Statsministerns varma luft

Varannan svensk tycker att samhällsutvecklingen går åt fel håll, enligt en Ipsosmätning. Halva befolkningen är sålunda vad vissa i kultureliten valt att kalla "gnällspikar". Statsministern själv har som bekant tidigare deklarerat att uppfattningen att Sverige utvecklas åt fel håll är rent "surrealistisk".

Uppenbarligen inser Socialdemokraterna ändå sprängkraften i alltfler människors upplevda oro, annars skulle partiet knappast ha satt "Trygghet i en ny tid" som paroll för sin kommande partikongress i april. Det ska alltså bli en trygghetskongress. Alla som minns Pär Nuders flammande tal på Socialdemokraternas "tillväxtkongress" 2004 inser nog hur många luftballonger som går att fylla med den varma luften från årets kongressparoll.

Stefan Löfven har inte bara en fäbless för annorlunda och spännande språkliga uppfinningar som "industrikansler" och "innovationskatapult" - han gillar också att sätta ned foten i retoriken och låta tydlig och en smula bestämd.

Alla som kan arbeta ska arbeta, upprepar statsministern ofta. Ja, men hur ska det gå till? Hur ska det växande antal av människor som saknar både utbildning och yrkeskompetens bli anställningsbara? Här är det väldigt tyst på nya åtgärder.

Det ska vara ordning och reda i migrationspolitiken, säger Löfven. Här har regeringen tillsammans med delar av oppositionen infört en striktare lagstiftning - som är tillfällig och där både vissa oppositionspartier och delar av Socialdemokraterna vill återgå till de gamla generösa reglerna så snart som möjligt. Det blir strid om detta på kongressen.

Partisekreteraren menar att S gör en "positionsförflyttning" när partiet börjar prata om frågor som vi kanske mer kommit att förknippa med Moderaterna: trygghet, ordning och reda, fler poliser, mer pengar till försvaret. Det är definitivt en retorisk ompositionering, men i konkret politik? Inte mycket.

Samtidigt som regeringen filar på nya trygghetsfloskler fortsätter det grova våldet att öka. En polischef i Uppsala angreps nyligen på hemmaplan genom att någon sprängde hans bil. Till och med rikspolischefen tycker att det är allvarligt. Stefan Löfven hävdar att samhället måste "ta i riktigt hårt", ja, rent av "vara stenhårda". Låt mig uttrycka det som så att jag ifrågasätter statsministerns potens här.

Det är således många stora ord om trygghet från regeringspartiet, men vad gör Socialdemokraterna i form av praktisk politik? De föreslår marginella straffskärpningar och lite fler poliser. Det är tydligen Löfvens definition av att vara "stenhård". Jag tror inte den organiserade brottsligheten, eller den oorganiserade heller för den delen, darrar. (Därutöver ges några miljarder extra till den försvarsmakt de i decennier gladeligen monterat ned.)

Det som gör hela snacket om "trygghet i vår tid" så generande ihåligt är att det är just detta parti, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, som är huvudansvarigt för alla de problem det nu lovar att åtgärda. Det är detta parti som under decennier av slapphet har möjliggjort den bristande respekten för polisen och burit det mesta av ansvaret för att utanförskapsområdena tillåtits växa fram och cementeras. Och säg hur ett parti vars tankegods känns lika modernt och nytänkande som ett gammalt avsnitt av Antikrundan ska lyckas vända utvecklingen?

Man kan även ställa frågan så här: skulle du lita på pyromanen när han erbjuder sig att vakta ditt hus? Skulle du låna ut din nya bil till den som nyss stal din gamla?

Läs även:
HAX, Fnordspotting

Orättfärdigt, oanständigt, oacceptabelt

Vad är ett liv värt? Denna fråga är värd att ställa efter att hovrätten sänkte straffet för den man som mördade Lotta Rudholm genom att sitta på henne och, som gärningsmannen själv uttryckte det, "mata slag".

Hovrätten river upp tingsrättens livstidsdom och fastställer straffet till 18 år. Vilket betyder att Martin Jonsson är ute om 12 år. Sven-Erik Alhem är upprörd. Domen ligger inte i linje med det allmänna rättsmedvetandet, konstaterar han. Hovrätten hänvisar dock till HD-praxis.

Förutom ett betydligt lindrigare straff får domen även en annan konsekvens: eftersom livstidsdomen rivs upp och straffet i stället tidsbestäms kommer mördaren inte behöva genomgå en riskbedömning. Han kommer bara släppas ut, punkt slut. Redo att begå nya brott. Hovrätten har säkert gjort en korrekt bedömning. Vilket får oss att landa i slutsatsen att det är lagstiftningen som måste ändras.  Så här kan vi inte ha det.

Regeringen aviserade nyligen att den vill höja minimistraffen för grov våldsbrottslighet. Men den som tittar på vilka straffskärpningar som föreslås märker att det inte är mycket att höja på ögonbrynen åt. Jag förstår ärligt talat inte vilken skillnad regeringen tror att ett år eller tre månader extra kommer göra. Det som skulle behövas är en större reform av rättspolitiken.

Efter hovrättens bedömning av fallet Rudholm måste riksdagen på allvar se över livstidsstraffen. Att ett så brutalt mord resulterar i ynka 12 års fängelse efter obligatorisk straffrabatt är direkt oanständigt i ett rättssamhälle. Det är en spottloska i ansiktet på offret och dess anhöriga. Hennes liv var inte värt mer.

Sverige behöver en rättspolitisk reform som prioriterar brott mot liv och egendom och lägger brott utan offer på den rättshistoriska skräphögen.

- Tvåtredjedelsprincipen måste avskaffas. Tidigare frigivning ska var ett extremt undantag när den dömde har visat stor förändringsvilja och inte längre bedöms löpa risk för återfall i brott. 
- Riktiga livstidsstraff. En livstidsdom ska betyda livstid. Den dömde ska ha rätt att ansöka om tidsbestämt straff, men det ska finnas mycket synnerliga skäl för att personen ska släppas ut.
- Fördubblade straff för våldsbrott, stöld, inbrott och skadegörelse.
- Sluta prioritera narkotikabrott, i synnerhet för eget bruk. (I förlängningen måste Sverige avkriminalisera narkotikabruk helt och hållet, men det är inte riktigt realistiskt i nuläget.)

Först när detta genomförs närmar sig rättspolitiken det som brukar kallas det allmänna rättsmedvetandet. Regeringens försök att vara "tuff mot brottsligheten" är justeringar i marginalen och helt otillräckliga.

Martin Jonsson är 45 år när han släpps. Gott om tid för att trakassera, misshandla och mörda fler människor. Det svenska rättssamhället har åter igen visat sig stå på gärningsmannens sida, inte offrets. Låt fallet Lotta Rudholm bli en ögonöppnare.

Fallen stad

Det brukar sägas att i en mordutredning är de första 48 timmarna avgörande. Rent statistiskt minskar chanserna att klara upp mordet drastiskt efter två dygn.

När en ostraffad 24-årig man som precis blivit klar med sin tandläkarutbildning skjuts till döds i Malmö borde således alla resurser sättas in direkt från start för att ge utredningen bästa möjliga förutsättningar att lyckas. 

Riktlinjerna säger att vid en dylik händelse ska 30 specialister involveras. I detta fall fattades dock beslutet att inte tillsätta en särskild utredningsgrupp. En enda polis fick uppdraget att sköta fallet. Det säger sig självt att en sådan utredning är dömd att misslyckas, om så den skyldige själv anmälde sig på polisstationen med en påse med DNA-bevis.

Föreställ dig känslan som anhörig att få veta att polisen i praktiken helt prioriterar bort mordet på din älskade. Av resursbrist. 

Tänk dig sedan hur de poliser som tvingas göra dessa prioriteringar mår. Poliser som redan tvingats nedprioritera ärenden som rör våld i nära relationer, rån och sexualbrott mot barn. Det är inte konstigt att svensk polis förlorar tre anställda varje dag. Poliser känner hopplöshet över situationen. Eller som en bittert uttrycker saken i Polistidningen: "Låt korthuset rasa."

Stefan Sintéus är chef för Polisområde Malmö. Han konstaterar något som visar hur lågt svensk polis har sjunkit: "Vi tvingas prioritera bland redan prioriterade ärenden, däribland färska mord."

Polisbristen river sår i det svenska samhället. Den skapar en förtroendekris för polisen, men det är värre än så. Den urholkar förtroendet för hela rättskedjan eftersom åklagarna inte kan gå iland med åtal de aldrig får chansen att väcka.

Varför polisanmäla när ingen ändå har tid att utreda brottet? Varför lita till statens våldsmonopol när du vet att det inte kan leverera? Varför inte hellre ta saken i egna händer? Läget är inte lika illa i alla delar av landet. Men det vi ser ske nu i Malmö är en varning för vad som kan hända i hela Sverige om inte vår lagstiftande församling omedelbart får ordning på sina prioriteringar.

Malmö liknar alltmer en stad som kapitulerat. En fallen stad.

Läs även:

I otakt

När feminister demonstrerar för misstänkta våldtäktsmän

Jag är en stark anhängare av rättssäkerhet. Det är en helt grundläggande del i ett fungerande demokratiskt samhälle. Vad rättsosäkra samhällen gör med tillit mellan människor och i slutändan hela samhällsstrukturen vet vi alltför väl.

Den som är anhängare av rättssäkerhet kan inte samtidigt ursäkta lynchjustis. Det är rättsstaten som ska döma, inte medborgarna. Förvisso finns det där oundvikliga sociala straffet som följer när någon förklarats skyldig i domstol för vissa brott, men det juridiska straffet måste en domstol stå för efter en rättssäker prövning av framlagda bevis.

Det som har hänt i Visby har åter fört upp frågan om rättssäkerhet och lynchjustis på dagordningen. Bakgrunden är att en rullstolsburen kvinna anmälde till polisen att hon blivit våldtagen av flera män. Fem män som uppges vara asylsökande är skäligen misstänkta men släpptes efter förhör. Åklagaren ansåg inte att det fanns bevis nog för att häkta dem. Detta skapade en oerhörd upprördhet bland många gotlänningar. En demonstration hölls och sedermera fick ansvarig åklagare påhälsning i sin bostad.

Det sistnämnda är att gå över gränsen och ska fördömas. Åklagaren har sedan dess bytts ut och ärendet utreds fortfarande. Men det är egentligen inte detta som är det mest anmärkningsvärda i denna historia, utan hur medier och politiker reagerar.

I det inslag om händelserna på Gotland som sändes i Sveriges Radio kallades de fem misstänkta männen för "syndabockar". Jag trodde att jag måste ha hört fel. Men nej, precis så beskrev SR:s medarbetare Jenny Pettersson de misstänkta. Jag har faktiskt aldrig hört något liknande i den svenska statsradion (lyssna på klippet här). Hon sade ordagrant så här:

Det är egentligen två grupper som man kan prata om. Det är gotlänningarna, som är upprörda över en sån här händelse, och att en kvinna ska ha utsatts för det här i en svag... i hennes ställning... då av fem män. Och då blir det naturliga då att hitta nån slags syndabockar i det här, och vilka blir syndabockarna? Jo, det blir de här fem männen och åklagaren, som då inte häktade de här personerna.

Det är viktigt att poängtera att dessa misstänkta inte är dömda än. Men de är under utredning för ett särdeles avskyvärt brott - att ha våldtagit en mer eller mindre försvarslös kvinna i rullstol. Det är inte en lynchmobb som har pekat ut dem utan kvinnan som har anmält. Om vi ska tro landets feminister ljuger kvinnor inte om sexuella övergrepp, så vi får med den logiken utgå från att övergreppet verkligen har inträffat.

I detta läge blir reaktionen från medier och politiska partier ytterst märklig. Att kalla misstänkta för "syndabockar" antyder att de skulle vara oskyldiga. Detta ska en domstol avgöra, inte Sveriges Radio.

För att göra det hela ännu mer skruvat har Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ på Gotland beslutat anordna en demonstration mot rasism och sexism. Företrädare för Svenska kyrkan deltar givetvis.

De partier som kallar sig feministiska anordnar alltså ett slags informell stöddemonstration för de misstänkta våldtäktsmännen. Inte heller detta har jag någonsin hört talas om tidigare. Det är så skruvat att det nästan blir komiskt.

Sverige blir i sanning allt märkligare för var dag som går.

Läs även:
I allmänhetens tjänst - granskning av public service

När buset vinner, förlorar du

Den 4 juni slogs en kvinna brutalt och besinningslöst ihjäl av en man som till och från varit hennes pojkvän. Mannen ringde själv till 112 och berättade vad han gjort, men kvinnans liv gick inte att rädda. Några dagar senare stängdes respiratorn av.

Fallet Lotta Rudholm har berört många starkt. Det går att ta avstånd från brott och ändå förstå motivet bakom dem. Så är det inte här. Om det är något jag har så fruktansvärt svårt att begripa intellektuellt är det våld i nära relationer. I synnerhet grovt våld. Hur man kan misshandla en person man säger sig tycka om eller rent av älska förblir obegripligt.

I detta fall förefaller det vara en aggressiv person som genom att proppa i sig både steroider och bensodiazepiner blivit fullkomligt hämningslös.

Rättegången i fallet har börjat. Åklagaren vill ha mannen dömd för mord. Han har mördat förr, men genom att offret den gången höll sig vid liv tills rättegången var avslutad blev domen endast grov misshandel. Och genom rättsväsendets generösa tvåtredjedelsprincip släpptes mannen ut i förtid och kunde därmed hinna mörda igen.

Jag har aldrig varit en förespråkare för drakoniska straff och en "kasta bort nyckeln"-retorik. Men jag ser att Sverige har problem med rättspolitiken. Klyftan mellan det allmänna rättsmedetandet i samhället och rättspolitikens verklighet måste alltid finnas där - annars hade vi haft dödsstraff och skampålar på torgen - men den får inte bli för vid. När personer som begått väldigt allvarliga våldsbrott släpps ut efter några år upplever vanliga hederliga invånare det som ett hån. För brottsoffer och deras anhöriga är det förstås ännu värre. De drabbas av ett dubbel kränkning när rättssamhället sviker.

Daltandet börjar redan när en minderårig person begår brott. Sverige har inga reguljära ungdomsfängelser, ansvaret ligger hos socialtjänsten. I de värsta fallen kan det bli fråga om så kallad ungdomsvård, det vill säga inlåsning på någon av landets SiS-institutioner. Problemet är att den som börjar sin kriminella bana i 13-årsåldern inte möts av några reella och kännbara konsekvenser förrän 18-årsdagen har inträtt. Även då tas hänsyn till gärningspersonens låga ålder.

När personen väl har blivit vuxen och kan dömas till fängelse tillämpas den så kallade tvåtredjedelsprincipen, som innebär att dömda rutinmässigt släpps ut efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet. Ansvaret för detta är inte Kriminalvårdens utan lagstiftarens.

Ett flertal skärpningar måste till för att svenska folket ska kunna behålla tron på rättsstaten. Det behövs tidigare markeringar mot brottslighet. Synen på återfallskriminalitet måste skärpas rejält. Och när dom ska falla måste samhällets väl och ve finnas med i bedömningen. Inte gärningsmannens.

Svensk polis klarade under fjolåret upp 14 procent av de anmälda brotten. För vissa brottskategorier är uppklarningsprocenten några futtiga procent. Men även när polisen faktiskt lyckas gripa rätt person och tillhandahålla bevisning som får denne dömd, klarar svenskt rättsväsende inte av att markera.

Notera att detta inte bara handlar om samhällets rätt att utkräva "hämnd". I ett fall som Lotta Rudholms är det faktiskt fråga om att skydda samhället mot en person som helt uppenbart är en vandrande livsfara för sin omgivning. Det misslyckades staten med.

När svenskt rättsväsende daltar med personer som utsätter andra för brott är det vanliga hederliga människor som är de stora förlorarna. Vad detta gör med samhället i förlängningen kan nog de flesta räkna ut.

Nu var de naiva igen

Centerpartiet vill skärpa straffen för dem som kastar sten på blåljuspersonal och tänder eld på bilar. Annie Lööf lanserar förslaget att ungdomar som döms till ungdomstjänst ska kunna avtjäna denna hos polisen eller räddningstjänsten.

Detta är alltså Centerns uppfattning av "skärpta straff"? Det är dumt. Riktigt förbannat dumt. Och det säger en hel del om hur naiva Annie Lööf och Centerpartiet är.

Föreställ dig att du arbetar som polis, brandman eller ambulanspersonal. Du har åtskilliga gånger fått stenar kastade mot dig och på den bil du vistas i när du arbetar i så kallade socialt utsatta områden.

Någon månad senare dyker en ny praktikant upp på jobbet. Det visar sig vara den kille som hivade en gatsten i framrutan på den bil du färdades i för en tid sedan. Det måste upplevas som en varm och skön spottloska i ansiktet.

Det blir lite grand som att erbjuda de som kastat brandbomber mot Botkyrka stadsdelsförvaltning en praktikplats inom socialtjänsten.

Om man ska raljera lite är Centerpartiets förslag ett slags light-version av det famösa rödgrönrosa förslaget i Stockholm att integrera återvändande IS-krigare genom hjälp med att hitta jobb och bostad.

Vi frågar oss ofta varför kriminaliteten blir allt grövre. Vi undrar hur samhället har kunnat tillåta att kriminella i praktiken tar över hela bostadsområden. Centerpartiet gav oss i dag ett svar på den frågan.

Polisen behöver en ny ledning

Rikspolischefen Dan Eliasson har sällan blivit så grillad och nedgjord som han blev i tisdagens Studio Ett. Ett gott tecken på att en offentlig person blir pressad är när denne börjar gnälla om "ni i media" (lyssna!).

Bakgrunden är att Eliasson efter sin semester skrev en krönika i tidningen Svensk polis där han förklarade att Polisen klarat sommaren bra och tog sina egna sovmorgnar och minskade bukfetma som ett exempel på detta.

Många såg krönikan som en provokation eftersom så många poliser just nu upplever att de inte räcker till. Rekordmånga säger upp sig. Åter igen brinner det bilar runt om i Sverige och polisen har uppenbarligen varken resurser eller arbetssätt att bemästra situationen.

Dan Eliassons text är symptomatisk för honom som chef och ledare. Den hade kanske passat riktad till lärare på en välfungerande grundskola om Eliasson varit rektor. Men det är han inte. Han är svensk polis högste chef, ledare för en av landets allra viktigaste myndigheter, och som sådan är en klämkäck text av det där slaget - i synnerhet när myndigheten han leder befinner sig i kris - direkt olämplig.

Alla skriker efter fler poliser. Frågan hur uteblir alltid. Det är som om det räcker att sätta in en massa jobbannonser, skjuta till lite mer pengar och så är saken biff. Frågan hur en polismyndighet med låga löner och dålig arbetsmiljö ska kunna locka nya, kompetenta medarbetare kringgås.

Det behövs förmodligen fler poliser. Men de behöver även göra vettigare prioriteringar. Varför ska svensk polis ha en egen prostitutionsgrupp som likt Simon Häggström på bilden ovan står och lyssnar efter illegala samlagsljud när inte en enda person, mig veterligen, har dömts till fängelse för sexköp? Vilka andra bötesbrott ägnar polisen sådana resurser åt?

Sist men absolut inte minst handlar det om arbetsmetoder. Polisen måste helt enkelt arbeta på ett mer effektivt sätt. De måste gripa personer som begår brott, inte inrikta sig på dialog varje gång. Kort sagt måste polisen bli mer polis och mindre socialarbetare.

När kriminella tappar respekten för polisen dröjer det inte länge innan allmänheten tappar förtroendet. Det tar väldigt lång tid att vinna tillbaka. Dan Eliasson är knappast rätt man att leda det arbetet.

Skjut först?

Precis som skolpolitiken förfärande ofta reduceras till en debatt om betygsystem tenderar kriminalpolitiken tyvärr att alltid handla om hur långa straffen ska vara.

Jag tycker att debatten blir påfallande enfaldig eftersom de allra flesta begriper att väldigt få blir en bättre människa av att sitta några år extra i fängelse. Risken för återfall minskar knappast heller av hårdare tag inne på fängelset (svenska fängelser beskylls ju ofta för att vara för humana). Jag har i många år propagerat för mer av den "mjuka" delen av kriminalpolitiken, alltså mer preventivt arbete både inom och utom Kriminalvårdens regi.

Ändå är det ibland påkallat att faktiskt prata om straff. Ibland är längre straff precis det som behövs, både för att skydda allmänheten från en farlig person och för att möta befolkningens rättsmedvetande.

Det uppmärksammade fallet med den 41-åriga kvinnan som slogs ihjäl av en man som tidigare dömts för grova våldsbrott och av Kriminalvården bedömts som labil, hotfull och med aggressionsproblematik. Trots en uppenbar återfallsrisk släpptes mannen ut i förtid.

Det är nämligen så det svenska rättssystemet fungerar. Kriminalvården påpekade när "Hagamannen" skulle friges att den inte hade något val. Det är tvåtredjedelsprincipen som gäller, det vill säga att en person som inte misskött sig grovt under sin internering alltid slipper avtjäna den sista tredjedelen av sitt straff.

Denna princip är orimlig, oanständig och anstötlig. Jag förstår faktiskt inte vad den bygger på. Vad är egentligen poängen med att den som dömts till en visst straff i en rättssäker förhandling i en svensk domstol inte ska sitta av straffet i fråga?

Det är få saker jag har så svårt att ta till mig intellektuellt som våld i nära relationer. Hur någon kan slå en person de lever med och säger sig älska är obegripligt. Men det förekommer, och det är vanligare än vad många vill tro (från vänsterhåll kommer tragedin förstås göras till en "mansfråga", men det är rättspolitiken vi verkligen behöver diskutera).

Inte minst därför är rättssamhällets svar så oerhört viktigt. Om det inte förmår skydda den som utsätts för våld i sitt eget hem och ge denne upprättelse, vad ska vi egentligen med en rättsstat till? Alice Teodorescu beskriver saken så här:

Frågan handlar inte om kvinnors rättigheter, utan om mänskliga rättigheter och borde engagera alla och envar, inte minst sittande regering som etiketterat sig som "feministisk". Men det handlar också om något annat; om synen på brott och straff, om vem som är mest skyddsvärd - offret eller förövaren?

Fallet med dödsmisshandeln som beskrivs ovan är särskilt tragiskt eftersom mannen återföll i brottslighet och att svenska myndigheter begrep att så förmodligen skulle ske. Kvinnans död vilar tungt på landets lagstiftare. De hade faktiskt kunna förhindra det som skedde.

Svensk kriminalpolitik behöver flytta fokus från gärningsman till brottsoffer. Vi måste sluta göra förövare till utsatta offer som inte vet vad de gör. Sådana här händelser urgröper nämligen allmänhetens förtroende för hela rättsstaten, och det blir bara ännu värre när samhället duckar efteråt.

Addera till detta att polisen i allt mindre utsträckning är att lita på när brott begås och rättigheter kränks och vi riskerar att få ett samhälle där människor i allt högre grad litar till sin egen vapenarsenal och de medborgargarden som är en oundviklig del av Sveriges framtid om inget görs nu.

Om någon ger sig på din make eller fru, om någon försöker ta sig in hos dig om natten, skjut först och fråga sedan. Du får ändå bara sitta av två tredjedelar av straffet.

Läs även:
En anhörig till den mördade kvinnan på SVT Opinion

Rätt ska vara rätt

En känsla av förvirring infinner sig när det inte är en borgerlig alliansregering utan en rödgrön regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet som skärper asylpolitiken, förbjuder terrorresor och ser över två tredjedelsprincipen vid frigivning.

Lite märkligt känns det. Trots att den sittande regeringen förmodligen är unik i sin inkompetens tar den ändå vissa steg i rätt riktning. Steg som Alliansen under Reinfeldts ledning inte tog under sina åtta år. Den rensar upp en del galenskaper som funnits alltför länge.

Diskussionen om det orimliga i tvåtredjedelsprincipen tog fart när den så kallade Hagamannen släpptes ut efter att ha avtjänat 9 av de 14 år han dömts till. Trots att Kriminalvården bedömde återfallsrisken som hög.

Nu tillsätts äntligen en utredning för att se över regelverket. Detta erkännande måste vi ge Löfvens regering. Den har faktiskt gjort en del som Alliansen aldrig tog tag i.