God konsumentupplysning

Anna Kinberg Batras utspel att Moderaterna nu, hastigt och lustigt, vill se en gemensam alliansbudget som med Sverigedemokraternas stöd kan knuffa bort Stefan Löfven från statsministerposten möttes av stor förvåning. Tidigare har moderatledaren avvisat ett sådant förslag från Kristdemokraterna.

Kinberg Batra medgav i Studio Ett att det funnits ett hårt internt tryck att fälla regeringen. Troligen kände hon sig mer eller mindre tvungen att göra dagens utspel, även om hon visste att det skulle skjutas i sank av två allianskollegor. Missnöjet med att allianspartierna varit alldeles för veka i opposition är omfattande.

Jag tror dock att tillfället var illa valt. Detta utspel borde moderatledaren ha gjort redan hösten 2015. Att fälla regeringen vid en budgetomröstning ett år före ordinarie val är långt ifrån optimalt. Det skulle kunna resultera i det där extravalet som aldrig blev av, och ett extraval under ett ordinarie valår är förstås ingen betjänat av. Och såväl Centerpartiets som Liberalernas hållning i frågan om en gemensam alliansbudget med stöd av Sverigedemokraterna har länge varit känd.

Allt detta vet Anna Kinberg Batra, varför torsdagens utspel nog främst ska ses som ett sätt för henne att visa sina egna väljare att det åtminstone inte är hennes fel att Löfven fortfarande sitter kvar. Det ansvaret får två andra partiledare bära. Samtidigt har det uppenbara risker eftersom det blottar den djupa spricka som går rakt igenom Alliansen, något Löfven inte var sen att påtala under dagen.

Alliansen finns fortfarande, men mest på papperet. Rent sakpolitiskt har Moderaterna och Kristdemokraterna sannolikt större chans till framgång i ett samarbete med Sverigedemokraterna. De behöver dessutom stödet. Liberalerna och Centerpartiet, som notera väl beskriver ett borgerligt maktövertagande som "politiskt kaos", kan gott närma sig Socialdemokraterna i stället. Det förefaller vara där de hör hemma.

Samtidigt som det moderata utspelet föll platt var det ganska bra att det gjordes. Nu har vi nämligen svart på vitt att Annie Lööf och Jan Björklund hellre ser Stefan Löfven som statsminister än Anna Kinberg Batra.

Detta är bra konsumentupplysning för alla borgerliga väljare inför det val som oundvikligen kommer 2018.

Moderaterna svamlar

Anna Kinberg Batra har begått en intervju. Hon kunde ha varit tydlig med vad Moderaterna vill och hur partiet vill föra Sverige framåt. Tyvärr måste konstateras att moderatledaren inte tog chansen.

Intervjun i Svenska Dagbladet blev i stället ett typexempel på varför Moderaterna tappar väljare just nu. M har blivit vad Centerpartiet en gång var - veligt, vingligt och utan ryggrad. De dubbla svaren och omsvängningarna i stort och smått utan att medge exakt varför bidrar knappast till att skapa förtroende vare sig för partiet eller partiledaren. Som väljare får vi inga incitament alls att rösta på M.

Å ena sidan har Kinberg Batra i SVT:s Agenda hävdat att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Å andra sidan påstår hon nu att de väljare som gått till SD, vilket enligt opinionsmätningar kan vara så mycket som var femte väljare eller mer, känner "ett berättigat missnöje". Detta yttrar hon först nu när SD hotar M som landets andra största parti. Och så i nästa andetag liknar hon SD:s väljare vid Donald Trumps (och det ska inte ses som en komplimang).

M ändrar sin politik, men de gör det minsann inte för att locka tillbaka de väljare som har lämnat partiet, menar partiledaren. Trots att M närmar sig SD i migrationspolitiken vill hon inte medge denna förskjutning. Nej, Anna Kinberg Batra förhåller sig inte till någon annan.

Man behöver inte vara politisk konsult för att begripa att detta är rent och skärt skitsnack. Alla förstår att det enda M har ägnat sig åt sedan förlustvalet är att söka förstå varför så många av väljarna gick till Jimmie Åkesson och anpassa politiken därefter.

Genom att säga att de väljare som lämnat bland annat M för SD känner ett berättigat missnöje med utvecklingen i Sverige får Anna Kinberg Batra väldigt svårt att förklara varför dessa väljare ska återvända. M har ju som regeringsparti under åtta av de senaste tio åren i högsta grad varit delaktigt i att skapa den utveckling som så många är missnöjda med. Löfven har sänkt Kinberg Batra i ett antal debatter med just den repliken.

Avslutningsvis har M dessutom sedan valet 2014 gjort allt för att Stefan Löfven ska kunna sitta kvar som statsminister, vilket gjort att all kritik som riktas mot regeringen fått väljare att ställa frågan varför M då inte tar över i stället. M som ju säger sig "ha en plan". Partitaktiken har varit viktigare än landets väl och ve.

Valet av Anna Kinberg Batra till partiledarposten var ett misstag. Det bådar inte särskilt gott för 2018. Att försöka läsa av var Moderaterna står och vad partiet vill i dag är som att spegla sig i ett kaleidoskop.

Liberaler som nyttiga idioter

(Denna bild uppges vara tagen under Reinfeldts öppna era hjärtan-tal den 16/8 2014.)

Fredrik Reinfeldts eftermäle är uppe för diskussion. Alla positionerar sig. Var han Gud eller Satan? Eller bara en maktpolitiker som smet när det blev för jobbigt?

Den senaste tiden har det blivit tydligt att många moderater öppet börjat ifrågasätta den reinfeldtska migrationspolitiken. Det är bra att det äntligen lyfts på detta lock, under vilket det lär ha kokat och bubblat åtskilligt de senaste åren. Men att personer som var högst ansvariga för den förda politiken på behörigt avstånd nu kommer med bekännelser visar inte på mod. Snarare tvärtom.

Den förre finansministern Anders Borg (intelligent och bra på många vis) riskerar ingenting när han i SVT:s Min sanning medger att politiken borde ha lagts om tidigare och att det var ett misstag att ingå en migrationspolitisk överenskommelse med Miljöpartiet (ett parti han nu kallar "extremt").

Samtidigt säger det onekligen mycket om Reinfeldt när vi ser vilka som rycker ut till hans försvar. Efter att ha varit oerhört kritisk mot Reinfeldt åren 2006-2014, i synnerhet under de fyra första regeringsåren, skickar Aftonbladets ledarsida nu bamsekramar till den förre moderatledaren. Kontraindikatorn Anders Lindberg skickar hyllningar på Twitter, Lena Mellin tycker att "lustmordet" på Reinfeldt är "groteskt" och Fredrik Virtanen föreslår att det byggs en staty av Reinfeldt i hemkommunen Täby.

Har Sveriges största vänstertidning plötsligt börjat gilla jobbskatteavdrag, avreglerad apoteksmarknad, ökad egenfinansiering av a-kassan och RUT-avdrag? Nej, allt handlar förstås om en enda fråga: migrationspolitiken (och därmed indirekt förhållandet till SD). Att Virtanen, Lindberg och Mellin knäböjer för den store landsfadern efter att ha levt på att kritisera samma person när denne var regeringschef säger något om dem som vindflöjlar, men framför allt visar det att det enda som är viktigt för skribenterna på tidningen i fråga är positioneringen till Sverigedemokraterna.

Under alltför lång tid har liberaler låtit sig göras till nyttiga idioter för vänstern genom att beredvilligt köpa den rödgröna problemformuleringen. Det är befriande att detta nu håller på att ändras, även om ett fåtal fortfarande står kvar i de reinfeldtska träskmarkerna (eller om det kanske var på de öppna fälten).

Den moderat som får ta emot hyllningssånger från personer långt ut på vänsterkanten borde rimligtvis börja reflektera över varför de glada tillropen kommer just därifrån och inte från de egna leden.

Det hela skulle kunna sammanfattas som: Visa mig vem som hyllar dig och jag ska säga vem du är. 

Läs även:
I otakt

Populisten Anna Kinberg Batra

I SR:s Studio Ett under tisdagen intervjuades moderatledaren Anna Kinberg Batra om partiets gamla och nya migrationspolitik. Kinberg Batra gjorde en bra sak: hon satte tydligt ned foten när hon förklarade att den gamla politiken är död och begraven. Resten, däremot, lät mest som en repris av Bosse Ringholms famösa pressträff.

Det är inte lätt att vara öppet självkritisk inom politiken. Ty om man medger att man hade fel då, vad säger att man inte har fel nu igen? Av rädsla för att framstå som icke trovärdig försätter sig många politiker i en situation där de visserligen har ändrat politik men inte kan vara ärliga om varför. I just den sitsen försatte sig moderatledaren i gårdagens intervju.

Anna Kinberg Batra vägrade envist att svara på om asylinvandringen till Sverige de senaste decennierna varit en ekonomisk vinst eller ej. Hon vet rimligen svaret. Hon är ingen dummerjöns. Men eftersom hennes företrädare och hela Alliansen under åtta år drev tesen att invandring (oavsett vilken sort) är lönsam - regeringen satte rent av upp en sajt för att få ut detta budskap - skulle det se konstigt ut att säga motsatsen nu. Kinberg Batra undvek därför att svara.

Att Moderaterna har lagt om politiken och säger att den ska vara permanent är välkommet. Men det är långt kvar till att vinna människors förtroende igen. Ty det är nu som även medelklassen på allvar börjar se effekterna av de senaste årens huvudlösa politik.

Det är nu vi ser hur vården, skolan, tandvården och bostadsförsörjningen visar att kapaciteten ute i kommunerna är nådd. Det går inte trolla fram nya sjuksköterskor, lärare, vårdcentraler, skolor och bostäder på några månaders sikt. Det tar år, och behovet av det ovannämnda är akut.

Vi lägger snart ett väldigt besvärligt år bakom oss. 2017 kommer bli etter värre. Redan nu har flera kommuner sagt nej till att ta emot fler nyanlända på grund av bostadsbrist. Stockholms stad klarar inte anvisningarna ens för 2016 och har börjat sätta sitt hopp till kommunens invånare att bjuda till (vilket hittills resulterat i 70 intresseanmälningar).

Skånes kommuner träffas i dag för att diskutera hur de ska kunna trolla med knäna för att få fram bostäder till de kommunanvisade som fått uppehållstillstånd. Det finns inte längre några bra boendelösningar att erbjuda.

Sydsvenskan sammanfattar läget i Skåne:

• Höganäs ber i en skrivelse till länsstyrelsen att få sin flyktingkvot bantad.

• Svedala har skickat en liknande skrivelse där man ber etableringsminister Ylva Johansson (S) att inte tvinga kommunen "att placera nyanlända i bostäder som inte följer brandsäkerhetsföreskrifter".

• Malmö förbereder sig för att logera flyktingar i idrottshallar och sovsalar, bland annat i en övergiven tennishall vid Gamla idrottsplatsen.

• Lund har tagit fram nödbostäder i skolor, förskolor och hvb-hem, bland annat vid Vipeholm.

• Sjöbo, Kristianstad, Vellinge och Ängelholm är några av de Skånekommuner som söker privatbostäder som andrahandsboenden för flyktingfamiljer.

Allt detta bär Anna Kinberg Batra och hennes parti ett mycket stort ansvar för. Detta är effekten av Reinfeldts politik, resultatet av en sällan skådad naivitet och ett slags nationell masspsykos. Att moderatledaren först nu, när det är helt riskfritt, är tydlig i sin kritik mot den gamla politiken är inget annat än motsatsen till politiskt mod. Det är faktiskt ren populism.

Moderaterna kommer under den tid som återstår fram till nästa val att kritisera Stefan Löfven för den försämrade situationen ute i kommunerna. Men alla, inklusive moderatledaren själv, vet att det största ansvaret bärs av hennes eget parti.

Vem vill längre krympa staten?

Den moderate veteranen i Europaparlamentet Gunnar Hökmark vill att staten lånar upp 35 miljarder kr för att förstärka det svenska försvaret med vapen och materiel. Utvecklingen i Ryssland är förstås den orsak som anges.

Även om det inte finns skäl att ifrågasätta förstärkningen i sig - Försvarsmakten behöver en rejäl upprustning - är Hökmarks förslag ganska typiskt för dagens borgerlighet. Han vill nämligen låna i stället för att skära i statens utgifter.

Det fanns en gång en borgerlighet som ville minska statens omfång. Som ville kapa utgifter och gärna pratade om hur staten ska ägna sig åt sitt grunduppdrag, inte allt det där andra. Den borgerligheten tycks död och begraven, och Gunnar Hökmarks debattartikel är bara ett av många talande exempel på detta. Föreställningen att staten kan krympa finns inte ens längre.

I praktiken betyder det att Sverige har åtta riksdagspartier som alla vill behålla dagens stora stat och dess utgifter - eller öka dem. Det är inte mycket till alternativ för den liberale eller konservative väljaren som önskar se ett fokus på kärnuppgifterna polis, försvar, infrastruktur, vård och några områden till.

Gärna mer pengar för att bygga upp svensk försvarsförmåga igen. Men säg inte att dessa pengar inte går att kapa någonstans ifrån.

Horor och politiker

Sällan har vi sett en ung person spola ned sin politiska karriär så grundligt i toaletten som den moderate tjänstemannen Delmon Haffo gjorde häromdagen. Att be socialförsäkringsminister Annika Strandhäll dra åt helvete och kalla henne för "hora" var ju inte så begåvat.

Bakgrunden - att Strandhäll på Twitter "skämtat" om att avskaffa rösträtten för män på grund av mäns starka stöd för Donald Trump - spelar egentligen ingen roll. Strandhäll tillhör inte avgrundsvänstern, det är inte hon som kallar folk brunråttor eller husblattar. Påhoppet är därför särskilt opåkallat i detta enskilda fall.

Delmon Haffo gjorde bort sig. Att sparka honom för detta var rätt. Dels för partiets skull men också med tanke på den roll han hade som kommunikatör.

Genom sitt agerande har Haffo kastat ett stort och mumsigt köttben till alla där ute som driver tesen att det är högern som måste hyfsa tonen i den politiska debatten medan vänstern är alldeles för artig (denna tes driver såväl The Young Turks som Aftonbladets ledarpodd Åsiktskorridoren avsnitt 76, där Fredrik Virtanen även passar på att kalla Donald Trump för "Trumpenis", som för att slutligt visa var ribban ligger).

Vi vet att denna bild är falsk. Traditionellt är det snarare högern som har varit artig och låtit vänsteraktivister och debattörer kasta invektiv och skällsord. Detta håller på att ändras nu, och det möter givetvis reaktioner från dem som är vana vid att kunna bete sig lite hur som helst ("på skoj").

Avslutningsvis vill jag vända mig emot användningen av ordet "hora". För mig är en hora, en sexarbetare, en person som försörjer sig själv och inte ligger någon annan till last.

Vi behöver hitta ett bättre skällsord. Vad sägs om "politiker"? Det vill säga en person som lever på andras bekostnad och samtidigt vill bestämma över dem som betalar lönen.

Den blinde

Vad har hänt med Fredrik Reinfeldt? Har han förlorat vettet? Tappat alla skruvar? Blivit inkontinent? Eller är det så att den förre statsministern först nu med full kraft visar hur oinformerad och okunnig han är? Förmodligen är det så.

Fredrik Reinfeldt avgick på valnatten och passade då även på att avgå som partiledare. I ett osäkert parlamentariskt läge, med Sverigedemokraterna som absoluta vågmästare, kastade statsministern in handduken. Genom att även annonsera sin avgång som moderatledare gjorde han även sitt parti ledarlöst i ett läge där det var nära att Sverige gick till nyval.

Reinfeldts fega agerande på valnatten kändes symptomatiskt för honom som politiker. Han smet så fort han fick chansen och slapp därmed hantera det monster han själv hjälpt till att skapa - migrationskrisen, en växande vrede runt om i landet, polisens kris och en generell välfärdsstat som gungar.

Reinfeldt har uttalat sig om migration igen. Han har nämligen skrivit en ny bok. I Aftonbladet frågar han sig varför alla som pratar om invandringens kostnader "inte berättar sanningen om intäkterna, om hur bra det har varit för Sverige." Reinfeldt påpekar också att det är tack vare invandringen som Sveriges ekonomi "är starkare än många andras".

Att Sveriges relativt starka ekonomi skulle bero på hög invandring är ett besynnerligt påstående i sig. Men mest iögonfallande är att Reinfeldt i sina utläggningar, varav det senaste indolenta resonemanget bara är ett av många, aldrig skiljer på olika sorters invandring. Det är lika meningsfullt att påstå att "invandring är bra" som att hävda att "ekonomi är bra" eller "väder är roligt". Det betyder ingenting, ty "invandring" rymmer så många olika förutsättningar.

Det går inte att jämföra kärleksinvandring - där en person invandrar till en partner med redan ordnade boendeförhållanden och en inkomst som täcker utgifterna för båda två - med asylinvandring där en eller flera personer tillsammans kommer utan pengar, utan boende och till en början utan uppehållstillstånd. Det går heller inte att jämföra asylinvandring med arbetskraftsinvandring, som ju är den mest lönsamma formen av immigration till ett land.

Vid sidan av dessa självklarheter behöver något även sägas om det populära begreppet "öppenhet" som såväl medier som politiker älskar att använda. Även här krävs nämligen ett förtydligande. Att ha en öppen ekonomi är inte nödvändigtvis detsamma som att ha fri eller näst intill fri invandring. Frihandel och en dynamisk ekonomi som tar intryck av omvärlden, lär av konkurrenter och har ett globalt perspektiv har inget direkt att göra med en öppen gräns för asylsökande eller ekonomiska migranter. Det är således fullt möjligt för ett land att ha en väldigt öppen och fri ekonomi och samtidigt ha en strikt gränskontroll.

Reinfeldt visar prov på en solklar form av faktaresistens när han beskriver att invandring alltid innebär en vinst på sikt:

De första reaktionerna kretsar kring om ansträngningen är för stor. Men flyttar man tidsperspektivet några år, då sjunker det in. Människor kommer på plats, in i ett nytt liv, får jobb och blir en del av ett Sverige som blir starkare. Då sjunker den här diskussionen undan.

Denna inställning förklarar sannolikt den förre statsministerns raljanta utspel om "brinnande julgranar" och hånfulla kommentar om "hur det är att fira jul i kollaps". I sak har Reinfeldt förstås fel, och det är minst sagt besvärande att en person som styrt Sverige i åtta år är så dåligt insatt i hur integrationen (inte) fungerar. Men samtidigt belysande. Troligen har han matats med väldigt ensidig information och aldrig varit intresserad av att sätta sig in i hur det egentligen är.

Problemet som Sverige har nu, och har haft i många år, är som bekant att invandrare i alldeles för hög grad inte blir självförsörjande. Att de inte blir en del av det svenska samhället utan lever i utanförskapsområden med hög arbetslöshet, trångboddhet och växande kriminalitet. Det krävs en alldeles särskild form av politisk blindhet för att inte se detta. Det var ju för bövelen Moderaterna som lanserade begreppet Utanförskap i den politiska debatten!

Invandring kan vara både bra och dålig för ett land. Det beror helt enkelt på vilken sorts invandring det handlar om och hur förutsättningarna för integration och självförsörjning ser ut. En stor asylinvandring från sönderfallande klansamhällen som Afghanistan och Somalia, och krigshärdar som Syrien och Irak, påverkar självfallet ett samhälle som det svenska i grunden. Om detta måste vi kunna prata med öppna ögon och utan skygglappar. Det svenska välfärdssamhället bygger på att en stor andel av befolkningen arbetar och betalar skatt. När en växande andel av befolkningen inte gör det, får det konsekvenser.

Reinfeldt och hans meningsfränder beskriver invandringen som en räddning för välfärden och pensionerna. Trots att vi kan se varje dag hur sjukvården och andra vitala delar pressas av asylmottagandet och trots att vi känner till det växande sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda.

Det är förvisso sant att ett land med minimal invandring, som Japan, har en stor demografisk utmaning. Men samtidigt: vem har hört talas om några japanska förortskravaller eller granatsprängningar?

Sverige bör vara ett öppet land på många sätt. Ekonomiskt, inte minst. Men öppenheten behöver inte förutsätta öppna gränser för alla som vill komma till Sverige för en bättre ekonomisk standard och gratis utbildning. Det måste gå att hitta en rimligare väg.

En allians i upplösning

Liberalernas partiledare Jan Björklund vill, om dödläget i svensk politik består efter valet, inleda ett blocköverskridande samarbete med Socialdemokraterna. Syftet skulle vara att utestänga både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna från inflytande.

Visserligen uppger Björklund att hans förstahandsalternativ är en alliansregering, men genom att redan två år före valet lägga upp ett blocköverskridande regeringssamarbete med Stefan Löfven på bordet minskar tilltron till att Alliansen ens själv tror på en renodlad borgerlig regering efter nästa val. Därmed har Löfven, vars mission just nu är att splittra de borgerliga, redan vunnit en delseger.

Björklunds utspel är egentligen inte så konstigt. Förutom synen på Nato är det gamla Folkpartiet väldigt sossigt. I allt från synen på jämställdhetspolitik och folkhälsa till feminism och invandring finns tydliga band mellan S och L.

Att Björklund hävdar att det behövs en majoritetsregering - i betydelsen att fler allianspartier måste gå med i detta sossesamarbete - ska förstås noteras, men hans plikt är framför allt mot det egna partiet. Vi kan därför inte utesluta att L efter ännu ett borgerligt förlustval ser chansen att ge Löfven en utsträckt hand och därigenom säkra lite folkpartistiskt inflytande.

Alliansen har i opposition inte lyckats utnyttja den sittande regeringens uppenbara svagheter. De två traditionella blocken ligger sida vid sida i opinionsmätningarna, vilket inte direkt bådar gott för oppositionens chanser om två år. Samtidigt spretar allianspartierna betänkligt i en rad frågor, inte minst migrationspolitiken.

Den entusiasm inför ett borgerligt samarbete som fanns 2006 är definitivt historia. Detta har förmodligen fått folkpartiledaren att dra slutsatsen att om hans parti ska få inflytande efter nästa val måste även livet som dörrmatta åt Löfven betraktas som ett alternativ.

Socialdemokraterna gillar förstås det här. Björklund har just satt en kil i allianssamarbetet. Hans mål är att få ta plats i nästa regering, och då spelar det för honom mindre roll om statsministern heter Löfven eller Kinberg Batra. Moderaterna och Kristdemokraterna knorrar begripligt nog över Björklunds utspel - deras väljare föredrar ett samarbete med SD - men det finns inte så mycket de kan göra åt saken nu när anden är släppt ur flaskan.

Frågan är vem Jan Björklund på allvar tror kommer tjäna mest på ett samarbete med Löfven. S är sannolikt endast intresserat av en koalition där statsministerfrågan är avgjord på förhand. Vilket den inte kan vara om det handlar om en samlad allians. Och L ensamt kommer med sin nuvarande storlek att bli lika tuktat som MP har blivit under de senaste två åren.

Diskussionen om framtida regeringskonstellationer har bara börjat. Jag kan tycka att frågan är lite för tidigt väckt eftersom hela diskussionen blir spekulativ. Vi vet inget om mandatfördelningen eller ens om alla partier klarar riksdagsspärren.

Det enda Björklund har åstadkommit med sitt utspel är att visa på hur döende den borgerliga alliansen faktiskt är.

Tidigare bloggat:
Gå inte i Löfvens fälla

Bidragsbatalj

Moderaterna fortsätter att ta små steg i rätt riktning i både migrationspolitiken och i synen på arbete och bidrag. Just i det sistnämnda fallet kan en av de stora konflikterna komma att stå i nästa valrörelse.

Partiets ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson aviserade i dag att M vill se medicinska åldersbedömningar av asylsökande direkt vid ankomst. I dag görs det först i ett långt senare skede men oftast inte alls.

Efter fjolårets rekordstora anstormning av ensamkommande till Sverige och efter att vuxna som påstått sig vara minderåriga både mördat och våldtagit på boenden för barn har Moderaterna vaknat. Bättre sent än aldrig, antar jag.

Moderaterna vill även öka skillnaden mellan att leva på bidrag och att leva på sin lön. Därför vill M förutom att sänka en rad ersättningar se ett tak så att de samlade bidragen aldrig överstiger 75 procent av lägsta lönen.

Än viktigare är emellertid att partiet vill att personer ska tvingas kvalificera sig genom arbete för att få full tillgång till bidragssystemen. Bland annat vill M korta föräldrapenningen till max ett år för den som saknar arbetsinkomst.

Härmed tar M ett tydligt steg mot ett kvalificeringssystem i välfärdsstaten. Ingen ska kunna kliva in utifrån och få full tillgång från dag 1. Detta är ett väldigt viktigt skifte i svensk politik, och måtte M våga driva detta fullt ut. Det är en helt nödvändig strid.

Nästa valrörelse borde handla om arbete mot bidrag. Vägen till ökad självförsörjning kan bland annat gå via bidragstak och ett system som kräver att människor kvalificerar sig för att få del av kakan. Men det krävs också att vi får en spridd övertygelse i samhället om att det alltid, i alla lägen, är bättre att försörja sig själv på ett hederligt sätt än att leva på andras bekostnad.

Vi måste återupprätta stoltheten i en egen försörjning i Sverige.

Landet fullt av etiketter

När moderatledaren Anna Kinberg Batra i Agenda förra söndagen upprepade gånger fick frågan om hon anser att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti, svarade hon slutligen ja. Motiveringen var att SD "skyller allt på invandrarna" och så var den diskussionen slut. Programledaren Anna Hedenmo hade fått det svar hon efterfrågat.

När Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor fick samma fråga vid en pressträff hävdade hon att SD inte är rasistiskt sett utifrån partiprogrammet men att partiet har problem med rasistiska aktiva och sympatisörer. Centerpartiet och Liberalerna röt ifrån och KD-ledaren tvangs backa en halvmeter. Nu är den officiella hållningen att SD är rasistiskt "sett till sin historia".

Blev någon klokare av det här då? Sannolikt inte. Etikettsdiskussioner brukar sällan leda någonvart. De handlar främst om att markera avstånd till något och inte sällan sätta sig själv på en något högre häst än andra.

Beskådar vi politiken i praktiken kan vi konstatera att Alliansen inte hade några som helst problem med att få SD:s passiva stöd i riksdagen åren 2010-2014, ett stöd som var en förutsättning för att få igenom den ekonomiska politiken och som kommer vara en förutsättning för att bilda en borgerlig regering även efter nästa val.

Men detta går inte att säga öppet, även om alla förstår det. Det är anmärkningsvärt att så lite tycks ha hänt i den politiska diskursen på sex långa år. Framför allt är det en barnslig syn på politik, och det är bedrövande att medier och politiker är så upptagna med att sätta etiketter på sina motståndare att sakpolitiken ständigt och jämt hamnar i skymundan.

Redan Göran Persson beklagade sig över det politiska debattklimatet, som han ansåg hade blivit ytligt och personfixerat. Det hade mycket med mediedramaturgin att göra, trodde han. Situationen har knappast blivit ett dugg bättre sedan dess.

Sakpolitik får allt mindre utrymme i det politiska samtalet. Det medierna blåser upp är personers förhållande till varandra, vem som sagt vad och hur andra reagerat på det. Som Busch Thors uttalande ovan. Och givetvis vad den senaste opinionsundersökningen säger.

Bevakningen av svensk politik är på väg att bli lika ytlig som mediernas EU-bevakning med analyser lika tunna som Feministiskt initiativs ekonomiska plattform. I ett klimat där analyser ska göras på 30 sekunder och där etiketter är viktigare än det sakpolitiska innehållet, blir politiken till slut inget att ta på allvar.

Seså, politiker och journalister. Lägg etiketterna åt sidan och diskutera sakpolitik i stället. Då kanske ni vinner tillbaka lite av allmänhetens sjunkande förtroende också.

Vem fan ska regera?

Ju närmare nästa val vi kommer, desto mer brännande blir frågan om möjliga regeringskonstellationer. Spekulationerna är redan igång, allt från en allians-SD-regering till en mittenregering med Socialdemokraterna.

Även om partiaktiva inom borgerligheten drömmer om att åter bilda en alliansregering, som vore det 2006 igen, är det uppenbart för de flesta att en sådan aldrig kommer kunna samla en majoritet i riksdagen. De fyra allianspartierna samlar runt 40 procents väljarstöd just nu, och då har vi varit snälla och ignorerat att Kristdemokraterna egentligen ligger under spärren. Detta skulle bli en lika svag och svajig regering som den sittande rödgröna konstellationen.

Skärholmsmoderaten Tapani Juntunen är en person som gärna sticker ut hakan. Han har föreslagit ett tätt samarbete mellan M, KD och SD och i söndagens Agenda fick Tapani Juntunen ut budskapet att Moderaterna efter nästa val borde lämna L och C och i stället skapa ett nytt samarbete med KD och SD. Den 12 år gamla Alliansen har spelat ut sin roll.

Sakpolitiskt vore det inte omöjligt. Partierna skulle kunna enas om skolpolitiken, försvarspolitiken och migrationspolitiken, sannolikt utan större bryderier nå en uppgörelse om den ekonomiska politiken och även finna beröringspunkter på en rad andra områden, däribland arbetsmarknadspolitiken.

Samtidigt finns det förstås även i sakfrågor uppenbara hinder, inte minst SD:s syn på EU och Nato. Just därför skulle det bli svårt att sitta i regering ihop. Men det betyder inte att partierna inte skulle kunna samarbeta i enskilda sakfrågor samt göra upp om en budget.

Anna Kinberg Batra var tydlig med att detta inte intresserade henne. Hon håller fast vid att det är Alliansen som gäller. Denna kompromisslöshet kan bli borgerlighetens fall i nästa valrörelse. Stefan Löfven kommer att spela kortet om regeringsduglighet. Med fyra år som statsminister kommer han kunna peka på att han klarat av att regera i minoritet i ett prekärt politiskt läge (tack vare att Alliansen tillät det, förvisso). Vad har den spretiga Alliansen att komma med? Ska den regera med stöd av SD?

Här borde Anna Kinberg Batra, för att en gång för alla slippa få dessa frågor, svara klart och tydligt: "Vi söker mandat för en ny alliansregering, men vi är redo att göra upp i enskilda sakfrågor med alla partier som stödjer vår politik. Även SD."

Ett sådant svar skulle inge respekt, ty folk i gemen är inte lika upprörda över SD:s politik som ledarskribenter på DN och Aftonbladet är. I synnerhet inte Kinberg Batras egna väljare. Målet måste vara att skapa en så stabil regering som möjligt och nå konkreta resultat i sakfrågor. Detta borde för varje ansvarstagande politiker vara viktigare än etiketter och prestige.

I stället valde Anna Kinberg Batra att spela rasistkortet. Oklart varför. Det har ju inte fungerat i de två senaste valen.

Lyssna till:
Diskussion om regeringsfrågan i Studio Ett

Vad hade Reinfeldt gjort?

Sedan Fredrik Reinfeldt avgick som statsminister har han varit tämligen osynlig i offentligheten. Han lyfter statsrådspension som han investerar i sitt bolag och tjänar bra. Några utspel har han emellertid gjort, och det är utifrån dessa få men talande exempel som Alice Teodorescu ställer frågan hur Sverige hade sett ut om Alliansen vunnit valet 2014.

Frågan är intressant, som kontrafaktisk historieskrivning ofta är. Jag har hela tiden antagit att även statsministern med det öppna hjärtat hade tvingats till åtgärder hösten 2015 och att Centerpartiet i det läget hade stött en politik som lett till samma svekdebatt och väljarflykt som nu drabbat Miljöpartiet.

Det är ett alternativ. Ett annat är att Reinfeldt faktiskt inte hade gjort någonting. Teodorescus poäng är att både av de få politiska uttalanden som Reinfeldt gjort sedan sin avgång och den konsekventa linje han drev som statsminister kan vi sluta oss till att han förmodligen hade hållit kursen. Inte förändrat asylreglerna, inte infört gräns- och id-kontroller. Kort sagt låtit systemen kollapsa.

Om vi antar att det förhåller sig på det sättet, blir Moderaternas hårda tonläge mot den sittande regeringen än mer ohederligt.

Den borgerliga kritiken mot Löfven är som bäst inövad och pliktskyldig. Alla, inte minst väljarna, vet att det inte är Stefan Löfven som har satt Sverige på pottkanten med en ohämmad asylinvandring, havererad skola, tudelad arbetsmarknad med etniska förtecken och en polis i fritt fall. Problemen uppstod inte 2006, men efter åtta långa år vid makten kan allianspartierna inte svära sig fria från någonting av detta.

Av just denna anledning ekar den moderata kritiken mot regeringen och Löfven så pinsamt ihåligt i dag. Det var ju framför allt Moderaterna som satte Sverige i den här situationen. Det är förvisso sant att Socialdemokraterna inte propagerade för en skärpt migrationspolitik i opposition eller att de har några bättre idéer för att få in utrikes födda utan utbildning på arbetsmarknaden. Men det var Alliansen som regerade, det var sålunda de borgerliga som kunde genomföra förändringar.

Åren 2010-2014 framstår verkligen som förlorade år. Reformtakten avstannade helt och gigantiska problem ignorerades och tilläts förvärras ytterligare. Regeringen lade fokus i politiken på att utestänga Sverigedemokraterna i stället för att ta itu med de problem som fick människor att överväga en röst på SD. Integrationsminister Erik Ullenhag åkte land och rike runt och berättade hur Sverige tjänat på invandring i och med att vi äter pizza och halloumi - regeringen satte rent av upp en sajt för att bemöta "myter om invandring". Knappast en regerings främsta uppgift.

En del av mig hade gärna velat se vad Fredrik Reinfeldt hade gjort i november 2015. Om han hade kallat till presskonferens och aviserat en åtstramning. Eller om han bara hade tutat och kört.

Det får vi aldrig veta. Men Alice Teodorescu kan mycket väl ha rätt, vilket säger mer än man kan tro om den man som var moderat statsminister i åtta år.

Därför sitter Löfven kvar efter valet

Det är halvtid i Stefan Löfvens första mandatperiod som statsminister. Kriserna har avlöst varandra. Tre ministrar har avgått, stora delar av regeringens politik har fått stöpas om. Grundfundamenten i det svenska välfärdsbygget svajar betänkligt. Nu ska jag förklara varför det mesta trots detta tyder på att Löfven kommer sitta kvar efter valet 2018.

Med två år kvar till nästa val brukar oppositionen stå som starkast. Det var 2008 som Alliansen förklarades "rökt" av statsvetaren Sören Holmberg. Då låg allianspartierna gemensamt nio procentenheter under 2006 års valresultat. Oppositionen samlade över 55 procent. Kontroversiella reformer som ökad egenfinansiering av a-kassan tärde på förtroendet för regeringen. Sedan kom finanskrisen.

Alliansen lyckades komma tillbaka och vinna valet 2010. Men den politiska kartan började redan då ritas om när riksdagen fick ett nytt parti och Reinfeldts regering tappade sin majoritetsställning.

Snabbspola fram till i dag. Det är nu, med två år kvar till valet, som oppositionen borde vara som starkast. Det är nu det är på sin plats att vädra sitt missnöje och riskfritt att svara något av allianspartierna när opinionsinstituten ringer.

I stället samlar Alliansen enligt en ny Inizio-mätning blott 41 procent, knappt två procentenheter mer än i senaste valet. På detta underlag bildar man ingen handlingskraftig regering (i synnerhet inte som KD åter igen hamnar under spärren).

Regeringen Löfven genomgår just nu ett slags Operation Upprensning. År av Reinfeldtnaivitet ska åtgärdas. Löfven skärper tonen och lagstiftningen mot terrorism, lägger förslag på skärpta straff mot bilbrännande ligister, förändrar asylpolitiken, har skärpt hanteringen av svenska pass och skickar nu även ut en testballong om förbud mot tiggeri, nationellt eller lokalt. Det är osäkert om det sistnämnda verkligen resulterar i någonting, men signalen som förslaget sänder är tydlig: "vi tar missnöjet på allvar". Mycket är säkert snack, men det går inte att förneka att S+MP-regeringen faktiskt har åtgärdat en hel del som Alliansen gav blanka tusan i.

Löfven vill förmodligen både visa handlingskraft och städa upp inför nästa val. Missnöjda svenskar ska inte ges något skäl att rösta på Moderaterna eller Sverigedemokraterna utan känna att de lika gärna kan stödja Socialdemokraterna eftersom S nu genomför många av de förslag som M och SD lagt fram.

Dessutom måste alla inse att Alliansen existerar mest i teorin. Dess företrädare intalar sig att de kan vinna nästa val och regera precis som de gjorde 2006-2014. Men det politiska landskapet har förändrats radikalt. Det är lite avslöjande när centerpartister i sociala medier gläds åt opinionssiffran 8,3% för det egna partiet och skryter om "en stabil ledning" för Alliansen, när den borgerliga fyrklövern endast ligger två procent över såväl valresultatet som de rödgröna.

Eftersom Anna Kinberg Batra hittills inte har visat någon som helst vilja att samarbeta med ett växande SD, återstår egentligen bara två alternativ efter nästa val: en storkoalition mellan S och M eller en fortsatt Löfven-regering.

Just nu förefaller det mest realistiska alternativet vara att Stefan Löfven sitter kvar på ungefär samma mandat som i dag. Oppositionen är helt enkelt för svag och splittrad. Chanserna att fälla regeringen har kommit och gått.

Kanske kan Moderaterna komma tillbaka till valet 2022. Med en ny ledare värd namnet och ett realistiskt regeringsalternativ. En ny allians.

Öppet hjärta eller skärpt sinne?

Den förre statsministern Fredrik Reinfeldts famösa öppna era hjärtan-tal firar två år. En liten krets bestående av Kent Persson, Per Schlingmann och Migro uppges ha ett informellt tårtkalas. Frågan är om inte även Peter Wolodarski deltar.

De flesta har lagt den reinfeldtska migrationspolitiken på historiens skräphög, men dit hör uppenbarligen inte DN:s ledarsida. I dag rycker nämligen tidningen ut till den förre moderatledarens försvar i en text som känns som om den vore skriven sommaren 2014.

Tidningen är orolig för att retoriken i migrationspolitiken nu "skenar iväg" i takt med att alltfler partier anpassar sin politik till faktiska omständigheter på marken. "Dagens hårda retorik gör oss avtrubbade", skriver DN.

Nej, om det är något som gjorde folk avtrubbade, ja helt opiumdimmiga i hjärnan, var det de gångna årens migrationspolitiska halleluja-stämning. De som försökte föra på tal de problem som politiken förde med sig blev brännmärkta och utstötta. Andra, som Tobias Billström, fick be om ursäkt offentligt och lärde sig att hålla käft.

Det var en landsomfattande psykos, ett slags nationellt Thomas Quick-syndrom där alla sprang åt samma håll och ingen vågade ifrågasätta eller påpeka de uppenbara bristerna.

Därför föll ridån när verkligheten trängde sig på förra hösten. Regeringen såg sig tvungen att vidta åtgärder. Som en konsekvens av de nya reglerna för asylpolitiken sänder TV snyftreportage var och varannan kväll.

DN hävdar att dagens "hårdare" migrationspolitik skapar "en mental åtskillnad mellan oss och dem". Det är helt korrekt. Det märkliga är att denna självklara skillnad har fått eroderas under så lång tid. Ty även Stefan Löfven, ni vet han vars Europa inte bygger murar, konstaterade under fjolårshöstens kris att Sveriges regering har ett ansvar för Sverige som land. Det är rätt rimligt att det är så. Svenska politiker ska tjäna svenska folket, inte andra länders medborgare. Det är vi som väljer dem, det är vi som kan avsätta dem. Så ser dealen ut.

Nu har vi ett läge där grundläggande samhällsfunktioner skakar i sina grundvalar. Sjukvården genomgår ett slags systemkris, bostadspolitiken driver alltfler i händerna på socialtjänsten för att få ett boende, skolan genomgår både en kunskaps- och lärarkris och polisen är inne i en panikattack som vi inte ser slutet på.

I en så allvarlig situation är det sista svenska politiker borde tänka på hur fler människor ska kunna komma till Sverige och bli försörjda här. Tyvärr visar det sig att landets största morgontidning lever kvar i en tid när fina visioner och godhetspoäng var viktigare än landets långsiktigt bästa.

DN bevisar att det naiva Sverige ingalunda är dött och begravet. Det tog bara paus i ett år.

Socialdemokraterna smutsar ned debatten

Moderaterna har uppmärksammat att det i vissa fall lönar sig att inte arbeta alls jämfört med att som arbetslös förälder ta ett arbete. Detta rör ett räkneexempel på två vuxna och fyra barn som Hanif Bali lät Riksdagens utredningstjänst göra.

Upptäckten har fått partiet att föreslå ett bidragstak som åtgärdar orättvisan. Devisen är att det alltid ska löna sig att arbeta.

Detta får "arbetarepartiet" att tända på alla cylindrar. Socialdemokraterna replikerar i en debattartikel i Aftonbladet undertecknad av socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Artikeln innehåller de sedvanliga angreppen på M för att de "ger sig på de mest utsatta" (om man får 27 000 kr i bidrag varje månad är man i mina ögon inte samhällets mest utsatta) och lyckas i ett vilt vevande klämma in både Brexit och Donald Trump också. För säkerhets skull?

Regeringen försvarar alltså att en familj som inte arbetar kan få ut mer i bidrag än en arbetande familj med lika många barn. Resonemanget, förutom det obligatoriska att man inte ska ifrågasätta att den som vill ha bidrag också får det, är intressant.

Strandhäll skriver:

Det rör sig om arbetslösa eller sjuka som får samhällets hjälp för att sätta mat på bordet och slippa hamna på gatan. Att ersättningarna i några fall blir så här höga beror på att de bor på en ort där bostadsbristen gör att socialtjänsten tvingas betala för boende med mycket höga hyror. Det är alltså inga pengar som går till plånboken utan till stor del utgörs av kommunens kostnad för att hitta tak över huvudet till utsatta barn i runt 100 familjer.

Genom ett snillrikt sätt att räkna där boendekostnaden exkluderas som utgift för skattebetalarna, eftersom en hyra betald av kommunen enligt ministern inte är några pengar "som går till plånboken" (trots att vi andra betalar vår hyra/avgift med pengar ur den egna plånboken), lyckas alltså ministern få den totala bidragskostnaden att framstå som betydligt lägre. Och på köpet utmåla Anna Kinberg Batra som en lögnare.

Socialdemokraterna får gärna argumentera för höga bidragsnivåer. Men sättet på vilket en av regeringens ministrar gör det är direkt oanständigt. Hon bemöter över huvud taget inte Moderaternas förslag i sak utan väljer i stället att blanda in Brexit och Trump i villervallan.

Annika Strandhälls artikel är en indikation på hur den politiska debatten kan komma att se ut framöver när en alltmer pressad socialdemokrati slåss med näbbar och klor. Vi kan ha en riktigt smutsig valrörelse framför oss.

Alla älskar Sverige

Många har konstaterat att nationalismen tycks ha fått ett uppsving under årets Almedalsvecka. SVT:s Margit Silberstein hävdar att partiledarna "marinerar Almedalen i nationalism". Även om påståendet är både tillspetsat och lite tramsigt är det ändå värt att notera vilken retorisk kursändring som har skett på bara ett år.

För ett år sedan ifrågasatte journalister och debattörer fortfarande om det finns någon svensk kultur, och Sverigedemokraterna ombads både inför och efter valet 2014 förklara exakt vad de menar med "svenskhet". Imbecilla frågor om huruvida Zlatan Ibrahimovic är svensk eller ej är exempel på hur korkad diskussionen har varit, från båda sidor.

Nu pratar nästan alla partiledare om "svenska värderingar", och ingen journalist ställer ens frågan vad detta betyder. Vad är svenska värderingar? Politikerna nämner jämställdhet, synen på hbtq-rättigheter och välfärdsstaten. Men är detta inte nordiska eller västerländska värderingar snarare än specifikt svenska? Går det att skilja mellan svenska och norska värderingar? Är kanske naiviteten något typiskt svenskt?

Det är bra att partiledarna börjar prata om vad som utmärker Sverige, vilka idéer och värderingar som bär upp det svenska samhället och samtidigt vilka föreställningar, religiösa eller politiska, som vi måste bekämpa. Samtidigt får det här värderingskriget inte gå för långt. Då skapar vi ett intolerant och ängsligt samhälle.

Det måste gå att ha synpunkter på svensk jämställdhetspolitik, på feminism, på huruvida hbtq-personer ska få adoptera, på abortpolitiken och på barnaga utan att bli brännmärkt och utstött ur samhällsgemenskapen. Om den politiska debatten reduceras till att bestämma nivån på marginalskatterna tappar den all folklig förankring.

Så länge man inte bryter mot lagen genom att kränka andra människors fri- och rättigheter måste väldigt olika åsikter tillåtas i ett fritt samhälle.

Samtidigt som vi har denna pluralism av politiska åsiktsskillnader ska de som begår brott mot kvinnor och begränsar flickors liv i trons namn, de som utnyttjar offentliga medel för att sprida hat mot judar, sekulära och hela den västerländska civilisationen mötas av rättsstatens hårda och kalla stövel.

Det är viktigt att göra skillnad på vad en person tycker och tänker och på vad den gör.

Alla svenska partiledare älskar plötsligt Sverige. Det land som enligt den förre statsministern knappt ens gick att definiera som en statsbildning eftersom inga gränser får finnas, ska nu plötsligt av kärlek försvaras mot... ja, vad?

Ursäkta mig om jag har svårt att ta denna nyförälskelse på allvar. Förälskelser kan nämligen komma och gå. De kan vara intensiva och passionerade men dö ut lika snabbt igen. Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra, Ebba Busch Thor - alla försöker de rida på vad de uppfattar vara en våg av patriotiska känslor för Sverige. Alla säger de sig vilja försvara svenska värden. Samtidigt har deras partier gjort så mycket för att undergräva just det de säger sig älska med detta land.

När nyförälskelsen lagt sig gäller det för politikerna att visa i konkret handling vad denna påstådda kärlek innebär i praktiken. 

Läs även:
Anna Dahlberg, Alice Teodorescu

Om bidragstak och nödvärn

Utspelen fortsätter att hagla under den politiska firmafesten i Almedalen. Jag har inte för avsikt att kommentera allt, men några få saker är värda att lyfta.

Moderaterna har reagerat på att det går att tjäna på att maximera sina bidrag i stället för att arbeta. Därför vill partiet införa ett bidragstak (se kort video här). Bakgrunden, får vi förmoda av tajmingen, är Hanif Balis Facebookinlägg för några dagar sedan som visade hur mycket i olika bidrag en fyrabarnsfamilj där ingen arbetar maximalt skulle kunna få ut och hur minimal skillnaden blir om båda föräldrarna tar ett jobb.

Förslaget innebär konkret att en barnfamilj maximalt ska kunna få ut 27 000 kr i olika bidrag. Jag kan tycka att det fortfarande är väldigt mycket pengar för att inte jobba, och nog är det lite besynnerligt att det parti som lanserade begreppet "arbetslinjen" under sin tid i regeringen åren 2006-2014 inte ens verkar ha känt till hur mycket i bidrag det går att få ut för en större familj. Nu, i opposition, vill Moderaterna yrvaket att det ska löna sig mindre att leva på bidrag från skattebetalarna.

Sverigedemokraterna stod för dagens kanske mest intressanta förslag, som hamnade lite i skymundan när medierna valde att fokusera på de mer klickvänliga förslagen om undantagstillstånd och insatsstyrkor i problemområden. Det handlade om en utvidgad nödvärnsrätt.

Bakgrunden är Vallåkrafallet där en man kände sig så hotad av två män att han sköt ihjäl dem i sitt eget hem. Han åtalades för mord men dömdes slutligen för dråp. Förhoppningsvis kommer domen att överklagas. För om det är någonstans som en livrädd och utsatt person borde ha rätt att försvara sig, är det i sitt eget hem.

Självfallet ska vi inte ha rätt att skjuta fritt bara någon knackar på vår dörr. Men om det finns skäl att tro att ens liv är hotat bör vi ha rätt att freda oss. Vi bör ha rätt att använda kraftigt våld för att rädda den egna livhanken.

Detta finns det all anledning att utreda närmare. I synnerhet när vi numera har ett samhälle där vi inte längre kan lita till rättsstaten för vår trygghet.

Reinfeldt har roligt

Det finns ett före och efter 2010 när det gäller Fredrik Reinfeldt och hans eftermäle. Jag gillade Reinfeldt mest för att ha lyckades bryta det socialdemokratiska maktmonopolet och att han faktiskt, till skillnad från Bo Lundgren, genomförde en mer liberal skattepolitik och inte bara pratade om den i opposition.

Min bild av Reinfeldt har emellertid förändrats avsevärt under de senaste fem åren, och här tror jag att jag är långt ifrån ensam. Många lät sig duperas av hans politiska segrar och sosseriets nederlag.

Under sin första regeringsperiod satte Reinfeldt igång ett viktigt och kontroversiellt reformarbete. Han sänkte skatter genom riktade jobbskatteavdrag. Det innebär flera tusen kronor mer i plånboken varje månad för en normalinkomstfamilj. Han utmanade de stora fackförbunden om finansieringen av a-kassan, vilket var både modigt och välkommet och orsakade gigantiska protester. Apoteksmonopolet avreglerades och regeringen tog striden mot förtidspensioneringarna. Det hände kort sagt en hel del bra saker under Reinfeldts första fyra år som statsminister.

Men reformarbetet avstannade betänkligt efter 2010. Det var inte bara som om idéerna tog slut, Reinfeldt lyckades aldrig motivera sina skattesänkningar på ett ideologiskt plan. Därför blev det egentligen aldrig en ideologisk skattestrid med Socialdemokraterna. Därtill växte tilltron till bidragsjobb.

Hela argumentationen handlade om arbetslinjen, att det var gynnsamt för samhällsekonomin med lite lägre inkomstskatter och bättre om folk jobbade på bidragsanställning än inte alls. Under samma tid urlakades Moderaternas eget politiska idéarbete fullständigt. Det blev farligt att ha visioner. Det blev reaktionärt att vara ideologisk.

Sedan Reinfeldts avgång har Moderaterna i stort lämnat hans politik i skräpkorgen. Migrationspolitiken är utbytt, partiet visar en ökad insikt i vilka långtgående konsekvenser som integrationsproblemen får, det arbetsmarknadspolitiska fiaskot som allt från FAS 3 till jobblotsar innebar har fått M att tänka om lite grand. Bland annat. Men jag saknar fortfarande ett ideologiskt försvar för lägre skatter och mer frihet.

Nu vill Reinfeldt tydligen fungera som ett slags arbetsmarknadspolitisk rådgivare på europeisk nivå genom ett initiativ via tankesmedjan Ceps i Bryssel. Tanken är att Reinfeldt ska lära övriga Europa hur fler kan komma i arbete.

"Det har varit väldigt roligt att skriva, tycka och tänka om det som jag ändå tycker är väldigt roligt: hur ska vi förbättra för människor?" säger Reinfeldt enligt Göteborgs-Posten.

Dessa ytliga ord yttrade av den person som under sin statsministertid såg både arbetslösheten och utanförskapet i kriminellt belastade förorter att öka. Som fortsatte att montera ned det svenska försvaret. Och som visade fullkomlig brist på insikt och verklighetskontakt i migrationsfrågan.

"Förbättra för människor", var det. Men för vilka? 

Björklund, varför tyckte du inte så här förut?

Gårdagens partiledardebatt bjöd på det sedvanliga käbblet men också på hetta och viss nerv.

Debatten hamnade i ett intressant läge med två block som pucklade på varandra och med Jimmie Åkesson i mitten som något slags "domare" (för att låna Margit Silbersteins uttryck), vilket tydligen gick hem i stugorna.

Det som fascinerar mig mest är hur Jan Björklund låter numera. I både partiledar- och riksdagsdebatter har Björklund den senaste tiden krävt ett avskaffande av den socialistiska hyresregleringen. I gårdagens debatt tog han dessutom upp vikten av att börja prata värderingar i svensk integrationspolitik. Jimmie Åkesson replikerade att han var "i chock" över att höra Björklund säga exakt det som han menar att Sverigedemokraterna sagt i alla år.

Jan Björklund låter definitivt annorlunda i flera frågor nu än han gjorde före valet. Folkpartiet hade integrationsministerposten i åtta år, och gjorde inte ett kviddevitt av den. I synnerhet de sista fyra åren under Erik Ullenhag gick åt till att förneka problem i stället för att bemöta dem och finna lösningar. Det var flera förlorade år med ett upptrissat tonläge och ett alltmer ohållbart debattklimat. Nu har knutar börjat lösas upp. Kaoset som följde i höstens migrationsvåg gav svenska politiker en nödvändig käftsmäll och tvingade ut dem i ringen.

Nu har Jan Björklund lättat på locket. Han föreslår både radikala förändringar av bostadspolitiken, vilka är helt nödvändiga för att lösa de problem som finns, och medger de värderingskonflikter som uppstår när personer från patriarkala klassamhällen invandrar till Sverige. Även Kristdemokraterna har insett det sistnämnda.

Måtte det bli mer än bara prat.

AKB bäddar för ny valförlust

I en utfrågning i Expressen ombeds moderatledaren Anna Kinberg Batra att välja mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Hon svarar utan att tveka Miljöpartiet.

Skälen som Kinberg Batra anger för att hon inte vill regera med SD är följande:

Skälet till att vi inte vill regera med Sverigedemokraterna är politiskt. Om man säger nej till Nato, om man gör det mer lönsamt att inte jobba och man tar avstånd från integrationspolitik när en miljon snart är utanför. Då tycker inte jag att det är en grund att regera ett land ihop med.

Man kan givetvis tycka att Moderaterna och övriga alliansen, i den mån den fortfarande existerar, inte ska ha något uttalat samarbete med SD. Men moderatledarens argument är inte särskilt övertygande. I synnerhet inte om alternativet heter MP.

Säger MP ja till Nato? Inte direkt. Däremot var det MP som drev igenom det så kallade friåret. Om ni inte minns var det alltså reformen som gav människor en årslön för att inte arbeta. Och vilken integrationspolitik hade MP att komma med nu igen? Kurser i hur man hälsar, månne?

Anna Kinberg Batra behöver bättre argument än så här om hon vill säkra en majoritet för en framtida alliansregering. Vilket för övrigt framstår som alltmer osannolikt för varje månad som går.

Med en så svag regering, med migrationskris, kris i skolan och en polis i fritt fall hade det varit ett utmärkt tillfälle för en svensk oppositionsledare att kliva fram och ingjuta hopp om en förändring, om en vändning. Ändå misslyckas Anna Kinberg Batra så kapitalt med detta. Just därför ska vi inte bli förvånade om statsministern efter nästa val heter Stefan Löfven.

Alliansen med Moderaterna i spetsen bäddar för en ny valförlust. Att partiet straffar ut Hanif Bali är bara ett av många tecken på detta.

Läs även:
Fnordspotting