Jag gillar prylsamhället

När jag för en tid sedan började rensa i lägenheten för fotografering inför en eventuell försäljning slogs jag av hur mycket prylar jag har samlat på mig genom åren. Det är den där klassiska ögonöppnaren som ofta drabbar oss när vi ska flytta, antar jag.

Efter att ha burit ned flera bokhyllor, tömt det mesta av spelavdelningen och rensat hemmet på alla personliga föremål blev lägenheten plötsligt... större. Luftigare.

Problemet är att jag inte skulle vilja leva så året om. Jag gillar prylar. Jag trivs med ny glänsande elektronik i TV-bänken, en till trave böcker till bokhyllan och nya spel till retrosamlingen. Men jag får nog vara tacksam för att jag bor ihop med en person som inte har riktigt samma prylbehov som jag.

När jag besökte en tidigare kollegas hem slogs jag av hur oerhört kalt och opersonligt det kändes. Som en lägenhet inför en visning. Jag fick intrycket att de hade rensat undan halva hemmet bara för att det skulle se rent och städat ut när vi kom på besök, men så här i efterhand har jag tänkt på att det förmodligen inte var fallet.

Vissa har helt enkelt inte behov eller intresse av flera hyllmeter böcker, elektronik och prydnadsföremål i sina hem. De föredrar det avskalat. Rent. Och vitt! Framför allt vitt.

Detta bekräftas när jag läser SvD:s reportage hemma hos ett par som högst medvetet lever enligt minimalistiska principer. Men det finns även något modernt och "hippt" i att ha lite saker. Som ett slags statement mot konsumismen. Inte bara mot det så kallade slit-och-släng-samhället, som även jag kan ha synpunkter på, utan på själva idén att över huvud taget äga prylar.

Här övergår det praktiska till att bli politiskt. Minimalismen blir en politisk handling, ett slags året runt-version av "buy nothing day", en dag jag för övrigt alltid hyllar genom att handla. Helst lite extra.

Ty även om prylar aldrig kan ersätta eller ens jämföras med mänsklig kontakt, relationer eller kärlek, kan de faktiskt ge trygghet och uppskattning. Bara genom att finnas till. Vi skapar lätt relationer till våra prylar eftersom vi har minnen tillsammans med dem. Och det är dessutom väldigt kul att handla dem.

Jag råkar vara en person som trivs med prylar. Båda att gå in och köpa dem, att packa upp dem och att sedan använda dem. Jag vill ha sakerna i ordning, men jag skulle inte vilja leva i ett kalt hem. Då står jag hellre ut med att det är lite trångt här och var. Eller få höra från frun att jag har "för mycket" av något.

Därför brukar jag skämta med frugan om att det är aldrig för mycket prylar som är problemet - utan för lite plats.

Kina framtidens innovationsland?

Amerika [har] ur kinesisk synvinkel förblivit obegripligt och främmande. För att bli valda måste amerikanska politiker bjuda över varandra, lovar med korta mellanrum regelbundet väljarna vad de sedan inte kan hålla, måste så sätta sig i skuld och låta andra – främst Kina – ta hand om notan. Detta kallas demokrati. 

Richard Swartz skriver om risken att Kinas mimetiska ekonomi på sikt kommer göra landet till en papperstiger.

Det är förvisso sant att Kina i dag är världens fabrik, inte uppfinnarverkstad. Ändå är det viktigt att notera att fantastiska uppfinningar som krutet, tryckkonsten och det rostfria stålet uppfanns i ett betydligt mer slutet och auktoritärt system än dagens Kina. Det som har hänt i Kina under de senaste 35 åren är att landet sökt springa ikapp västvärlden ekonomiskt så fort som möjligt - och lyckats alla över förväntningar.

Kina befinner sig fortfarande i en catch up-fas, men vi ser nu en utveckling där reallönerna stiger och den breda medelklassen som Swartz inte säger finns växer. Viss tillverkning har därför redan omlokaliserats till närliggande fattigare länder. Nästa fas måste bli en innovationsfas, annars kommer landets utveckling att stagnera.

Ett gott tecken för framtiden är den stora satsning på forskning och utveckling som gjorts i Kina under längre tid, vilket bland annat avspeglas i en avsevärd ökning av antalet kinesiska patent de senaste tio åren. Det är ett tecken på men inget säkert bevis för att framtidens Kina kan bli ett innovationens land.

Jag tror emellertid att det politiska systemet i Kina måste förändras för att detta ska bli verklighet. Redan i dag arbetar många entreprenörer och skapar jobb utanför de statligt kontrollerade bolagen. Men företagare behöver en större förutsägbarhet och slippa vara utlämnade åt lokala partipampars godtycke. I klarspråk betyder detta att det behövs en avpolitisering av rättsväsendet och krafttag mot korruptionen på alla nivåer.

Det nya kinesiska ledarskapet måste ha mod att genomföra de nödvändiga politiska reformerna. De borde tala till dess fortsatta maktanspråk. Utan politiska reformer kommer den ekonomiska utvecklingen att på sikt stagnera. Och utan fortsatt ekonomisk utveckling, kommer det bli svårare att behålla makten.

Principernas drottning

Margaret Thatcher har avlidit. Nätet fylls nu av hyllningar från höger och fnysningar eller rent av jubel från vänster. Reaktionerna säger ganska mycket om hur Thatcher betraktades även när hon i livet. Alla hade en åsikt om henne.

Jag delar inte Thatchers uppfattning i alla frågor - långt därifrån. Men hon var en politisk ledare som till skillnad från många av dagens vågade ta strid, vågade stå för något och inte kompromissade bort sina åsikter. Det respekterar jag högt. Att hon som kvinnlig ledare i en manligt dominerad värld satte så starkt avtryck i ett land som Storbritannien gjorde henne förstås ännu större.

Fredrik Reinfeldt, som inte har någon annan princip än att han inte har några principer, säger att han imponerats av hennes styrka och principfasthet. På sätt och vis kan man säga att Reinfeldt är just den sortens politiker som är Thatchers raka motsats: Lågmäld, kompromissivrig och ryggradslös.

Politiker som Thatcher finns inte längre.

Liberaler hatar inte

KDU:s Aron Modig har en poäng när han kritiserar TV4 för att ge en vänsterextremist som Mikael Wiehe fritt spelrum på bästa sändningstid i programmet Så mycket bättre.

Wiehe är en av ett minskande antal som lever kvar i det förgångna och fortfarande drömmer om den socialistiska revolutionen och det klasslösa samhället. Han försitter inget tillfälle att föra ut sitt budskap genom sin musik. Han försvarar gärna våld. När Avenyn i Göteborg slogs sönder 2001 ställde Wiehe den retoriska frågan "Vad är väl ett krossat skyltfönster mot ett skövlat folkhem?". Underförstått: politiskt våld inte är så farligt, bara det riktas åt rätt håll (mot kapitalismen och "nyliberalismen").

I sina sånger går Wiehe ännu längre. I sången Har banken ta'tt din villa, sjunger han :

"Hatar du dom jävlarna
som köper upp och lägger ner
Vill du skära dom i bitar
och slå in dom i paket
Drömmer du om huvuden
som ligger i en korg
Vill du sätta upp en galge
på närmsta stora torg
Är det nå’t du måste göra
Är det nåt du måste säg’
Har vargen i dej vaknat
Det är samma sak med mej"

Wiehe kommer undan med detta därför att han är vänster, inte höger. Han kommer undan med det därför att vänsterextremism och antidemokratiska sympatier på vänsterkanten fortfarande är rumsrent i Sverige, fortfarande acceptabelt. I kultursvängen är Mikael Wiehe inte direkt ensam om att hysa sådana radikala och förfärliga åsikter. Enligt ledningen på TV4 är han förmodligen bara en snäll farbror som sjunger visor.

Men åter igen: varför detta hat? Radikalfeminister uttrycker hat mot män (jo, det gör ni faktiskt), socialister och kommunister hatar rika, kapitalister och alla som verbalt stöder det kapitalistiska systemet. Dessa människor som ständigt pratar om "verklig demokrati" hyllar länder vars system är allt annat än demokratiska och sjunger om att döda sina motståndare.

Här har vi en avgörande skillnad: Liberaler hatar inte. Vi bemöter åsikter, argumenterar och vinner debatter i sak. Vi skriver inte nidvisor, förstör demonstrationer eller hånar våra motståndare i debatter. Vi behöver inte hata. Och ska man ändå vinna kan man lika gärna göra det med lite stil. Hatet överlåter vi till förloraren.

Ockupanter på nedgång

New York-borna har börjat tröttna på ockupanterna i Zuccotti Park. Rapporter om sexövergrepp och stölder får stödet för Occupy Wall Street att dala.

Och på andra håll har det gått vilt till. I Oakland i Kalifornien omhändertogs ett 80-tal aktivister i kravaller i onsdags, något som kan underlätta för New Yorks borgmästare att tömma tältlägret.

Det kanske börjar bli dags för alla vanliga amerikaner att ockupera ockupanterna.

Vårt Kina

Att kinesiska Jílì (吉利) har tagit över Volvo och Youngman (青年) och Páng Dà (庞大) kan vara på väg att köpa Saab är förstås små tecken i tiden. Det är i Kina pengarna finns.

I väst muttras det över att gamla företag försvinner ur amerikansk och europeisk ägo, att kineserna "köper allt". Just denna inställning är faktiskt vad som skulle kunna lägga hinder i vägen för planen att köpa Saab. Amerikanska General Motors, med vars teknik dagens Saabbilar rullar, kan nämligen säga nej. Samtidigt är västvärlden mer beroende av kinesiska pengar än någonsin tidigare och det vore faktiskt en aning underligt om GM inte föredrar att Saab rullar vidare.

Alla som besökt Kina slås av samma sak: den rasande snabba utvecklingen. För den flyktige besökaren är det vanligtvis främst bostads- och infrastrukturprojekt som markerar denna utveckling. Från ett år till ett annat har den gamla favoritbaren förvandlats till en grushög och på dess plats byggs i stället nya skyskrapor eller kanske en ny flerfilig motorväg. Utvecklingen skådas emellertid även på andra håll. I någon av landets 160 miljonstäder syns moderniseringen också i form av en allt rikare befolkning. Lönerna stiger, bilarna blir fler, allt fler köper sitt boende i stan, smarttelefoner blir var mans och kvinnas egendom.

Givet den imponerande välståndsklättring Kina har gjort under drygt tre decennier är det inte konstigt att förtroendet för Kommunistpartiet är fortsatt starkt, åtminstone när det gäller partiets förmåga att skapa tillväxt och möjliggöra en materiellt sett drägligare tillvaro för allt fler. Det är få kommunistpartier som brukar ha detta på sitt CV.

Varje gång jag återvänder hem till Sverige igen får jag en känsla av att återvända till den gamla världen. Det är tyst ute. Inget har vanligtvis hänt sedan jag åkte. Att det nu byggs lite i city och att nya Slussen kanske blir verklighet någon gång i framtiden får snarast ses som undantag. Sverige känns stagnerat snarare än det föregångsland som socialdemokraterna alltid sagt sig vara stolta (men inte nöjda) med och som Fredrik Reinfeldt numera arbetar hårt för att balsamera.

Helt och hållet sann är denna bild givetvis inte. Det finns en mängd faktorer som gör att jag hellre bor i Sverige än i Kina, åtminstone under överskådlig tid. Giftskandalerna, levnadsmiljön, den bristande tryggheten för barn, censuren, frånvaron av rättssäkerhet är några exempel. Även om vi på många håll är på väg i fel riktning i Sverige är det åtminstone, sett till ovanstående punkter, ett tryggt land. Däremot saknar jag de kinesiska storstädernas liv och rörelse, den fantastiska kinesiska maten, tehusen, språket och kinesernas nyfikenhet. Men landet går lyckligtvis att besöka närhelst man behagar.

Kina kommer fortsätta att utvecklas. I takt med att Kinas ekonomiska makt i världen ökar, kommer benägenheten från västmakterna att kritisera landet för kränkningar av mänskliga rättigheter att minska. De nödvändiga politiska reformerna kommer därför att ske på Kommunistpartiets egna villkor och enligt partiets egen tidsplan.

Rosenbergs öststatssocialism

"Det senaste tillskottet av myndighetsuppgifter som utarrenderats till affärsdrivande bolag är den statliga bilprovningen. Bilprovningen är en klockren myndighetsuppgift. Bilprovningen får inte misstänkas ha något annat intresse än att hålla trafik- och miljöfarliga bilar från våra vägar. Hos en affärsdrivande bilprovning däremot kan jag lätt föreställa mig en rad konkurrerande intressen, exempelvis intresset att locka till sig så många kunder som möjligt, förslagsvis med erbjudanden om bättre och snabbare och rentav billigare bilprovning, vilket inte nödvändigtvis är ett myndighetsintresse. Myndighetsintresset i bilprovningen kräver likformighet och likabehandling, inte konkurrens och valfrihet."

Socialisten Göran Rosenberg går till angrepp mot det han betraktar som en privatiseringsvåg i Sverige. Hans öststatssocialistiska inställning att bilprovning av nödvändighet måste bedrivas i ett statligt monopol för att säkerhet och kvalitet ska kunna garanteras får mig att undra hur Rosenberg ser på övrig affärsverksamhet i det moderna Sverige.

Visst är det viktigt med en bra bilprovning. Men är det inte lika viktigt med kvalitetssäkrade verkstäder? Det är ju trots allt till dem vi lämnar bilen om det är något fel på den. Bilprovningen besöker vi bara en gång per år. Vill då inte Rosenberg förstatliga landets alla verkstäder för att säkerställa att kvaliteten inte tummas på till följd av "en rad konkurrerande intressen". En privatägd verkstad vill ju gå med vinst. Vad säger Rosenberg om landets skolor och dagis? Barnen är ju som bekant det viktigaste vi har. För att inte tala om matbutikerna! Hur kan vi egentligen tillåta att privata näringsidkare säljer mat till oss i syfte att göra vinst på något så livsnödvändigt som föda?

Exemplen kan göras otaliga. När jag kom hem efter att ha köpt lösgodis i en kiosk häromveckan fann jag till min förskräckelse att godiset var alldeles hårt. Det skulle aldrig ha inträffat i ett statligt godismonopol där det saknas vinstintresse.

Det är underhållande att följa den nostalgiska vänsterns kval över ett samhälle som förändrats och blivit något helt annat än vad den socialistiska utopin lovade. Det roliga är att de alltid har fel men inget lär. Ingen förutom ett halvdussin inom sektvänstern vill i dag återreglera televisionen och förbjuda allt TV-utbud frånsett en eller två statliga kanaler. Ingen ifrågasätter i dag beslutet att låta föräldrar välja skola åt sina barn. Och jag gissar att motståndet mot avregleringen av apoteksmarknaden redan har börjat avta. Men vänstern var emot allt detta (och mycket mer) när besluten fattades. Alltid med argumentet att marknaden måste hållas borta från sådant som är viktigt. Att politiken måste ta ansvaret och garantera medborgarna den trygghet som marknaden aldrig kan lova. Dit hör även Bilprovningen i Göran Rosenbergs värld. Redan om några år kommer de flesta att tycka att han är en stolle. Vissa av oss tycker det redan nu.

Självmordsfabriken

Taiwanesiska Foxconn (富士康, Fù​shì​kāng), som tillverkar elektronik till jättar som Apple och Nokia, har haft problem med självmord bland sina anställda. De arbetar 80-100 timmars övertid varje månad, får inte prata med sina kollegor och förnedras offentligt om de begår misstag. Kanske var det just rädslan för detta som fick en 25-årig anställd att ta sitt liv 2009 efter att en prototyp av iPhone 4 försvunnit. Självmorden tvingade Foxconn att agera. Höjda löner? Nix. Förbättrade arbetsvillkor? Nope. De installerade säkerhetsnät.

Under de senaste 16 månaderna har minst 14 personer tagit sina liv. Problemen är dock inte över i Foxconns fabriker på Kinas fastland. Nu kräver nämligen Foxconn att den som är anställd i företaget skriver på ett anti-självmordskontrakt där de förbinder sig att inte ta sina liv. Kontraktet uppges innebära att de efterlevande får en väldigt liten ersättning om den anställda begår självmord.

Det vore skönt att kunna säga att vi inte vill ha något att göra med de produkter som tillverkas under sådana svåra förhållanden att anställda tar sina liv. Problemet är att Foxconn anlitas av så många multinationella företag. De kontraktstillverkar din iPhone och din iPod. Din Nokiatelefon likaså. De anlitas av HP, Samsung, Dell, Intel, Sony Ericsson och Microsoft, för att nämna några. En titt runt i lägenheten visar att jag har stött detta företag ett otal gånger genom att handla välkända elektronikprodukter. Även Nintendos kommande spelkonsol ska tillverkas hos Foxconn. Vart vi än vänder oss kommer vi oundvikligen att stödja företaget och därmed också dess metoder.

De enda som rent realistiskt kan påverka företaget mer konkret är således storföretagen som anlitar det. Frågan är varför de skulle vilja göra det. Apple uppges tjäna minst 800 kronor på varje såld iPod Nano och flera tusen kronor på varje såld iPhone. Dessa vinster är i grunden möjliga tack vare att Foxconn kan utföra arbetet så billigt. Vi västerlänningar betalar överpriser för att få ha halvätna äpplen på våra produkter. Några kinesiska liv kan det ju vara värt.

Frihetsfrontens talarkväll: mars

I morgon är det dags för mars månads talarkväll med Frihetsfronten. Nima Sanandaji, vd för Captus, kommer och talar om "Kapitalism utan kapitalister".

Tid: Torsdag 24 mars kl 19.00.

Plats: Restaurant Republik, Tulegatan 17 i Stockholm

Alla är välkomna!

Älska Kina, hata partiet

Det pågår en Kinadebatt i bloggosfären. Det är en debatt som lätt blir polariserad, särskilt när starka viljor och bestämda uppfattningar möts.

När ena sidan hävdar att att Beijings Tibetpolitik, som undergräver tibetanernas rätt till tibetansk kultur, handlar om att göra dem "konkurrenskraftiga i det moderna Kina" och den andra jämför Kina med Nazityskland, blir det svårt att föra en sansad diskussion. Därtill kommer de storögda västerlänningar som bara ser gott i Kina, i stort och smått. Den som anser att den vanlige kinesen inte vill ha våra "västerländska" fri- och rättigheter utan är nöjda ändå. Dessutom, anses det, har Kina inte den dumma tidsomställningen till och från normaltid (Kina har faktiskt trots landets storlek en enda tidszon), vilket inte minst är fördelaktigt för alla som ska ta nattbussar just när tidsomställningen sker i länder som Sverige...

Jag anser inte att det är rätt att kalla Kina för en fascistisk stat. Av flera skäl. Dels förutsätter fascism ledarprincipen (den om den starke, upplyste ledaren), dels eftersom epitetet inte alls behövs för att vi ska förstå att det kinesiska politiska systemet inte är gott. Onekligen finns fascistiska drag i Kina vad beträffar regimens skapande av en stark nationell identitet, massmobiliseringar och militarisering. Men den reglerade korporativa ekonomin är också svår att se i Kina, som snarast kan beskrivas som en kapitalistisk diktatur med nationalistiska strömningar, kort och gott. Kinavännen Hemulen har rätt i att vi slänger oss med begrepp som "nazism", "fascism" och "rasism" mot personer och partier vi inte gillar - vilket nästan alltid är stora överdrifter. Sverigedemokraterna är inte ett fascistiskt parti, exempelvis. Vi behöver heller inte det epitetet för att förstå att partiets politik är människofientlig på många plan.

Polariseringen är lite tråkig, även om den kan resultera i intressanta debatter. Jag funderar över varför saker och ting måste vara antingen eller. Är det inte möjligt att älska mycket av den kinesiska kulturen - maten, människorna, språket - och samtidigt hata det styrande Kommunistpartiet för dess kränkningar av mänskliga rättigheter? Är det inte möjligt att anse att Tibet bör förbli en del av Kina och samtidigt anse att tibetanerna bör få rätt till sin egen kultur? Att älska Kina men hata partiet borde vara möjligt.

Älskade Kina, hatade kommunistparti.

Vänstern är passé

Extremistpartier växer i kriser. Det har varit en tydlig sanning under hela för- och efterkrigstiden. Det fanns därför farhågor om att antikapitalistiska extremiströrelser på vänsterkanten skulle växa till sig när finanskrisen slog till med full kraft. Sverige har gått igenom krisen på ett sätt som har gjort att många inte ens märkt av den. Andra länder, inte minst Island, Grekland, Irland och Storbritannien, har det betydligt tuffare. Men ingenstans knackar extremvänstern på dörren till makten.

Vänsterpartiet hade egentligen ett gyllene läge inför årets riksdagsval. Utanförskapet, som Alliansen gick till val på 2006 att avskaffa eller kraftigt minska, har ökat sett till antalet arbetslösa. Arbetslösheten är hög i Sverige och särskilt hög är den bland ungdomar (även om sättet att mäta lämnar en hel del övrigt att önska). Sjukförsäkringsdebatten ledde till en inre bild av regeringen Reinfeldt som kallhamrad och cynisk. Vänsterpartiet lyckades emellertid inte profitera på någondera faktor.

Samtidigt har det nämligen inte gått att förneka att vi i Sverige har klarat krisen bättre än de flesta andra europeiska länder. Både sett till underskott, arbetslöshet och långsiktiga effekter på ekonomin och välfärden. För flertalet har det aldrig riktigt känts som en kris. Vänsterpartiets alternativ till Reinfeldts ministär har helt enkelt inte lockat väljarna. Partiet backade följdriktigt i valet och fortsätter att vara en marginell företeelse i svensk politik.

Från vänsterhåll förklaras tillbakagången med att Vänsterpartiet inte varit tillräckligt vänster. De som drar sådana slutsatser befinner sig oftast själva strax till höger om Máo Zédōng där ingenting är tillräckligt vänster. Sanningen är att partiet under Lars Ohlys ledning har ansträngt sig för att vara just ett tydligt vänsteralternativ i svensk politik. De allra värsta ekonomiska stolligheterna från förra valrörelsen - som 200 000 nya jobb i offentlig sektor - tonades visserligen ned den här gången. Men det ska ses i skenet av det rödgröna samarbetet. I övrigt var tonen densamma och gick oftast i förbudstonen f-dur.

Frustrationen inom vänstern är tydlig. Inte bara i Sverige. Socialdemokratin försvagas i hela Europa. Vänsterpartier marginaliseras. Nu sitter det socialistregeringar i flera europeiska länder och skär i de offentliga systemen för att komma till rätta med gigantiska underskott. Visst protesteras det på gator och torg - vilket i sig är lite rubbat då det inte finns några andra alternativ när budgetunderskottet ligger kring 10 procent av BNP - men protestanterna gör inte gemensam sak med extremvänstern och kräver kapitalismens avskaffande och socialismens införande. De skäller bara på politiker som misskött ekonomin.

Kraven på ett systemskifte, på ett vänstersamhälle med statliga monopol, skyhöga skatter och ökad politisk kontroll vinner inga massor längre. Extremismen lockar inte ens i tider av kris och ekonomisk nedgång. Det är i sig ett kristecken för vänstern - men ett nykterhetstecken för samhället i stort.

Kapitalismen som segerherre

Människor med antikapitalistiska idéer är så fascinerande. De skäller på kapitalismen - men njuter av dess frukter. De kräver med kraft kapitalismens omedelbara avskaffande - men har inget att sätta i dess ställe. Socialister och kommunister göre sig icke besvär ty socialismen och kommunismen är de politiska motsvarigheterna till Fermentaaktien. Trovärdigheten är något skadad, kan man säga.

I en undersökning gjord på uppdrag av brittiska BBC som omfattar 30 000 människor i 27 länder konstateras att kapitalismen har väldigt litet stöd bland vanligt folk. De flesta vill reglera mer (uppenbarligen ovetande om orsakerna bakom den pågående krisen) och många vill att staten ska utöka sin fördelningspolitik.

Det är allmänt känt att opinionsundersökningar går att rigga för att få vissa förutbestämda svar. Dessutom beror det på när frågan ställs. Opinionsundersökningen om kapitalismen har ställts under en av de värsta ekonomiska kriserna i modern tid. Om den hade ställts under blomstrande högkonjunktur, hade vi sannolikt fått andra svar. Detta är emellertid inte den mest relevanta tolkningen av undersökningen. Det intressanta är dels att människor som är kritiska inte tycks ha någon idé om vad vi ska ha i stället för en kapitalistisk marknadsekonomi, dels förhållandet mellan antikapitalism i en opinionsundersökning och dito i valbåset. Dessa båda hänger sannolikt ihop.

Per Jönsson utelämnar dessa tankar i sin analys. Om det finns så gott om antikapitalistiska väljare - även i USA - varför får extremvänstern inget internationellt genombrott? Frånsett Latinamerika är antikapitalismen som massrörelse i det närmaste obefintlig i världen. Det finns vänster- och kommunistpartier i alla västländer, men de är antingen mycket marginaliserade eller reformerade. Om väljarna skulle vilja avskaffa kapitalismen finns det gott om extremvänsterpartier att rösta på i allmänna val. Men extremvänstern har inget sådant stöd. Väljarna fortsätter att strömma till mittenpartier som accepterar både kapitalism, marknadsekonomi och välfärdsstat, men som har lite olika värderingar vad gäller maktförhållandet mellan stat och individ i enskilda frågor.

Det finns en god anledning till att antikapitalismmarscherna lockar mångfalt fler än Walk for Capitalism någonsin gjorde. Kapitalismen är inte hotad. Man demonstrerar inte för sin skola förrän den är nedläggningshotad. Det vänstern får trösta sig med är undersökningar av det ovannämnda slaget, samtidigt som murar faller och världens tidigare största kommunistiska stat går in i en expansiv period som kapitalistisk stormakt. Till skillnad från 30-talskrisen har den nuvarande krisen påvisat kapitalismens styrka och även en viss politisk mognad hos vanligt folk - vi har inte sett någon omfattade flykt till bruna eller röda extremistpartier. Det bådar gott, både för kapitalismen och mänskligheten.

Moore is less

Michael Moore är i farten igen. Efter att ha ha ljugit, bedragit, förfalskat och samtidigt underhållit i ett flertal tidigare filmer riktade mot amerikanska vapenlagar, sjukvårdssystem, storföretag och republikanska politiker vänder Moore nu gevärspipan mot själva grunden i hatet: kapitalismen.

Michael Moore är en väldigt typisk vänsteragitator. Han angriper och raljerar över en företeelse och kräver dess utplåning - men erbjuder inget som helst trovärdigt alternativ. Bort med det gamla och in med... vad? Oavsett vad vänstern nu vill ersätta kapitalismen med (tidigare försök har ju gått så oerhört bra, tycker ni inte?), verkar inte resten av världen vara särskilt intresserad. Under brinnande finanskris, den kris som kallats den värsta sedan 30-talskrisen och kraschen 1929, synes ingen väljarflykt till extremvänsterpartierna. Kapitalismen är ohotad (om än sönderreglerad).

Detta väcker frustration hos vänstern. Vänstermänniskor törstar så efter publikfriande kritik mot kapitalismen att de är beredda att köpa i stort sett vad som helst. Således älskar de Michael Moore. Och visst är det ironiskt att Moore så kraftigt angriper ett system utan vilket han inte skulle ha kunnat bli rik på att göra taffliga "dokumentärer" av detta slag.

SvD:s Jan Söderqvist är inte överförtjust. DN:s Johan Croneman beter sig som ett stöddigt arsle när han kallar Per Gudmundson för "högerspöke" och raljerar över att en ledarskribent kan ha synpunkter på Michael Moores nya film. Slutsats: om du inte gillar Moore, håll käft.

Michael Moore gör alltid en stor grej av att ingen "ansvarig" (vem som anses ansvarig väljer han givetvis själv) vill prata med honom inför kameran. Han intar rollen som grävande journalist (vilket är det sista han är) som avslöjar överhetens brott mot vanligt folk. Och han gör det, ska erkännas, på ett roligt sätt. Men det mesta är, som vi vet vid det här laget, skapat vid klippbordet. Människor som medverkar förs bakom ljuset, deras uttalanden klipps sönder och samman och många händelser är rena falsarier.

Själv är Moore inte särskilt tillgänglig för sina egna kritiker. Ett kanadensiskt filmteam gjorde åtskilliga försök att få prata med honom, men Moores egna vakter stod alltid i vägen. Han framstår som en arrogant, narcissistisk skitstövel som endast är intresserad av sin egen plånbok och berömmelse. En person som Johan Croneman et al uppenbarligen älskar.

Se dokumentären Manufacturing Dissent.

Kinas oundvikliga kollaps?

"I teorin skulle en koalition av arbetslösa migrantarbetare och nyexaminerade studenter kunna hota regimen. Men i teorin kan Gais vinna allsvenskan också."

Ola Wong skriver tänkvärt om västvärldens syn på Kina under den ekonomiska krisen. Den säger nog lika mycket om oss som kinesernas syn på väst säger om dem.

Den gröna liberala tankesmedjan Fores anordnade ett seminarium i mars. Temat var "Kina-krisen - när och hur kommer den?". Jag är inte den som är den, Kinas snabba ekonomiska utveckling kommer inte att fortsätta enligt någon naturlag, men medge att det är lite märkligt att fokusera på en kommande kinesisk kris (som om den vore oundviklig) när landet väntas ha en tillväxt på 6,5 procent under 2009 (visserligen från tidigare tvåsiffriga tal) samtidigt som vår egen BNP krymper.

Läser man på Fores sajt och lyssnar på vad som sades blir bilden något mer nyanserad (Frédéric Cho tonar ned effekterna på Kina och pekar på de fundamentala skillnaderna mellan USA och Kina i krisen), men det verkar fortfarande finnas en föreställning om kommunistpartiets oundvikliga kollaps. Dissidenten Wei Jingsheng förutspådde så sent som i januari regimens kollaps som en konsekvens av ökad arbetslöshet. Är det önsketänkande eller en rädsla för Kinas växande ekonomiska och politiska makt i världen som gör att västvärlden pratar om en kommande kinesisk kris och en sannolik kollaps för regimen? Sannolikt en kombination. Det finns en, förvisso berättigad, oro för ett starkare Kina i världen. USA har uppenbara problem och trots att den nyvalde president Obama är populär kan inte heller han uträtta underverk i ett så katastrofalt ekonomiskt läge som hans land befinner sig i.

2009 skulle potentiellt sett kunna bli ett besvärligt år för den kinesiska regimen. Den 4 juni är det 20 år sedan massakern på Himmelska fridens torg, Tibetfrågan har redan uppmärksammats en hel del och ovanpå detta har vi en ekonomisk kris som hittills lett till 20 miljoner arbetslösa migrantarbetare. Samtidigt är det som Ulrika K Engström säger i diskussionen på Fores: 20 miljoner människor är visserligen mer än dubbla Sveriges befolkning, men i Kina är det faktiskt inte så väldigt många människor som man kanske kan tro. Och det rör sig om en redan utsatt grupp människor, regimen skulle ha anledning att börja bli orolig om krisen sprider sig till medelklassen och människor som under lång tid fått det markant bättre plötsligt förlorar hus och hem.

Samtidigt erbjuds stora möjligheter till god PR under 2009: den 1 oktober firar Folkrepubliken 60 år, lita på att det kommer att bli party. Årsdagen av jordbävningskatastrofen i Beichuan är ett ypperligt tillfälle för regimen, som faktiskt prisades för de välorganiserade räddningsinsatserna, att slå sig lite för bröstet och visa att den går att lita på när det verkligen kniper.

Det går att begripa västvärldens bävan med en kinesisk supermakt som ekonomiskt och politiskt har passerat USA - men där är vi inte på länge än. Samtidigt är det lite märkligt att spå undergång och elände i Kina. Den pågående krisen har visat hur beroende vi är av varandra, inte bara USA av Kina och Kina av USA, detta gäller i högsta grad även vår del av världen. Hur mycket vi än önskar en demokratisk regim i Kina, finns det inget realistiskt i att tro på en snar kollaps. Effekterna av en sådan skulle i rådande läge knappast heller vara önskvärda.

Tiden för regimens kollaps är ännu inte här. Tvärtom tyder mycket på att
den kinesiska regimen kan stärkas när västvärldens demokratier krisar.

Historielösa Aftonbladet

Den jämlikhetsideologiska fanan hålls högt när Aftonbladet hävdar att "inkomstklyftor gör oss sjuka". Ja, man blir genast varse vilken nivå diskussionen ligger på.

Det hävdas:
"I länder med stora inkomstklyftor är psykisk ohälsa, drog- och alkoholmissbruk, fetma och mord mer vanligt förekommande. De rika lider av skräck för den brottslighet som följer i ojämlikhetens spår, de fattiga ser på sig själva med skam och de rika med bitterhet."

Det sägs inget om vilka inkomstnivåer vi pratar om. Om de sämst ställda ligger kring gränsen för extrem fattigdom och har svårigheter att klara sitt dagliga matintag, är det självklart att det föds både bitterhet och skam (och då har samhället betydligt större problem än att vissa är rika). Men om den stora breda gruppen med lägst inkomster klarar att försörja sig och det inte råder någon extrem fattigdom, är bitterhet mot de som har det bättre faktiskt bara avundsjuka och i värsta fall missunnsamhet. Inkomstklyftor i sig är inget problem, problem uppstår när de som har det sämst ställt inget har och det råder reell fattigdom.

Olikheter i människors levnadsstandard är inte onaturliga, de är djupt mänskliga. Jämlikhetsivrarna stirrar sig blinda på klyftorna i sig, inte nivå av levnadsstandard. I deras värld är det tragiskt nog bättre med en jämlikt utbredd fattigdom än en ojämlikt fördelad rikedom. Därför har socialismen aldrig lyckats leda ett samhälle till utveckling och välstånd. Därför drabbas socialistiska experimentstater alltid av fattigdom och ekonomisk stagnation. Därför är Aftonbladets ledarsida ett stort historielöst skämt.

Världen enligt Kina

"Nu är det Kina och USA som leder världen. Om nio år har vi kanske gått om amerikanarna också."

SvD:s Ola Wong, som bor och verkar i Shanghai, får av sin frisör en liten inblick i hur kineserna ser på västvärlden. Det illustreras bäst av The Economist. De har ofta helt briljanta omslag och detta är inget undantag. Ur det kinesiska perspektivet är Europa en samling dekadenta småstater som går att spela ut mot varandra. På kartan representeras vi av lyxmärkena Prada och Hermes. Mot Afrika kastas lystna blickar för att få del i alla naturresurser (vilket i någon mån alltid har varit västvärldens strävan). I USA har Wall Street orsakat en spricka genom hela samhället och den vanligtvis så stolta Frihetsgudinnan står med en tiggarskål och ber om allmosor. Det är förståeligt om kineserna uppfattar USA på det sättet just nu med tanke på amerikanska politikers vädjan till Kina att fortsätta stödja den amerikanska ekonomin.

När jag var i Beijing 2007 träffade jag en amerikan och tog några öl. Eftersom han inte bara var turist som jag utan faktiskt bodde i den kinesiska huvudstaden fick han motta en mängd nyfikna frågor. Jag undrade förstås varför han var där. Jag minns orden tydligt. "I'm here to witness the birth of the new super power and the fall of our own." Han sade det med ett snett leende. Och det var långt före finanskrisen.

Högmod går före fall, brukar det heta, och det gäller givetvis även Kina. USA har under lång tid varit en arrogant supermakt som kunnat göra lite som den velat. I dag ber amerikanska politiker kineserna om hjälp för att inte den egna ekonomin fullständigt ska kollapsa. Det är aldrig önskvärt med en enda dominant makt i världen eftersom en persons beslut (presidentens) kan få sådana oerhörda konsekvenser för hela världen för lång tid framöver. I någon mån är det därför önskvärt med konkurrens om positionen som världens supermakt. Både USA och Kina inser dessutom att de är oerhört beroende av varandra för sin egen ekonomiska utveckling. Utan västerländska konsumenter kan inte Kinas industri växa och utan en hög tillväxt kan inte Kina fortsätta att utvecklas.

Kina kommer utan tvivel att stöta på problem, nederlag och besvikelser. Men det känns som ett land med sin absolut bästa tid framför sig. Tänk om vi bara fick se en lika positiv utveckling vad mänskliga rättigheter beträffar...

Världen sedd från Kina.

Johan Norberg om finanskrisen

Jag skulle gå på releasefesten för Johan Norbergs bok En perfekt storm (kan köpas här), men fick tyvärr förhinder.

Därför - stort tack till Johan Folin som filmade releasen i Lund!

恭喜发财!

I dag inträder det kinesiska nyåret (vårfestivalen), Oxens år. Räkna med att det smälls en sjujäkla massa smällare och raketer i Kina just nu. Ibland undrar jag om inte festligheterna mest är en ursäkt för att bränna smällare.

Egentligen handlar det förstås om att få träffa vänner och familj, som många inte har möjlighet att träffa annars under året eftersom de jobbar annorstädes. Har man någon idé om att vilja åka tåg i lugn och ro ska man alltså inte resa i Kina inför vårfestivalen när runt 200 miljoner kineser förflyttar sig samtidigt. I fjol fastnade miljoner på tågstationer och i vänthallar på grund av ett envist snöoväder.

2009 kan bli ett kämpigt år i Kina precis som på andra håll. När finanskrisen slår mot enskilda länder ser var och en om sitt eget hus. Indien har exempelvis, utan officiell förklaring, stoppat importen av kinesiska leksaker. Enda rimliga skälet är att de vill stödja sin inhemska leksaksproduktion. Det vore olyckligt om denna Reinfeldtska syn på hur kriser ska mötas skulle få globalt genomslag (och här får vi verkligen hoppas att Barack Obama inte sprider protektionismens budskap i världen). Vi ska inte sluta att handla med andra länder bara för att viss inhemsk produktion går knackigt.

Välkommen in i 2009, Kina!

Låt Saab dö

Saab är ett förlusttyngt bolag och har varit det under mycket lång tid. Inte ens under högkonjunkturen när andra bilmärken gjorde goda vinster lyckades Saab visa positiva siffror. Varför ska ett sådant företag överleva?

Att företag som gör förlust i år efter år slutligen går omkull brukar ingen protestera mot. Det krävs ingen ekonomiexamen för att förstå detta. Men när det gäller ett svenskt företag (som inte alls är särskilt svenskt längre), och svenska jobb är det tydligen annorlunda. då ska det gråtas och gnölas i TV (ty bilfabriksarbetares jobb är tydligen mer värda än alla andras). Då förväntas svenska skattebetalare vara med och betala för att ett misskött företag ska få fortsätta existera. Svenska staten har redan skjutit till pengar, vilket förmodligen är otillräckligt. Saab behöver mer pengar för att överleva. Mer skattepengar till ett sjunkande skepp, alltså.

Det verkar finnas två alternativ just nu: försäljning eller nedläggning. Då infinner sig genast frågan: vilket företag vill i dessa tider köpa ett bilmärke som tillhör ett av världens minsta och inte har visat vinst på...20 år? Återstår nedläggning. Vilket verkar som det mest rimliga.

Låt Saab gå under. Misskötta företag som gör förlust har inget existensberättigande.

Euroliket lever

Den pågående finanskrisen gör att euroförespråkarna ser sin chans att föra upp en euroanslutning på dagordningen igen. Fler svenskar är också mer positiva till en anslutning i dag än tidigare. Men motståndet är fortfarande stort. Och det är lika svårt att begripa i dag som tidigare vad Sverige skulle tjäna på ett medlemskap i valutasamarbetet.

Ja, den svenska kronan har tappat väldigt mycket i värde gentemot dollarn och euron under denna senaste oroliga tid. På samma sätt som kronan var väldigt stark mot euron och dollarn tappade mot kronan under många månader tidigare innan krisen kom. Men märk väl att den ekonomiska situationen i alla EU-länder är långt ifrån densamma. Sverige har till skillnad från andra länder stabila finanser att luta sig tillbaka på. En gemensam riksbank för alla EU-länder är helt enkelt ingen bra idé. Ensam är kanske inte alltid stark, men en fri riksbank ger Sverige möjlighet att självt fatta beslut som rör den svenska ekonomin. Inte Italiens, Frankrikes eller Tysklands ekonomier.

Det är för övrigt ganska äckligt att se den politiska reaktionen på sådana här opinionsmätningar. Intresset för att lyfta eurofrågan till en folkomröstning igen är inte särskilt stort, men det beror bara på att nej-sidan fortfarande leder. Ja-förespråkarna avser att vänta tills en definitiv omsvängning har skett. Då kan folket få chansen att rösta igen. Så att det blir "rätt" resultat den här gången...