Björklund, varför tyckte du inte så här förut?

Gårdagens partiledardebatt bjöd på det sedvanliga käbblet men också på hetta och viss nerv.

Debatten hamnade i ett intressant läge med två block som pucklade på varandra och med Jimmie Åkesson i mitten som något slags "domare" (för att låna Margit Silbersteins uttryck), vilket tydligen gick hem i stugorna.

Det som fascinerar mig mest är hur Jan Björklund låter numera. I både partiledar- och riksdagsdebatter har Björklund den senaste tiden krävt ett avskaffande av den socialistiska hyresregleringen. I gårdagens debatt tog han dessutom upp vikten av att börja prata värderingar i svensk integrationspolitik. Jimmie Åkesson replikerade att han var "i chock" över att höra Björklund säga exakt det som han menar att Sverigedemokraterna sagt i alla år.

Jan Björklund låter definitivt annorlunda i flera frågor nu än han gjorde före valet. Folkpartiet hade integrationsministerposten i åtta år, och gjorde inte ett kviddevitt av den. I synnerhet de sista fyra åren under Erik Ullenhag gick åt till att förneka problem i stället för att bemöta dem och finna lösningar. Det var flera förlorade år med ett upptrissat tonläge och ett alltmer ohållbart debattklimat. Nu har knutar börjat lösas upp. Kaoset som följde i höstens migrationsvåg gav svenska politiker en nödvändig käftsmäll och tvingade ut dem i ringen.

Nu har Jan Björklund lättat på locket. Han föreslår både radikala förändringar av bostadspolitiken, vilka är helt nödvändiga för att lösa de problem som finns, och medger de värderingskonflikter som uppstår när personer från patriarkala klassamhällen invandrar till Sverige. Även Kristdemokraterna har insett det sistnämnda.

Måtte det bli mer än bara prat.

Allians med förhinder

De fyra borgerliga partierna ska gå till val gemensamt igen, skriver de fyra partisekreterarna på DN Debatt. Det betyder en gemensam kampanj och ett gemensamt valmanifest.

Frågan är hur det ska gå till rent praktiskt. De fyra borgerliga partierna leds nu uteslutande av personer som inte var med när Alliansen bildades. Två av dem är helt nya. Känslan för det där nära allianssamarbetet finns inte riktigt där som tidigare.

Visst har partierna kommit överens förut. Men denna gång är tonen försiktigare. "Vi är ärliga med att vårt samarbete står inför flera utmaningar", skriver partisekreterarna och tillägger att partierna "ännu inte är lika samspelta som tidigare". Tja, det är lika bra att vara öppen med det som alla ändå kan se. Det skrivs givetvis inte ut vari skiljaktigheterna ligger, men det är ingen hemlighet att det framför allt är C som har gått sin egen väg på flera områden.

Det ska onekligen bli intressant att se hur exempelvis kapitlet om migrationspolitiken ser ut i det gemensamma valmanifestet. Att förena Moderaternas "mota asylsökande vid gränsen" med Centerpartiets "släpp in ännu fler" kommer inte bli helt lätt. Någon part kommer få ge sig, och om inte C får ett väldigt stärkt röstetal lär det bli Annie Lööf som får svälja sina stora ord. Vilket oundvikligen kommer leda till en liknande svekdebatt som den som nu pågår i Miljöpartiet (och givetvis tårar). Redan innan dess måste dock en gemensam ståndpunkt intas.

Alternativet är att formulera en så allmänt hållen text att den kan tolkas till egen fördel av alla parter. Men sådan slapphet fungerar sannolikt inte längre när två tredjedelar av väljarna har migrationspolitiken som sin viktigaste fråga. I ett sådant läge krävs tydlighet, skarpa förslag och inte minst trovärdighet. Här finns potential för betänkligt gnissel i fyrpartisamarbetet.

Något allianspartierna inte riktigt tar i beaktande är att tiden har gått. Alliansen var en frisk fläkt 2006. Den kändes som det bästa regeringsalternativet för många borgerliga väljare 2010. I dag är läget annorlunda. Samma fyra partier under samma alliansflagg känns inte så spännande längre.

Det krävs ett rejält utvecklingsarbete för att göra varumärket "Alliansen" intressant igen. Väljarna kan inte antas rösta på en regeringskonstellation enbart utifrån att alternativet verkar ännu värre. Det måste finnas något som attraherar på riktigt.

Jag hyser vissa tveksamheter kring hur pass relevanta de fyra allianspartierna tillsammans kommer att kännas för väljarna om två och ett halvt år.