Sluta hyckla om extremismen

SVT:s Rapport sände i går ett inslag om Kommunistiska partiet. 25 år efter Sovjetunionens fall trivs och frodas fortfarande kommunister i Sverige. De sjunger kampsånger om revolution och att "slipa sin kniv" (inslaget börjar 10 minuter in, se alternativ länk här). Och till skillnad från nazister och fascister får de hållas.

Antalet kommunister i Sverige är få. Men de har en del starka profiler, så kallade "folkkära" personer som Galenskaparnas Claes Eriksson, skådespelaren Sven Wollter (som inte vill ta avstånd från Stalin) och damfotbollens förbundskapten Pia Sundhage (som gärna skulle vilja träna Nordkoreas landslag).

Den dubbelmoral som präglar det omgivande samhällets syn på och behandling av dessa politiska extremister jämfört med diton inom den rasideologiska och fascistiska sfären är anmärkningsvärd. Hyckleriet är upprörande.

I grund och botten verkar det i många fall handla att alltför många har köpt lögnen om kommunismen som en i teorin "fin idé". Låt mig då vara tydlig: det är ingen fin idé ens i teorin. Det var en avskyvärd ideologi redan före Stalins etniska rensningar och paranoida samhällsbygge. Varhelst dessa idéer har praktiserats har de resulterat i diktatur, utrensningar, folkmord, fattigdom och ofattbart mänskligt lidande.

Kollektivisering kommer aldrig kunna befria människor. Och betänk: du kan inte ha en massa borgerliga oppositionspartier i ett kommunistiskt samhälle. Demokrati, yttrande- och mötesfrihet går helt enkelt inte ihop med den kommunistiska idén. Det är knappast en slump att socialistiska experiment varje gång slutar i fattigdom, kaos och tyranni. I dag följer vi ännu ett sådant i Venezuela.

Dessa folkkära kommunister är inte vilka extremister som helst. De är sympatisörer till ett parti som vill hänga människor i lyktstolpar, som vill genomdriva proletariatet diktatur och som vägrar ta avstånd från några av de värsta förbrytelserna i mänsklighetens historia. Det är dags att se dem för vad de är: anhängare till en folkmordsideologi.

Jag vill inte se något yrkesförbud för kommunister - däremot skulle jag önska att det inte daltades med dessa auktoritära idéer, och anhängarna av dem, som i dag. Kommunistiska partiet utgör inget hot mot den svenska demokratin (det gör för övrigt inte något tusental nazister heller), men samhällets oförmåga att tydligt ta avstånd från dem är oanständigt.

Det är även ett hyckleri när svenska riksdagspartier talar sig varma för att hålla extremister ute och samtidigt ger ett historiskt stort inflytande till Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedts parti har i dag ett direkt inflytande över statsbudgeten, och tänk: det är allianspartierna som i praktiken har tvingat Stefan Löfven att söka detta stöd. Hela borgerligheten får skämmas.

Länder som sett kommunismen på nära håll, människor som levt i kommunistiska system, likställer ofta kommunismen med nazismen. Inte för att ideologierna är desamma utan för att det rör sig om två auktoritära system inom vilka människovärdet går förlorat.

Det torde vara få som talar så mycket om människovärdet och samtidigt är anhängare av en människofientlig ideologi som just kommunisterna.

Läs även:
Erik Helmerson

Den gamla vänstern

Ett tecken i tiden så gott som något på att Sverige håller på att bli ett obehagligt konsensussamhälle där minsta politiska avvikelse ska brunmärkas och stigmatiseras, är att kommunisterna har blivit PK.

När Kommunistiska partiets, tidigare KPML(r), tidskrift Proletären intervjuar Frank Baude med anledning av dennes 80-årsdag avtäcks skillnaderna mellan den nya tidens svenska kommunister och den gamla stammen, representerad av Baude (ni får googla fram intervjun själva). Frank Baude lämnade partiet i protest för två år sedan. I intervjun utvecklar han varför.

Baude har inget till övers för identitetspolitik. Han vänder sig emot hur vänstern har hanterat kvinnor och tjejer som förtrycks i hederns namn i landets förorter. Han hävdar att det "uppenbart har varit en allt för öppen attityd att ta emot flyktingar och invandrare" och problematiserar de bekymmer som finns i det som kommit att kallas "utanförskapet" med arbetslöshet och kriminalitet. Och han vägrar att kalla sig feminist då feminismen i dag är "synonym med medelklasskvinnornas strävan efter bekräftelse" och inte har någon förståelse för hur kvinnor i de lägre klasserna har det i sin vardag.

Det är klart att karln är tokig på något sätt. Men han är i alla fall ingen vindflöjel. Frank Baude representerar i all sin kommunistiska galenskap en person som faktiskt står för något och inte böjer sig för samtidens fisvarma opinionsvindar.

Jag kan känna en respekt för det. Betydligt mer än för dagens populistiska nyvänster.

När hatet flyttar in

Om opinionsmätningarna står sig och speglar valresultatet i höstens riksdagsval, kommer Sverige få en ny regering. I denna regering kommer det sitta människor som ger grönt ljus för öppet politiskt hat.

Åsa Romson stod i Almedalen och uttryckte ett förakt för vita, heterosexuella medelålders män. Alltså just den grupp som hennes tänkta ministerkollega och regeringschef Stefan Löfven tillhör. Oj, vad trevligt de kommer att ha tillsammans.

Socialdemokraternas Veronica Palm, en solklar ministerkandidat i en framtida S-regering, uttryckte stöd för kommunisten Athena Farrokhzads sommartal genom att kalla det "bra och viktigt" på Twitter.

Grunden i Farrokhzads politiska övertygelse är hat. Hat mot motståndare, hat mot heterosexuella män, hat mot "borgare". Detta hat legitimerar användandet av politiskt våld, som hon i likhet med andra kommunister kallar "självförsvar".

Jag har inte sett några avståndstaganden från Farrokhzads våldsromantism från vänsterhåll. Däremot har jag sett hyllningarna, bortförklaringarna och axelryckningarna.

Detta är oroväckande. Och obehagligt. På riktigt.

Att hugga huvudet av Lenin

En miljon människor uppges i dag ha varit ute på gator och torg i Kiev för att protestera mot den västfientliga regeringen som leds av Viktor Janukovitj. Oro finns för att regimen ska slå till med våld.

När tyska styrkor invaderade Sovjetunionen i juni 1941 och de baltiska staterna tillfälligt befriades från stalinismen revs Stalinstatyer av lokalbefolkningen. Då ersattes en ockupation av en annan. I dag revs en Leninstaty i Ukraina av demonstranter som gick löss med slägga på den gamle kommunistledaren. Att slå huvudet av Lenin är en mycket talande symbolhandling.

Bollen ligger nu hos Janukovitj. Kommer han att försöka kommunicera med demonstranterna? Kommer han att gå dem till mötes och närma sig väst? Det känns inte sannolikt. Tyvärr är risken för våld betydligt större.

Det börjar kännas lite som den orangea revolutionen igen. Då gick ukrainare man ur huse för att visa att de var urless på det gamla och ville ha något nytt. Målet är åter igen att riva betydligt mer än bara symboler av ett svunnet system.

En skrikande nordkorean

Nordkorea vapenskramlar och söker uppmärksamhet. Beteendet har stora likheter med hur små barn beter sig. Här står emellertid mer på spel.

Visst vore det skönt att skicka bomb upp i rumpan på Kimdynastins tredje tjockis (金三胖), som han kallas i Kina. Bara för att få fanskapet att hålla tyst. Men precis som man inte får slå barn i Sverige, är omvärldens vilja att slå till mot Kim Jong-Un begränsad.

De oförutsedda konsekvenser som ett militärt angrepp kan leda till gör att det inte är värt risken. USA och Storbritannien är krigströtta. Kina har inget som helst intresse av ett krig runt knuten. Och Ryssland skulle å det bestämdaste motsätta sig alla tankar på en militär intervention.

Återstår sanktioner och diskussioner. Sanktionerna är emellertid den senaste upprinnelsen till Nordkoreas alltmer aggressiva tonläge gentemot omvärlden. De har till och med fått landet att bryta kommunikationerna med Sydkorea och hotat bryta mot vapenstilleståndet. De så kallade sexpartssamtalen, å sin sida, ledde aldrig någonvart.

Kim "inspekterar sina militära resurser", enligt Aftonbladet.

Isolering brukar sällan fungera när man vill få en rutten regim att tänka om. Reseförbud och sanktioner har inte fått vare sig Robert Mugabe, Bashar al-Assad eller Aleksandr Luksjenko på bättre tankar. Men i fallet Nordkorea tror jag ändå att det kan ha en verkan. Regimen fullkomligt skriker efter uppmärksamhet. Att inte svara på den är kanske just nu det bästa vapnet för att lugna ned situationen. 

Även små barn skriker sig hesa till slut om de inte får det de vill. Om nu inte frustrationen hos det lilla barnet innan dess spiller över i våldsamheter. Om det skulle gå så långt, kommer det högsta priset emellertid att betalas av nordkoreanerna. Vilket säkerligen Kim vet nog så väl. 

Dags att sätta hårt mot hårt

Nordkorea har nu definitivt tagit död på alla förhoppningar om Kim Jong-Un som en reforminriktad ledare efter faderns katastrofala ledarskap. Regimen har genom sin tredje kärnvapenprovsprängning även lagt alla tankar på fortsatta sexpartssamtal på hyllan.

Nordkorea söker konfrontation. Tydligare än så kan inte den senaste provsprängningen - som sker just när såväl Kina som Sydkorea och Japan byter ledare - förklaras. USA, EU, Kina och Japan har krupit alltför länge för Kim. Nordkorea förväntar sig att de ska göra det ännu en gång.

I Kina betraktas Nordkoreas agerande som en förolämpning. Beijing är Pyongyangs enda egentliga allierade och har, om än motvilligt, stöttat regimen i vått och torrt. Kanske börjar Kina få nog av den nyckfulla och oförskämda Kimdynastin. Nordkorea kommer i så fall att stå helt ensamt.

För den nordkoreanska regimen syftar agerandet till att förbättra landets förhandlingsposition gentemot omvärlden. Nordkorea är beroende av omvärlden för sin försörjning och regimen är i sin tur beroende av att upprätthålla illusionen om ett ständigt överhängande hot mot landet.

Skulle Nordkorea lyckas bestycka missiler med kärnvapen kan inte bara Sydkorea och Japan utan även USA och Europa vara direkt utsatta för en paranoid regims nycker. Omvärlden måste därför inte bara reagera utan agera innan Nordkorea har nått så långt. Det räcker inte bara med sanktioner och hårda fördömanden. Det nordkoreanska ledarskapet äter dessa till frukost. Det behövs handling.

Det sjuka är förstås att USA har investerat så mycket blod och pengar i både Irak och Afghanistan att de inte skulle ha råd med någon större militär intervention mot det land som de facto utgör ett reellt hot mot mänskligheten - varken ekonomiskt eller politiskt. Utåt kommer amerikanerna att fortsätta stå vid sydkoreanernas sida, men Barack Obama vill minst av allt hamna i ett nytt krig under sina sista år i Vita huset.

Ett militärt ingripande riskerar att sluta i massdöd och stort lidande. Men om alternativet är att låta världen bli tagen som gisslan av en stalinistisk terrorregim på den koreanska halvön finns egentligen inget val.

Det kanske är dags att inse att det inte går att ha en rimlig relation med Nordkorea. Och att regimen endast har ett blodigt slut att vänta.

Nordkorea borde göra som Kina

Illustration av Tim Brinton.

Förhoppningarna om försiktiga marknadsreformer och upptinade relationer till omvärlden har kommit på skam i Nordkorea.

Ett år efter att Kim Jong-Un tog över som Nordkoreas ledare efter sin far skjuter regimen upp en raket och trotsar därmed USA, EU och FN men även sin närmaste bundsförvant Kina. Inte heller Ryssland lär vara överdrivet nöjt med Pyongyangs beslut.

I den stalinistiska diktaturen är en teknisk landvinning som denna, och den propagandaseger den innebär, viktigare än att förhindra att befolkningen svälter. Kim lär också ha stärkt sitt stöd hos militären.

Den väg som den nordkoreanska regimen borde ta är förstås den kinesiska. Att öppna upp ekonomin, införa marknadsreformer och låt människor börja tjäna sitt eget uppehälle. Det skulle vara en väg ut ur landets extrema försörjningsproblem och ett sätt för regimen att bryta isoleringen. Problemet är förstås att den ideologi på vilken landet är byggt förespråkar just isolering (eller snarare "självständighet"). För att öppna upp Nordkorea ekonomiskt krävs alltså ett avsteg från statsideologin.

Tyvärr finns det i nuläget väldigt lite som tyder på några större förändringar under den tredje Kims styre. Förtrycket är lika omfattande som någonsin tidigare, undernäring fortsätter att vara omfattande och landets system av grymma koncentrationsläger ska vi bara inte tala om.

Allt detta är nordkoreanernas egna problem. Men frågan är om USA och resten av världen stillasittande kan se på när Nordkorea i framtiden utvecklar kärnvapen.

Mycket av nordkoreanernas öde avgörs i praktiken i Beijing. Så länge Kim har stöd från den kinesiska regeringen - livrädd för en regimkollaps - kan han i princip företa sig vad som helst och visa omvärlden sitt långfinger. Men när kinesernas tålamod tar slut...?

De nya ledarna

 Xi Jinping står i mitten, Li Keqiang på hans vänstra sida.

Den 18 nationella kongressen är över. Världen måste nu börja lära sig uttala namnen på två av landets nya ledare: Xi Jinping (习近平, Xí Jìnpíng) och Li Keqiang (李克强, Lǐ Kèqiáng). Dessa två herrar kommer tillsammans med övriga medlemmar i politbyråns ständiga utskott att bestämma över Kinas framtid det kommande decenniet.

I mars nästa år blir ledarskiftet definitivt (åtminstone i teorin) då Xi tar över som president och Li som premiärminister. Hu Jintao väntas fortfarande ha viss makt över militären under en period och för att ytterligare röra till det står den före detta presidenten Jiang Zemin och styr och ställer trots avsaknad av ett officiellt mandat eller ämbete.

I dag höll Xi presskonferens. Precis som det spekulerats i minskar antalet medlemmar i politbyråns ständiga utskott, där den verkliga makten i Kina finns, från nio till sju (se ovanstående bild). Xi presenterade förutom Li även Zhang Dejiang (partiboss i Chongqing), Yu Zhengsheng (Shanghai), Liu Yunshan (chef för propagandadepartementet), Wang Qishan (vice premiärminister med ansvar för bland annat ekonomi och energifrågor) samt Zhang Gaoli (Tianjin). Inget av namnen var någon direkt skräll.

Ekonomiskt ser det fortsatt just ut för Kina. I takt med att USA:s ekonomiska kris förvärrats har användningen av den kinesiska valutan renminbi (RMB, vanligen kallad yuan) sjufaldigats på bara två år. Landet fortsätter att investera i framtidskontinenten Afrika. Den höga tillväxten lär fortsätta, även om den inte når tvåsiffriga tal som tidigare.

Det nya ledarskapet kommer att behöva arbeta hårt mot korruptionen, som partiet öppet erkänt är det stora hotet mot sitt maktinnehav och hela samhället. Det lär dock bli en svår uppgift eftersom partitoppen tillhör de som tjänat allra mest på den.

Förutom korruptionen finns gott om hårda nötter att knäcka. Dit hör social oro (inte sällan till följd av korruption och bristande rättssäkerhet), etniska motsättningar i bland annat Tibet och Xinjiang, miljöförstöring, omställning av ekonomin till att bli mer konsumtionsdriven, utmaningarna med urbaniseringen och slutligen utrikespolitiken. Kina har hamnat i konflikt med Japan om de så kallade Diaoyuöarna och inom militären har oroväckande tongångar hörts. Det blir upp till de nya ledarna att balansera nationell stolthet mot vettlösa angrepp på andra länder.

Reformer var ett populärt begrepp i Hu Jintaos tal. Jag är ganska pessimistisk gällande Kommunistpartiets vilja till verkliga reformer. Partiet kommer även fortsättningsvis att prioritera det oinskränkta maktinnehavet framför nödvändiga politiska reformer.

Ingen borde förvånas över detta. I sina mål skiljer sig partiet inte nämnvärt från hur politiska partier i demokratiska länder agerar. I dessa handlar allt om en väg till återval. Barack Obamas politik de senaste två åren har bara handlat om en enda sak: att göra honom återvalbar. Likadant tänker förstås regeringar i alla andra demokratiska länder. Fördelen ett så mäktigt parti som KKP har är att det kan arbeta långsiktigt och inte behöver sikta in sig på närmsta valprocess några år framåt. Men målet är likafullt att behålla makten.

Wall Street Journal har en illustration (grafik) av hur processen går till när Kommunistpartiet väljer nya ledare.

Så valdes de nya ledarna.

Små, små steg på Kuba

Kubaner ska hädanefter få rätt att resa utomlands utan ett särskilt utresetillstånd från staten, berättar Ekot.

Det är en av flera lättnader som gjorts av Castroregimen. Sedan tidigare har vissa försiktiga marknadsreformer införts. Bland annat ska det vara möjligt att driva privata företag. Men det blåser inte direkt någon förändringens storm på Kuba. Snarare en lättare bris.

Återstår att se hur många steg i frihetlig riktning som kan tas innan den svenska sektvänstern reagerar mot att Kuba besmittats med "nyliberalism". Än är ingen fara på taket. Kommunistregimen består och ledaren heter fortfarande Castro och är gammal och grå.

Public service i Pyongyang

Sveriges Radios Margita Boström fortsätter sin rapportering från vardagslivet i Nordkorea. Eller snarare i huvudstaden Pyongyang. Hennes rapporter andas en förbluffande naivitet. Inte på så sätt att hon undviker att berätta att det rör sig om en hårdför diktatur, ett stort fängelse. Men hon tycks så överväldigad över det faktum att människor lever sina liv och missar därför det osagda.

I en chatt med lyssnarna berättar hon om glimtar från vardagslivet i Nordkorea. Nordkoreanerna spelar fotboll! De äter glass! De ler! De umgås! Slutsatsen är att  "vid sidan av det hårt kontrollerade livet så finns det ett vardagsliv också". Ja, varför skulle det inte göra det? Myter sprids självfallet om ett så slutet land, ett land där ingen besökare får röra sig fritt och där de flesta utlänningar endast får besöka samma utvalda platser i Pyongyang, alltid åtföljda av en "guide". Men människor kan inte sluta leva ens i världens mest hårdföra regim.

Jag minns mitt första besök i Kina. Fördomarna sprack i dagsljuset och resan blev en aha-upplevelse. Kina var ett öppnare och trevligare land än jag föreställt mig. Först efter andra, tredje och fjärde besöket började jag kunna sortera vad jag egentligen sett och sätta det i ett större perspektiv. Inte minst givet att Beijing inte är en spegelbild av hela Kina. Den som endast har besökt Kinas största städer har bara sett det mest välmående Kina, de områden där den tvåsiffriga tillväxten syn som mest. Som turist märker man heller inte av hur regimens hårda hand drabbar befolkningen genom avsaknad av rättssäkerhet och omfattande korruption på samhällets alla nivåer.

På samma sätt är Pyongyang inte en spegelbild av Nordkorea. Utländska journalister släpps inte iväg utanför huvudstaden så vad som egentligen händer på landsbygden och hur illa läget är har vi endast smarsamma vittnesmål om. Pyongyang är Kimregimens skyltfönster och av Margita Boström verkar de ha fått ut ungefär det de vill. Alla vill inte prata med Margita Boström och svara på hennes frågor, men hon hävdar att det inte har att göra med att de är rädda. De kanske bara var lite blyga?

Om matbristen skriver Boström:

Hela Nordkoreas ideologi går ut på att man ska vara helt självförsörjande på allt, den så kallade Jucheideologin. Sverige importerar det mesta, det kan itne Norkdorea göra av flera skäl, juche är ett skäl. Ett annat är att dom inte har pengar att betala med. Tillexempeol så är ju Nordkorea skyldig Sverige en ruskigt massa pengar sedan många svenska leveranser dit på 60 och 70-talet. Dessutom har ju jordbruket haft en enorm brist på gödslen sedan Sydkorea stoppade dessa leveranser för ett antal år sedan. Så man har fått ut väldigt lite från sin jord.

Margita Boström verkar besöka Nordkorea med ögon stora som tefat, förundrad över vad hon ser i stället för kritiskt ifrågasättande. Det är mer resereportage än journalistiskt verk, således. Precis som i det förra reportaget får Boström det att framstå som om det är omvärldens fel att Nordkorea lider av akut matbrist. Att det inte har med den förda vansinnespolitiken att göra, att det inte är Kimdynastins ansvar att befolkningen svälter och lever under fruktansvärt förtryck.

Det finns förstås en poäng i att rapportera om de förändringar som trots allt har skett i landet det senaste decenniet - där blygsam marknadsförsäljning är ett exempel. Men att ens antyda att Nordkoreas försörjningsbrist beror på omvärlden är direkt fel. De ansvariga för det nordkoreanska folkets vedermödor är Kimregimens ledning. Problemen är politiskt skapade och högst medvetet så.

Kommunister med en satans otur

Per Bylund skriver en utmärkt bloggpost om svenska mediers rapportering om den ständiga hungersnöden i kommunismens Nordkorea.

Det senaste exemplet är SR-journalisten Margita Boström, vars rapportering från det slutna landet är direkt pinsam. Ett exempel:

Det slutna Nordkorea har ständiga problem med att maten inte räcker för att föda landets 23 miljoner invånare. I dag är det inte så illa som under mitten av 90-talet, då runt en miljon svalt ihjäl. Men än klarar inte landet av att producera tillräckligt med mat för sin befolkning. Detta trots att varje invånare i landet varje år måste ut och jobba på jordbruksfälten i minst två månader.

 Så trots tvångsarbete räcker inte maten? Är svaret då månne mer tvångsarbete?

Nordkorea drabbas också av naturkatastrofer som ständigt förstör skördarna, får vi veta. Otur. Detta brukar vara typiskt för slutna diktaturer. De drabbas ofta av översvämningar eller torka. Skillnaden mot andra länder som drabbas av samma sak är förstås att de inte kan hantera vädrets makter, men det talas det mindre om. Nordkorea har mest en jäkla otur.

Och när de utlovas tusentals ton mat mot att de avstår från sitt kärnvapenprogram väljer ledningen att skjuta upp en satellit som av omvärlden misstänks vara en del i ovannämnda program. Givetvis uteblir maten. Så prioriterar kommunismens ledare.

Göran Persson berättade i SVT-dokumentären Ordförande Persson om sitt möte med Nordkoreas dåvarande ledare Kim Jong-Il. Frågan om matbristen kom upp. Enligt Persson svarade Kim, genom tolk, att "vi kan inte det här". Det är nog de ärligaste orden som yttrats på den norra delen av den koreanska halvön de senaste decennierna.

Solstollarna på första maj

Det är alltid en lika märklig upplevelse att se första majdemonstrationerna.

Vid Sergels torg demonstrerade Syndikalisterna och lät ungefär som en hejarklack på väg till en allsvensk fotbollsmatch. De verkade ha riktigt trevligt.

I Kungsträdgården hade Vänsterpartiet en scen. Långt innan partiledaren Jonas Sjöstedt dök upp för att tala om välfärd och förbud mot privata vinster i välfärden fanns representanter för knäppvänstern på plats. Kubanska flaggor vajade i vårvinden. Irans kommunistiska parti hade bullat upp med plakat med bilder av Lenin, Stalin, Marx och några andra välbekanta ansikten i förtryckets ideologi. Solstollarna framför Vänsterpartiets scen var få men bestämda (och jag som trodde att troll sprack i dagsljus).

Varje första maj är likadant. Det spelar ingen roll hur stendöd kommunismen är, hur ekonomin ser ut eller vilken regering som sitter vid makten - på första maj får man vara lite tokig och ta ut svängarna utan att någon bryr sig. Och det kan man väl unna dem. Något reellt inflytande kommer dessa stollar ändå aldrig att få.

En vacker första maj i Kungsträdgården. 

Jag valde latte framför slagord.

De rumsrensa extremisterna

Det pratas ofta och mycket om de främlingsfientliga partiernas frammarsch i olika europeiska länder. Extremvänstern har haft det tyngre, trots finanskris och hög arbetslöshet. Vilket är värt att notera. Enligt den logik som populistiska partier ofta lever efter borde folk stå i kö för att rösta på extremvänstern i länder som Spanien, Italien, Grekland och Portugal. Än har vi inte riktigt sett detta.

Förutom i Frankrike. Där går kommunisterna fram till runt 15 procent i opinionsundersökningarna inför presidentvalet. Jean-Luc Mélenchons kommunister kräver bland annat att staten ska konfiskera inkomster över en viss nivå. Att kommunister efter allt som Europa har gått igenom under 1900-talet åter tas på allvar är ett minst lika stort hot som Geert Wilders och Le Pen. I Sverige ger detta inga stora rubriker.

Vilket kanske inte är så konstigt. Sverige är som bekant ett land där det är helt och hållet rumsrent att vilja avskaffa den privata äganderätten, trivialisera eller förneka förtrycket på Kuba och tycka att ryska revolutionen var en framgång för de mänskliga rättigheterna. Tycker man så är man bara lite radikal men man har samma tillgång till debattprogram och morgonsoffor som vilken intetsägande folkpartist som helst. Samtidigt ifrågasätts om sverigedemokrater ska få publicera debattartiklar.

De knäppaste av de knäppa samlas i Svensk-koreanska föreningen. I mars deltog föreningen i Nordiskt Koreaseminarium, ett slags Mecka för avgrundsvänstern och sannolikt ett ypperligt tillfälle att diskutera den (väldigt speciella) nordkoreanska demokratin. Deltog gjorde vänföreningar och kommunistiska partier från både Sverige och flera grannländer samt folk från nordkoreanska ambassaden.

Seminariet anordnades av Kommunistiska Partiet (tidigare Kpml(r)), ett parti till vilket bland andra folkkäre Sven Wollter hör. Ni vet han som är självaste Tomten i Sveriges Radio inför julen.

Lite illamående blir man allt.

Knäppisar

Trots att Sydkorea hållit en låg profil och bland annat släckte ljusen vid gränsen till grannen i norr av respekt för den käre ledarens död går den nordkoreanska regimen till svavelosande angrepp.

Nordkoreas ledning lovar "de sydkoreanska marionetterna" att den rådande politiken ligger fast. Någon förändring är inte att vänta. Detta görs sannolikt i hopp om att få slut på alla spekulationer om vad den övervintrade julgrisen Kim Jong-Un kan tänkas åstadkomma nu när pappa Kim är död och begravd.

Samtidigt kan vi konstatera att Hugo Chávez är lika knäpp som vanligt. Nu skyller han flera latinamerikanska ledares cancer på USA.

Det är något speciellt med paranoida vänsterregimer...

Tänk när nordkoreanerna snattar Kims kläder

Bilderna efter Gadaffis fall när en man står och blir intervjuad av TV iförd diktatorns mössa är oslagbar på många sätt. Dels visade den att vanliga medborgare tagit sig in i tyrannens palats, ja, in i hans sovrum, och plockat prylar. De hade därmed sett lyxen och fått se det överdådiga liv som diktatorn och hans familj levt i decennier på folkets bekostnad.

Men det förlöjligade också landets ledare. Muammar Gadaffi hade själv burit den där militärmössan vid möten med dignitärer från andra länder och i strikta poser inför militärparader i Tripoli. Mössan som varit en del av hans skrämmande yttre hade på ett ögonblick förvandlats till en rolig pryl, något att ha på festen med kompisarna eller kanske sälja vidare på eBay.

Tanken på när det nordkoreanska folket någon gång i framtiden äntligen får chansen att göra samma sak med Kimregimens ledargarnityr är kittlande. Ty även om Kim Jong-Il levde med en fasad av att vara enkel och folklig snålades det inte på lyxen kring diktatorn. Hans son kommer att få samma priviligierade liv.

Hur mycket vanligt folk i Nordkorea känner till är oklart. Sannolikt har de flesta inte hela bilden klar för sig. Att traska in i Kims hem efter regimens framtida fall kan vara ett bra botemedel när folket en dag ska befrias från den absurda personkulten.

Att trivialisera förtrycket

Häromdagen skrev jag apropå Mikael Wiehes hatiska sånger att vi liberaler, till skillnad från många på vänsterkanten, inte hatar. Bakgrunden var att KDU:s Aron Modig kritiserade TV4 för att de gav plats åt en vänsterextremist på bästa sändningstid.

Mikael Wiehe besvarar kritiken och han gör det på det mest förutsägbara sätt man kan tänka sig. Han hatar inte människor, han hatar systemet (kapitalismen, "den nyliberala världsordningen"). Ändå vänder han sig faktiskt mot människor i sången Har banken ta'tt din villa.

Wiehes dravel är egentligen knappt värt att bemöta, men några uppenbara kullerbyttor bör ändå påpekas. I vanlig ordning försvarar Wiehe Kuba. Landet är inte en demokrati "i västeuropeisk parlamentarisk mening". I vilken mening är då Kuba demokratiskt? Har kubanerna möjlighet att välja sina företrädare i fria och rättvisa val? Finns en aktiv opposition som har rätt att existera på lika villkor som regimen? Spärrar inte Castros regim in oliktänkande? Wiehe talar om Kubas rätt till självbestämmande - men förnekar uppenbarligen det kubanska folkets rätt att fritt välja sina ledare.

Landet har enligt sångaren uppnått "häpnadsväckande framgångar på vissa områden". Det är dock för mig svårt att förstå varför detta skulle göra det omöjligt att samtidigt påpeka de brott mot de mänskliga rättigheterna som Kubas befolkning utsätts för, de fri- och rättigheter de har förvägrats av Castroregimen i decennier.

Det har blivit kutym att från vänsterhåll ursäkta förtryck i enskilda stater med hänvisning till att situationen bara blir ännu värre om utlandet lägger sig i (här pekas alltid på USA:s krig i Afghanistan och Irak, som om dessa skulle ha det minsta med andra folks fri- och rättigheter att göra). För att vara tydlig: det går faktiskt att vara motståndare till USA:s krigföring och samtidigt hävda kubanernas, burmesernas, nordkoreanernas och kinesernas rätt till yttrandefrihet och fria val.

Men för vissa är det alltid antingen eller, aldrig både och. Kuba kan mycket väl ha en bra sjukvård och samtidigt vara ett för jävligt samhälle att bo i. Det känns överflödigt att påpeka hur pass framstående Nazityskland var på hälso- och sjukvård, inte minst i kampen mot cancer. Även på 1930-talet lyckades många se bortom förtrycket med hänvisning till vilken föregångare Hitlers stat var på många områden. Många gör det i dag när Kina växer och utvecklas men samtidigt förtrycker befolkningen på många områden. Wiehe gör exakt samma sak i fallet Kuba. Därför är han i mina ögon inte demokrat.

Liberaler hatar inte

KDU:s Aron Modig har en poäng när han kritiserar TV4 för att ge en vänsterextremist som Mikael Wiehe fritt spelrum på bästa sändningstid i programmet Så mycket bättre.

Wiehe är en av ett minskande antal som lever kvar i det förgångna och fortfarande drömmer om den socialistiska revolutionen och det klasslösa samhället. Han försitter inget tillfälle att föra ut sitt budskap genom sin musik. Han försvarar gärna våld. När Avenyn i Göteborg slogs sönder 2001 ställde Wiehe den retoriska frågan "Vad är väl ett krossat skyltfönster mot ett skövlat folkhem?". Underförstått: politiskt våld inte är så farligt, bara det riktas åt rätt håll (mot kapitalismen och "nyliberalismen").

I sina sånger går Wiehe ännu längre. I sången Har banken ta'tt din villa, sjunger han :

"Hatar du dom jävlarna
som köper upp och lägger ner
Vill du skära dom i bitar
och slå in dom i paket
Drömmer du om huvuden
som ligger i en korg
Vill du sätta upp en galge
på närmsta stora torg
Är det nå’t du måste göra
Är det nåt du måste säg’
Har vargen i dej vaknat
Det är samma sak med mej"

Wiehe kommer undan med detta därför att han är vänster, inte höger. Han kommer undan med det därför att vänsterextremism och antidemokratiska sympatier på vänsterkanten fortfarande är rumsrent i Sverige, fortfarande acceptabelt. I kultursvängen är Mikael Wiehe inte direkt ensam om att hysa sådana radikala och förfärliga åsikter. Enligt ledningen på TV4 är han förmodligen bara en snäll farbror som sjunger visor.

Men åter igen: varför detta hat? Radikalfeminister uttrycker hat mot män (jo, det gör ni faktiskt), socialister och kommunister hatar rika, kapitalister och alla som verbalt stöder det kapitalistiska systemet. Dessa människor som ständigt pratar om "verklig demokrati" hyllar länder vars system är allt annat än demokratiska och sjunger om att döda sina motståndare.

Här har vi en avgörande skillnad: Liberaler hatar inte. Vi bemöter åsikter, argumenterar och vinner debatter i sak. Vi skriver inte nidvisor, förstör demonstrationer eller hånar våra motståndare i debatter. Vi behöver inte hata. Och ska man ändå vinna kan man lika gärna göra det med lite stil. Hatet överlåter vi till förloraren.

När frihetslängtan river murar

Medan andra världskrigets slut innebar frihet och självständighet för västeuropeiska länder resulterade det i decennier av förtryck för Östeuropa.

I dag är det 50 år sedan den ökända Berlinmuren började byggas. Människors flykt från öst till väst fick den östtyska ledningen att ta till det radikala greppet att stänga in sin egen befolkning bakom taggtråd, beväpnade vakter och en hög mur. Dödsskjutningar förekom när personer försökte fly. Den plötsliga delningen av Berlin gjorde att familjer splittrades över en natt, många ägnade sedan år åt att försöka försenas i väst. Tusentals personer riskerade sina liv för en framtid på rätt sida muren.

Det genuina tyska glädjeruset när gränsen öppnades den 9 november 1989 är både en strålande illustration av människans frihetslängtan och av socialismens avskyvärdhet och fullständiga misslyckande. Människor kan inte spärras in bakom murar och gränser för evigt. Människan vill frihet.

Innan muren började byggas hade var sjunde östtysk medborgare flytt landet. Att muren gjorde det både svårare och farligare förhindrade inte människor från att försöka - endast fantasin satte gränserna. Denna strävan efter frihet, efter ett bättre liv, finns inom oss. Vi vill kunna resa fritt. Vi vill ha rätten att uttrycka oss fritt. Det är samma frihetslängtan som syrierna och libyerna i dag ger utlopp för och som nordkoreaner vill ha och har rätt till.

I vanlig ordning skyr inte Tyskland de mörka delarna av sin historia. I dag kommer förbundskansler Angela Merkel att tala och en tyst minut för murens offer att hållas. Så beter sig en modern demokrati.

Checkpoint Charlie i dag.

Kinas Kommunistparti fyller 90

I dag den första juli firar Kinas Kommunistparti (eller 中国共产党, Zhōng​guó​ Gòng​chǎn​dǎng, om man ska vara petig) 90 år. För att ingen ska undgå detta har Beijing sedan länge smyckats med skyltar och banderoller och centralstationens klockor har varje hel timme spelat propagandamusik under lång tid. Reklamen har förstås även nått ned i tunnelbanan och på TV har reportage och så kallade diskussionspaneler tävlat om att hylla partiet och dess prestationer. Lägg därtill storslagna dans- och musikframträdanden och kändisar som hyllat partiet. Men någon militärparad verkar inte vara planerad.

Kommunistpartiet har över 80 miljoner medlemmar. Av 21 miljoner nya ansökningar har ytterligare tre miljoner kineser godkänts som medlemmar i partiet och upprepat mantrat "Vi blir frivilligt medlemmar i Kinas Kommunistparti" ("我们自愿加入中国共产党"). Enligt en stor opinionsundersökning är det framför allt den ekonomiska utvecklingen som ger partiet goodwill bland vanligt folk. De flesta pekar på just ekonomin som partiets främsta bedrift. Men 89 procent är oroade över korruption och stora klyftor - skillnaden i levnadsstandard mellan stad och landsbygd är slående. Och 46 procent uppger att bristen på rättssäkerhet är deras främsta oro.

De enda som inte ser ut att vara med partiet i dag är vädergudarna. Efter lång tid med sol och värme väcktes vi i dag av åska och ösregn. Nu ska jag bege mig ned till Himmelska fridens torg. Mer om detta firande när jag återvänt hem.

Partiet har alltid rätt.

Svältkatastrof på väg i Nordkorea?

Medan diktaturerna i Nordafrika fallit och flera arabstater skakas av demonstrationer för mänskliga rättigheter tycks den nordkoreanska skräckregimen överleva den ena krisen efter den andra. Kim Jong-Ils regim har kallats fallfärdig i många år. Nu senast när ledaren själv syntes sjuk och skröplig och maktöverlämnandet till sonen Kim Jong-Un fick skyndas på. Men så tillfrisknade fanskapet och plötsligt är allt som vanligt igen. Regimen har överlevt svältkatastrofer och ekonomisk kollaps.

Via InBeijing Bulletin kan vi läsa om nya utsmugglade bilder från Nordkorea som inte bara visar det vi sett tidigare - svältande barn som irrar omkring - utan också tecken på att matläget är värre än på mycket länge. Enligt en soldat är hälften av hans kamrater undernärda. Tidigare har soldaterna varit tämligen befriade från den svält och de umbäranden som drabbat resten av befolkningen. Om nu inte ens den käre ledarens egna underhuggare, soldaterna i den stolta armén, äter sig mätta skulle de vara en indikation på att situationen är på väg att bli lika allvarlig som den var under svälten på 1990-talet, då runt två miljoner människor beräknas ha dött. Den intressanta frågan är förstås hur pass lojala soldaterna fortsätter att vara om de inte får äta sig mätta.

Sydkorea och omvärlden tycks ha tröttnat på att ständigt vända andra kinden till och skicka nödhjälp till Nordkorea. Kanske är enda vägen att helt enkelt svälta ut detta världens grymmaste och mest avskyvärda förtryckarsystem. Ett uppenbart problem är avsaknaden av en organiserad opposition i landet. Vem ska den missnöjde soldaten eller medborgaren vända sig till när han eller hon har tröttnat på Kim Jong-Ils arbetarparadis? Kan stora, spontana protester uppstå? Något måste hända snart. Denna galenskap kan inte bara pågå hur länge som helst.

Se filmen hos Washington Post.