Nordkoreansk arbetslinje

Sydkorea är ett blomstrande kapitalistiskt land i Asien. Från Sydkorea kommer giganter som Samsung, Hyundai, LG och Posco (stål). Så även artisten Psy, med världens mest populära YouTube-klipp. Nordkorea är ett utfattigt kommunistiskt land utan marknadsekonomi, styrd av en paranoid sekt.

När nu Nordkorea nobbar sydkoreanernas invit om samtal om industrizonen Kaesong är det inte syd utan nord som drabbas mest. I Kaesongområdet arbetar enligt uppgift runt 53 000 arbetare, nästan uteslutande nordkoreaner. Det var Kim Jong Un som beslöt stänga gränsen och vägra släppa igenom leveranser.

Sydkorea verkar nu ha tröttnat på provokationerna. Efter att Kim sagt nej till samtal om fortsatt samarbete kallar sydkoreanerna hem sina medborgare. Kvar står tomma fabriker - och över 50 000 arbetslösa nordkoreaner.

Kims agerande blir bara alltmer obegripligt. Ska inte en arbetarstat värna om jobben?

Dags att sätta hårt mot hårt

Nordkorea har nu definitivt tagit död på alla förhoppningar om Kim Jong-Un som en reforminriktad ledare efter faderns katastrofala ledarskap. Regimen har genom sin tredje kärnvapenprovsprängning även lagt alla tankar på fortsatta sexpartssamtal på hyllan.

Nordkorea söker konfrontation. Tydligare än så kan inte den senaste provsprängningen - som sker just när såväl Kina som Sydkorea och Japan byter ledare - förklaras. USA, EU, Kina och Japan har krupit alltför länge för Kim. Nordkorea förväntar sig att de ska göra det ännu en gång.

I Kina betraktas Nordkoreas agerande som en förolämpning. Beijing är Pyongyangs enda egentliga allierade och har, om än motvilligt, stöttat regimen i vått och torrt. Kanske börjar Kina få nog av den nyckfulla och oförskämda Kimdynastin. Nordkorea kommer i så fall att stå helt ensamt.

För den nordkoreanska regimen syftar agerandet till att förbättra landets förhandlingsposition gentemot omvärlden. Nordkorea är beroende av omvärlden för sin försörjning och regimen är i sin tur beroende av att upprätthålla illusionen om ett ständigt överhängande hot mot landet.

Skulle Nordkorea lyckas bestycka missiler med kärnvapen kan inte bara Sydkorea och Japan utan även USA och Europa vara direkt utsatta för en paranoid regims nycker. Omvärlden måste därför inte bara reagera utan agera innan Nordkorea har nått så långt. Det räcker inte bara med sanktioner och hårda fördömanden. Det nordkoreanska ledarskapet äter dessa till frukost. Det behövs handling.

Det sjuka är förstås att USA har investerat så mycket blod och pengar i både Irak och Afghanistan att de inte skulle ha råd med någon större militär intervention mot det land som de facto utgör ett reellt hot mot mänskligheten - varken ekonomiskt eller politiskt. Utåt kommer amerikanerna att fortsätta stå vid sydkoreanernas sida, men Barack Obama vill minst av allt hamna i ett nytt krig under sina sista år i Vita huset.

Ett militärt ingripande riskerar att sluta i massdöd och stort lidande. Men om alternativet är att låta världen bli tagen som gisslan av en stalinistisk terrorregim på den koreanska halvön finns egentligen inget val.

Det kanske är dags att inse att det inte går att ha en rimlig relation med Nordkorea. Och att regimen endast har ett blodigt slut att vänta.

Den nordkoreanska snorungen

Det är få länder i världen som tigger om spö så mycket som Nordkorea gör just nu. De beter sig som en snorunge på skolan som är son till rektorn eller har beskydd av skolans gäng. Man vill så gärna spöa skiten ur honom och lära honom veta hut, få honom att förstå att man inte beter sig hur som helst. Men man besinnar sig därför att han har "mäktiga vänner".

Appeasementpolitiken fick sig en liten törn, kan man säga, efter 1938. Försöken att bromsa Hitlers territoriella törst genom att ge honom det han ville ha på diplomatisk väg gjorde honom endast hungrigare. På liknande sätt bör det finnas gränser för hur mycket Sydkorea och omvärlden kan tolerera från Nordkoreas sida. Varje eftergift, varje tecken på svaghet, kan ge kommunistregimen blodad tand. Dess oförutsägbarhet gör att vi aldrig riktigt kan förutspå vad som kan komma härnäst. Det är en minst sagt olustig situation.

Nu är skillnaderna givetvis betydande mellan situationen i dåtidens Europa och läget på den koreanska halvön i dag. Varken Nord- eller Sydkorea önskar krig. Men Nordkorea fortsätter ändå att provocera Sydkorea, USA och omvärlden med upprepade flagranta övertramp. Hur mycket provokation tål egentligen Sydkorea? När har gränsen passerats för vad ett lands ledning kan acceptera utan att förlora stödet från sitt eget folk, utan att framstå som underlägsen och hunsad?

Det finns många skäl till att omvärlden inte ingriper militärt mot Nordkorea. Ett av de starkaste skälen, inte minst för USA, är sannolikt relationen till Kina. Så länge den kinesiska regimen så enögt backar upp den nordkoreanska bakbinds USA:s möjligheter att leva upp till sitt starka stöd till Sydkorea i konkret handling. Militärt stöd till Sydkorea, inte bara vid enskilda övningar utan vid ett militärt ingripande, skulle skapa oerhörd vrede i Beijing och sannolikt leda till närmast frusna relationer mellan USA och Kina. Det skulle kunna orsaka stor skada. Så mycket är inte stödet till Sydkorea värt för det stora landet i väst, särskilt inte nu i ekonomisk kris.

Nordkorea är ett fattigt land. Utfattigt till och med. Det skramlar högt med sina vapen, men det är osannolikt att armén skulle ha något att sätta emot en hypermodern armé av amerikanskt snitt. En gemensam västlig insats skulle kunna fälla regimen ganska snabbt. Men krig är alltid ett vågspel och det krisande västliga ekonomier minst av allt vill ha just nu är dyra, och oftast impopulära, krigsinsatser. Därför kommer alla markera med ord men i övrigt sitta stilla i båten och vänta på att den nordkoreanska hunden ska skälla sig hes.

En krigshandling

Den nordkoreanska regimen fortsätter att provocera världssamfundet och ta livet av sydkoreaner. I morse svensk tid sköt militären runt 200 granater som landade på ön Yeonpyeong och dödade en soldat och skadade flera andra människor. Folk har evakuerats och hus står i brand. Sydkorea har svarat med att skjuta runt 70 granater till den norra sidan. Den sydkoreanske ledaren sitter nu med sitt kabinett i en bombsäker bunker och läget mellan länderna beskrivs som det mest allvarliga sedan Koreakriget.

Orsaken till beskjutningen ska ha varit de sydkoreanska militärövningarna i närområdet. Det är som bekant inte första gången Nordkorea gör sig skyldigt till att döda sydkoreanska medborgare. De sänkte krigsfartyget Cheonan i mars med 46 döda sjömän som följd. Sedan dess har läget mellan länderna varit ännu mer spänt än vanligt.

Nordkorea är en tickande bomb. Regimen har säkert sin egen logik, men i omvärldens ögon är Kim Jong-Ils stat både paranoid och oförutsägbar. Vi vet inte ens om ledaren själv har något med morgonens beskjutning att göra. Det spekuleras i att det kan vara militären som, med ett ledarskifte som väntar, vill visa makt. Föreställ er att leva sida vid sida med ett sådant land.

Nordkorea stöttas både ekonomiskt och politiskt av Kina då Beijing har intresse av att upprätthålla status quo på den koreanska halvön. Kim Jong-Il har besökt Kina två gånger i år och länderna har under året gett uttryck för fortsatt starka band. Frågan är dock hur stort tålamod den kinesiska regeringen har med den kommunistiska grannen. Hittills uppger Kina endast att det är "oroat" över händelsen. Ryssland avvaktar tills vidare med reaktioner.

En amerikansk professor ska nyligen ha sett en toppmodern nordkoreansk kärnenergianläggning. Det råder få tvivel om Nordkoreas målsättning och regimen använder den flitigt i syfte att uppnå förhandlingsframgångar. De vill således skrämma världen till eftergifter. När de väl sitter med kärnvapen är det för sent. Då är insatserna för att anfalla alldeles för höga. Ska regimen slås ut, eller åtminstone dess möjligheter att skaffa kärnvapen, måste det således ske innan kärnenergiprogrammet har nått sitt mål.

Tänk om George W Bush hade riktat blicken mot den nation som, till skillnad från Irak, verkligen under lång tid har försökt skaffa sig massförstörelsevapen, inte har varit blyga om det och gång på gång angripit sitt grannland och dödat oskyldiga medborgare. I dag är möjligheterna för ett militärt ingripande begränsade. Det är dock möjligt att med en så kallad pre-emptive strike slå ut kärnenergianläggningen. Alla dörrar måste hållas öppna just nu. Världen måste helhjärtat ställa sig på Sydkoreas sida.