Oppositionen som försov sig

Jag brukar gilla riksdagens partiledardebatter. Till skillnad från TV4:s och statstelevisionens debatter avbryts inte partiledarna av otåliga programledare utan kan, visserligen i korta repliker, mäta argumenten mot varandra under ordnade former.

Årets första partiledardebatt var däremot ingen kioskvältare, och den så kallade oppositionsledaren bär en stor del av skulden för detta.

Det blev uppenbart att Anna Kinberg Batra efter två år som moderatledare inte har vuxit en tum utan att detta bleka framträdande är vad presumtiva M-väljare kommer att få. Visst sade Kinberg Batra alla de rätta sakerna. Men hon gjorde det som vanligt utan övertygelse i rösten och framför allt utan att följa ord med handling. Hon vill bli statsminister - men inte just nu. Hon anser att Sverige går i fel riktning - men hon är inte beredd att utmana regeringen i någon avgörande fråga.

Ett tema dominerade debatten: den växande otryggheten och oron i samhället. Det vore väl OK om inte alla hade sagt exakt samma sak, beskrivit samma problematik och levererat ungefär samma lösningar: mer pengar.

Inte ens Jimmie Åkesson och Annie Lööf, som brukar vara vassa och spänstiga i dessa debatter, ofta mot varandra, lyckades leverera.

Statsministern påtalade som vanligt att Sverige har bytt riktning och beskrev att med regeringens politik kommer livet bli bättre för alla. Det här är fortsättningsvis socialdemokratins problem. Den ser inga begränsningar. Den ser inga målkonflikter. "Alla ska med" var en hånad paroll inför ett tidigare riksdagsval, men den förblir lika innehållslös och platt nu som då.

Löfven vill "inte ge en tum" till den organiserade brottsligheten. Ändå är det i socialdemokratiskt styrda kommuner och stadsdelar - som Malmö, Göteborg och utsatta områden i Stockholms förorter - som den organiserade brottsligheten och gängkriminaliteten har etablerat sig och kunnat bita sig fast. Insikten om varför det har gått så här långt förefaller begränsad.

Partiledardebatten var sålunda mest en upprepning av gamla haranger. Löfven håller i stort sett samma anförande som han har hållit sedan valrörelsen 2014. Oppositionen går på autopilot. Oppositionsledaren snarksover och låter sig bli tillplattad av statsministern. Det är kort sagt en ganska tragisk samling som säger sig vilja regera efter nästa val.

Då har det varit desto mer intressant följa alla debatter och diskussioner från Folk och försvars rikskonferens, där trygghetsfrågorna har diskuterats i betydligt mer konkreta och konstruktiva termer. Rikspolischefen Dan Eliasson medgav, kanske lite oväntat, att migrationen till Sverige under senare tid vid sidan om att anstränga polisens resurser också har skapat otrygghet i det svenska samhället.

Överlag gjorde rikspolischefen ett ganska tydligt och bra framträdande på Folk och försvar. Men Eliasson råkar vara en obotlig optimist, vilket månne ingår i uppdraget men rimmar rätt illa med hur verkligheten ser ut just nu.

Detta gör att hans uttalanden inte sällan skaver mot hur allmänheten uppfattar vardagen i dagens Sverige. Han framstår som tondöv. Händelsevis en egenskap som förenar honom och landets statsminister.

Ni då! Amen, ni då!

Jag har undvikit att se de amerikanska presidentvalsdebatterna mellan Donald Trump och Hillary Clinton. Jag har försökt se bitar i efterhand, men jag klarar inte av det. Det kryper i kroppen på mig. Tyvärr var gårdagens partiledardebatt i Agenda ett tecken på att även den politiska debatten i Sverige är på väg i fel riktning.

Egentligen räcker det att se en partiledardebatt ungefär en gång var 18 månad. Det är samma angrepp, samma retoriska knep, samma oneliners. Och inget är så viktigt att det inte kan vara glömt om ett halvår.

Vi kan gå tillbaka till maj 2015. I debatten i Agenda i SVT den gången kallade Stefan Löfven asylinvandringen för "en liten ansträngning". Ett halvår senare använde hans regering ordet "krissituation". I söndagens debatt sade han att det bara handlade om "några stycken" som kommer till Sverige och helt saknar utbildning. Vad kommer Löfven att säga om ett halvår?

Det blev en oerhört gnällig debatt. Annie Lööf får sägas vara vinnare. Kanske inte för att hon lockade så många nya väljare utan för att hon åter framträdde som ledaren för Alliansen, i den mån den fortfarande existerar.

Jimmie Åkesson har en både tacksam och otacksam position i svensk politik. Tacksam för att han står klanderfri när det gäller allt från krisen i polisen och de fallande skolresultaten till bostadshaveriet och alla problem inom välfärdssektorn. Otacksam för att han ständigt tvingas försvara etikettangrepp från övriga partier och även arbeta för att tona ned alla klavertramp hans partikamrater bistår honom med.

Annie Lööf må framträda som borgerlighetens skinande stjärna i enstaka debatter. Men Alliansen har problem med sin trovärdighet i nästan varje politisk fråga. Det blev i går uppenbart ännu en gång. Medan Alliansen beskyller Löfven för inaktivitet i två års tid kontrar Löfven med att beskylla Alliansen för detsamma under åtta år. Touché.

Just trovärdighet är väl vad allt kokar ned till. Eller snarare frånvaron av den. Svensk politik håller på att förlamas av det politiska spelet, och tyvärr eldar mediedramaturgin på detta genom att ständigt lyfta frågan om vem som ska regera med vem, vem som gillar vem och framför allt vem som inte gillar vem. Som om det vore en jäkla skolförening.

Jag har aldrig känt en sådan avsmak för svensk politik som jag gör just nu.

Björklund, varför tyckte du inte så här förut?

Gårdagens partiledardebatt bjöd på det sedvanliga käbblet men också på hetta och viss nerv.

Debatten hamnade i ett intressant läge med två block som pucklade på varandra och med Jimmie Åkesson i mitten som något slags "domare" (för att låna Margit Silbersteins uttryck), vilket tydligen gick hem i stugorna.

Det som fascinerar mig mest är hur Jan Björklund låter numera. I både partiledar- och riksdagsdebatter har Björklund den senaste tiden krävt ett avskaffande av den socialistiska hyresregleringen. I gårdagens debatt tog han dessutom upp vikten av att börja prata värderingar i svensk integrationspolitik. Jimmie Åkesson replikerade att han var "i chock" över att höra Björklund säga exakt det som han menar att Sverigedemokraterna sagt i alla år.

Jan Björklund låter definitivt annorlunda i flera frågor nu än han gjorde före valet. Folkpartiet hade integrationsministerposten i åtta år, och gjorde inte ett kviddevitt av den. I synnerhet de sista fyra åren under Erik Ullenhag gick åt till att förneka problem i stället för att bemöta dem och finna lösningar. Det var flera förlorade år med ett upptrissat tonläge och ett alltmer ohållbart debattklimat. Nu har knutar börjat lösas upp. Kaoset som följde i höstens migrationsvåg gav svenska politiker en nödvändig käftsmäll och tvingade ut dem i ringen.

Nu har Jan Björklund lättat på locket. Han föreslår både radikala förändringar av bostadspolitiken, vilka är helt nödvändiga för att lösa de problem som finns, och medger de värderingskonflikter som uppstår när personer från patriarkala klassamhällen invandrar till Sverige. Även Kristdemokraterna har insett det sistnämnda.

Måtte det bli mer än bara prat.

Maskrosornas krig

När Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson på en i övrigt helt meningslös presskonferens meddelade att de vill sitta kvar men erbjöd sig att stiga åt sidan på partikongressen var det ett sätt att vinna stöd runt om i partidistrikten. Vem kan väl vilja byta språkrör under förnedrande omständigheter mitt i mandatperioden när partiet sitter i regeringen?

Partidistrikten tolkade det i stället som en möjlighet att åstadkomma en förändring i god tid före nästa val. Flera distrikt, däribland det tunga Stockholmsdistriktet, uppges nu sakna förtroende för båda språkrören. Vissa vill bara byta ut Åsa Romson, men det skulle kunna tolkas som kontrafeministiskt att endast byta ut det kvinnliga språkröret.

På vadslagningsfirmorna går det nu att lägga sitt bud. Isabella Lövin har hyggliga odds. Per Bolund likaså. Personligen ser jag gärna att nuvarande besättning får vara kvar på bryggan under hela resan fram till nästa val.

Med en alltmer impopulär smilfink och en kvinnlig språkrörskollega som sju procent av svenska folket har förtroende för finns goda möjligheter att MP blir riksdagens minsta parti efter valet 2018. Med inget annat än lågt förtroende och interna uppror som facit på regeringstiden har partiet sannolikt bränt ut sig från alla möjligheter att ingå i en ny regering i en nära framtid.

Detta är ett mycket behagligt scenario. Så låt oss hoppas att Fridolin och Romson får sitta kvar ett tag till och att maskrosornas krig får fortsätta. För Sveriges långsiktigt bästa.

Politiskt idisslande

Årets första partiledardebatt kommer inte direkt gå till historien som den mest underhållande.

Stefan Löfven tror att han fortfarande befinner sig i valrörelsen och aspirerar på makten. Anna Kinberg Batra tar sig så sakteliga även som debattör. Jimmie Åkesson delar ut välförtjänta käftsmällar men får problem när hans politik ifrågasätts i detaljerna. Jonas Sjöstedt visar att Vänsterpartiet är ett enfrågeparti. Och Jan Björklund fortsätter att leverera oneliners som någon underhuggare uppenbarligen rikligt förser honom med.

Statsministern är normalt sett inte en särskilt begåvad debattör. Persson var bättre. Juholt var bättre. Men i det pressade läge som hans regering och parti befinner sig i, blir han ännu sämre. Han saknar pondus, och han verkar även sakna självförtroende. Löfven tycks befinna sig i ett stadium där han hoppas kunna trycka på "reset" och starta om sin regeringsperiod. Det var ju inte så här han hade tänkt sig att den skulle bli. Den där jobbiga verkligheten bara... hände.

Löfven har under ett års tid sagt att "det här är vändningen" och "nu byter vi politik". Det är rimligt att göra detta i linjetal och regeringsförklaringar efter ett maktskifte, men när det upprepas i vanliga riksdagsdebatter ett år senare börjar det likna valrörelseretorik. Har regeringen inte redan bytt politik? När kommer egentligen den där vändningen synas för alla utanför Rosenbad?

Trovärdigheten blir inte större av att regeringens företrädare hävdar att Alliansens skattesänkningar har orsakat enorm skada för landet och välfärden samtidigt som regeringen inte vill höja skatterna till den tydligen magiska nivån innan denna upplevda katastrof. Vi kan också notera att Åsa Romson i partiledardebatten kallade jobbskatteavdraget för en "nedskärning", som om den arbetande befolkningens pengar var statens från början. Att människor får behålla mer av sina intjänade pengar är alltså en "nedskärning" i vice statsministerns ögon.

Trots det knepiga parlamentariska läget, trots en opinionsvind som kissar regeringschefen rakt i ansiktet och trots att hans regering visat sig tämligen oduglig så långt, hade statsministern kunnat ta initiativet i går. Genom att lägga en rad konkreta förslag på radikala åtgärder som visar på nytänkanden och att regeringen tar Sveriges prekära situation på största allvar, men också genom att vara självkritisk och säga att det som hittills har gjorts inte duger. Han gjorde inget av detta.

Avslutningsvis måste även sägas några ord om glappet mellan Löfvens retorik och politik. Ända sedan han blev partiordförande har Löfven pratat om "plikt och rätt". Han har exempelvis lanserat nya uttryck som "utvecklingsmoral", vilket tydligen syftar på att människor har en moralisk skyldighet att utvecklas för att bli anställningsbara på en modern arbetsmarknad.

Men när statsministern pratar om allas skyldighet att göra sin plikt, visar inget i hans politik att detta krav existerar annat än i retoriken. När Löfven nämner att den som fått nej på en asylansökan måste lämnat landet, för han samtidigt en politik som möjliggör för just dessa människor att stanna kvar.

Och när den socialdemokratiske partiordföranden säger att han "känner vrede" över att kvinnor och tjejer antastas systematiskt på svenska musikfestivaler, visar ingenting i hans kroppsspråk eller tonfall att han menar allvar. En sådan politiker är det väldigt svårt att lita på.

Det vi fick i gårdagens debatt var ett slags politiskt idisslande från alla håll, en återanvändning av gamla slagdängor, utnötta fraser och uddlös retorik. Samt en statsminister som redan verkar redo för pension.

"Jag känner en mycket stor vrede."

Det förklarar en del...

Politiker ingen har förtroende för

Centerpartiets medlemmar är glada i dag. Annie Lööf toppar nämligen förtroendemätningen för partiledare.

Eftersom Stefan Löfven backar hela sex procentenheter till 26 procent vinner Lööf med sina 27. Jimmie Åkesson ökar till 20 procent, såvitt jag vet ett rekord för SD-ledaren. I botten återfinns Åsa Romson på sina blott 7.

Det ser månne bra ut ha en partiledare som toppar den senaste förtroendemätningen. Men nog säger det en del om folkets förtroende för politiken i allmänhet att toppnoteringen för en svensk partiledare år 2015 är 27 procent...

En slagen partiledare?

Var det början på slutet vi såg för Jimmie Åkesson som partiledare i gårdagens Skavlan? Det känns så.

Jimmie Åkessons omtalade framträdande i Skavlan i SVT var inte riktigt som jag hade väntat mig. Två saker slog mig. Dels blev det inte riktigt det där "mys-TV" som kritiker hävdat på förhand. Åkesson pressades och hans dagsform gjorde det svårt för honom att parera slagen. Dels verkar han vara ganska långt ifrån den form som krävs för en comeback på riktigt. Det var en onödigt öppenhjärtig och vek Åkesson som framträdde.

Om målet med framträdandet var att framstå som mänsklig, vilket Åkesson redan gjort genom att erkänna ett omfattande spelande och låta sig sjukskrivas för utmattningssyndrom, lyckades han säkert. Däremot lär desto fler tvivel väckas om hans förmåga att komma tillbaka som partiledare för Sverigedemokraterna.

Skavlan frågade om han trodde sig tjäna politiskt på att ställa upp i programmet. Åkesson svarade, som jag uppfattade ärligt, att det inte alls var säkert. Vill väljarna se en partiledare som visat sig svag eller vill de se en stark ledare som inger hopp? Någon kanske invänder att Gudrun Schymans vänsterparti gick bra i opinionen när hon återföll i alkoholmissbruk. Men jag är inte säker på att den jämförelsen är giltig här.

SD är väldigt beroende av sin partiledare. När andra företrädare har halkat i blåsten har Åkesson stått pall. Åkesson har under snart tio års tid stått emot en enorm storm av kritik från medier och politiska motståndare, tagit emot tårtor i ansiktet, hånats, hatats och dissats på alla tänkbara sätt (inklusive tweets om att hans barn ska dö). Han har framstått som untouchable, någon som aldrig går att få ur balans. I går framträdde en annan person. En sårbar person.

Jag tror att det vi såg är början på slutet för eran Jimmie Åkesson. Han kommer nu göra ett försök till comeback, hålla sig i bakgrunden och kanske hålla sitt sommartal. Men Åkesson har fått smak på livet vid sidan om politiken i några månader. Jag tror inte att han egentligen vill tillbaka till hetluften.