade motståndare.

Argumenten har varierat. Tidigare ansåg partiet att sprututbyte uppmuntrade till drogmissbruk. Nu är det risk för langning och, förstås, barnens bästa som anförs som argument. Motståndet gör Moderaterna unika i Sverige och det gör tyvärr Sverige tämligen unikt i Europa.

Mer humanitet och färre batonger skulle inte skada i Moderaternas narkotikapolitik.

Efterblivna moderater

Moderaternas narkotikapolitiske talesman Jan R Andersson får hård kritik på ledarplats i Expressen. Andersson vill nämligen inte göra något för att hindra smittspridningen bland injektionsmissbrukare utan tycker att injektionsheroinister gott kan röka sitt heroin i stället. Då slipper de ju nålarna.

Det är lite för enkelt att rikta all kritik mot Jan R Andersson. Den borde riktas mot Moderaterna som parti i första hand. Andersson säger nämligen bara vad Moderaterna alltid har tyckt i narkotikafrågor: en död knarkare är en bra knarkare och att minska lidandet är lika med en uppmaning att knarka. Partiet är hopplöst efterblivet i dessa frågor, vilket på senare tid tydliggjorts av dess ständiga försök att förhala införandet av sprutbyte i Stockholm.

Medan skadereduceringslinjen vinner allt fler anhängare och till och med Folkpartiet har accepterat sprutbyte i Stockholm (även om det satt hårt inne) biter sig Moderaterna fast i gamla repressiva irrläror. Hit har inte ens Reinfeldts ivriga förnyelsevurm nått. Moderaterna är och förblir ett blint betongparti i narkotikafrågor.

Lästips om ett förlorat krig

2011 står för dörren. 2010 har varit ett ohyggligt blodigt år i kriget mot narkotikans namn. Men det väntas fortsätta världen över även kommande år, som om inget har hänt.

Läs gärna den före detta brasilianske presidenten Fernando Henrique Cardosos artikel i Sydsvenskan om det meningslösa kriget mot narkotikan.

Skadereducering är framtidens melodi

Håkan Fransson arbetar som "drogförebyggare" i Öckerö kommun och kritiserar RFSL för att de på sajten sexperterna ger råd om vad man bör tänka på när man använder vissa av de vanligast förekommande drogerna.

Rimligen gör RFSL detta för att förebygga olyckor hos brukarna. Men Håkan Fransson är kritisk till att de "lär folk att knarka säkert", som han uttrycker det. Han ser hellre överdoser och dödsfall än ett ge efter för ett klassiskt förebyggande arbete. Fransson påpekar att RFSL:s skadereduceringslinje minsann "är emot svensk drogpolitik". Ja, det är klart att det är. Allt som har att göra med skadereducering är i strid med den officiella svenska narkotikapolitiken (medan den är själva grundbulten i alkoholpolitiken). Enligt den svenska nolltoleranspolitiken finns det inte några brukare utan endast missbrukare av narkotika. Partiet som in i det längsta håller fast vid nolltoleranslinjen är blyhäckarna i Moderaterna, det enda parti som fortfarande inte har sagt ja till sprutbyte i Stockholm trots alla uppenbara hälsofördelar det har.

Att arbeta förebyggande är inget konstigt. Att informera om risker är tvärtom mycket bra. Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU, arbetar med att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar hos unga och lär ungdomar mer om säkert sex, vilket även kan förebygga andra otrevligheter än sjukdomar. I informationen på landets skolor uppmanar de inte någon till något, de informerar. Det är en viktig skillnad. Det hindrar inte människor från att gå i spinn. För ett drygt år sedan reagerade Göran Skytte med avsky när han fick veta att RFSU även lär ut säkert analsex i skolorna (bloggat här). Sådant ska man inte syssla med och därmed inte veta något om, tycker Skytte.

RFSL uppmanar ingen att ta någon drog, de informerar mycket kort om drogerna. Och i ärlighetens namn är det information som i det stora hela lika gärna hade kunnat läsas på någon av förbudslobbyns alla hemsidor. Cannabis sägs "fortsätta påverka kroppen under 3-4 veckor efter ruset". Jaså, minsann? Att det går att spåra i kroppen är faktiskt inte detsamma som att det har en direkt påverkan på kroppen. Bieffekterna då? "Vanligt med ångest, olust, panikkänslor och paranoia", säger RFSL. Jag vet inte vilka källor de bygger sin information på, men den ser ganska identisk ut med den "information" som de flesta av oss har fått i grundskolan.

Medan skadereducering i allt fler länder ses som ett självklart socialpolitiskt inslag för att förebygga problem är det alltså fortfarande tabu i svensk drogpolitik. Jag tror dock att vinden är på väg att vända. Den svenska nolltoleranslinjen kommer att luckras upp bit för bit. Personer som Håkan Fransson hör därför inte till framtidens narkotikapolitik. Gudskelov.

Ett spirande hopp

Det rör på sig i narkotikafrågan. För första gången på mycket länge, kanske någonsin, ser vi ett sakligt debattklimat i en fråga som varit så kontroversiell och infekterad att få har vågat ta i den.

På Newsmill levererar Carl Johan Rehbinder en skarp attack mot den skräckpropaganda som genomsyrat svensk narkotikapolitisk debatt i årtionden. I Studio Ett i Sveriges Radio krossar Magnus Linton (författare till bland annat Cocaina) folkhälsominister Maria Larsson (KD) i diskussionen om legalisering av cannabis. Linton var även inbjuden till SVT:s Agenda härom kvällen och var tydlig i sitt ställningstagande även där.

Jag känner ett spirande hopp. Inte för att jag tror att Sverige kommer att avkriminalisera eller legalisera någon narkotikaklassad drog de kommande åren utan för att debatten möjliggör en sådan utveckling i framtiden. Oavsett hur väljarna i Kalifornien röstar har frågan fått en annan dignitet nu. Debatten kommer att fortsätta. Ju fler som vågar ansluta och säga det uppenbara - att nolltoleranspolitiken har misslyckats och att Sverige bör välja en skadereduceringslinje - desto snabbare kan politiken förändras i grunden.

Författare, journalister, forskare, politiker och initierade debattörer tillåts debattera frågan, sakligt och fint, i svensk TV och radio (och på nätet är aktivismen stor). Detta var inte möjligt på samma sätt för bara fem sex år sedan. Få vågade ta debatten när media bjöd in. Dels för att den ansågs för kontroversiell, särskilt för förtroendevalda politiker som tog skydd så fort ordet "knark" nämndes, dels för att debatterna ofta var osakliga och fula. Det kunde egentligen bara gå illa, särskilt om programmet inte var direktsänt utan klipptes ihop i efterhand.

Men att debatten tillåts är väl ingen garanti för framgång? Visserligen inte. Men med personer som Maria Larsson, Johan Pehrson och Beatrice Ask i andra ringhörnan är det en ganska lätt match. Det som överraskar lite är att dessa tre personer alla tycks vara så otroligt dåligt pålästa. Det är som om de använder sig av material från ANT-undervisningen på högstadiet. Maria Larssons främsta argument mot en legalisering av cannabis är fortfarande att drogen lagras i kroppen längre än alkohol. Det är nästan lite tragikomiskt att se.

Hela den svenska narkotikapolitiken bygger på den så kallade gateway-hypotesen, det vill säga idén om att lättare droger fungerar som inkörsport till tyngre droger. Detta upprepas som ett mantra tills det blir sant i folks medvetande. Ur detta perspektiv anses det logiskt att ha en lika stenhård policy mot cannabis som mot metamfetamin. Det hypotesen inte tar hänsyn till är att en kriminalisering skapar en illegal marknad där den som säljer cannabis ofta också har tillgång till annan narkotika. Märk väl att idén om "inkörsporten" är en hypotes, inte en sanning.

Sedan 1960-talet har Sverige använt sig av informationsansatsen i det preventiva arbetet. Tanken har varit att om bara information om narkotikans skadeverkningar finns tillgänglig, kommer ungdomar att avstå från att testa. Skräckexempel har varit ett vida använt knep för att helt enkelt skrämma till avhållsamhet - det fungerar ungefär lika dåligt på drogområdet som det gör beträffande sex. Utvärderingar och empirisk forskning har visat att effekterna av drogundervisningen är riktigt usla. Metaanalyser av effektforskningen på området har visat att den genomsnittliga effekten av drogundervisningen nått upp till 0,15 - en tumregel är att 0,20 betraktas som en liten effekt.

Svensk narkotikapolitik bygger inte på empirisk forskning om hur man bäst motverkar missbruk. Den bygger inte på en princip om att minska lidandet för människor som missbrukar. Den bygger kort och gott på dogmatism och känslor. Det är en politik som för länge sedan har nått vägs ände och som i dag enbart handlar om politisk prestige och att stå stilla med foten i kärret. Politiker som Maria Larsson uppvisar en fullkomlig oförmåga att ta in nya perspektiv och infallsvinklar. Genom att inte förhålla sig till verkligheten, genom att endast använda sig av gamla uttjänta argument, blir nolltoleranslinjens beskrivningar inte relevanta för människor. Detta kommer på sikt att bli den svenska narkotikapolitikens fall.

Sverige mot världen

För runt fem år sedan stod Frihetsfrontens Henrik Alexandersson och den dåvarande socialdemokratiska regeringens egen "droggeneral" Björn Fries och debatterade narkotikapolitik i svensk TV. Det var frihetslinje mot förbudslinje (även om Fries ska ha cred för att han till skillnad från många andra inte gick till personangrepp).

I dag är Björn Fries av en annan åsikt. Han vill inte avkriminalisera, säger han, men Fries försvarar definitivt inte den svenska nolltoleranspolitiken som han en gång gjorde. Han är dock fortfarande socialdemokrat. Det Fries vill se är mindre av kriminalpolitik, mer av socialpolitik genom riktade insatser till missbrukare som behöver dem mest. Alliansen verkar oförmögen att kunna tänka om. Frågan är hur många Björn Fries har bakom sig på den rödgröna sidan.

Exemplet Portugal tigs ihjäl i vårt land, det tycks till och med tämligen okänt bland alkohol- och drogforskare i Sverige. Portugal avkriminaliserade alla droger 2001 och resultaten går att läsa om här. De positiva erfarenheterna av den liberala portugisiska drogpolitiken är givetvis en nagel i ögat på alla förbudsivrare. Sverige visar heer inte särskilt bra resultat när det gäller dödlighet bland tunga missbrukare, som är högre än i Nederländerna och Portugal. Därför försöker Maria Larsson (KD) hellre appellera till känslor genom att prata om hur farligt cannabis är för barn och unga (som om någon vill föreslå att barn ska få röka hasch) och Johan Pehrson (FP) babblar om "hashromantik" (sic) så fort någon kritiserar den svenska drogpolitiken. Det är både infantilt och fånigt.

I EU pågår emellertid en liberaliseringstrend. Och i FN föreslås i en rapport skadereducering i stället för repressiva åtgärder, bland annat genom substitutionsbehandlingar, avkriminalisering av innehav och bruk samt ökad tillgänglighet för mediciner. Klassisk skademinimeringspolitik, således. Det är mycket hoppingivande och det kan komma att förändra utgångspunkterna för svensk narkotikapolitisk debatt framöver.

Förslagen i FN gör det nämligen allt svårare att hävda att avkriminalisering är förslag som endast framförs av haschtomtar och marginaliserade drogliberaler. Sverige står tvärtom allt mer ensamt i sin nolltoleranslinje. Då är det inte så konstigt att allt personer som Maria Larsson och Johan Pehrson kan göra är att försvara politiken för dess egen skull. Några andra argument finns inte längre. Nu handlar det enbart och allena om politisk prestige.

Minister Larssons prestige

Det är få politikområden som använder sig av en sådan tröttsam argumentåtervinning som den narkotikapolitiska i Sverige. Barn- och äldreminister Maria Larsson har inget nytt att tillföra men känner sig ändå manad att skriva en debattartikel (eller få den skriven åt sig) till den svenska nolltoleranspolitikens försvar.

Argumenten för den restriktiva narkotikapolitiken blir allt mer ihåliga. När Maria Larsson, som är regeringens röst i narkotikapolitiska frågor, argumenterar mot avkriminaliseringar och legaliseringar i andra länder gör hon det främst med argumentet att sådana åtgärder skulle innebära ett "allvarligt bakslag för den globala narkotikapolitiken". När hon argumenterar mot avkriminaliseringar i Sverige gör hon det med argumentet att sådana åtgärder skulle "göra svensk narkotikapolitik en björntjänst". Larsson försvarar politiken för politikens egen skull.

Ingenstans får vi veta varför. Ingenstans syns människorna i ministerns argumentation. Det är en byråkrats ryggmärgsreflex vi ser. Hon upprepar det vi fick lära oss om narkotika på högstadiet. Den stirriga övertygelsen om cannabis som "inkörsport" fortsätter att frodas. Att hon hänvisar till personer som arbetar inom missbruksvården gör inte saken bättre. Jag vet själv att det finns personer som missbrukar cannabis, jag träffar dem i arbetet. Men missbruk, eller addiction som är en mer rättvisande term, handlar inte om valet av drog. Det är möjligt att missbruka sex, alkohol, shopping, träning, mat, allt!

I någon mån genomgår vi alla tider av addiction i våra liv - med vitt skilda konsekvenser. Det kulturella sammanhanget spelar en mycket stor roll för hur vi ser på vad som är missbruk och inte. Många dricker på tok för mycket men klarar ändå att fungera någorlunda i tillvaron. Personer som röker en eller annan joint klassas emellertid som narkomaner och blir fall för missbruksvården och i värsta fall polisen. Att cannabis skulle vara något särskilt farligt som leder till fördärvet saknar stöd i internationell forskning. Det ministern säger stämmer helt enkelt inte.

Alliansen ska alltså fortsätta på den inslagna vägen - den väg som inte har minskat missbruket och inte minskat lidandet bland existerande missbrukare utan i stället har möjliggjort för kriminella att tjäna så mycket pengar att de kan finansiera egna arméer för att skydda sin verksamhet och döda alla som kommer i vägen. Det är fullständigt obegripligt hur svenska politiker kan vara så förbaskat insnöade i propagandan om den restriktiva narkotikapolitikens förträfflighet att de inte ser vilket helvete den håller på att skapa världen över.

Historiens dom kommer att falla tungt över de beslutsfattare som i dag, fler år efter att världen enligt FN:s kommission mot narkotika skulle ha blivit "narkotikafri", fortsätter att envisas med att köra på i gamla hjulspår. Prestige sätts före människoliv och mänskliga rättigheter. Det är en tragedi på så många plan.

En knarkare är en knarkare är en knarkare

Borgerliga politiker i Stockholm har kämpat med näbbar och klor i åratal för att staden inte ska införa sprutbyten för människor med ett injektionsmissbruk. När det nu äntligen är på gång sätter sig Moderaterna på tvären i sista stund. Det är en fånig demonstration. Nya Moderaterna förblir gamla - men på helt fel områden.

När till och med den tidigare så hårdföra sprutbytesmotståndaren Birgitta Rydberg (FP) hade kapitulerat fanns det skäl att tro att helvetet frusit till is. Men Moderaterna gör nu alltså allt för att skjuta upp och sabotera beslutet om sprutbyte i Stockholm. Partiet förefaller fullständigt omöjligt att tala till rätta.

Den bejerotska synen på narkotika har skapat en förvriden bild av orsakerna till narkotikamissbruk och drogernas effekter. I svensk narkotikapolitisk diskurs finns dessutom inget bruk av narkotika, bara missbruk. Detta skapar problem eftersom det de facto finns gott om människor som brukar olika droger rekreationsmässigt. Perspektivet är på ett strikt samhälleligt plan, narkotikan anses förgifta samhällskroppen och måste därför med kraft bekämpas. Att spärra in människor bara för att de använder en av staten icke sanktionerad drog anses därför nödvändigt. Men kriget mot narkotikan är dömt att förloras eftersom det är ett krig mot människan själv.

Att Sverige har en tydlig harm reduction-policy när det gäller alkohol men slår fullständigt bakut så fort narkotika kommer på tal, är minst sagt märkligt. Någon riktig logik finns rimligen inte. Jag får känslan av att det på detta stadium, efter så många år av repressiv narkotikapolitik och skräckpropaganda, handlar om två saker: prestige och ren dumhet.

Mer hos Liberati.