Ni då! Amen, ni då!

Jag har undvikit att se de amerikanska presidentvalsdebatterna mellan Donald Trump och Hillary Clinton. Jag har försökt se bitar i efterhand, men jag klarar inte av det. Det kryper i kroppen på mig. Tyvärr var gårdagens partiledardebatt i Agenda ett tecken på att även den politiska debatten i Sverige är på väg i fel riktning.

Egentligen räcker det att se en partiledardebatt ungefär en gång var 18 månad. Det är samma angrepp, samma retoriska knep, samma oneliners. Och inget är så viktigt att det inte kan vara glömt om ett halvår.

Vi kan gå tillbaka till maj 2015. I debatten i Agenda i SVT den gången kallade Stefan Löfven asylinvandringen för "en liten ansträngning". Ett halvår senare använde hans regering ordet "krissituation". I söndagens debatt sade han att det bara handlade om "några stycken" som kommer till Sverige och helt saknar utbildning. Vad kommer Löfven att säga om ett halvår?

Det blev en oerhört gnällig debatt. Annie Lööf får sägas vara vinnare. Kanske inte för att hon lockade så många nya väljare utan för att hon åter framträdde som ledaren för Alliansen, i den mån den fortfarande existerar.

Jimmie Åkesson har en både tacksam och otacksam position i svensk politik. Tacksam för att han står klanderfri när det gäller allt från krisen i polisen och de fallande skolresultaten till bostadshaveriet och alla problem inom välfärdssektorn. Otacksam för att han ständigt tvingas försvara etikettangrepp från övriga partier och även arbeta för att tona ned alla klavertramp hans partikamrater bistår honom med.

Annie Lööf må framträda som borgerlighetens skinande stjärna i enstaka debatter. Men Alliansen har problem med sin trovärdighet i nästan varje politisk fråga. Det blev i går uppenbart ännu en gång. Medan Alliansen beskyller Löfven för inaktivitet i två års tid kontrar Löfven med att beskylla Alliansen för detsamma under åtta år. Touché.

Just trovärdighet är väl vad allt kokar ned till. Eller snarare frånvaron av den. Svensk politik håller på att förlamas av det politiska spelet, och tyvärr eldar mediedramaturgin på detta genom att ständigt lyfta frågan om vem som ska regera med vem, vem som gillar vem och framför allt vem som inte gillar vem. Som om det vore en jäkla skolförening.

Jag har aldrig känt en sådan avsmak för svensk politik som jag gör just nu.

Inget ska vara på allvar längre

Klassiska Fråga Lund är tillbaka i SVT. Har statstelevisionen börjat ta sitt public service-uppdrag på allvar igen?

Skämtare där. Självklart inte. Programmet har av allt att döma förvandlats till en modern flamsversion. Så 2010-tal. Det leds visserligen inte av Gina Dirawi (en tredjedel av tablån tyckte kanske även SVT:s programchef var tillräckligt för henne), men väl av Kristian Luuk. Han kan vara ungefär lika tramsig, så slutresultatet blir detsamma.

Jens Liljestrand har skrivit en betraktelse över det moras som är public service numera:

Att göra underhållning av kunskap, visa att det är coolt att faktiskt kunna saker, borde vara ett kärnuppdrag för ett public service som i andra sammanhang sorgligt har övergivit alla folkbildningsambitioner. Och så får vi detta. "Finns det otur?" Man väntar spänt på vad programledaren Kristian Luuk ska fråga härnäst. Finns tomten? Har kungen blått blod? Är månen gjord av ost? Bättre upp: Han frågar, och jag skojar inte nu: "Kan man para en hamster med en giraff?"

Det är som om skaparna bakom Dum & Dummare gjorde ett frågeprogram. Egentligen är det inte ett dugg konstigt att nya Fråga Lund ser ut på det här sättet. Det speglar inte bara vår samtid, där människor inte har förmåga att hålla koncentrationen i längre än trettio sekunder åt gången, utan också det SVT som under de senaste 15 åren har stöpts om till en underhållningscentral med fokus på en tonårig publik.

Detta gäller på alla områden. Under valvakan 2014 hade SVT bjudit in Soran Ismail, komiker, för att kommentera valresultatet. Vad han hade att bidra med? Känslan att han "inte var förvånad". Tack för den analysen. Men kidsen kände förmodligen igen honom i alla fall, och det är ju viktigt att nå nya grupper.

Jag ser framför mig att Bingo-Berra kommer inskumpande i studion under valnatten 2018 för att gratulera segraren, göra high five och fråga vilket djur partiledaren helst skulle vilja vara.

Ja, ni kanske minns att samme Kristian Luuk fick äran att sköta intervjuerna när partiledarna anlände till TV-huset under valnatten 2010. Han påpekade att Lars Ohly, som just hållit ett ilsket tal efter att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen, såg "väldigt stark och glad" ut.

Om public service alls ska ha något existensberättigande, ska det fokusera på det inga andra kanaler eller medier gör. Det som kan göras med en finansiering tryggad utan sponsor- och reklamintäkter. Bildning. Djupare reportage och analyser. Intellektuella samtal där människor får tala till punkt.

Det gamla Fråga Lund hade kunnat passa utmärkt i en sådan satsning. I stället begår SVT ett slags skändning av originalet och anpassar det till dagens snusk- och tramskultur. Vid sidan om Genikampen, Doobidoo och Så ska det låta.

Inget ska längre vara på allvar.

Leka doktor

Panik! Folket rasar! SVT-programmet Fråga doktorn har visat nakna bröst i TV!

Det kan ju förefalla ganska naturligt att en kroppsdel, även ett kvinnobröst, dyker upp i ett program som handlar om sjukdomar. Men inte i det nya Sverige. Där är nakna kvinnor bara acceptabla under vissa politiskt förutbestämda sammanhang. Allt annat är sexism.

Det är inte alltid lätt att veta var gränsen går. Pussy Riot som visar brösten i en ryskortodox kyrka är bra. Nakna kvinnobröst i en film är däremot objektifierande.

Jag måste säga att jag inte får ihop logiken. Å ena sidan är det förfärligt att kvinnor inte får bada topless på alla kommunala badhus. Kvinnor är upprörda över att Facebook plockar bort bilder med nakna kvinnobröst men tillåter manliga (go figure).

Å andra sidan är det alltså alldeles oerhört upprörande att det i ett mysprogram tidigt på kvällen, till vilket människor skickar in frågor om kropp och hälsa, i några ögonblick visas en datoranimerad bild av en naken kvinna.

En anmälare menar att SVT har "ett ansvar" att "visa en kropp som ser ut som en kropp". Jag tittar på bilden igen. Är detta inte en kvinnokropp? Jag förstår inte kritiken. Jag har sett många nakna kvinnokroppar som ser ut ungefär som denna bild. Alla ser faktiskt inte ut som Kakan Hermansson.

Vissa människor, inte minst vänsterfeminister, har alldeles för mycket tid över till att anmärka på allt i sin omgivning. Tyvärr blir de även lyssnade på i alldeles för stor utsträckning.

Skärp er. Skaffa er en vettig sysselsättning på fritiden. Börja sy. Hoppa hopprep. Kasta lasso. Vad som helst. Gör något annat än att anmärka på en datoranimerad kvinnokropp i Fråga doktorn. 

Gina-TV

Jag ser aldrig på Melodifestivalen. Jag har turen att vara gift med en person som inte heller gör det, så det blir aldrig krig om fjärrkontrollen på lördagskvällarna.

Däremot har jag i efterhand sett det uppmärksammade propagandanumret där Gina Dirawi sjunger på arabiska och Sarah Dawn Finer på hebreiska och där strofen "Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden" i den svenska nationalsången ändrats till "Ja, jag vill leva, jag vill dö på jorden."

Ty nationer och gränser är ju sådant vi ska tänka bort. Det finns bara en värld, ett folk och en... Hrm.

Syftet var enligt de medverkande att markera öppenhet mot omvärlden. Jag förstår inte. Var ska man leva och dö om inte på jorden? Det hade visserligen varit kul om de förvirrat tittarna genom att i stället sjunga "Ja, jag vill leva, jag vill dö i Boden". Men det hade förstås blivit kränkande för alla som inte bor eller vill bo i Boden.

Jag skiter ärligt talat i vad de har för sig i ett överskattat musikprogram i en av televisionens slaskkanaler. Problemet är att de inte låter det vara just ett musikprogram. Att public service numera alltid måste göra statements. Varför kan de inte låta ett musikprogram vara ett musikprogram och en gala vara en gala? Varför måste de göra politik av allting?

Public service har förvandlats till en enda lång stand up-föreställning. Inte att undra på att landets komiker, både de som står på scen och de som sitter i riksdagen, applåderar.

Värdegrunden. Den är fin.

Om att sopa framför egen dörr

Polen har varit i svenska mediers blickfång på sistone. Häromdagen skrev Birgitta Ohlsson en debattartikel i vilken hon gick till fränt angrepp mot den polska regeringen.

Bakgrunden är att Polens nya regering undergräver landets konstitutionsdomstol, styr och ställer i landets public service-bolag, slår till mot nakenhet med mera. DN:s Peter Wolodarskis kritik fokuserar framför allt på regeringens intresse för lojala journalister:

Tänk er följande påhittade scenario. En söndagskväll bjuder SVT:s Camilla Kvartoft in Alice Bah Kuhnke till Agenda. I studion intervjuas kulturministern om ett nytt lagförslag som syftar till att ta ett  kraftigt politiskt grepp om Sveriges Television och Sveriges Radio. På kort tid ska inte bara chefsledet rensas ut. Regeringen ska även bestämma vilka som ska styra public service-bolagen. Organ som fram till nu skött chefstillsättningar rundas – utnämningsmakten ska i stället ligga nära regeringen.

Självklart förtjänar den polska regeringens politiska styrning av statliga medier kritik. Men tonläget från svenskt håll vittnar om ett självrättfärdigande som inte riktigt överensstämmer med verkliga förhållanden.

Det är lite magstarkt att kritisera Polens regering för att undergräva den polska författningsdomstolens auktoritet när Sverige över huvud taget inte har någon sådan domstol.

Wolodarski missar dessutom att en svensk rödgrön regering inte behöver "ta ett kraftigt politiskt grepp" om SVT och SR. Public service är redan så vänster, och chefsrekryteringarna sköts med bravur av SVT:s egen ledning (vilket stjärnrekryteringen av Aftonbladets Jan Helin är det senaste exemplet på, medan Gina Dirawis uppdrag som julvärd och Malena Ernmans som diktläsare på tolvslaget på nyår är exempel på hur SVT även tillsätter politiskt korrekta personer med rätt värdegrund också för mer harmlösa uppdrag).

Att sopa framför egen dörr innan man går till kraftfullt angrepp mot andra är en ganska bra idé när allt kommer omkring.

Jag är dansk

För andra gången på kort tid samsände dansk och svensk TV Debatt för att diskutera en fråga i vilken våra folk skiljer oss åt anmärkningsvärt mycket. Då var det migrationspolitiken, nu var det synen på feminism och jämställdhet.

Sveriges Television och Danmarks radio har låtit undersöka svenskars och danskars inställning till feminism, till barnuppfostran utifrån kön och så vidare. I alla frågor är svenskar mer vänster, mer feministiska.

Precis som när Henrik Arnstad, Sveriges egen byfåne, fick representera landet förra gången, skickades en annan icke-representativ person nu: Veronica Palm. Det är som om SVT har ansträngt sig för att hitta personer som ska få Sverige att se extremt och konstigt ut inför danska folket.

Veronica Palm gick på autopilot. Hon medgav att hon "inte förstod" och lyssnade inte ens till motdebattören Jan E Jörgensens åsikter, i synnerhet inte när han påpekade att "feminister talar gärna om samhällets topp men aldrig om samhällets botten."

Just så är det. Feministerna är inte ett dugg intresserade av att utjämna könsskillnaderna inom sophanteringsbranschen eller bland arbetare på vägbyggen. Nej, det är styrelserummen de är intresserade av. De slåss gärna för kvinnor som blivit slagna av sina män men struntar blankt i att det är flest män som är hemlösa. Eller att fler män begår självmord.

Jag insåg innan jag bytte kanal att jag är betydligt mer dansk än svensk i dessa frågor. Palms syn på människor som en del av en grupp, inte som individer, är direkt äcklande. Det blir förstås särskilt märkligt när samma personer som strider för minoriteters rätt att få "vara sig själva" samtidigt skuldbelägger män som grupp och har ett kollektivistiskt synsätt på samhället och människan.

Vi är människor. Vi är komplexa. Vi gör olika val i livet. Om fler män än kvinnor vill bli brandmän, vad är problemet? Män och kvinnor kan göra olika prioriteringar, vilket även kan mätas på gruppnivå. Det betyder inte att en grupp är diskriminerad eller privilegierad. Det betyder att vi har en fri vilja att göra egna val.

Den liberala danska synen på sex är ännu en fråga där vårt grannland har en rimligare och mindre obstinat hållning.

Migrationspolitiken, sexköpslagen, föräldraförsäkringen, radikalfeminismens genomslag - Sverige är extremt på många sätt. Det är dags att sluta se omvärlden som konstig. Det är faktiskt i hög grad Sverige som är konstigt.

Public service och verkligheten

Beslutet att införa tillfälliga gränskontroller har varit den stora snackisen i svenska medier sedan beslutet offentliggjordes i onsdags kväll.

För public service var det omgående tydligt vilken linje som skulle drivas: den kritiska. Under torsdagen ifrågasattes polisens arbete. Migrationsverket fick svara på varför de anser att kontrollerna behövs och företrädare för regeringen ställdes mot väggen. En bisarr situation uppstod i Aktuellt när Gustav Fridolin från "Allt åt alla"-partiet försvarade gränskontroller och Johanna Jönsson från borgerlighetens påstått liberala parti var kritisk.

Under torsdagskvällens nyhetssändningar satsade SVT onekligen stort. Genom direktsändningar, intervjuer, debatter och reportrar på plats skulle tittarna förledas att tro att det som nu sker - att svensk polis gör en passkontroll av inresande till Sverige - är något unikt och skrämmande.

Framför allt handlar det ju om värdegrunden. En reporter på plats i Malmö frågade folk på stan om de minns Fredrik Reinfeldts tal och undrade: "Har vi öppna hjärtan nu?". Han fick förstås det svar han önskat och kunde glatt lämna över till studion.

Lars Moberg rapporterade från Lübeck. Där stod han med en syrisk familj där alla utom fadern saknar pass. Moberg verkade upprörd, för nu släpptes inte hela familjen ombord på färjan till Sverige. "Det är väldigt svårt för de här människorna nu." Varför denna familj i stället inte kunde ta sig till Sverige via Öresundsbron framgick aldrig. På annat håll demonstrerade migranter mot den svenska regeringens beslut, även detta fick naturligtvis uppmärksamhet i SVT.

Tillbaka till Aktuelltstudion. Claes Elfsberg vänder sig till polisen med frågan: "Ja, var det så det var meningen? Att människor som kanske har giltiga asylskäl inte ens kan komma till Sverige?" Vad ska en polis, som inte har något med själva beslutet att göra utan åläggs att lyda, svara på den frågan?

Det blir bättre.

Under kvällen sände nämligen SVT direkt från Malmö central. Deltog i direktsändningen gjorde Hamza Ibrahim, ordförande för Ensamkommandes förbund, och Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson. Ibrahim sparar inte på krutet utan kallar gränskontrollerna för "ett rasistiskt förslag". Danielsson förklarar bakgrunden till varför gränskontroller behövs och upprepade att torsdag natt kan komma att bli den första då asylsökande får sova ute under bar himmel. Ibrahim tog inte till sig av argumentet. Vad är väl verkligheten att förhålla sig till när man i stället kan ha en vision?

Det var ett haveri i public service vi bevittnade i går. Men knappast det första och heller inte det sista. Tittarna får därför göra som de brukar. Svära lite, ruska uppgivet på huvudet. Och byta kanal. 

Ett av dessa WTF moments...

Denna film behöver nog inga kommentarer, även om Expressen gör ett försök.

En värld utan män

Jag brukar inte lägga mig i vilka program som public service producerar. Men nog ser den nya serien En delad värld, som handlar om en värld där män nästan utplånats, ut som en tanke.

Jag gissar att manusförfattare och alla inblandade slickat sig lite extra om munnen åt denna feministiska fantasi.

Den passar väldigt väl in i dagens svenska politiska klimat där Scummanifestet blir teater, där partiledare hetsar mot vita män på självaste Almedalsveckan, där feminister vill utrota cis-män och där det pratas om mansfria månader på krogen.

Höga tittarsiffror förväntas.

Nu har SVT varit "rasistiskt" igen

Två pinsamma svenska föräldrar på en kinesisk restaurang. Vad kan möjligen gå fel?

Lite utifrån den frågeställningen tror jag att skaparna av avsnittet i barnprogrammet Mina pinsamma föräldrar funderade när de totade ihop det program som nu fått en så kallad "tittarstorm" mot sig. Rasism, säger tittarna. Eller i alla fall vissa. Eller någon. Ingen vet riktigt om det är en storm eller bara en lätt bris. Bara att det anmälts till Granskningsnämnden.

Programmet visar två föräldrar som går till en kinesisk restaurang tillsammans med barnen och försöker passa in i den kinesiska kulturen genom att klä sig i traditionella kläder, prata "kinesiska" med den svenska personalen och så vidare.

Det intressanta är att anmälarna, åtminstone om man ska gå efter de namn som återges i Metro, är uteslutande svenskar. Inte kineser. Det är alltså som vanligt. Förment toleranta svenskar i den moraliska stormakten Sverige tar på sig att skydda minoriteter från att bli kränkta. Inte för att minoriteten själv anser sig ha blivit det utan för att tesen om den strukturella rasismen i samhället kräver det.

Jag får väl ta och visa programmet för min fru, men jag betvivlar att hon kommer känna sig kränkt. När jag ser klippet tänker jag att det tvärtom driver med stereotyper, inte förstärker dem. Det finns ingen asiat i bild som kränks eller förlöjligas. Däremot gör föräldrarna bort sig inför sina barn (skämshumor), och visar på ett för barn ganska fyndigt sätt hur tokigt det kan gå när vi svenskar ska visa oss så toleranta gentemot andra kulturer.

Det är därför underbart ironiskt att just detta program anmäls för rasism till Granskningsnämnden.

Se avsnittet här och avgör själv.

De tror att vi inte vet ett skit

Det är supervalår. Ett utmärkt tillfälle för politisk fördjupning och ideologiska samtal över köns-, ålders- och etniska gränser. Kan man tro.

Men public service har en annan inställning. Den skattefinansierade radion och televisionen utgår nämligen från att det här med politik är så komplicerat att det måste förenklas för att vi svagsinta väljare ska förstå.

Så vi får radiosatsningar som Inte ett skit. 30-sekundersklipp där någon säger sig inte förstå ett skit med en uppmaning till lyssnaren att själv förklara vad partiledaren just har sagt. Vilket rimligen ingen kan tycka var särskilt komplicerat. Om poängen var att visa hur komplicerad och svårbegriplig politik kan vara, valdes väldigt dåliga exempel.

Inte mycket bättre blir det om du slår på SVT. Där härjar just nu komikern Anders Jansson, känd från HippHipp. Inför programserien Anders tar parti förklarade han: "Jag kan inte ett skit om politik" (där han har tydligen gott sällskap av Kjell Bergqvist). Det är en ganska dålig förutsättning för att göra ett bra program om just politik, kan tyckas.

SR och SVT bidrar därmed till infatiliseringen av det politiska samtalet. De kunde ha valt att informera och erbjuda fördjupning. Det kunde ha blivit bra, rent av.

Ja, vissa i alla fall.

Sveriges Radios beslut var korrekt

Komikern och vänsterprofilen Soran Ismail får ta ett uppehåll från jobbet som programledare i Sveriges Radio eftersom hans uttalade ogillande av Sverigedemokraterna inte anses förenligt med SR:s riktlinjer om opartiskhet under ett valår.

Detta har väckt stor uppmärksamhet. Många är upprörda, framför allt de som delar Ismails åsikter. Men varken SR eller SVT ska vara en plattform för politisk propaganda (även om de ofta är just det). Soran Ismail har aldrig gjort någon hemlighet av vad han tycker om Sverigedemokraterna, och har försitter sällan ett tillfälle att tvåla dit dem (även om jag tycker att han, till skillnad från andra, gör det med stil). Självfallet är detta problematiskt i en plattform som, åtminstone enligt riktlinjerna, ska vara opartisk.

Soran Ismail själv tycker inte att det är problematiskt att vara öppen motståndare till SD och samtidigt anställd i public service, eftersom partiet ju "är främlingsfientligt". Faktum är dock att SD är ett riksdagsparti, och ser ut att så förbli, och att hans åsikter om partiet inte nödvändigtvis är en universell sanning som delas av alla. Det är just detta, att deras åsikter inte är den enda sanningen, som många på vänsterkante har så svårt att ta till sig.

Fast egentligen kan jag tycka att SR hellre borde ha agerat mot Alexandra Pascalidou, som leder ett debattprogram och inte ett humorprogram, och är uttalat vänster. Så pass att hon gav sig på en borgerlig debattör i en debatt om rasism.

Eller ännu hellre: sätt in en libertariansk och en konservativ profil och ge dem ett eget program. Eftersträva pluralism i stället för att sätta munkavle. Då skulle det kunna bli ett ganska underhållande valår.

Partiledare i SVT-terapi

Supervalåret 2014 till ära drar SVT igång ett nytt intervjuprogram i lite annorlunda form. Psykoterapeuten, läkaren och musikern Poul Perris ska i det nya Nyfiken på partiledaren blicka in i toppolitikerns själ.

Tanken är att partiledarna ska få prata ut om livet och politiken, om värderingar och ideologi. Stefan Löfven har sagt att han uppskattar formatet. Undra på det. Om det är något toppolitiker kan och älskar, är det att prata. Men vilken funktion fyller programmet för oss andra?

Nog kan det vara intressant att höra en partiledare berätta om en svår barndom eller hur de tog sig ur en livskris och på vilket sätt den erfarenheten hjälpt dem i politikens hetluft. Men för den sortens samtal finns redan Sommarpratarna. Och visst kan det vara skönt att faktiskt få höra en politiker utveckla en tanke som människa, inte bara politiker, utan att få motfrågor och bli ifrågasatt precis hela tiden. Men den sortens program finns redan och heter Min sanning.

Vilken funktion ska då Nyfiken på partiledaren fylla? Risken är att den blir ytterligare ett steg på vägen mot en komplett personfixering i politiken, och att sakfrågorna i ännu högre grad kommer i skymundan när personen går före. Det vore i så fall olyckligt.

Att samtliga åtta partiledare ställde upp förvånade Poul Perris. Han borde veta att en partiledare sällan missar ett tillfälle i rampljuset, i synnerhet inte i statstelevisionen under ett valår. De som har mest att vinna på ett dylikt program är förstås de som ligger risigt till i förtroendemätningarna, som Annie Lööf och Jimmie Åkesson.

Personligen tänker jag titta för att se om löftet att prata ideologi uppfylls, och om någon annan än Jonas Sjöstedt i så fall klarar den utmaningen. Vem vet, kanske får vi även se Fredrik Reinfeldt ta tillfället i akt att åter varna för visioner i politiken.

Feministers rädsla för oliktänkande

Det är populärt att hävda att feminister är utsatta för näthat. Mer sällan får vi höra om andra sidan av myntet, nämligen feminister som ger sig på sina åsiktsmotståndare med härskartekniker, invektiv och förtäckta hot. Och följderna därav. Radikalfeministen Katerina Janouch applåderade på debattplats att Pär Ström till följd av av debattklimatet fann det omöjligt att fortsätta diskutera jämställdhet.

Man kan tycka illa om sina motdebattörer, och anse att de står för förfärliga åsikter. Men att glädjas åt att debatten helt upphör är något annat. Det är att önska att det öppna, demokratiska samtalet ska tystna. Att motståndarna mot de idéer man själv råka finna förträffliga ska försvinna.

Denna önskan tycks särskilt stark hos många radikalfeminister. Kanske tror de på allvar att vägen till det goda samhället kräver dessa offer, och att antifeminister och personer som ifrågasätter feminismens heliga kor måste trampas ned längs vägen. För flertalets bästa. De tycks så uppfyllda av sin egen upplevda visdom att de nästan måste vårdas för traumatisk chock när de upptäcker att någon har mage att ifrågasätta deras "kunskap" eller vill belysa en fråga ur ett annat perspektiv. Vi ser alltid samma respons när någon ifrågasätter av radikalfeminister använd statistik eller, gud förbjude, menar att könsmaktsordningen är en teoretisk modell och inte en fastslagen sanning.

Ett dagsfärskt exempel på känsligheten är DN Kulturs Catia Hultquist. Hon är förbannad över att statstelevisionen, när den äntligen producerar en serie i tre delar om feminismen, väljer att sätta rubriken "Har feminismen spårat ur?" och i ett av programmen fråga om feminismen kuvat männen. Högst berättiga frågor för flertalet. Men inte för Catia Hultquist. Hon hade sannolikt föredragit något mindre kritiskt och mer renlärigt. Det är ju trots allt SVT vi talar om. Hur pass allvarligt menade dessa frågor är återstår förstås att se. Serien Fittstim - Min kamp sänds med början den 16 januari.

Den avoga inställningen till en öppen och saklig debatt kan jag inte riktigt begripa. Om man nu är så övertygad om sina egna åsikters överlägsenhet, varför inte välkomna debatten? Kanske är det så enkelt att den som upplever sig stå för Sanningen™ inte tycker sig behöva några nya perspektiv.

Just den inställningen såg till att få en oskyldig man dömd för åtta mord, om någon fortfarande minns den lilla incidenten. Vissa likheter finns onekligen mellan bunkergänget runt Thomas Quick och de radikalfeminister som för den mest intoleranta feminismens talan i Sverige.

SVT - samhällets shit?

Public service har alltid tagit sig självt på väldigt stort allvar. För inte alls så länge sedan, när svenska folket endast hade en eller två statliga radiokanaler och lika många TV-kanaler att tillgå, var det månne befogat. Men i dag har public service i stort spelat ut sin roll och i stället blivit konkurrenter med de kommersiella kanalerna.

Utbudet av underhållning och information exploderade när var och varannan svensk skaffade parabolantenn eller kabel-TV (en utveckling som många på vänsterkanten ingalunda välkomnade). Enligt programdirektören Robert Olsson har statstelevisionen alltjämt en viktig roll som "samhällets kitt".

Visst produceras det bra program i SVT, även om det är långt mellan gångerna. Dramaserier som Graven, Tusenbröder och Gynekologen i Askim håller högsta kvalitet. Uppdrag Granskning har genom åren producerat ett antal riktigt vassa och viktiga reportage, inte minst det om Göteborgskravallerna, "fallet Ulf" och skapandet av seriemördaren Thomas Quick (som av en händelse arbetade Hannes Råstam med dem alla).

Men på nyhetssidan är SVT lika svagt som TV4. Visserligen har SVT ett antal hyggliga utrikeskorrespondenter, men nyhetsrapporteringen är överlag ytlig, tafflig och oproblematiserande. Det räcker att slå över på CNN elelr BBC World i några minuter för att se skillnaden.

På ett sätt kan SVT sägas sitta i ungefär samma sits som Systembolaget. Bolaget ska hålla nere alkoholkonsumtionen men kan samtidigt inte göra det alltför eländigt för kunden eftersom det skulle undergräva förtroendet för monopolet. SVT har ett tydligt uppdrag: Det ska erbjuda program som de kommersiella kanalerna inte finner gångbara på en reklamstyrd marknad.

Men för att inte bli irrelevanta måste SVT även satsa mycket på sådant som folkflertalet faktiskt vill se, det vill säga ytligt skit. Det innebär att SVT tvingas frångå sitt uppdrag och leverera program som är kopior av sådana som redan finns i de kommersiella kanalerna. Som dejtingprogram (Kärlekskoden), träningsprogram (Kan du slå en pensionär) och sångtävlingar i det oändliga. Plus en massa sport, förstås.

Noterbart är att statstelevisionens överlägset mest populära program är Melodifestivalen - under den tid på året det inte visas innehas topplaceringen i stället av Doobiboo. Två program som inte har ett dugg med public service att göra och lika gärna hade kunnat sändas i TV4.

Robert Olsson tar faktiskt upp den urholkade kvaliteten som ett problem. Ty det är ett rent demokratiskt bekymmer att stora medier duckar för komplicerade frågor - när de i stället borde se det som sin uppgift att begripliggöra dem för läsare och tittare.

Svenska medier har exempelvis valt att i princip helt överge EU-bevakningen. Den bevakar endast toppmöten väldigt ytligt och väljer att ignorera den händelseutveckling som har lett till att EU i praktiken blivit en lydstat till USA, till vilken man serverar unionens medborgare på ett fat.

För detta borde fler intressera sig.

Läs även:
HAX: Är det nu demokratins framtid avgörs?

Ett jätteenkelt sätt att tjäna pengar på

Det förekommer inget trolleri. Skattesänkningar och slopad TV-avgift får konsekvenser. Och om du ändå känner att din dator inte är en TV så får du läsa på lagen.

Aftonbladet-kolumnisten Ehsan Fadakar tycker att alla ska betala TV-avgift, punkt slut. Annars får det konsekvenser.

Och visst är det rent juridiskt korrekt att alla som innehar en dator, smarttelefon (och även surfplatta, även om det inte fastslagits ännu) ska betala TV-avgift. Själva sakfrågan är dock: är licenssystemet rimligt?

Det finns förstås personer som vill ha allt - gratis sportsändningar i SVT och slopad TV-avgift. Men det är inte vad saken handlar om här och nu. TV-avgiften handlar om tvång. Avgiften liknar en skatt i så måtto att vi inte kan välja bort den och samtidigt leva ett modernt liv. Om du har en TV för att se film och spela spel, om du har en smarttelefon eller dator i arbetet är du skyldig att betala för sändningar i Sveriges Television och Sveriges Radio.

Det är ett genialt system, så genialt att Bahnhof gjorde en grej av det den 1 april. Först nu när innehavare av datorer och smarttelefoner blir betalningsskyldiga börjar allt fler reagera mot systemets orimlighet.

Det finns dock en rimlig väg ut ur detta: göm SVT bakom en betalvägg och låt alla som vill betala göra det. Många kommer att betala - frivilligt. Men färre betalande kommer tvinga statstelevisionen att effektiviseras och göra sig av med en del barlast som hängt kvar i decennier. Eva Hamilton borde se fram emot utmaningen.

Public service är motsatsen till service

Regeringen har beslutat förlänga systemet med en TV-avgift i ytterligare sex år. Det förhatliga Radiotjänst blir därmed kvar. Saken ska utredas vidare, men vi ska inte räkna med någon förändring inom överskådlig tid.

Detta är en besvikelse för alla som önskat en alternativ och mer modern finansieringslösning för public service. Systemet skapades när svenskar hade en TV-kanal att titta på och TV:n var den enda mottagaren. Det är således oerhört föråldrat. Tyvärr tar regeringen inte hänsyn till detta faktum utan väljer den enkla vägen genom att helt enkelt förlänga eländet för att få frågan ur världen.

Public service-avgiften kostar varje hushåll 2 000 kronor per år. Det spelar ingen roll om du tittar på TV eller inte. Du behöver inte ens äga en TV längre för att bli betalningsskyldig. I dag räcker det att du äger en dator, surfplatta eller smarttelefon för att Radiotjänst ska kräva in licenspengarna. Det är ett fullständigt orimligt system. Särskilt som alla med tillgång till dessa prylar kan se public service hela utbud oavsett om de betalar eller inte.

Jag förstår inte varför SVT, UR och SR inte kan gömma sina tjänster bakom en betalvägg. Ha ett standardutbud med SVT, SVT2 och SR för en billigare penning. Erbjud tilläggstjänster som UR, Barnkanalen, Kunskapskanalen, SVT Play och något mer för den som är intresserad av hela utbudet. Enkelt, rättvist, modernt. Alla får det de betalar för.

Finansieringen av public service är ett skämt. Tyvärr gäller det även regeringens hantering av densamma.

And then Gustav Vasa said: There will be no more TV

Ungefär samtidigt som vi får veta att svenska folket kommer få lida under ett föråldrat och korkat TV-avgiftssystem under Radiotjänsts förvaltning i ytterligare sex år, kommer även nyheten att grekisk public service-TV och -radio stängs ned.

SVT:s vd Eva Hamilton tror att det på sikt är positivt att den korrupta koloss som varit den grekiska statstelevisionen går i graven. Ur askan kan något nytt födas. Kajsa Ekis Ekman är föga förvånande av en annan åsikt. Hon tycker att stängningen, som förstås sker av ekonomiska skäl i ett krisande land, är ett "angrepp på demokratin".

Kajsa Ekis Ekman har den bestämda uppfattningen att endast staten kan ge undersåtarna korrekt och neutral information (andra medier tillhör oligarkerna). Hon räds en utveckling där ett eventuellt återuppståndet public service kommer att besättas av högerfolk.

Lite som SVT då, vars före detta styrelseordförande var socialdemokraten och tidigare statsrådet Allan Larsson. Han ersattes av socialdemokraten och tidigare statsrådet Lars Engqvist som i sin tur ersattes av socialdemokraten och före detta Metallordföranden Göran Johnsson.

Det är tydligen skillnad på demokrati här och där.

Radiotjänst jagar dator- och telefonanvändare

Stenåldersavgiften, den på TV-mottagare, ersattes inte av någon skatt. Den blev kvar, i väntan på någon bättre framtida lösning. Radiotjänst har sedan urminnes tider rätt att ta ut TV-avgift på alla som har TV-mottagare. Nu omfattar den även datorer, surfplattor och smarttelefoner.

Emellertid hävdades att myndigheten inte tänkte inleda någon jakt på alla som äger en dator, surfplatta eller intelligent telefon som kan ta emot TV-sändningar. De flesta betalade ändå redan avgiften, lät det då. Enligt Computer Sweden är det ändå precis det Radiotjänst har gjort. Myndighetens VD erkänner att de "börjat lite försiktigt".

Pengarna ska in. Även du som inte har minsta intresse av SVT eller SR men råkar äga en telefon kan alltså tvingas betala avgift till Radtiojänst på över 2 000 kronor per år.

SVT:s Eva Hamilton menade tidigare att myndigheten skulle hålla "en låg profil" och inte jaga dator- och mobilanvändare. Det var förstås ett naivt uttalande. Radiotjänst har till uppgift att leta rätt på syndare. Systemet ger dem den fulla rätten.

Ensidig granskning av näthatet

SVT:s Uppdrag Granskning har uppmärksammat den fråga som bubblat i bloggosfären i åratal - näthatet.

Kvinnor träder fram och visar vilka hat- och hot de fått utstå, rimligen just för att de är kvinnor. Det är förstås både upprörande och äcklande. Men även män utsätts för hat. Det ser bara inte likadant ut. Hatet är således inte könsbundet. 

Från vänsterhåll, där ropen om näthat hörs som starkast, är det ofta kutym att kasta skit på politiska motståndare, att kalla sverigedemokrater för nazister och hävda att det är "civilkurage" att störa deras möten. 

Så länge det främst var sverigedemokrater och nationalister som drabbades av hatet, uppmärksammades det inte i de fina sammanhangen. SVT skulle aldrig drömma om att göra en dokumentär som beskrev de dödshot som Jimmie Åkesson, och flera av hans partikamrater, fått på grund av sin politiska tillhörighet. Ingen journalist skulle velat göra reportaget. När det drabbar feminister, Åsa Linderborg och journalister inom den statliga radion och televisionen är det förstås en annan femma. 

Missförstå mig rätt nu. Jag förringar inte de hot och oförsvarbara påhopp som vissa drabbas av. Jag hävdar däremot att de inte är vare sig unika eller särskilt utsatta. Vi behöver bara nämna namnet Pär Ström för att dra oss till minnes vilket drev han tvingades utstå för att han ifrågasatte statsfeminismen och genusvetenskapen. Han hånades, häcklades och fick även motta direkta hot. 

Ström valde att helt lämna jämställdhetsdebatten. Feministen Katerina Janouch var en av flera som gladdes åt och applåderade det beslutet. En politisk motståndare hade dukat under, det var skit samma av vilken anledning.

Näthatet borde därför inte göras till en fråga om systerskap. Även män får motta hot och hat på nätet, och rimligtvis har detta fenomen funnits långt innan var och varannan stolle hade en egen dator att knappa på. Att det uppmärksammas och får sådan spridning beror på att medierna har blivit digitala och vår kommunikation global. 

Friheten på nätet får emellertid inte göras till måltavla på grund av en minoritets oanständiga beteende. 

Läs även:
Paulina Neuding (SvD)