Ett skakigt 2017

Den mest intressanta trenden under 2016 var det växande missnöjet med de krafter som brukar sammanfattas som "etablissemanget". Icke-etablissemangspartier växte både i Sverige och annorstädes. Alternativmedier lockade alltfler läsare och följare. Mainstreammedier kritiserades och hånades.

Gapet mellan både politiker och chefredaktörer med hakan i vädret å ena sidan och vanligt folk å den andra har vidgats. Från politiskt håll har problemet åtminstone uppmärksammats, men landets större mediehus har än så länge valt att gå till angrepp mot sina före detta läsare. Inte en särskilt framgångsrik strategi om de vill behålla och vinna nya läsare, vågar jag lova.

I Sverige kommer migrations- och integrationspolitiken fortsätta att vara i mediernas och allmänhetens blickfång även under 2017. På den socialdemokratiska kongressen i mars ska flyktingpolitiken upp på bordet. Det har höjts krav på en återgång till den gamla politiken, något partiledningen absolut inte vill. Nu tvingas Löfven ta debatten mot sina egna gräsrötter.

2017 kommer framför allt bli ett turbulent år ute i kommunerna. Allt mer tyder på att det blir ett totalstopp för fler nyanlända. Det är helt enkelt slut på bostäder, och när vi når gymnastik- och sovsalsnivå på "etableringen" och även socialdemokratiska kommuner säger stopp lär även de mer trögtänkta begripa att politiken har havererat. Följden blir att personer som beviljats uppehållstillstånd tvingas bo kvar på asylboenden, vilket i sin tur försenar vägen till studier och arbete. Regeringens tuffa integrationsmål kommer att gå helt i kras.

Under det nya året kommer vi åter påminnas om diskrepansen mellan vad människor vrålar under en demonstration och sedan gör i praktisk handling. Stockholms stads rödgrönrosa majoritet verkar ha tagit Refugees welcome-demonstranterna på allvar när den satte sitt hopp till att stockholmarna skulle vara den pusselbit som löste det akuta boendeproblemet för nyanlända.

Fair enough, kan man tycka. Det påstods ju att den famösa demonstrationen på Medborgarplatsen i september 2015 lockade "mer än 15 000" åhörare. Om så bara en tiondel av dem bjöd till och hyrde ut ett rum eller en lägenhet till nyanlända skulle Stockholms stad inte behöva upphandla några vandrarhem under 2017. Men så sent som i november hade endast ett 70-tal intresseanmälningar inkommit.

Att skrika slagord på en demonstration är inte samma sak som att vilja offra något av sin egen bekvämlighet. Nånannanismen är formidabel bland många socialister och vänsterliberaler. Detta är personer som deltar i demonstrationer, skriver på julupprop och kräver fulla rättigheter till det svenska välfärdssystemet för alla utan att kunna förklara hur det ska fungera i praktiken.

Jag hoppas innerligt att 2017 blir de konstruktiva lösningarnas år. Året då Sveriges toppolitiker spottar i näven och presenterar konkreta förslag på hur stora problem ska lösas. Men jag befarar att det inte kommer att ske. Om politikerna satt inne på några lösningar hade vi redan hört dem.

Det vi lär få se är snarare mer av panikartade halvmesyrer och lappa & laga-metoder. Om någon tror att detta kommer att stärka de etablerade partiernas förtroende hos allmänheten, tänk igen. Ännu är botten inte nådd.

Strid om asylpolitiken väntar i S

I april håller Socialdemokraterna partikongress. Partiledningen sitter just nu och går igenom floden av motioner som medlemmar ute i distrikten har lämnat in. Flertalet verkar handla om välfärdsfrågor, men en rad av dem berör asylpolitiken.

Ett antal distrikt vill nämligen att regeringspartiet återgår till den gamla asyl- och migrationspolitiken så snart som möjligt. Dit hör Lund, som anser att den nya asylpolitiken "spelar de högerpopulistiska krafterna i händerna".

Den tillfälliga uppstramningen löper ut sommaren 2019, och Stefan Löfven har sagt att han vill se en gemensam migrationspolitik på EU-nivå innan dess. Det är kul att vilja saker, men en överenskommelse på EU-nivå förefaller långsökt. Riksdagen måste därför ta ställning till vilken migrationspolitik Sverige ska ha - vi kan inte förlita oss på andra länder.

Det kan mycket väl bli strid på S-kongressen. En strid som kan få partiledningen att gå kritikerna till mötes, åtminstone till viss del genom att lova att den tillfälliga asyllagen ska avskaffas så snart det bara är möjligt. En sådan formulering kanske Löfven skulle kunna leva med.

Nog är det oroväckande, och en smula anmärkningsvärt, att vissa socialdemokratiska distrikt kräver en återgång till den politik som skapade en situation där kommuner måste buda på bostadsrätter mot sina egna invånare, upphandla vandrarhem, vädja till kommuninvånarna att ställa upp med husrum och rent av placera nyanlända med uppehållstillstånd i plywoodbås i en bilhall då det inte finns några bostäder att uppbåda.

Jag är orolig för att det politiska etablissemangets oförmåga till rimliga konsekvensanalyser av sin egen politik kommer att leda till enorm frustration och i förlängningen även en ökad främlingsfientlighet. Ty det är inte mot migranterna vi ska rikta vår ilska utan mot beslutsfattarna. Mot lagstiftarna som möjliggjorde fusk, mot de politiker som brännmärkte alla som varnade för en ohållbar invandring och mot skaparna av ett system som inte fungerar ändamålsenligt.

Superministern Ylva Johansson höll under onsdagen en pressträff och förklarade hur regeringen ser på fördelningen av nyanlända under kommande år. I Sveriges Radio beskrevs det hela som en eftergift till kommunerna, men det kommunsektorn får är två extra månaders respit. På 60 dagar byggs inga bostäder.

2017 kommer bli blodigt för svenska kommuner. 

Tidigare bloggat:
Krisen är inte över - den har knappt ens börjat

Populisten Anna Kinberg Batra

I SR:s Studio Ett under tisdagen intervjuades moderatledaren Anna Kinberg Batra om partiets gamla och nya migrationspolitik. Kinberg Batra gjorde en bra sak: hon satte tydligt ned foten när hon förklarade att den gamla politiken är död och begraven. Resten, däremot, lät mest som en repris av Bosse Ringholms famösa pressträff.

Det är inte lätt att vara öppet självkritisk inom politiken. Ty om man medger att man hade fel då, vad säger att man inte har fel nu igen? Av rädsla för att framstå som icke trovärdig försätter sig många politiker i en situation där de visserligen har ändrat politik men inte kan vara ärliga om varför. I just den sitsen försatte sig moderatledaren i gårdagens intervju.

Anna Kinberg Batra vägrade envist att svara på om asylinvandringen till Sverige de senaste decennierna varit en ekonomisk vinst eller ej. Hon vet rimligen svaret. Hon är ingen dummerjöns. Men eftersom hennes företrädare och hela Alliansen under åtta år drev tesen att invandring (oavsett vilken sort) är lönsam - regeringen satte rent av upp en sajt för att få ut detta budskap - skulle det se konstigt ut att säga motsatsen nu. Kinberg Batra undvek därför att svara.

Att Moderaterna har lagt om politiken och säger att den ska vara permanent är välkommet. Men det är långt kvar till att vinna människors förtroende igen. Ty det är nu som även medelklassen på allvar börjar se effekterna av de senaste årens huvudlösa politik.

Det är nu vi ser hur vården, skolan, tandvården och bostadsförsörjningen visar att kapaciteten ute i kommunerna är nådd. Det går inte trolla fram nya sjuksköterskor, lärare, vårdcentraler, skolor och bostäder på några månaders sikt. Det tar år, och behovet av det ovannämnda är akut.

Vi lägger snart ett väldigt besvärligt år bakom oss. 2017 kommer bli etter värre. Redan nu har flera kommuner sagt nej till att ta emot fler nyanlända på grund av bostadsbrist. Stockholms stad klarar inte anvisningarna ens för 2016 och har börjat sätta sitt hopp till kommunens invånare att bjuda till (vilket hittills resulterat i 70 intresseanmälningar).

Skånes kommuner träffas i dag för att diskutera hur de ska kunna trolla med knäna för att få fram bostäder till de kommunanvisade som fått uppehållstillstånd. Det finns inte längre några bra boendelösningar att erbjuda.

Sydsvenskan sammanfattar läget i Skåne:

• Höganäs ber i en skrivelse till länsstyrelsen att få sin flyktingkvot bantad.

• Svedala har skickat en liknande skrivelse där man ber etableringsminister Ylva Johansson (S) att inte tvinga kommunen "att placera nyanlända i bostäder som inte följer brandsäkerhetsföreskrifter".

• Malmö förbereder sig för att logera flyktingar i idrottshallar och sovsalar, bland annat i en övergiven tennishall vid Gamla idrottsplatsen.

• Lund har tagit fram nödbostäder i skolor, förskolor och hvb-hem, bland annat vid Vipeholm.

• Sjöbo, Kristianstad, Vellinge och Ängelholm är några av de Skånekommuner som söker privatbostäder som andrahandsboenden för flyktingfamiljer.

Allt detta bär Anna Kinberg Batra och hennes parti ett mycket stort ansvar för. Detta är effekten av Reinfeldts politik, resultatet av en sällan skådad naivitet och ett slags nationell masspsykos. Att moderatledaren först nu, när det är helt riskfritt, är tydlig i sin kritik mot den gamla politiken är inget annat än motsatsen till politiskt mod. Det är faktiskt ren populism.

Moderaterna kommer under den tid som återstår fram till nästa val att kritisera Stefan Löfven för den försämrade situationen ute i kommunerna. Men alla, inklusive moderatledaren själv, vet att det största ansvaret bärs av hennes eget parti.

Kommunupproret har börjat

För några veckor sedan skrev 23 moderata kommunalråd i Stockholms län - från Norrtälje till Botkyrka, från Upplands Väsby till Södertälje - att regeringen måste bromsa utslussningen av nyanlända till kommunerna. Det finns helt enkelt inte bostäder att placera dem i. Denna uppmaning föll föga förvånande för döva öron.

Den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad uppmanar stadens medborgare att öppna sina hem. Inte ens stadens eget sociala bostadsbolag SHIS klarar längre att tillhandahålla tillräckligt med bostäder för att möta behovet. Sista utvägen är att be invånarna komma till undsättning. Och varför inte - med tanke på hur många som dels röstat för denna politik, dels varit aktiva i Refugees Welcome torde bostadsbekymret kunna lösas tämligen omgående. För de menade väl allvar med "refugees welcome"?

Eftersom regeringen tiger agerar nu kommun efter kommun på egen hand. Ekerö säger nej till att ta emot fler nyanlända. Till och med i röda Östersund har debatten väckts sedan Sverigedemokraterna och Moderaterna krävt ett "flyktingstopp" (majoriteten vill dock fortfarande öppna plånboken).

Ylva Johansson spelar förvånad över Ekerös beslut. Det kan hon rimligtvis inte vara. Regeringen har arbetat systematiskt för att sänka statens kostnader för migrationspolitiken och stegvis lägga dem på kommunerna. Ministern torde vara väl medveten om att det inte går att trolla fram bostäder, i synnerhet inte i små villakommuner som saknar stora kommunala bostadsbolag. Att kommunen är "rik" är i detta sammanhang oviktigt.

Paniken är påtaglig. På många håll i landet köps det bostadsrätter och även villor åt nyanlända, vilket irriterar boende eftersom kommunen i praktiken budar mot kommuninvånarna med kommuninvånarnas egna pengar. I halländska Kungsbacka förbereder sig kommunen för att ordna sovsalar åt nyanlända. Många kommer alltså flytta från en någorlunda normal boendesituation på ett asylboende till en sovsal ute i en kommun.

Bostadskrisen är ett gigantiskt problem. Men det är inte det enda. Socialstyrelsen slår i en ny rapport larm om att trycket från asylsökande har påverkat hälso- och sjukvården negativt:

Störst är utmaningarna inom primärvård, mödrahälsovård, förlossningsvård, barnhälsovård, barnpsykiatri, infektionsvård och tandvård. Det är områden där situationen redan innan var ansträngd, bland annat på grund av personalbrist.

Det var bland annat med dessa brister i åtanke som regeringen drog i nödbromsen för ett år sedan. Socialtjänsten började Lex Sarah-anmäla sig själv och sjukvården stod inför en partiell systemkollaps.

Hotet är emellertid inte över - ty under de kommande åren väntas vågen av anhöriginvandrare. Det har pratats mycket om hur de nya asylreglerna försvårar familjeåterförening. Men de allra flesta asylsökande som kom under fjolåret kommer prövas mot de gamla generösa reglerna. Merparten kan därför ta hit sina familjer utan krav på att behöva ordna bostad eller försörjning i förväg.

Bara under 2017 förväntas Migrationsverket registrera 91 000 anknytningsärenden. Även dessa är människor som ska bo någonstans. Gå i skolan. Träffa läkare. Få en tandläkartid. Föda barn. En redan ansträngd situation kommer att förvärras betänkligt på många håll runt om i landet. Vilket kommer märkas i människors vardag.

Med hänsyn till sitt ansvar för de egna kommuninvånarna bör landets kommuner sätta stopp för fortsatt utplacering av nyanlända tills det finns kapacitet till ett bra mottagande. Anvisningslagen medger inga sanktioner, och staten kan ändå inte gärna sätta landets kommuner i fängelse.

Det är dags att sluta spela bingo med samhällskontraktet.

Läs även:
Sanna Rayman (måste läsas)

Anders är alltid Anders.

Ett erbjudande ingen kan säga nej till

Ökade välfärdskostnader och minskade skatteintäkter har gjort den ekonomiska situationen besvärlig för många kommuner. Sveriges kommuner och landsting, SKL, har i tidigare prognoser varnat för skattehöjningar på minst två kronor. Detta ser nu ut som ett allt mer oundvikligt scenario.

Regeringen har under stor pompa och ståt utannonserat tio miljarder i statsstöd till landets kommuner och landsting. Dessa tio miljarder har beskrivits som en satsning och en utveckling av välfärden. Stefan Löfven har hävdat att pengarna motsvarar 30 000 nyanställningar. Framför sig har väljarna sett fler lärare, fler sjuksköterskor och fler anställda inom äldrevården.

Men den bilden är falsk. Enligt SKL, som under de senaste åren varit riktiga party poopers med sina torra och krassa prognoser, räcker pengarna endast för att täcka befintliga underskott och knappt ens det. SKL räknar med underskott på 10 miljarder 2019.

De stora utgiftsposterna är skola, sjukvård och äldreomsorg. Det är således där kommunerna behöver spara för att det ske ge resultat.

Löfven kan förstås, i glatt samarbete med Vänsterpartiet, ge fler statsstödsmiljarder till kommunerna även framöver. Men detta löser ingenting långsiktigt - det garanterar inte kommunernas finansiering i ett längre perspektiv att strö ut skattemiljarder från statskassan.

Det regeringen gör är att kasta pengar i svarta hål och kalla det för "satsningar" när det som egentligen behövs är att fler försörjer sig själva och färre i arbetsför ålder blir försörjda av andra. Frågan är om regeringen ens begriper detta, ty nu höjs skatten på arbete igen.

Vi kommer få vänja oss vid tanken på att betala mer för mindre i svensk välfärd. Detta är ett erbjudande ingen kommer kunna säga nej till.

Oviljan att förstå

Planerna på ett boende för ensamkommande i Saltsjö-Boo resulterade i protester från många grannar. Oro över kriminalitet, fallande pris på den egna bostaden och andra farhågor har kommit upp i ljuset.

Denna oro har hånats av såväl Aftonbladet som liberala tyckare. "Okunskap! Hur kan de vara så ogina?" tycks vare en vida spridd fråga. En som har funderat är det kristdemokratiska kommunalrådet i Nacka Jan-Eric Jansson. Han undrar varifrån rädslan för att bli granne med ensamkommande flyktingbarn kommer.

"Uppriktigt sagt förstår jag inte vad man är rädd för. Vi vågar ju resa utomlands och möta dessa pojkar på gatorna i främmande städer", skriver Jansson. Jämförelsen är bisarr och illustrerar tämligen väl gapet mellan politikerna och medborgarna i dessa frågor.

Kommunalrådet likställer alltså att se någon på en resa utomlands med att bo granne med personen i fråga. Häpp. Många tycker att det är spännande att besöka de brasilianska favelorna på semestern, men ingen skulle vilja ha dem i sitt eget bostadsområde. Detta förstår alla utom vissa politiker.

Jag hade för några år sedan tillsammans med dåvarande stadsdelsdirektören ett möte med ett par i ett välmående övre medelklassområde. Detta par hade begärt mötet för att diskutera det boende för missbrukare och socialt utsatta som stadsdelen hade i en villa. Denna villa råkade ligga på granntomten.

Störningar förekom ibland, även om vi agerade snabbt och slängde ut personer som inte skötte sig. Den främsta invändningen från grannparet var emellertid att boendet i fråga riskerade att sänka värdet på deras villa. Vilket var en invändning som varken jag eller stadsdelsdirektören kunde ta någon hänsyn till i stadsdelens sociala arbete.

Så här i efterhand, boende i bostadsrätt på en galen bostadsmarknad och med ansvar för föreningen i egenskap av ordförande, har jag desto större förståelse för grannarnas synpunkter. Det egna boendet är trots allt grundfundamentet i den vardagliga tryggheten. Rucka på detta och du kommer oundvikligen att få se reaktioner.

Denna situation, kollisionen mellan folket och folkvalda, är i själva verket politikernas eget verk. Jag tror att oron hade varit mindre om Sverige inte haft en så vettlös politik under så lång tid. Om vi kunnat lita på att människor som asylinvandrar är den de säger att de är, att minderåriga verkligen är under 18 och inte över 30 och att den som missköter sig åker ut med huvudet före från både asylboende och land, skulle acceptansen högst sannolikt vara mycket större. Detta skulle underlätta interaktionen mellan nyanlända och svenskar och därmed även integrationen.

Nu har vi i stället en situation med asylboenden som är överfulla av människor, med upprepade bråk som tar polisiära resurser från vardagsbrottsligheten, gruppvåldtäkter både mot svenska kvinnor och minderåriga på boendena och till och med mord.

Det är faktiskt inte ett dugg konstigt att allt detta väcker oro och rädsla hos vanligt folk. Ändå finns det politiker som Jan-Eric Jansson som inte ens vill försöka förstå. Detta kommer bara ytterligare att bredda gapet mellan medborgare och folkvalda. 

Tidigare bloggat:

Anders Lindberg och okunskapen

Läs även:
Viktor Barth-Kron

Detta är socialtjänsten

Socialtjänsten är normalt bara i mediernas blickfång när en skandal har inträffat (eller en journalist anser att det har inträffat). Detta har förändrats bara under det senaste året till följd av det rekordstora asylmottagandet. För första gången på väldigt länge diskuteras resursbristen i socialtjänsten av landets politiska ledning, inte bara av anställda inom berörd verksamhet.

Socialtjänstens kris ute i landets kommuner har egentligen pågått länge. Den har bara blivit mer akut nu. Saker har börjat ställas på sin spets. Vanliga ärenden nedprioriteras för att klara det mest akuta.

Inom socialtjänsten i Skärholmens stadsdelsförvaltning anställs det nu, vilket en person som vill vara anonym tipsade Ledarsidorna om, personer utan högskoleutbildning. Jag tog upp detta med en person som arbetar i nämnda förvaltning och denne bekräftade uppgifterna och beskrev det hela som "panik" (nu är det så officiellt det kan bli).

Den paniken finns på många håll runt om i Sverige. Orsaken stavas främst ensamkommande ungdomar. Och det handlar inte om bristande förmåga. Socialarbetare är tränade i att agera i akuta situationer. De är vana vid att hitta akut logi för missbrukare, boka stödboenden för psykiskt sjuka som inte tas emot av psykiatrin, sätta in boendestödsinsatser i hemmet för att förhindra vräkning och mycket mer. Socialtjänsten är emellertid inte dimensionerad för att med 48 timmars varsel hitta boende åt dussintals ungdomar i vecka efter vecka, månad efter månad.

Nästa steg är när familjer som beviljats asyl och genomgått den så kallade "etableringen" efter två år inte längre får någon etableringsersättning av staten. Då tar kommunernas ansvar vid. I princip ingen är självförsörjande efter två år. I många fall har kommunen redan varit inkopplad sedan länge eftersom etableringsersättningen inte alltid räcker för att täcka de höga hyrorna. Efter två år får dock kommunen hela ansvaret, inklusive boendet. Det är nu det börjar ticka dyra hotellkostnader och fullt försörjningsstöd.

För att bland annat råda bot på flykten från socialtjänsten, som alltså inte är en ny företeelse, har fackförbund och arbetsgivare arbetat målmedvetet för att höja yrkets status. Detta genom inte minst formella krav på socionomutbildning och tydligare dokumentationskrav. Arbetet inom socialtjänsten är i dag oerhört formaliserat.

Detta vill nu Centerpartiet riva ned. Partiet har föreslagit att kravet på högskoleutbildning ska slopas inom socialtjänsten. Partiets förste vice ordförande Anders W Jonsson menar att detta till och med kan höja kvaliteten. Jag antar att han menar "fler händer = bättre service". Men det handlar inte bara om fler händer. De där händerna ska veta vad de gör också.

Jag kan inte tänka mig att politiker skulle föreslå ett slopat utbildningskrav för någon annan akademisk profession än just socionomer inom socialtjänsten. Ingen vill anlita en elektriker utan rätt utbildning, ingen inbillar sig att det skulle höja kvaliteten om man i stället för en utbildad jurist fick två outbildade vid en förhandling i tingsrätten. Men när det gäller att göra barnutredningar eller bemöta personer som säger att de vill dö, är det tydligen en kvalitetshöjande åtgärd att slopa krav på rätt kompetens.

Centern verkar inte förstå vad det innebär att arbeta inom socialtjänsten. Det är begripligt. Väldigt få inom partiets ledning torde ha en socialarbetarbakgrund, och särskilt många studiebesök på socialtjänstkontor runt om i landet görs sannolikt inte heller. I synnerhet inte till särskilt utsatta enheter.

Så låt mig då väldigt generellt och översiktligt förklara vad socialsekreterare, biståndshandläggare och andra grupper gör på dagarna. I alla fall i Stockholm.

Dessa grupper av socialarbetare utreder orosanmälningar om barn som far illa och beslutar om barnet behöver omhändertas, placeras eller inte. Allt i rättslig ordning. De letar familjehem. De utreder om en människa utan inkomst har rätt till ekonomiskt bistånd (försörjningsstöd) eller ej och lämnar ett formellt beslut om detta. De letar akutlogi för personer som enligt tak över huvud-garantin har rätt att slippa sova ute. De deltar i vårdplaneringar, gör SIP:ar (samordnad individuell plan) och samverkar med psykiatrin och beroendevården.

De använder sin juridiska kunskap vid utredningar om LVM, en utredning som oundvikligen även ställer krav på socialsekreteraren att göra medicinska bedömningar som egentligen borde göras av medicinskt kunnig personal. En rad olika instrument används för att täcka in klientens liv så brett som möjligt, och numera ställs även rutinmässiga frågor om våld i nära relationer (för vilka vissa stadsdelar har specialiserad personal).

Oavsett om de arbetar med ekonomiskt bistånd, med tunga missbrukare på vuxenenheten eller med oerhört komplexa barn- och ungdomsärenden krävs såväl personlig lämplighet som kunskaper i en hel del lagstiftning, allt från sekretesslagen till socialtjänstlagen och särskilda skyddslagstiftningar (själv arbetar jag främst med hyreslagen då det är min nisch). De möter människor i djupaste kris, både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt.

Den som kliver in på ett socialkontor ska ha rätt att förvänta sig ett professionellt bemötande, en korrekt utredning av sin ansökan och ett svar fattat på solid rättslig grund med information om hur man överklagar.

Allt får man inte med sig från utbildningen, men den som tror att vem som helst kan göra jobbet som exempelvis socialsekreterare eller biståndshandläggare misstar sig. Centerpartiet borde göra ett besök ute i verkligheten, Skärholmens lokalpolitiker borde ställa sig frågan vilka det är som i förlängningen blir lidande när socialtjänsten urgröps på kompetens.

Det finns en mycket jag skulle vilja förändra inom socialtjänsten, och framför allt i det uppdrag den har. Att sänka utbildningskraven hör inte dit.

Tidigare bloggat:
Centerpartiet och verkligheten

Läs även:
Jenny Sonesson

Brandattack mot ett socialkontor.

Sverige går mot krisläge

Ibland måste man kalla en spade för en spade. Det var vad Årjängs kommunalråd Daniel Schützer gjorde när han kallade migrationsminister Morgan Johansson för "helt jävla dum i huvudet" och "dum så att klockorna stannar och blommorna vissnar". Det säger en del om frustrationen och desperationen att ett socialdemokratiskt kommunalråd uttrycker sig så starkt om en minister.

Bakgrunden var migrationsministerns torra uttalande att de kommuner som klagar över bristen på skolplatser och annat helt enkelt får "bygga ut servicen". Tidigare gjorde sig bostadsminister Mehmet Kaplan till samma idiot när han skyllde bostadsbristen på kommunerna och anklagade dem för att bygga för lite. Som om kommunerna kan knäppa med fingrarna och få fram både bostäder, skolor och personal för att lösa de problem som regering och riksdag har skapat.

Sveriges kommuner har naturligtvis inte bett om den här situationen. De har inte bett om att få ta emot hundratals ensamkommande ungdomar varje dag. Det är riksdagsmajoritetens migrationspolitik som är orsaken till den okontrollerbara inströmningen av människor till Sverige just nu. Svenska politiker har gjort Sverige till ett av Europas mest attraktiva och (dess geografiska läge till trots) lättillgängliga länder att komma till. Därför väljer så många Sverige. Därför har vi nu en situation som fått Malmö stad att gå in i krisläge 2.

Samtidigt som krisen sprids och växer, blir de ekonomiska effekterna på kommunerna, och i slutändan medborgarna, allt tydligare. SKL räknar med att det behövs skattehöjningar på runt två kronor. "Ett mycket svårt läge" hotar och SKL spår att regioner, landsting och kommuner har ett otillräckligt skatteunderlag för att möta de ökade kraven på framför allt vård, skola och omsorg.

Kort sagt: svenska folket får helt enkelt vänja sig vid tanken på att betala mer för sämre service framöver. Partierna på vänsterkanten i svensk politik har förstås inget som helst emot högre skatter. Men inom borgerligheten borde alltfler ta sig en funderare vartåt det barkar. Höga skatter och sämre samhällsservice kan inte vara ett borgerligt projekt.

I dag håller regeringen ett extra insatt regeringssammanträde. Gissningsvis blir krisen i asylmottagandet en viktig punkt på mötet. Delar av Sverige befinner sig i krisläge. Det är dags för regeringen att få ett krismedvetande nu. 

Läs även:
Johan Westerholm, Fnordspotting

Extremisterna på plats

Valet var ett bakslag på flera sätt. De extrema krafterna flyttade fram sina positioner. Extremisterna tog plats i demokratins finrum. De har ökat sitt stöd bland människor som förlorat förtroendet för de övriga partierna.

Jag pratar förstås om Feministiskt initiativs valframgångar i Stockholm. Nu tar de plats i stadshuset och ska regera staden tillsammans med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Den rödgrönrosa majoriteten har presenterat sin gemensamma plattform. Mycket är känt sedan tidigare, däribland sveket om Bromma flygplats. Socialdemokraterna har tydligen för vana att genast svika väljarna efter en valseger.

Det rosa avtrycket i plattformen är tydligt med bland annat hbt-certifierade skolor och ett integrerat genus- och antirasistiskt perspektiv i alla verksamheter. Nu kommer genusvansinnet drabba alltfler. Det börjar i alla kommunala verksamheter med målformuleringar och uppföljningar. Budgetarbetet ska vila på "könsuppdelad statistik" och 2016 påbörjas arbetet med "genusbudgetering" i staden.

De rödgrönrosa vill göra det lättare för alla med låga inkomster att få en bostad. Som ett led i detta föreslås "kompiskontrakt", kommunal borgen för unga och studenter samt att Bostadsförmedlingen ska se över sina inkomstkrav (not: det är inte Bostadsförmedlingen utan hyresvärdarna själva som ställer inkomstkrav).

Därutöver ska "insatser mot boendediskriminering" genomföras. Om detta i förlängningen innebär att hyresvärdar förbjuds ställa inkomstkrav på hyresgästerna återstår att se, men det är i den riktningen diskussionen tidigare har förts. Den nya majoriteten vill även att nyproduktion och upprustning ska "utgå från högt ställa krav på energianvändning, miljö och tillgänglighet". Vilket naturligtvis ökar kostnaderna och därmed hyrorna. Lägg till detta krav på att hyresgäster garanteras inflytande i planprocesser och vi kan se ännu fler planerade byggprojekt skjutas upp i framtiden.

Majoritetens bostadspolitik går inte ihop. Å ena sidan vill de göra det dyrare att bygga, å den andra motverka att hyresvärdar ställer inkomstkrav på hyresgästen. Vi kan kallt räkna med att bostadskrisen i Stockholm kommer bestå, och sannolikt förvärras under de kommande åren. Men vem bryr sig när vi har turen att få hbt-certifierade skolor.

Grattis, alla stockholmare.

Hela plattformen kan läsas här.
 

Sex på svenska

"Jag tycker att vår frigjorda syn på sexualiteten är det."

Vad är svenska värderingar? Jo, vår frigjorda syn på sexualitet är något typiskt svenskt, tycker den miljöpartistiska kommunpolitikern Sofia Bothorp. Att ha oralsex på kvällen eller morgonen och få ha sex med vem vi vill - det är tydligen så långt den svenska synen på frigjord sexualitet sträcker sig om vi får tro Bothorp, vars orala inlägg i kommunfullmäktige har blivit något slags skandal och givetvis lagts upp på YouTube.

Det är förvånande att en uppfattning som finns i stora delar av västvärlden skulle betraktas som typiskt svensk. Ibland känns det som att svenskhet är de mest positiva delarna av den västliga kulturen. Russinen i kakan. Det som är negativt i den västliga kulturen vill vi inte kännas vid, det anses snarast typiskt för andra länder. Inte Sverige. Lite inskränkt, kan tyckas.

Att en politiker i landet Sverige, där vår sexualitet regleras av riksdagen, tycker att en frigjord syn på sex är något typiskt svenskt är ganska pinsamt. Synen på sex i Sverige är bara så fri som radikalfeminismen tillåter. Således inte alls särskilt fri.

Allt åt alla

"Enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) går ungefär var femte kommunal utgiftskrona till verksamheter som inte rör välfärd eller utbildning. Det överstiger med råge det som kommunsektorn nu behöver spara för att nå balans 2010. Ur ett makroperspektiv skulle alltså inte ett öre behöva dras in från ”välfärdens kärna”."

Thomas Idergard visar på DN Debatt varför välfärdens kärnområden inte alls behöver drabbas av lågkonjunkturen - om kommunerna bara prioriterar rätt. Detta är ett välkänt faktum, men likväl är det äldrevården och skolan som ser nedskärningar när ekonomin krisar. Det kan tyckas rationellt att hugga i den största utgiftsposten när kommunen behöver spara, men då bör politikerna vara öppna med att det är ett medvetet val de gör. Att de lägger pengar på en idrottsarena i stället för att behålla lärartätheten i grundskolan. Att de lägger mångmiljonbelopp på kultursatsningar i stället för att säkra kvaliteten i sjukvården. Var öppna med detta och gråt inte ut inför Anders Borg.

Här är grundproblemet med vänsterns syn på hur våra skattepengar ska användas. De ska nämligen räcka till allt. Kulturen är lika viktig som cancersjukvården och får inte bortprioriteras. Dessvärre gör sig även borgerliga skyldiga till samma sorts slöseri på kommunal nivå. Jag drar mig till minnes hur Östersunds kommun beställde särskild sten från Kina bara för att lägga i en av stadens rondeller. För dyra pengar, givetvis. Exemplen från runt om i landet måste vara oräkneliga.

Att, som Timbro föreslår, villkora statsbidragen till välfärdens kärnområden är en väg att gå. Om nu regeringen menar allvar med "satsningar på välfärden", vill säga. Kommuner borde inte få extra statsbidrag på grund av dålig ekonomi när de har slösat bort miljoner på kultursatsningar som hellre borde fått stå åt sidan till förmån för kvalitetssäkrad skola och äldreomsorg.

Timbros rapport Långt ifrån lagom finns att läsa här.

Landsbygden är inget offer

Larz Danielsson är inte bara tjänstledigt kommunalråd i jämtländska Ragunda, han är arg också. Utflyttning och nedlagda företag är en realitet för många glesbygdsorter, även för Ragunda. Och det är tydligen centerpartiets fel, om man får tro Danielsson. Centerpartiet är stora i Jämtland och har för vana att styra tillsammans med socialdemokraterna. De har alltså generellt sett legat närmare sossarna än övriga borgerliga partier. Men centern är mer liberalt nationellt.

Företaget Aktsams nedläggning i Hammarstrand har gjort en tiondel av invånarna arbetslösa. Vilket ansvar bär Danielsson och andra politiker i Ragunda för den uppkomna situationen? I stället för att klura på detta går han till attack mot den borttagna rätten att stämpla upp till heltid, som om landsbygdens demografiska problem hängde på detta! Det finns faktiskt positiva exempel i samma län, orter som drivs av en entreprenöranda och en stark vilja att utveckla bygden. Självömkan föder inga nya företag.

Ragunda hade 2006 en ungdomsarbetslöshet på 14 procent, i Danderyd ligger den på 1,3 och i Solna 1,9. Skattesatsen är den näst högsta i landet med 34, 24 procent (jämför med Vellinge som ligger på 28,89 men även Ängelholm på 29,49). Hur stimulerar detta människor att flytta till Ragunda?

Det finns mycket för Larz Danielsson att ta itu med. I stället väljer han att skjuta ett långdistansskott på liberaler inom centerpartiet på nationell nivå, som enligt Danielsson på något sätt skulle förminska glesbygdsperspektivet i partiet. Glesbygdspolitiker behöver komma bort från det osunda bidragstänkandet som har dominerat och fortfarande dominerar på många håll. Övertygelsen om att hjälpen hela tiden måste komma utifrån förminskar landsbygdens potential och passiviserar både politiker och medborgare.

Efter att ha bott i just jämtländsk glesbygd i 19 år känner jag igen mig i Danielssons sätt att resonera. Jag bodde visserligen i den ort som i media ofta pekas ut som ”undret”, glesbygdsföretagandets goda exempel, men lokal media domineras av ett offerperspektiv och ett vi-och-dom-tänkande. Landsbygden är ”vi”, Stockholm är ”dom”. Att Danielsson är centerpartist och därför kritiserar Stureplanscentern är mer en slump. Det råder bred enighet om att Stockholm är problemet, oavsett partifärg.

På samma sätt utmålas glesbygden ofta som problemet av stockholmarna. Jag har aldrig sett konflikten. Det är upp till varje enskild kommun att jobba med sin attraktionskraft. Visst är det lättare för Stockholm som är landets största stad, men skulle staden vanstyras och arbetslösheten skena skulle det inte vara lika attraktivt att bo här längre. Det ligger i politikernas händer att ta till vara varje kommuns unika attribut för att locka dit invånare. Har man inte insett det, borde man nog inte vara kommunalråd.

[Statistisk källa]

Vänd på varje skattekrona

Flera borgerligt styrda kommuner i Stockholms län väljer att inte sänka skatten, de goda tiderna till trots. Det är tråkigt att vissa borgerliga politiker har så svårt att prioritera, skära i administration och ge folk mer pengar i plånboken.

Det finns trots allt de som gör det. Täby sänker med 40 öre och i Stockholms stadshus har trepartialliansen kommit överens om att sänka skatten med 50 öre. Kristina Axén Olin ska ha credit för att hon påpekar vikten av fortsatta skattesänkningar och att någon gräns givetvis inte finns. Skattesänkningar är alltid bra och om det inte sker under borgerligt styre i goda tider, när ska det då ske?

SvD

Underbart är kort

Den historiska borgerliga majoriteten blev inte långvarig. Nu hoppar två moderater i Sundbyberg över till socialdemokraterna och därmed ändras majoritetsförhållandet. Det moderata kommunalrådet kallar det ”sorgligt” och menar att han inte hört någon kritik från de två avhopparna. Själva menar de att moderaterna är ett parti i kaos. Fyra gruppledare har kommit och gått och man fick hämta folk utifrån för att klara uppgiften. Oavsett orsaken till avhoppen, är det lite anmärkningsvärt ändå att två moderater väljer att lämna sitt parti för socialdemokraterna. Bara sådär. Eller så är det helt enkelt ett tecken på hur lika dessa två partier har kommit att bli.