En fråga för borgerligheten att driva

Det har hänt mycket i det politiska landskapet i Sverige bara sedan i höstas, och inte bara i den så heta migrationsfrågan.

När arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och Centerpartiets Annie Lööf härom kvällen debatterade migration och arbetsmarknadsintegration i SVT:s Aktuellt var det en uppseendeväckande syn. Johansson lät nämligen som en sverigedemokrat och Lööf utmålades som ansvarslös för att hennes partiet varit emot id-kontroller vid Öresundsbron.

Det som så sent som i höstas var att "bryta mot konventioner" och "kränka mänskliga rättigheter" har plötsligt blivit att ta ansvar för Sverige. Omsvängningen och retoriken som stöder den är häpnadsväckande.

Även om migrationspolitiken är det mest uppenbara exemplet på tvära kast, kan en förskjutning noteras även på andra håll. Under den senaste partiledardebatten i Agenda framförde både Jan Björklund (L) och Ebba Busch Thor (KD) att fattigdom eller upplevt utanförskap aldrig kan vara en ursäkt för att kasta sten på polis, brandkår och ambulanspersonal. Aldrig.

Detta är möjligen endast en återgång till en klassiskt borgerlig paroll, men den är likafullt angelägen och ligger helt rätt i tiden. Om detta bör striden stå framöver. Ty även om Socialdemokraterna hävdar att det ska "råda nolltolerans" mot såväl sexuella övergrepp på kvinnor som angrepp på blåljuspersonal, lever regeringen inte upp till dessa ord i praktisk politik.

Denna så kallade nolltolerans ser vi inga spår av vare sig i påföljder, polisiära befogenheter eller nya arbetsmetoder. Eller i analyser heller, för den delen. Stefan Löfvens ord är bara ord. Därför är fältet, åtminstone just nu, öppet för borgerligheten att göra tryggheten i samhället till en paradfråga. Denna fråga bör Alliansen krama hårt och ärligt från och med nu och fram till nästa val.

I en tid när alltfler upplever otrygghet, när påföljder för grova våldsbrott inte samstämmer med det allmänna rättsmedvetandet och när polisen varken har resurser eller befogenheter att bekämpa grov brottslighet, måste politikerna kliva fram och visa att det finns ett alternativ.

Detta handlar om så mycket mer än bara fler poliser. 

Almedalen: KD tar strid mot IS

Ebba Busch Thor gjorde i kväll premiär på scenen i Almedalen. Hon markerade ett tydligt brott mot det Kristdemokraterna som rattades av Göran Hägglund.

Busch Thor krävde ett mer offensivt arbete i kommunerna för att förhindra rekrytering till terrororganisationer. Hon vill bland annat döma IS-krigare för landsförräderi. Det är bra. Terrorism ska bekämpas genom att sätta dit terroristerna med hårdare medel, inte övervaka hela befolkningen.

Hennes förslag att skicka Jas-plan för att bekämpa IS möttes av tveksamma applåder från åhörarna. Inte ens partiledningen såg särskilt entusiastisk ut. Sannolikt är Busch Thor mer hårdför än sitt parti, och här kan hon komma att behöva ta strider framöver.

En försiktig kritik mot den rådande migrationspolitiken i förslaget att ersätta permanenta uppehållstillstånd med tillfälliga. Men djupare än så gick inte Busch Thor. Vilket var lite synd. Men det lär komma mer.

Ebba Busch Thors heta motstånd mot kvotering och identitetspolitik var uppfriskande. Ingen annan partiledare lär kritisera dessa fenomen med samma entusiasm. Jag delar hennes bild av identitetspolitiken som ett slags gift i samhället, ett virus som ligger bakom att det blivit svårt att ta avstånd från kvinnoförtryck när det har religiösa motiv, ja till och med från islamistisk terrorism.

Det var ett bra tal med tydliga ställningstaganden. Talet ger visst hopp om att KD kan växa till ett borgerligt alternativ i svensk politik med förmåga att locka både konservativa och en och annan desillusionerad liberal.

Huruvida dessa fromma löften infrias återstår förstås att se. Risken är att Ebba Busch Thor precis som Göran Hägglund är lite bättre än sitt parti.

Läs även:
Fnordspotting

På KD:s Twitter såg det i dag ut så här. 
Ingen snabbväg i bostadskön så långt ögat når.