En studie i osmaklighet

Runt om i Storbritannien anordnas "dödsfester" (tack för det ordet, Aftonbladet) för att fira Margaret Thatchers död. Det är en studie i osmaklighet.

Man kan tycka mycket om Thatcher, men ett är i alla fall säkert: hon räddade Storbritanniens ekonomi och blev återvald två gånger. Att sedan fackligt aktiva inte hyser några varmare känslor för hennes ledarskap kan jag begripa. Men jag kan inte förstå hur man kan dansa på hennes grav.

Såg vi liknande fester från liberaler och konservativa när vänsteridolen Hugo Chávez nyligen lade näsan i vädret? Förutom konstateranden, som från undertecknad, att det förmodligen var det bästa för Venezuelas framtid att Chávez inte fick härska i ytterligare fem eller tio år, har det varit ganska tyst.

Det har med vett och hyfs att göra. Man dansar inte på någons grav. Allra minst en folkvald ledares. Men det är uppenbarligen somliga från den yttersta vänstern för svagbegåvade för att begripa.

Principernas drottning

Margaret Thatcher har avlidit. Nätet fylls nu av hyllningar från höger och fnysningar eller rent av jubel från vänster. Reaktionerna säger ganska mycket om hur Thatcher betraktades även när hon i livet. Alla hade en åsikt om henne.

Jag delar inte Thatchers uppfattning i alla frågor - långt därifrån. Men hon var en politisk ledare som till skillnad från många av dagens vågade ta strid, vågade stå för något och inte kompromissade bort sina åsikter. Det respekterar jag högt. Att hon som kvinnlig ledare i en manligt dominerad värld satte så starkt avtryck i ett land som Storbritannien gjorde henne förstås ännu större.

Fredrik Reinfeldt, som inte har någon annan princip än att han inte har några principer, säger att han imponerats av hennes styrka och principfasthet. På sätt och vis kan man säga att Reinfeldt är just den sortens politiker som är Thatchers raka motsats: Lågmäld, kompromissivrig och ryggradslös.

Politiker som Thatcher finns inte längre.