KD gjorde sig plötsligt ännu mer irrelevanta

Kristdemokraterna kämpar för sitt liv som riksdagsparti. Partiet strider febrilt för att förmedla något slags existensberättigande till väljarna.

Även om KD under Ebba Busch-Thor har tagit flera steg i rätt riktning har det inte vänt, och nu är snart alla vägar prövade. Busch-Thor sade i senaste partiledarduellen i TV4 att hon "har en plan". Med detta i åtanke förvånar det kanske lite grand att partiet trummar på med lite gammal hederlig moralism.

KD har nämligen plockat upp den gamla frågan om att förbjuda svenskar att köpa sex utomlands. Idén har lagts fram av kvinnosaksgrupper, av Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet och nu av regeringspartierna. KD öppnar alltså upp för att stödja denna rent ut sagt puckade idé.

Jag har argumenterat emot lagförslaget förut och kan göra det igen. Idén med att stifta en lag som förbjuder svenskar att köpa sex i länder som tillåter det är idiotisk eftersom det betyder att svensk lag skulle trumfa lagen i det land där sexhandeln sker. Till och med Beatrice Ask, knappast en vän av vare sig rättssäkerhet eller fri sexhandel, begriper varför detta är problematiskt.

Rimligen måste andra länder kunna göra likadant, vilket skulle öppna upp för ett förbud mot aborter för polska turister i Sverige, dödsstraff på homosexualitet för iranska hbtq-personer som vistas på svensk mark och så vidare. Månne skulle den iranska regimen, för att tala på Kristdemokraternas språk, hävda att en sådan lag kan få "en avskräckande effekt" mot att ägna sig åt homosexuella aktiviteter på semestern.

Det andra motargumentet är att lagen förstås skulle bli helt verkningslös. Lagstiftare ska inte sitta och stifta lagar mot sådant som inte går att beivra. Och partier ska inte ägna sig åt sådant här meningslöst trams - i synnerhet inte när de borde slåss för att överleva.

Eller som en god vän sade angående en annan korkad lag (den så kallade "gravfriden" över Estonias vrak): "Man kunde lika gärna förbjuda svenskar att äta blockchoklad i Kongo."

Kristdemokraterna har just påmint oss om varför det inte går att rösta på dem. Jag antar att jag borde vara tacksam.

Tidigare bloggposter i ämnet:
Om sexköpslagen

Landet fullt av etiketter

När moderatledaren Anna Kinberg Batra i Agenda förra söndagen upprepade gånger fick frågan om hon anser att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti, svarade hon slutligen ja. Motiveringen var att SD "skyller allt på invandrarna" och så var den diskussionen slut. Programledaren Anna Hedenmo hade fått det svar hon efterfrågat.

När Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor fick samma fråga vid en pressträff hävdade hon att SD inte är rasistiskt sett utifrån partiprogrammet men att partiet har problem med rasistiska aktiva och sympatisörer. Centerpartiet och Liberalerna röt ifrån och KD-ledaren tvangs backa en halvmeter. Nu är den officiella hållningen att SD är rasistiskt "sett till sin historia".

Blev någon klokare av det här då? Sannolikt inte. Etikettsdiskussioner brukar sällan leda någonvart. De handlar främst om att markera avstånd till något och inte sällan sätta sig själv på en något högre häst än andra.

Beskådar vi politiken i praktiken kan vi konstatera att Alliansen inte hade några som helst problem med att få SD:s passiva stöd i riksdagen åren 2010-2014, ett stöd som var en förutsättning för att få igenom den ekonomiska politiken och som kommer vara en förutsättning för att bilda en borgerlig regering även efter nästa val.

Men detta går inte att säga öppet, även om alla förstår det. Det är anmärkningsvärt att så lite tycks ha hänt i den politiska diskursen på sex långa år. Framför allt är det en barnslig syn på politik, och det är bedrövande att medier och politiker är så upptagna med att sätta etiketter på sina motståndare att sakpolitiken ständigt och jämt hamnar i skymundan.

Redan Göran Persson beklagade sig över det politiska debattklimatet, som han ansåg hade blivit ytligt och personfixerat. Det hade mycket med mediedramaturgin att göra, trodde han. Situationen har knappast blivit ett dugg bättre sedan dess.

Sakpolitik får allt mindre utrymme i det politiska samtalet. Det medierna blåser upp är personers förhållande till varandra, vem som sagt vad och hur andra reagerat på det. Som Busch Thors uttalande ovan. Och givetvis vad den senaste opinionsundersökningen säger.

Bevakningen av svensk politik är på väg att bli lika ytlig som mediernas EU-bevakning med analyser lika tunna som Feministiskt initiativs ekonomiska plattform. I ett klimat där analyser ska göras på 30 sekunder och där etiketter är viktigare än det sakpolitiska innehållet, blir politiken till slut inget att ta på allvar.

Seså, politiker och journalister. Lägg etiketterna åt sidan och diskutera sakpolitik i stället. Då kanske ni vinner tillbaka lite av allmänhetens sjunkande förtroende också.

Rimliga försörjningskrav

Sedan några veckor gäller de nya reglerna för asyl- och migrationspolitiken i Sverige. Det betyder att den som vill ha hit sina anhöriga måste se till att ha arbete och bostad först.

Regeringen presenterade häromdagen vilken inkomst som krävs för den som fått uppehållstillstånd och vill återförenas med sina anhöriga här.

Beräkningen utgick från en person som vill ta hit fru/make och två barn. Efter att skatt och hyra är betalda måste personen ha 12 000 kr kvar för övriga utgifter. Detta innebär enligt SVT en grundlön på 26 000 kr (vilket förefaller korrekt givet att hyran är någorlunda normal).

Inrikesminister Anders Ygeman fick frågan av SVT vad den som inte har bostad eller jobb ska göra och levererade det självklara svaret: "Då får de vänta."

Detta har fått Aftonbladets ledarsida att regera. Den anklagar regeringen för att "försvåra för människor som kommer att [...]integreras".

Problemet är att människor inte har integrerats. Personer har kommit till Sverige, fått asyl, inte blivit självförsörjande, inte hittat en egen bostad och ändå fått ta hit anhöriga. Allt bekostat av kommunens skattebetalare.

Detta är inte integration.

Det är rätt och rimligt att den som invandrat till Sverige i möjligaste mån står för sina egna kostnader. Detta måste vara målet för alla fullt friska människor i samhället, oavsett ursprung eller nationalitet. Om du dessutom vill ta hit din familj borde det vara en självklarhet att du har en bostad ni kan bo i och att du har en inkomst som räcker för att försörja både dig själv och den familj du vill återförenas med.

Frågan om försörjningskrav är ingalunda ny. När dåvarande migrationsminister Tobias Billström 2012 föreslog att minska antalet undantag så att krav på jobb och bostad gäller fler, slog Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet bakut. Centerns Johan Hedin ansåg att den rådande politiken, som i praktiken gjorde undantag för nästan varenda en, var "rimlig". Och Miljöpartiets Maria Ferm tog i för kung och fosterland när hon hävdade att skärpta försörjningskrav stod "emot grundläggande humanism".

Vi vet hur det gick. Undantagen bestod och först efter kaosens höst 2015 nåddes en blocköverskridande överenskommelse som bland annat innebar att försörjningskraven skärptes. Det är dessa krav som nu får så hård kritik från centerpartister, vänsterpartister och allsköns religiösa företrädare.

Det pratas mycket om integration nu och den lär bli ett huvudtema i nästa valrörelse. Då får alla som motsätter sig försörjningskrav vid anhöriginvandring gärna förklara för svenska folket hur det främjar integrationen om den som varken har egen bostad eller är självförsörjande får ta hit både partner och barn.

Det är alltid någon annan som betalar.

Alla älskar Sverige

Många har konstaterat att nationalismen tycks ha fått ett uppsving under årets Almedalsvecka. SVT:s Margit Silberstein hävdar att partiledarna "marinerar Almedalen i nationalism". Även om påståendet är både tillspetsat och lite tramsigt är det ändå värt att notera vilken retorisk kursändring som har skett på bara ett år.

För ett år sedan ifrågasatte journalister och debattörer fortfarande om det finns någon svensk kultur, och Sverigedemokraterna ombads både inför och efter valet 2014 förklara exakt vad de menar med "svenskhet". Imbecilla frågor om huruvida Zlatan Ibrahimovic är svensk eller ej är exempel på hur korkad diskussionen har varit, från båda sidor.

Nu pratar nästan alla partiledare om "svenska värderingar", och ingen journalist ställer ens frågan vad detta betyder. Vad är svenska värderingar? Politikerna nämner jämställdhet, synen på hbtq-rättigheter och välfärdsstaten. Men är detta inte nordiska eller västerländska värderingar snarare än specifikt svenska? Går det att skilja mellan svenska och norska värderingar? Är kanske naiviteten något typiskt svenskt?

Det är bra att partiledarna börjar prata om vad som utmärker Sverige, vilka idéer och värderingar som bär upp det svenska samhället och samtidigt vilka föreställningar, religiösa eller politiska, som vi måste bekämpa. Samtidigt får det här värderingskriget inte gå för långt. Då skapar vi ett intolerant och ängsligt samhälle.

Det måste gå att ha synpunkter på svensk jämställdhetspolitik, på feminism, på huruvida hbtq-personer ska få adoptera, på abortpolitiken och på barnaga utan att bli brännmärkt och utstött ur samhällsgemenskapen. Om den politiska debatten reduceras till att bestämma nivån på marginalskatterna tappar den all folklig förankring.

Så länge man inte bryter mot lagen genom att kränka andra människors fri- och rättigheter måste väldigt olika åsikter tillåtas i ett fritt samhälle.

Samtidigt som vi har denna pluralism av politiska åsiktsskillnader ska de som begår brott mot kvinnor och begränsar flickors liv i trons namn, de som utnyttjar offentliga medel för att sprida hat mot judar, sekulära och hela den västerländska civilisationen mötas av rättsstatens hårda och kalla stövel.

Det är viktigt att göra skillnad på vad en person tycker och tänker och på vad den gör.

Alla svenska partiledare älskar plötsligt Sverige. Det land som enligt den förre statsministern knappt ens gick att definiera som en statsbildning eftersom inga gränser får finnas, ska nu plötsligt av kärlek försvaras mot... ja, vad?

Ursäkta mig om jag har svårt att ta denna nyförälskelse på allvar. Förälskelser kan nämligen komma och gå. De kan vara intensiva och passionerade men dö ut lika snabbt igen. Stefan Löfven, Anna Kinberg Batra, Ebba Busch Thor - alla försöker de rida på vad de uppfattar vara en våg av patriotiska känslor för Sverige. Alla säger de sig vilja försvara svenska värden. Samtidigt har deras partier gjort så mycket för att undergräva just det de säger sig älska med detta land.

När nyförälskelsen lagt sig gäller det för politikerna att visa i konkret handling vad denna påstådda kärlek innebär i praktiken. 

Läs även:
Anna Dahlberg, Alice Teodorescu

Björklund, varför tyckte du inte så här förut?

Gårdagens partiledardebatt bjöd på det sedvanliga käbblet men också på hetta och viss nerv.

Debatten hamnade i ett intressant läge med två block som pucklade på varandra och med Jimmie Åkesson i mitten som något slags "domare" (för att låna Margit Silbersteins uttryck), vilket tydligen gick hem i stugorna.

Det som fascinerar mig mest är hur Jan Björklund låter numera. I både partiledar- och riksdagsdebatter har Björklund den senaste tiden krävt ett avskaffande av den socialistiska hyresregleringen. I gårdagens debatt tog han dessutom upp vikten av att börja prata värderingar i svensk integrationspolitik. Jimmie Åkesson replikerade att han var "i chock" över att höra Björklund säga exakt det som han menar att Sverigedemokraterna sagt i alla år.

Jan Björklund låter definitivt annorlunda i flera frågor nu än han gjorde före valet. Folkpartiet hade integrationsministerposten i åtta år, och gjorde inte ett kviddevitt av den. I synnerhet de sista fyra åren under Erik Ullenhag gick åt till att förneka problem i stället för att bemöta dem och finna lösningar. Det var flera förlorade år med ett upptrissat tonläge och ett alltmer ohållbart debattklimat. Nu har knutar börjat lösas upp. Kaoset som följde i höstens migrationsvåg gav svenska politiker en nödvändig käftsmäll och tvingade ut dem i ringen.

Nu har Jan Björklund lättat på locket. Han föreslår både radikala förändringar av bostadspolitiken, vilka är helt nödvändiga för att lösa de problem som finns, och medger de värderingskonflikter som uppstår när personer från patriarkala klassamhällen invandrar till Sverige. Även Kristdemokraterna har insett det sistnämnda.

Måtte det bli mer än bara prat.

Allians med förhinder

De fyra borgerliga partierna ska gå till val gemensamt igen, skriver de fyra partisekreterarna på DN Debatt. Det betyder en gemensam kampanj och ett gemensamt valmanifest.

Frågan är hur det ska gå till rent praktiskt. De fyra borgerliga partierna leds nu uteslutande av personer som inte var med när Alliansen bildades. Två av dem är helt nya. Känslan för det där nära allianssamarbetet finns inte riktigt där som tidigare.

Visst har partierna kommit överens förut. Men denna gång är tonen försiktigare. "Vi är ärliga med att vårt samarbete står inför flera utmaningar", skriver partisekreterarna och tillägger att partierna "ännu inte är lika samspelta som tidigare". Tja, det är lika bra att vara öppen med det som alla ändå kan se. Det skrivs givetvis inte ut vari skiljaktigheterna ligger, men det är ingen hemlighet att det framför allt är C som har gått sin egen väg på flera områden.

Det ska onekligen bli intressant att se hur exempelvis kapitlet om migrationspolitiken ser ut i det gemensamma valmanifestet. Att förena Moderaternas "mota asylsökande vid gränsen" med Centerpartiets "släpp in ännu fler" kommer inte bli helt lätt. Någon part kommer få ge sig, och om inte C får ett väldigt stärkt röstetal lär det bli Annie Lööf som får svälja sina stora ord. Vilket oundvikligen kommer leda till en liknande svekdebatt som den som nu pågår i Miljöpartiet (och givetvis tårar). Redan innan dess måste dock en gemensam ståndpunkt intas.

Alternativet är att formulera en så allmänt hållen text att den kan tolkas till egen fördel av alla parter. Men sådan slapphet fungerar sannolikt inte längre när två tredjedelar av väljarna har migrationspolitiken som sin viktigaste fråga. I ett sådant läge krävs tydlighet, skarpa förslag och inte minst trovärdighet. Här finns potential för betänkligt gnissel i fyrpartisamarbetet.

Något allianspartierna inte riktigt tar i beaktande är att tiden har gått. Alliansen var en frisk fläkt 2006. Den kändes som det bästa regeringsalternativet för många borgerliga väljare 2010. I dag är läget annorlunda. Samma fyra partier under samma alliansflagg känns inte så spännande längre.

Det krävs ett rejält utvecklingsarbete för att göra varumärket "Alliansen" intressant igen. Väljarna kan inte antas rösta på en regeringskonstellation enbart utifrån att alternativet verkar ännu värre. Det måste finnas något som attraherar på riktigt.

Jag hyser vissa tveksamheter kring hur pass relevanta de fyra allianspartierna tillsammans kommer att kännas för väljarna om två och ett halvt år.

M, SD och KD i framtida regering?

Under helgen har Sverigedemokraterna haft kongress, hos dem kallat landsdagar. Det som det politiska Sverige främst tar med sig från dessa dagar är förmodligen Jimmie Åkessons öppna invit om regeringssamarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna (en invit som givetvis avfärdades).

Det finns mycket som skiljer partierna åt, medgav han. Men också en hel del som förenar. Dels har M och KD efter ett decennium av vänsterpolitik antagit en migrationspolitik som i allt väsentligt liknar SD:s. Men även inom kriminalpolitiken finns det en hel del gemensamt.

SD:s EU-motstånd skulle bli en svår nöt att knäcka i ett regeringssamarbete, och svåra kompromisser skulle behöva göras i synen på skatter, bidrag och privatiseringar. Men SD skulle sannolikt vara beredda till detta om de släpptes in i regeringskansliet.

Är då en M+KD+SD-regering verkligen sannolik efter valet 2018? Jag tror inte att det helt kan uteslutas. Svensk politik har inte varit så här oförutsägbar på väldigt länge, och om Anna Kinberg Batra vill bli Sveriges första kvinnliga statsminister kommer hon behöva lira med SD på ett eller annat sätt. Annars kommer de att fälla den budget som Kinberg Batra avser regera på.

Troligare än en ren regeringsmedverkan är dock något slags inofficiellt samarbete mellan allianspartierna, vilka som nu kommer finnas kvar i riksdagen, och SD. Ty hur de borgerliga partierna än vänder sig, har de SD att ta hänsyn till för att få majoritet. Det är inte troligt att de fyra borgerliga partierna kommer samla över 50 procent av rösterna 2018.

SD kan stå utanför regeringen och ändå ha ett visst inflytande. I opinionsmässigt avseende kan detta rent av gynna partiet eftersom det då slipper ta stryk för impopulära beslut som regeringspartier alltid tvingas till. Sannfinländarna har rasat i opinionen sedan partiet tog plats i Finlands regering.

Vissa har hävdat att regeringens omlagda migrationspolitik och Moderaternas väg tillbaka till den mer traditionell moderat politik på området kommer dra undan mattan för SD. De väljare som flytt sina partier i protest skulle nu återvända. Jag är inte så säker på att så blir fallet, åtminstone inte på några års sikt.

Det som kan hända när inflödet av migranter väl har nått hanterbara nivåer – och där är vi ju inte än – är att gamla besvikna M-väljare återvänder till det parti de känt sig trygga i. Alla kommer dock inte att göra det.

Nästa steg efter migrationskrisen blir integrationsfasen. Sverige har att hantera en situation med hundratusentals nyanlända som ska ut på arbetsmarknaden. Detta har politikerna inte lyckats lösa tidigare, vilket vi kan spåra i väldigt tragisk statistik över utrikes föddas förvärvsfrekvens jämfört med den infödda befolkningen. Hur det ska gå bättre nu, när antalet är betydligt fler och flertalet dessutom är lågutbildade, har ingen något bra svar på.

När speciallösningar av typen "instegsjobb", alltså skattefinansierade anställningar för utrikes födda, blir norm, kommer SD ha möjlighet att växa igen tack vare svenskars frustration över en ökad skattebörda och att utrikes födda särbehandlas på arbetsmarknaden.

SD har som enda parti velat avskaffa dessa arbetsmarknadspolitiska speciallösningar och ropat efter lika rättigheter oavsett var man är född. Just lika rättigheter kan man annars tycka borde vara en självklar borgerlig idé.

Tidigare bloggat:
Kris som normaltillstånd

DÖ är död - Sverige har en opposition igen

Oväntat men väldigt glädjande. Så kan beslutet på Kristdemokraternas riksting att KD ska utträda ur Decemberöverenskommelsen beskrivas.

Ebba Busch Thor utmålas som en förlorare i medierna, men hon såg inte alls särskilt nedstämd ut efteråt. Hennes försvar av DÖ var hela tiden ljummet och hon öppnade faktiskt upp för ett nederlag i frågan i förväg. Anna Kinberg Batra såg snarast lättad ut när hon leende berättade att hon och partistyrelsen konstaterar att DÖ är upphävd även för Moderaterna (det ska bli intressant att se de ivrigaste DÖ-försvararna från moderat håll nu).

Nu under kvällen har även övriga borgerliga partiledare konstaterat att överenskommelsen är död. Den deal mellan regeringen och Alliansen som skulle hålla till 2022 höll alltså i ungefär 10 månader. Jag undrar om inte alliansledarna egentligen tycker att det är rätt skönt att kunna ta av sig tvångströjan.

Nu varnas för "kaos". Men på kort sikt lär ingenting hända. Allianspartierna kommer lägga varsin budgetmotion och rösta för den. Regeringens budgetproposition kommer därför röstas igenom. Däremot kan det hända saker redan under 2016 förutsatt att Alliansen vill stärka sitt ekonomiska samarbete igen. Eller så väntar de borgerliga till nästa val.

Bara att de nu åter blir en opposition med reell makt kommer att ha en viktig psykologisk effekt både på dem själva och på den regering som åter får känna osäkerhet inför varje budgetomröstning.

Det antidemokratiska påfundet DÖ är skjutet i sank. Det kristdemokratiska fotfolket öppnade för detta genom sitt beslut. Det ska de ha all cred för. Övriga allianspartiers snabba reaktion att följa efter kan däremot göra opinionsvinsten för KD närmast obefintlig.

DÖ under press

Kristdemokraterna håller riksting med början i morgon. Decemberöverenskommelsen är en av frågorna som kommer att diskuteras. Förmodligen i heta replikväxlingar. Det finns nämligen ett växande missnöje inom KD med DÖ.

Ett flertal KD-distrikt kräver att partiet lämnar DÖ. Det skulle betyda att KD som enda alliansparti står utanför överenskommelsen. I praktiken är det inte säkert att det betyder så mycket eftersom allianspartierna nu och fram till valåret kommer lägga separata budgetar. Däremot skulle KD, kalkylerar säkert vissa kritiker, kunna tjäna på att inte endast Sverigedemokraterna är det enda oppositionspartiet. Om man ska gå efter reaktionerna i sociala medier är många borgerliga beredda att proteströsta på KD om partiet lämnar DÖ.

Jag är tveksam till hur stor effekt det skulle få - både i realpolitiken fram till valet och för KD i nästa val, när det än blir. Ändå är det synnerligen hälsosamt att diskussionen förs, att fotfolket är upprörda och att det finns partister som är beredda att trotsa partilinjen så här öppet. Detta motstånd lär inte räcka - men det är sunt.

Om KD lämnar DÖ hotar nyval, menar Jan Björklund. Jag tror inte att vare sig KD eller FP önskar ett nyval. Jag tror inte någon i Alliansen önskar det. Inte just nu. Det skulle betyda att Anna Kinberg Batra blir statsministerkandidat. Hon är den ende partiledaren vid sidan om Åsa Romson som får Stefan Löfven att framstå i god dager.

Framför allt tror jag att allianspartierna är måttligt intresserade av att ta över landet i ett läge när asyltrycket håller på att spränga alla vallar, när Migrationsverket sägs skriva upp årsprognosen till 150 000 asylsökande (vilket innebär en fördubbling) och när sjukskrivningarna ökar lavinartat.

Någon som är avundsjuk på Löfvens jobb just nu? Skulle inte tro det.

Almedalen: KD tar strid mot IS

Ebba Busch Thor gjorde i kväll premiär på scenen i Almedalen. Hon markerade ett tydligt brott mot det Kristdemokraterna som rattades av Göran Hägglund.

Busch Thor krävde ett mer offensivt arbete i kommunerna för att förhindra rekrytering till terrororganisationer. Hon vill bland annat döma IS-krigare för landsförräderi. Det är bra. Terrorism ska bekämpas genom att sätta dit terroristerna med hårdare medel, inte övervaka hela befolkningen.

Hennes förslag att skicka Jas-plan för att bekämpa IS möttes av tveksamma applåder från åhörarna. Inte ens partiledningen såg särskilt entusiastisk ut. Sannolikt är Busch Thor mer hårdför än sitt parti, och här kan hon komma att behöva ta strider framöver.

En försiktig kritik mot den rådande migrationspolitiken i förslaget att ersätta permanenta uppehållstillstånd med tillfälliga. Men djupare än så gick inte Busch Thor. Vilket var lite synd. Men det lär komma mer.

Ebba Busch Thors heta motstånd mot kvotering och identitetspolitik var uppfriskande. Ingen annan partiledare lär kritisera dessa fenomen med samma entusiasm. Jag delar hennes bild av identitetspolitiken som ett slags gift i samhället, ett virus som ligger bakom att det blivit svårt att ta avstånd från kvinnoförtryck när det har religiösa motiv, ja till och med från islamistisk terrorism.

Det var ett bra tal med tydliga ställningstaganden. Talet ger visst hopp om att KD kan växa till ett borgerligt alternativ i svensk politik med förmåga att locka både konservativa och en och annan desillusionerad liberal.

Huruvida dessa fromma löften infrias återstår förstås att se. Risken är att Ebba Busch Thor precis som Göran Hägglund är lite bättre än sitt parti.

Läs även:
Fnordspotting

På KD:s Twitter såg det i dag ut så här. 
Ingen snabbväg i bostadskön så långt ögat når.

Den ironiska generationen

Jag kan förstå varför kommentarsfunktionen har inaktiverats till detta klipp.

Nu ska KD täcka flanken - eller?

I går tackades Göran Hägglund av efter 24 år i riksdagen. I dag valdes Ebba Busch Thor som ny KD-ledare. Hon placerade utan att tveka partiet till höger i svensk politik. Detta utmålades i Rapport-inslaget som kontroversiellt och riskabelt.

Men Kristdemokraterna har aldrig varit något vänsterparti. Nu när övriga tre allianspartier trängs i mitten är den enda rimliga vägen till framgång att söka locka liberalkonservativa borgerliga väljare till KD. Då ska man inte kalla sig mittenparti. Då ska man inte fega ur i tuffa konfliktfrågor. KD måste bli mer än bara ett parti som propagerar för större valfrihet i föräldraförsäkringen. Denna fråga har partiet drivit i flera valrörelser utan att lyfta.

Ebba Busch Thor har en grandios uppgift framför sig. Göran Hägglund var en hygglig person som gillades av betydligt fler än som var beredda att rösta på honom. Han drev KD mot mitten och ledde det mot flera förlustval i rad. Först på sin partiledartids sista skälvande månader vågade Hägglund påbörja en omprövning av partiets migrationspolitik.

KD måste bli modigare. Det finns inte så mycket mer att förlora i detta läge. Busch Thor måste därför våga göra vissa i de egna leden upprörda. Våga få skit från hånfulla Aftonbladet-krönikörer. Våga Twitterdrev och hånfulla ledarstick i vänsterpressen. Ty det är priset hon måste betala för att göra KD relevant igen genom att ta i frågor som rör allt från feminism, invandring, försvaret och rättspolitiken.

Det är inte säkert att det räcker nu när gamla moderatväljare börjat hitta ett nytt hem i SD. Men att fortsätta ducka, att vara ett mittenparti utan identitet, är bevisligen inget kristdemokratisk framgångsrecept. Det vet vi nu.

Jag hoppas att Ebba Busch Thor kommer försöka täcka upp högerflanken i svensk politik.

Uppdrag: Att göra KD relevanta igen

Det blir Ebba Busch Thor som kommer att ratta Kristdemokraterna framöver. Jag avundas henne inte uppdraget, som måste betraktas som ett av svensk politiks allra svåraste: att göra KD relevanta igen. Men det går inte att förneka att hon har ett spännande utgångsläge. Det kan nämligen inte bli mycket värre.

Utan tvekan finns potential för KD med Busch Thor vid rodret. KD har, i likhet med övriga allianspartier, hamnat i det socialliberala mittenträsket. I hög grad till följd av rädsla. Rädsla för att sticka ut, anses kontroversiellt och "omodernt".

Göran Hägglund var alltid mer populär än sitt parti. Det är därför symptomatiskt att han lämnade partiledarskapet med höga förtroendesiffror och samtidigt ett valresultat på 4,6 procent i ryggen.

För Ebba Busch Thor kommer det viktigaste bli att differentiera KD från övriga allianspartier. Här finns en rad profilfrågor att ta fasta på: familjepolitiken, skolpolitiken, invandringspolitiken och rättspolitiken för att nämna några.

Då FP blivit ett batongfeministiskt parti, M velar om det ska stå kvar i mitten eller gå ännu längre vänsterut och C blivit ett parti för lattedrickande Migroliberaler finns ett utrymme för KD att fylla på högerkanten. Genom att bli en tydlig och konsekvent liberalkonservativ röst skulle KD kunna locka väljare både från SD och M.

Det kommer dock inte bli lätt. Ebba Busch Thor lär behöva använda minst 18 månader åt att bygga upp varumärket Kristdemokraterna igen. Visa att partiet står för något, att det vågar förkasta tokfeminismen, ta strid mot kvoteringsivern och identitetspolitiken och återupprätta de borgerliga kärnvärderna arbete, frihet och egenansvar.

Det är tacksamt att göra detta i opposition när ett parti kan vara betydligt mer konsekvent än vad det sedan förmår i regerandets kompromissande vardag. Men det kommer också göra henne till vänsterns och därmed medieetablissemangets uppenbara måltavla under de kommande åren. För detta krävs hård hud och en väldigt stark vilja.

Jag hoppas att Ebba Busch Thor är uppgiften mogen.

Starkt KD-stöd för ny migrationspolitik

Migration och integration ser ut att bli en av de frågor som kommer att avgöra Kristdemokraternas partiledarstrid. De två favoriterna, Acko Ankarberg och Ebba Busch Thor, har båda aviserat att Sverige måste få en mer realistisk migrationspolitik.

Därmed bygger kandidaterna vidare på det som Göran Hägglund startade i december, bara veckor innan han aviserade sin avgång. Och de har ett synnerligen kompakt stöd i partiet för en nyorientering. 90 procent anser att den nya politiken är bra, 86 procent att det är bra att ersätta PUT med TUT. Sannolikt ser stödet ungefär likadant ut inom Moderaterna.

Med ett så brett motstånd mot den nuvarande migrationspolitiken kan man bara fantisera om vad kristdemokrater runt om i landet har tyckt om migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet. I alla händelser har de hållit tyst.

Sverige räknar med att ta emot runt 100 000 asylsökande under detta år. De flesta kommer få PUT. Under de kommande fem åren väntas 400 000, anhöriginvandrare ej medräknade.

Men flertalet är inte flyktingar utan söker skydd av andra skäl. Sverige kan naturligtvis ta emot kvotflyktingar utan att mottagandet kollapsar. Men då måste politiken förändras och bli mer realistisk och rimlig. Dit är det fortfarande långt.

En moralisk stormakt bland andra stolta, fria nationer.

Vem tar över efter Hägglund?

Göran Hägglund avgår efter elva år som partiledare för Kristdemokraterna. Det meddelade han i dag först på Twitter och sedan på en raskt sammankallad presskonferens. Därmed lämnar den sista av Alliansens grundare partiledarposten.

Jag har hela tiden hävdat att Hägglund varit bättre än sitt parti. Däremot har han misslyckats med att ge KD en tydlig profil, att göra partiet relevant. Han tog ställning mot kulturmarxisterna och för mer sunt förnuft genom att prata om "verklighetens folk". Men han misslyckades med att driva denna fråga längre. Nu på sistone har han fört fram förslag i migrations- och integrationspolitiken - märkligt nog bara veckor innan han annonserar sin avgång.

Aftonbladet spekulerade inför presskonferensen om att en efterträdare skulle heta Lars Adaktusson. Jag hoppas att KD inte är så blåögda och korkade att de gör något sådant. Det finns däremot andra bra namn. Ebba Busch Thor är ett. En ung kvinna på posten, som bland annat tagit ställning mot Schymans feminism, vore ett potentiellt lyft för partiet.

Jag hoppas att KD nu kan täcka upp delar av högerflanken som lämnats av Moderaterna. Men det hänger förstås i högsta grad på valet av partiordförande. Viktigast är att ge partiet en tydlig profil. Hägglund lämnar ett ganska förvirrat och tuktat parti efter sig.

Vem har inte råd med en banan?

Minns ni Janne Josefssons reportage om barnfattigdomen i Sverige? Minns ni reaktionerna på att han ifrågasatte fridlysta organisationers statistik och lösmynta hantering av siffror? Det blev ett jäkla liv.

Susanna Alakoski tyckte att Josefsson ägnade sig åt moralism när han ifrågasatte hur någon som har råd att röka ett paket cigaretter om dagen skulle sakna medel att göra en matsäck åt sitt barn. Folk får förstås röka hur mycket de vill. Men då ska de inte säga att de inte har råd med en frukt eller smörgås till barnet i skolan. Då handlar det om prioriteringar från förälderns sida, inget annat.

Diskussionen om frukt till skolbarnen har väckts till liv igen. Lunds kommun ska nämligen bistå skolorna med 2,2 miljoner kronor för att de ska kunna köpa ekologisk frukt åt barnen. En kristdemokratisk politiker, Zoltán Wagner, kritiserar tilltaget, och ställer frågan vem i Sverige som är så fattig att den inte har råd med en banan för fyra kronor.

Ja, vem? Det spelar ingen roll, menar Centerpartiet. Eftersom skolan ska vara avgiftsfri, ska frukten ingå. Debatten är alltså inte ny. Som vanligt handlar den om den egnes ansvar visavi det offentligas. Skolan ska vara avgiftsfri, heter det. Men är en banan till fruktstunden verkligen att betrakta som en "avgift"? Och om en förälder skickar med sitt barn en extra frukt, är det då ett tecken på ojämlikhet?

Någonstans måste sunt förnuft få råda. Alla har råd med en banan till sina barn. Som vanligt numera, höll jag på att säga, har KD rätt och C fel.

KD nyktrar till

Kristdemokraterna föreslår på DN Debatt tre förbättringar för att underlätta integrationen av nyanlända flyktingar och minska kostnaderna för flyktingmottagandet. Enligt Göran Hägglund är detta bara början. Partiet har fler idéer som vi får förmoda kommer portioneras ut steg för steg under månaderna fram till extravalet.

KD vill se snabbare handläggning av asylansökningar från trygga länder, där avslagsgraden i dag är nästan fullständig, sänkt etableringsersättning för nyanlända flyktingar och tillfälliga upphållstillstånd under en treårsperiod i stället för PUT direkt.

Dock vill KD även ge flyktingar skattefrihet för 100 000 kr per år i fem år. Flyktingar som arbetar ska alltså kunna tjäna upp till en halv miljon skattefritt.

Vänsterpartiet kallar i ett pressmeddelande KD:s förslag för "ett skamligt julbudskap". I den vänsterpartistiska världen ställs som bekant inga krav på någon, allra minst på personer som invandrat från andra länder.

Regeringen är föga förvånande negativt inställd. Åsa Romson tycker att KD "sänder fel signaler" och betraktar flyktingar som kostnader. Löfven menar att KD spelar SD i händerna. Det resonemanget får vi höra varje gång någon försöker problematisera eller komma med förslag som inte handlar om att ta emot fler flyktingar.

På dagens presskonferens fick Hägglund frågan om förslagen är en anpassning till SD. Göran Hägglund sade sig vara trött på dylika frågor. Men om KD-ledaren är trött på att ständigt få frågor om hans parti anpassar sig efter Sverigedemokraterna, borde han vara lika trött på att ständigt behöva positionera sig till ett litet grönt extremistparti på vänsterkanten.

Alliansens kanske största misstag under den förra mandatperioden var migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet. Borgerligheten har låtit sig placeras i ett grönt skruvstäd som den har svårt att ta sig ur. Den går i otakt med sina egna väljare. Det är dags att sluta låta Miljöpartiet diktera villkoren för borgerlig politikutveckling i denna viktiga fråga.

Kristdemokraterna ingår i den stora migrationspolitiska överenskommelsen mellan MP och Alliansen, men det finns ingen anledning att låta MP diktera hur KD ska se på svensk asyl- och migrationspolitik. Jag gissar att trycket på Hägglund inom KD till slut blev för stort för att ignorera.

KD har vaknat till liv. Lite grand. Och lite sent. Förhoppningsvis innebär detta att även Folkpartiet och Moderaterna börjar bli lite mer konstruktiva i asyl- och integrationspolitiken. Centern har jag inte så mycket hopp om längre.

Öppna hjärtan och skilda världar

Det är intressant att jämföra denna valrörelse med den förra. Då var Sverigedemokraterna marginaliserade och diskussionen om huruvida politiker ens skulle debattera med partiet gick varm. Målet hos etablissemanget var att SD skulle "hållas utanför", inte ges livsluft.

Det fungerade sådär. 5,7 procent röstade på dem ändå, och även om Lars Ohly gjorde en markering när han vägrade sitta i samma sminkloge som Jimmie Åkesson på valnatten har varken han eller någon annan kunnat göra så mycket åt att Åkessons parti sedan dess suttit i samma kammare i riksdagen.

Den här gången tyder alltmer på en fördubbling av SD:s valresultat från 2010. I nuläget känns faktiskt 10 procent nästan som en axelryckning. Partiet har legat däromkring i opinionen i flera år, så ett tvåsiffrigt valresultat upplevs inte som en chock. Bara detta visar vad som har hänt på ynka fyra år. SD är på väg att bli en maktfaktor i svensk politik. För partiet växer samtidigt även på lokal nivå.

Orsakerna till denna utveckling har jag berört tidigare och gör det gärna igen: När sju partier är eniga om en politik som inte har tillnärmelsevis lika stort stöd hos befolkningen som dessa partier har i riksdagen, när partierna vägrar att på ett seriöst sätt diskutera denna politik och när de förvanskar och vrider på fakta för att svartmåla motståndaren, ja då är det faktiskt helt logiskt att det gynnar det där åttonde partiet.

Skillnaden jämfört med förra valrörelsen är påtaglig. Trots att SD isolerats i riksdagen, trots att etablissemangets motstånd mot dem är kompakt, fortsätter partiet att växa. Förmodligen bidrar isoleringen till att befästa bilden av partiet som ett riktigt oppositionsparti.

Ty ju mer det trixas med siffror, ju mer polariserad debatten om migration och integration blir, desto fler kommer känna att makten döljer något och att SD säger sanningen. Ju fler infantila texter och krönikor som skrivs, ju mer upprörd medieliten på Södermalm blir, desto skönare upplever många att det känns att lägga en röst på SD. Rösten är ett långfinger i luften åt de partier man tappat förtroendet för.

De övriga partierna skulle således kunna hindra SD:s tillväxt genom att öppet och ärligt diskutera de utmaningar som Europas sämsta integrationspolitik för med sig när flyktinginvandringen samtidigt är EU:s största.

Men det görs inte. För det är skilda världar i verklighetsbeskrivningen från SD respektive de övriga sju partierna. Något som hittills har gynnat SD eftersom många inte känner igen sig i den bild som övriga partier målar av tillståndet i landet.

Reinfeldts tal om "öppna hjärtan" har dels hyllats, dels kritiserats som partitaktiskt (inför ett val, va!). Men i opinionen har det inte gett någon effekt alls, om vi ska tro senaste DN/Ipsos som gjordes efter talet. Reinfeldt räknade nog inte heller med någon omedelbar opinionsmässig framgång. Syftet var sannolikt ett led i regeringens försök att utmåla det rödgröna regeringsalternativet som ekonomiskt opålitligt.

Lite överraskande slår i dag KDU-ordföranden Sara Skyttedal till med en bomb på DN Debatt. Hon vill begränsa flyktingmottagandet och anser att regeringen under kommande mandatperiod måste skapa en "ansvarsfull plan" för mottagandet. Det låter förvånansvärt mycket som SD (Twitter har förmodligen redan exploderat i avsky) för att komma från ett parti som sagt sig vara en sverigedemokratisk motpol i svensk politik

Skyttedal skriver:

Den samlade situationen gör det nödvändigt för regeringen att under den kommande mandatperioden se till att strukturen för flyktingmottagandet och mottagandets omfattning balanseras. Det innebär att de integrations- och bostadspolitiska planerna bör kompletteras med förslag på migrationspolitiska policyförändringar som gemensamt skapar en ansvarsfull plan för svenskt mottagande.

Min enda tolkning av detta är att KDU-ordföranden skickats fram, på vinst och förlust, för att söka locka tillbaka några av de alliansväljare som planerar att gå till SD. Många vill inte rösta på SD men känner att de inte har något val. Om migrationsfrågan är viktig för dem, kanske detta kan få dem att välja KD i stället, resonerar sannolikt partiledningen. Det lär dock bli svårt eftersom moderpartiet, tillsammans med övriga allianspartier, satt ned stöveln i klaveret sedan många år tillbaka.

Alliansen kastar smulor till sina kärnväljare just nu. Hårdare tag mot grov brottslighet. Nya Jas-plan. Och så en debattartikel om minskat flyktingmottagande på det. Men det räcker knappast för att sudda ut de senaste fyra åren av en politik som faktiskt varit den rakt motsatta.

Människor är månne dumma och irrationella ibland, men de har trots allt ögon att se med.

KD:s problem är snällismen

Kristdemokraterna har under Göran Hägglunds ledning slipat ned sina kanter och blivit ett allmänborgerligt mittenparti vars enda särskiljande faktor är att det framstår som lite "snällare" än övriga partier. Det räcker inte för att lyckas i val.

Kristdemokraterna har ingen selling point längre. Det vill alla människor väl, särskilt barn och gamla, men det vill ingenting konkret. I åtta år har KD varit en synnerligen trofast allianspartner som vikit ned sig för sammanhållningens skull. I gårdagens tal i Almedalen hade Hägglund chansen att visa att KD är ett parti som står fast vid sina värderingar, som inte klumpar ihop sig i den överbefolkade mittcirkeln. Som vågar tycka något. Vad har KD att förlora i detta skede?

I en tid när snart sagt alla kallar sig feminister och gullar med extremisterna i Fi, ligger fältet öppet för Hägglund att inta motsatt ståndpunkt. Han hade kunnat göra en stor poäng av att Kristdemokraterna är det enda parti som öppet tar avstånd från den extrema feminismen, som värnar både individens och familjens rätt att välja i sitt liv.

Hägglund kan vara ideologisk när han vill, men han gömmer det under ett skämtsamt lynne som gör att det ibland är svårt att veta hur mycket allvar som ligger bakom hans ställningstaganden. Det är synd, för KD skulle kunna bli en välkommen motpol till Feministiskt initiativ - på nästan alla punkter - och faktiskt kunna vinna på det. Då krävs det dock att man vågar kritisera ett parti som det gullas med från både höger, vänster och alla medier.

Partiet hade också kunnat ta ställning i bostadsfrågan. KD:s Stefan Attefall har varit bostadsminister i fyra år. Han har konsekvent arbetat för regelförenklingar i syfte att underlätta och snabba på bostadsbyggandet. Modell är Tyskland, där det i snitt tar tre i stället för sju år från planering till färdigt bostadshus. Men ordet marknadshyror vill Attefall inte ta i sin mun. I stället kommer han bli hågkommen som mannen bakom en större friggebod.

Att tala försvarspolitik är taktiskt rätt i en tid när besvikna moderata väljare som inte känner igen sig i sitt parti letar efter alternativ. Men särskilda boenden för äldre över 85 är ingen blodtryckshöjare - eller valvinnare.

KD borde sluta framställa sig som det snälla ofarliga alternativet för alla och i stället ta tydlig ställning i ett antal sakfrågor som särskiljer dem från övriga partier. När KD framställer sig som det snälla partiet för alla blir det nämligen partiet för ingen.

C och KD åker ur

Det är valår - men det är i sanning svårt att känna någon större entusiasm för detta. Regeringsmakten står på spel - men det känns inte som att det spelar någon större roll om näste statsminister heter Reinfeldt eller Löfven.

Debattnivån är redan innan valrörelsen dragit igång så låg att även de döda rodnar. När alla konfliktytor har triangulerats bort måste det skapas en illusion av en politisk konflikt. Sanningen är dock att det inte spelar någon roll om du röstar på Moderaterna eller Socialdemokraterna längre. Det är i bägge fallen en röst på ett högskatteälskande och kvoteringspositivt maktparti som tappat sin ideologiska kompass.

Valprognosen just nu säger att både Centerpartiet och Kristdemokraterna åker ur riksdagen. Det vore faktiskt önskvärt om så skedde. Inget av partierna har under den gångna mandatperioden visat något existensberättigande.

Göran Hägglund har försökt dra sitt parti åt mitten i något slags desperat strävan att locka moderata väljare och slippa bögfrågor varje gång han medverkar i en intervju. Problemet är att det är så fullt i den politiska mittfåran att inte ens partiet vars namn indikerar en centerposition får plats längre.

Centerpartiets 2,8 procent i den senaste mätningen bör få även de mest luttrade centerveteraner att kallsvettas. Partiet hotas verkligen av utplåning. Och det är helt självförvållat. Valet av partiledare blev inget lyft. Den sedan länge utlovade tydligheten förblev en hägring. Och partiledningen lyckades aldrig kommunicera det verkliga innehållet i förslaget till nytt idéprogram utan lät en felaktig mediabild bli till sanning.

Det enda Centern har nu är pengar. Om det kommer att rädda dem i årets valrörelse är väldigt tveksamt. Det kommer att krävas stödröster, och med siffror runt 3 procent lär många att se det som en bortkastad röst.

När dessutom två partier dinglar på spärren är det ännu knepigare att locka stödröstare. Om ett av partierna klarar sig blir det sannolikt KD. Då får Centern ta nya tag utanför de fina salongerna. Kanske är det ett sådant uppvaknande som behövs. Vi pratar trots allt om över 30 års nedgång.