Polisen behöver en ny ledning

Rikspolischefen Dan Eliasson har sällan blivit så grillad och nedgjord som han blev i tisdagens Studio Ett. Ett gott tecken på att en offentlig person blir pressad är när denne börjar gnälla om "ni i media" (lyssna!).

Bakgrunden är att Eliasson efter sin semester skrev en krönika i tidningen Svensk polis där han förklarade att Polisen klarat sommaren bra och tog sina egna sovmorgnar och minskade bukfetma som ett exempel på detta.

Många såg krönikan som en provokation eftersom så många poliser just nu upplever att de inte räcker till. Rekordmånga säger upp sig. Åter igen brinner det bilar runt om i Sverige och polisen har uppenbarligen varken resurser eller arbetssätt att bemästra situationen.

Dan Eliassons text är symptomatisk för honom som chef och ledare. Den hade kanske passat riktad till lärare på en välfungerande grundskola om Eliasson varit rektor. Men det är han inte. Han är svensk polis högste chef, ledare för en av landets allra viktigaste myndigheter, och som sådan är en klämkäck text av det där slaget - i synnerhet när myndigheten han leder befinner sig i kris - direkt olämplig.

Alla skriker efter fler poliser. Frågan hur uteblir alltid. Det är som om det räcker att sätta in en massa jobbannonser, skjuta till lite mer pengar och så är saken biff. Frågan hur en polismyndighet med låga löner och dålig arbetsmiljö ska kunna locka nya, kompetenta medarbetare kringgås.

Det behövs förmodligen fler poliser. Men de behöver även göra vettigare prioriteringar. Varför ska svensk polis ha en egen prostitutionsgrupp som likt Simon Häggström på bilden ovan står och lyssnar efter illegala samlagsljud när inte en enda person, mig veterligen, har dömts till fängelse för sexköp? Vilka andra bötesbrott ägnar polisen sådana resurser åt?

Sist men absolut inte minst handlar det om arbetsmetoder. Polisen måste helt enkelt arbeta på ett mer effektivt sätt. De måste gripa personer som begår brott, inte inrikta sig på dialog varje gång. Kort sagt måste polisen bli mer polis och mindre socialarbetare.

När kriminella tappar respekten för polisen dröjer det inte länge innan allmänheten tappar förtroendet. Det tar väldigt lång tid att vinna tillbaka. Dan Eliasson är knappast rätt man att leda det arbetet.

Överlevnadstips

Sverige blir tryggare, brukar det heta. I det nya debattprogrammet Aschberg Direkt, ett program i den klassiska kategorin "den som skriker högst vinner", påpekades att Sverige i dag minsann är tryggare än för 600 år sedan.

Det är sällan vi har 600-årsperspektiv i samhällsdebatten, jämförelser brukar med fördel göras med mer relevanta epoker och inte med Gustav Vasas rike. Möjligen är det bara framtidsministern som kan svara på exakt vad som hände då.

Trots den påstådda tryggheten i det socialdemokratiska riket känner många i dag otrygghet. Brottsligheten tar framför allt nya former. Gruppvåldtäkter, hedersrelaterat våld, gänguppgörelser på öppen gata, bilstölder vid rödljus. Sverige har förändrats på senare tid, vad Magnus Betnér än säger.

Eftersom polisen inte har kapacitet att hantera vardagsbrottsligheten längre, borde fler titta på den här mannen. Clint Emerson arbetade för Navy Seals och har skrivit en bok med tips om hur man bäst klarar sig ur olika hotfulla situationer med livet i behåll. Nedan visar han några av dem.

Krutdurken

Mordet på den 22-åriga anställda på ett HVB-hem i Mölndal, Alexandra Mezher, fick stor publicitet både i och utanför Sverige. Pojken som mördade henne visade sig vara en man. Migrationsverkets nya bedömning är att han är "minst 18 år gammal", vilket betyder mycket för straffpåföljden.

Nu har det hänt igen. Mord på ett asylboende, denna gång i Ljusne utanför Söderhamn. Det inträffade beskrivs som ett internt bråk på boendet. Migrationsverkets enhetschef i Söderhamn Lars Ulander tycker att det inträffade är tragiskt men tillägger "att man slåss kan jag ju förstå". Hans resonemang kan verka urskuldande, men Ulander sätter fingret på en viktig punkt i sitt fortsatta resonemang. Det handlar om boendesituationen.

Vi har i dag en situation där asylboenden har förtätats i omgångar. Trängseln på landets asylboenden har ökat. Kvaliteten på boendena är lägre eftersom Migrationsverket i praktiken tvingats upphandla allt som funnits tillgängligt på marknaden. För att klara sitt uppdrag att ge asylsökande tak över huvudet har myndigheten helt enkelt inte kunnat kosta på sig lyxen att ställa så hårda krav längre.

Lägg till detta en dramatiskt förlängd handläggningstid för alla asylärenden. Personer som sökte asyl hösten 2014 börjar först nu få sina besked. Väntetiden för dem som sökte asyl under den värsta anstormningen i höstas kan dröja ända till slutet av 2017 om det vill sig illa. Många bor på isolerade boenden med låg standard, hopträngda med andra människor som de inte känner och som de rent av kan ha etniska och religiösa konflikter med från hemlandet.

Det är klart att denna situation kommer att leda till bråk. Nu har vi haft två mord på kort tid. Min farhåga är att detta snart kommer att vara något som allt färre höjer på ögonbrynen för. Något som ingår i den påstått humanistiska migrationspolitik som Sverige länge har drivit.

Den 20 oktober i fjol skrev jag att "en perfekt storm av inkompetens, idealism och felanalyser har lett oss fram till den kaosartade situation vi har nu." Bara veckor senare drog regeringen i nödbromsen för att stoppa inflödet av nya asylsökande. Men de som redan har kommit hit måste hanteras. Migrationsverkets boendesituation är fortsatt akut. Det har kommit närmare en kvarts miljon asylsökande till Sverige på bara två år, och nu måste myndigheten skaka fram över 20 000 nya platser när alla säsongsboenden som campingar och turistanläggningar behöver tömmas på asylsökande. Det kommer bli trångt.

Det är den förra och den sittande regeringen som har skapat den här situationen. De är inte direkt ansvariga för vare sig bråken eller morden som begås på landets asylboenden. Skulden ligger alltid på den enskilde gärningsmannen. Men de är skyldiga till att ha skapat en situation som gjort dessa händelser sannolika och möjliga. Ingen kan säga att det inte kommer att hända igen.

Sveriges asylboenden har blivit krutdurkar. 

Om rädslan för att gynna mörka krafter

Vansinnesdådet på en skola i Trollhättan som dödade två innan gärningsmannen oskadliggjordes, har fått mig att fundera över mediernas roll i hur brottslighet bevakas. Det är uppenbarligen något väldigt skevt över hur svenska medier sköter nyhetsbevakningen och hur olika händelser beskrivs.

Efter dubbelmordet på Ikea, där en eritreansk asylsökande som nyss fått ett avslagsbesked valde ut två personer som "såg svenska ut" och knivmördade dem, var reaktionen från politiskt håll väldigt försiktig.

Nu kan man visserligen hävda att ett attentat på en skola är "värre". Jag tänkte likadant innan jag började reflektera över vad Ikea egentligen är för oss svenskar. Det är en lika öppen miljö, en plats där många människor vistas dagligen, faktiskt en del av mångas uppväxt och liv. Det är till Ikea vi går när vi ska köpa vårt första bohag, eller när vi får tillökning i familjen. Att bli nedhuggen just där, i en idyll av förhoppningar och förväntningar om ens framtida hem, är varken mindre eller mer fruktansvärt än att bli det i skolan. Det är precis lika avskyvärt.

Medierna verkar inte se så på saken. Ikeadådet fick förstås viss uppmärksamhet. Men efter någon dag blev det tyst. Statsministern besökte aldrig Ikea för att visa stöd. Jag kan inte landa i en annan slutsats än att politiker och medier har gjort ett slags rasprofilering av offer och gärningsmän innan de bestämt hur de ska agera.

Ikea: utländsk gärningsman (dessutom asylsökande) svenska offer. Motiv: rasistiskt
Skolan: svensk gärningsman (dessutom enligt uppgift invandringsmotståndare), offer med utländsk bakgrund. Motiv: rasistiskt

Dessa två händelser, som båda skakade om oss, har bemötts helt olika såväl från politiskt håll som från de stora svenska medierna. Efter dådet i Trollhättan ställde statsministern in sin medverkan i riksdagens frågestund och begav sig genast till platsen. Där fanns han tillgänglig för intervjuer under hela dagen. Det var helt rätt av Stefan Löfven att göra så. Men varför var han inte på plats i Västerås efter dubbelmordet?

Vi har sett sorgedemonstrationer i Trollhättan och demonstrationer mot rasism. Medier har rapporterat från skolan flera dagar i rad. Det inträffade kallas av politikerna för "en attack mot Sverige".

I fallet med Ikea skickades inrikesministern. Vi såg inga blomhav. Inga demonstrationer mot våldet. Det var förmodligen endast på Flashback som diskussionen levde vidare. Väldigt snart var det som om dubbelmordet aldrig inträffat. Frågan kom att handla om huruvida det var rätt eller fel av Ikea att ha knivar framme i sitt sortiment.

Dagen efter Ikea-dådet rapporterade DN i stora braskande rubriker: "Trots allt - det dödliga våldet minskar" (vilket inspirerade Magnus Betnér att göra en YouTube-film i vilken han upprepar att Sverige aldrig har varit tryggare än nu, en jättefin passning till mordoffrens anhöriga. Jag har inte sett någon uppföljning på denna film efter skolattentatet.)

Vad är journalisterna och politikerna rädda för? Handlar det åter igen om den där svårdefinierade rädslan för att "gynna mörka krafter"? Om det är något som gynnar mörka krafter, är det att vinkla och förtiga nyheter. Det är dags att de stora mediehusen börjar begripa det.

I dagens uppkopplade värld finner människor alltid sanningen ändå. Med den skillnaden att förtroendet för de medier som borde ha hantera det hela mer professionellt från första början, har förlorat ytterligare av allmänhetens förtroende.

Tidigare bloggat:
Om att dra snabba slutsatser

Etnisk rensning i medieskugga

Just här och nu pågår en folkfördrivning, en etnisk och religiös rensning. Människors hem märks med en symbol som gör dem lätta att hitta. De hotas till livet och ges tre alternativ: konvertera, betala böter eller fly. Många flyr.

Det handlar om de kristnas situation i Irak. En situation det talas väldigt tyst om i Sverige. Kanske beror det på att det är valår och att kristnas rättigheter väcker samma väljarintresse som en hög med blött grus. Kanske på att det har hänt mycket annat i världen som fångat mediernas och därmed politikernas intresse det senaste halvåret.

Den enda svenske partiledare som har lyft frågan om de kristnas situation i Irak är Jimmie Åkesson, som ägnade den en stor del av sitt tal i Sölvesborg. Fredrik Reinfeldt gick i Pridetåget för hbtq-rättigheter, men har inte tyckt att det varit värt att kommentera den etniska rensningen av kristna. Inte ens USA verkar bry sig om vad som händer i det land det bombade, invaderade och lämnade i spillror.

Situationen i Irak är extremt svår för en rad minoriteter - även shabak, mandéer och jezidier. Eftersom landets gränser är ett modernt påhitt finns många berättigade skäl för att klyva Irak i flera delar. Men inget tyder på att en sådan delning kommer gå fredligt till. Det pågår redan ett inbördeskrig.

Det pågår en etnisk rensning av kristna - men världen tiger. Det är lätt att säga "aldrig mer", skriva på fina resolutioner och konventioner och ha cocktailpartyn mot intolerans. Men när det verkligen gäller, när människors liv hotas, är det ack så tyst.

USA bär ett särdeles stort ansvar för vad som nu sker i Irak. Det var USA som tillsammans med Storbritannien och en rad andra länder invaderade Saddam Husseins Irak för drygt tio år sedan. Demokratiska val har hållits sedan dess, ja, men Irak är ett gott exempel på att endast rösträtt och allmänna val inte räcker för att förklara ett land demokratiskt.

Irak är upplösningstillstånd, och just nu flyr kristna för livet. Jag såg ingen stor demonstration med landets partiledare.

När hatet flyttar in

Om opinionsmätningarna står sig och speglar valresultatet i höstens riksdagsval, kommer Sverige få en ny regering. I denna regering kommer det sitta människor som ger grönt ljus för öppet politiskt hat.

Åsa Romson stod i Almedalen och uttryckte ett förakt för vita, heterosexuella medelålders män. Alltså just den grupp som hennes tänkta ministerkollega och regeringschef Stefan Löfven tillhör. Oj, vad trevligt de kommer att ha tillsammans.

Socialdemokraternas Veronica Palm, en solklar ministerkandidat i en framtida S-regering, uttryckte stöd för kommunisten Athena Farrokhzads sommartal genom att kalla det "bra och viktigt" på Twitter.

Grunden i Farrokhzads politiska övertygelse är hat. Hat mot motståndare, hat mot heterosexuella män, hat mot "borgare". Detta hat legitimerar användandet av politiskt våld, som hon i likhet med andra kommunister kallar "självförsvar".

Jag har inte sett några avståndstaganden från Farrokhzads våldsromantism från vänsterhåll. Däremot har jag sett hyllningarna, bortförklaringarna och axelryckningarna.

Detta är oroväckande. Och obehagligt. På riktigt.

Anne Ramberg om Gaza

Israel-Palestina-konflikten är komplicerad, infekterad och fruktansvärt polariserande. Kritik mot Israel tolkas alltid som försvar för Hamas - och tvärtom. Jag brukar därför hålla mig borta från att kommentera denna konflikt. Inget gott kommer ur debatterna.

Kriget i Gaza gör det däremot svårt. Hamas gömmer skamlöst missiler på sjukhus. Israel bombar skoningslöst civila. Det är kort sagt ett krig mellan två blodbesudlade parter, och de som lider allra mest just nu är den palestinska befolkning som är instängd i ghettot Gaza och inte har någonstans att ta vägen när bomberna faller.

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg skrev en kritisk debattartikel i vilken hon lyfte fram Israels ansvar som militär stormakt. Kritiken lät inte vänta på sig. Nu svarar hon, och som vanligt är Ramberg saklig, frän och suverän på en och samma gång.

Det börjar med avhumanisering

Att vissa tokstollar rycker ut till försvar för våld som politisk kampmetod må vara hänt. Men när acceptansen för våldet återfinns i finare salonger, som på kultursidor och i riksdagen, är vi illa ute.

Där är vi nu. Veronica Palm gav Athena Farrokhzads hatiska sommartal tummen upp på Twitter. I Aftonbladet har nämnda sommarprat försvarats från flera håll. Men det var förstås heller inget annat att vänta. Att Palms partikamrat Mona Sahlin av regeringen utsetts till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism känns som ett hån. Vågar vi gissa att en viss sorts extremism kommer gå fri från granskning?

Våldsvänstern gömmer sig bakom motiveringar som "självförsvar". Detta försvar kan se lite olika ut. Men första steget är alltid en avhumanisering. Motståndaren är inte människa utan en del av något större som måste bekämpas. Det är alltså inte individen utan vad den representerar som bekämpas. ("Jag måste slå dig på käften, no offense.").

Detta är grunden för att kunna ge sig på en annan människa med politiska motiv, och det är också förutsättningen för grövre brott än så. Avhumaniseringen möjliggör i slutändan folkmord (som för övrigt inte sällan kamouflerats som just självförsvar), en systematisk utrensning av oönskade. Det är viktigt att komma ihåg att en viss sorts människor - "borgare", liberaler, den som utpekats som rasist - inte har någon plats i extremisternas mönstersamhälle.

Som jag påpekat tidigare är borgerligheten artig och väluppfostrad. Den hatar inte. Den slår inte. Den hyllar samtalet. Men den utsträckta handen möts med en knuten näve. De extrema grupperna vill inte samtala. De vill slåss.

Kritik och granskning av våldsverkande vänsteraktivister möts alltid med kritik. Janne Josefssons Uppdrag granskning-reportage om nazistiskt våld hyllades. När nästa inslag granskade våldsvänstern på samma sätt upphörde hyllningarna. Då tog det i stället hus i helsike. Aftonbladet-journalisten Ametist Azordegan twittrade att Josefsson borde komma ut som nazist. Hon försvarades förstås i Aftonbladet.

Jag tror på det politiska samtalet. Jag tror att det är överlägset alla knytnävsslag, hoppsparkar och krossade fönsterrutor. Endast genom att samtala kan konstruktiva lösningar på svåra problem hittas. Om någon vill agera ut sin frustration mot upplevda orättvisor får den köpa sig en sandsäck i stället. Eller ta en runda i löparspåret. Det är så civiliserade människor gör.

Så ursäkta om jag inte är med och marscherar nästa gång det anordnas en stor antirasistisk demonstration i Stockholm. Jag tänker aldrig stå i samma led som ligister, våldsromantiker och antidemokrater. De förtjänar det sällskap de så hett kritiserar och hatar - de våldsbejakande rasisterna.

Tidigare bloggat:
Ett Sverige på väg att spåra ur

Vem orkar...

298 människor, varav ett okänt antal aidsforskare, har mördats sittande på ett flygplan och deras kroppar har setts regna ned från himlen. Nederländerna sörjer 189 medborgare. Putin är ett as.

Israel fortsätter sin vana trogen att döda oskyldiga civila i Gaza. Hamas fortsätter att skicka raketer. Det är kort sagt bara elände just nu.

Men samtidigt. Här i Krakow skiner solen för tredje dagen i rad. Fåglarna kvittrar och ölen är billig. Det finns ändå ingen anledning att vara nykter just nu.

Ja, vad ska man göra?

Det som inte går att förstå

Vissa saker är väldigt svåra att förstå både logiskt och emotionellt. Som hur någon kan misshandla sin partner, den person man älskar och valt att dela sitt liv med.

Feministerna kallar det "mäns våld mot kvinnor". Detta begrepp har två problem. Dels signalerar det att män som grupp slår bara för att de är män, dels exkluderar det allt annat våld (kvinnor som slår män men också våld i samkönade relationer).

Jag föredrar i stället "våld i nära relationer". Det exkluderar ingen men pekar inte heller ut en specifik grupp som av naturen våldsbenägen.

Mycket kan sägas om våld som sker i nära relationer. Det vi vet är att fler män drabbas än vad den ensidiga medierapporteringen ger sken av. Vi vet också att våldet varierar beroende på om det är mannen eller kvinnan som slår. Mäns våld är grövre, vilket har biologiska orsaker. Män är större och starkare.

I termen våld i nära relationer ingår inte bara fysiskt våld utan också psykiskt och ekonomiskt. Det finns många olika sätt på vilka man kan begå övergrepp mot sin fru, make eller sambo. Det fysiska våldet är månne det mest uppenbara, men personer som fråntas makten över sin ekonomi (och därmed förlorar självständighet i sina liv) eller knäcks psykiskt utsätts för ett lika stort övergrepp som den som får ta emot slag.

Det är naturligtvis bra att regeringen uppmärksammar våld i nära relationer. Men perspektivet får inte bli enkom kvinnligt. Det pratas ofta om brist på kvinnojourer, men sällan hör jag någon nämna behovet av mansjourer. I vissa stadsdelar i Stockholm har mansmottagningar har upprättats - för män som slår. Män som behöver fly med barnen - och sådana finns faktiskt - har ingenstans att vända sig eller placeras i skyddade lägenheter avsedda för kvinnor.

Tips:
Lyssna gärna på Tendens program med titeln "Hatar män kvinnor?" - särskilt del 3/6 där Petra Östergren ifrågasätter om män som slår verkligen hatar kvinnor, och tillägger att det starkaste hatet hon upplevt kommit från kvinnor.

Kompisar emellan

Regeringen har utsett den tidigare S-ledaren Mona Sahlin till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) säger att hon är "jättestolt" över att Sahlin tackade ja.

Nu, nu blir allt bra.

Kvinnor som slår

Reaktionerna på det som sker i nedanstående klipp är väldigt talande, och ger en obehaglig känsla i magen.

Jag tror att många har en bit kvar innan de känslomässigt upprörs lika mycket när en kvinna slår en man som tvärtom.

Det borde ju vara så enkelt: Våld är fel. Oavsett vem som slår.




I ett lite äldre klipp ser vi något liknande ske - men här tillfrågas de som promenerat förbi efteråt. Vad tänkte de?

Att förstå Elliot Rodger

Morden på sex personer i Isla Vista, Kalifornien, har fått global uppmärksamhet. De begicks av en 22-årig man som i förväg spelade in en film i vilken han uttrycker frustration över att bli ratad av kvinnor. Frustrationen övergår snart i öppet hat.

Elliot Rodger skrev även ett slags manifest, eller snarare summering av ett liv han kallade "tragiskt", och spred det som en förklaring till sina handlingar. Han fick påhälsning av polisen innan dådet då han lagt upp flera filmer som väckt oro för hans mentala hälsa.

Jag tror att många män kan känna igen sig i mycket av det Elliot Rodger beskriver. Det finns många ensamma unga killar där ute som inte presterar särskilt bra i skolan (eller som gör det) och känner sig bortsorterade av tjejer. De påminns om vad de saknar varje gång de ser ett par gå hand i hand på stan, gå på bio tillsammans eller gosa i solen.

Både videon och manifestet är en rätt patetisk blandning av självömkan, narcissism, vrede och uttryckta känslor av otillräcklighet. Upprepade om och om igen. Rodger levde ett rikt materiellt liv som få kan drömma om, men inombords var han uppenbarligen tom.

Ändå finns det något i allt vrövel som är värt att diskutera. Jag tror nämligen att många känt samma frustration som Elliot Rodger under sin skolgång. Upplevelsen av att bli bortvald, erfarenheten att de "tuffa killarna" i skolan, som inte verkar behandla tjejerna särskilt väl, vinner det motsatta könets intresse medan "snälla killar" får stå vid sidan om.

I princip ingen blir dock utåtagerande på ett så våldsamt sätt som Elliot Rodger, varken under skoltiden eller senare. De flesta sluter sig. Döljer sin frustration. Säger att de är glada för andra när de skaffar pojk- och flickvänner, gifter sig och lever livet. Lider inombords i stället för att ge sig på andra, som Rodger gjorde.

I manifestet skriver Rodger: "I developed a very high sex drive, and it would always remain like this. This was the start of hell for me. Going through puberty utterly doomed my existence." När jag ser filmen och läser delar av manifestet tänker jag att Rodgers liv hade kunnat förändras om han bara sökt hjälp hos ett proffs. Om han bara kontaktat en sexarbetare, eller ännu hellre åkt till ett land där han kunnat ha hur mycket sex han ville. Det hade förmodligen fått honom på bättre tankar, tagit bort den vrede och frustration han bar inombords. Det saknades inte chanser - Rodger träffade terapeuter och psykologer under halva sitt liv.

Nu vill feminister se Rodgers dåd, och de kommentarer han och andra gjort på olika nätforum, som ett uttryck för mäns våld mot kvinnor och ett exempel på hur män vill bestämma över kvinnors sexualitet. Det är en lika långsökt koppling som när tokstollar som Åsa Linderborg ville lägga ansvar för Breiviks dåd på alla som politiskt står till höger om Socialdemokraterna.

Rodger beskriver i sitt manifest hur han mobbats under skoltiden, hur han blivit tillbakadragen och som "en sköldpadda i sitt skal". Han berättar hur han hatade varje dag i skolan. Rodger drog sig tillbaka alltmer och ersatte den riktiga världen med World of Warcraft. Paradoxalt nog växte hans vrede mot alla som inte lät honom delta i aktiviteter samtidigt som han själv valde att undvika allt socialt liv.

Noterbart är att trots att Rodgers dåd har beskrivits som en attack mot kvinnor, var fyra av de sex offren män. Rodgers hatade alla som hade det han ville ha men var oförmögen att få. Han påminner på så vis om nästan alla tidigare unga personer som begått mord på eller i anslutning till sin skola.

Ensamhet kan vara befriande i en tid när vi förväntas vara ständigt tillgängliga. Men ofrivillig ensamhet kan vara livsfarlig. Det är nog den främsta lärdomen av Elliot Rodgers liv.

Det fina våldet

SVT:s Uppdrag granskning granskade härom veckan det nazistiska våldet. Vi fick en skrämmande påminnelse om det besinningslösa och vidriga våld som dessa kriminella ungdomar ägnar sig åt. Nu var det dags för det vänsterextremistiska våldet. Och då kommer genast protesterna. Och angreppen.

Det vänsterextrema våldet definieras av antidemokrati, samvetslöshet och undergroundkultur. Våldsverkarna tycker att de slåss mot en ond samhällsordning och ett odemokratiskt samhälle. Detta, anser de, motiverar att de tar till våld.

Det finns en bild av det vänsterextrema våldet som något slags berättigad reaktion från en förtryckt underklass som "fått nog". Så beskriver Kartellens Sebbe Staxx AFA och Revolutionära Fronten, som han själv samarbetar nära med. Men det är inte bara, eller ens främst, arbetarklassungdomar från svåra förhållanden som uttrycker en ilska mot samhället.

Detta är personer från välordnade förhållanden, från medel- och övre medelklass. De hatar demokrati, de hatar kapitalism och de hatar alla som inte delar deras värderingar. Detta är grovt kriminella personer som är en fara inte bara för människor de definierar som "fascister" utan för allmänheten. Helt oskyldiga människor drabbas av våld, skadegörelse och hot. Detta rör sig kort sagt om personer som borde dömas till långa fängelsestraff.

De som begår brott hittar alltid ursäkter för sitt agerande. Det är desto värre när övriga samhället kommer med liknande undanflykter för grov brottslighet. Det är den mest skakande påminnelsen i UG:s reportage. Vänstervåld är lite finare, lite mer accepterat.

Det är toleransen för denna sorts politiska våld som upprör mig mest. Det finns en acceptans från många på vänsterkanten, en benägenhet att se mellan fingrarna när vänsterextremister utövar våld mot sina politiska motståndare.

Det är en oacceptabel hållning från personer som samtidigt kallar sig demokrater. AFA och Revolutionära Fronten är ett betydligt större hot mot den öppna demokratin än vad radikala men marginaliserade grupper som SMR eller Svenskarnas parti någonsin kommer att vara.

Politiskt våld ska alltid slås ned utan reson. Rättsväsendet måste skärpa synen på denna sorts våld på demokratin. Polisen måste ges resurser och befogenheter att agera hårdare mot extremismen.

Gullandet med vänsterextremisterna måste få ett slut.

Uppdatering: Vänstertwittrare rasar mot programmet.

Läs även:
Ivar Arpi i Neo, Fnordspotting

Våld i Wennstams värld

Ingen har undgått dödsmisshandeln i Helsingborg. En djurgårdssupporter slogs helt sonika ihjäl på öppen gata. Händelsen har fått enorm uppmärksamhet. Supportervåldet har åter hamnat i mediernas och politikernas blickfång, och fina solidaritetshandlingar har synts från andra klubbar och fans.

Katarina Wennstam drar föga förvånande fram jämställdhetskortet ur sin nötta feministkortlek när hon ska analysera situationen. Hon vill koka lite feministisk soppa på den döde supportern.

Wennstam menar att kvinnor ständigt får frågor om sin egen rädsla efter uppmärksammade överfallsvåldtäkter (sant) men att män inte får samma frågor efter dito våldsdåd riktade mot andra män (delvis sant).

Hon trampar dock snett när hon samtidigt hävdar att det bara är våld mot män som blir en politisk fråga, att det endast är då politiker tillfrågas och krav på åtgärder kommer. Detta är helt enkelt inte sant. Tvärtom: om det är någon fråga i Sverige som uppehåller politiker, polis och socialtjänst är det våld mot kvinnor. Om det är någon fråga som uppmärksammas i media, är det våld mot kvinnor. Vem bryr sig om en misshandlad man?

Bara härom veckan hävdade Sveriges kvinno- och tjejjourer att pengarna inte räcker, att våldutsatta nekas plats på skyddade boenden. Det blev en toppnyhet i alla medier. Frågan är brännande het och det arbetas väldigt mycket med kvinnofridsfrågor på allatänkbara nivåer ute i kommunerna.

Wennstam menar att kvinnor får frågor om hur de själva kan undvika att utsättas för sexuellt våld och att ansvaret därigenom förskjuts till det presumtiva offret. Men vilka ställer dessa frågor? Inte medierna. Snarare har frågor kring rädsla för överfallsvåld ställts till tjejer och kvinnor i syfte att lyfta frågan om hur upplevd rädsla för våld påverkar dem i vardagen.

Att Wennstam tolkar detta som en anklagelse är nästan oförskämt. Hon borde i stället fundera en stund över om inte samhället i allmänhet, och feminismen i synnerhet, lägger en kollektiv skuld på män för att en liten minoritet utsätter kvinnor för våld.

Nej, detta var en synnerligen världsfrånvänd artikel, även med Wennstammått mätt. Men om hon verkligen vill veta, om hon mot förmodan är intresserad av hur våld och risk för våld påverkar vanliga män i vardagen, kan jag säga att både jag och andra med mig är vaksamma när vi är ute sena tider.

Att tänka på var man vistas är inte att göra sig till ett offer. Det är att vara smart. Många undviker att vistas i riskfyllda miljöer i onödan. Störst risk att få en smäll på käften, eller något ännu värre, är i miljöer där det konsumeras mycket alkohol. Krogmiljön en lördagskväll är incidenttät.

Våld påverkar oss alla. Inte bara kvinnor. Inte bara män. Alla. Unga och gamla. Vår rädsla kan emellertid vara irrationell, och detta bör vi vara medvetna om. Bara för att vi känner rädsla betyder det inte att risken är stor för att bli våldsutsatt. Så följdfrågan borde vara: Varför är du rädd?

Vänstern och våldsromantiken

Det finns en våldsromantik inom den mörkröda vänstern som måste diskuteras. Den gör sig påmind i gatustrider mot nazister men drabbar även mer moderata politiska krafter eftersom galenpannor som Afa och Revolutionära fronten själva definierar vem som är "fascist" och inte och anser sig ha rätt att slå till.

Genom historien har vänsterpartier sett mellan fingrarna på politiskt våld i vad de uppfattat som socialistiska experimentstater. Den politiska saken har krävt sina offer, och man kan inte koka socialistisk omelett utan att knäcka ägg.

Vänsterpartiet kallar sig inte längre kommunistiskt. Men vurmen för denna extrema ideologi finns kvar. Partiet har visserligen agerat och nyligen uteslutit en medlem för att denne öppet stödde Revolutionära frontens politiska våldsmetoder. Men i partiet finns ändå gott om kommunister kvar, inte minst i Ung vänster.

Toleransen för politiskt våld är tvivelsutan större inom vänstern än inom borgerligheten. Ofta ses det som ett slags självförsvar. Inte bara mot nazister utan mot det kapitalistiska samhället. Att slå ned en politisk motståndare kan enligt denna perversa logik vara självförsvar mot privatiseringar och sänkta skatter.

Det finns ingenting demokratiskt eller sympatiskt i ett sådant synsätt. Det tangerar tvärtom de rasideologiska gruppernas sätt att resonera. De legitimerar angrepp på vanligt folk men också på politiska företrädare och rättsväsendet med att det är en försvarskamp. I detta ingår också upprepade angrepp mot Migrationsverkets lokaler och hot mot handläggare. Här förenas talande nog rasisterna med antirasisterna. De tycks turas om. Eller kanske tävla.

Politiker och partier som vill vinna trovärdighet måste oreserverat ta avstånd från allt politiskt våld och uppmaningar till våld. Även när det betyder att tacka nej till att delta i en demonstration vars syfte egentligen är gott. Inte ens Sverigedemokraterna, som har rötter i den svenska nazismen, går i samma demonstrationstog som Svenskaras Parti (tidigare Nationalsocialistisk front).

Det finns aldrig en ursäkt för politiskt våld. Så innan du kritiserar liberaler och konservativa för att inte gå man ur huse så fort det anordnas demonstrationer mot rasism, titta på vilka extrema organisationers flaggor som vajar i vinden i demonstrationståget. Där har du förklaringen.

Fler borde vara angelägna om att sopa rent framför egen dörr.

Är kvinnor särskilt utsatta i Sverige?

Var tionde norsk kvinna har blivit våldtagen, kunde vi läsa om nyligen. Särskilt många uppgavs vara unga kvinnor och flickor. Det låter alldeles förfärande. Men samtidigt inte helt sannolikt.

Enligt ny statistik från EU:s rättighetsbyrå, European Agency for Fundamental Rights (med den mindre smickrande förkortningen FRA), ligger Sverige i topp tillsammans med bland annat Danmark när det gäller såväl fysiskt, psykiskt och sexuellt våld mot kvinnor som sexuella trakasserier och stalkning. Tänkbara orsaker anses vara den nordiska alkoholkulturen och icke-traditionella könsroller.

För att kunna bedöma en studies trovärdighet brukar man titta på hur undersökningen genomfördes. I detta fall gjordes kvalitativa intervjuer med 42 000 slumpvis utvalda kvinnor i åldersspannet 18-74 år i alla EU-länder.

Det känns märkligt att se Sverige i toppen i kategori efter kategori (se PDF). Hur kan man exempelvis förklara att svenska minderåriga i högre grad än brittiska varit utsatta för fysiskt våld före 15 års ålder? I rapporten diskuteras just detta, och en tänkbar orsak som pekas ut är en högre anmälningsbenägenhet i Sverige jämfört med andra länder.

I studien påpekas att det finns kulturella skillnader i hur öppet kvinnor berättar om sina upplevelser. Detta är ett mycket viktigt påpekande eftersom det i Sverige talas mycket mer öppet om sexuella övergrepp än i många andra länder.

Därtill kommer själva definitionen av ett övergrepp. Även här ligger Sverige sannolikt i topp vad anmälningar beträffar - en klapp på rumpan kan leda till en rättssak och gör det också. Våldtäktsbegreppet har utvidgats och omfattar i dag även fall där våld inte har brukats. Numera behöver offret heller inte ha varit i ett hjälplöst tillstånd. I andra länder ser det annorlunda ut.

Jag tror att det är i detta sken vi ska se de till synes alarmerande resultat som EU:s rättighetsbyrå presenterat. Det kan vara värt att påpeka eftersom det alltid finns någon som kan få för sig att likställa strukturerna i Sverige och Afghanistan...

Samtycket och lagen

I går demonstrerade feministiska aktivister, Gudrun Schyman, Birgitta Ohlsson och Madeleine Leijonhufvud (med andra ord the usual suspects) för ett samtyckesrekvisit i våldtäktslagen.

Det kan tyckas alldeles självklart. Om inget samtycke till sex finns är det väl våldtäkt? Så enkelt är det emellertid inte. Våldtäkt är ett uppsåtsbrott, vilket gör att det åligger åklagaren att bevisa att den tilltalade verkligen hade för avsikt att våldta och har förstått att målsägaren inte var med på noterna.

Det många feminister blundar för eller förringar är att sexuella övergrepp är knepiga ur bevissynpunkt. Inte ens skador i underlivet behöver vara ett klockrent bevis för ett övergrepp. Beviskraven ska vara höga, och att advokater ställer jobbiga frågor i syfte att underminera offrets trovärdighet är tyvärr en del av spelet.

Faran med ett samtyckesrekvisit är att bevisbördan flyttas till den tilltalade. Att den tilltalade åläggs att visa på vilket sätt vederbörande visste att den andra samtyckte till det som skedde. Frågan ställs redan i dag, i syfte att klargöra om det fanns något uppsåt att våldta. Men risken är att ett samtyckesrekvisit förflyttar bevisbördan, vilket vore mycket olyckligt. Därför har också Advokatsamfundet framfört kritik mot förslaget.

Det måste påpekas att det är viktigt att individens rätt att ha sex med andra, även på i somligas ögon märkliga och frånstötande sätt, inte inskränks.

Detta betyder ingalunda att svenska domstolars hantering av sexualbrottmål är klanderfri. Verkligen inte. Vi har sett ett antal tveksamma motiveringar i friande domar på sistone. Kunskapen behöver sannolikt höjas och bemötandet förbättras hos både polis och rättsväsendet. I så måtto har Katarina Wennstam rätt.

Den som har sex med en annan person kan förväntas ta ansvar för sina handlingar under akten. Tvång är aldrig acceptabelt. Men det behövs sannolikt ingen lagändring, och vi ska passa oss för att i panik gå högljudda feministiska aktivister till mötes. De har aldrig visat intresse för rättssäkerhet.

Det är faktiskt väldigt sunt att vara skeptisk mot en lagändring som får stöd av både Gudrun Schyman, Birgitta Ohlsson och Madeleine Leijonhufvud.

Feminism, porr och inkompetens

Emellanåt dyker det upp insändare och inlägg om porrens påstådda skadeverkningar, dess kränkande karaktär och vad den gör med konsumenten. I synnerhet den som konsumerar mycket.

Frågorna är inte irrelevanta, ty allt kan missbrukas. Men de ställs ofta ur ett negativt perspektiv, vilket oundvikligen resulterar i en negativ slutsats. Att porr på något sätt är skadlig tycks ovedersägligt.

Radikalfeministen Ebba Witt-Brattström är föga förvånande en av dem som hävdar det. Men hon går betydligt längre i sin sexnegativa maktanalys. Brattström tycker att "sexualiserat kvinnohat" i dag är det "normala" i våra relationer. Det är en illvillig anklagelse mot oss alla, egentligen. Mot män som sägs förtrycka kvinnor i sänghalmen. Mot kvinnor som är så svaga att de inte kan freda sig eller framföra sin vilja.

Det är mycket som är tokigt i Ebba Witt-Brattströms text i DN Kultur. Hon varken förstår eller accepterar porrens potential som positiv kraft i våra sexuella relationer. Hon förklarar gruppvåldtäkter med porrfilmernas gruppsexscener. Och hon kritiserar, precis som ett antal kristna företrädare gjorde för inte så länge sedan, RFSU:s information "Sex i skolan".

Brattström förstår inte (eller väljer att ignorera) att våldtäkt är ett uppsåtsbrott, vilket förklarar den friande domen mot de fem pojkarna i det uppmärksammade Tenstafallet. Hovrättens friande dom hade nämligen inte med "nätporrens kränkande värdesystem" att göra utan förklaras av att åklagaren inte kunde bevisa att pojkarna haft uppsåt att våldta.

Det är populärt att anklaga porren för allt sexuellt våld i samhället. Kausaliteten är emellertid ytterst tveksam. Talande nog anger Ebba Witt-Brattström heller ingen forskning som stödjer hennes tes (presenterad som fakta) att gruppvåldtäkter ökar och att gruppsex i porrfilmer skulle vara en orsak till detta. Parallellen förefaller mig absurd, men för den som ser pornografi som ett slags övergrepp är det förmodligen en logisk slutsats. Om än inte en korrekt sådan.

Ebba Witt-Brattström begår kardinalfelet att låta sin konservativa sexualmoral vara spegel för alla kvinnors, även alla unga kvinnors. En 20-årig svensk kvinna har högst sannolikt en liten annan uppfattning om sex än Brattström. Ändå gör hon sig till talesperson för alla kvinnor, och beskriver en "spänning" mellan kvinnors och mäns sexualmoral.

Vilken sexualmoral har hon då själv? En ledtråd är att Ebba Witt-Brattström för några år sedan uttryckte besvikelse över att svenska kvinnor tagit efter männens sexuella beteende. Det var inte målet med den feministiska kampen, menade hon. Målet var att "de unga männen skulle lära av de unga kvinnorna att det där med sex i varje buske med vem som helst och så vidare ... är kanske inte det bästa". I stället har unga kvinnors sexpartners ökat i antal.

Ebba Witt-Brattström är naturligtvis fri att tycka vad hon vill om att unga har sex med flera partners än vad hon själv hade som ung. Men hennes inställning grundas i en i mitt tycke konservativ och inskränkt moral, och hennes besvikelse över att unga inte håller händerna på täcket har inget att göra med patriarkala strukturer eller porrens påstått skadliga påverkan på oss. Den som framför ett sådant påstående måste också lägga fram stöd i form av resultat från relevant forskning. Vilket aldrig görs.

När man som Ebba Witt-Brattström har fel redan i sina utgångspunkter blir även slutsatserna helt uppåt väggarna. Men det var tydligen värt ett uppslag i DN Kultur. Se det som en lektion i radikalfeministisk inskränkthet och ohederlighet.

Vänsterterrorister

Åter igen har politiker utsatts för attentat, och åter igen är det sverigedemokrater som drabbas. Den senaste tiden har de drabbats av både hot och våld. En mindre sprängladdning detonerade i natt på en aktiv sverigedemokrats bil.

Extremistgruppper på den yttersta vänsterkanten har länge varit öppna med att de riktar in sina aktioner mot sverigedemokrater och andra som de kallar "fascister". Afa är den värsta sortens ligister. De är i praktiken vänsterterrorister och bör behandlas som sådana.

Så sent som i kväll utsattes Jimmie Åkesson för en så kallad tårtning. En kvinna tryckte en tårta i partiledarens ansikte när han var tillgänglig för en boksignering.

Jag är inte sverigedemokrat. Jag röstar inte på Sverigedemokraterna. Men det spelar ingen som helst roll. Partiet har lika stor rätt att verka som alla andra, men det råder ingen som helst tvekan om att den rätten är inskränkt i dag när partimöten alltid störs av motdemonstranter, när äggkastning drabbar partiföreträdare och när aktiva misshandlas och utsätts för bombattentat.

Om Vänsterpartiet eller något annat av gammelpartierna vore lika utsatt hade både rubrikerna och upprördheten varit större. Toleransen för hot och våld mot SD tycks av någon anledning större. Det är inte acceptabelt om Sverige vill kalla sig demokratiskt.