Ropen skalla, lönestöd åt alla

Ett av grundfundamenten i ett fritt och gott samhälle är att människor försörjer sig själva. Alla som kan arbeta ska också göra det och inte förlita sig på allmosor från någon annan.

Även den så kallade svenska modellen, en universell välfärdsmodell, bygger på en hög förvärvsfrekvens. Annars går inte ekvationen med generöst tilltagen välfärd för hela befolkningen ihop. Det är just här det håller på att ske saker i Sverige just nu. I takt med att den delen av befolkningen som inte arbetar växer, ökar bördan för den arbetande delen att bidra än mer. Utan att själva få ut mer. Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda blir allt större. Ekvationen går inte längre ihop.

Vid sidan om bostadssituationen kommer den hetaste frågan under de kommande fem åren vara nyanländas etablering på arbetsmarknaden, i synnerhet alla med låg eller ingen utbildning. Den hänger förstås till viss del samman med just bostadsproblematiken - den som bor på ett vandrarhem, i en gymnastiksal eller i ett plywoodbås i en bilhall har rimligen sämre förutsättningar att etableras än den som har tryggheten i en egen bostad. Men det handlar också om att den myndighet som har ansvaret för etableringen är Sveriges kanske mest dysfunktionella.

Arbetsförmedlingen fungerar uruselt. Den klarar inte av att matcha akademiker, den har under lång tid misslyckats med att hjälpa personer som står långt ifrån arbetsmarknaden (det är därför kommuner har satt upp egna så kallade "jobbtorg") och har nu fått uppdraget att sköta etableringen av hundratusentals människor från Nordafrika och Mellanöstern på den högspecialiserade svenska arbetsmarknaden. Ursäkta om jag är lite pessimistisk gällande utfallet.

Detta är vad som på samtidssvenska kallas en utmaning. I dag finns en uppsjö av olika anställningsstöd - allt från nystartsjobb och instegsjobb till YA-jobb och de än så länge mycket perifera traineejobben. Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg vill se förenklingar av dessa och pekar ut tre alternativa vägar framåt: fortsatta lönestöd, sänkta löner eller skattesubventioner.

Det enda regeringen och allianspartierna har att komma med är olika sorters subventionerade anställningar. Socialdemokraterna vill inte ha "låglönejobb", säger de. Men de inser uppenbarligen att lönekostnaden spelar roll för arbetsgivarens vilja att anställa. Därför vill S ha subventionerade anställningsformer.

Detta betyder att den enskilde, oaktat sin produktivitet, ska få en hög lön och att skattebetalarna står för huvuddelen av denna. Alliansen införde flera av de lönestöd som finns i dag och inget tyder på att de vill röra dem. (Centerpartiet har föreslagit en app för att starta företag, men så mycket längre än så sträcker sig inte den borgerliga uppfinningsrikedomen i nuläget.)

Lönestöd skapades en gång i tiden för att hjälpa personer med olika sorters funktionshinder samt människor som av olika skäl stod väldigt långt ifrån arbetsmarknaden (exempelvis de som varit långtidssjukskrivna) till en anställning. Tanken var inte att dessa stöd skulle användas för fullt friska människor vars enda "funktionshinder" är att de kommer från ett annat land.

Lägre ingångslöner har förstås föreslagits. Men eftersom den svenska modellen bygger på att arbetsmarknadens parter sätter lönerna kommer det bli svårt att pressa ned ingångslönerna. Facket är inte ett dugg intresserat utan driver tvärtom på för motsatsen.

Återstår alltså subventionerade anställningar. Den grupp som har ett så kallat lönestöd kommer med all sannolikhet växa lavinartat under de kommande åren. Politikerna har helt enkelt ingen annan lösning. Dessutom bidrar det i en viktig fråga, nämligen arbetslöshetsstatistiken.

Oavsett vilken regering som sitter vid rodret efter valet 2018 är fina sysselsättningssiffror viktigare än att människor är självförsörjande på riktigt.

Oroväckande svammel

Det var en bitvis smärtsam upplevelse att se regeringens näringsminister Mikael Damberg ömsom vara svarslös, ömsom floskla loss i söndagens Agenda. Ämnet var den tudelade arbetsmarknaden. Hur ska regeringen underlätta för alla nyanlända att komma in på den reguljära arbetsmarknaden?

Den som mot förmodan hade hoppats på några nya idéer eller ens konkreta svar, blev besviken. Näringsministern hade förvånansvärt lite att komma med och verkade knappt ens förberedd på de givna frågor som han rimligen måste ha förstått skulle komma.

Det är uppenbart även svårt, såväl för politiker som journalister, att behålla fokus på exakt den grupp vi bör fokusera på: personer utan någon som helst utbildning. Gruppen analfabeter är, även om Löfven beskriver den som "några stycken", skrämmande stor. Men det är mycket trevligare att prata om de medel- och högutbildade eftersom det för dessa finns åtgärder som kan fungera.

Damberg flackade fram och tillbaka. Han exemplifierade de höga arbetslöshetssiffrorna för utrikes födda med att det är naturligt att de som kom till Sverige under 2015 har en lägre sysselsättningsnivå. Men precis som programledaren inflikade syns denna grupp inte i statistiken än. Det är först vid erhållet uppehållstillstånd och kommunplacering som dessa människor börjar märkas i sysselsättningsstatistiken. Om näringsministern inte ens känner till detta enkla faktum, är frågan vad han kan bidra med.

Regeringens recept är att fortsätta bygga ut RUT samt att skapa så kallade beredskapsjobb i staten och extratjänster i välfärden. RUT underlättar för entreprenörer som vill och kan starta företag. Hit hör knappast gruppen extremt lågutbildade och analfabeter. Beredskapsjobben löper en uppenbar risk att bli ungefär som traineejobben, alltså en insats som lovar mycket men i slutändan bara sysselsätter en bråkdel av det utlovade antalet.

Återstår extratjänsterna i välfärden. Det låter som en satsning, men de signaler jag har fått från personer som arbetar inom sjuk- och äldrevården utstrålar stor skepsis. Dels måste någon handleda de som får dessa extrajobb, dels är det faktiskt så att de "enkla" jobben inte sällan är de roligaste för en hårt slitande personalgrupp. Ska ordinarie personal berövas att få gå ut med Elof, 82? Det som behövs inom sjukvården och äldrevården är fler kompetenta händer som kan bidra med allt, inte bara fler händer som kan bidra med det allra enklaste.

Dambergs svammel i Agenda är oroväckande. Regeringen sitter inte inne med någon mirakellösning som den ämnar lansera lagom till valet, det har vi alla förstått. Men att den nätt och jämnt har börjat förstå hur stort problemet (förlåt, utmaningen) är bådar illa för framtiden.

Ty det är under de kommande tio åren som de riktigt stora kostnaderna - såväl ekonomiska som sociala - kommer bli uppenbara för de flesta, inte bara vissa.

I ett läge när den ekonomiska verkligheten knackar på dörren spelar det ingen roll vilka ord politiker använder för att tona ned situationens allvar. Verkligheten kan döljas under en tid men inte hur länge som helst. Förr eller senare tränger den sig in.

Genom att vinkla statistik, prata om "kompetensregn" och att ge falska förhoppningar om att Sveriges pensionssystem enbart kan räddas med en stor asylinvandring har journalister och politiker gemensamt bäddat för en enorm backlash och ett i det närmaste irreparabelt gap mellan etablissemanget och väljarna.

När utställda löften aldrig kan infrias och när det blir uppenbart att utsatta grupper oundvikligen måste ställas mot varandra, kommer valresultatet 2014 framstå som en västanfläkt jämfört med vad som väntar 2022. Om folk ens orkar gå och rösta då, vill säga.

Tidigare bloggat:
Utmaningen

Bidragsbatalj

Moderaterna fortsätter att ta små steg i rätt riktning i både migrationspolitiken och i synen på arbete och bidrag. Just i det sistnämnda fallet kan en av de stora konflikterna komma att stå i nästa valrörelse.

Partiets ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson aviserade i dag att M vill se medicinska åldersbedömningar av asylsökande direkt vid ankomst. I dag görs det först i ett långt senare skede men oftast inte alls.

Efter fjolårets rekordstora anstormning av ensamkommande till Sverige och efter att vuxna som påstått sig vara minderåriga både mördat och våldtagit på boenden för barn har Moderaterna vaknat. Bättre sent än aldrig, antar jag.

Moderaterna vill även öka skillnaden mellan att leva på bidrag och att leva på sin lön. Därför vill M förutom att sänka en rad ersättningar se ett tak så att de samlade bidragen aldrig överstiger 75 procent av lägsta lönen.

Än viktigare är emellertid att partiet vill att personer ska tvingas kvalificera sig genom arbete för att få full tillgång till bidragssystemen. Bland annat vill M korta föräldrapenningen till max ett år för den som saknar arbetsinkomst.

Härmed tar M ett tydligt steg mot ett kvalificeringssystem i välfärdsstaten. Ingen ska kunna kliva in utifrån och få full tillgång från dag 1. Detta är ett väldigt viktigt skifte i svensk politik, och måtte M våga driva detta fullt ut. Det är en helt nödvändig strid.

Nästa valrörelse borde handla om arbete mot bidrag. Vägen till ökad självförsörjning kan bland annat gå via bidragstak och ett system som kräver att människor kvalificerar sig för att få del av kakan. Men det krävs också att vi får en spridd övertygelse i samhället om att det alltid, i alla lägen, är bättre att försörja sig själv på ett hederligt sätt än att leva på andras bekostnad.

Vi måste återupprätta stoltheten i en egen försörjning i Sverige.

Ett samhälle som stänger ute

I valrörelsen 2006 gick Alliansen hårt åt den dåvarande statsministern Göran Persson för att hans regering under lång tid skickat unga människor i så kallad förtidspension. Detta gjordes, påstods det, för att "förbättra statistiken".

Vad det handlade om var så kallad aktivitetsersättning, som namnet till trots är en ersättning för att inte göra någonting. Det ges förenklat till en grupp som samhället i praktiken har gett upp om. Det senaste decenniet har antalet som får ersättningen minskat i befolkningen som helhet men ökat kraftigt bland unga och unga vuxna. I dag är det 37 000 personer i åldern 16-29 år som får aktivitetsersättning.

Aktivitetsersättning ges från Försäkringskassan, kan jämföras med försörjningsstöd i storlek och ges till personer med olika sorters funktionshinder (inte sällan psykiska). Det kan röra sig om den som inte klarar att slutföra studier, som får praktik men har svårt att klara denna eller komma vidare till ett reguljärt arbete. Det är inte ovanligt att de går in och ut ur sjukskrivning.

Alliansen införde en begränsningsregel som gör det svårare att få ersättningen under en längre tid. Detta var positivt. Personer som är så pass unga ska prövas igen och igen i sysselsättning och arbete.

Problemet i dag är att vi har fått en arbetsmarknad som effektivt exkluderar många. Oförmögna personer och människor som är lite "udda" har det alltid funnits, men förr i tiden fick de kanske arbete på gården och hade sin tillvaro tryggad via familjen och släkten. I dag blir de fall för socialtjänsten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, och ingen av dessa instanser kan tvinga arbetsgivare att anställa. Notan hamnar därför på skattebetalarna samtidigt som den enskilde passiviseras.

Detta är oerhört olyckligt. Dels för att det är en kostnad för alla som arbetar att försörja dem som inte gör det, men också för att det är slöseri med människors resurser. Många av dem som i dag får aktivitetsersättning kanske aldrig kommer kunna utföra ett heltidsarbete och bli helt självförsörjande. Men de flesta av dem skulle sannolikt kunna bidra. På något sätt. I något sammanhang. Tyvärr finns det inte plats för dem på dagens arbetsmarknad.

Det pratas väldigt mycket om öppenhet och ett samhälle för alla. Verkligheten är att det under lång tid rests murar på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och i skolväsendet. Murar som ingen på allvar verkar vilja riva.

Socialdemokraterna smutsar ned debatten

Moderaterna har uppmärksammat att det i vissa fall lönar sig att inte arbeta alls jämfört med att som arbetslös förälder ta ett arbete. Detta rör ett räkneexempel på två vuxna och fyra barn som Hanif Bali lät Riksdagens utredningstjänst göra.

Upptäckten har fått partiet att föreslå ett bidragstak som åtgärdar orättvisan. Devisen är att det alltid ska löna sig att arbeta.

Detta får "arbetarepartiet" att tända på alla cylindrar. Socialdemokraterna replikerar i en debattartikel i Aftonbladet undertecknad av socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Artikeln innehåller de sedvanliga angreppen på M för att de "ger sig på de mest utsatta" (om man får 27 000 kr i bidrag varje månad är man i mina ögon inte samhällets mest utsatta) och lyckas i ett vilt vevande klämma in både Brexit och Donald Trump också. För säkerhets skull?

Regeringen försvarar alltså att en familj som inte arbetar kan få ut mer i bidrag än en arbetande familj med lika många barn. Resonemanget, förutom det obligatoriska att man inte ska ifrågasätta att den som vill ha bidrag också får det, är intressant.

Strandhäll skriver:

Det rör sig om arbetslösa eller sjuka som får samhällets hjälp för att sätta mat på bordet och slippa hamna på gatan. Att ersättningarna i några fall blir så här höga beror på att de bor på en ort där bostadsbristen gör att socialtjänsten tvingas betala för boende med mycket höga hyror. Det är alltså inga pengar som går till plånboken utan till stor del utgörs av kommunens kostnad för att hitta tak över huvudet till utsatta barn i runt 100 familjer.

Genom ett snillrikt sätt att räkna där boendekostnaden exkluderas som utgift för skattebetalarna, eftersom en hyra betald av kommunen enligt ministern inte är några pengar "som går till plånboken" (trots att vi andra betalar vår hyra/avgift med pengar ur den egna plånboken), lyckas alltså ministern få den totala bidragskostnaden att framstå som betydligt lägre. Och på köpet utmåla Anna Kinberg Batra som en lögnare.

Socialdemokraterna får gärna argumentera för höga bidragsnivåer. Men sättet på vilket en av regeringens ministrar gör det är direkt oanständigt. Hon bemöter över huvud taget inte Moderaternas förslag i sak utan väljer i stället att blanda in Brexit och Trump i villervallan.

Annika Strandhälls artikel är en indikation på hur den politiska debatten kan komma att se ut framöver när en alltmer pressad socialdemokrati slåss med näbbar och klor. Vi kan ha en riktigt smutsig valrörelse framför oss.

De kallas fattigpensionärer

Många svenska pensionärer har det bra. De är friska, har god ekonomi och kan nu efter ett långt arbetsliv och utflugna barn sälja radhuset som ökat i värde med några hundra procent och unna sig både resor och god mat.

Men för andra ser verkligheten helt annorlunda ut. De har i likhet med ovanstående grupp arbetat och slitit i ett helt yrkesliv, men det har ofta varit timanställningar, deltidsanställningar och hemarbete. När livspartnern gick bort kom inte bara den ofrivilliga ensamheten utan också en ny ekonomisk verklighet.

Det är dessa vi kallar fattigpensionärer. Det pratas ibland om dem men deras verklighet är ändå nästan okänd. Detta är människor som har oerhört lite pengar att leva på när hyran och andra löpande räkningar är betalda. Som får köpa den billigaste falukorven, alltid handla på extrapris och aldrig unna sig något extra till helgen. Du har säkert sett dem många gånger i kassakön på ICA utan att veta om det.

Pensionssystemet har missgynnat denna grupp och den får nu betala priset i form av en fattig ålderdom. Inte för att de inte har gjort rätt för sig utan trots att de gjort det. Vi är många som har föräldrar eller bekanta som stämmer in på begreppet "fattigpensionär". Det knyter sig i magen att tänka på dem.

Frågan är varför inte politikerna pratar mer om dem. Här borde det finnas en potential att appellera till många väljare - både personer som lever under dessa omständigheter och alla vi som anser att det är åt helvete att de tvingas göra det.

Men gruppen pensionärer med riktigt låga inkomster är inte en högljudd grupp. De protesterar inte. De grinar inte ut i media. De kniper käft och försöker klara sig själva, som de alltid har gjort.

Situationen beror inte på att det skulle saknas pengar per se. Pengar finns. Det är därför regeringen kan bevilja ökade anslag på tiotals miljarder årligen till Migrationsverket och Arbetsförmedlingen, det är därför vi har så generösa bidrag till människor som aldrig arbetat. Pengar finns. Politikerna har bara gjort sin prioritering. Det var inte fattigpensionären. Samtidigt sparas det på äldreomsorgen på många håll i landet.

Situationen är oanständig. Ovärdig. Och oacceptabel.

Det sägs att min generation kommer bli den stora förloraren på pensionssystemet i framtiden. Det är bra att veta om det i tid så att man kan försöka dämpa effekterna av det. Men också för att det då finns tid att leta efter ett nytt land att bo i när det är dags.

Om bidragstak och nödvärn

Utspelen fortsätter att hagla under den politiska firmafesten i Almedalen. Jag har inte för avsikt att kommentera allt, men några få saker är värda att lyfta.

Moderaterna har reagerat på att det går att tjäna på att maximera sina bidrag i stället för att arbeta. Därför vill partiet införa ett bidragstak (se kort video här). Bakgrunden, får vi förmoda av tajmingen, är Hanif Balis Facebookinlägg för några dagar sedan som visade hur mycket i olika bidrag en fyrabarnsfamilj där ingen arbetar maximalt skulle kunna få ut och hur minimal skillnaden blir om båda föräldrarna tar ett jobb.

Förslaget innebär konkret att en barnfamilj maximalt ska kunna få ut 27 000 kr i olika bidrag. Jag kan tycka att det fortfarande är väldigt mycket pengar för att inte jobba, och nog är det lite besynnerligt att det parti som lanserade begreppet "arbetslinjen" under sin tid i regeringen åren 2006-2014 inte ens verkar ha känt till hur mycket i bidrag det går att få ut för en större familj. Nu, i opposition, vill Moderaterna yrvaket att det ska löna sig mindre att leva på bidrag från skattebetalarna.

Sverigedemokraterna stod för dagens kanske mest intressanta förslag, som hamnade lite i skymundan när medierna valde att fokusera på de mer klickvänliga förslagen om undantagstillstånd och insatsstyrkor i problemområden. Det handlade om en utvidgad nödvärnsrätt.

Bakgrunden är Vallåkrafallet där en man kände sig så hotad av två män att han sköt ihjäl dem i sitt eget hem. Han åtalades för mord men dömdes slutligen för dråp. Förhoppningsvis kommer domen att överklagas. För om det är någonstans som en livrädd och utsatt person borde ha rätt att försvara sig, är det i sitt eget hem.

Självfallet ska vi inte ha rätt att skjuta fritt bara någon knackar på vår dörr. Men om det finns skäl att tro att ens liv är hotat bör vi ha rätt att freda oss. Vi bör ha rätt att använda kraftigt våld för att rädda den egna livhanken.

Detta finns det all anledning att utreda närmare. I synnerhet när vi numera har ett samhälle där vi inte längre kan lita till rättsstaten för vår trygghet.

Kom hit och titta på de enkla jobben, Alliansen

Det är ingen vild gissning att nästa valrörelse kommer domineras av integrationsfrågan. Hur ska den nästan miljon människor som lever på någon form av bidrag eller ersättning, må det vara a-kassa, sjukersättning eller försörjningsstöd, bli självförsörjande?

Alliansen, i synnerhet Centerpartiet, har tryckt på behovet av så kallade enkla jobb. Annie Lööf vill öppna upp för jobb som inte kräver vare sig utbildning eller yrkeskunskap och uppmanar arbetsmarknadens parter att sätta lägre ingångslöner för att fler ska kunna få ett första jobb.

Stefan Löfven viftar bort allt vad lägre ingångslöner heter men har faktiskt på sistone börja ta begreppet "enkla jobb" i sin mun. Hans recept är att i första hand stat och kommun ska erbjuda arbeten som tidigare inte utförts - av typen att kopiera papper på kontor eller märka upp vandringsleder - och att privata företagare ska följa efter. För detta ska den anställde få en "riktig lön", vilket betyder att få privata företag kommer vara särskilt sugna att hoppa på Löfvens projekt.

Här i Kina finns massvis av enkla jobb. Det är människor som sopar gatorna, det är vakter som kollar din resväska i tunnelbanan, det är säkerhetspersonal som skannar din väska innan du kliver på snabbtåget, det är massvis av personal på varje restaurang och det är inte minst tusentals och åter tusentals migrantarbetare (wailaigong, 外来工）som reser landet runt och tar de jobb som erbjuds till låga löner och usla villkor. Det är ofta migrantarbetare som bygger de stora idrottsarenor och skrytprojekt som tornar upp sig i skyn runt om i Kina, inte sällan till 100 yuan om dagen (ca 140 kr).

När politikerna nu yrvaket har börjat inse att den lågutbildade, i många fall outbildade, arbetskraft som under lång tid har invandrat till Sverige måste komma ut i arbete är Kina inte en irrelevant parallell att dra. Ty det är ungefär sådana här jobb som måste till om människor helt utan relevant utbildning eller kompetens som är efterfrågad på svensk arbetsmarknad ska få ett arbete (noteras kan att Sverige har lägst andel enkla jobb i hela EU).

Jag tror, försiktigt uttryckt, att detta kommer att bli väldigt svårt. Dels eftersom Sverige av goda skäl har rationaliserat bort många av de arbeten som finns i Kina, dels för att "den svenska modellen" med starka fackföreningar som skyddar de som har arbete och stöter bort dem som inte har det, helt enkelt motverkar framkomsten av dylika arbeten.

Trots detta kommer enkla jobb säkerligen vara Alliansens universallösning i nästa valrörelse. Seså, alliansledare. Kom hit och titta då.

Utmaningen™

Gapet i sysselsättningsgrad och egenförsörjning bland inrikes och utrikes födda är vida känd. Däremot har de traditionella medierna inte velat skriva om det särskilt mycket, gräva djupare i statistiken eller dra några slutsatser om varför det ser ut så här.

Journalister och politiker har under många år upprepat den felaktiga uppgiften att det i snitt tar sju år för en invandrare att hitta arbete i Sverige. Jag har säkert själv använt uppgiften någon gång eftersom den varit så etablerad. Det krävdes dock bara att en enveten ekonom som Tino Sanandaji började gräva i bland annat SCB:s statistik för att vi skulle få bättre klarhet i hur det egentligen ligger till.

Det senaste året har alltfler börjat se att situationen egentligen är betydligt värre. När centerpartisten Staffan Danielsson bad riksdagens utredningstjänst ta bort subventionerade anställningar ur beräkningen när de räknade på förvärvsfrekvensen hos de som kom till Sverige som asylsökande blev resultatet förfärande.

Nu har till och med DN yrvaket börjat intressera sig för frågan. Detta är en vändning av den tidning som skrev om den så kallade Sandvikenrapporten (som visade att invandring är en massiv vinst för samhället, i detta fall Sandviken) Men även DN anar förmodligen att arbetslösheten bland utrikes födda i allmänhet och asylinvandrare i synnerhet kommer bli en mycket stor fråga i kommande valrörelser. Här dräneras nämligen kommunernas resurser.

Enligt DN är arbetslösheten bland utrikes födda i 108 av landets 290 kommuner över 30 procent. Men i vissa ser det ännu värre ut:

Den högst noterade arbetslösheten bland utrikes födda i en kommun har sedan 2011 stigit från 48,7 procent till 58,7 procent 2016. Så sent som 2012 hade ingen kommun en arbetslöshet bland utrikes födda över 50 procent. Nu handlar det om 12 kommuner. 

Högst ligger flera kommuner som tagit emot många asylinvandrare tidigare, som Norberg. Men fjolårets asylsökande räknas inte in i statistiken än. De som får uppehållstillstånd kommer slussas in i systemet under kommande år och då kommer läget i kommuner som Norberg och Bollnäs att bli ännu dystrare.

Denna utveckling har det varnats för länge, men föreställningen att Sverige behöver en hög asylinvandring för att klara framtidens pensioner och en upprätthållen välfärd har effektivt tystat alla invändningar. Så asylinvandringen från länder som Irak, Syrien, Afghanistan och Somalia har fortsatt.

Nu ser diskussionen helt annorlunda ut. Sveriges kommuner och landsting, SKL, har varnat för att det kommer krävas rejäla skattehöjningar ute i landets kommuner för att klara försörjningen av alla nya invånare. Moderaterna har varnat för att hela välfärdsstaten hotas. Till och med Socialdemokraterna tvingades dra i nödbromsen i höstas för att "försvara svensk välfärd".

Det är just allt det här som gör att Stefan Löfvens retoriska fråga till oppositionen - "Är ni inte glada för att det går bra för Sverige?" - är så världsfrånvänd. En hög tillväxt just nu räddar månne finansministern från att tvingas till större skattehöjningar och nedskärningar i år. Men regeringens egen prognos visar på stigande arbetslöshet under de kommande åren, och Arbetsförmedlingens egna experter har länge sett hur utrikes födda är en växande del av de som står allra längst från arbetsmarknaden.

Snabbspår och beredskapsjobb i all ära - den utmaning som väntar Sverige under de kommande tio åren är sannolikt större än vad både Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra, eller för all del Annie Lööf, har velat begripa. Detta just för att deras analys hela tiden har varit fel.

Frågan är egentligen vad dessa politiker trodde skulle ske med en hög asylinvandring av lågutbildad arbetskraft till en högspecialiserad arbetsmarknad med starka fackföreningar. Är de förvånade över resultatet?

Klicka för större bild.

Kluvet land

I sitt förstamajtal höll statsminister Stefan Löfven en predikan om värdet av att arbeta och göra rätt för sig - en aning märkligt av en ledare för ett parti som i dag är större bland dem som inte arbetar än dem som gör det.

Den socialdemokratiska arbetarretoriken till trots är partiet i allt väsentligt ett bidragsparti. Hyllningarna till arbetets plikt blir därför smått löjeväckande. Visst vill även S att alla ska arbeta och göra rätt för sig - men det syns inte i politiken.

Sverige har ett av världens allra högsta skattetryck. Men med en växande andel av befolkningen som inte arbetar, eller som har en lön klart under medianen och därför bidrar med mindre i skatt än medelsvensson, skapas en sjuknande skattebas. Det innebär att vi står inför ett scenario där skatterna kommer behövas höjas för att upprätthålla dagens välfärdsambitioner. Troligare är att vi kommer ser högre skatter för sämre välfärd.

Det är nu bristerna i det Socialdemokraterna älskar att kalla "den svenska modellen" blir så uppenbara. Den generella välfärdsmodellen förutsätter nämligen en hög sysselsättningsgrad. Annars går den inte runt. I länder med lägre välfärdsåtaganden är det möjligt att även ha lägre sysselsättning. Sverige har fortfarande hög sysselsättning jämfört med många andra europeiska länder. Men vi måste alltså ha det för att den generella välfärdsmodellen inte ska kollapsa.

Det som borde oroa välfärdsstatens tillskyndare betydligt mer än i dag är hur alla som asylinvandrat till Sverige de senaste åren ska bli självförsörjande. Ja, alla pratar om det. Men om vi ska bedöma graden av allvar utifrån de politiska förslag som läggs är både regering och opposition tämligen tillbakalutade i frågan.

Sanningen är krass: utgångspunkten för nyanlända är inte helt ljus med en arbetslöshet bland utrikes födda som ligger på över 21 procent. Motsvarande siffra för inrikes födda är 4,9 procent. Detta gigantiska gap handlar i första hand om skillnad i utbildningsnivå och attraktion på arbetsmarknaden. Inte om diskriminering, som vänstern ständigt framför som skäl.

Det går bra för många i Sverige. För den som har jobb och egen bostad är tillvaron bra med goda reallöneökningar, ränteavdrag och låg inflation. För den som står utanför både arbets- och bostadsmarknaden är framtidsutsikterna betydligt sämre, ty vägen in är så besvärlig.

Högutbildade kommer att komma i arbete, andra kan få jobb inom olika servicebranscher. Men med en historisk backspegel till hjälp blir vi tvungna att dra slutsatsen att väldigt många kommer fastna i olika sorters bidragsförsörjning. Det är numera detta som är den svenska modellen.

Regeringens egen prognos är att närmare en miljon människor kommer leva på någon sorts bidrag 2020 (där ingår a-kassa). I takt med att en allt större andel av befolkningen inte bidrar eroderas skattebasen för den generella välfärdsmodellen. Med sämre offentlig service som följd.

Inkomstskillnader är i sig inget problem. Men det blir ett problem om en del av befolkningen tvingas betala för den andra delen och samtidigt ser den offentliga service den blivit utlovad ständigt försämras.

I förlängningen kommer de som arbetar och betalar skatt att börja fråga sig vad de egentligen betalar för. Och varför. Då får politikerna problem på riktigt.

Läs även:
Fnordspotting, Heidi Avelan

Om skatt som stöld

Paroller som "Skatt är stöld" och "Stjäl inte, staten hatar konkurrens" har funnits på t-shirts och kaffemuggar i nyliberala och libertarianska kretsar i årtionden. De är klämkäcka och bär givetvis i grunden en sanning.

Samtidigt har de flesta, även radikala liberaler, kommit att acceptera att invånarna i ett samhälle behöver bidra med en viss del av sin inkomst till det allmänna för att vi ska kunna upprätthålla det som är i vårt gemensamma intresse. Någon konflikt om detta existerar inte i dag.

Däremot går åsikterna vitt isär om var gränsen ska dras för vad som är i vårt gemensamma intresse. Detta är en ganska klassisk höger-vänsterkonflikt där den ena sidan menar att rättsväsende, polis, en militär försvarsförmåga och eventuellt även ett socialt skyddsnät med viss sjukvård är rimligt och den andra vill subventionera allt från glasögon till tandläkarbesök via skattsedeln.

Den sistnämnda sidan företräds i dag av allt från folkpartister till vänsterpartister. Inget riksdagsparti vill egentligen på allvar krympa den offentliga sektorn och låta dess fokus vara att skydda liv och egendom. Samtliga godkänner att människor tvingas betala för andras utgifter, må det vara museibesök eller något annat.

Alla fördömer den som försöker smita undan. Den som vill behålla mer av sina med egen kraft intjänade pengar blir i den generella välfärdsstaten ett slags förrädare, en kättare som måste straffas och stötas ut ur samhällsgemenskapen. Denne blir den dopade idrottaren ingen förlåter.

Lena Andersson ställer frågan varför det blivit en självklarhet att staten har rätt till våra intjänade pengar och varför det är girighet att försöka förvägra staten denna rätt.

Det är alltså akten att inte dela med sig som anses förkastlig. Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. Sådan är vår konsensus. Alla pengar till egentligen alla, resten är omoral. Man kan fråga sig på vilka grunder den ståndpunkten blivit självklar. 

I svensk kontext tror jag att svaret i hög grad handlar om kampen för att bevara välfärdsstaten. Den har blivit en sorts religion och finansieringen av den ställd över allt annat. Som om hela vår civilisation skulle rasa samman om vi försökte oss på en mer liberal och rättvis modell.

Föreställningen om att alla pengar i något slags ursprungstillstånd tillhör staten, som sedan fördelar dem, lyser igenom i den politiska debatten. Skattesänkningar för löntagare beskrivs som "nedskärningar" och "kostnader" av partierna på vänsterkanten. De borgerliga tar alltför sällan strid mot denna försåtliga beskrivning av människors hoparbetade resurser utan försöker i stället med ekonomiska argument föra fram fördelar med lägre skatter. Som att fler jobbar då vitt och att färre nyttjar svarta tjänster.

Det blir ett slags cirkelresonemang. Att sänka skatten är bra för att fler då vill betala skatt. Väldigt sällan når diskussionen en ideologisk dimension, aldrig ställs frågan vad som ger staten rätten att beskatta vanliga inkomsttagare så oerhört hårt.

Sveriges framtid beror i hög grad på politikernas förmåga att styra om från bidragssamhälle till ett samhälle där var och en arbetar och stolt försörjer sig själv. Jodå, såväl socialdemokratiska som moderata ledare pratar om värdet av egenförsörjning och att "göra sin plikt". Men så länge de inte är beredda att göra upp med allt från barn- och bostadsbidrag till generösa etableringsersättningar för nyanlända har orden ingen egentlig betydelse.

Sverige skulle behöva ett folkligt skatte- och bidragsuppror. I opinionsundersökningar brukar folk svara att de är beredda att betala skatt om pengarna bara går till "rätt saker". Borgerligheten borde ta den ideologiska striden om vad som är rätt saker, och förtydliga att skattepengarna faktiskt inte är statens till att börja med. Samtidigt måste bidragsstaten bekämpas. Ett exempel är barnbidragen, som kostar runt 26 miljarder om året och även går till mångmiljonärer. Vi kan inte ha det så.

I filmen The Dark Knight förklarar Alfred Jokerns irrationella beteende med att "Some men just want to watch the world burn." Det är uppenbart att alltför många politiker inte har något emot att se mina och dina pengar brinna. Just för att det inte är deras.

Läs även:
Fnordspotting, HAX

Kosmetiskt - men virrigt

Regeringen har tagit till sig av den kritik som en rad remissinstanser lämnat på förslaget till ny asyl- och migrationspolitik. Den vill därför införa lättnader i den nya asyllagstiftning som den kommit överens med allianspartierna om. I  går presenterades ett något reviderat förslag med en del kosmetiska förändringar.

Grunden ligger visserligen fast: temporära uppehållstillstånd som huvudregel och skärpt anhöriginvandring gäller. Men Socialdemokraterna ville sannolikt blidka både sin regeringspartner Miljöpartiet och de kritiker som i fräna ordalag fördömt den nya asylpolitiken. Och riktningen på några av ändringarna är intressant.

Temporära uppehållstillstånd ska ges i 13 månader i stället för 12 (3 år för flyktingar), och för särskilt ömmande fall ges TUT i 13 månader med möjlighet till förlängning med 2 år om skyddsbehov anses kvarstå.

Förändringen görs lite överraskande på Försäkringskassans begäran. Genom att förlänga från 12 till 13 månader omfattas de nyanlända nämligen av socialförsäkringssystemet (det vill säga föräldrapenning och barnbidrag). Regeringen ökar således bidragsutbetalningarna och därigenom kostnaderna för asylinvandringen, och detta för personer med väldigt kort uppehållstillstånd. Sverige har 180 000 människor inne i asylsystemet just nu. I detta prekära läge vill regeringen alltså möjliggöra fortsatt stora bidragsutbetalningar.

Åldersgräns för permanent uppehållstillstånd vid egen försörjning sätts till 25 år för att undvika att minderåriga utan gymnasieutbildning hoppar av skolan för att söka jobb och få PUT. I ett sådant läge, menar regeringen, skulle det nämligen skapas ett incitament för utbildning. Morgan Johansson sade på presskonferensen att han ville undvika att ungdomar hoppar av gymnasiet då det kan "driva fram barnarbete". Ett mycket märkligt uttalande. Johansson kanske borde rådgöra med LO, som informerar på sin hemsida att alla från 16 års ålder (gymnasieålder) i princip får ta vilket jobb som helst. Förespråkar landsorganisationen barnarbete?

En annan anmärkningsvärd detalj i regeringens nya giv är att uppemot hälften av platserna som är vikta till kvotflyktingar i stället ska användas för syriska asylsökandes anhöriga (som krydda på detta kan tilläggas att Sverige fortsätter att vara Sveriges största biståndsmottagare).

Den som letar logik, förnuft och resonlighet i svensk migrations-, bistånds- och utrikespolitik just nu får leta förgäves.

Läs även:
PM Nilsson, Fnordspotting

Vem ska få stanna och varför?

Det blossar med jämna mellanrum upp heta diskussioner om varför svenska myndigheter utvisar personer som invandrat och försörjer sig själva - samtidigt som andra som aldrig lyfter ett finger för att bli självförsörjande kan bo kvar och inkassera bidrag livet ut. Detta förefaller ju orimligt.

Ofta är bilden inte så svartvit. Det framkommer sällan tydligt i mediernas rapportering att den som utvisas efter åtta eller tio år inte sällan kom till Sverige som asylsökande, fick avslag och sedan dess har hållit sig gömd. Enligt gällande regler kan man söka asyl på nytt efter fyra år. Får personen avslag en andra gång kan processen upprepas.

Att en asylsökande som fått avslag hittar ett arbete under tiden förändrar inte faktumet att personen i fråga ej har rätt att få uppehållstillstånd i Sverige. Ett uppenbart problem är att polisen i praktiken har slutat att uppsöka och utvisa personer - det handlar om runt fyratusen fall per år - och många "går inte" att utvisa eftersom hemlandet inte tar emot.

Så ser situationen ut, så ser reglerna ut. Migrationsverket får ofta skäll, men det är som bekant politikerna som bär ansvar för regelverket och prioriteringarna. Inte Migrationsverkets handläggare eller Polismyndigheten.

Vad ska man då göra i ett fall där en skattbetalande företagare som fått avslag på sin asylansökan ska utvisas efter tio år i landet? Vi behöver hålla flera tankar i luften samtidigt här. Å ena sidan måste frågan ställas om vi ens ska ha ett asylsystem som prövar människors ansökningar och ger bifall eller avslag. Om svaret på den frågan är nej undanröjs alla hinder för såväl skyddsbehövande som välfärdsmigranter att komma in i landet. Då ska Migrationsverket läggas ned. Rimligen måste även kommunernas bostads- och försörjningsansvar som ett led i detta avskaffas.

Om svaret på frågan är ja, måste bifall leda till snabb assimilering och avslag till utvisning. Inte om fyra eller tio år utan så snabbt det bara är möjligt. Annars förlorar hela systemet sin legitimitet. Ingen seriös politisk kraft har föreslagit linje 1. Då återstår linje 2. Det är där vi befinner oss nu.

Å andra sidan är frågan om en asylsökande inte skulle kunna "omvandlas" till en arbetskraftsinvandrare? Jag ser vissa bekymmer med detta. Moderaternas idé om att tillfälliga uppehållstillstånd ska kunna bli permanenta om den nyanlände hittar jobb kan låta som ett vettigt incitament för att komma i arbete. Men det luktar desperation.

Asyl ska beviljas utifrån skyddsbehov och inte göras till en arbetsmarknadspolitisk mekanism som kan regleras åt ena eller andra hållet utifrån arbetslöshetssituationen.

Jag är orolig för att Moderaternas förslag kommer att skapa ett utbrett system av fuskanställningar. Underskatta aldrig desperata människors uppfinningsrikedom och skrupelfria människors girighet.

Det är möjligen väldigt fyrkantigt, men jag kan inte se hur legitimiteten i nuvarande system ska kunna upprätthållas om den som stannar i landet trots avslag på en asylansökan belönas med ett permanent uppehållstillstånd. Det kan visserligen sägas vara åtminstone delvis Sveriges ansvar att en person som fått avslag har kunnat stanna kvar i landet i ett decennium och både jobba och betala skatt. Så borde det förstås inte se ut.

I stället för att luckra upp gränsen mellan asyl- och arbetskraftsinvandring är det förmodligen en bättre lösning att vara generös kring vem som får komma till Sverige som arbetskraftsinvandrare, ge dem TUT och när de under en tid visat att de kan försörja sig själva bevilja PUT.

Självfallet ska vi uppmuntra människor att bli självförsörjande. Detta måste emellertid även gälla alla som redan lever här, och av det skälet måste landets hela bidragssystem ses över i grunden. Den frågan är mycket större än den om migrationspolitiken.

Att vara född utomlands är inget funktionshinder

Den lyckade jobbintegrationen är lite som den helige ande – alla pratar om den men ingen har sett den.

Den 12 december satt finansminister Magdalena Andersson i Ekots studio för den traditionella lördagsintervjun. Ekonomin var förstås huvudtemat. Andersson har beskrivit svensk ekonomi som "urstark" och att den går "lika bra som en nyproducerad Tesla". Liknelsen med ett elbilsbolag som gör miljardförluster eftersom ingen vill köpa deras bilar kändes inte klockren om det var bilden av en stabil ekonomi hon ville ge.

Nu intervjuas Andersson i DN.  Det handlar om hur alla nyanlända ska komma i jobb. Hon säger:

I grunden tror jag att vi måste se att de som kommer är individer och därför behöver olika stöd. Det innebär till exempel att den som kommer hit med en utbildning ska kunna komplettera den snabbt, medan den som är lägre utbildad ska kunna få ett lönestöd som är attraktivt för arbetsgivaren. Då handlar det som att man lägger en subvention per individ. Det är ett kostnadseffektivt sätt.

Det är noterbart att Magdalena Andersson har ett språkbruk som påminner om socialtjänstens. Hon talar om "individer" som "behöver olika stöd". Men vi pratar inte om funktionshindrade nu. Vi pratar inte om socialt utsatta, missbrukare eller personer med multipla diagnoser. Bara om människor med utländsk härkomst. Det är inget funktionshinder att komma från Afghanistan.

Förutom att bygga ut de hypade rut-tjänsterna är finansministerns lösning att fortsätta med och möjligen utöka antalet lönebidragsanställningar. Vilket inte betyder egenförsörjning. Det är självfallet bättre att gå till jobbet varje dag än att inte gör det. Även om anställningen är subventionerad. Men det är knappast ett bra mål att människor ska uppbära statliga lönesubventioner för att över huvud taget bli anställningsbara. Vi vet dessutom att det fuskas en del med dessa lönebidragsanställningar.

Den som kommer till Sverige måste försörja sig, ordna boende och anstränga sig för att bli en produktiv del av det samhälle som tagit emot henne eller honom. Det regeringen borde göra är att diskutera ett kvalificeringssystem till välfärden och samtidigt vara tydlig med att ansvaret för att försörja sig ligger på individen, inte på socialtjänsten, Arbetsförmedlingen eller politikerna. Stefan Löfvens mumlande om "gör din plikt, kräv din rätt", där utbildning beskrivs som en plikt när det i själva verket är en förmån (särskilt då den betalas av andra), duger inte.

Sveriges regering och riksdag behöver vara tydliga mot alla som invandrar till Sverige: Välkommen att leva här i fred och relativ frihet. Räkna inte med att få del av den sociala välfärden redan från dag ett. Försörj dig och bidra så får du både stanna i landet och inkassera välfärdsförmåner.

Människor behöver incitament

Att Sverige har stora svårigheter med att absorbera och integrera människor som invandrar från andra länder är en gammal nyhet. Redan 1992, under den förra stora asylströmmen till Sverige, skrev Mauricio Rojas en text som kritiserade Sveriges brister och oförmåga. Hans kritik är förbluffande relevant än i dag, nästan 25 år senare. Skillnaden nu är att läget är mycket allvarligare och betydligt mer akut.

Den som lämnat sitt hemland och rest genom en halv kontinent kan inte kallas oförmögen. Även om personen i någon mån är ett offer (det kan förstås se väldigt olika ut, alla flyr ju inte från krig) ska den inte betraktas så när den anländer till Sverige utan som en kapabel människa som vill, kan och ska göra rätt för sig.

Mauricio Rojas tar till pennan igen apropå dagens akuta situation och parallellen till Sverige 1992:

Invandrarna har genom tiderna haft en fundamental resurs att stödja sig på. Det är deras vilja att kämpa, att öppna nya horisonter, att mot alla odds överleva och skapa en bättre framtid för sig och sina barn. Om vi tar ifrån dessa människor kampviljan, värdigheten och ansvaret för det egna livet, då har vi med all sannolikhet definitivt förstört deras framtid. 

Detta betyder konkret att omhändertagande- och bidragspolitiken måste upphöra. Under en första period bör invandrarna inte få tillgång till våra välfärdsinstitutioner och transfereringssystem. Och detta framför allt för deras egen skull.

Vi borde inse att vi inte tar ifrån invandrarna någonting om vi gör så. Invandrarna är vana att klara sig utan våra bidrag. De kommer definitivt inte att gå under för det. I stället för bidrag borde vi under en introduktionsperiod på till exempel fem år ge invandrarna en tydlig incitamentsstruktur som premierar arbetet, aktiviteten, den slitsamma men välgörande kampen för att i en ny livsmiljö göra rätt för sig. Samtidigt måste passiviteten bestraffas lika tydligt. Om vi skapar ett sådant entydigt signalsystem, kan vi i lugn och ro låta invandrarna ta sina egna beslut, lösa sina egna problem, välja sin egen framtid, som de vuxna och driftiga personer de är.

Incitament spelar roll. Både i asylpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, bostadspolitiken och, ja säg när incitament är irrelevanta? Det Maurocio Rojas föreslår är ett slags kvalsystem in i välfärdsstaten för personer som invandrar. Genom att premiera dem som försörjer sig själva med tillgång till välfärdssystemen, tänker sig Rojas att drivkraften att komma i egen försörjning blir större. Så är det säkerligen.

Samtidigt skulle invändningen vara att det ju är de som inte klarar av att försörja sig som i många fall mest har behov av det sociala skyddsnätet. Det behöver förstås inte vara allt eller inget. Har man fått uppehållstillstånd i Sverige är det rimligt att man också omfattas av samhällets sista sociala skyddsnät. Men det finns en rad verksamheter som det är fullt rimligt att man kvalar sig in till. Det skulle minska den potentiella motsättningen mellan svensken som bott i Sverige och betalat skatt i decennier och den som kommer hit och nu plötsligt får samma rättigheter men inte själv har bidragit till den välfärd som erbjuds.

En nära bekant berättade om hur en man kom in på polisstationen för att göra en anmälan. Kollegan gjorde sig redo att ta emot den. Mannen, som hade tolk med sig, förklarade att han nu varit i Sverige i två veckor och fortfarande inte hade fått vare sig bostad eller jobb! Detta ville han alltså polisanmäla.

Vilka förväntningar de asylsökande som kommer till Sverige bär med sig kan inte svenska politiker göra så mycket åt. Däremot kan man försöka sprida bilden av Sverige som ett öppet och tolerant land som också ställer krav på sina invånare att försörja sig och göra sitt yttersta.

Stefan Löfven brukar prata om "kräv din rätt, gör din plikt". Tyvärr har hans politik bara kommit halvvägs i det avseendet.

Sossesverige

Tack till okänd upphovsperson.

Bidragssamhället gör comeback

Att Alliansen var dålig under sina fyra sista år vid makten betyder förstås inte att det som kom i stället, den rödgröna regeringen stödd på Vänsterpartiet, är bättre.

På ytterst kort tid har Löfvens regering inte bara radat upp en imponerande stapel av svikna vallöften (en direkt konsekvens av att ha underskattat regerandets realiteter) utan också visat att Sverige fått två nya maktfaktorer för de kommande tre åren: Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Miljöpartiet sitter i regeringen och förväntas ha ett visst inflytande. Att Vänsterpartiet, trots sina ynka 5,7 procent, skulle få ett så pass stort inflytande över politiken var dock inget som väljarna fick information om innan valdagen. Vänsterns starka avtryck i den sosseledda regeringens politik är en konsekvens av Decemberöverenskommelsen. Sålunda kan Alliansen delvis ges skulden för att Vänsterpartiet nu får möjlighet att ge politiken en kraftig slagsida åt babord.

Det vi ser nu är en återställarpolitik. Det "kalla" Sverige ska bli varmt och skönt igen. Det innebär: Höjt tak i a-kassan. Avskaffad bortre parentes i sjukförsäkringen. Högre skatter. Och självfallet högre och fler bidrag.

Det sistnämnda är särskilt värt att titta lite närmare på. Under Alliansens tid vid makten fick låg- och medelinkomsttagare en skattereduktion på runt 1 800 kr. För den som är förälder, ensamstående eller både och är detta inte kattskit. Det kan vara skillnaden mellan plus och minus en enskild månad. Och det är pengar som personen själv har arbetat ihop, inte bidrag från staten. Vilket är en viktig skillnad. Att känna att man står på egna ben, lyckas av egen kraft, ger självkänsla, självförtroende och framtidstro.

Det de rödgröna partierna gör är motsatsen. De höjer skatter och bidrag samtidigt, vilket betyder att de tar mer pengar från oss som arbetar för att sedan ge dem tillbaka i form av olika sorters bidrag. De köper oss och vi förväntas vara tacksamma över tilltaget.

Hittills har 38-procentsregeringen utlovat både gratis medicin till barn, höjt underhållsbidrag och ett särskilt glasögonbidrag till personer mellan 8 och 19 år (ett gammalt sågat Juholt-förslag). Jag undrar helt ärligt vad som är tanken bakom dessa så kallade reformer. Ingen som jobbar i Sverige har det så knapert att den inte har råd med mediciner till sina barn, i synnerhet inte i dag när det redan finns ett högkostnadsskydd. Och den som saknar inkomst och söker ekonomiskt bistånd får, om behovet som det heter "inte kan tillgodoses på annat sätt", sådana kostnader beviljade av kommunen. Vilket behov anser sig regeringen täcka?

Svaret på den frågan spelar tydligen ingen roll. Regeringen behöver inte hitta människor som saknar betalningsförmåga när den sätter prislappen "gratis" på något. De gör det ändå, och skattebetalarna tvingas alla finansiera gratiskalaset. Tydligare än så kan ett bidragssamhälle knappast beskrivas.

Att vara självförsörjande är i vänsterpartiernas ögon lite fult. Därför får du bidrag av staten ändå. Du ska känna att du aldrig är riktigt fri från statens långa arm, att du ständigt måste känna viss tacksamhet mot den. Barnbidraget har den konstruktionen. Det är ett icke behovsprövat bidrag som ingen vågar röra eller sänka eftersom det blivit en självklar del av barnfamiljernas ekonomi. Ty oavsett om bidraget behövs eller ej, vem säger nej till en tusenlapp extra i månaden?

Vänsterpartierna vet det här. Alliansen kommer inte sänka några barnbidrag. De kommer inte göra mediciner eller glasögon för barn dyrare. En sådan debatt vill de nämligen inte ha. Det är inte värt risken att bli utpekad som "kall" och "hård".

Därför kommer med största sannolikhet varje påhittat och höjt bidrag bli kvar. Vilket gör att ännu fler människor, även hushåll med två heltidsarbetande vuxna, blir vana vid att få en del av sin försörjning från det allmänna.

Socialdemokraterna har kallat sig allt från arbetareparti till framtidsparti. Sanningen är dock att det enda de tycks intresserade av att bygga är en framtid utan människor som arbetar.

Läs även:
Fnordspotting, Den hälsosamme ekonomisten

Från blått bidrag till rött

Hitta ett problem som involverar kostnader och chansen är stor att politikerna svarar att det kan lösas med bidrag eller subventioner.

Alliansen införde de så kallade rot- och rut-avdragen för ombyggnationer hemma och hushållsnära tjänster. Det skulle göra i hög grad svarta branscher vita. Enligt Alliansen innebar avdraget en sådan ökning för branschen att reformen gick jämnt upp eller till och med gav ett litet överskott till statskassan.

Men ur ett liberalt perspektiv är det ytterst tveksamt att gynna enskilda branscher med skattelättnader och subventioner. Det är utan tvekan att föredra om politikerna sätter en skattesats och upprättar ett regelverk så att en bransch inte kräver riktade subventioner för att fungera.

Den rödgröna regeringen vill minska rot-avdraget och lägga pengarna på byggsubventioner i stället. Ett fel ska nu alltså bli två. Ideologiskt tror sig regeringen säkert slå en homerun. Socialdemokraternas inställning har nämligen hela tiden varit att de enda som tjänar på rut och rot är de rika. Rut har kallats "pig-avdrag" och rot har betraktats som skattesponsring till välbärgade villaägares nya uteplatser.

Genom att styra dessa miljarder till byggandet av hyresrätter tror sig regeringen bedriva klassisk omfördelningspolitik. Om det ändå vore så enkelt. Ty egentligen begår de rödgröna samma misstag som Alliansen. De som tjänar mest på subventionerna, oavsett om det gäller avdrag för ommålning av bostadsrätten eller byggnation av "billiga hyresrätter", är företagen.

Alla kan vittna om att målerier och golvläggares arbete har stigit i pris sedan rot infördes. För kunden blir priset ändå något billigare än tidigare, tack vare avdragets storlek. Men inte så mycket som 50 procent. Självfallet passar företagarna på att höja sina priser. Något liknande såg vi efter sänkningen av restaurangmomsen.

Byggsubventioner på några miljarder årligen kommer inte förändra den katastrofala situationen på den svenska hyresrättsmarknaden utan sannolikt bara hamna i byggbolagens fickor. Så har blå bidrag blivit röda, och inget har egentligen förändrats till det bättre.

Nog låter det hela som en idé som endast en politiker kan ha kläckt.

Ett haveri

DN har genom att ta del av statistik från SCB följt hur det har gått för alla som fick permanent uppehållstillstånd 2004. Statistiken sträcker sig fram till 2014. Det rör sig alltså om en tioårsperiod, tillräckligt länge för att kunna dra ganska goda slutsatser av hur svensk migrations- och integrationspolitik fungerar.

Vi vet sedan tidigare, även tack vare statistik från SCB, att mediantiden för flyktingar att bli förvärvsarbetande var sju år 2012. Den bild vi nu får visar att många av dem som fått jobb tillhör de mest lågbetalda på arbetsmarknaden.

Definitionen av "förvärvsarbete" har, som DN konstaterar, varit väldigt generös. Att arbeta en timme per vecka en enskild månad har räckt. Även lönebidragsanställningar, upp till 80 procent betalda med skattemedel, har räknats in. Men inget av dessa exempel innebär att en person är självförsörjande eller har etablerat sig på den svenska arbetsmarknaden. Sättet att mäta ger därför en något skev bild av verkligheten (en redigerad bild, skulle vissa säga).

Av den nya statistiken, som kommenterats sedan tidigare av en rad skribenter, vet vi:

- Efter tio år i Sverige har inte ens varannan flykting en inkomst över 13 000 kronor i månaden

- Medianinkomsten för flyktingar är 11 100 kr/mån, att jämföra med 23 700 kr för befolkningen som helhet

- Medianinkomsten för anhöriginvandrare till flyktingar är 4 500 kr/mån

- Minst 31 procent av flyktingarna i arbetsför ålder bodde år 2013 i ett hushåll som någon gång fått ekonomiskt bistånd. Bland anhöriginvandrare till flyktingar var siffran minst 41 procent

Ovanstående punkter illustrerar tydliga brister i den svenska migrations-och integrationspolitiken. Flera kan härledas direkt till styvnackade och kontraproduktiva beslut - som att inte ställa krav på inkomst och bostad på den som vill ta hit anhöriga. Effekten är tydlig: flyktingar har väldigt låg medianinkomst, men deras anhöriga som kommer hit har en inkomst som motsvarar existensminimum.

Detta har förtigits och ersatts av påståenden om hur många hundratusentals människor med utländsk bakgrund som går till arbetet varje dag - ett helt meningslöst påstående om man inte samtidigt relaterar dem till hur många som inte gör det. Och hur länge de inte har gjort det.

DN har med hjälp av Socialstyrelsen tagit del av statistik på hur stor andel av invandrare från år 2004 och framåt som i dag får ekonomiskt bistånd från kommunen. Alla kommuner har inte rapporterat in data, vilket gör att den verkliga siffran är högre än vad som anges ovan. Självkritik hörs nu från allianshåll (nåja, inte från alla). Men självkritiken som nu sipprar fram från nymoderat håll handlar än så länge inte om några egentliga omprövningar i sak.

Sammantaget är läget mycket, mycket allvarligare än vad regering och riksdag under lång tid velat medge. Tanken på hur en liknande granskning kommer se ut 2025, när effekterna av dagens migrationspolitik slagit igenom i arbetslöshet och utanförskap, ger magknip.

DN:s ovanligt raka och oblyga artikel hade, tänker man sig, kunnat vara en utmärkt startpunkt för en lite ärligare och mer rättfram debatt. På bästa sändningstid. I det mest populära nyhetsprogrammet, SVT:s Rapport, exempelvis.

Det kan noteras att Rapport i kväll inte ägnade ett ögonblick åt saken. Däremot sändes ett inslag om en 10-årig tjej som kommer bära olika strumpor för att demonstrera rätten att "vara olika". Utbildningsminister Fridolin var förstås inte sen att ringa upp och hälsa att hela utbildningsdepartementet kommer delta i denna demonstration.

Det känns väldigt lämpligt att nyhetsprogrammet i fråga följdes av ett program om Rheborg och Schyffert som genusfotografer. Public service är fantastiskt.

Självförsörjning är en viktig princip

Det rör på sig i migrationsfrågan. Det är inga jättekliv utan snarare att betrakta som små motvilliga babysteg i seg sirap. Men ändå: Moderaterna har börjat prata om att se över hur försörjningskravet vid anhöriginvandring efterlevs (eller snarare inte efterlevs).

Huvudregeln är, eller ska vara, att den som vill ta hit en anhörig först ska ha ordnat jobb och bostad. Detta beslutade Alliansen om 2010. Men under de fyra år som gått har det enligt Migrationsverket gjorts undantag i drygt 99 procent av fallen. Undantaget har alltså blivit huvudregel och tvärtom.

När Moderaternas Elisabeth Svantesson nu tar upp frågan igen tar Centerpartiet via sin migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson genast avstånd. Hon kallar det "symbolpolitik". Om det är så Centern ser på saken måste man fråga sig varför partiet deltog i överenskommelsen när det satt i regeringen. Då var Alliansen överens om försörjningskravet, och man kan rimligen inte införa ett krav och sedan se på när det i princip aldrig efterlevs. I alla fall inte om man vill vara trovärdig.

Men logik och rationella resonemang biter inte i migrationsdebatten. Det är ibland som att prata med en stubbe. De öppna hjärtans politik har också blivit de stängda hjärnornas politik. Liberaler som tidigare såg ned på och närmast hånade bidragsförsörjning och "sossesverige" hyllar plötsligt romska tiggare och ser inga som helst problem med kravlöshet och bidrag som ges till utlandsfödda. Vad har hänt? Vad hände med stoltheten att försörja sig själv? Att stå på egna ben?

Det är fullt rimligt att begära att den som kommit till Sverige har ordnat bostad och inkomst innan anhöriga tillåts komma. Dels för att det, precis som Svantesson säger, är en viktig princip att faktiskt försörja sig själv. Men också för att vi annars kommer få tiotusentals människor som kommer direkt in i ett utanförskap när de klivet av planet. Vilket nu sker.

Att Moderaterna åtminstone börjar diskutera saken, trots att de kritiseras av övriga allianspartier, är positivt. Men det är nog lite för tidigt att kalla detta ett återtåg.